Vem är Israel? eller Vad är Israel?

Vem är Israel? eller Vad är Israel? av Eivor Alpsten När man läser Bibeln och särskilt de hebreiska Skrifterna (GT) möter man ofta ordet Israel. Det kan vara mycket förvirrande om man inte tänker på att ordet Israel kan ha olika betydelser, och att det också kan ändra betydelse från en tidpunkt till en annan. I den här artikeln vill jag resonera omkring detta med utgångspunkt från vad Bibeln själv ger upplysning om. Ett annat ord i sammanhanget är ordet hedning. Då Bibeln talar om hedning är det i betydelsen icke-jude. Vi uppfattar ofta ordet hedning som en person som inte har en gudstro. Men en hedning kan precis som någon av Israels folk (judarna) ha en tro eller också vara utan tro. Ordet jude är också något att fundera över. Vem är jude? När Bibeln talar om Abrahams ättlingar är den inte alltid tydlig med vilken stam det gäller. När jag i den här artikeln skriver judarna behöver det inte betyda att det handlar om bara dem som är av Juda stam. Ordet judar har både då och nu blivit ett samlingsnamn för alla Abrahams avkomlingar. Jag förutsätter att läsaren av den här artikeln har grundläggande kunskaper om Bibelns innehåll, om inte, kan den bli svår att förstå. Bakgrund Det första förbundet ingick Gud med Noa och hans tre söner, Sem, Ham och Jafet efter floden. Lägg märke till att det första förbundet Gud upprättar är med alla tre sönerna, med er (1 Mos 9:8-11) och alla levande varelser. Bibelns berättelser utgår sedan från Sems släkt och bara i förhållande till den berättas om andra folk. Gemensamt för alla tre släktgrenarna efter Noa var att de blev avgudadyrkare. Spår av detta finns i de olika religionerna och deras historia. Hela världen utvecklades på ett sätt som Gud inte tänkt. Något måste göras för att få in mänskligheten på ett nytt spår. Så kallar Gud på en av dessa avgudadyrkare, Abram, en hedning, och ingår förbund med honom. Jag har nog funderat på varför inte Gud tog sin utgångspunkt i Melkisedek (1Mos 14:17-20). Han var ju redan präst åt Gud den Högste. Det är intressant att se att Abram var avkomling till Noas son Sem, och om honom läser vi att han utförde en berömvärd handling som skulle få positiva konsekvenser (1 Mos 9:18-27). Det är också efter honom vi har ordet semit. Gud säger att alla jordens släkter ska bli välsignade genom Abram. Gud ingår förbund med Abram och ändrar samtidigt hans namn till Abraham. Det innebär inte att Gud glömt sitt förbund med Noas övriga söner utan räknar också med Ham och Jafet och deras avkomlingar men inte på samma sätt som med Abram och hans ättlingar genom Sara. De fick ett speciellt löfte om land, säd 1

och välsignelse som var knutet till en speciell uppgift. Detta löfte levde sedan vidare från generation till generation och mynnade slutligen ut i födelsen av Jeshua (Jesus) från Juda stam. Vad blev det då av Ham och Jafet? Deras avkomlingar och deras bostadsorter kan vi läsa kortfattat om i Första Moseboken 10 och i Första Krönikeboken 1 och finns i miljoner och går under namnet hedningar eller nationerna och det är i deras länder som man förmodligen kan hitta många av de så kallade förlorade stammarna av Israels folk. Israel På Guds befallning lämnade Abraham sitt land och bosatte sig i Kanaans land som Gud lovade honom till arvedel (1 Mos 12:5-7). Namnet Kanaan finner vi bl.a. i följande bibelcitat: 1 Krön 16:18; Ps 105:11, 106:38; Jes 19:18; Hes 16:3; Apg 7:11; 13:19. I Kanaan bodde kananéer med en fruktbarhetskult som var ett hot mot den gudsdyrkan som Abrahams ättlingar börjat utöva. Gud lovade Abraham detta land (1 Mos 12:7; 13:15; 15:7), ett löfte som upprepades till hans son Isak (1 Mos 26:3-5). Abrahams sonson Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far, Isak, hade bott som främling (1 Mos 37:1). Gud uppenbarar sig också för honom och ger honom löften om detta land. Denne Jakob får namnet Israel av Gud (1 Mos 35:10). Han får tolv söner och dessa kom att kallas israeliter eller Israels folk. Så småningom blev också landet Kanaan kallat Israel. De tolv sönerna blev också grunden för de tolv stammarna. En av Jakobs söner, Josef, blev så småningom bosatt i Egypten och genom honom kom också hans far och bröder att bo där under en hungerperiod i Kanaans land och fortsatte att bo där för en tid. Innan Jakob dör välsignar han sina söner (1 Mos 48, 49). Josefs båda söner Efraim och Manasse adopteras av Jakob och blir alltså bröder med sin far och får var sin stamlott. I sin välsignelse över sina arvingar uttalar också Jakob profetiska ord om deras framtid. Vi ser att sonen Juda utses till att härska och att Josef ska bli en furste bland sina bröder. Ruben som var den förstfödde av bröderna miste sin förstfödslorätt som gavs till Josefs söner (1 Krön 5:1-2). Efter några hundra (?) års vistelse i Egypten ledde Mose Israels folk ut ur Egypten och de påbörjar en ökenvandring som slutar med att de intar Kanaans land och landet delas ut till de olika stammarna. Vid uttåget ur Egypten följde också en stor blandad folkhop med Israels folk ut (2 Mos 12:38) och fick därmed dela israeliternas framtida öden. Uttrycket en stor blandad folkhop används sedan inte mer i Bibeln utan efter uttåget går alla under beteckningen Israels barn eller Israel. När man senare kom till Sinai stod denna folkhop tillsammans med Abrahams alla ättlingar då förbundsvillkoren lästes upp och allt folket svarade med en mun: Allt vad HERREN har talat vill vi göra. När förbundet förnyas efter den 40-åriga ökenvandringen (5 Mos 29), och en ny 2

