Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapad han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll joden och lägg den under er. 1 Mosebok 1:22-23. Skapelsen av människan Michelangelo Sixtinska kapellet
Terapi för en själ - föredrag om nåden och friheten. Inledning Jag vill i kväll börja med ett citat ur Matteusevangeliet: Inte alla som säger Herre, Herre till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matt 7:21). När jag hållit det här föredraget i Jönköping fick jag en tankeställare kring mitt eget val av rubrik Terapi för en själ. Någon hade uppfattat det så att det skulle handla om bikten. Nu var det inte en kritik av själva föredraget men jag insåg att en förklaring egentligen behövdes. Mitt syfte med föredraget är egentligen att bidra till debatten om evangelisation, som är den stora utmaningen och det viktigaste uppdraget vi har som Kyrka i dessa tider av religionsförföljelse och stora avfall från Kyrkan, som många forskare noterar med förskräckelse. Jag tror inte att evangelisation kan handla om nya kampanjer och effektivare kommunikationsmetoder. Evangelisation är inte en fråga om organisation. Den sker på ett djupare plan, genom omvändelse och tro. En tro som uttrycker sig i Herre, Herre enbart räcker inte, som Jesus säger. Vi måste göra Faderns vilja. Det det talas för lite om är moralen. Jag vill bara här citera ett viktigt påpekande av Johannes Paulus II i encyklikan Sanningens strålglans (Veritatis Splendor, 1993) i en översikt av encyklikan av William E May, som jag tagit med
mig för den som är särskilt intresserad. Han säger följande om trons och moralens intima och oskiljbara enhet : I det tredje kapitlet tar Johannes Paulus II itu med en av Kyrkans mest angelägna pastorala frågor i en tid av tilltagande sekularism, nämligen det faktum att tro och moral hålls skilda från varandra (jfr VS n:r 88). Det är därför angeläget, insisterar Påven, för kristna att åter upptäcka det nya och fräscha i tron och dess kraft att bedöma en kultur som blivit förhärskande och som griper in i allt det är angeläget att åter upptäcka och än en gång fastställa den kristna trons autentiska verklighet, som inte bara består av ett antal satser som skall accepteras med intellektuellt godkännande utan en levande kunskap om Kristus och ett bevarande av hans bud i ett levande minne; det är en sanning att leva i (jfr VS n:r 88). Tron har alltid ett moraliskt innehåll, vidhåller Johannes Paulus II: Det ger upphov till och kallar till ett konsekvent livsengagemang; det medför och för till fulländning erkännandet och iakttagandet av Guds bud (VS n:r 89). Det är i och genom vårt dagliga moraliska liv som vår tro blir bekännelse, ett vittnesbörd inte bara inför Gud utan också inför människor. Levande tro är, som vi sett tidigare, den kristnes fundamentala option som måste bära frukt i gärningar framför allt barmhärtighetsverken (jfr Matt 25:31-46) och i den äkta friheten som visar sig i livet och i gåvan av sig själv, ända till den totala gåvan av sig själv, i likhet med Jesu egen gåva (jfr VS n:r 89). Ja, om vi alltså vill göra Faderns vilja räcker det inte att säga Herre, Herre, eftersom det är i och genom vårt dagliga moraliska liv som vår tro blir bekännelse, ett vittnesbörd inte bara inför Gud utan också inför människor. Tron och moralen kan inte skiljas åt. Samtidigt är det inte möjligt för oss att följa de moraliska normerna om vi inte har friheten, eftersom friheten hör till vår mänskliga värdighet och att det bara är i den nåden kan hjälpa oss att fatta rättrådiga beslut och välja väg. Allt i Kyrkans sätt att evangelisera bygger på denna fundamentala princip att inbjuda människor att välja tron och att stödja dem som tar detta stora steg. Det kan aldrig tillåtas att indoktrinera med viljans tvång eller att locka människor till tillfredsställelse med falska metoder. Hela det här föredraget vill därför betona frihetens betydelse för nådens tillväxt. Vi
