Anställda uppfinnares ersättningsrätt. Av juris dr Sanna Wolk

Anställda uppfinnares ersättningsrätt Av juris dr Sanna Wolk 1. Inledning Uppfinnarverksamhet utförs i stor omfattning av arbetstagare och det innebär att en betydande mängd av uppfinningar och sannolikt merparten skapas i anställningsförhållanden. 1 De problem som kan uppstå i samband med uppfinnarverksamhet i anställning är framförallt relaterade till arbetsgivarens förvärv, och till vilken kostnad, av arbetstagares uppfinningar. I dag kanske inte arbetstagare direkt ifrågasätter att hela eller delar av ensamrätten tillkommer arbetsgivaren det är ju många gånger en rimlig konsekvens av anställningsförhållandet. Det kan däremot skönjas en uppfattning att anställda uppfinnare i större utsträckning vill ha rimlig kompensation för sina kreativa insatser, särskilt när företagen tjänar stora belopp tack vare sina arbetstagares uppfinningar. Det gör att ersättningsfrågan allt mer har kommit i förgrunden. I 6 första stycket lagen (1949:345) om arbetstagares uppfinningar (LAU) har det uttryckligt och tvingande föreskrivits att när arbetsresultatet utgör en patenterbar uppfinning är arbetstagaren berättigad till skälig ersättning utöver lön. Att anställda uppfinnares rätt till särskild ersättning är uttryckt genom en tvingande bestämmelse beror på att lagstiftaren har velat inspirera till skapande samtidigt som regleringen skyddar en svagare part eftersom förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare ofta kännetecknas av bristande jämvikt. I förarbetena betonas att det är viktigt från samhällssynpunkt att innovationsviljan stimuleras. 2 Extra ersättning till anställda uppfinnare kan vara en morot för skapande samtidigt som en arbetsgivare kan få konkurrensfördelar eller ekonomisk vinning genom att överta en arbetstagares uppfinning. För denna positiva effekt ska uppfinnaren belönas. Det saknas dock mer preciserade förarbetsuttalanden om vad som verkligen är skälig ersättning. 3 Det är inte heller vanligt att ersättningsfrågan underställs domstolarna, och det finns inte någon 1 Om rätten till arbetstagares uppfinningar, se bl.a. Levin, M., Lärobok i immaterialrätt, 9 uppl., 2007 s. 293 ff. och Wolk, S., Arbetstagares immaterialrätter, 2006 s. 63 ff., 106 ff. 2 Se SOU 1946:21 s. 47 f. och prop. 1949:101 s. 80 f. 3 Se prop. 1949:101 s. 48 f., 79 ff. och SOU 1946:21 s. 47 f., 60 ff. 1

information om vilken effekt bestämmelsen i 6 LAU har vid partsförhandlingar när ersättningen bestäms. I de två fall då Arbetsdomstolen har haft att bedöma skäligheten av utbetalda belopp har det rört sig om relativt låga ersättningar. I Arbetsdomstolens dom år 1983 nr 19 uppskattades att skälig ersättning var 100 000 kr för arbetsgivarens licensrätt och i en dom år 1982 nr 21 blev domstolens slutsats att det belopp på 300 000 kr som arbetsgivaren utgett till arbetstagaren utgjorde full och slutlig ersättning för den licensrätt som arbetsgivaren hade förvärvat till uppfinningen (jfr 3 andra stycket LAU). 4 Dessa två avgöranden är emellertid över 20 år gamla och säger inte så mycket om varken dagens ersättningsnivåer eller om vad som bör vara skälig ersättning. De närmare gränserna för arbetsgivarens förvärv i förhållande till den ersättningsrätt som anställda uppfinnare har enligt den tvingande bestämmelsen i LAU måste därför uppfattas som oklart. För sådana frågor som rör LAU är utlåtanden av Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU) en särskild rättskälla. Merparten av dessa är dock äldre utlåtanden, från åren 1950 1989. 5 Under denna tidsperiod har nämnden lämnat 70-talet utlåtanden, varav de flesta har avsett frågan om skälig ersättning utöver lön samt den anknytande frågan om aktuell uppfinningskategori. 6 Från år 1990 och framåt har nämndens utlåtanden, som är sju stycken, belagts med sekretess. 7 Samtliga dessa utlåtanden rör arbetstagarens rätt till särskild ersättning. Som redan nämnts är prejudikaten få och därför är SNAU:s utlåtanden under senare år en mycket viktig källa och i det följande redogörs för nämndens riktlinjer och beräkningsfaktorer för att fastställa vad som är skälig ersättning. Eftersom framställningen bygger på utlåtanden som belagts med sekretess, kommer inte närmare redovisas vilka som är parter, uppgifter om uppfinningar, 4 I Danmark har Højesteret (U 2004.1018H) bedömt ersättningsfrågan i ett mål under år 2004. Den anställde uppfinnaren yrkade 500 000 DKK i ersättning. I målet var det fråga om en uppfinning som hade flera uppfinnare. Arbetstagarens insats var begränsad till att komma med uppslaget, ett uppslag som enligt domstolens bedömning låg långt från en fullt utvecklad produkt. Den skäliga ersättningen bedömdes i förhållande till denna insats. Domstolen fann vidare att eftersom uppfinningen ännu inte var färdigutvecklad, var det inte möjligt att beräkna dess värde och ersättningen fastställdes därför skönsmässigt till 50 000 DKK. 5 Se härom Bexelius, A. i NIR 1970 s. 1 ff. och Sterner, G. i NIR 1990 s. 8 ff. 6 Dessa ärenden förvaras i Regeringskansliets arkiv och är inte föremål för sekretess, vilket innebär att kopior på utlåtandena kan beställas mot en avgift. 7 Se 8 kap. 13 sekretesslagen (1980:100). 2