generation står inför HERREN i Moabs land påminner Gud om olika kategorier som detta förbund gäller. Där finns också främlingen medräknad (5 Mos 29:11). (Moseböckerna använder ofta ordet främlingar men det kräver ett annat studium.) Han (Gud) utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv till sitt folk. Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam för en tid av fyrtio år (Apg 13:19-21). De tolv stammarna När Bibeln beskriver de tolv stammarna som helhet kallas de Israels barn och landet kallas Israel. Från norr till söder delades landet mellan de olika stammarna som fick var sina landområden att förvalta (Jos 13-19). Stammarna var inte alltid överens och strider dem emellan uppstod. De frestades också till avgudadyrkan som fanns i landet de intog (1 Kon 12:25-31). På 900-talet f.v.t (före vår tideräkning) och framåt fanns kungarna David, Salomo och Rehabeam. Under Salomos tid gjorde en av hans tjänare, Jerobeam av Efraims stam, uppror mot sin kung (1 Kon 11:26-39). Under Rehabeams kungavälde avföll de tio norra stammarna under ledning av Jerobeam och fick namnet Israel eller Nordriket, medan Juda och Benjamins stammar blev kvar under namnet Juda eller Sydriket (1 Kon 12). Vi ser alltså att namnet Israel kan ha olika betydelser: 1) Det namn som Jakob fick av Gud. 2) Namn på alla tolv stammarna som ett folk. 3) Namn på de tio norra stammarna som folk och som bröt sig ur Stor-Israel. 4) Landet Kanaan fick namnet Israel. När vi i dag möter namnet Israel i Bibeln är det viktigt för förståelsen att veta vilket Israel det är fråga om, och vilken betydelse som ligger i det. Sen talar Paulus om något han kallar Guds Israel (Mer om detta längre fram). Med tanke på det förbund som Gud ingick med Abraham och som förnyades gång på gång kan man också kalla Israels folk för förbundsfolket. Jakobs tolv söner: Ruben, Simon, Levi, Juda med Lea som mor. Josef och Benjamin med Rakel som mor. Aser, Isaskar, Sebulon och Gad föddes av Leas slavinna Silpa. Dan och Naftali föddes av Rakels slavinna Bilha. 3

De tolv stammarna: a) Ruben, Simon, Juda, Benjamin, Aser, Isaskar, Sebulon, Gad, Dan Naftali. b) Efraim, Manasse (Josefs söner som representerar sin far som fått dubbel arvslott). c) Levi stam, präststammen, som inte tilldelades något landområde spreds ut att bo bland de övriga stammarna. De skulle också växelvis göra tjänst vid templet i Jerusalem. Då Jakob i slutet av sitt liv välsignar sina söner uttalar han profetiska ord över dem och speciellt över Juda och Josef. Då vi följer det israelitiska folkets historia är det också dessa två som drar upp den fortsatta utvecklingen. De skildes åt, Juda i Sydriket och Josef (genom Efraim och Manasse) i Nordriket men enligt profeters utsagor ska de förenas igen och bli ett folk. De tolv stammarna delades i två delar: Juda och Benjamins områden fick namnet Juda eller Sydriket och övriga stammar fick namnet Israel eller Nordriket. Det kallas också för Efraim eftersom det var den största stammen av de tio. Levi stam fick som nämnts inte något eget landområde utan placerades bland de olika stammarna. Då avgudadyrkan infördes i Nordriket lämnade präster och leviter alla sina områden i Israel och flyttade till Sydriket Juda (2 Krön 11:13-17). Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud (2 Krön 11:16). Det fanns i Nordriket enskilda personer i de olika stammarna som lämnade sitt stamområde på grund av att de inte accepterade den avgudadyrkan som infördes där och flyttade till Sydriket. (Se 1 Kon 12:25-31). Enskilda personer i de olika stammarna blandades alltså i Sydriket där Judas och Benjamins stammar bodde. År 722 f.v.t. bortförde Assyrien en stor del av Israels stammar från Nordriket och placerade andra där i deras ställe. På en lertavla som hittades så sent som omkring 1850 och som tillskrivs kung Sargon II (721-705 f.v.t.) kan man läsa följande: Jag belägrade och erövrade Samaria. Jag förde bort 27 290 av dess invånare som fångar. (Judisk historia 1, s.48, Hillelförlaget) Mot denna bakgrund talar man om de tio förlorade stammarna. Men är de verkligen förlorade? Namnet Israel försvann inte genom bortförandet av dess folk utan tillämpades nu på Sydriket. Då man läser Bibeln kan det därför vara förvirrande att då det står Israel syftar det ibland på Nordriket, ibland på Sydriket och ibland på båda två. Dessutom betyder det ibland själva folket. Då konung Hiskia i Juda kallade till påskhögtid vid tiden för Samarias fall på 700-talet kallade han också norra rikets stammar till Jerusalem. 4

Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem (2 Krön 30:10-11). På 600-talet f.v.t fick Juda en kung som hette Josia, alltså omkring 100 år senare. Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon (2 Krön 34:2) och genomförde en andlig reform genom att avskaffa avgudabilder och offerplatser för dessa och renade så Jerusalem och Juda från avgudadyrkan. Men han nöjde sig inte med detta utan fortsatte också till Nordriket Israel. Läs om hans verksamhet i Andra Konungaboken 22-23 och andra Krönikeboken 34-35 och lägg märke till att det fortfarande fanns rester av de nordliga stammarna kvar. Alla hade inte spridits ut för alla vindar. När konung Josia (642-610 f.v.t.) skulle rena landet Juda från avguderi skickade han sändebud också till norra riket. I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen (2 Krön 34:6-7). Det fanns alltså en del ättlingar till Abraham kvar i Nordriket mer än hundra år efter deportationen till Assyrien. Den folkblandning som uppstod mellan dessa och de inflyttade blev senare det folk som kallades samarier. I slutet av 500-talet f.v.t. var det Sydrikets tur att bortföras i fångenskap eftersom de inte låtit Josias reformarbete få dem att avsäga sig all avgudadyrkan. De hade redan på 700-talet f.v.t. pressats av Assyrien men genom konung Hiskias förbön lät Gud ett under ske år 701 och folket skonades från undergång (Jes 37:36-38; 2 Kon 18:13-19:37). Sydrikets folk bortfördes alltså till Babel som nu var världsmakten och som tagit över efter Assyrien. Förmodligen stötte de där på israeliter som tidigare bortförts av assyrierna. Men bland dem som fördes bort från Juda till Babel fanns kanske också delar av Norra rikets stammar som tidigare övergett Nordriket och flyttat till Sydriket. Befolkningen i Sydriket Juda fördes bort i fångenskap till Babylon i olika omgångar i slutet av 500-talet f.v.t. men fick återvända till sitt land efter sjuttio år. En del föredrog dock att stanna kvar i Babylon (ungefär nuvarande Iran och Irak) och många bor fortfarande kvar där. Esra och Nehemja berättar i sina bibelböcker om återvändandet till Juda efter sjuttio års fångenskap och om arbetet med att bygga upp Jerusalems murar och dess tempel. Författaren till Första Krönikeboken 9 ger en sammanfattning av Jerusalems invånare efter återkomsten från fångenskapen i Babel. Läget i Jerusalem beskriver han så här: I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av Efraims och Manasses barn, nämligen Utaj, son till Ammihud osv. Man hade tydligen en viss koll på var en del av de tio förlorade stammarna höll till. Då är vi framme på 400-talet före vår tideräkning. 5