kan lätt konstatera att detta är Jesu egen metod: han kallar oss men tvingar inte. Han tvingar varken att göra gott eller tillåter ont. Han är vår frihets förste försvarare. Efter den här inledningen kan vi alltså komma till själva temat och vara lite förvarnande att det inte direkt handlar om bikten, även om det kan låta så. Det hindrar naturligtvis inte att de synpunkter jag har kan vara till någon hjälp också för vad man kallar en god bikt. Ordet terapi kommer från grekiskans θεραπεία therapeia, betjäning, vård, botande. Varje själ vill växa, växa ut, stegvis finna sin slutliga form och sitt tillstånd av fullbordan. Man talar om själen som en andlig, det vill säga icke materiell men levande organism som står i ett ömsesidigt förhållande till en synlig kropp. Om man jämför själen med det mänskliga embryot, det vill säga hela den mänskliga kroppens alla organ i programform, kan man säga att själen också i sig innehåller allt det som den stegvis genom växandet kommer att bli. Liksom den materiella kroppen äger själen gemensamt med alla mänskliga personer samma egenskaper, viljan, förnuftet, minnet, synen och hörseln, talet och intellektet (både det aktiva och det passiva), men i olika grad och med unik karaktär. Människan är skapad i sexuell olikhet för fortplantningens skull, en manlig och en kvinnlig mänsklig art, som inte bara är biologiskt olika utan som också själsligt olika i den meningen att själens och kroppens särdrag korresponderar med varandra i sexuellt tvåfaldig enhet. Varken den materiella kroppen eller den andliga själen kan tillägna sig andra, nya, egenskaper utifrån utan förblir den unika kropp eller själ som de tillsammans har utgjort från början och som är förenade till en egen enhet. Vi bevittnar en mänsklig varelses
eller en persons födelse på tröskeln till sin av Gud beskyddade framtid. Behöver själen terapi, liksom den biologiska kroppen ibland sin behandling? Den grundläggande själsterapin sker alltid genom det vi kristna kallar nåden, med vilken vi menar verkningarna av Kristi kärlek. Nåden i den mänskliga själen har sin motsvarighet i den biologiska kroppens hormoner. Den heliga Thérèse (1873-1897) säger om denna nåd: Ju svagare och eländigare vi är, ju öppnare är vi för denna omvandlande och förtärande kärleks verkningar när vi älskar Jesus och blir hans kärleks krigsbyten. Vår tro säger oss att Gud som skapat allt, både materien och det levande, redan vid vår tillkomst genom våra föräldrars sexuella och fruktbärande förening, varit närvarande på ett särskilt sätt, annorlunda än vid djurens fortplantning, och gett oss det icke materiella, det andliga genom vilket vi är lika Gud och avbilder av Gud, som evigt existerar utanför sin skapelse men som förmedlar sitt eget väsen till människan (jfr. Johannes Paulus II, Gratissimam sane, 1994, nr 9: I stället vill vi betona att Gud själv är närvarande i mänskligt faderskap och moderskap på ett helt annat sätt än i hans närvaro i alla andra exempel på födande på denna jord, cit. Tre påståenden om äktenskapet, Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, skriftserie 1, 2012, sid 10). Vår tro säger oss att Gud alltid velat denna förening med människan därför att Han är kärleken (1 Joh. 4:17). I den meningen är kärleken den rena kärleken och människan den öppna och oförstörda varelsen som är kapabel att ta emot det liv Gud ger gratis, alltså inte av ett skäl utan av godhet. Det är inte en gudomlig själsterapi. Däremot, som en följd av människans otillåtna användande av sin fria vilja och därpå följande avfall från Gud som kärlekens person, blir
