Tomrum eller himmel? Predikan av pastor Göran Appelgren Läsningar: Mark 12:18-27; AC 8939:2, AC 10594. Se sista sidan! Jesus sade: Tar ni inte fel, just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt. Mark 12:24 Fylla tomrum Naturvetenskapliga lagar lär säga att det inte kan finnas något tomrum i naturen. Tomrummet måste fyllas. Ja, det är faktiskt så ett flygplan kan flyga. Vingens böjda form skapar ett tomrum ovanför vingen, och tomrummet fylls med vingen därför att den flyttar sig uppåt och fyller tomrummet. Vakuum är ett konstlat tillstånd. Människans sinne fungerar inte särskilt annorlunda. När det uppstår ett tomrum vill man fylla det. Det handlar om någon slags nyfikenhet. Det som nyfikenheten riktar sig mot är ett slags tomrum. Vad blir det för väder i morgon? Man kan inte säga: Det blir inget väder i morgon! Där finns ett tomrum som måste fyllas med en bild, en tanke, en föreställning. Om ingen har någon uppfattning så fyller man hålet med till exempel tanken, att vädret nog blir som idag. Hålet är fyllt. Nyfikenheten är tillfredsställd. Om jag säger nifal, så är det troligt att det inte uppstår någon nyfikenhet och därför inget tomt hål och inget behov av att fylla det. Det är en grammatisk term i hebreiska språket. Om statsministern säger skattesänkning, så uppstår nyfikenhet. Man vill fylla på med passande information. Gäller dig mig? Barnfamilj, pensionär osv. Om meteorologen säger att det blir en kall vinter i år, så uppstår ett behov av att hitta lösningar, handlingar, idéer som fyller ett behov. Om man säger att någon har avlidit, ja, vad händer då? Olika slags död När vi hör talas om att ett sjuttiotal personer har dött i en flygkatastrof eller ett tjugotal människor i en orkan, så uppstår frågor som vill får svar. Hur farligt är det att flyga? Vems fel var det? Hur kraftig var orkanen? Hade någon varning utfärdats? Normalt känner vi inte någon som är med i en sådan händelse. Det blir inte så personliga frågor. Fast någon gång ibland händer det också förstås. När vi hör talas om att en 40-årig kvinna med man och fyra små barn har avlidit i en ovanlig sjukdom börjar döden komma oss närmre. Det uppstår en november 2010 1
starkare tomhetskänsla? Varför var hon så ung? Tänk på de små barnen och mannen! Och så kan det komma ännu närmre. Det handlar om någon i vår omedelbara närhet. Ibland är det är ganska okomplicerat. Den som avlider är en människa i hög ålder med ett rikt liv bakom sig. Men det är klart att det uppstår någon slags tomrum. Tomrummet behöver fyllas, känslomässigt, tankemässigt. Allhelgonahelgen Igår var det allhelgonadagen. Många människor gick till kyrkogårdarna och tände ljus vid gravarna eller i minneslundarna. Det är en sed som vuxit sig allt starkare efter att den infördes för ungefär sjuttio år sedan. Under lång tid fanns det två olika dagar, en som var till för helgonen, en som var till för alla själar. I den katolska kyrkan var de flesta av årets dagar förknippade med ett särskilt helgon. Men det fanns fler helgon än dagar. Alla helgons dag blev då dagen då man kunde minnas alla helgon som inte hade en egen dag. Och Alla själars dag knöt an till alla andra som avlidit men som inte hade helgonförklarats. Varför går man dit? När man går till en kyrkogård på allhelgonadagen, så är det självklart att det finns många olika skäl och många olika tankar som ligger bakom. Det kan vara så enkelt som att man vill se till att graven ser välordnad ut. Det kan vara förknippat med den djupaste sorg över någon som gått bort - nyligen, hastigt, på ett tragiskt sätt, eller som har betytt så mycket att man helt enkelt måste gå dit varje år. Tomrum Inför döden och inför en grav är det nog inte många som inte känner någon slags tomhet till att börja med. Flygkatastrofen, mamman med små barn, någon vi känner. Det finns olika nivåer och olika nivåer av tomhetskänsla. Eller olika sorters tomhetskänsla. Vad tänker man? Och vad fyller man tomrummet med? Föräldrar säger olika saker till sina barn när morfar, farmor, moster dör. Barnets tomhetskänsla, eller frågor, bemöts på olika sätt. Det är omöjligt att inte lägga märke till ett tomt hål som måste fyllas med något. Att gå till en gravplats på allhelgonadagen kan vara ett sätt att närma sig det där eventuella tomrummet i sitt sinne, att försöka hitta nya svar, komma i november 2010 2
