Pingstdagen 2015 1 årg Språkandets makt och språkandens 1Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3 Nu skall vi slå tegel och bränna det, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden. 5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 Mos 11:1-9) 1När pingstdagen kom var de alla församlade. 2Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. 3De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. 4Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. 5I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. 6När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. 7Utom sig av förvåning sade de: Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? 8Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? 9Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, 10från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, 11både judar och proselyter, vi är kretensare och araber ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar. (Apg 2:1-11) 25Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. 26Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. 28Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. 29Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett. (Joh 14:25-29) 1
Om temasången på söndagen efter påsk var Jag går och fiskar så är temasången på Pingstdagen, i dessa melodifestivaltider Fångad av en stormvind. Men jag tänkte inte att vi skulle börja där, utan i något annat som är centralt både i våra texten och i våra egna liv: vårt språk och förmågan att förstå varandra. Ha gärna texterna framför dig i din psalmbok, var det s 1446? Är du någon gång tacksam till Gud för att du fått gåvan att kunna tala? Tänk om vi inte kunde göra oss förstådda?! Vad ensamt det skulle bli! Vi har fått tungor och stämband som gör att vi kan kommunicera mer avancerat än några andra skapade varelser. Språket gör att vi kan kommunicera, det betyder att göra gemensamt. Vi kan mötas hjärta till hjärta i ömtåliga samtal om det allra viktigaste och vi kan skriva precisa forskningsavhandlingar som sätter ord på tillvarons innersta. I vår gammaltestamentliga text idag hörde vi att människorna hade ett språk och samma ord. Inte så konstigt att människorna bara hade ett språk om det här kanske inte var så väldigt längre efter syndafloden och bara Noas familj hade överlevt? De började bygga en stad med ett högt torn, ett som skulle nå upp till himlen. Så ville de göra sig ett namn, hörde vi. Redan på Adams och Evas barnbarns tid hade människan börjat åkalla Herrens namn (1 Mos 4:26), men nu ville de istället själva göra sig ett namn... Nog verkar det som att världens städer och länder fortfarande söker göra sig ett namn, imponera och visa sin makt med de största och mest uppseendeväckande skyskraporna? Vi här i Sverige står ju inte utanför den jakten, med vår Turning Torso. Även om den inte på långa vägar tävlar med världens skyskrapejättar. Nu kanske det inte tornet i vår gammaltestamentliga text var en skyskrapa så som vi föreställer oss en sådan. Kanske inte ens ett torn. Vi befinner vi oss i tid troligen mellan år 4000 och år 2000 f Kr, under bronsåldern i Mellanöstern. Från den tiden finns arkeologiska skäl att tro att tornet var en trappstegspyramid, en ziggurat. En sådan här [visa bild]. (Jag lägger den och lite andra bilder med koppling till dagens tema här framme så kan ni kika under det att vi firar nattvard eller efter gudstjänsten.) Man har hittat många ziggurater i det som då var Mesopotamien, det som nu är Irak. En ziggurat var liksom en upphöjd plattform med flera mindre plattformar ovanpå, kanske så hög som 90 meter. 2
De här trappstegspyramiderna var inte gravar, som i Egypten. Istället var de en sorts tempel med trappor som löpte från toppen och ner. Meningen med de här trapporna var att mesopotamiernas gud Marduk skulle kunna stiga ner till folket med hjälp av dem. Så trapporna var själva grejen med en ziggurat. Och vad var det som hände? Någon steg ner, som vi läste i vers 5, men det var inte Marduk. Utan: Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Och det står faktiskt två gånger att Gud steg ner. Och just betoningen på detta nedstigande antyder att tornet var just en ziggurat, eftersom de var gjorda för gudars nedstigande. Och Gud konstaterade: De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Inte minst i dessa tider är väl det uppenbart att när vi inte är förenade under Gud eller Kristus kan vår förmåga att göra saker skena iväg i riktningar som inte är goda? Så vad gjorde Gud? Han sade: 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Jag vet inte om ni känner igen det, att när vi inte har ett gemensamt språk är det svårt att kunna bygga något gemensamt? Och det här med gemensamt språk behöver ju inte vara svenska eller engelska, eller inte ens samma dialekt. Det kan vara att man talar i olika ton: med mycket kärlek och respekt till varandra eller lite, eller med vårdat eller ovårdat språk. Jag tror att vi kan märka det ibland i våra relationer. Har vi inte ett gemensamt språk blir det lätt att var och en bygger på sitt. Och jag undrar: Kan det vara så att vårt språk är ett viktig faktor för att hålla ihop våra relationer och det kan vara en viktig faktor när relationer går sönder? Eller när relationer man hoppas på inte blir. Därför är det en viktig sak att arbeta på att hålla samtalen, särskilt med våra nära och kära, friska. För slutar vi försöka dela och förklara vad vi finns i, slutar vi försöka lyssna in och förstå varandra, så slutar vi mötas. Och vi utsätter våra relationer för stora risker. Risken att vi glider isär... 3