uppgifter om företags organisationer, produktionsmetoder, kostnadskalkyler, prissättning o. dyl. Vidare avger Industrins Uppfinnarnämnd skiljebeslut i frågor som rör tillämpningen av Avtal angående rätten till arbetstagares uppfinningar (uppfinnaravtalet) mellan SAF (numera Svenskt Näringsliv) och PTK från år 1995. I framställningen kommer emellertid endast att redogöras för sådana skiljebeslut som är offentliggjorda, eftersom besluten i regel inte är tillgängliga för allmänheten. 2. SNAU en rådgivande nämnd Den partssammansatta SNAU är en myndighet med uppgift att genom opartiska utlåtanden pröva tvister som rör tillämpningen av LAU. För nämndens verksamhet gäller 10 LAU och förordning (1988:1140) med instruktion för Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. SNAU har en mycket bred sammansättning av ledamöter med stor erfarenhet och ingående kunskaper på området. Nämnden består av ordförande och sex ledamöter med en suppleant för varje ledamot. Två av ledamöterna samt ordföranden förordnas bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden och en av dessa ledamöter ska ha domarerfarenhet medan den andre ledamoten ska ha "särskild insikt och erfarenhet i patenträttsliga och därmed förbundna frågor". Därutöver förordnas två ledamöter som representanter för arbetsgivarsidan och två som representanter för arbetstagarsidan. När part begär det kan SNAU pröva en tvist. Även en domstol kan begära utlåtanden av nämnden. Det ska i princip finnas en tvist mellan parterna för att SNAU ska yttra sig. Men när särskilda skäl gör sig gällande kan nämnden också avge ett utlåtande i frågor som inte är föremål för tvist. Nämndens beslut är som nämnts endast vägledande, men parterna kan på förhand komma överens om att följa dess yttranden. Eftersom nämndens beslut är utan exekutiv kraft, kan nämnden avge yttrande när det pågår en ogiltighetsprocess, om det inte är uppenbart att patentet bör ogiltighetsförklaras eller en lagakraftägande dom i den delen är nära förestående. 8 Utlåtanden av SNAU kan exempelvis röra arbetsgivarens rätt att förvärva en arbetstagares uppfinning, ersättningens storlek eller vilken uppfinningskategori som är aktuell. Nämnden kan däremot inte avge 8 Sterner, G. i NIR 1990 s. 8 ff. (10). 3

yttranden i frågor utanför LAU, som t.ex. om en uppfinnings patenterbarhet eller skyddsomfång, ränta på rekommenderad ersättning, eller ett avtals omfattning eller ogiltighet. SNAU kan däremot pröva en tvist när parterna är oense om rättsövergången ska bedömas enligt LAU eller kollektivavtal. Är parternas förhållanden reglerade i ett avtal, kan SNAU vidare alltid avge utlåtanden om de tvingande bestämmelserna i LAU, exempelvis ersättningsbestämmelsen i lagens 6. 9 Har parterna däremot först i efterhand avtalat om att inskränka den anställda uppfinnarens rätt till ersättning, och det uppkommer tvist om sådant avtal har träffats, får den hänskjutas till domstol. Ett sådant avtal kan inte prövas av nämnden. 3. Industrins Uppfinnarnämnd en skiljenämnd Tvister om uppfinnaravtalets tillämpning kan som nämnts prövas av Industrins Uppfinnarnämnd ( 7 uppfinnaravtalet). Nämnden kan t.ex. avgöra frågan om en uppfinnings kategoritillhörlighet eller ersättningens storlek. Industrins Uppfinnarnämnd är en skiljenämnd och talan vid den avgörs genom skiljebeslut, som har bindande verkan för parterna. 10 Innan talan förs inför skiljenämnden ska oenighet mellan parterna behandlas vid lokal förhandling. Om parterna inte kommer överens, eller om det inte sker någon lokal förhandling, kan frågan hänskjutas till central förhandling. Det är endast vid oenighet vid central förhandling som part kan anhängiggöra talan inför skiljenämnden ( 6 7 uppfinnaravtalet). 11 Industrins Uppfinnarnämnd består av en ordförande samt två ledamöter jämte suppleanter ( 7 uppfinnaravtalet). Skiljenämndens ordförande utses gemensamt av Svenskt Näringsliv och PTK, medan arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan utser en ledamot vardera. 4. Anställda uppfinnares ersättningsrätt Inträder arbetsgivaren, helt eller delvis, som den anställdes rättshavare så är som sagt arbetstagaren berättigad till särskild ersättning (bonus) enligt 6 första stycket LAU. Bestämmelsen reglerar den enskildes rätt, och när en uppfinning har kommit till genom ett grupparbete har varje uppfinnare rätt 9 Se utlåtanden av SNAU i bl.a. ärendena nr 1/1983, nr 2/1988 och nr 1/1996. 10 För nämndens verksamhet gäller i tillämpliga delar lagen (1999:116) om skiljeförfarande. 11 Se även AD 1997 nr 43 (klausul om skiljenämnd är inte en oskälig bestämmelse när enskild organisationsmedlem själv för sin talan). 4

