Anpassning är ett huvudord i ledaren på nästa sida. Enskilda kristna möter olika frestelser på skilda plan. Alla behöver förmaningen

till liv evangelisk-luthersk missionstidning organ för missionssällskapet bibeltrogna vänner evangelisk-luthersk mission sv nordöstra skånes missionsförening kristna ungdomsförbundet i sydsverige ägare och utgivare föreningen till liv postadress till liv box 6160 102 33 stockholm telefon 08-33 25 23 fax 08-34 58 18 besöksadress upplandsgatan 43 stockholm ansvarig utgivare nils-göran nilsson redaktör sam-arne nilsson redaktionsråd lars göran brandt fredrik carlsson roland gustafsson grafisk formgivare cia andersson prenumeration 12 nr/år 250:- studerande med eget boende betalar 150:- postgironummer 607 98 94-9 annonser ring 08-33 25 23 fax 08-34 58 18 senast den 10:e i månaden före utgivning utgivningsort stockholm tryck norra skåne offset hässleholm omslagsbild birger persson 1:a årgången issn 1402-1838 citera oss gärna, men var god ange källan Redaktören har ordet Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter på hädares plats, utan har sin lust i Herrens ord och tänker på hans undervisning både dag och natt. Ps.1:1 2. Anpassning är ett huvudord i ledaren på nästa sida. Enskilda kristna möter olika frestelser på skilda plan. Alla behöver förmaningen i Rom. 12:2: Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. Men den gemensamma, stora frestelsen för kvarlevan av bibeltrogna i vårt land är utan tvivel teologisk anpassning. Denna frestelse är farlig inte minst därför att anpassningen i regel sker stegvis och för många omärkligt. Ett förskräckande exempel: På femtiotalet beslöt ett kyrkomöte att följa de ogudaktigas råd angående prästämbetet. I fyrtio års tid har kyrkans ledning delat väg med otrons människor och nu sitter den s.k. majoriteten bland mediernas hädare, som hånar motståndarna till kvinnliga präster för deras omoraliska halsstarrighet. Anpassningen har gått steg för steg. Sanningen uppenbarad i Guds ord är absolut. Den kan aldrig blandas upp med relativa sanningar. Då blir allting relativt och Sanningen förloras. Lite surdeg syrar hela degen. Gal. 5:9. Guds bud och ordningar den kristna etikens grund är likaså absoluta. De kan inte mjukas upp med en s. k. situationsetik som faller en tillfällig opinion i smaken. Då blir det till slut antingen en tongivande elit eller majoriteten som under demokratins täckmantel godtyckligt avgör vad som ska vara rätt och fel. Det är vår plikt som bibeltrogna att stå lika fasta gentemot den sekulariserade teologins maktanspråk som Sadrak, Mesak och Abed-Nego en gång gjorde, när Nebukadnessar befallt alla och envar att tillbe den gyllene bildstod han behagat låta uppställa på Duraslätten. Om ni inte tillber, då skall ni i samma stund bli kastade i den brinnande ugnen, och vilken är väl den gud som då kan rädda er ur min hand? hotade kungen. De tre männen svarade: O Nebukadnessar, vi behöver inte ge dig något svar på detta. Om vår Gud, den som vi dyrkar, förmår rädda oss, så skall han också rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o kung. Men om han inte vill det, så må du veta, o kung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar, och att vi inte vill tillbe den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp. Dan. 3: 15 ff. Kunde det inte få vara månadens böneämne att vi i likhet med Paulus, anklagad för att vara en pestböld, som enskilda och tillsammans av Herren får nåden att hålla fast vid bekännelsen? Inför makthavaren Felix deklarerade aposteln: Men det bekänner jag inför dig att jag enligt den vägen som de kallar för en sekt tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror allt som är skrivet i lagen och hos profeterna och har samma hopp till Gud som dessa ock hyser, att de dödas uppståndelse skall, ske, både de rättfärdigas och de orättfärdigas. Apg. 24: 14 15. 2

Till att börja med Vad är sanning? Det var inte alltid lätt att vara provinsguvernör under den romerske kejsaren. Märkliga ting kunde dyka upp som han måste ta ställning till och han kunde aldrig vara riktigt säker på att det inte låg några storpolitiska komplikationer inbyggda i problemen. Nu hade Pontius Pilatus drabbats av en som han såg det rent religiös konflikt mellan olika fraktioner i judendomen. Han insåg snart att den ena sidan var totalt dominerande både till antal och inflytande. Men samtidigt tyckte han nog att kraven man ställde var helt orimliga. De ville nödvändigtvis korsfästa Jesus från Nasaret. Men nog var han svår att få grepp om, denne Jesus. Teg gjorde han inför anklagelserna om påstådda brott. Den enda gång han yttrade sig, gällde det hans person, vem han var och vad hans uppgift bland människorna innebar. Han påstod bl. a. att han kommit för att vittna för sanningen. Det var då en irriterad Pilatus ställde den av många som retorisk betraktade frågan: Vad är sanning? Som romersk provinsguvernör visste Pilatus alltför väl att sanningen aldrig underlättade arbetet. Sanningen måste alltid vara underställd andra och till synes högre mål. Och när det högsta målet var att bli och förbli kejsarens vän, då kunde sanning vara en i högsta grad olämplig arbetsprincip. Nej, anpassning och smidighet var lösningen. Att alltid vara till lags, att inte i onödan eller kanske över huvud taget irritera, det var grunden för ett framgångsrikt guvernörskap. Men bara uppåt, mot dem som hade makten eller verkade ha trumf på hand. Nedåt, mot dem som var beroende av maktutövningen, var det naturligtvis annorlunda. Där var hårdhet och hänsynslöshet en klart överlägsen princip. Historien upprepar sig aldrig, men den kan ibland förete märkliga likheter och paralleller. Vi har fått en ny provinsguvernör för vår svenska kyrkoprovins. Som biskop i Lund gladde han utan tvekan många genom att i långa stycken föra trons språk. Och kanske var det med en viss förhoppning vi såg fram mot att K G Hammar skulle bli ärkebiskop i Sverige. Det var länge sedan en i tjänst varande biskop så klart och tydligt och öppet förkunnade kristna sanningar, så att det blev känt bland allmänheten i varje fall. Många bekännelsetrogna uppfattade det som om Hammar hade djup förståelse för deras nöd inför kyrkans förfall. Därför är det med stor sorg vi ser att den gamla regeringsprincipen från Pontius Pilatus m. fl. kommit att gälla igen. Smidighet och anpassning uppåt. Och utåt mot den allmänna opinionen. Och bakom smidigheten skymtar vi beklagligtvis Pilatus gamla fråga Vad är sanning? För sanningen kan tydligen alltid diskuteras. Eller anpassas. Det behöver väl inte vara biologiskt sant med jungfrufödelsen? Det kan väl vara teologiskt (sic!) sant bara? (intervju med Hammar i Sv D 21/2-97.) Här visar sig hänsynslösheten nedåt, mot dem, som i egentlig mening är Kyrkan och som på visst sätt i varje fall ännu är beroende av ärkebiskopsämbetet. Den regeringsprincip som var grunden för Pilatus guvernörskap, visade sig inte särskilt framgångsrik i längden. Han missbedömde läget så att han i makthavarnas ögon blev för hård nedåt och därför så småningom avsattes. Anpasslighet medför alltid risker. Bara den som på allvar ställer frågan Vad är sanning? och som söker svaret i Guds ord kan stå verkligt fri. Fri att tjäna Herren, utan ängsliga sidoblickar. göran giselsson, tandläkare innehåll redaktören har ordet 2 till att börja med... 3 göran giselsson i världen men inte av världen 4 5 anders reinholdsson räkna med gud intervju med christian braw 6 8 fredrik carlsson reflektionen 9 tove brokhøj från fäderna 8 till livs 10 11 harald waldemarson missionssituationen i världen 12 14 per-martin hjort missionsnytt & nakurunytt 15 dagboksblad från en peruresa 16 18 inga-lisa persson prästutbildning i förändring 19 21 erik wiberg själavård, teologiska samtal... 22 viktoria skilling & sara wirth bv vårgåvan, program för årsmötet 1997 23 skola i förändring 24 25 annamaj andersson saxat 25 recension 26 rune gustavsson lena a. artman annonser 27 31 illustrerat bibelord 32 kerstin sturesson 3