kontakt med en känsla som oftast är tyst, och så se om man kan hitta något bättre att fylla den där speciella platsen i hjärtat med. Avgörande skillnader Alla människor vet att man en dag kommer att dö. Det är helt oundvikligt. En fråga som ingen kan gå förbi är frågan: Vad händer efter döden? Man kan komma med förenklade svar som ingenting, men själva frågan går inte gömma sig från. Frågan om Gud finns eller ej kan man på sätt och vis gömma sig från, men inte frågan vad som sker efter döden. En avgörande skillnad i svar på frågan om vad som händer är om man accepterar tanken på ett fortsatt liv eller ej. Och både om svaret är ja eller nej, så finns det fortfarande helt olika tankar som man fyller hålet med. Ingen fortsättning Ett sätt att bemöta tomheten är att låta den vara tomhet. Man fyller tomrummet med tomhet. Svaret på frågan blir ett utropstecken utan innehåll. Jag har svårt att tänka mig något annat än att man som människa då stänger av något inom sig själv. Man kan också ta i ordentligt och ha filosofiska idéer kring livet. - Vi har en chans. Vi måste leva nu. - Allt är bara en illusion. - Vi är atomer och molekyler. När vi dör förintas vi och förvandlas till nya byggstenar i naturen. Det kanske inte är så vanligt. Så vad gör då en mer vanlig människa som inte tror på en fortsättning. Ja, det man ofta hör är att en människa som avlidit lever kvar i de efterlevandes minne. Det är som att minnet av personen får eget liv. Det är inget fel att tänka så. Naturligtvis är sättet vi minns en människa på både verkligt och viktigt, viktigare ju mer vi har hållit av personen som gått vidare. Men räcker det för att fylla tomrummet? Hur länge håller minnena personen levande? När börjar det klinga av? Tanken på ett framtida möte i ett liv efter detta är till exempel uteslutet. Minnet sätter den som lever här i relation till den som har avlidit i sammanhanget av livet på jorden. De gemensamma minnena har att göra med livet på jorden. Det finns ingen länk dem emellan som har med ett längre perspektiv att göra. Det finns dessutom ingen ömsesidighet. Den som är död kan ju inte vara i en gemenskap via minnet med en person som lever kvar här. Om man är död så är man död. Bara den som lever kvar kan minnas. Man kan egentligen bara tänka bakåt, inte framåt. november 2010 3
Bristen på ömsesidighet eller kvarvarande gemenskap är förmodligen det som gör att denna hållning inte ger en bestående känsla av tillfredställelse kring frågan om vad som händer efter döden. Är det därför många människor går tillbaka till gravplatserna - för att försöka gjuta mer liv i minnena, så att personen verkar vara närvarande fortfarande? Men det fattas fortfarande något. Ja, så skulle i alla fall vi säga. Det finns ett liv efter döden Och så finns det de som menar att det finns en fortsättning. När man säger fortsättning så måste det innebära en fortsatt identitet. Jag måste uppleva att jag är jag. Annars är tanken meningslös. Många människor tror på reinkarnation. Man tror att man ska komma tillbaka till denna jord och leva ytterligare ett liv, eller flera. En fördel med det tänkandet är eventuellt att man kan tänka sig en ömsesidighet, att man träffar personen man just mist, när man själv går över till den andra dimensionen. Men det blir ändå något famlande. Var finns man? Hur ser existensen ut? Hur länge är man där? Och när kommer man tillbaka? Men det mest problematiska är att identiteten suddas ut. Och därmed försvagas känslan av att på ett stadigvarande sätt vara förbunden med den som har gått före. En annan variant är helt och hållet betingad av ett kristet, bibliskt sammanhang. Alla som är frälsta kommer till himlen. Om man har förlorat någon som är en del av trosgemenskapen, så är det givet att den personen kommer till himlen. Men vad föreställer man sig om den personens tillvaro bortom döden? Vad är himlen, och hur lever personen där? Eller sover han eller hon till dess att Kristus återuppväcker människan på den yttersta dagen?! Finns personen så att säga omedelbart efter döden, eller är det eviga livet något som ligger långt in i framtiden? Om det är på det sättet, så förlorar man givetvis något av den levande kopplingen den avlidne. Det kan ju finnas en känsla av trygghet här. Personen lever vidare. På något sätt kommer man att träffas igen. Men konturerna för det eviga livet är otydliga. Även här är det troligt att en levande upplevelse av den bortgångne tonar bort med tiden. Kanske också den sortens människa går till gravplatsen för att förstärka och förnya upplevelsen av den avlidna människans eviga liv. Ja, det finns många, många olika föreställningar om hur förhållandet mellan de döda och de levande ser ut. I andra kulturer och religioner finns föreställningar om att man måste hålla sig väl med de avlidnas andar. Annars kan man råka ut för obehagliga saker. Levande värld Men så finns föreställningar om att livet på andra sidan är en levande värld, lik den här fast i en annan dimension. november 2010 4