att kräva ersättning oberoende av sina meduppfinnare. 12 Ersättningens storlek är däremot beroende av uppfinnarens andel i uppfinningen respektive uppfinnarens insats i forsknings- och utvecklingsarbetet. Den person som anges som uppfinnare i en patentansökan presumeras vara uppfinnaren. Om detta inte överensstämmer med det verkliga förhållandet, kan en annan uppfinnare eller meduppfinnare kräva ersättning med stöd av lagen. Arbetstagarens rätt till ekonomisk kompensation uppkommer omedelbart när arbetsgivaren förvärvar hela eller delar av rätten till en uppfinning. Det framgår av ordalydelsen i 6 första stycket LAU. Arbetstagarens rätt har således inte gjorts beroende av att korrekt underrättelse om uppfinningen lämnats till arbetsgivaren, utan den gäller i förhållande till rättens överföring (jfr 4 LAU). 13 Det ska i sammanhanget nämnas att det inte finns någon tidsram för att bestämma ersättningsfrågan. Det innebär att en arbetsgivare kan träda in som rättshavare utan att parterna har kommit överens om den skäliga ersättningen. 14 Men när ersättningen väl bestäms, ska den vara relaterad till den dagens penningvärde. Eftersom arbetstagarens ersättningsrätt avser förvärvet, spelar det ingen roll om arbetsgivaren utnyttjar uppfinningen eller inte för att ersättning ska utgå. En arbetstagares rätt till ersättning är inte heller beroende av om en uppfinning är registrerad, eftersom LAU gäller patenterbara uppfinningar (se 1 LAU). 15 På uppfinningens reella patenterbarhet kan det däremot inte ställas höga precisionskrav, för att ersättning ska utgå till uppfinnaren. 16 Det ska även framhållas att om en arbetsgivare meddelat sig vilja ta över rätten till uppfinningen, men senare ändrar sig och kanske vill begränsa övertagandet av uppfinningen eller inte önskar förvärva någon rätt alls, så 12 Se härom Bruun, N., Uppfinnarrätt i anställningsförhållande, 1982 s. 164 f. Se också Stockholms TR, dom den 12.6.2003, mål T 14043 00 (en meduppfinnares insats i förhållande till ersättningens storlek). 13 Jfr härom tysk praxis, se högsta domstolen (Bundesgerichtshof ) dom den 24.10.2000, mål X ZR 72/98 (Wetterführungspläne I); arbetstagaren hade till arbetsgivaren inte anmält ett patenterbart datorprogram och därför var inte ersättningsbestämmelsen i Gesetz über Arbeitnehmererfindungen från år 1957 tillämplig. 14 Preskriptionstiden för arbetstagarens rätt att göra anspråk på ekonomisk kompensation enligt LAU börjar löpa när arbetsgivaren inträder som rättshavare och följer de allmänna reglerna om preskriptionstid för fordringar, alltså tio år efter fordrans uppkomst om inte preskriptionen bryts dessförinnan, se 2 preskriptionslagen (1981:130). 15 Se t.ex. AD 1982 nr 21 (uppfinning var patenterbar) och AD 1983 nr 96 (förpackningskonstruktionen var inte patenterbar). 16 Se AD 1982 nr 21. 5

ska ersättning ändå utgå till arbetstagaren. Möjligen kan en arbetsgivare som ändrar sig före meddelandefristens utgång enligt 5 LAU undkomma att ersätta arbetstagaren. 17 Med stöd av 6 LAU kan emellertid arbetstagaren bara kräva ersättning av sin arbetsgivare. Om annan övertar arbetsgivarens rätt till uppfinningen, har den nya rättshavaren inga ekonomiska skyldigheter mot uppfinnaren. 18 Eftersom ersättningsbestämmelsen i 6 LAU är tvingande, är avtal före uppfinningens tillkomst som inskränker arbetstagarens rätt ogiltiga. 19 Har det däremot i efterhand avtalats om att ingen ersättning ska utgå, är det gällande. En sådan eftergift av ersättningen kan ske uttryckligt eller underförstått. Vid en tvist ligger emellertid bevisbördan för existensen av ett sådant tyst avtal på arbetsgivaren. 20 Det är inte alltid som ersättning ska utgå med stöd av LAU. I 6 andra stycket in fine finns en presumtion för att uppfinningar kategoriserade som forskningsuppfinningar enligt 3 första stycket LAU inte ska ersättas i särskild ordning (reduktionsregel). 21 Presumtionen innebär att för sådan uppfinning är arbetstagaren endast berättigad till kompensation utöver lön, om värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit överstiger vad arbetstagaren med hänsyn till lön och andra anställningsförmåner har kunnat förutsättas prestera. Under alla förhållanden ska uppfinnaren ersättas för sådana skäliga kostnader som uppkommit genom uppfinnarverksamheten, t.ex. kostnaderna för att patentera uppfinningen. Att arbetstagares ersättningsrätt för forskningsuppfinningar i viss mån beskurits, har sin bakgrund i att lön och andra anställningsförmåner skäligen kan antas ha kompenserat uppfinnaren. Har en arbetstagare en underordnad befattning eller låg lön kan det däremot starkt indikera att lönen inte innefattar ersättning för i tjänsten gjord forskningsuppfinning. Detta följer av SNAU:s utlåtanden. Nämnden har bl.a. uttalat att om uppfinnarens lön är mycket låg i förhållande till uppfinningens värde, ska 6 andra stycket LAU inte innebära någon 17 Jfr Bexelius, A. i NIR 1970 s. 1 ff. (8). 18 Ett konkursbo kan dock bli ersättningsskyldigt enligt 6 LAU, se vidare Wolk, S. i Immaterialrätt & Sakrätt (red. Persson, A., Levin, M., Wolk, S.), 2002 s. 234 ff. 19 Se prop. 1949:101 s. 58, 80. Se också NJA 1986 s. 388 (skiljeklausul i avtal om ersättning och återförande av patent till den anställda uppfinnaren). 20 Jfr danska Højesteret U 2004.1018H (arbetstagaren hade vid överdragelseklareringen inte gjort avkall på sin ersättningsrätt). 21 Se prop. 1949:101 s. 81. 6