I världen men inte av världen anders reinholdsson Kyrkoherde i Sätila församling d Det är Jesus som på detta sätt beskriver sina lärjungars situation. Han gör det särskilt den där natten, när fienderna planerar för att ta fast honom och han förbereder lärjungarna för framtiden genom att ge dem nattvarden, tala sitt ord till dem och bedja för dem. Läs Joh. 17: 14 19! Och det är hans offer för oss som gör det möjligt att leva detta spännande liv! Det är ett av mitt livs viktigaste visioner att leva i världen men inte av världen men jag vet ju inte om jag kan berätta om det på ett sätt som tar tag i dig. Jag vill ändå försöka. Låt mig först säga vad det absolut inte är. Det är inte en feg kompromiss, typ det går inte att leva som kristen fullt ut, man får ta lite av varje, lite av världen och lite av Gud. Man är väl ingen fanatiker heller Nej! Det är inte lagomkristendom. Det är inte heller slapphet som gör att världen till slut tar över. Nej, det är tidernas paradox. Att leva trons liv fullt ut och därför våga vara mitt i världen utan att bli lurad och utan att fly undan. Precis som det står: I världen men inte av världen. DEN STORA UTMANINGEN TILL VÅR TID Det är åtminstone vad jag tror. Om vi som inte är av världen får hjälp att leva efter Jesu livsmönster, blir den kristna tron stark i framtiden. Om vi däremot släpper detta, antingen för att isolera oss i ett slags kristet getto utan egentlig kontakt med den farliga världen eller genom att kristen tro blir så färgad av världens sätt att tänka och vara att trons innehåll rinner ut, då fortsätter kristendomens marginalisering i vårt land. Det är så det ofta blir, ett galet antingen eller. När jag tänker på en del av kyrkans ledarskap i dag kan jag inte låta bli att se det som att man har missat Jesu mönster, man är så angelägen att ligga rätt i tiden, man säljer ut delar av den kristna trons innehåll; man ser t. ex. inte hur avgörande det är för vår frälsning med jungfrufödelsen eller uppståndelsen. Man vill så gärna vara i världen, ja, framför allt vara med i världen och bli sedd, att man glömmer att vi har fått en uppenbarelse från Gud, som vi får dela ut och vittna om och som inte är av världen. När jag ser många fromma och gedigna kristna i dag blir jag ibland bekymrad över hur man lever liksom för sig själv, utan kontakt med och kraft till att stå mitt i världen, mitt i otron, hånet och ytligheten eller vad det illustration: nu är. Man vill therése bevara det einarsson man fått men blir till slut isolerad och ointressant, fast man i sitt hjärta bär det största som finns, evangeliet om syndernas förlåtelse. Ser du utmaningen? Att vara mitt i smeten, men utan att dras ner, att stå pall i vardagen, att faktiskt leva i världen men inte av världen. ATT LEVA SOM JESUS GJORDE Har du tänkt på att när Ordet kommer nära dig, tänker du ofta för dig själv: Jag vill bli som Jesus, god som han, kärleksfull som han o.s.v. Det är Guds Ande som viskar detta i dig. Men tänk om vi då också skulle tänka ännu mer på det här mönstret, det här sättet att leva på. Jag vill likna Jesus i sättet att ta världen, att möta människorna. Ta det där underbara stället i Matt. 9:35 ff. Läs och försök se det! Jesus går omkring, mitt i verkligheten bland människorna, han låtsas inte, han ser hur knepigt många har det. Han talar om det, flyr inte undan för att de inte är fromma och välkammade. Han ställer sig mitt i, talar rakt in, uttrycker sin kärlek och sin medkänsla, visar dem vägen vidare. I världen, men inte av världen. Eller tänk på bröllopet i Kana i Joh. 2:1 ff. Jesus säger inte nej till inbjudan, med tanke på att inte alla kunde uppföra sig som man borde. Han föraktade inte deras traditioner och sätt att fira. Han var där, mitt ibland människorna. Han till och med hjälpte dem med vinet, utan ett ord av ursäkter. Han stod tätt intill människorna, och just därför kunde han också visa dem på det nya vinet, det nya riket, som var på väg genom honom. ATT INTE FÖRSÖKA VARA FROM PÅ EGEN HAND Om vi inte får hjälp att leva i världen men inte av världen, blir vi inte vad vi skulle bli och världen får inte vad den skall ha. Vad blir resultatet av en tro som sitter för sig själv och inte vågar sig in i det här livsmönstret? Ja, man kan vara hur from som helst, men det blir ingen kraft. Tron måste få gå ut och när den går ut visar den sin kraft, och den människa som bär ut tron känner också att hon behöver komma tillbaka till Herren för att hämta mer. Det finns ett hav som skiljer sig från alla andra. Jag tänker på Döda havet. Det är ett konstigt ställe. Det kommer hela tiden friskt vatten från Genesaret genom Jordanfloden, men ändå känner man att det är något som inte är friskt med Döda havet. Det har inget utlopp (fysikaliskt beror det på att det ligger under havsnivån). Nytt vatten kommer, men det kan inte rinna vidare, utan till slut dunstar det bort och kvar blir bara mer och mer salt. (Det är därför man flyter som en kork 4 till liv maj 1997

när man badar i Döda havet.) Någonting liknande händer med oss, när tron inte får utlopp i vardagen, i vittnesbördet i världen. Det blir dött och onaturligt. Det kan vara kul att bada i Döda havet någon gång, men vattnet smakar hemskt; det har blivit bittert. Tänk dig en cykel som någon får. Röd och fin. OK, det är inte så lätt att lära sig cykla, och ja visst, man kan slå sig och cykla i diket. Ja, så blir den stående. Vad händer? Den rostar, går trögt och blir till slut oanvändbar. Den blir inte det som den var tänkt att vara. Du kom hit och fick tron för att du skall vara en sådan som lever i världen men inte av världen. Om du inte gör det, blir inte heller du den du var tänkt att vara och världen får inte vad den skall ha! Till och med Gud når världen genom att själv komma hit. Inte genom himmelska megafoner och intergalaktiska internetmeddelanden i cyberrymden utan genom att bli ett skrikande barn i natten. Och nu sänder han oss. Det är hans sätt att göra det på. Det är som i ett hem. Maten finns, allt är klart. Men någon måste tala om det för de andra. Den som får veta, den som har fått syn på maten går till de andra och berättar. LIVSINSTÄLLNING Följ med Paulus till Aten. Besöket finns beskrivet i Apg. 17. Han kommer till det främmande. Men han flyr inte undan. Han går runt och utforskar. Han ser templen och kaféerna. Han är nyfiken. Han bryr sig om hur människorna där har det. Hur de tänker. Vad som är viktigt för dem. Han talar gärna med dem. Där de vill och i den form de bestämmer. Han anknyter till deras värld. Citerar deras diktare. Talar väl om dem. Respekterar dem. Och han börjar sin predikan ganska långt ut, om du förstår vad jag menar. Han är i Aten. Han är verkligen mitt i världen. Men också där hjälper han till att öppna ögonen, kommer fram till evangeliet och vittnar om uppståndelsen. Lägg märke till reaktionen. Några skrattar, andra vill höra mer. Hur kunde det bli så här? För att i världen men inte av världen hade blivit en livsinställning för Paulus. Förstår du? Har du börjat fundera över livets mönster i världen men inte av världen? Då tror jag att Herren vill att det ska få vara en viktig del av ditt samtal med honom, ditt hjärtas bön framöver. Och det här är bara början. Jag listar nu ytterligare några saker som hör ihop med detta, men som jag inte får plats att utlägga denna gång. Vi talar om farliga saker nu och härliga (läs 1 Joh. 5:19, 1 Joh. 2:15f, Ps. 24, 1 Tim 4:4.) Detta liv förutsätter omvändelse och ett liv i daglig bättring. (Läs om den förlorade sonen i Lukas 15.) Detta liv gör oss beroende av den Helige Ande. (Läs om Gideon i Domarboken 6 och 7.) Kom ihåg Jesu förbön! (Joh. 17.) Det handlar om att verkligen använda Guds ord. (Läs 2 Kor. 10: 14.) Det är oerhört aktuellt, och just du behövs i världen men med Guds kraft och allt det som icke är av världen utan av Gud. Herren är med dig. Var frimodig och oförfärad och skärpt! Ej för att salig bliva, nej såsom redan frälst. till liv maj 1997 5

Räkna med G intervju med Christian Braw Att vara kristen i dag är att vara oliktänkande. Vi lever i något som liknar en invandrartillvaro. Människorna omkring oss har svårt att förstå det som vi helst vill tala om och våra värderingar skiljer sig i mycket från flertalets. Vi är främlingar, det är den ena sidan. Å andra sidan är vi av Gud satta just här med ett ansvar att älska och ta vara på detta folk och detta land. Båda sidorna måste vara med. Så vill Christian Braw, teol. dr, präst och författare, beskriva de kristnas villkor i Sverige i dag. cchristian Braw bor och arbetar i Slätthög, mitt i Småland. Det är också där, i en stor, röd prästgård med vita knutar, som Petter Johansson och jag träffar honom för en intervju en vårvinterdag. Det blir ett intressant och tänkvärt samtal om vår tid, vad det är att vara kristen i dag, om Svenska kyrkan och lågkyrkligheten. FAROR I TIDEN Vilka är vår tids största faror för den kristna kyrkan och enskilda kristna? Sekulariseringen har gått mycket långt i Sverige. Det märks tyvärr också i kyrkorna. Man räknar inte på allvar med Gud, även om man bejakar hans existens. Många kristna människor och sammanhang präglas i dag av rädsla eller pessimism. Det är ett utslag av sekulariseringen. Vi behöver på nytt bli medvetna om att Jesus är Herre. Hans fiender kan inte gå ett steg längre än han tillåter. Vi har all orsak till framåtanda och optimism! Ett annat problem är att också kristna i vår tid ofta lever med ett inskränkt och trångt tidsperspektiv. Man lever inte med evigheten för ögonen, utan alltför mycket handlar om att leva och lyckas här och nu. Petter och jag förstår att Christian nu talar om något som han tycker är mycket viktigt. Vad blir följden av ett inskränkt tidsperspektiv? Utan ett evighetsperspektiv gifter vi oss snart med tidsandan, menar han. Tvärtemot Paulus förmaning (Rom. 12:2) blir vi samstämda med tiden. Vi förstår inte verkligheten sådan den verkligen är och löper stor risk att gå miste om himlen. Och har vi inte evigheten för ögonen blir drivkraften i kristet liv och arbete svag. Detta stora perspektiv är ofta borttappat, även där man tror sig äga det. Det är viktigt att det åter blir levande. KOM TILL TRO SOM UNG Christian Braw är född 1948 och uppvuxen i Malmö, i ett hem där man aldrig talade om Gud och kyrkan. Mitt första betydelsefulla möte med kristen tro fick jag som ung i England, när jag hälsade på goda vänner där. Mannen i huset var kväkare och han tog mig med på en gudstjänst i detta märkliga samfund. En kväkargudstjänst går ju till så att alla sitter och väntar på att någon ska få något av Gud att säga. Och just denna väntan gjorde ett oerhört intryck på mig. Det var ju ändå människor som tog Gud på allvar. Hemma i skolan kom jag sen med i den kristna skolrörelsen KGF (Kristna Gymnasist Förbundet), som i dag nog närmast motsvaras av SESG. I KGF fanns vid den tiden en ungdomsväckelse, som var högkyrkligt präglad och betydde mycket för mig. Med tiden har Christian Braw tagit intryck från flera olika kristna traditioner. Under sin studietid var Christian och hans fru Karin medlemmar i Kristna Föreningen Filippi i Lund, som står nära de organisationer som Till Liv representerar. Det var en mycket öppen och 6 till liv maj 1997

