Religion handlar om utövandet Vad vill Gud egentligen? Barn sprängs i luften av talibaner, kvinnor våldtas och avrättas av terrorister, och miljoner människor är på flykt undan krig och tortyr. Jenny Nordberg möter den före detta nunnan och forskaren Karen Armstrong som studerat de stora världsreligionerna, och frågar henne hur religion styr vår tid. 26 december 2014 kl 07:43, uppdaterad: 26 december 2014 kl 21:21 Hon hade försökt finna Gud sedan hon var sjutton. Men hon gillade inte att ens att be och blev aldrig särskilt bra på det. Efter sju års strikt och inrutad tillvaro som romersk-katolsk nunna bestämde hon sig för att det fick vara nog. Då var hon nedbruten och kände sig helt misslyckad. Karen Armstrong föddes 1944 i Storbritannien och utbildades i Oxford. Efter att ha gått ur en romersk-katolsk nunneorden blev hon lärare och författare. Hennes bok A History of God som handlar om Islam, Kristendom och Judendomens historia, kom 1993 och blev hennes stora genombrott. 2008 fick hon ett pris av organisationen TED som delas ut till människor som vill förändra världen. Hennes senaste bok heter Fields of Blood Religion and the History of Violence. SvD Jag ville aldrig mer ha något med religion att göra, säger Karen Armstrong. Men det blev inte så. Hon började arbeta som lärare i en flickskola, men trots att hon tappat sin personliga tro blev hon än mer intresserad av olika religioner och varför människor söker sig till dem. I dag är hon en av världens mest framstående religionsforskare, som studerat kristendom, islam, hinduism, buddhism och judendom. Ibland har hon provocerat religiösa ledare från olika håll genom att tala vad de har Sida 1 av 5
gemensamt i stället för vad som skiljer dem åt, hur religioner uppkommit, och hur de har utvecklats. Den unga nunnan är nu en elegant brittisk dam i sina bästa år, med varm röst och en skarp tunga, som ofta bjuds in till regeringar och universitet från sin lilla stuga på engelska landsbygden för att förklara hur människor tror i vår tid. När vi möts på ett hotell i Boston lyckas jag genast göra henne irriterad med ivriga frågor om det jag hoppas hon kan svara på. Finns Gud? Är Gud en man? Eller en kvinna? Finns det en Gud eller flera? Det är precis problemet med religion i vår tid, enligt Karen Amstrong att många människor ofta söker konkreta svar som innehåller logik, och hoppas kunna bilda sig en uppfattning om Gud som en tydlig figur, med skägg eller utan, som går att relatera till som en slags hygglig chef på jobbet som vet allt och förstår allt och styr allt. Gud är inte en person. Gud är inte ens en varelse. De tre största religionerna är överens om det. Gud existerar inte ens, säger hon direkt. Hon tar sats och fortsätter: Vårt tänkande kring Gud är förvånansvärt primitivt, trots våra framsteg. Det stora misstaget som människor gör är att tro att religion går att läsa eller tolka bokstavligt. Från början var det ingen som tänkte på religion så. Det är inte meningen att det ska förklaras i detalj. Hon jämför med att ta en vacker dikt och försöka plocka isär varje ord och tyda varje innebörd då förlorar dikten både mening och innehåll, och framför allt sin skönhet. Eller sekunden efter en fantastisk symfoni har spelats, precis innan applåderna börjar hur kan någon förklara kraften i det ögonblicket? Eller kärlek, för den delen? Poängen med religion, enligt Armstrong, är själva utövandet, som syftar till att nå exempelvis den typen av ögonblick. Det var så religion uppkom från början människor hade ett behov av att höja sig över det vardagliga slitet, och att då och då erfara någon slags utomkroppslig upplevelse. Religion blev ritual och sedvänja. Hon jämför med yoga och meditation, där upprepning och övning av fysiska handlingar ger mentala och neurologiska effekter. Det är kärnan i all religionsutövning och det är så en tro kommer att fylla ett grundläggande spirituellt behov. Som exempel på hur det gick sen tar hon 1500-talets vetenskapliga framsteg, när heliga skrifter och tro då skulle anpassas. Tidigare fanns en acceptans för att allt i livet inte går att förklara och förstå, men nu skulle bibeln bli mer konkret och dogmatisk för att matcha tidsandan. Det är själva motsatsen till religion, som ska kunna inrymma det allra mest oförklarliga med att leva. Men denna nya mer konkreta religion fungerade för tänkande människor Sida 2 av 5