begränsning av arbetstagarens rätt till ersättning. 22 En hög befattning eller lön innebär emellertid inte automatiskt att ersättning inte ska utgå, särskilt inte om arbetsgivaren genom en uppfinning har tillförts stora vinster. 23 Vidare är 6 LAU inte tillämplig på arbetstagare som omfattas av undantaget från lagens tillämpning i 1 andra stycket LAU, främst lärare och forskare vid universitet och högskolor. Lagens ersättningsbestämmelse är inte heller direkt tillämplig för en fri uppfinning, som arbetsgivaren får hela eller delar av rätten till genom särskilt avtal. Det följer av att arbetsgivarens rätt grundar sig på en enskild överenskommelse och sådana faller utanför lagens tillämpningsområde. På de undantagna områdena kan emellertid bestämmelsen i LAU utgöra inspiration till lämpliga lösningar för beräkning av avtalad ersättning i en tvistig situation. 4.1 En skälig ersättning I de mål och ärenden som rört anställda uppfinnares skäliga ersättning har varken domstolarna eller SNAU utbildat någon allmän uppfattning (metod) om hur ersättningen ska bestämmas och vad som är en skälig nivå. 24 Det har inte heller i doktrinen närmare diskuterats vad som kan vara en användbar metod för beräkning av skälig ersättning. Skälet kan vara att det inte alltid är lämpligt att fastställa generella kriterier för beräkningen av ekonomisk kompensation. Detta innebär emellertid att vad som anses vara skälig ersättning finns det inga enhetliga kriterier för, utan det sker en öppen och fri värdering av omständigheterna i det enskilda fallet. Prövning av ersättning enligt 6 LAU är således, mer än femtio år efter lagens ikraftträdande, i stort öppen för fri tolkning och tillämpning av begreppet skälig. I avsaknad av mer preciserade förarbetsuttalanden och klargörande rättsfall, är det därför inte möjligt att uppskatta vad som verkligen är skälig ersättning. I det följande redovisas dock det fåtal riktlinjer som har skisserats av lagstiftaren, i doktrinen och i förekommande fall av rättspraxis samt utlåtanden av SNAU. 22 Framgår bl.a. av SNAU:s utlåtande i ärende nr 1/2000. Se även Stenvik, A., Patentrett, 1999 s. 241. 23 Se utlåtande av SNAU i bl.a. ärende nr 1/2000. Se även Bexelius, A. i NIR 1970 s. 1 ff. (10 ff.) och Sterner, G. i NIR 1990 s. 8 ff. (14 f.). 24 Jfr AD 1983 nr 19. 7

4.2 Beräkningsfaktorerna Hur den ekonomiska kompensationen ska beräknas, och därmed ersättningens storlek, är för parterna självklart en viktig fråga. Det är många svårbedömda faktorer som spelar in i en skälighetsberäkning, och de varierar ofta från fall till fall. Därför har lagstiftaren ansett att lagen åtminstone måste ha några mer konkreta riktlinjer för bedömningen, och som det betonas i förarbetena har det varit önskvärt att ta upp sådana omständigheter som i första hand böra inverka vid bestämmandet av ersättning till arbetstagaren för överlåten rätt till en uppfinning. 25 I 6 andra stycket LAU anges således att i bedömningen ska särskilt tas hänsyn till uppfinningens värde, den betydelse anställningen har haft för uppfinnarverksamheten samt omfattningen av den rätt som arbetsgivaren har övertagit. 26 Men redan två av de nämnda faktorerna är ofta svåra att fastställa. Det gäller uppfinningens värde och anställningens betydelse. 27 Särskilt svårt kan det vara att bestämma den skäliga ersättningen när uppfinningen inte rör produktionsprocessen eftersom då kan den ekonomiska vinsten för arbetsgivaren inte beräknas med säkerhet, eller om arbetsgivaren väljer att förvärva uppfinningen men inte att exploatera den. Utöver de i lagen nämnda beräkningsfaktorerna kan hänsyn även tas till andra faktorer vid bestämmande av ersättningens storlek. Vilka sådana andra faktorer som kan aktualiseras, kan det inte ges några enhetliga kriterier för; det får bedömas i det enskilda fallet. Men en omständighet som sannolikt kan påverka ersättningens storlek är om arbetstagaren ödelägger, medvetet eller omedvetet, uppfinningens nyhet sedan arbetsgivaren inträtt som rättshavare och därmed förskingrar arbetsgivarens möjligheter att patentera den. 28 En arbetsgivare kan däremot inte frångå lagen genom att själv förstöra uppfinningens nyhet; det är i alla fall fråga om en patenterbar uppfinning i lagens mening. 25 Prop. 1949:101 s. 80. 26 Se prop. 1949:101 s. 80 f. och SOU 1944:27 s. 67 ff. Se även diskussionen i SOU 1946:21 s. 61 f. Jfr härom SOU 1980:42 s. 187 ff. 27 I SOU 1980:42 s. 135 f. föreslogs en särskild reglering för arbetstagares rätt till ersättning när en uppfinning förblir arbetsgivarens företagshemlighet. 28 Se vidare Wolk, S., Arbetstagares immaterialrätter, 2006 s. 149 f. Har arbetstagaren anmält uppfinningen inträder även ett ansvar enligt 5 andra stycket LAU om sekretesskyldighet under fyramånadersfristen (jfr 8 LAU). Om arbetstagarens eventuella skadeståndsansvar, se 4 kap. 1 skadeståndslag (1972:207). För kvittning av LAUersättning och skadestånd, se kriterierna i lagen (1970:215) om arbetsgivarens kvittningsrätt. 8

Den ekonomiska kompensationen ska beräknas med beaktande av samtliga faktorers inverkan. 29 Enligt Arbetsdomstolen är det emellertid inte möjligt att genom en formel ställa skilda faktorer mot varandra för att fastställa ersättningens storlek. 30 Men utgångspunkten är rimligen den att alla i en aktuell situation relevanta omständigheter vägs mot varandra, och den skäliga ersättningen bör i slutänden bestämmas genom en avvägning av dessa. Det innebär dock att bedömningen av slutsumman blir mer eller mindre subjektiv beroende av hur faktorerna viktas. 31 4.2.1 Uppfinningens värde Bedömningen av uppfinningens värde ska i princip hänföra sig till tiden för arbetsgivarens övertagande av rätten. 32 Värdet kan bl.a. bestämmas med ledning av vad arbetstagaren kan antas ha fått, om uppfinningen hade erbjudits till annan eller vad arbetsgivaren skulle vara beredd att betala för ett förvärv av en sådan uppfinning från annan. Hänsyn kan också tas till uppfinningens framtida kommersiella värde, eller om marknaden för uppfinningen är växande. Om arbetsgivaren investerat stort vid utvecklingen av uppfinningen, kan det också indikera uppfinningens värde. Men givetvis är det ofta svårt eller omöjligt att vid tidpunkten för övertagandet av uppfinningen bedöma vilket ekonomiskt värde den egentligen har. Bedöms däremot detta vid en senare tidpunkt kan det vara enklare att avgöra uppfinningens värde för arbetsgivaren. Det gäller särskilt när uppfinningen inneburit att arbetsgivaren har fått en vinst, exempelvis genom ökad omsättning eller en kostnadssänkning eller att arbetsgivarens tillverkning har rationaliserats. 33 Arbetsdomstolen har i målet från år 1982 tagit ställning till ersättningens beräkning när uppfinningen ger arbetsgivaren en vinst. 34 Domstolen uttalade att om en uppfinning har varit en förutsättning för en vinstökning bör man nämligen principiellt sett förfara så att man bestämmer denna vinstöknings storlek och därefter avgör vilken del av vinstökningen som skäligen bör tillfalla arbetstagaren. Om ersättningsfrågan aktualiseras en tid efter arbetsgivarens övertagande, kan således omständigheten att 29 Se härom AD 1982 nr 21 och AD 1983 nr 19. 30 Se AD 1983 nr 19. 31 Jfr Bruun, N., Uppfinnarrätt i anställningsförhållande, 1982 s. 151. 32 Se härom AD 1982 nr 21 och AD 1983 nr 19. Det framhålls också i SNAU:s utlåtanden. 33 Jfr Stockholms TR, dom den 12.6.2003, mål T 14043 00 (företagets vinstökning kunde inte användas för att bestämma uppfinningens värde). 34 AD 1982 nr 21. 9