ud! Christian Braw och Petter Johansson vid kaffebordet i Slätthög. positiv gemenskap. I lekmannaförkunnelsen där mötte vi en god och central kristen förkunnelse, som är sällsynt på många håll. PRODUKTIV FÖRFATTARE Som författare har Christian Braw skrivit en mängd böcker av vitt skilda slag. Från hans hand har det kommit skönlitteratur, psalmer, essäer, böcker som ger uppbyggelse, undervisning och reflektioner kring kristen tro och vår omvärld, böcker om ledarskap och vetenskapliga arbeten inom forskningsområdet teologins historia. Jag ser det som en viktig uppgift att dela med sig av det som man själv har fått se och upptäcka. Närmast kommer en bok om mystiken hos Martin Luther, ett resultat av hans forskning. ETT HOTAT HEM Christian Braw arbetar som komminister i Slätthögs och Mistelås församlingar i Växjö stift. Han medger att bekännelsetrogna, både lekmän och präster, som är aktiva inom Svenska kyrkan i dag stöter på många problem. Men Svenska kyrkan är mitt andliga hem, även om det är ett hem som är hotat. Där har Gud gett mig en uppgift och ett ansvar. Gud vill att jag skall vara där. Många krafter skadar och bryter ner mitt hem, men det finns också krafter som gör det motsatta, reparerar och bygger upp. För detta senare skulle jag välkomna ett starkare och närmre engagemang från ert håll, både organisationer, missionsföreningar och enskilda. Problemen och svårigheterna löser vi inte genom att bryta oss ur, genom att byta eller skapa nya organisationer. Grundproblemet är synden. Den bär vi alla inom oss och vi blir inte av med den så lätt. Synden, som ställer mig själv i centrum kretsar kring jag, mig och mitt kommer snart att skapa problem och svårigheter också i en ny kyrkoliknande organisation. Då synden är en realitet är idén om den rena församlingen en utopi. Mycket av svårigheterna som möter oss i kyrkan är nog prövningar som skulle leda oss till andlig mognad. Att lämna den hotade kyrkan, för att rädda sig själv, kan då i stället bädda för ett andligt nederlag, samtidigt som kyrkan lider en svår förlust. Det är nog så, att det är de svåra och jobbiga relationerna där vi får offra något och arbeta med oss själva som allra mest leder till andlig mognad och fördjupning. Vi är många som längtar efter en väckelse i kyrkan. Men för att den ska kunna få fotfäste i de breda lagren av människor som Svenska kyrkan kommer i kontakt med, så behövs där kristna som kan ta emot och vägleda väckelsen och de som väcks. Svårigheterna bör få fostra människor som kan bära väckelsen när den kommer. RÄTT I HUVUDSAKEN Vi lämnade så de svåra frågorna kring Svenska kyrkan och frågade Christian Braw om hur han, från sin horisont utifrån, men ändå med viss inblick ser på de sammanhang som står bakom Till Liv. Jag saknar tillräcklig insyn men tycker mig ändå ha förstått att det finns en del unga som är besvikna över ett trångt perspektiv, kanske främst hos den äldre generationen. Till de som upplever det så, vill jag därför peka på något mycket viktigt: Den äldre generationen har haft rätt i huvudsaken; man sätter Jesus Kristus i centrum och ger Skriften oinskränkt auktoritet! Detta är den styrka som era sammanhang bär på och som värdemässigt vida överväger det negativa som framhålles ibland. Förmår nu den yngre generationen göra detta rika arv till sitt och samtidigt komma ur det delvis trånga perspektivet, kan BV och dess närstående rörelser få en viktig och bestående betydelse för Kristi kyrka i Sverige och i missionsländerna. Och missa inte att hålla engagemanget för missionen vid liv! Först och främst för syftet att nå nya människogrupper med evangeliet, men också för att det vitaliserar på hemmaplan. Missionsengagemanget öppnar upp och skyddar mot osund konservatism. Vilka menar du då är våra svaga sidor? Parallellt med missionsengagemanget skulle jag gärna se ett diakonalt engagemang. Sök exempelvis sätt att bemöta ensamheten, som är ett stort problem i dag. Missionsföreningarna i städerna skulle kunna göra mycket för de bostadslösa. Det till liv maj 1997 7

Slätthögs kyrka, där Christian Braw arbetar som präst. skulle säkert bära med sig mycket positivt. Lev utgivande och tänk på att livet får sin mening i den mån det är ett liv för andra. Förkunnelsen är med rätta central, men ofta för smal. Första och tredje trosartikeln kommer i skymundan. Risken är att korset hänger i luften. Och vad jag förstår blir inte heller andra trosartikeln allsidigt belyst, där koncentrationen nog ligger för mycket på Kristi död, medan Kristi människoblivande, himmelsfärd och återkomst sällan berörs. FRIGÖR KRAFTER Vi berörde också den trötthet inför engagemang som i dag märks i alla ideella folkrörelsesammanhang, också i vårt: Man riskerar att hamna i en verksamhetshets, i en aktivitetskristendom. Jag tror att det är viktigt att ni har mod att lägga ner en del aktiviteter för att frigöra krafter till annat sunt engagemang. Våga pröva nya vägar, men låt nya verksamheter ersätta andra. Lägg inte till för mycket nytt utöver det gamla. Så har det nog blivit ibland. Risken är då att bärarlaget blir alltför betungat. Det är viktigt att vi hinner med varandra och andra, att ge vänskap och själavård. TROTSA TIDSANDAN Till slut kommer vi in på vad de som bär kristen tro i vårt land i dag särskilt bör tänka på inför framtiden. Utifrån det vi tidigare samtalat om dröjer Christian inte med svaret: Våga trotsa det som ligger i tiden! Friheten gentemot tidsandan och dess värderingar är av stor vikt för att överleva nutiden. Anpassningen till tidsandan, ett alltmer försvagat evighetsperspektiv och den insmygande sekulariseringen att man inte på allvar räknar med Gud och hans möjligheter är de största hoten mot alla kristna rörelser i vår tid. Efter ett par timmars intervju över en kopp kaffe med generöst tilltugg, var det så dags för mig och Petter att säga adjö till Christian Braw och tacka för ett samtal som givit oss många tankar och mycket att fundera över. Det var med stor försiktighet som han ville delge oss sina tankar på de sammanhang som Till Liv representerar. Kanske en del synpunkter är lite orättvisa, eftersom jag, som sagt, saknar full inblick. Ni får pröva allt och behålla det som är gott. text & foto:fredrik carlsson, teol. stud. frånf äderna jan erik hector Att bedja i Jesu namn betyder i allmänhet och egentligen att bedja på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren... Då Jesus uppmanar sina lärjungar att bedja i hans namn, tillerkänner han dem all sin förtjänst och värdighet. Han kläder dem i sin översteprästerliga prydnad och ger dem försäkran om att Fadern i himlen skall så betrakta dem som om det vore han själv, den sanne, evige översteprästen, och att Fadern skall anse deras bön som bön av Sonens egen mun. Den som jämte detta betraktar och tror Herren Kristi ord vid Lasarus grav: Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig kan ju i högsta grad förundra sig över den makt över Guds hjärta som är given åt sanna bedjare i Jesu namn. Att vara välkomna såsom Jesus, att få träda fram i hans värdighet inför Gud, att bli av honom mottagna så som Sonen måste bli mottagen, att på samma sätt som han äga Faderns uppmärksamhet och hjärtliga välbehag vilken outsäglig härlighet och nåd är icke detta! Men för att kunna rätt åberopa Jesu förtjänst och bedja i Jesu sinne fordras med nödvändighet det Andens verk i själen genom vilket vi blir sanna Jesu lärjungar och Guds barn Så djupt sitter självrättfärdighetens smitta i allas vår natur att även sanna Guds barn... så länge de lever på jorden åter faller i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön endast i den mån de har varit lydiga och fromma och däremot vara vred och inte vilja höra dem, när de har blivit överrumplade av synden och känner stor ovärdighet. Men att i bönen komma fram med den tanken, att Gud skall höra oss i den mån vi själva är värdiga, det är raka motsatsen till att bedja i Jesu namn eller med förtröstan endast på hans medlareförtjänst. Hur mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras inte för att vi så småningom skall mena det alldeles sant och rent: bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig nådig och ge mig det goda, fast jag bara förtjänat det onda! ur carl olof rosenius, predikningar 8 till liv maj 1997