som tyckte sig vara moderna och förnuftiga, och framför allt för tänkande män, som ofta tog på sig uppgiften att i detalj utfärda regler om hur människor skulle leva. I stället för att vara något som hjälpte människor utvecklades religion mer mot ett påbud. Det blev också effektivt för ledare som ville kontrollera folk. Och när en religion blev bokstavlig blev också andra religioner fel och utmålades som fienden. Många tror fortfarande att det gäller att först lära sig alla reglerna och bete sig exakt rätt. I stället för att börja med att praktisera. Folk kom att se gudstro som en slags idoldyrkan, och började tillskriva Gud sina egna åsikter. Och brotten som begås i Guds namn och med hjälp av organiserad religion tycks bli allt värre i vår tid. Folk slåss inte bara mellan olika religioner, de slåss även inom religioner. 40 procent av sunnimuslimer tycker inte att shiamuslimer räknas som riktiga muslimer. Katoliker och protestanter har inte heller alltid kommit överens. Till och med buddhister kan vara så våldsamma att inte ens Dalai Lama rår på dem. Och trots att terrorister i Irak, Syrien, Afghanistan och Pakistan får allt svårare att förklara hur döda barn och våldtagna kvinnor kan vara en acceptabel del av islam, till exempel, så hänvisas ofta till religion i några av vår tids värsta övergrepp. Så skulle världen se bättre ut om inte religion fanns, eller helt enkelt avskaffades? Det vore arrogant att försöka avfärda något som är en så enormt stor del av den mänskliga upplevelsen, tycker Armstrong. Jag bryr mig inte om vad någon tror på, men huvudsaken är att det gör dig snällare och övar upp mer medkänsla. Om sekulära idéer får dig att bli en vänligare människa så är det ju också bra. Men det går inte att lyfta ut religion ur kulturen. Det vore lika omöjligt som att ta bort gin ur en cocktail. Religion är inte orsaken till krig, men det kan vara ursäkten. Försök att göra samhällen mer sekulära har också lett till senare bakslag. Som exempel tar Armstrong ledare som Nasser och Mubarak och shahen av Iran. De avskaffade religiösa ledare och tog ifrån dem deras privilegier. Kvinnor skulle inte få bära slöja utan alla skulle ha västerländska kläder. Sekularism blev då i många ögon det aggressivt och hotfullt. Mer konservativ religion pyrde i stället under ytan. Ortodox judendom, radikal islam och kristen fundamentalism är exempel på sådant som växt sig starkare i sekulära samhällen. Vi ser en del av resultatet av att försöka avskaffa religion i dag, menar Armstrong, men vill samtidigt nyansera hotet. Det finns orättvisa och ojämlikhet i världen. Det är den enkla förklaringen. Men det är inte så att till exempel alla muslimer är galna och vill spränga oss i luften för att vi inte tror på Allah. Det är nonsens. Sida 3 av 5
Men vad gör vi åt rekryteringen av unga män till terrorism då, till exempel? Det är ju uppenbarligen så att lite för många anser att det går bra att döda i religionens namn? Det problemet handlar mindre om religion och mer om politik, enligt Armstrong. Titta i stället på vad som ligger bakom, och vilka som finansierar rekryteringen och spridningen av muslimsk fundamentalism och terrorism, föreslår hon: Det är vad Saudiarabien gjort med wahhabismen. Unga män över hela världen som inte kan få jobb och en värdig tillvaro plockar upp wahhabism i stället som svaren på alla frågor. Hela samhället går bakåt flera hundra år. Från början fanns ingen idé om att islam skulle vara den enda religionen ens bland muslimer. Det var pluralistiskt. Det är som om en liten obskyr kristen sekt skulle ha exporterat sin förvridna ideologi över hela världen! Det är försent nu, och det är ett farligt ögonblick i historien. Alla länder skulle behöva se över sin ekonomiska och politiska relation till Saudiarabien, som finansierar skolor där den extrema varianten av islam lärs ut, och som även predikas i en del europeiska moskéer som Saudiarabien bekostat. Andra länder måste samtidigt göra ansträngningar för att få integrationen att fungera på hemmaplan så att extrema ideologier får svårare att nyrekrytera. Att lösa Israel-Palestinafrågan skulle också motverka fundamentalism, för det är symbolen för det som många muslimer uppfattar som en förnedring från väst, säger Armstrong. Och bara för att Europa har försökt plocka bort gin ur drinken innebär det inte att vårt eget behov av något som är större än oss själva har försvunnit, påpekar Armstrong. Nationalism har blivit vad religion brukade vara. Vi har skapat olika ritualer för vad vi tycker är brittiskt och svenskt. Nationalstaten uppfyller det behov som religion gjorde. Och sektmentalitet uppstår även där, när någon hänger upp sig för mycket på vad nationalstaten utgör, och därför inte kan inkludera minoriteter. Nu har vi fotbolls-vm eller en olympiad som en ritual för att fira nationalstaten och skapa samma stämning och känsla av samhörighet, och konkurrens, som religion kan göra i andra delar av världen. Och ibland blir det liknande konflikter. Armstrong drar sig till minnes när hon nyligen blev ombedd att hålla tal på en begravning i en kyrka: Inga psalmer spelades och sjöngs, men däremot skrålade alla med i fotbollshymner för att ära den döde. Av detta rördes de till tårar. Så tror hon själv inte på någon Gud alls längre? Jag kan uppleva en känsla av under när jag studerar religiösa texter. Det är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. Sida 4 av 5
I Sverige, börjar jag förklara, är de flesta med i det som nyss var statskyrkan, och gillar att fira jul. Samtidigt vill många inte säga att de tror på Gud. Men de tror ändå på något. Karen Armstrong ler. Det funkar för mig. Det är väl ett alldeles utmärkt sätt att tro, säger hon. Jag tror ordet hon letar efter är lagom. Jenny Nordberg är SvD:s medarbetare i New York. jenny.nordberg@svd.se JENNY NORDBERG Journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se Sida 5 av 5