Glädjen kommer vara större Av: Johannes Djerf Det känns väldigt gott att stå här igen och vara tillbaka efter min pappaledighet. Det är en god erfarenhet att några söndagar upptäcka Gudstjänsten ifrån ett annat perspektiv. Men det har helt klart kliat i mig och jag har längtat till att åter igen få dela Guds ord på det här sättet. Vilket känns bra både för mig och för er förstås, eftersom det måste ju betyda att jag ändå är på rätt plats. Det skulle kännas jobbigt för oss alla tror jag om jag bara skulle tycka det var jobbigt att vara tillbaka. Men jag har haft några fantastiska månader då jag har kunnat vara med min dotter Hilma och lärt känna henne på ett sett som jag inte skulle kunna ha gjort tror jag om jag inte tagit den här tiden. Jag kan bara högt rekommendera det till alla pappor som har små barn. Jag tror att du missar oerhört mycket om du inte tar vara på den här tiden. Allt har verkligen sin tid. Till och med att sitta ner och fika med ett antal mammor efter barnsången och prata om att handla på Internet och svåra knipövningar, det har sin tjusning! Och apropå knipövningar så tänkte jag gå tillbaka 19 månader i tiden och börja i förlossningsrummet idag. Och redan där började ni längta tillbaka till Hans predikningar kanske, men bilden på en förlossning är väldigt bra för att tala om det som hör till den här helgen och det som hela vår tro faktiskt bygger på, nämligen det eviga, himmelska hoppet. Innan Hilma öppnande sina ögon och såg dagens ljus för första gången, så var både hennes mamma och pappa ganska omskakade. Det är ingen mänsklig rättighet och det är ingen självklarhet att alla får vara med om att få barn, men för dig som fått denna stund av nåd vet att man tyckte det var allt annat än en välsignelse just då. Som pappa var jag oerhört förvirrad, Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller hur jag skulle handla. Jag hade fått lära mig att det skulle räcka med att jag bara fanns där, och att det fanns kaffe att få, men ändå så har jag nog aldrig känt mig så svag och otillräcklig som då. Det tog tag hårt i en att se ens fru lida så. Ena stunden pratade hon om lejonkungen och elefanter i lustgasruset, vilket fick smilbanden att röra på sig, men den största delen av tiden så var det väldiga skrik & gråt pågrund av smärtan. Paulus skriver i Rom.8 att hela skapelsen, suckar och våndas eller ropar i födslovåndor som det står i Bibel 2000.
Ett uttryck som Jesus själv använder i evangelierna då han beskriver den sista tiden, full av nöd och lidande, som föregår hans återkomst. Och inte bara skapelsen, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, alltså fått del av Himmelens härlighet, blivit en del av Guds rike genom tron på Guds son Jesus Kristus, också vi lider, suckar och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Kanske inte att vi skulle uttrycka det så med de orden men visst kan vi förstå vad han menar. Det finns mycket att glädja sig över i livet. Jag tror att många av oss känner en tacksamhet och lycka över att få leva och vakna upp till ännu en ny morgon. Och varje dag finns det alltid något som gör oss lyckliga, som fyller oss med hopp, skratt och glädje. Men vi vet att det finns så mycket, så många omständigheter som snabbt kan komma och rycka glädjen ifrån oss och ersätta den med suckar och vånda. Vår trygghet är under hot, inte bara när det gäller naturen och vårt lands välfärd. Vårt land förändras i en väldigt snabb takt på många områden, då vår tro på Jesus som Herre och frälsare, bara blir mer och mer ifrågasatt. Man dekonstruerar Guds ord. Alltså, istället för att läsa texten som den är, så bryter man ner den för att sedan bygga ihop den på nytt för att kunna omtolka så att det passar oss själva så bra som möjligt, vår kultur och tid. Jonas Gardells böcker är ett bra exempel. Och även vi frestas att göra detsamma när Gud, hans person och vilja kommer så nära att han vill förändra oss, göra oss annorlunda och visa på en riktning som faktiskt krockar med den här världen. Vi har blivit mer otydliga och en stor förvirring har uppstått, kanske just för att vi i kyrkan har sekualiserat världen genom att inte låta Gud få rum och vara Herre på alla områden i livet. Och precis som det var för Israels folk i GT så har vi dränerats på liv när vi börjat uppfinna vår egen bild av Gud istället för att vilja upptäcka honom. Och istället för att upptäcka vem jag själv är i Gud, så uppmanas vi också att uppfinna vår egen identitet. Till och med uppfinna mitt egna kön. Jag ska skapa mitt egna varumärke och synas överallt. Men många vet inte vem man är, Det är för många val och identiteten är upplöst. Och all teknik som skulle göra livet enklare har oftast bara ställt till det med mer kaos och skapat en kluven uppmärksamhet som splittrar mer än håller ihop vårt liv. Personligen så har vi även alla sår inom oss som skaver och som inte verkar vilja läka, vi har minnen av misslyckanden och trasighet som gör oss rädda, nedtryckta och försagda. Många bär på sorg och smärta, synliga och osynliga tårar. Kanske inte minst en sådan här helg då man på ett konkret sett blir påmind om människor som stått en nära, men som lämnat en i saknad.