Våra pengar räcker det ser Gud till ssom styrelseledamot i en förening som äger en missionsgård har jag lärt mig att även om föreningens målsättning är att människor som kommer hit får uppleva Jesus så är ekonomi också en viktig del. Punkten återfinns på dagordningen vid varje styrelsemöte. Vid en snabb genomgång av styrelseprotokollen senaste verksamhetsåret ser jag att redovisningen av denna punkt tar mycket stor plats. Många ledamöter ställer frågor och vill veta varför den och den utgiftsposten är större (sällan mindre) än perioden innan. En del av oss kanske oftast de kvinnliga ledamöterna måste be om förklaring till debet och kredit och är lika förvånade varje gång balansräkningen slutar med samma siffror längst ner på sidan. Vid föregående styrelsemöte berättade kassören något mycket märkligt som jag har grunnat på i flera dagar nu. Styrelsen hade beslutat att betala tillbaka ett lån till en annan missionsförening. Vi hade hört att de hade lite svårt med ekonomin just nu i slutet av 1996 och början av 1997. Vår egen förening hade för tillfället en god kassabehållning och inga större utgifter kunde förutses inom den närmaste framtiden. Kassören betalade därför av 50 000 kr med tack för lånet, som vi fått för flera år sen då vi skulle bygga nytt och hade en hel del utgifter och gåvorna inte riktigt räckte till. (Även denna förenings verksamhet bygger på frivilliga gåvor och frivillig arbetskraft till största delen.) Två dagar efter det att lånet hade betalats tillbaka kom en stor gåva till föreningen på exakt samma summa som lånets belopp. Det var en minnesgåva. När kassören skulle sammanställa en resultaträkning inför styrelsemötet visade det sig att intäkterna översteg utgifterna tack vare minnesgåvan! För länge sen när jag var ung och läste på Handelshøjskolen i København fick jag lära mig att ordet ekonomi betyder att hushålla med begränsade resurser. Ekonomi är vetenskapen om människans verksamhet för att tillfredsställa materiella behov, säger en ordbok. Är det så enkelt att man genom att hushålla tove brokhøj Lärare på folkhögskolan i Glimåkra och vårdhögskolan i Kristianstad kan få sina resurser att räcka till? Det beror på vad man lägger i ordet att hushålla. Så länge man är ung och har små, mycket små eller obefintliga inkomster, eller till och med måste leva på studielån och bidrag så vet man vad det vill säga att hushålla med begränsade resurser. Koka soppa på en spik i slutet av månaden eller resa hem till sina föräldrar där man kan bo och äta gratis. Man kanske räknar ut om resan hem överstiger vad man kan spara i matkostnader på att bo och äta hemma. När man får sitt första jobb och så småningom sin första avlöning känner man sig rik ett litet tag. Ganska snart ökar de materiella behoven och man jämför sig inte längre med fattiga studenter utan med andra unga som arbetar och har lön, kanske två löner och ännu inga barn att försörja. Efter hand som tiden går blir familjen större och behovsökningen tycks ha en naturlig förklaring. Även om familjen inte växer så ökar utgifterna ändå av sig själva. Jag har kunnat konstatera att i vår familj har varje lönehöjning följts av växande behov. Varje månad (nästan) har lönen räckt till. Ibland har behoven växt innan lönen har höjts. Redan under min utbildning fick jag höra i en kristen studentförening att man skulle vänja sig vid att ge Gud tionde av sin inkomst redan under studietiden! Jag låtsades inte höra vad jag hörde och glömde ofta att ge kollekt eller höll inte koll på att min del av kollekten var en tiondel av min inkomst. Ibland räknade jag verkligen ut vad en tiondel var och lade den i kollekten och märkligt nog fattades pengarna inte i slutet av månaden. Detta är inte förnuftigt! Ofta har jag testat att först ge tionde och sen lägga budget, och pengarna räcker till. Vi kan räkna med Guds välsignelse när vi ger av vara inkomster till Guds rike. Det är svårt att förklara vad Guds välsignelse är, men den kan ta sig uttryck i att pengarna räcker till trots att de inte hade räckt om vi inte hade gett något. Till eftertanke: Är våra inkomster våra eller är allt vi äger gåvor eller lån från Gud, som också önskar att vi vill använda dem som lån? ref lektionen till liv maj 1997 9

En liten stund med Jesus... harald waldemarson Resepredikant och ingenjör Aldrig kan något större sägas om mig, än då Herren säger: Du är min. ii Luk. 7 berättas det om att Jesus blev inbjuden till en farisé som hette Simon. Det hörde inte till vanligheterna, för fariséerna var ofta de bittraste fiender till Jesus. Jesus tar emellertid emot inbjudan. Det framgår inte i vilken stad Simon bodde men det kan mycket väl ha varit i Nain, där Jesus uppväckt en änkas son. Denna händelse är nämligen nedtecknad i samma kapitel. Simon måste ha hört ryktet om Jesus. Alla som varit med i Nain hade gripits av fruktan och prisat Gud och sagt att en stor profet uppstått ibland dem och att Gud besökt sitt folk. Så hade ryktet om Jesus gått ut över hela Judéen och alla länder runt omkring. Var det bara en allmän gest av artighet från Simons sida att invitera Jesus eller var det så att han, liksom rådsherren Nikodemus, bar på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Simon funderade över om Jesus var en profet eller rent av profeten, den profet som Gud lovat Mose: En profet skall jag låta framträda åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom (5 Mos. 18:18). Frågan var aktuell bland judarna. Då Johannes Döparen uppträdde sände de ut präster och leviter, som skulle ta reda på om han möjligen var profeten. Jesus antog inbjudan. Han ville att Simon skulle få tillfälle att verkligen lära känna honom, för det är det eviga livet att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. När man lagt sig till bords i Simons hus händer något oväntat. En kvinna från staden kommer in, känd för sitt syndfulla liv. Hon måste få träffa Jesus! Hon har tagit med sig en alabasterflaska med väldoftande olja och skyndat iväg och gråtande ställer hon sig nu bakom Jesus, vid hans fötter. Vad var det som drev denna kvinna till Jesus? Det hade blivit uppenbart för henne att hon var en syndare, och hennes egen skuld hade blivit outhärdlig. Detta hade Guds Ande verkat i hennes samvete. Alldeles säkert hade Anden också fått påminna henne om några trösteord av profeterna, kanske Sak.13:l: På den tiden skall Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn, till att rena sig från sin synd och orenhet. Eller kanske det underbara orden i Mika 7: 18-20: Vem är en sådan Gud som du? du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och förlåter den dess överträdelse, du som inte behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd, och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup. Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, som du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar. Så manar Guds Ande kvinnan att skynda till Jesus. Kärleken till Jesus har tänts i hennes hjärta, det visar hon i handling, då hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan. När Simon får se detta föraktar han både kvinnan och Jesus. Han tycker sig ha fått ett klart bevis för att Jesus inte kan vara någon profet. I så fall skulle han inte nedlåtit sig till att låta en sådan synderska som denna kvinna röra vid sig. Simon håller sig själv för vida bättre än både kvinnan och Jesus. För honom är det andras synd som är stor, inte den egna. Han säger inget, tänker det bara. Hur behandlar nu Jesus, som läser tankar som en uppslagen bok, en sådan skrymtare? Den vanliga, mänskliga reaktionen skulle ju vara att svara med samma mynt avsky och förakt. Men sådan är inte Jesus. När Jesus läser Simons tankar visar det sig också tydligt att han verkligen är profeten. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger tilll ivs 10 till liv maj 1997

naket och uppenbart för hans ögon, och inför honom måste vi göra räkenskap (Hebr.4:13). I Ps.139 säger David: Förrän ett ord är på min tunga, se så känner du, Herre, det till fullo. Ord, som också vi behöver komma ihåg! Det är inte med förakt Jesus möter den egenrättfärdige Simon utan med kärlek försöker han få honom att förstå hur hårt och kärlekslöst hans hjärta är och att inse sin skuld och sitt eget behov av nåd och förlåtelse. Jesus vill inte att vare sig Simon eller någon annan egenrättfärdig människa skall gå förlorad. Därför tilltalar han honom personligt: Simon, jag har något att säga dig. För Jesus är ingen ende människa bara en anonym sifferkombination utan en unik person, skapad av Gud med en odödlig själ och ämnad för gemenskap med Jesus här i tiden och för evigheten. I Jes.40 talar Den Helige och säger: Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar, han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir. Genom att peka på de oräkneliga stjärnorna och försäkra att han nämner dem alla vid namn vill Herren visa sin ännu större omtanke om var och en av oss människor. Ingen är glömd av Gud, ty för oss alla har han utgivit sin enfödde Son på Golgata för att sona all vår synd. Men nu säger Herren så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min (Jes. 43:1). Aldrig kan något större sägas om mig än då Herren säger: Du är min. För att väcka Simons hårda hjärta framställer Jesus en kort liknelse. Den handlar om två män, deras skuld, deras oförmåga att betala och skuldens efterskänkande. Avmätt svarar Simon på Jesu fråga att han antar att den som fått mest efterskänkt är den som kommer att älska den gode långivaren mest. När Jesus visar att både Simon och kvinnan var skuldsatta och att det var så illa att ingen av dem förmådde betala sin skuld, undervisar han samtidigt oss om något allmängiltigt. Vi befinner oss i precis samma situation. Männen i liknelsen hade en så förunderligt god långivare att han efterskänkte dem allt, då de inte kunde betala. Nu har Gud efterskänka inte bara kvinnans och Simons skuld utan också din och min och hela världens skuld. Jesus har betalat den. Du är skuldfri! Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset (Kol. 2:13 14). Kvinnan fick detta personligen bekräftat i mötet med Jesus. Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid. Vi har också orsak att tacka Jesus för syndernas förlåtelse och ge honom all vår kärlek. En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. illustration: marcus engström Hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan. till liv maj 1997 11

