4 e Tref, Att inte döma, 3 årg

4 e Tref, Att inte döma, 3 årg 2011-07-17 30Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. 31Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? 32Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hes 18:30-32) 1Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. 2Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. 4Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. 5Var och en måste bära sin egen börda. 6Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. 7Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. (Gal 6:1-7) 36Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.37döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. 38Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." 39Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? 40Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. 41Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? 42Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Luk 6:36-42) När ni har kommit hem efter att ha varit och handlat, har ni då varit med om att det ser ut som att ni fått fel mängd av någon vara. Att det inte är så mycket som det skulle vara? Flingpaketet ser halvtomt ut redan från början. Tidigare i veckan berättade någon för mig en berättelse från första hälften av 1900-talet. Jag tänker mig att de av er som är lite äldre kanske själva bär på liknande minnen? Berättelsen handlar om en man och hans hustru. De hade en liten handelsbod ute på landet. Dit fick alla gå när man behövde köpa mjöl eller socker eller kaffe, eller något annat man behövde. Handelsmannen förvarande sina varor i burkar och säckar bakom en disk, så man fick säga vad man skulle köpa och så mätte handlaren upp. Handlaren var mycket noggrann och när han mätt färdigt sade han: Det här 1

blir precis!. Inte för mycket och inte för lite. Barnen där i bygden kallade handlaren för Precis. Men när man skulle dit och handla ville man helst inte att Precis var inne, utan hans fru. Hon var inte så precis. För när hon stod bakom disken mätte hon upp med råge. Då var det gott att handla. Man fick lite mer än vad man egentligen betalade för. Och så kunde det hända att hon bjöd på karameller. Åtminstone för honom som berättade det här för mig blev handelsmannens hustru en bild för Gud. Hennes sätt att mäta upp handlade inte bara om att göra en rättvis affär. Hon var generös och barmhärtig mot dem som kom och handlade. Hon gjorde som vår evangelietext idag säger: Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. " Den här evangelietexten vi har idag handlar om att vara generös och att inte döma. Men för många av oss är det lätt att vi fastnar i vers 37. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Sedan slår våra samveten ifrån, som jordfelsbrytaren hemma i el-centralen, och så hör vi inget mer. Har ni varit med om att ni liksom har fastnat där och sedan inte hört mer? För många av oss vet nog med oss att vi dömer andra emellanåt. Och att vi gör de där andra sakerna som vår text idag berättar om: förklarar andra skyldiga kanske lite för självsäkert och vi ser flisor i varandras ögon. Och då ska Gud väl döma oss skyldiga, som skriften säger? Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Ja, om Gud använde precis-måttet så skulle Gud med rätta döma oss till den eviga döden. Eller vad annat Han skulle finna lämpligt. Men här finns ju ett underbart men. Ni här som är vana gudstjänstfirare vet redan att det brukar komma en vändning. För Gud vill ju inte döma oss till något elände. För då skulle vi vara förlorade för Honom. Så istället utdömer han straffet på Sin Son. Och låter oss gå fria. Johannes skriver i sitt evangelium: Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. (Joh 3:17f) Vi vet väl med oss att den onde, åklagaren, anklagaren har mycket att sätta emot oss? Men Gud vill vårt väl. Vår fader är barmhärtig. Annars kan vi inte förstå att Han skulle riskera att sända sin älskade Son till världen för att ta på sig den rätta domen för allt vi gjort orätt, vår orättfärdighet. På korset gav Gud inte bara en del av sitt överflöd så som när du eller jag lite halvhjärtat lägger några kronor i kollektbössan eller skänker till välgörenhet. Gud satsade allt. Han lät sig själv bli kropp och blod. Och skapelsens Herre satsade Sitt eget blod, Sin egen person. Lät sig själv dömas, straffas och dödas. 2