Vi suckar, och vi längtar efter en tid då allt detta lidande är slut!! I hoppet som vi är frälsta i som Guds barn så väntar vi uthålligt på det vi inte ser. Ty här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma, Hebr. 13:14. Det ligger liksom nerlagt i oss som är skapade till något annat än förvirring, sorg, smärta och död. Lidandet som drabbar oss skymmer ofta sikten och vi söker både trygghet och hopp i det som vi bara kan se och ta på. Men det kommer alltid att visa sig vara förgängligt och flyktigt att bygga sitt liv på. Och därför så uppmanar Paulus oss att fortsätta hoppas trots att vi inte ser befrielsen just nu som en verklighet. Guds Ande, Gud själv, skaparen av liv vill hjälpa dig i din svaghet, säger han. Älska Gud, fortsätt att Älska Gud! Då kommer allt att samverka till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat, vers.30 rom.8. När Jesus pratar med hans lärjungar om en tid då de inte kommer se honom, så gör det dem förvirrade, oförstående & sorgsna. Men Jesus svarar dem och dig och mig mitt i vårt lidande med dessa fantastiska ord i Joh.20:20-22. Amen, Amen säger jag er, Ni kommer att gråta och jämra er, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen. Nu är ni också bedrövade, men jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Så var det, ifrån den sekunden då Hilma ropade ut med sitt skrik att jag lever, så var all smärta borta. Jag vet att alla förlossningar inte ser ut så men många är det som kan berätta samma berättelse och förstå vad Jesus menar. Då alla minnen av lidande var borta i ett enda andetag. En smått galen men fantastisk upplevelse. Och för dig som idag känner dig som en främling, för dig som tycker allt är kaos i den här världen, för dig som har håller på att gå sönder i din kropp eller i ditt inre. För dig som känner dig rädd, modlös och försagd, för dig som känner att din tro, din frihet och trygghet är hotad, för dig som idag gråter, för dig som idag lider och inte ser något ljus. Ta emot dessa ord och vila i detta! Lika fort som smärta vänds till glädje när ett barn föds, så kommer det en dag för dig som Guds barn, då glädjen kommer att vara större och stå över allt annat! Det kommer en dag då förvirring vänds till fullständig frid. Det kommer en dag då du i ett enda andetag inte längre kommer minnas din smärta och dina tårar.