Under åren 330-166 f.v.t var både Israel och Juda under grekiskt välde. Perioden år 166-63 f.v.t. kallas den hasmoneiska perioden, en period då judarna var mycket förtryckta och då deras gudstro ifrågasattes. Många judar attraherades också av den grekiska livsstilen så klyftor inom folket uppstod. Från år 63 f.v.t. kom det judiska folket under romarna.. Det judiska folkets öden har skiftat under forntid, medeltid och modern tid. De förlorade sitt land och spreds ut över världen, de har blivit förföljda och jagade från land till land. Vissa har försökt anpassa sig till den kultur de bott i, andra har medvetet sökt bli assimilerade bland folken. Det är självklart att många har tappat bort sin ursprungliga stamidentitet och blandat sig med de folk de bott bland. Ett exempel på denna vilsenhet läser vi om i Esras bok 2:59-62 då judarna efter sjuttio år i Babel fick vända hem igen. Det fanns människor som redan då inte kunde uppge sina familjer och sin släkt eller om de tillhörde Israel och det fanns prästbarn som sökte efter sina släktregister men kunde inte finna dem. Trots detta är det förvånande att i många delar av världen visar sig i våra dagar grupper som påstår sig tillhöra en viss israelisk stam. Och grupp efter grupp av dessa förlorade stammar kommer tillbaka till sitt land, landet Israel. Det verkar som om de har bevarat sin identitet i mer än 2 000 år, kanske så mycket som 2 700 år. Det är ju ett ofattbart under. Det är inte bara folket som har lidit svårt under århundraden som gått. Också landet Israel har legat sörjande. Men sedan 1948 finns det ett eget land att komma tillbaka till. Det ser ut som om tiden nu är inne för Bibelns profetior att verkställas fullt ut. Det finns bibliska löften om att de tolv stammarna med sina landsbeteckningar Israel och Juda ska uppstå igen och bli förenade till ett rike. Vi ska se på några av dessa löften. För att förstå profeternas utsagor om sin egen tid och framtiden är det viktigt att läsa Bibelns historiska böcker parallellt med profeterna. Är det en profet som är verksam under en längre tid, som exempelvis Jesaja, ser han ibland en del av sina egna förutsägelser gå i uppfyllelse, men fortfarande väntar vi på att allt han talat om ska gå i uppfyllelse. Bibliska löften om det israeliska folkets återkomst och återförening av Juda och Israel Redan Jesaja talade om detta. Han levde på 700-talet f.v.t. och fick själv vara med om när assyrierna invaderade Nordriket Israel och förde bort dess folk. Han varnar sitt eget folk, Juda, för att gå samma öde till mötes om de inte vänder om från sin avfällighet. De lyssnade inte, så följden blev att på 500-talet f.v.t fördes en stor del av dess folk bort i fångenskap till Babel. Jesaja vänder sig till olika länder och till slut omfattar hans profetior både hans egen tid och en avlägsen framtid. Samtidigt som hans stora problem är Israel och Juda, de två broderfolken som skilts åt, ser han hur Guds målsättning är att de ska återförenas. Men han ser ännu mer. Han ser att Guds planer gäller också andra folk, hedningarna, nationerna. 6

Han skall resa ett baner för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Juda fiender utrotas. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte vara fiende till Efraim(Jes 11:12-13). Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden (Jes 49:6, Bibel2000). Och det skall ske på den dagen att man skall blåsa i ett stort horn, och de som varit försvunna i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land skall då komma och tillbe HERREN på det heliga berget i Jerusalem (Jes 27:13). Men nu, säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig. Jag skall säga till länderna i norr: Ge hit! och till södern: Håll dem inte tillbaka! För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände (Jes 43:1, 5-6). Utvidga platsen för din boning, spänn ut tältdukarna som du bor inunder och gör dina tältpluggar starka. Ty du skall utbreda dig både åt höger och åt vänster. Dina avkomlingar skall ta hedningars länder i besittning (Jes 54:2-3). Jesaja är en profet som går till rätta med avfälliga folk, speciellt sitt eget, Juda, men är också generös med uttalanden om välsignelser och upprättelse för Norra riket, Israels folk. Och han förutser det otroliga då han talar om framtiden för Assyrien och Egypten. På den dagen skall Israel vara den tredje vid sidan av Egypten och Assyrien, en välsignelse mitt på jorden (Jes 19:24). Att det finns en fiende till uppfyllelsen av dessa Guds löften är tydligt när vi följer allt det som sker i Mellanöstern i våra dagar. Jesaja levde så pass tidigt (700-talet f.v.t.) att diskussionen om etniska skillnader bland de troende ännu inte hade blivit en religiös stridsfråga. Rörligheten hos olika folkslag gjorde att många ickeisraeliter bosatte sig bland de olika stammarna. Alltifrån det Andra templets tillkomst ca 520 före vår tideräkning började man så småningom alltmer poängtera det israelitiska folkets ensamrätt till förbundet med Gud. Enda sättet för en icke-jude att få rätt till Guds löften i Torahn blev då att konvertera till judendomen. Noggranna konverteringsregler infördes för att visa att det var skillnad mellan judar och ickejudar i förhållandet till Gud och hans förbund. En skiljemur byggdes i templet som blev en konkret markering och som begränsade icke-judars rätt att tillbe Gud på samma sätt tillsammans med judarna själva. En inskription på murens balustrad varnade icke-judar med risk för dödsfara att överskrida dess gränser. När i tiden denna skiljemur byggdes upp har jag inte kunnat hitta. Det 7