uppfinningen har varit av stort värde för arbetsgivaren ge god ledning vid bedömningen av den ekonomiska kompensationen. Uppfinningens värde kan då enligt SNAU bestämmas med utgångspunkt vad arbetsgivaren kan anses ha varit beredd att betala för ett förvärv av en fristående uppfinnare. 35 I sammanhanget ska även framhållas att en arbetsgivare inte alltid kan inskränka ersättningens storlek om det vid ett senare tillfälle visar sig att uppfinningen har haft ringa värde för arbetsgivaren. Utgångspunkten är att arbetstagaren är berättigad till skälig ersättning, och uppfinningens värde är endast en av flera beräkningsfaktorer. 36 4.2.2 Anställningens betydelse För att bedöma vilken betydelse anställningen har haft för uppfinningens tillkomst ska en rad överväganden beaktas. Främst ska det undersökas vilken anställning och vilka arbetsuppgifter uppfinnaren hade när uppfinningen gjordes. Som Arbetsdomstolen har påpekat är det så att ju starkare sambandet är mellan anställningen och uppfinningens tillkomst, desto större avdragspost utgör den faktorn i beräkningen av ersättningen. 37 Finns emellertid inget samband mellan anställningen och uppfinningens tillkomst, kan det inte ge underlag för en avdragspost. Det som också kan beaktas är arbetstagarens lön, och i vilken mån ersättningen redan är inbakad i lönen, i förhållande till arbetstagarens ställning i företaget. 38 I ersättningsbedömningen kan även arbetsgivarens tillhandahållande av material, utrustning, know-how etc. vara ett underlag. 39 Uppfinnarens information om arbetsgivarens verksamhet kan också inverka vid bestämning av tilläggsersättningens storlek. 4.2.3 Omfattningen av arbetsgivarens förvärv En annan bedömningsfaktor som uttryckligt ska väga tungt vid beräkningen av ersättningens storlek är omfattningen av arbetsgivarens övertaganderätt. Storleken av uppfinnarens ersättning är beroende av om arbetsgivaren har 35 Ärende nr 2/1988. Detta framhålls i flera av SNAU:s utlåtanden. 36 Se Bexelius, A. i NIR 1970 s. 1 ff. (10). 37 Se AD 1982 nr 21. 38 Jfr 6 andra stycket in fine LAU. Se också utlåtande av SNAU i ärende nr 1/1996 och Stockholms TR, dom den 12.6.2003, mål T 14043 00 (låg lön). 39 Se AD 1982 nr 21 och AD 1983 nr 19. Se även SOU 1946:21 s. 57, 61 f. och prop. 1949:101 s. 80 f. 10

förvärvat hela eller delar av rätten till uppfinningen. Har arbetsgivaren endast fått en licens, får hänsyn tas till om det är fråga om en enkel eller exklusiv licens, dess varaktighet o. dyl. 5. SNAU:s ersättningsbedömningar Under perioden 1990 2007 har SNAU lämnat utlåtanden i sju ärenden, vilka alla har avsett frågan om skälig ersättning utöver lön. I ett av de aktuella fallen fann nämnden att 1,8 miljoner kr var rimlig ersättning, medan i fem av fallen har det rört sig om belopp mellan 100 000 kr och 600 000 kr. Nämnden har vidare prövat frågan om en arbetstagare var berättigad till ekonomisk kompensation för ett ogiltigförklarat patent. I ärende nr 1/2005 (utlåtande den 23.2.2006) har SNAU bedömt ersättningsfrågan för en tjänsteuppfinning som arbetsgivaren förvärvat hela rätten till (jfr 3 2 stycket LAU). Arbetstagaren fick en schablonersättning om 700 euro när svenskt patent beviljats. Därutöver ansåg arbetsgivaren att arbetstagaren skulle få viss royalty alternativt ett engångsbelopp om 150 000 kr inklusive sociala avgifter. Uppfinnaren menade att i första hand skulle ersättning också utgå som royalty och i andra hand med ett engångsbelopp om 2 miljoner kr exklusive sociala avgifter. Av utlåtandet framgår att arbetsgivaren hade sålt två installationer av uppfinningen den ena var ett testprojekt av uppfinningen medan den andra försäljningen enligt nämndens bedömning inte hade skett på marknadsmässiga villkor. Nämnden ansåg dock att uppfinningen hade betydande värde för arbetsgivaren eftersom den kunde ge arbetsgivaren konkurrensfördelar på både den svenska och utländska marknaden samtidigt som anställningen inte haft så stor betydelse för uppfinningens tillkomst. Efter en sammanvägning av omständigheterna som var av betydelse i ersättningsfrågan uppskattade nämnden att rimlig kompensation till den anställde ingenjören var 1,8 miljoner kr exklusive arbetsgivaravgifter. År 2007, i ärende nr 1/2002 (utlåtande den 22.2.2007), prövades frågan om ersättning skulle utgå för ett ogiltigförklarat patent under den tid som arbetsgivaren utnyttjat uppfinningen medan den var patenterad. Bakgrunden var att SNAU tidigare rekommenderat i ärende nr 1/1984 (utlåtande den 22.12.1986) att de fyra uppfinnarna ansågs gemensamt ha rätt till 3 miljoner kr för arbetsgivarens licensrätt till tre patenterade uppfinningar (se 3 andra stycket LAU). Den 13.2.1991 fastställde Svea Hovrätt en dom från Stockholms tingsrätt där ett av patenten ogiltigförklarats. SNAU ansåg i ärende nr 1/2002, trots patentets ogiltighet genom lagakraftvunnen dom, var 11