Missionssituationen i världen idag Vilka folk har i dag, i maj 1997, ännu inte hört evangelium? Var finns de? Vad gör vi? Det finns tre miljarder muslimer, hinduer, bud- j dister. Av totalt cirka 7 000 folk, beräknar man antalet onådda till ungefär 3 000. Hur ska evangeliet bli mer levande för analfabeter, gatubarn, prostituerade, för dem som saknar rent vatten, svältande och flyktingar? Jesus kommer! Jesus kommer! Snart basunen höras skall. Han i majestät och ära då skall ses av världen all. De kristna har i alla tider talat om att Jesus en gång ska komma tillbaka. Och detta är inte särskilt underligt. I Apg. 1:8 kan vi läsa de sista ord som Jesus uttalade till sina följeslagare här på jorden: Men när den Helige Ande kommer över er, säger han, då skall ni få kraft,och ni skall bli mina vittnen både i Jerusalem och hela Judéen och Samarien och ända till världens ände. Sedan står det: När han sagt detta, blev han inför deras ögon upptagen och en sky dolde honom för deras blickar. Då lärjungarna nu stirrade mot himmelen medan han for upp, stod det plötsligt två män i vita kläder framför dem och de sade: Ni galiléer, varför står ni och ser upp mot himmelen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen. NÄR SKA DETTA SKE? Självklart ligger det mycket nära till hands att fråga sig: När kommer då detta att hända? När kommer Jesus tillbaka? Det hade ju varit bra att veta det med bestämdhet. Lärjungarna ville naturligtvis också veta det, så en gång sade de: Säg oss, när skall detta ske? Vad blir tecknet på din återkomst vid tidens slut? Jesus svarade dem då: Var på er vakt, så att ingen bedrar er. Många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias. godahoppsudden, sydafrika Ni ska få kraft att bli mina vittnen... ända till världens ände. Och många kommer att bli bedragna. Ni kommer att få höra vapenlarm och rykten om krig. Var på er vakt och bli inte förskräckta. Sådant måste komma, men ännu är slutet inte där. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli hungersnöd på hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början till födslovåndorna. De kommer att utlämna er till att misshandlas, de skall döda er och ni skall bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Då skall många komma på fall, och de kommer att ange varandra och hata varandra. Många falska profeter kommer att träda fram, och många kommer de att vilseleda. Genom att laglösheten tar överhand, kommer kärleken hos de flesta att kallna. Men den som står fast ända till slutet, han skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma. (Matt. 24.) islam buddism hinduism buddism, shintoism buddism, folkreligioner, ateism DET FASTA LÖFTET Evangeliet ska predikas i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan ska slutet komma. Detta är besked nog. Det ska verkligen inte bli bättre här 12 till liv maj 1997

Budskapet detsamma uttrycksformerna kulturbetingade. Kyrkomålning från Addis Abeba, Etiopien. på jorden snarare tvärtom. Men i allt detta finns ändå ett fast löfte med en indikation om när Jesus ska komma tillbaka! Evangelium om riket ska förkunnas för alla folk sen är det slut med denna jord. Det är just detta som gör mission, världsmissionen, till prioritet nummer ett för oss kristna. När alla folk har fått höra om Kristus, ja, då kommer han, enligt sitt löfte, åter, det är vi förvissade om. Och alla folk kommer, förr eller senare, att få höra om Kristus. Ty detta är inte en mänsklig målsättning, utan just ett Guds löfte. Herren Gud har lovat att världen ska evangeliseras. Hans löften är sanna. De är inga vallöften som eventuellt kommer att infrias om omständigheterna så medger. DEN ORÄKNELIGA SKARAN I Upp. 7:9 har aposteln Johannes en vision: Han såg en stor skara som ingen kunde räkna, från alla land och stammar och folk och tungomål. En oräknelig skara människor i himlen inför Guds tron. I den skaran fanns representanter för alla folk. En visionär är en person med ett framtidsmål, en som ser det som ännu inte är, men som ska bli, och som är i färd med att gestalta det redan nu. Världens evangelisering kommer att lyckas. Herrens löfte kommer att gå i uppfyllelse. Men innan vi är där gäller det att förverkliga Guds tanke och evangelisera alla folk. JESUS GÅR MED Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Den så kallade missionsbefallningen, given av Jesus själv med tillägget: Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. Han är med. Vi går inte ut i ett tomrum. Och vi är inte utlämnade åt vår egen duktighet. Han går med, till alla folk, till tidens slut. TRE FRÅGOR Målet för all mission är alltså klart. Evangelium till alla folk. Därför måste du och jag, ja, varje kristen, till att börja med ställa oss följande tre frågor: Vilka folk har idag, i maj 1997, ännu inte hört evangelium? Var finns de? Vad gör vi? 250 LÄNDER, MEN 7000 FOLK De folk som ännu inte fått evangeliet om Jesus Kristus, och som alltså har högsta prioritet då det gäller världsmissionen, brukar betecknas som onådda folk. Det finns olika definitioner på vad ett folk är, men den som absolut ligger närmast det Bibeln talar om är den etnolingvistiska. Ett folk betecknar då helt enkelt en grupp människor med samma språk och kultur. Svenskar, ryssar, kurder, somalier och basker är några exempel på etnolingvistiska folk. (Det finns självklart betydligt fler folk än länder, cirka 7 000 folk mot cirka 250 länder. Man skulle ju dessutom kunna hävda att nationerna är människoprodukter medan folken och språken skapats av Gud.) Denna definition är i varje fall den i missionssammanhang internationellt mest använda. VAD ÄR ETT ONÅTT FOLK? Men vad menas då med att ett folk är onått? Man brukar oftast tala om vad onådda folk inte har, och då gäller det framför allt två saker nämligen inhemska församlingar och Bibeln. Med inhemska församlingar menas gudstjänstfirande församlingar som fungerar på folkets eget språk och i den aktuella kulturen, så att folket förstår evangeliet och känner sig hemma med uttrycksformerna. En viktig förutsättning för detta är att man har tillgång till Bibeln, eller åtminstone delar av den, på sitt eget språk hjärtespråket. Det är skillnad på onådda folk och onådda människor. I vårt land finns det många som inte upptäckt vem Jesus är. Men svenskarna som folk kan inte betraktas som onådda. Vi har tydligtvis församlingar, som firar gudstjänst på svenska, och Bibeln, Guds Ord, har vi haft ända sedan 1541! Det till liv maj 1997 13

Evangeliet ska förkunnas för alla folk. behövs alltså inget tvärkulturellt missionsarbete för att nå svenska folket. Men då det gäller de onådda folken i vår värld, krävs det att några går över språk- och kulturgränser för att förkunna Kristus. 3 000 ONÅDDA FOLK Eftersom definitionerna inte är helt entydiga, är det ganska svårt att ge exakta siffror på antalet onådda folk. Det får bli ganska ungefärliga uppskattningar. Av totalt cirka 7 000 folk beräknar man antalet onådda till ungefär 3 000. Det viktiga är inte att vi vet de exakta talen, utan att vi är medvetna om att det finns tusentals folk som saknar inhemska församlingar och som inte har Bibeln på sitt eget språk. TRE MILJARDER MUSLIMER, HINDUER, BUDDISTER Frågan är då: var finns alla dessa onådda folk? Svaret är att de allra flesta lever inom det s.k. 10/40-fönstret. Med 10/40-fönstret menar man det område som inramas mellan 10:e och 40:e breddgraden norr om ekvatorn och som sträcker sig från Nordafrikas Atlantkust i väster bort mot Indonesien, Japan och Kina till Stilla oceanen i öster. På denna relativt begränsade landyta, totalt sett, bor ungefär 60 procent av världens befolkning en bra bit över tre miljarder människor. Inom 10/40-bältet finns de allra flesta av världens minst evangeliserade länder, som helt och hållet domineras av de tre största icke-kristna religionerna islam, hinduism och buddism. DE FATTIGA 80 procent av de fattigaste av fattiga bor här. Dessutom finner vi inom detta område ett femtiotal storstäder med över en miljon invånare var, som hör till de minst evangeliserade i världen. Det är alltså hitåt, mot 10/40- bältet, vi bör rikta våra blickar och vår uppmärksamhet, om vi vill vara med om att göra alla folk till lärjungar. Självfallet finns det behov av bön och mombasa, kenya. missionsinsatser även i andra delar av världen, men den ojämförligt största delen av de onådda folken som dessutom tillhör de allra fattigaste står att finna i detta område. En sak är klar: världen kommer inte att bli evangeliserad förrän de fattiga nås, helt enkelt därför att en så stor del av de onådda folken består av fattiga människor. Det är alldeles nödvändigt att vi kristna mer brottas med frågan hur hela evangeliet på ett fullödigt sätt ska gestaltas för hela människan. Med andra ord: hur ska evangeliet bli mer levande för analfabeter, gatubarn, prostituerade, för dem som saknar rent vatten, svältande och flyktingar? INVANDRARE OCH FLYKTINGAR Dessutom har Jesu befallning att gå ut i hela världen i dag fått en delvis annan innebörd. Gå ut till alla folk, heter det, men de står redan på vår dörrtröskel. Många av de onådda folken finns i Sverige genom invandrarna och flyktingarna... VARFÖR? JA, VARFÖR? Till sist en stilla undran. Varför ska vissa höra talas om Kristus hundratals, ja, tusentals gånger, medan andra inte hört om honom en endaste gång? Varför tar vi det som något självklart att vi har Bibeln på svenska, medan tusentals språk saknar Guds ord? Varför ska så många ljus brinna där det redan lyser, medan en stor del av våra medmänniskor vandrar i totalt och kompakt mörker? Här måste vi kristna skärpa oss om vi tar vår tro på allvar. Varför skulle vi inte göra det Jesus bjudit oss: gå till alla folk? VÅR PUSSELBIT Sedan några år tillbaka pågår en mycket spännande mobilisering av Guds folk över hela världen för en insats för att nå de onådda folken. Även i vårt land finns det många församlingar, samfund och missionsorganisationer som numera har börjat prioritera arbetet med att nå de onådda folken, speciellt inom 10/40-fönstret. Hit får vi också räkna det missionsarbete inom de evangelisklutherska kyrkorna i Eritrea, Etiopien och Kenya som utförs med stöd av bl.a. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. (Se Till Liv 1, s. 13 14.) MBV:s vision bör vara att tillsammans med de nationella kyrkorna i ovannämnda tre länder som en liten bit i det stora missionspusslet försöka nå de onådda som finns alldeles i närheten av dessa tre kyrkors verksamhetsområden, t. ex. i Ogadénområdet i sydöstra Etiopien. Våra samarbetskyrkor är ännu så länge relativt små, men vi kan ändå med största tillförsikt arbeta under mottot ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och därvid vara fullständigt förvissade om att också arbetet i och genom dessa kyrkor ingår i Guds stora underbara plan för att rädda så många själar som möjligt. En sanningens och nådens tolk till världens konungar och folk, han kommer, frid hans hälsning är, och kärleken hans spira bär. text & foto: per-martin hjort Ungdomsmissionssekreterare och ämneslärare 14 till liv maj 1997