är möjligt att den inte fanns förrän Herodes byggde ut Serubbabels tempel. I Bibeln finns få uppgifter om hur detta tempel såg ut. Men tankeströmningar om skillnader kan ju ha funnits långt innan man till slut byggde en konkret barriär. Man bör också komma ihåg att Andra templets tid var en mycket turbulent tid för det judiska folket. Problemen kom både utifrån och inifrån. Judarna i Alexandria lockades att anta grekiska seder och många deltog aktivt i grekiskt kulturliv. Sedan seleukiderna tagit makten i Israel omkring 198 f.v.t. försökte dessa att med våld införa grekisk religion i landet och judendomen hotades. Tack vare de fromma, de så kallade chassiderna, som kämpade för sin tro och andra frihetskämpar, bevarades kärnan av den judiska civilisationen från att gå under. Det var kanske inte så underligt om de troende judarna ville dra upp skarpa gränser mot hedningarna. Nu finns det etniska skillnader mellan Abrahams ättlingar och andra folk och det är viktigt att inte glömma det, men Guds Israel har utrymme för dem båda. (Mera senare om Guds Israel.) Med tanke på den skiljemur som alltså byggdes upp långt efter Jesajas tid är det intressant att läsa kapitel 56 i hans bok. Där innesluter Jesaja alla folk som slutit sig till HERREN och talar om att templet ska bli ett bönehus för alla folk. Det verkar som om det på Jesajas tid aldrig fanns en tanke på att ha restriktioner för icke-judar som vände sig till Israels Gud. Det låg ju dessutom redan i Guds kallelse till Abraham att han skulle bli till välsignelse för andra folk. Att läsa Jesajabokens framtidsbeskrivningar är upplyftande för både jude och grek. De sista kapitlen i Jesaja som talar om Sions kommande härlighet lockar och inbjuder alla att falla ner inför Israels konung i gemensam tillbedjan.. En annan profet som levde drygt etthundra år senare är Jeremia. Liksom Jesaja lyfter han fram både Israels och Judas trolöshet mot Gud: Israels och Juda hus har brutit det förbund som jag slöt med deras fäder (Jer 11:10). Han manar till omvändelse och påminner Juda om hur det gått för Nordriket Israel. Jag skall kosta bort er från mitt ansikte, så som jag har kastat bort alla era bröder, alla Efraims efterkommande (Jer 7:15). Det blev som Jeremia förutsåg. Folket vände inte om från sin trolöshet mot Gud och fördes bort som fångar till Babel, precis som Jeremia varnat för. Men Jeremia profeterar också om folkets befrielse från Babel efter 70 år. Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar (Jer 29:11,14). Ty se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall göra slut på fångenskapen för mitt folk Israel och Juda, säger HERREN. Jag skall låta dem komma tillbaka till det land som jag gav åt deras fäder. Och de skall ta det i besittning (Jer 30:3). 8

Se dagar skall komma säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus (Jer 31:31). Se, jag skall hela deras sår och skaffa läkedom och bota dem och jag skall låta dem se frid och trofasthet i överflöd. Jag skall göra slut på fångenskapen för Juda och Israel och bygga upp dem som de var tidigare (Jer 33:6-7). Till Babel fördes bland andra prästen Hesekiel av Levi stam. Vi ser alltså att en präst fanns med i den skara som fördes ut från Juda. Kanske han var avkomling till de leviter som nästan två hundra år tidigare hade lämnat Nordriket på grund av dess avgudadyrkan för att bosätta sig i Juda. Nu blir Hesekiel kallad till profet. Gud säger till honom: Du människobarn, jag sänder dig till Israels barn till de avfälliga folken som gjort uppror mot mig gå och tala till Israels hus gå till dina landsmän i fångenskapen etc. (Hes 2:3; 3:1, 11). Vidare säger Gud till honom: Jag har satt dig till väktare för Israels hus för att du på mina vägnar skall varna dem (Hes 3:17, jfr Hes 33:7). När vi läser Hesekiel ser vi att han vänder sig till både Nordriket och Sydriket med sin omvändelseförkunnelse liksom till flera andra folk. Höjdpunkten är då han i kapitlen 36 och 37 förutser återupprättelsen för hela Israels hus, det vill säga, han förutser att alla de tolv stammarna ska bli ett folk på nytt igen. Så här skriver Hesekiel: HERRENS ord kom till mig. Han sade: Du människobarn, ta en trästav och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Ta sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand (Hes 37:15-17). Så säger Herren HERREN: Se jag skall hämta Israels barn ut från de folk, dit de har vandrat bort. Jag skall samla dem från alla håll och föra dem in i deras land. Jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. En och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken (Hes 37:21-22). Under det senaste århundradet har denna tanke fått nytt liv, speciellt sedan staten Israel bildades 1948. En fråga har blivit allt mer brännande: Var finns nu de tolv stammarna? och Vem är Israel? Det står uttryckligen i Guds Ord att Israels tio stammar fördes bort och spreds ut bland hedningarna från vilka de ska hämtas tillbaka. Här kommer några bibelcitat om detta: Hes 4:13; 6:8; 11:16-17; 20:41; 22:15; 28:25; 34:13; 37:11-12; 39:27-28. Då vi ser att fler och fler av de förlorade stammarna förs tillbaka från folken förstår vi att Gud har full kontroll över händelseutvecklingen och att han vet var de förlorade håller hus. 9