Den avgörande frågan har att göra med tiden. Som vi nämnde här ovan, så är frågan om personen existerar omedelbart efter döden, eller om det eviga livet är något som ligger långt in i framtiden? I Nya Kyrkan har vi ett bergfast löfte från Skrifterna om att livet fortsätter direkt efter döden. Människa kommer till det andra livet strax efter döden. NJHL 235 Människan förs efter döden först in i andarnas värld. HH 425 Det råder ingen tvekan om att människan fortsätter att vara levande direkt efter döden. Den som går till gravplatsen kan tänka att den som man saknar är lika vaken och aktiv som vi fast på andra sidan. Den andra lika avgörande frågan handlar om identiteten. Även här har vi en otvetydig hållning. Individen är helt och hållet densamma som här på jorden: Människan efter döden är inte en naturlig utan en andlig människa, men hon ser ändå i sina egna ögon likadan ut som förut, ja, så till den grad likadan att hon inte vet annat än att hon fortfarande är i den naturliga världen. ÄK 31 Med den kunskapen kan vårt minne av personen leva längre. Genom att vi föreställer oss att hon eller han är aktiv, så är det som att tänka på en släkting som bor i Australien och som vi inte träffar så ofta. Den tredje saken handlar om verksamheten. Här är det få religiösa traditioner som har en klar bild av vad det eviga livet egentligen handlar om. Den buddhistiska tanken om ett utsläckande av egot har en motsvarighet i Nya Kyrkans tankar om ånger, bättring och pånyttfödelse, där en ny vilja ges till människan av Herren. Men vart individen tar vägen i buddhismen är oklart. För Nya Kyrkan handlar det eviga livet om ett aktivt liv i gemenskap med andra människor, änglar. Ju mer vi kan föreställa oss av det här desto mer kan vår fantasi ge oss levande bilder av hur de som har gått före oss har det. Även om allt där är annorlunda, så är det ändå på ett sådant sätt att vi kan förstå det: Föremålet för änglarnas syn ter sig liksom i rum och tid, men trots det tänker de inte med utgångspunkt från tid och rum. GKV 70 Vi skulle kunna uttrycka det så här: de ser samma saker som vi, berg, floder, hus, människor, kläder, prylar, men varje föremål har en innebörd, en betydelse, ett sammanhang som vi skulle kalla andligt eller himmelskt eller Gudomligt. Men de begreppen är för dem inte abstrakta utan fullt levande. Vi kan därför tillåta oss att tänka på deras liv som väldigt lika våra - fast oändligt mycket mer fulländade och avskalade all misär, motgång och lidande. I alla fall när vi pratar om dem som har levt det liv som leder till himlen. Alla dessa fruktbara, levande tankar om ett liv som fortsätter omedelbart efter döden, som innebär att identiteten fortsätter, att de lever i verksamhet och glädje, gör det möjligt för oss att på ett starkare sätt ha en ren och levande november 2010 5
upplevelse av dem som gått före oss. Och den kommer att finnas kvar hos oss länge, länge. Tomrummet blir inte tomhet. Tomrummet som naturligtvis uppstår fylls med en livgivande kunskap som vi kan ta till oss. Alla nivåer Den sista och avslutande tanken är att vi ska vara tacksamma för det vi har av andlig kunskap och vara beredda att dela med oss. Vi ska möta människor där de är på ett kärleksfullt sätt. Skrifterna säger så här: Herren verkar genom människokärleken var den än visar sig. AC 1100 Den visar sig också förstås i sammanhanget av död, begravning och gravplatser, på allhelgonadagen och vid andra tillfällen, när människor kommer nära dessa frågor. Vi kan tänka så här: Alla nivåer har en förbindelse med den stora frågan. Tomrummet, tomheten finns högst påtagligt kring döden och döendet. Varje människa möter utmaningen på sitt sätt. Den som ser atomer som upplöses och går vidare i kretsloppet har ju fått fatt i en liten del av sanningen. Den som tänker att den avlidna människan lever kvar i minnet har också rätt till en viss del. När vi talar med olika sorters människor om döden, de som har dött, om ett evigt liv kan vi tänka att det finns små sanningskorn i det mesta. Alla känner ett tomrum, och de försöker fylla det med något som fungerar i deras tankevärld. - Tanken på atomer kanske kan vara en början till ett samtal om den Stora människan. Varje individ - också i den andliga världen - är en kugge, en pusselbit, en cell i en stor organism. - Tanken på