missionsnytt HEMRESOR FRÅN MISSIONSFÄLTEN Per Olof Nilsson, som tjänstgjort i Addis Abeba, Etiopien, ankom till Sverige den 28 april. Makarna Lisbeth och Lars Jensen, med barnen Johan och Peter återkom den 5 maj till Danmark, efter drygt två års tjänst i Asella, Etiopien. Eskil Engström, som sedan i februari befunnit sig i Kenya, besöker under april och maj Etiopien. Han kommer framför allt att hjälpa till med installationer av dator- och annan kontorsutrustning i missionens och kyrkans kontorslokaler. Eskil ankommer till Sverige den 16 maj. Makarna Ann-Mari och Erik Wiberg, med sönerna Carl-Vilhelm, Teodor och Edvard återvänder till Sverige den 26 maj, efter närmare två års tjänst i Matongo, Kenya. PRÄSTVIGNING I ETIOPIEN I Asella prästvigdes söndagen den 2 mars fyra unga män för tjänst i den Lutherska kyrkan i Etiopien (LCEt). Qes Raquel Bedo, som är född på en av öarna i sjön Zwai, kommer att tjänstgöra i Laqi. Qes Dawit Tufa kommer från Laqi och blir präst i Koffale. Qes Makbib Adisho är född och uppvuxen på en plats belägen mellan Asella och Koffale och blir församlingspräst i Asella. Qes Berhanu Taye kommer från östra Etiopien, Hararghe-provinsen, och har kallats för prästtjänst i församlingen i Zwai med omnejd. Gud har på ett märkbart sätt gett öppnade dörrar för sitt ord i Arsiprovinsen och många muslimer har blivit omvända och kommit till tro på Frälsaren. Det är glädjande att LCEt:s lokala församlingar och dess centrala ledning nu sörjt för dessa unga tjänares ordination, i syftet att nådens medel ännu mer kan få komma i funktion ute i församlingarna. DANSK MISSIONÄR DÖDAD I ETIOPIEN En sjuksköterska, Janne Pedersen, utsänd av Dansk Ethiopier Mission (DEM) och verksam i Mekane Yesuskyrkan, blev i påskhelgen brutalt mördad i Baleprovinsen i sydöstra Etiopien. Dådet har utförts på ett sådant sätt att det klart pekar på att det finns religiösa motiv bakom agerandet. DEM:s generalsekreterare Hans Henrik Merrild har till Kristeligt Dagblad uttalat följande: Janne Pedersen har alltså blivit mördad eftersom hon varit ett vittne om Kristus och vi kan därför tillsammans med Mekane-Yesus-kyrkan säga att hon dog som en martyr. Begravningen ägde rum i Dodola i Bale den 4 april, där mer än 1 000 personer var närvarande. Våra utsända i Asella, Lisbeth och Lars Jensen, deltog också vid begravningsakten. Nakuruprojektet förverkligas nu har de första stenarna till kyrkcentrets grund lagts på plats! Eskil Engström skriver om en historisk dag för Nakuru-projektet. Torsdagen den 6 mars kunde man, efter det att grunden lagts, mura de första stenarna på plats för detta kyrkcenters yttervägg. Ledningen från den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK), med biskopen i spetsen, var tillsammans med gäster och lokala ledare samlade för denna minnesrika dag. Eskil skriver: Det är väldigt roligt att man äntligen, mer än tre år efter det att insamlingen startade i Sverige, kommit igång med bygget och att man nu kan få se konkreta resultat av allt det arbete som lagts ner av ungdomarna i Sverige. Själv blev jag indragen i kommittén som höll i projektet i början av 1994 och fick under våren och sommaren vara med om många aktiviteter och vara ute och berätta om projektet i olika sammanhang. Då fick jag även missionssekreterare roland gustafsson foto: karin gunnarsson förevisa den ritning som Stefan Ekström gjort. Att nu på plats få se bygget växa fram i enlighet med ritningen, helt under kenyansk ledning, är något som jag aldrig hade trott att jag skulle få uppleva! Innan man dragit igång bygget trodde man att det skulle ta c:a ett år att genomföra. När du läser detta är ytterväggarna redan i stort sett klara och man siktar på att vara färdiga redan i september 1997. För dem som skulle vilja vara med vid invigningen av kyrkcentrat i Nakuru, tänkte vi arrangera en ungdomsgruppresa till Kenya i anslutning till denna invigning. Alla ungdomar som är intresserade kan få vara med. Anmäl ditt intresse till BV:s expedition redan nu! ELCK:s biskop Francis N. Onderi lägger de första stenarna på kyrkcentrets yttervägg. De övriga personerna på bilden är lokala byggarbetare och församlingsmedlemmar. till liv maj 1997 15

Dagboksblad från en Peru-resa illustration: birger persson Gatulivet i Cuzco. Inga-Lisa och Birger Persson har gjort en privat resa till Peru. Eftersom de har sin son Henrik med familj där, ville de uppleva missionsarbetets vardag och helg i Chiclayo och samtidigt lära känna Peru som turistland. Vi har bett dem skriva ner något av det de fick vara med om. Soluppgång på väg till Arlanda. Allt känns lite overkligt. Är det jag, som ska ge mig ut på detta väldiga äventyr? Förflyttas till andra sidan jordklotet! Jag som alltid säger att det är lugnast att vara hemma. Klockan sju lyfter planet. Nu finns det ingen återvändo. Birger lyser av förväntan. Jag försöker också se glad ut, trots klumpen i mellangärdet. Vad har jag egentligen gett mig in på? Det går lätt att hitta och byta plan på Amsterdams jättestora flygplats. Nu lyfter vi för den långa resan över Atlanten. 10 000 meters höjd, 900 km i timmen, minus 51 grader utanför planet och här sitter jag! En liten människa i den väldiga rymden. Nu börjar det kännas riktigt roligt! Mellanlandning på ön Aruba. Plus 32 grader. Den frostiga morgonen i Uppland känns avlägsen. Klockan 18 lokal tid landar vi i Lima, 18 timmar efter starten från Arlanda. Solen rullar just ner i Stilla havet. Där är Henrik! Vi kramar om varann länge! Snart går planet mot Chiclayo. Jag börjar nästan känna mig resvan! Taxibilen tar oss till Emma, som väntar i porten. Å, är det verkligen sant att jag står vid det hus jag så många gånger studerat på foton? Nu känns det plötsligt som hemma! Trötta kryper vi ner i våra sängar ett helt dygn har gått sedan vi körde mot Arlanda. MORGON I CHICLAYO I det grå gryningsljuset skymtar jag nattvakten på parkeringen utanför huset. Han ser lite frusen ut. Då och då blåser han i sin visselpipa för att alla ska veta att han finns på plats och vaktar. Nu kommer den ene bilägaren efter den andre ut och börjar putsa bort dammet från sina bilar. Inte är det några lyxbilar vi ser. I stället undrar man om de över huvud taget går att köra med. Får de bara i gång dem, så rullar de nog, skrattar Henrik och pekar på en hop karlar, som försöker skjuta i gång en bil. Jo, nu startar den visst. En lapp på rutan visar att den går i taxitrafik. Tuppar gal och hundarna på taken skäller. De vaktar så ingen obehörig ska ta sig in i husen. Nu kommer kycklingförsäljaren på sin lilla motorcykel. Hans flicka sitter bakpå med en kartong i knäet. De lämnar nyslaktade 16 till liv maj 1997