Hosea verkade som profet i Nordriket Israel omkring 750-725 f.v.t. alltså åren innan Nordrikets folk fördes bort till Assyrien. I sin bok vänder hans sig främst till Israel men också till Juda. Han går tillrätta med folkens trolöshet och visar hur Gud sörjer över detta. Folken kallas till omvändelse (Hos 14:2-3) och i slutet av boken visar Hosea på hur de ska mötas av barmhärtighet, av kärlek och upprättelse då de vänder om. Hoseas framtidsvision är klar: Juda barn och Israels barn skall förenas och sätta ett enda huvud över sig (Hos 1:11). De flesta av Bibelns profeter har samma budskap. De vänder sig mot Israels och Judas trolöshet mot Gud men talar också om en framtida upprättelse då stammarna rent fysiskt ska bli ett folk till välsignelse för hela jorden. När man läser Bibeln och följer med vad som sker i vår tid verkar det som om upprättelsen redan är i gång. En efter en av Jakobs ättlingar kommer nu tillbaka till det land Gud lovade Abraham och många av dem säger sig också veta vilken stam de tillhör.. De förlorade stammarna Det är allmänt vedertaget att med de förlorade stammarna menar man de tio stammar som bortfördes från Nordriket Israel av assyrierna år 722 f.v.t. Det är klart att de flesta förlorade sin plats inom det stamområde som de tilldelats vid landets delning under Josua. Men för den skull försvann många av dem inte spårlöst. Flavius Josefus (37- ca100 e.v.t.) berättar i Antiquities, Bok 11:5, 131-133, om prästen Esra (en av dem som förts bort till Babylon på 500-talet f.v.t.) med min översättning från engelska: Så han[esra] läste brevet för de judar som fanns där, men han behöll brevet själv och sände en kopia av det till alla dem av sin egen nation som fanns i Medien; och när dessa judar hade förstått vilken vördnad kungen visade mot Gud och vilken välvilja han visade mot Esra blev de alla mycket nöjda; många av dem tog sina ägodelar med sig och kom till Babylon då de gärna ville komma till Jerusalem; men majoriteten av Israels folk stannade kvar i detta land; därför finns det bara två stammar i Asien och Europa som är underställda romarna, medan de tio stammarna fortfarande befinner sig på andra sidan Eufrat och är en ofantlig folkmassa som inte kan räknas. Flavius Josefus, Antiquities, Bok 11, Hendrickson Publishers, Inc år 1987. Vi ser alltså att hundratals år efter förskingringen visste man var stammarna fanns. Jakob, i sitt brev i Nya testamentet, skriver till de tolv stammarna i förskingringen. Han visste naturligtvis var de fanns och vart han skulle skicka sitt brev. När Jeshua som nyfödd bars fram i templet fanns också en profetissa där av Asers stam som prisade Gud för barnets ankomst (Luk 2:36-38). Ytterligare ett exempel på att alla av de nordliga stammarna inte var försvunna. 10

Naturligtvis har många under århundradena och folkvandringarna tappats bort i folkräkningar. Det finns få uppgifter om stamtillhörighet bland de stora grupper av judar som under århundraden kom att bo i Spanien från 700-talet och fram till 1492 då de drevs ut eller dödades om de inte ville konvertera till katolicismen. Även Polen hade från 1100-talet befolkats med många judar. Så sent som under andra världskriget stod det klart för Hitler vilka som tillhörde det judiska folket, även om stamtillhörigheten var bortglömd. Så är det fortfarande... De som bäst borde känna till vad som hände med de förlorade stammarna borde vara judarna själva. Men om man läser Judarnas historia I och 2 av Sol Scharfstein, utgivna på Hillelförlaget, 2002, märker man att tveksamheten över vart dessa stammar tog vägen är stor. Men man ger exempel. På 400-talet e.v.t fanns en stor grupp judar i Jemen men år 525 krossades deras rike och många lämnade Jemen men en avsevärd judisk befolkning stannade kvar. Enligt vissa traditioner var det redan efter förstörelsen av det första templet, år 586 f.v.t. som de första judarna invandrade till områden som senare kom att ingå i det ryska imperiet. (Judarnas historia 2, s.180). Då Muhammed på 600-talet flydde från Mecka till Medina väntade han sig ett vänligt mottagande av traktens tre judiska stammar. (Judarnas historia 1, s. 127). Vi får alltså stickprov här och där om Israels stammar. Spekulationerna och gissningarna har varit många om var stammarna finns. Det talas om Indien, Kina, Japan, Nigeria, Etiopien, Ghana, Afghanistan. Storbritannien, Ryssland, Danmark, med flera. På en del av dessa platser har man också funnit en del judiska traditioner. Indianerna har också föreslagits som ättlingar till någon eller flera stammar. I Sverige uppstod i slutet av 1800-talet en väckelserörelse som kallade sig Efraims budbärare med svensk-amerikanen Charles Lee. Han menade att efter Jerusalems förstörelse kom Efraims stam till Sverige, Manasse till Norge, Isaskar till Finland och Dan till Danmark. Denna rörelse verkar ha vaknat till liv igen i vårt land och det finns exempel på sådana som i dag presenterar sig som efraimiter. Frågan om de tio förlorade stammarna är högaktuell i dag. När man ser hur Bibelns profetior börjar uppfyllas i Mellanöstern fylls många av förväntan och glädje och vill identifiera sig med dessa försvunna stammar, utan att ha en verklig historisk och biblisk grund för detta. Att ha ett judiskt påbrå är en dröm för många liksom att vara avkomling till någon av Israels förlorade stammar. En del tar också steget fullt ut och övergår till judendomen. Nu ska vi vända oss till de apostoliska Skrifterna som också tar upp frågan om Israel. Paulus har mycket att säga i detta ämne. 11