att minnet är det som förenar kan vara början till att tala om människans inre minne. Allt vi gör spelas in, skrivs in, registreras i vårt innersta minne. Det djupaste som vi upplever här blir inskrivet till evig tid och definierar vem vi kommer att vara i all evighet. Grundformen mejslas fram under livet på jorden. När vi minns en människa är det de väsentliga dragen, de viktigaste uttrycken hos den människan som vi minns. Det är samma sak som det djupast rotade som definierar den eviga människan. Det finns en bro för ett samtal. - Tanken på reinkarnation kan vara början till ett samtal om vad en bevarad identitet betyder, och det avgörande kanske inte är hur många liv man lever utan var man lägger tyngdpunkten i sina beslut i det här livet. - Tanken på att frälsningen leder till ett liv i himlen kan leda samtalet vidare till vad ett himmelskt liv verkligen handlar om. november 2010 6
Tar ni inte fel? När Jesus citerar Gamla Testamentet och säger: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas utan de levandes Gud, så är det en uppmaning att upptäcka att livet på andra sidan döden är ett verkligt liv. Abraham är fortfarande Abraham. Isak är fortfarande Isak. Jakob är fortfarande Jakob. På samma sätt är mormor Greta fortfarande Greta. Farbror Torbjörn är fortfarande Torbjörn. Många människor har svårt att ta till sig sådana tankar Men Jesus säger: Ni tar fel just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? Därför ska vi som bejakar dessa sanningar i all ödmjukhet försöka så gott vi kan att förmedla dessa tankar. Det kan göra så att de i full frihet upptäcker dessa vackra och inspirerande beskrivningar som vi har i den Himmelska läran. Herrens goda vilja När vi tänker på alla olika sorters föreställningar om döden, så kan vi ha med oss den förtröstansfulla tanken, att Herren vill att alla ska komma till Honom. Innerst inne finns hos alla människor en längtan efter att fylla tomrummet med mening, Stor Mening. Det är en längtan som Herren har placerat i människan och som Han gör allt för att levandegöra: Jag bereder plats åt er, och jag skall komma tillbaka och ta er till Mig, för att ni skall vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni. Joh 14:3,4 Amen! november 2010 7
Mark 12:18-27: Till Jesus kom också sadducéer - dessa påstår att det inte finns någon uppståndelse och de frågade honom: Mästare, Moses har gett oss denna föreskrift: Om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då skall hans bror gifta sig med henne och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns där sju bröder. Den förste gifte sig. Han dog utan att ha lämnat efter sig några barn. Den andre gifte sig också med henne, men också han dog barnlös. På samma sätt gick det med den tredje. Ingen av de sju lämnade barn efter sig. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa skall hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne. Jesus sade till dem: Tar ni inte fel, just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då inte i Mose bok läst stället om törnbusken, hur Gud sade till Moses: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni misstar er fullständigt. (Översättning: Svenska Folkbibeln) Arcana Cœlestia, nr 8939:2: Jag kan försäkra att människan så snart hon dör, är i det andra livet, och lever som ande ibland andarna, och att hon då syns inför sig själv och inför de övriga där alldeles såsom en människa i världen begåvad med varje inre och yttre sinne (n. 1881), följaktligen att kroppens död är blott ett bortkastande av sådana ting som hade tjänat till nytta och förrättning i världen, samt dessutom att själva döden är livets fortsättning men i en annan värld, som är osynlig för den jordiska kroppens ögon, men synlig där i ett ljus som tusen gånger övergår världens middagsljus. Arcana Cœlestia, nr 10594: Efter kroppens död visar sig människans ande i den andliga världen i mänsklig form, helt och hållet såsom den visade sig i den naturliga världen. Hon åtnjuter också förmågan att se, höra, tala och känna såsom förut i världen. Med ett ord, hon är människa i allt och i varje särskilt hänseende, såsom förut i världen, förutom att hon inte är omgiven av den grova kropp som hon hade förut. Denna lämnar hon när hon dör, ej heller tar hon någonsin på sig den igen. Det är denna livets fortsättning som menas med uppståndelse. Förkortningar av Skrifterna: AC = Arcana Cœlestia GKV = Gudomliga kärleken och visheten HH = Himmel och helvete NJHL = Nya Jerusalem och dess himmelska lära ÄK = Äktenskapliga kärleken november 2010 8