När du möter Jesus igen så skall ditt hjärta bara glädja sig, och ingen och inget(!) kommer att kunna ta den glädjen ifrån Dig! Det är ord att stå på och bygga allt på. För det är inte jag själv som ger er detta hopp idag. Det är inte statsministern eller någon annan politiker, någon känd fotbollspelare eller högt aktad artist. Det är inte ens Sveriges konung eller USA:s president som säger det, som alla kan säga mycket bra saker, men vars ord också kan vara förgängliga och oförlitliga. Utan det är Jesus Kristus, Gud Själv som ger oss detta hopp. Det är han som möter oss i sorgen, det är han som möter oss i döden. Han som kunde ropa till Lasarus som varit död i flera dygn, kom ut ur graven. Han som kom till synagogföreståndarens hus, som var fullt av gråt och dödsklagan över den 12 åriga dottern, och som sa Gråt inte, hon sover bara, tog hennes hand och sa Flicka, stig upp, och hennes livsande återvände. Det är han som i kärlek steg ner till oss, levde vårt liv, dog vår död, men där döden inte kunde behålla honom utan blev besegrad när han uppstod efter tre dagar. Det är han som säger Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Hela den kristna tron bygger på att det döda kan få nytt liv!! Om vi inte tror det, så är hela vår tro meningslös och tom. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Skriver Paulus i 1.kor.15. Men nu har Kristus uppstått från de döda fortsätter han och den som lutar sig mot det, den som tror på detta är frälst och äger den eviga berättelsen. Jesus säger, Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö Det är löftet vi har som Guds barn. Inte genom att förstå allt detta, det gör ingen av oss. Men genom att tro, Sätta vår tillit till Jesus som Herre. Då mängden tro aldrig kommer vara avgörande. Så länge den tro man har är riktad mot Jesus så kommer Himmelens portar att öppnas. Är våra ögon fästa på trons upphovsman och fullkomnare, så kommer döden aldrig vara slutet! Det är aldrig en punkt i livet, utan kanske mer som ett kommatecken. Ett kommatecken finns där för att det kommer något mer efter. Man slutar aldrig läsa vid kommatecknet, eller hur? För då kan man missa hela meningens mening. Och så är det även med kommatecknet döden tror jag. Vi behöver fortsätta läsa för att förstå, för att komma i hamn med målet och meningen med livet som vi lever här.
Att dö innebär ur Guds perspektiv liv. Vilket vi på nytt behöver lyfta i en värld som försöker göra allt för att slippa sorg, smärta, tårar och död. Min fru som lyssnar på radio, hon berättade här om dagen att man ska testa att föra över nytt och friskt blod ifrån 20 åringar till 80 åringar, för att det visat sig i en forskning såg jag senare på Internet att man tror sig ha hittat ett nytt sätt att hålla typiska ålderssymtom hos möss borta genom att ge dem blod från yngre, vilket man därför också vill testa på oss människor. Och hela tiden kommer det nya råd om mat och levnadssätt för hur vi ska slippa döden så länge vi kan. Vi verkar vara rädda för att något ska ta slut. Tänk bara på alla tv-program som kommer tillbaka om och om igen flera årtionden senare, utan att ha förändrats, fast jag tror att vi är ganska så många som är trötta för länge sedan både på fångarna på fortet, Robinson och Dallas. I filmens värld så nöjer man sig sällan längre med en film utan det ska alltid komma en tvåa och sedan en tre, fast ettan alltid är den som är bäst. Likadant i vår vardag. Vi är rädda för att sluta med något som vi alltid har gjort, trots att det inte för med sig något gott. Även i församlingen. Vi vågar inte lägga ner något, vi vågar inte säga stopp för något som har fungerat, även om det just nu faktiskt inte har något liv. Och jag tror att vi kan ta vår söndagsskola som ett exempel. Som har fungerat jättebra en tid och varit till stor välsignelse. Men som kanske behöver tillåtas ett stopp för att det just nu inte fungerar. Förstå mig rätt nu. Jag menar inte att barnen inte längre ska ha någon plats. Barnen ska alltid ha en stor plats i Gudstjänstlivet, det har vi Guds ord på, och det är vår gemensamma längtan. Men jag tror att Gud vill skapa något nytt, visa på andra vägar för oss att gå. Och då behöver vi först våga tillåta att något först dör. För det är endast det som lever som också dör. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt, säger Jesus i Joh.12:24. Jesus behövde gå lidandets väg och dö för att du och jag skulle få liv. En sanning som vi behöver tillåta i vår församling och vår verksamhet. Vi behöver tillåta det i våra liv. Vi behöver tillåta smärta som kommer, vi behöver tillåta ett misslyckande, vi behöver tillåta tårarna och inte vara rädda för sorg, vi behöver tillåta ett stopp, vi behöver tillåta döden. För det som aldrig tillåts dö kan heller aldrig uppstå på nytt och få nytt liv. Låt det få vara en uppmuntran till oss var och en. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv., v.25 i Joh.12. Vi behöver precis som vid förlossningssängen, tillåta lidandet för att se, känna och upptäcka liv.