ersättningsbestämmelsen i 6 LAU tillämplig för den tid som uppfinningen åtnjutit skydd, alltså under drygt tio år. 40 Nämnden anförde att det förhållandet att patentet förklarats ogiltigt inte skulle inverka på arbetstagarnas ersättningsrätt eftersom arbetsgivaren under den tid som patentskyddet bestått kunnat utnyttja uppfinningen i sin verksamhet och tillgodogöra sig dess värde. 41 Nämnden framhöll också att arbetsgivaren faktiskt utan förbehåll rörande patenterbarheten övertagit uppfinningen samt därefter sökt och fått patent beviljat. 42 Däremot bedömdes inte vad som skulle vara skälig ersättning. Men med tanke på patents giltighetstid normalt är 20 år bör sannolikt ersättningen bestämts till 1,5 miljoner kr (jfr utlåtande 1/1984). I ärende nr 1/2000 (utlåtande den 1.10.2002) bedömdes att skälig ersättning skulle utgå med 200 000 kr exklusive arbetsgivaravgifter för en av två tilläggsuppfinningar som arbetsgivaren förvärvat hela rätten till. För huvuduppfinningen hade arbetstagarens rätt att göra anspråk på ekonomisk kompensation enligt LAU preskriberats. I sitt utlåtande fann nämnden att uppfinningarna kommit till som resultat av forsknings- och uppfinnarverksamhet, och kategoriserades därmed som forskningsuppfinningar (se 3 1 stycket LAU). För sådana uppfinningar finns reduktionsregeln i 6 andra stycket LAU. För den ena uppfinningen fann nämnden att tidigare utbetald schablonersättning om 15 000 kr var nog. För den andra uppfinningen var bedömningen däremot en annan. Nämndens uppfattning var att uppfinningen hade tillfört arbetsgivaren ett kommersiellt värde som inte var oväsentligt, ett värde som översteg vad arbetstagaren rimligen hade kunnat förväntas att prestera med hänsyn till den låga lön som denna uppbar. Således var 6 andra stycket LAU inte aktuell. Genom en 40 I prop. 1977/78:1 s. 305, 307 framhålls att erlagd betalning för sådana utnyttjande som skett innan en uppfinning förklarats ogiltigt bör normalt inte återbetalning ske samtidigt som det påpekas att rättstillämparen, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, får avgöra frågan om vilken rättsverkan en ogiltighetsförklaring av patent bör ha. Se även Jacobsson, M., Tersmeden, E., Törnroth, L., Patentlagstiftningen en kommentar, 1980 s. 321 f. 41 Jfr Svea HovR, dom den 10.6.1976, mål Ö 1217 75. När det gäller ett ogiltigförklarat patent underströk domstolen att den omständigheten att patentet och den därtill knutna ensamrätten faktiskt har bestått i många fall kan föranleda att ogiltigförklaringen icke bör få verkan i fråga om redan ingångna och fullgjorda avtal [som rör ersättning till en anställd uppfinnare]. Vidare prövade Industrins Uppfinnarnämnd år 2000 en tvist om ersättning för ett patent som upphävts eftersom uppfinningen saknade uppfinningshöjd. Skiljenämnden slog fast att ersättningsbestämmelsen i uppfinnaravtalet inte var tillämplig då uppfinningen inte kunde anses vara patenterbar (jfr 1 LAU). 42 Jfr SOU 1946:21 s. 49 f. 12

allmän skälighetsbedömning bestämde nämnden ersättningen till 200 000 kr exklusive arbetsgivaravgifter. SNAU ansåg i ärende nr 2/1996 (utlåtande den 3.6.1997) att två arbetstagare hade rätt till 300 000 kr exklusive arbetsgivaravgifter var för två tjänsteuppfinningar som arbetsgivaren förvärvat hela rätten till (jfr 3 andra stycket LAU). Om uppfinnaren varit ensam borde således ersättningen åtminstone bestämts till 600 000 kr. I ärendet framgick att arbetsgivaren ännu inte utnyttjat uppfinningarna men hade lagt ned stora kostnader på uppfinningarna, vilket av nämnden bedömdes som att de hade ett stort ekonomiskt värde för arbetsgivaren. Nämnden fann också att uppfinningarna utvecklats på uppfinnarnas eget initiativ samtidigt som de inte hade kommit till om arbetstagarna hade haft andra arbetsuppgifter. Därför bedömde nämnden att anställningen hade haft stor betydelse för uppfinningarnas tillkomst. Ett särskilt spörsmål i ärendet var omfattningen av arbetsgivarens rättsförvärv, och i denna fråga var nämnden skiljaktig. Fyra ledamöter ansåg att arbetsgivaren förvärvat hela rätten till uppfinningarna, medan ordföranden och två ledamöter menade att arbetsgivaren endast förvärvat en enkel licens. I ärende nr 1/1996 (utlåtande den 26.6.1996) ansågs arbetsgivarens erbjudande till de fem uppfinnarna för en forskningsuppfinning som förvärvats enligt 3 första stycket LAU vara skäligt; ett engångsbelopp på 25 000 kr och royaltyersättning om 25 procent av eventuella nettointäkter vid försäljning, upplåtelse eller överlåtelse som ersättning. Nämnden fann i ärende nr 1/1993 (utlåtande den 17.12.1993) att skälig ersättning för uppfinnaren vara ett engångsbelopp om 200 000 kr exklusive arbetsgivaravgifter för hela rätten till två tjänsteuppfinningar som patenterades under åren 1989 1990 (jfr 3 andra stycket LAU). Arbetstagaren hade yrkat ett engångsbelopp om 500 000 kr samt royalty vid försäljning och licensiering av de patenterade uppfinningarna, medan arbetsgivaren menade att ingen särskild ersättning skulle utgå utöver lön. Nämnden ansåg att arbetsgivarens nedlagda kostnader på uppfinningarna samt att patentansökningarna fortfarande upprätthölls starkt indikerade att uppfinningarna hade ett stort värde för arbetsgivaren. Vidare bedömde nämnden att uppfinnarens anställning inte direkt bidragit till uppfinningarnas tillkomst. Nämnden fann dock att det inlämnade underlaget om uppfinningarnas värde inte gav nämnden stöd för att rekommendera en högre ersättning än 200 000 kr exklusive arbetsgivaravgifter. 13

