FLICKORNA TEXT och MUSIK: Gunnar Wennerberg (1817-1901) Svensk skald, kompositör, ecklesiastikminister och landshövding. Wennerberg deltog som student flitigt i Uppsalas studentliv. 1843 kom han med i Juvenalerna, vars medlemmar var glada ungdomar, som älskade tonernas och glasens klang. De ville roa sig själva mer än andra. Juvenalerna bestod bl.a. av medlemmar av gruppen Turkiska musiken. De åtta medlemmarna i gruppen underhöll med flöjt, fiol, gitarr, fagott, valthorn, en prim- och en basröst. Om de var utomhus använde man i stället isselpipa, grytlock, lergök och harskramla. Uppsala universitetets rektor förbjöd den Turkiska musiken utomhus. För Juvenalernas sammankomster skrev Wennerberg duettsamlingen Gluntarne (1847-50), dramatiskt-humoristiska eller svärmiskt-lyriska sånger, oftast i dialogform. Han var själv baryton och sjöng därför magisterns partier. Dessa duetter handlade om den evige studenten och livet i studentstaden Uppsala. De användes sceniskt av Adrienne Lombard i sångspelet En afton på krogen. Samlingen De tre (1846-47) var en förövning till Gluntarne. Wennerberg skrev även 14 andra duetter. Dessa gavs först ut separat, men 1891 gavs 13 av duetterna ut i ett band med titeln Sång-Duetter med ackompagnement af Pianoforte på förlaget Abr. Hirsch. Det var duetten Hafsjungfrun som inte tagits med. Nr 5 i samlingen är Flickorna - Ack undra ej om glad jag är för två sopraner (1853) med namnen Anna och Eva. I avdelningen Bilder från land och stad i Wennerbergs Samlade dikter band 1-4 är Flickorna dikt nr 2. Andra avdelningar i samlingen är För frihet och fosterland med t.ex. Hör oss Svea och Biskop Thomas och Stämningar inne och ute med t.ex. Stjernljus. Efter år 1850 skrev Wennerberg mest andliga sånger t.ex. Stycken ur Davids psalmer satta för soloröst och chör med ackompagnement av piano eller orgel. Han är även känd för sina manskörssånger t.ex. Hör oss, Svea (1853) som blev något av en folksång. Att sjunga: Sång-Duetter med ackompagnement af Pianoforte nr 2 Marketenterskorna-Som fågeln är jag glad och fri (för två altar 1853), nr 7 Was lispeln die Winde? In goldenen Abendschein (Rückert, för sopran och alt, 1853) och nr 12 Cordax damnatarum - Mæsto plangare Sonat campana (för sopran och alt, 1876)
FLICKORNA (De komma hastigt emot hvarandra från hvar sitt håll) Anna: Ack undra ej om glad jag är, Då nyss han sjelf Eva: Nå, säj! Ty äfven jag i hjertat här Hvad nyss han sad Anna: Åh nej! Han såg på mej Eva: På dig? Anna: Och sade så Eva: Nå? Anna: För evigt blir jag din! Och derför är mig allt så ljust Och jag förtjust. Eva: Ack, kära du! Anna: Hvad nu? Eva: Han sad till mig: Anna: Till dig? Eva: För evigt blir jag din! Ja, för evigt Ja, för evigt blir han min Anna+Eva: Han mente mej, nej! Skämtar du? Säj! Nej! Narra mig ej! Nej! Jag narrar ej.
Anna: Men hur kan du tro, att han skulle Eva: Ja, hur kan du tro, att han skulle Anna+Eva: Min Gud kan du tro, att han skulle älska dig och glömma mig? Ack, mig? Ack nej! glömma mig? nej! nej! Dock om han mig bedrager han, som jag har kär O, då är allt, ja allt, mig intet! Anna: Sorg är min glädje vorden Eva: Honom ej mer jag ser Anna: Ödsligt är allt på jorden. Eva: Han mig ej älskar mer Anna+Eva: O, låt mig dö! Ty han har ju mig bedragit han, som jag har kär! Anna: Säg, hvad har jag väl brutit? Har Eva: Har någon dödlig som jag honom älskat? Var Anna: Var han för mig icke mera än mor och far? Eva: Ja! Och nu tar han Anna+Eva: Allt! Lemnar intet qvar; Ack, säg hvad har jag väl brutit? Har någon dödlig som jag honom älskat? Var han för mig icke mera än mor och far? Och nu tar han allt lemnar intet qvar. Anna: Men, då du kände Eva: Nej! Men du ju visste Anna: nej! att han för mig var kär Eva: att han mig älskat förr. Anna: Hvad svarade du då? Eva: Ja, säj; hvad sade du? Anna: Älskade Alfred! Eva: O, Alrik! Anna: Alrik? Ah! Eva: Alfred? Ah! Anna: Alfred? Eva: Nej! Alrik. Anna: Ja, Alrik. Eva: Nej, Alfred. Anna: Nå jag tror att du har gråtit? Eva: Nej, du har gråtit Anna: ånej!
Eva: Åjo! Anna+Eva: Men, hur kunde du inbilla dig att han för någon annan uti hela vida verlden hyste någon sådan ha! ha! ha! ah! så besatt! Tänk hvad nu Alfred/Alrik skall skratta åt mig! Dock nej, berätta ej att jag så låtit narra mej! Han kommer då ej mer igen Till mig, till mig, Som ändå är hans allra bästa vän. Men något få vi tala om. Anna: Det blir Eva: Hvad då? Anna: Just allt! Eva Må gå! Anna+Eva: Nå, kom! (De springa jublande sin väg)