Vi har hört det så många gånger att vi tappar bort hur stort detta är. Gud själv höll på att stryka med. Men döden kunde inte behålla Livets Herre. Har vi något att komma med inför Gud? Nej, inte är det mycket? Vi har våra tomma händer. Profeten Jesaja förmedlar en inbjudan från Gud till alla oss som upplever oss stå tomhänta inför Gud: Kom alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom även om ni inte har pengar! (Jes 55:1) Gud mäter upp åt oss mycket generöst. Långt mera generöst än någon handelsmannahustru. Han låter min bägare flöda över (Ps 23, SFB), berättar David i Herdepsalmen. Och vi kan fundera på med vilka mått vi mäter i våra liv. Ett sån här måttsats har jag [Håll upp DL-satsen]. En sån kanske du också har hemma? Men har vi inte också osynliga inre måttsatser? Det är nog inga decilitermått utan snarare attityder och hållningar. Och utifrån dessa attityder och hållningar bedömer hur vi själva och andra gör, är och säger. Är jag mest intresserad av sådant hos mina medmänniskor eller mig själv där något inte håller måttet? Eller överflödar mitt mått ofta och gläds åt underbara små saker i mitt eget liv och hos andra? Du kan fundera på hur dina mått egentligen ser ut. Är mina mått kanske omöjliga att fylla? Kanske är måttsatsen defekt eller så finns det en skada, en spricka i måttet som gör att det hela tiden läcker, så att det aldrig kan vara riktigt fullt? Går jag hela tiden och är missnöjd med mig själv och andra? Skulle det vara möjligt för mig att vara mer generös, inkluderande och kärleksfull? Detta med hur våra mått ser ut är viktigt för Gud. I 5 Mos talade Gud till sitt folk: Rätta och riktiga vikter skall du ha, liksom rätta och riktiga mått. Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. (5 Mos 25:15) När Jesus mötte någon som gjort något som betecknades som uppenbar synd är Han ofta barmhärtig. Men mot dem som dömer andra eller är småsinta är Han hårdare. Jag kommer att tänka på kvinnan som tagits på bar gärning då hon begått äktenskapsbrott. Fariséerna och de skriftlärda kom och släpade fram henne inför Jesus. De ville stena henne. Men Jesus säger Den som är fri från synd kan kasta första stenen på henne. När de hörde detta gick de därifrån, de äldste först. Och Jesus blev ensam med kvinnan framför sig. Jesus såg på henne och sade: Vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade: Nej, herre. Jesus sade: Inte heller jag dömer dig. Gå nu. Synda inte mer. Kanske en sådan hård attityd som fariséerna och de skriftlärde visade prov på skiljer oss mer från Gud än om vi gör något fel som behöver Guds förlåtelse? Detta kan vara värt att fundera och be över. 3

När Gud uppmanar oss att inte döma betyder då att du och jag ska acceptera vad som helst hos varandra? Nej. Kanske är det typiskt svenskt att inte våga sticka ut hakan och säga till något är fel? Det är lättare att bita ihop och lida i det tysta. Men Paulus ger oss ett gott råd i vår episteltext från Galaterbrevet: om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. (Gal 6:1b) Om du eller jag accepterar att någon annan far illa, utan att försöka gripa in. Då har något blivit snett. Vi lever inte längre i sanningen. Sanningen i oss och våra liv blir naggade i kanten. Ingen har rätt att behandla någon annan illa, att vara våldsam, att misshandla psykiskt eller fysiskt, att kränka. När någon far illa är det gott och rätt att vi kontaktar polisen eller socialtjänsten eller vilket sammanhang som nu har som uppgift att hjälpa till. Och kanske har du varit med om att när vi inte lever i sanningen kan vi känna att våra hjärtan liksom krymper ihop, kallnar och hårdnar? Vi kan känna oss inbundna, fångade och ofria. Som att de vackra fjärilsvingar Gud gett oss, vår frihet och frimodighet, liksom inte riktigt går att fälla ut. Att vi inte kan ta den plats i livet som det var meningen att vi skulle ha. Det kanske du har varit med om någon gång? Men Gud är ju inte en Gud som vill göra dig och mig räddhågsna, så att vi står och hänger med huvudet i ängslan inför Honom, varandra och det liv vi lever. Han är en Gud som vill göra oss frimodiga, fria, fulla av förhoppningar inför varje ny dag. Och Han vill att vi ska förvänta oss allt gott av Honom. Jesus säger ju: er fader är barmhärtig. Det sägs att Guds hälsning Var inte rädd! finns 365 gånger i Bibeln. En gång för varje dag. För kanske är det ungefär så ofta som du och jag behöver höra det? Kanske till och med oftare? Det kan vara svårt för dig och mig att våga lita på att Han är god. Att Han vill möta oss, möta vår blick och se på oss med kärlek. Så som han gjorde med kvinnan som begått äktenskapsbrott. Så att vår oro kan stillas och våra hjärtan befrias och få ny glädje och nytt hopp. Och våra hjärtan kan börja längta efter att han sitt bo inför Hans blick, alltid. Om du och jag läser den här texten och fastnar i vers 37. När våra inre jordfelsbrytare slår ifrån. När vi känner oss dömda därför att vi vet att vi själva dömer. Och stannar där. Då går vi miste om mycket. 4

Guds budskap genom vår text idag tror jag är en uppmuntran och uppmaning att försöka se på varandra som Gud ser på oss. I en generös och barmhärtig anda. För Gud är generös och barmhärtig. Och vi vet att vi också själva gör sådant som behöver Guds och andra människors förlåtelse, barmhärtighet och generositet. Därför kan en liten utmaning till dig och mig inför veckan som ligger framför vara att försöka komma ihåg Jesu ord: 36Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Och psalmisten uppmanar oss: Smaka och se att HERREN är god. Salig är den människa som flyr till honom. (Ps 34:9, SFB) 5