Vem är Israel? Israel är inte alla som kommit från Israel och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn( Rom 9:6-7). Här ger Bibeln genom Paulus en ny betydelse av ordet och begreppet Israel. I Galaterbrevet 6:16 talar Paulus om Guds Israel. Tidigare har vi tittat på ordet Israel på ett mera konkret sätt. Det har gällt människor med olika stamtillhörighet och det har gällt länder och stamområden med utstakade gränser. Paulus vidgar begreppet. I den senare betydelsen har ordet Israel fått en andlig innebörd. Vi är inne på trosplanet. Men Paulus är noggrann med att inte släppa det konkreta perspektivet. Han har det som grund då han skriver till olika församlingar och personer. Om Abraham skriver Paulus i Romarbrevet 4:11-12, 16-17: Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som omskuren. Därför heter det 'av tro' för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. Så står det skrivet: 'Till fader för många folk har jag satt dig'. När man läser Bibeln är det viktigt att vara uppmärksam på, på vilket plan berättelsen befinner sig. Vi har alltså att göra med två grupper av människor. Sådana som är omskurna, judar, och sådana som är oomskurna, icke-judar. Etniskt sett befinner de sig på olika plan. Men trosmässigt sett kan de tillhöra samma kategori. Det är därför som också icke-judarna kan tala om sina fäder och tänka tillbaka på Abraham, Isak och Jakob. Det är precis som Paulus säger i Romarbrevet 4:11 att Abraham är far till alla som tror, vare sig man är omskuren eller inte. Det är tron som kvalificerar en människa att få vara med i Guds Israel. Men tron ändrar inte etniciteten. Den ändrar inte heller de konkreta löften som Gud gett Abraham och hans ättlingar. Vi får aldrig blanda ihop begreppen om Israel. Den som inte är etnisk jude eller israelit ska vara försiktig med att kalla sig jude. Den som inte etniskt är en avkomling till Abraham kan inte göra anspråk på de löften om landet som getts till hans avkomlingar. (?) Men på trosplanet kan vi vara bröder och systrar och tillhöra Guds Israel. Och det finns löften som gäller alla. Jeshua var jude och hans försoningsverk gäller alla. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh 3:16). 12

Paulus försöker uttrycka det så här: Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus (Gal 3:28-29).. Då vi använder oss av ordet jude är det viktigt att känna till att under det första århundradet, e.v.t. betydde inte ordet jude exklusivt någon som var av Juda stam utan användes som beteckning för alla dem som var av Abrahams släkt. Paulus exempelvis kallar sig för jude trots att han var av Benjamins stam och inte av Juda. Samma sak gäller i dag. Enligt judisk halacha (lag) av i dag är definitionen på en jude ett barn som är fött av en judisk mor eller en kvinna som har konverterat till judendomen. Detta är tvärtemot vad som tidigare gällde. Varning för blandäktenskap mellan judar och hedningar möter vi tidigt, men då var det frågan om att inte vilseledas till avgudadyrkan främst bland de kananeiska folken som var aktuell. Hillel och Shammai utfärdade senare förbud mot blandäktenskap med alla folk (Hillel och Shammai var födda under århundradet före vår tideräkning.) I Esra och Nehemja bok läser vi att många israeliska män tagit till sig främmande hustrur och skaffat sig barn med dem, men att dessa efter fångenskapen i Babel skickades tillbaka till sina länder. Då hade man tydligen redan frångått den regel som tidigare rått att släktskapet skulle gå genom fadern. Icke-judiska kvinnor som blivit ingifta bland Israels folk blev automatiskt tillhöriga Israel genom sina män. Det var från början så att släkttillhörigheten automatiskt gick i arv på faderns sida. Det finns flera exempel på det, ett återfinner vi i Ruts bok där Rut som moabitiska förs in i Davids släkt genom sitt äktenskap med Boas. Ytterligare två icke-judiska kvinnor, Rahab och Naama, kom att betraktas som judinnor genom sina äktenskap med judiska män och deras barn sågs som judar... Paulus visar att ordet jude inte alltid har bara med etnicitet att göra. I Romarbrevet 2:28-29 skriver han följande: Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvändigt på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Om man läser sammanhanget ser man att Paulus här vänder sig till judarna för att påminna dem om att det inte räcker att bara åberopa sig av det yttre. En sann jude ska också ha ett omskuret hjärta... När vi läser Bibeln lägger vi dessutom märke till en annan företeelse som har att göra med judiskheten, nämligen proselyterna. Dessa var icke-judar som attraherats av den judiska tron och som genom formella konverteringsritualer, omskärelse och dop, kunde få kallas judar. Enligt rabbinsk tradition betraktades de inte längre som icke-judar men rent biologiskt var de ju 13

fortfarande det. De som inte gick så långt som till omskärelse och dop kallades gudfruktiga om de satt tro till Israels Gud. Speciellt efter uttåget ur Egypten insåg många i kringliggande länder att Israels Gud var mäktigare än deras egna gudar och en efter en slöt sig därför till Israels Gud. Omskärelsen hade blivit så ett med det judiska folket att då icke-judar i början av vår tideräkning kom till tro på Israels Gud ansågs det som självklart att dessa icke-judar skulle omskäras för att få komma in i Guds förbund liksom de själva. Gud var tvungen att ge både Petrus och Paulus speciella uppenbarelser om icke-judars förhållande till det judiska folket och till Gud (Se Apg 10, Romarbrevet 9-11, Galaterbrevet och Efesierbrevet 2 och 3). Det var med förvåning som de Messias-troende judarna insåg att omskärelse inte var nödvändig för de icke-judar som kommit till tro på Israels Gud. Förbundet med Gud byggde först och främst på en uppriktig gudstro. Så var det ju i själva verket också för judarna, men en del av dem hade glömt den kunskapen. Judar icke-judar Abrahams ättlingar såg sig som ett av Gud utvalt folk och var det också. Gud utvalde Abraham med en bestämd målsättning att hans ättlingar skulle bli till välsignelse för hela världen. Men i förhållande till sin trohet eller sin trolöshet mot Gud rubbades förutsättningarna att nå detta mål. Så småningom uppstod också spänningar mellan utvalda och icke utvalda. I utvecklingen av denna spänning kan man se ett mönster som jag kortfattat vill peka på punktvis. 1) Gud utvalde Abraham för att mänskligheten hade hamnat fel och Gud ville se den upprättad. Varför just semiten Abraham? Han var ju en i mängden som behövde upprättelse. När Gud utväljer följer han en strategi som vi inte alltid förstår. I Femte Moseboken 7:6 säger han om Israels folk: Dig har HERREN, din Gud utvalt inte för att ni var större än alla andra folk När Leas fjärde son, Juda, utvaldes att bli stamfader för den kommande Messias får man verkligen tänka till. Den förstfödde sonen Ruben hade diskvalificerat sig själv genom att förorena sin fars bädd (1 Krön 5:1) och den andre och tredje, Simon och Levi, hade gått hårt fram med männen i Sikem efter våldtäckten av deras syster Dina (1 Mos 34). De var inte heller lämpliga att stå som stamfäder till Messias. Men oväntat fick den fjärde sonen sin fars välsignelse som bärare av löftet till Abraham (1 Mos 49:8-10). Judas meritlista var minst lika dålig som brödernas. Hans tveksamma affärer med sin sonhustru Tamar kan vi läsa om i Första Moseboken 38. Det finns bara en förklaring: Gud handlar utifrån sin nåd och inte efter våra förtjänster. Vi ser sedan att Guds förbund med Abraham förnyas gång på gång med hans efterkommande. 2) Andra folk upptäcker Israels Gud och vill vara med och de tas också emot utan att behöva visa upp någon meritlista eller genomgå några ceremonier. Det var först under Andra templets tid som konverteringsregler upprättades för att icke-judar fullt ut skulle kunna bli en del av Israels folk. 14