I ärende nr 1/1989 (utlåtande den 19.1.1990) ansågs också skälig ersättning vara 200 000 kr för en tjänsteuppfinning som arbetsgivaren förvärvat hela rätten till (jfr 3 andra stycket LAU). Nämnden bedömde att uppfinningen var värdefull för arbetsgivaren samtidigt som den inte var den enda orsaken till produktens (som uppfinningen var en del av) framgång på marknaden. Vidare ansågs att anställningen haft stor betydelse för uppfinningens tillkomst och utveckling eftersom arbetstagaren inte haft andra tekniska kunskaper än dem som förvärvats genom arbetet hos arbetsgivaren. Nämnden fann också att det hade krävts ett avsevärt utvecklingsarbete innan uppfinningen kunde omsättas i praktiken, ett arbete som skett med utnyttjande av arbetsgivarens resurser. Det ska i sammanhanget framhållas att ersättning till anställda uppfinnare kan utbetalas på olika sätt, exempelvis som royalty eller ett visst engångsbelopp. 43 I de aktuella fallen har som framgått SNAU stannat för engångsbelopp med motiveringen att royalty bl.a. förutsätter ett förtroende mellan parterna samtidigt som det är svårt att ange grunderna för beräkning av framtida royalty. 6. Industrins Uppfinnarnämnds ersättningsbedömningar Ersättningsbestämmelsen i LAU är som redan framkommit tvingande, och det innebär att bestämmelsen också är tillämplig på det kollektivavtalsreglerade området. De beräkningsfaktorer som har angetts i lagen ska därför vägas in vid bedömningen av anställda uppfinnares ersättning när förhållandet mellan parterna har reglerats i kollektivavtal. Men eftersom ersättningsfrågan ofta är svårbedömbar, betonar ingressen till uppfinnaravtalet vikten av att prövning av arbetstagarens rätt till ersättning ska ske i en positiv anda. I 4 andra stycket uppfinnaravtalet finns dock en rekommendation att ersättningen på förhand bör bestämmas till schablonbelopp. Av kommentaren till avtalsbestämmelsen framgår att ersättning lämpligen utgår med 1 700 2 550 kr vid uppfinningens anmälan samt ytterligare 2 800 22 500 kr om uppfinningen patentsöks och leder till ett svenskt patent. Understiger däremot schablonersättningen vad som bedöms vara skälig ersättning enligt 6 LAU, ska arbetsgivaren betala ut resterande belopp. Den kollektivavtalsreglerade skiljenämndens domar är som sagt inte tillgängliga för allmänheten och det kan därför inte närmare redogöras för 43 Se SOU 1946:21 s. 62 och Wolk, S., Arbetstagares immaterialrätter, 2006 s. 152 f. 14

hur nämnden bedömer ersättningsfrågor enligt uppfinnaravtalet. Det finns inte heller några uppgifter om i vilken utsträckning ersättningsfrågor underställs skiljenämnden. Jag har emellertid fått ta del av två intressanta skiljebeslut från Industrins Uppfinnarnämnd, ett meddelat i december 2002 och ett i januari 2005. År 2002 prövade Industrins Uppfinnarnämnd vad som utgjorde skälig tilläggsersättning utöver lön för den rätt som har tillkommit arbetsgivaren, och fann att arbetstagarens yrkande om 5 miljoner kr var rimligt. Bakgrunden till tvisten var följande. En anställd civilingenjör och tekniskchef vid ett industriföretag hade till sin arbetsgivare i början av 1990- talet anmält en uppfinning. Inte förrän år 1998 söktes patent. Företaget hade däremot redan under år 1992 tagit uppfinningen i bruk. När patent söktes på uppfinningen, fick den anställde uppfinnaren en schablonersättning om 3 100 kr och erbjöds ytterligare 9 200 kr när patent beviljades under år 2002. Arbetsgivaren ansåg således att arbetstagaren skulle nöja sig med sammanlagt 12 300 kr, medan uppfinnaren menade att detta inte utgjorde skälig tilläggsersättning och i stället begärde 5 miljoner kr jämte ränta för uppfinningen. Arbetsgivaren hävdade då att arbetstagaren inte korrekt anmält uppfinningen. Eftersom parterna inte kunde enas, vände uppfinnaren sig till Industrins Uppfinnarnämnd. Inledningsvis fastslog skiljenämnden att arbetstagarens rätt till ersättning inte är beroende av när uppfinningen anmälts, utan ersättningsrätten uppkommer när arbetsgivaren har övertagit hela eller delar av rätten till uppfinningen. Sedan väl den principen slagits fast, undersöktes om det yrkade beloppet om 5 miljoner kr jämte ränta var skäligt. I ärendet tog skiljenämnden inte ställning till vilken kategori uppfinningen tillhörde, utan påpekade endast att det troligen var fråga om en A-uppfinning i kollektivavtalets mening. 44 Eftersom företaget vid tidpunkten för skiljebeslutet tjänat över 800 miljoner kr på uppfinningen genom verksamhetsbesparingar, blev slutsatsen att arbetstagarens ersättningskrav inte var oskäligt och tillerkändes därför det yrkade beloppet. I skiljebeslutet från år 2005 bestämde Industrins Uppfinnarnämnd ersättningen till 1,9 miljoner kr jämte ränta till en kollektivavtalsansluten uppfinnare som gjort en A-uppfinning med två andra uppfinnare som inte var bundna av uppfinnaravtalet. Nämnden menade att de tre uppfinnarna hade lika stora andelar i den patenterade uppfinningen. Om den anställde 44 Se 1 punkten 1 uppfinnaravtalet. En A-uppfinning motsvarar både forskningsuppfinningar och andra tjänsteuppfinningar enligt lagens indelning (se 3 första och andra styckena LAU). 15