Folket i Babylon hade förenat sina krafter i sitt tornbygge, i ett mänskligt system som inte gav Gud hans rätta plats. Ett system där människan kunde stå i centrum. Där vi kunde försöka göra oss oberoende av Gud. Varför ville Gud tukta mänskligheten genom att skingra oss och ge oss många olika språk? Först när jag läste tyckte jag att det var ett rätt konstigt sätt att tukta. Men uppenbarligen använde inte människorna i vår GT-text sitt språk och sin gemenskap så som det var tänkt till att göra stora ting för det goda. När Gud tuktar eller straffar är det inte för att vara snål eller dum, utan för att skydda oss. För att han ser att vårt högmod skadar oss. Det finns en god tanke bakom de gränser och ramar som Gud sätter. Han gör lite som vi kanske ofta gör i skolor där det finns barn som är elaka mot andra eller ställer till problem. Man skiljer på dem. I olika delar av klassrummet, i olika klasser eller i olika skolor. Lite grann kan man säga att Gud gör samma sak. Han sprider ut oss över jorden för att hålla de gudsfrånvända strävandena i schack. Vad har då den första pingsten med det här att göra? Nu har en annan tid kommit. Gud sänder sin Ande över apostlarna som var galiléer allihop. Och vi hörde att Gud nu, som i Babel, låter människorna tala om det de hade på sina hjärtan på olika språk som de inte talat innan. Men vad var den stora skillnaden? Jo, apostlarna hade inte byggandet av sitt eget namn och sin egen ära i hjärtat, som folket i Babylon. Utan apostlarna var inriktade på Gud, byggandet av Guds namn och ära. Och då kunde förmågan att tala och nå fram till varandra få sin rätta plats. Och det fanns andra människor i Jerusalem som gladde sig när de hörde någon tala på deras modersmål. Ni kanske har varit med om något liknande om ni varit ute och rest eller bott utomlands och så helt plötsligt fått höra någon prata svenska? Eller om man flyttat till Göteborg från någon annan del i Sverige och så hör man sin hembygds dialekt. Är det inte så att då kan man märka hur modersmålet går in i hjärtat på ett särskilt sätt? Så när apostlarna nu talade om Gud kan vi kanske tänka oss att de fick en särskilt god ingång i dem som hörde sitt modersmål talas. Kan det vara så att när vi förstår varandra är det större chans att vi tycker om varandra, att vi vill hjälpa varandra och vi blir mindre benägna att dra oss undan 4
från varandra? Språk är viktigt för det handlar i grunden om att förbinda oss med varandra för att kunna samarbeta. Så vad kan denna pingst handla om för dig och mig? Vi lever ju långt bort både i tid och rum från Babels torn och den första pingstdagen i Jerusalem. Men vi lever i en värld som behöver Gud, där vår tro och vårt liv och vårt gemensamma byggande för det godas skull kan göra skillnad. Också du och jag har fått ta emot Guds helige Ande i våra hjärtan, när vi döptes. Och vi kan vara lyhörda för Guds Ande genom att försöka vara sanna i relation till oss själva och vår Ande. Då har vi kontakt med Guds Ande i oss. Vi lever i kontakt med Gud själv. Som vi fokuserade på förra söndagen. Idag bygger vi vidare på det. När vi nu har Guds Ande i våra hjärtan är vi förenade under Gud och Kristus. Om vi ger Gud tillåtelse att verka i oss, genom sin helige Ande, kan vi med förenade krafter ära Guds namn på jorden. Jag tänkte så här på slutet illustrera det med en berättelse som jag hörde för några år sedan. En man som var ute och promenerade passerade ett stenbrott där två andra män var sysselsatta. Han stannade och frågade den förste: Vad gör du? Mannen svarade lite buttert: Jag hugger sten, ser du väl!? Han gick fram till den andre mannen som nynnade för sig själv medan han arbetade, och frågade: Vad gör du? Mannen rätade på sig, log och sa: Jag är med och bygger en katedral Här har vi skillnaden mellan det självcentrerade perspektivet i Babel och det gudscentrerade perspektivet i kyrkan, i oss när vi lever i kontakt med Guds Ande. Vi får vara med och bygga Guds katedral på jorden, Guds rike, verka för sådant som ärar Gud. Så låt oss försöka leva öppna och berörbara för Gud och hans Ande i oss. Men vi slutar som vi börjar. Med Fångad av en stormvind. Den är inte så tokig att gå och nynna på en pingstdag som denna. Jag kan till och med undra om Carola smugit in lite helig Ande-teologi i den, för texten kan faktiskt funka som en lovsång till Gud. Jag tänkte läsa några strofer som en bön som avslutar denna predikan. Jag är fångad av en stormvind Fast för dig Ingenting kan hindra mig När det blåser i mitt hjärta 5
... Reser ut på öppet hav Där allting blir som nytt I den framtid som du ger Utan saknad lämnar jag min trygga hamn Fri men ändå bunden till en öppen famn Jag är fångad av en stormvind Fast för dig Ingenting kan hindra mig När det blåser i mitt hjärta Fångad av en stormvind Natt och dag Här finns bara du och jag Och det ljus som himlen lämnat kvar 6