3) Israels folk som nation blir alltmer avfällig men då och då blir det väckelse och man återgår tidvis till Guds lagar och förordningar. Så småningom börjar man betona sin särart gentemot andra folk och så kommer konverteringsregler till som gör det svårare för icke-judar att fullt ut dela andlig gemenskap med Israels folk. Judendomen var från själva början inte en nationell religion därför att Israels Gud är världens skapare: Gud är inte bara Kung för Sitt folk utan hans rike omfattar hela mänskligheten. (David Flusser, Judaism and the Origins of Christianity, s. 196-197) En ömsesidig misstänksamhet uppstår mellan Israels folk och andra. Tidigt fick det ödesdigra konsekvenser. Under de första århundradena av vår tideräkning blev det katastrofalt. 4) Då vi är framme vid Mackabeertiden (175-135 f.v.t.) har det grekiska tänkandet påverkat många bland Israels folk. I Första Mackabeerboken 1 läser vi följande: Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss. Detta slags tal vann folkets gillande. Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed. De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda. Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: alla skulle bli ett enda folk och var och en skulle överge sina lagar och seder. Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning. Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudarna och vanhelgade sabbaten. De som fortfarande ville leva gudfruktigt enligt Mose lag förföljdes på de grymmaste sätt och många judar dödades för sin tros skull.. Trolöshet - trohet Alltifrån de första människorna har en fråga dykt upp: Har Gud verkligen sagt? (1 Mos 3:1) Det gäller också i fråga om den kallelse och plan som Gud gett åt olika människor. Abraham och hans ättlingar fick kallelsen att bli till välsignelse för alla folk. Denna kallelse har i vissa fall lett till avundsjuka och ovänskap (Jakob och Esau). I dag är den speciellt tydlig mellan avkomlingarna till Isak och Ismael. När Israels folk blev trolösa mot Gud började det dyka upp storhetstankar bland dem. Det var de som utvalts av Gud. Och så byggdes murar upp mellan dem som fått ett speciellt uppdrag och dem som skulle bli föremål för Guds omsorg och välsignelse, nämligen andra folk. Alla var dock inte trolösa. Det fanns alltid sådana som levde ett gudfruktigt liv och som lyssnade till profeternas förkunnelse. De levde i förväntan på Messias och då Jeshua trädde fram tvekade de inte att erkänna honom som den utlovade profeten. En av dessa var Natanael som Johannes skriver om i sitt evangelium, kapitel 1. Då Jeshua möter honom kallar han honom en sann israelit och Natanael säger: Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung. Vilken bekännelse! 15

Då Petrus predikade på pingstdagen då judar från olika håll kommit till Jerusalem för att fira pingst insåg omkring tre tusen personer att de borde omvända sig och låta döpa sig i Jeshuas (Jesu) namn (Apg 2). Och alltfler judar kom till tro på Jeshua som Messias (Apg 6:7).. Jude eller icke-jude Termen jude har vi fått efter namnet på Leas fjärde son, Juda. Men snart blandades en del av Judas ättlingar upp med andra stammar så att stamgränserna inte längre var glasklara. Petrus och Paulus levde under en tid då konverteringsreglerna genomsyrat hela samhället så att till och med Jeshua-troende judar menade att då hedningar kom till tro på Israels Gud måste de komplettera sin tro med omskärelse. Hur stor frågan blivit angående icke-judars omskärelse eller inte kan vi läsa om i bland annat Apostlagärningarna och Galaterbrevet. Man löste konflikterna då, men fortfarande är frågan om icke-judars ställning inom Guds förbund aktuell för dem som vill vara bibeltrogna. Konflikterna löstes då (Se Apg 10 och 15), men identitetsfrågan om vem man är och vilken kallelse man som icke-jude har, verkar i vissa kretsar ha blivit en stor fråga i våra dagar. Då var det frågan om omskärelse, nu är det bland annat en fråga om vem som är Israel och vilken stam man tillhör. I dag känner sig vissa icke-judar osäkra om sin identitet och funderar över om de kanske är avkomlingar till Abraham på något sätt. En del låter omskära sig och konverterar till judendomen. Det talas om att komma på en högre nivå. Man glömmer att förhållandet med Gud inte bygger på etnicitet utan på tro, inte heller på att kravla sig upp för en stege för att klara av att hålla så många bud som möjligt. När frågan om konvertering diskuterades på apostlarnas tid var det aldrig fråga om att de Jeshuatroende måste avsäga sig sin tro på Messias, och kristendomen var inte ens uppfunnen då. Men i officiell judendom i dag är bekännelsen till Jeshua som Messias en känslig fråga.. Det finns säkert en och annan som tappat kunskap om sitt ursprung men att konvertera utan övertygande bevis för sin judiska etnicitet är enligt min mening tveksamt. Jag skulle vilja kalla det identitetsstöld. Dessutom är det ju fråga om tro på Jeshua, att bekänna eller förneka, att öppet våga bekänna sin tro eller att smyga med den i ett judiskt sammanhang. Vad vill en Messiastroende icke-jude vinna genom att konvertera? Han tillhör ju redan Guds Israel genom sin tro. Och sin etniska identitet kan man inte springa ifrån. Även om man enligt en judisk tradition anses kunna bli jude genom konvertering kan man inte förändra sin biologiska status. Genom att vilja bli jude, om man nu inte är avkomling till Abraham, visar man också att man inte är nöjd med den etnicitet man fått av Gud och avsäger sig den speciella uppgift en sådan person har. Om inte tron räcker för att bli förbundsmedlem utan man måste lägga till omskärelse 16