uppfinnaren varit ensam hade således ersättningen sannolikt bestämts till 5,7 miljoner kr. Arbetsgivaren redovisade visserligen för nämnden sex års försäljning av produkten, men med en sänkt prognos och en snabb omsättningsnedgång. Uppfinnaren visade dock andra siffror som pekade på ökad efterfrågan och att marknaden fortfarande var växande. Med facit i hand år 2007 har företaget också haft en stark försäljning av produkten som ligger markant över tidigare prognoser. 7. Omprövning av ersättningsbeslut I vissa fall kan det vara rimligt att en part begär jämkning av ett ersättningsbeslut på grund av i efterhand inträffade förhållanden. Det kan t.ex. gälla när den ekonomiska kompensationen har bestämts till ett lågt engångsbelopp, men det senare visar sig att uppfinningen får utbredd användning och arbetsgivaren därefter får en ökad vinst eller stora rationaliseringsmöjligheter som kanske inte står i proportion till den överenskomna ersättningen. Däremot är en jämkning inte självklar om ersättningen bestämts till en viss royalty på försäljningspriset av den produkt som uppfinningen avser. När det gäller omprövning av beslut om ekonomisk kompensation på grund av ändrade förhållanden finns det emellertid en viktig skillnad mellan LAU och uppfinnaravtalet. Av 4 femte stycket uppfinnaravtalet framgår att endera parten har rätt att begära revision av ett ersättningsbeslut vid väsentligen ändrade förhållanden. Bestämmelsen gäller i båda riktningarna, dvs. ersättningen kan både jämkas uppåt och nedåt. Redan utbetald ersättning kan arbetsgivaren däremot inte kräva tillbaka (se 4 fjärde stycket uppfinnaravtalet). Denna omprövningsbestämmelse får mot bakgrund av skiljebesluten från år 2002 och år 2005 anses ha stor betydelse genom att kollektivavtalsbundna arbetstagare kan begära omprövning av befintliga ersättningsbeslut när det visar sig att en uppfinning har ett stort ekonomiskt värde för arbetsgivaren. 45 I LAU finns inte en motsvarande omprövningsbestämmelse. Om ändrade förhållanden uppstår sedan ersättningen väl fastställts, kan det enskilda avtalet jämkas med stöd av 36 lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL). 46 Begreppet 45 Jfr 6 uppfinnaravtalet. 46 Se prop. 1975/76:81 s. 127 f. Jfr tidigare svensk rätt. Innan 36 AvtL trädde i kraft, fanns i LAU en generalklausul (9 ) som föreskrev att ett villkor som har tagits in i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning fick jämkas eller lämnas utan avseende om 16

väsentligen i uppfinnaravtalet innebär dock ett lägre ställt krav än begreppet oskäligt i 36 AvtL. 47 8. Avslutande ord Det kan konstateras att i praktiken är det fråga om en teknisk och ekonomisk bedömning för att fastställa den anställda uppfinnarens ersättning. Kan arbetstagaren visa att företaget gynnats ekonomiskt, exempelvis genom ökad omsättning eller en kostnadssänkning, eller att arbetsgivarens tillverkning har rationaliserats, är sannolikheten större för en högre ersättning. I en konkret situation kan det emellertid vara svårt för en arbetstagare att föra i bevis att arbetsgivaren tjänat på uppfinningen eftersom denna många gånger saknar full insyn i arbetsgivarens verksamhet. Det råder också stor osäkerhet om vad som mer precist ligger i begreppet skälig ersättning. De tämligen få tvister som nått domstol och nämnder har varken lett till att någon beräkningsmetod eller skälighetsnivå har utverkats. Det innebär i praktiken att ersättningens storlek kan variera kraftigt. I slutänden är därför ersättningens storlek många gånger beroende av vem som är arbetsgivare, och även vilken vikt uppfinningsverksamhet har för företagets utveckling och konkurrenskraft. Allmänt är dock min uppfattning att ribban har höjts rejält under 2000-talet i jämförelse med Arbetsdomstolens och SNAU:s moderat uppskattade skälighetsnivåer under 1980- och 1990-talen. Det indikerar både SNAU:s utlåtande från år 2006 och Industrins Uppfinnarnämnds två skiljebeslut från år 2002 respektive år 2005 i dessa fall har nämnderna utdömt synnerligen höga belopp. Detta kan mycket väl få betydelse på både de kollektivavtalsreglerade och de oreglerade områdena, eftersom arbetstagare framöver bör ha fått stöd för att yrka höga ersättningar för den rätt som har tillkommit arbetsgivaren. Kanske kommer man i större utsträckning beakta uppfinningens värde vid beräkningen av den skäliga ersättningen, särskilt om arbetsgivaren markant tillförts hög vinst genom exempelvis ökad omsättning eller en produktionsmässig kostnadssänkning. tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot god sed eller i övrigt otillbörlig. Bestämmelsen var bl.a. tillämplig när en arbetstagare i efterhand avstod från ersättning för en uppfinning eller godtog en ersättning som var orimligt låg. Om ett sådant villkor framstod som otillbörligt, kunde arbetstagaren tillerkännas ersättning med tillämpning av generalklausulen. Bestämmelsen var däremot inte tillämplig vid förändrande förhållanden. 47 Om oskälighetsbegreppet i 36 AvtL, se t.ex. Lindskog, S. i JT 2005 06 s. 275 ff. 17