kycklingar i affären på bottenvåningen och stoppar ner pengarna i en plastpåse i kartongen, innan de rullar vidare. Snart kommer mjölkflickan från landet. Hon har åkt buss in till stan och släpar nu runt två tunga dunkar längs gatorna i kvarteret. Henrik och lille Arvid går ut med en gryta och köper en liter mjölk. Flickan öser upp i grytan och får sin sol (c:a tre sv. kr) av Arvid. Där kommer skolbarn i prydliga skoluniformer. En bil hämtar upp några barn. Det blir fullt i skuffen. En motorcykeltaxi rullar över torget. Snart dyker försäljare upp med sina vagnar. De ropar och väsnas. Frukt och borstar och fisk och mycket annat bjuds ut. BOSTÄDER AV PÅKAR OCH SÄCKAR Vi går bort till nybyggarområdet. Torrt och sandigt och dammigt. Här har människor byggt de enklast tänkbara hus. Några påkar i marken klädda med säckar, tyg eller plast. Det är provisoriska bostäder, tills de eventuellt får råd att mura ett riktigt hus av jordblock någonstans. En familj har just slagit ner bambupålar. Frun kommer bärande med en enkel spis. Resten av bohaget ligger på marken. Det är bara några kartonger och plastkassar. Fyra barn och mamma och pappa ska bo där. Bra att det inte regnar mer än ett par gånger om året! Och att det oftast är varmt. Vi fortsätter till Las Lomas. En del hus ser bättre ut än andra, men det är mycket enkla bostäder i dessa fattiga kvarter. De människor vi träffar ser glada ut. Emma hälsar och pratar och översätter för oss. Det ligger sopor överallt. Hundarna rotar bland avskrädet. Hur kan människor bo så här? Ibland röjer man, berättar Emma. Men snart är det likadant igen. HÄRLIG GUDSTJÄNST Det är söndag och gudstjänst i kyrkan i Las Lomas. Det är varmt där vi går på den ojämna jordvägen. Den enkla kyrkolokalen fylls så småningom av vuxna och barn. Vi njuter av den härliga sången till gitarr, flöjt och rytminstrument. Den som vill får anmäla sig till textläsning, bön och kollektupptagning. Församlingen är verkligen engagerad. Henrik predikar och illustrerar med händer och färgpennor, så vi också förstår en del. Birger lämnar en hälsning, som Henrik översätter. Alla applåderar livligt. Vi möter en värme i ögon och handslag och kyssar på kind som överbryggar språkförbistringen! Syskon i tron på Jesus tänk så stort! På kvällen är det söndagsskola. Fullsatt på alla bänkar. Jag räknar till mer än 50 barn. Å, vad de sjunger! Hans, som bor i Chiclayo, spelar gitarr och leder det hela. Rörelser och handklappningar och glädje. Jag njuter. Hans berättar om såningsmannen och tar flanellografen till hjälp. Sedan får barnen arbetsblad där de ritar och målar. På den goda jorden skriver de sitt eget namn. Vi blir omkramade av barnen. Härligt med sådana spontana kramar! Det är mörkt och känns lite kusligt, när vi går hem. MÄKTIGA UPPLEVELSER Stranden vid Stilla havet. Fiskebåtarna är på väg in mot stranden. Det är små vassbåtar, eller småhästar som de kallas, där fiskaren sitter grensle över båten och paddlar. I båtens öppning har han sina nät och sin fångst. Massor av människor väntar på stranden och snart är försäljningen i gång. Det är fascinerade att se hur männen klarar de små båtarna genom de höga vågorna. I fiskeläget Santa Rosa får vi se hur de rullar ut stora fiskebåtar i vattnet på vikingasätt. Massor av karlar hjälps åt att rulla båten på stockar. Birger kommer med i gänget, och alla jublar över att den vite mannen vill hjälpa till. När han går åt sidan, vinkar de genast in honom igen. Pyramiderna vid Tucume, kungagraven i Sipan, resan genom öknen till Trujillo och ökenstaden Chan-Chan... upplevelserna är mäktiga! Torr öken plötsligt grönskar det. Konstbevattningen ger bördiga jordar. Små ålderdomliga bondgårdar, där man skördar säden med hjälp av skära, gammaldags tröskverk på åkrarna det är som att förflyttas bakåt i tiden. De mäktiga pyramiderna imponerar. Utgrävningar pågår. Vi känner oss hemma, när vi på norska läser ordet Velkommen i byn intill Heyer- Landet utanför Chiclayo. Bara en kilometer från det torra, dammiga, sterila Las Lomas grönskar det med hjälp av konstbevattning. till liv maj 1997 17

Uppifrån: Indiankvinnor med sina runda hattar är i full fart med torgförsäljning. Birger och Emma beundrar Machu Picchus natur och ruiner. Birger gör en skiss, omringad av intresserade åskådare i Cusco! foto: paul gossman foto: inga-lisa persson foto: inga-lisa persson dahls pyramider. Så lämnar vi Chiclayo för att vara vanliga turister tillsammans med Emma och Henrik och Arvid. Vi flyger till Arequipa i södra Peru. Andernas mäktiga toppar syns klart under oss. Birger noterar varje topp, varje dalgång, snöklädda toppar, branta stup... Jag tänker med bävan på hur det ska gå till att landa mellan alla dessa berg. Men allt går väl, och vi stiger ut i strålande sol och njuter av utsikten mot vulkanen Misty och den snöklädda toppen av Chachani, som Henrik stolt berättar att han bestigit. Kvinnorna har lustiga runda hattar och bär färggranna knyten på ryggen. Den vita Kristusstatyn lyser uppe på höjden. Vi vandrar runt i klostret Santa Catalina, blir påminda om jordbävningsrisken, när vi ser att alla sovplatser finns i nischer i väggen, njuter av lugnet och stillheten och blommorna och grönskan innanför klostermurarna. Vi flyger vidare mot Juliaca på Andernas högslätt. Nästan 4 000 meter över havet hur ska vi klara det? Redan på flygplatsen blir vi påminda om den tunna luften, när vi ser en man som får syrgas. Gå lugnt, andas djupt! förmanar Henrik. Vi klarar dagarna i Juliaca lite olika bra. Birger lider av höghöjdshuvudvärk men med hjälp av tabletter mår han bättre. Gatulivet är intressant. Här ser vi många med det typiska indianutseendet. Kvinnorna har lustiga runda hattar och bär färggranna knyten på ryggen. Den vita Kristusstatyn lyser uppe på höjden. Vi reser med buss till Puno och Titicacasjön. Vilket äventyr att komma ut till vassöarna och sitta i en vassbåt mellan två öar! Det är som en dröm. Aldrig har jag trott att jag skulle få uppleva detta! RESTER FRÅN INKAKULTUREN Vi flyger till Cusco, det gamla Inkarikets huvudstad. Nu är vi nere på 3 300 meters höjd och mår prima. Här känner vi verkligen historiens vingslag. Cusco är en mycket vacker stad omkransad av berg. Högt uppe på sluttningen ligger Saqsaywaman med väldiga stenmurar från Inkatiden. Man tror att bara 20% av denna Inkafästning finns kvar. Vissa stenar i murarna är jättestora. En sten som ligger högt uppe i muren väger 130 ton! Hur fick man upp den för 700 år sedan med bara handkraft? Stenarna är hopfogade så tätt, att man inte ens får emellan ett papper. Från Cusco reser vi med tåg för att besöka Perus största turistattraktion, Machu Picchu. Det blir en heldagsutflykt från tidig morgon till sena kvällen. Tågresan bjuder på hisnande vyer. För att ta sig upp över bergen måste tåget åka i sicksack, backa och växla in på nytt spår. Sedan bär det neråt till c:a 2 300 meters höjd, till höghöjdsdjungel med frodig växtlighet. För att komma upp till Machu Pichu åker vi buss. Sex km med en stigning på 700 meter. Det är en hisnande upplevelse. Smala serpentinvägar på bergssluttningen med fruktansvärda stup. Jag är rädd! Men målet är värt alla besvärligheter. Det är verkligen en fantastisk upplevelse att se de mäktiga ruinerna av denna Inkastad. Naturen är också oerhört vacker och annorlunda. Vi är i Lima igen och klara för hemresa. Fyllda av glädje över allt vi upplevt måste vi nu ta farväl av våra peruaner. Vi är så tacksamma över att ha fått se Peru på det här sättet tack vare Emma och Henrik. Vardag och helg i Chiclayo, missionens viktiga uppgift, livet i en annan världsdel. Och så alla vackra och annorlunda platser! Nu lyfter vi för den långa resan hem. Nattmörkret har sänkt sig över jorden. Men om några timmar gryr en ny dag. inga-lisa persson, lärare och redaktör 18 till liv maj 1997