Men hur uppstår då de döda? Vad för slags liv, vad för slags kropp har de när de kommer? Jag tror det är frågor som berör oss, inte minst när döden och sorgen kommer nära. Frågan är ställd ifrån församlingen i Korinth. En enfaldig och oförstående fråga tycker Paulus men han tar ändå tid för frågan och ger ett innehållsrikt svar, så man kan ju säga att det är tur att det finns folk som vågar ha enfaldiga frågor. Vi läser 1.kor.15:36-45. Paulus ger oss en helt fantastiskt beskrivning där vi kan på ett tydligt sätt förstå att uppståndelsen ifrån de döda inte handlar om att vi ska bli några spökliknande andar som flyter omkring. Utan vår kropp skall med, för att lovsjunga behöver man en kropp, men den kommer att ha en helt annan glans av ett helt annat slag. I filipperbrevet så skriver Paulus att Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig. Det är som i Tvprogrammet Extreme home make over, om ni har sett det någon gång, tror det har slutat gå nu (men som alltid så kommer det nog en ny säsong om några år ska ni se). Programmet handlar om ett Bygg & design team som åker runt i USA och som har all makt och möjlighet till att ta bräckliga och förfallna hus under deras fötter så säga, riva ner det till grunden för att sedan bygga upp det till vackra slott. På liknande sett så kommer våra kroppar förvandlas. Men du kommer inte vara en helt annan person. I extreme home makeover så har man alltid sparat saker som hör ihop med personen, så att när familjen går in i sitt nya palats så känner man ändå igen sig och varje personlighet lyfts som unik. Jag är medveten om att det inte är den allra bästa bilden, men så talar Paulus också om den nya kroppen. Personligheten kommer inte suddas ut. Människor som vi idag saknar kommer vi känna och andra kommer att känna igen oss. Precis som Gud gör ett frö i jorden sådan gestalt som han vill och åt varje frö dess egen gestalt så kommer vi fortfarande vara olika och unika precis som solen, månen och stjärnorna skiljer sig från varandra i glans. Bibeln talar om att våra namn som hör ihop med oss är skrivna i livets bok och som genom tron aldrig ska strykas ut. Men än en gång, minnen av synd misslyckanden, smärta och sorg, sjukdom, sår och plågor som personen bakom namnet bär med sig kommer inte längre i Himlen höra ihop med namnet och den nya kroppen. Och så kommer det vara på alla områden skriver Paulus.
Det som vi sår nu med skam, det kommer uppstå i härlighet, och det som sås i vår svaghet, det kommer uppstå i kraft! Det vetekorn som du idag väljer att så och låta dö, det kommer uppstå till liv. Men inte bara den dagen utan mitt i vårt liv här och nu. Det är paradoxalt. För oss så finns det en stund, en tid som vi väntar på och som vi längtar efter, som fadern själv har fastställt, då vi kommer att få uppleva den nya kroppen, och att våra tårar torkas bort för alltid. Men för Gud så finns det bara nu. Guds rike är nu här proklamerar Jesus där han går fram. Himmelriket är inte i det fördolda. Himmelen är precis lika nära som den fysiska världen vi har omkring oss säger Jesus. Vilket innebär att när vi dör en stund ifrån tiden, våra ansträngningar och måsten, ifrån själviskheten, våra begär. När vi knäpper våra händer och ber att Guds vilja ska ske före vår egen då sker det alltid någonting. När vi bekänner vår svaghet, dör bort ifrån jaget och ber om den helige Andes ledning så leder den Helige Ande oss, alltid. När Du lägger dina händer på någon annan och ber om ett vidrörande ifrån Himmelen, så kommer Himmelens makter av liv, helande och kraft i rörelse. När något dör så skapar Gud alltid något nytt! Rom.8:11, om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. Där Guds livgivande Ande får vara, där kommer glädjen alltid att vara större än lidandet. Här idag just nu, och allt efter kommatecknet, i evig tid. Jes.60:18-22 får avrunda. Blunda för en stund och Lyssna på dessa ord. Amen.