bygger man inte längre på Skriften utan utövar ett slags ersättningsteologi. Under flera hundra år har kyrkan sagt att den ersatt Israel. Många inser i dag att det var fel. Men nu kommer en teologi som säger att Israels tio stammar representeras av hedningarna. Ersättningsteologi som ersättningsteologi! Gud har skapat alla människor och vill att alla ska bli frälsta. Som icke-jude har jag aldrig känt mig utesluten från Guds nåd och är nöjd med den etnicitet jag fötts med. Gud är ju inte bara judarnas Gud (Rom 3:29). Jag har inte hittat något skriftställe i vår Bibel som stöder den tradition som växt sig stark att en icke-jude kan bli jude genom att konvertera. Kan det vara så att det ledarskap som inte var andligt klarsynt nog att acceptera Jeshua som Messias kanske gjort ytterligare någon felbedömning som fått leva kvar i generation efter generation? Det känns besvärande då en vanlig svensk presenterar sig som jude då hans förfäder i generationer levt i Sverige utan att veta om några judiska släktband. Nu är jag helt medveten om att det finns sådana som levat ett helt liv utan att veta om att de är ättlingar till Abraham men som oväntat får kunskap om det. Jag har flera exempel på detta. Därför bör vi vara lyhörda för den enskildes bekännelse men inte lockas till att tanklöst ta på oss en annans identitet. Om det mot förmodan skulle visa sig att mina förfäder skulle vara Abrahams ättlingar men tappat kunskap om sin släkttillhörighet, skulle det förändra min ställning inför Gud? Jag skulle kanske få ett oväntat arv (?) i det fysiska Israel men det är inget jag har några som helst spekulationer om. Som Messias-troende anser jag mig själv som inympad i Guds Israel och det räcker för mig. Det finns en biblisk väg också för hedningarna att komma in i Guds förbund. Paulus talar i Romarbrevet 11:24 om att icke-judar kan inympas i det äkta olivträdet och det är helt och hållet Jeshua Messias förtjänst (Efesierbrevet 2 och 3). I Galaterbrevet ger sig Paulus in i debatten om omskärelse eller inte hos icke-judar och som har med deras etnicitet att göra. Så här skriver han i Galaterbrevet 3:26-29: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus [Messias] har blivit iklädda Kristus [Messias]. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus [Messias]. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet. Alla, Messias-troende judar och icke-judar är barn till trons fader, Abraham, och tillhör Guds Israel men bara judar (= avkomlingar till de tolv stammarna) är Abrahams köttsliga arvtagare och har fått löfte om landet. Men var kommer då hedningarna in? Vilken är deras plats då Riket upprättas i samband med Messias ankomst? Har de någon plats i det fysiska Israel? Undervisningen om dessa frågor är minst sagt luddig (om det nu överhuvudtaget ges någon biblisk undervisning om dessa viktiga frågor) och det är inte enkelt att reda ut dessa begrepp. Så 17

här kan det låta: Det är hans (Messias) församling den består av alla stammar eftersom hedningarna representeras av de tio förlorade stammarna. När jag läser Bibeln uppfattar jag det inte så. Det är sant att de tio stammarna spreds ut bland hednafolken men de ska plockas ut från dessa. Profeten Amos säger att Israels hus skall sållas bland alla hednafolken (Amos 9:9) och Jesaja säger att ni skall samlas in en och en (Jes 27:12). Många texthänvisningar till detta har getts tidigare. Jeremia 36:2 är ett av många bibelcitat som visar på tre grupper av människor: Juda, Israel och hednafolken. Enligt profeterna ska Juda och Israel återförenas till ett folk igen. Jag talar nu om vad som helt konkret kommer att hända på jorden. Hedningarna, dvs. icke-judarna har att förhålla sig till detta nyupprättade Israel. Sakarja talar om att hednafolk varje år ska resa till Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden (Sak 14:16). När landet ska befolkas med hemvändande stammar ska inte vi icke-judar, som inte varit israeliska medborgare tidigare, tävla om utrymmet där. Miljoner judeättlingar ska ges utrymme. De tio förlorade stammarna ska väl inte representera hedningarna? Många menar kanske att hedningarna representeras av Efraim eftersom han hade en icke-judisk mor (liksom sin bror Manasse), men vi får inte glömma att Efraim adopterades av Jakob vilket innebar att han liksom Jakobs övriga söner fick representera en av de tolv stammarna. Från ett bibliskt och judiskt perspektiv är världen indelad i två grupper: judar (ättlingar till Abraham genom Sara) och icke-judar (alla andra folk). Det är Israel och Juda som ska bli ett folk, inte Israel och hedningarna enligt Hesekiel 37:15. Men hedningarna då? Hednafolken ska se vad Gud gör (Mika 7:16). Herren uppenbarar sig inför alla hednafolkens ögon (Jes 52:10, 15). Något vi ser i dag är att både ett nationellt och ett andligt uppvaknande är på gång i landet Israel. Den äldre sonen Juda (men jag är inte säker på om han kanske redan på grund av stamblandning är mer än Juda och Benjamin) är på väg att ta emot sin förlorade broder Efraim (= de tio förlorade stammarna ) i landet Israel. Löftena och profetiorna i Bibeln håller på att uppfyllas. Som tillhörig en av nationerna som väntar på Bibelns uppfyllelse ser jag min kallelse och mitt uppdrag vara att underlätta och stödja dem av Abrahams ättlingar som är på väg hem till sina fäders land. I min kärlek till Israels folk kan jag också dela de moderna nybyggarnas iver att rent konkret ge mitt bidrag till uppbyggnad av deras land, Israel. Uppenbarelseboken har också något att säga i frågan om Israel. I kapitel 5: 9-10 talas om den nya sången som ska sjungas till Lammet: 18