mltc Matongo Lutheran Theological College (MLTC) är den unga kenyanska lutherska kyrkans centrum för teologisk utbildning en institution med den största betydelse för kyrkans framtid. Erik Wiberg, som ett par år undervisat blivande pastorer och evangelister på Matongo, ger i denna artikel en delvis oroande inblick i MLTC:s organisation och funktion. Prästutbildning i Ansvaret för teologisk profil, undervisningens halt, andlig helgjutenhet och fungerande adminstration övergår alltmer i kyrkans hand. Är Evangelical Lutheran Church in Kenya (ELCK) mogen att ta det? förändring MLTC har sin upprinnelse i den bibelskola som startades år 1957, kort efter det att missionen etablerat sig på platsen. 1977 organiserades den första pastorskursen. Skolan har jämsides med pastorskurserna haft 2-åriga evangelistkurser (17 kurser till dags dato) och en mängd andra sammankomster, årsmöten, kyrkostyrelsemöten, pastorskonferenser, skolledarmöten, lekmannaläger m.m. STYRELSE MLTC har, som alla skolor och colleges i Kenya, en Board of Governors, en skolstyrelse, vars uppgift är att tillse att målen med utbildningen uppnås och att skolans statuter efterföljs. Den har också om hand ekonomi och övriga övergripande frågor. Skolstyrelsens ledamöter tillsätts av Ex Comm (kyrkostyrelsen). De utgör ett knappt 10-tal med rektor som sekreterare. Flera ledamöter brukar traditionellt vara lärare eller skolledare, andra är pastorer eller representanter för missionerna. KOLLEGIUM När colleget har full undervisning (tre jämsides löpande kurser) behövs ett halvt dussin heltidslärare och eventuellt en eller ett par deltidslärare för vissa kortare kurser. Lärarna tillsätts formellt av Ex Comm. Ordförande i kollegiet är rektor. Kollegiet handhar framför allt pedagogiska och allmänt teologiska utbildningsfrågor, studieuppläggning, olika uppkommande praktiska frågor av något större dignitet m.m. Det sammanträder varje eller varannan vecka under terminstid och däremellan någon gång. Kollegiets sammansättning varierar; av hävd brukar minst hälften vara missionslärare. Rektor har i regel varit en västerländsk teolog. Att den europeiska andelen lärare varit betydande förklaras både av det stora intresse man haft i denna gren av kyrkans verksamhet och av att inhemska lärarkrafter med högre teologisk examen inte funnits tillgängliga kyrkan är trots allt rätt ung. I regel är dock 2 3 lärare inhemska pastorer med teologisk vidareutbildning, inte sällan från Västeuropa eller USA. UTBILDNINGENS KARAKTÄR MLTC är det enda lutherska colleget i Kenya. I stadgarna för colleget framgår att det vill vara ett klart konfessionellt lutherskt seminarium med upp- till liv maj 1997 19

Mjölkleverantören, John Nyangan, kock, Andrew Magoti, vaktmästare och Yunia, extraanställd vattenbärerska, förbereder te-pausen. Erik Wiberg undervisar i grekiska. gift att utbilda kyrkoarbetare som skickliggörs för tjänst i kyrkan. F.n har prästutbildningen status av Diplomautbildning, d.v.s. den har ackreditering till denna nivå (kanske i nederkant på vår teol kand-examen) bland jämförbara utbildningar i Östafrika. Prästutbildningen är femårig varav det fjärde året består av praktik. Totalt kan MLTC ta emot 64 elever samtidigt. F.n. har den ett 50-tal studenter. URVAL Skolans studenter antas till utbildning på förslag av kyrkans olika distrikt. De måste sedan uppfylla vissa krav från collegets sida. Diplomakurskandidaterna måste ha genomgått gymnasium med vissa minimibetyg. Elever antas av kyrkans styrelse på rekommendation av skolstyrelsen. ÄMNEN Diplomautbildningen har sin egen läroplan, enligt vilken eleverna studerar i sex grundläggande teologiska fack: biblisk teologi, kyrkohistoria, systematisk teologi, praktisk teologi, religionskunskap och övriga ämnen. Stor vikt läggs vid undervisningen i grundspråken, exegetik och dogmatik. Nytestamentlig grekiska studeras f.n. under tre terminer (ett läsår). Eleverna skriver också en större uppsats under någon av de senare terminerna. Det fjärde året är ett praktikår, då kandidaterna på plats bekantar sig med sina kommande arbetsuppgifter, handledda av sin distriktsledare och en MLTC-lärare. STUDIETILLVARON Studieåret är indelat i tre terminer, som vardera löper under 11 veckor. Undervisning ges förmiddagar månd. fred. På eftermiddagen kan det stå bibelläsning eller praktiskt arbete på schemat. Varje studiedag börjar med morgonbön i MLTC:s kapell med sång, textutläggning och bön. På onsdagarna är det veckogudstjänst, varannan gång med nattvard. Studenterna arrangerar själva en kvällsbön. På helgerna går en del studenter ut och predikar i närbelägna kyrkor. ANDLIG FOSTRAN OCH GEMENSKAP Förutom gudstjänster, bönestunder och undervisning finns inga självklara fora för andlig vård och personlig uppföljning. Det hör till collegets svagheter att man för lite har tillgodosett dessa behov. I en samling manliga pastorskandidater, somliga i drygt gymnasieåldern, andra i mogen ålder, från vitt skilda delar av Kenya (det är som om man skulle hämtat studenter från Tyskland, Polen, Norge och Finland till en svensk pastorsutbildning) som utbildas för tjänst i samma nationella kyrka krävs mycket för att skapa andlig sammanhållning, gemenskap, motivation och ge individuell andlig handledning. Orsakerna till detta är lärarbrist, brist på kontinuitet och ointresse från kyrkans ledning. Detta leder till dålig sammanhållning bland de framtida pastorerna, till ett slags billigt kunskapshögmod, till andlig slapphet och korruption. Tyvärr är detta senare en realitet i kyrkan i dag. NULÄGET Under de senaste två årens mer akuta konflikter mellan missionen och kyrkan har ett av de stora tvisteämnena varit MLTC. Fler än en gång har det funnits anledning att fråga sig varför. Jag ska försöka sammanfatta tänkbara skäl: 1. Elevsammansättning/urval. En stor del av pastorskandidaterna är helt enkelt inte lämpade för sina studier 20 till liv maj 1997

Gunnel Gustavsson som är kassör vid MLTC betalar ut pengar för bönor, som en ortsbo levererat. Vaktmästare Andrew Magoti, vet hur mycket det ska vara. Trummor och gitarr, musikaliska inslag i församlingssången. och sina jobb. De saknar förutsättningar, både andligt och intellektuellt. Men när de väl tagits in skyddas de av de sina eller av kyrkoledningen. Inget görs heller för att överbrygga de mycket påtagliga stammotsättningarna, där ibland en osund favorisering visas kisii-studenter (från kyrkans traditionella kärnområde). 2. Ingrepp utifrån. Det har blivit alltmer vanligt att kyrkoledningen försöker ministerstyra MLTC och blanda sig i dess interna angelägenheter. För varje högre utbildningsanstalt är detta farligt. Ledningens inblandning har inte heller tillfört något. Under min tid på MLTC har jag inte sett att ledningens handlande vägletts av ett sant ansvar för hela institutionens väl. Man har i stället manipulerat, spelat under täcket med pastorerna, t.o.m. tagit upproriska studenters parti. Det senaste draget av kyrkoledningen, genomtrumfat under Richard Olak undervisar i homiletik och liturgi, här vid MLTC:s onsdagsgudstjänst. Ex Comm, att byta ut alla utom en ledamot i skolstyrelsen och placera biskopen i ordförandestolen och hans eftersägare intill, vittnar vältaligt om detta. Och de som går tillhör kyrkans mest erfarna och kunniga män. 3. Bristande kontinuitet. Detta är en frukt av flera faktorer. En av dem är som nämnts kyrkoledningens ointresse för innehållet i MLTC:s tillvaro. En annan är de ofta korta förordnanden som missionslärarna har. Det är sällan som man haft rätt man på rätt plats under tillräckligt lång tid för att svetsa samman alla strävanden andligt, teologiskt, tvärkulturellt och socialt. De utländska lärarna har i vissa fall haft sin egen teologiska profil, som gått ut över enheten i lära och anda i kollegiet och bland studenterna. Deras kunskap om och hänsyn till afrikaners tänkesätt och kultur har ofta inte hållit måttet. 4. Brist på faderlig omsorg och andlig ledning. Kyrkan är i starkt behov av herdegestalter, sanna andliga ledare, men det har slagit mig hur litet detta vitala behov präglat kyrkans prästutbildning. Frestelserna har varit starka att på konstlat sätt höja den akademiska nivån på bekostnad av vägledning präglad av djupgående andlig insikt och vilja till uppföljning. Grundläggande frågor såsom kallelse, utrustning, mognad, att ha gemensamt ansvar med och för lekmän ute i församlingen, viljan att underordna sig varandra, ivern för evangelium har jag sett för litet av. Trots alla dessa svåra brister är jag förvånad över att undervisningen under de senaste två terminerna fungerat väl. Kanske det beror på en fortfarande hängiven lärarstab och studenter som luttrats av egna och andras misstag? FRAMTIDEN MLTC:s framtid ligger i vilken inriktning ELCK vill ha för sin pastorsutbildning. Vad missionerna anser kommer med nödvändighet att få ett allt mindre spelrum. Ansvaret för teologisk profil, undervisningens halt, andlig helgjutenhet och fungerande adminstration övergår alltmer i kyrkans hand. Är den mogen att ta det? Har kyrkoledningen vilja och förmåga att fullgöra det? Till slut blir det för oss en fråga om missionens förtroende för kyrkans valda ledare. text: erik wiberg, lärare foto: ann-mari wiberg till liv maj 1997 21