Guds faderliga omsorg och vilja att bevara sin förening med människan (Guds totala frälsningsvilja) en själens terapi i betydelsen botande behandling som sker genom samma Guds nåd. Den skada människan vållat sig själv genom sitt missbruk av den fria viljan helas och botas av den gudomliga nåden som pånyttföder den mänskliga personen som är kapabel att omorientera sig mot Gud sin skapare genom en akt av förtroende, det vill säga tron på Gud, som är både ropet på hjälp och längtan till Gud som den älskade, den människan vill ge sitt eget liv till. Den kärlek Gud är och ger ut är, som vi människor kan förstå den, både en kärleksfull förening, en ständigt pågående gudomlig handling, med den mänskliga varelsen och en behandling en terapi av de svåra följderna av missbruket av den fria viljan. Man kan se att Guds befriade folk, som leddes ut ur det egyptiska slaveriet genom en utvald man, Moses, verkligen var fria människor och handlade i frihet, genom att de klagade och gick emot Moses. Deras uppror mot sin ledare var, trots att det stred mot Guds ingripande, tecknet på att de hade tillgång till sin frihet. Apostlarna, och särskilt Petrus, hade samma tillgång till sin mänskliga frihet. Tecknet var att de svek sin Mästare och valde att fly. Men det är när de väcks upp i sina hjärtan, först genom Dekalogen som ges dem av Gud genom Mose och sedan genom Uppståndelsen från de döda genom Kristus, som de använder sin frihet på nytt och upptäcker Sanningen och vänder om. De väljer i frihet troheten mot uppenbarad gudomlig lag och ikläder sig i frihet genom tron på Kristus en ny människa. Den gamla Adam dör i dem och den Uppståndne Jesus föds i dem och Han ger dem den Helige Ande. Den gudomliga terapin inte bara botar dem från de onda verkningarna av deras otrohet och högmod, utan omdanar dem till nya människor,
sådana de var genom oskuldens och tillitens tillstånd, tecknet på att de är avbilder av Gud själv. Själens terapi är i den andra betydelsen människans egen självreglerade terapi. I en tredje betydelse är terapin en medmänsklig behandling, givande och mottagande, tecknet på att människan alltid står i förhållande till en annan, den Andre, en medmänniska. Men det är just i denna självreglerande terapi som människans frihet är det egentliga botemedlet, det som motsvarar den medicinska behandlingen av den biologiska kroppen, som tagit skada av en eller flera orsaker, nedärvda (genetiska) eller utifrån kommande (främmande virus eller bakterier eller cellförändringar). Hela den institutionaliserade vården i ett samhälle är en medmänsklighet, den andres botande och vårdande, som har störst chanser att lyckas om den tas emot i frihet och förtroende. En sjuk, en patient, är medläkande genom sitt accepterande av den andres vårdvilja. Den själsliga sjukdomen, frånvaron av själens fullkomnande, dess helighet, botas terapeutiskt bara genom friheten. Friheten kan inte finnas om det inte för det mänskliga förnuftet finns ett val mellan olika handlingsalternativ. Om den botande kraften i det lidande tillståndet bara är viljan, saknas friheten. Friheten ligger i förnuftets val inför ett objektivt existerande fundament, en lag som är inskriven i människans hjärta och natur. Denna lag inbjuder människan att skilja ont från gott, alltså det som för hennes förnuft framstår som ett ont eller ett gott. Hennes av avfallet från Gud skadade förnuft måste för att leda till ett senare helande av hennes ofullkomlighet, frånvaron av fullkomligheten, heligheten, omorienteras och formas, som ett träd som planteras måste stödjas, vattnas och beskäras. Det instrument Gud skaparen gett människan för att kunna tillgodogöra sig den fria viljans fulla kapacitet är hennes samvete, alltså den egenskap hos hennes som
tillförts en kunskap, ett vetande, av Gud. Gud är det högsta möjliga förståndet, Han är också den av kärleken fullkomligjorda viljan och alla de mänskliga egenskaperna i den fullkomligaste möjliga formen. Bara genom detta av Gud upplysta samvete och förstånd kan människan välja mellan gott och ont. Det betyder att terapi för själen finns på två sätt med utgångspunkt från att människan upptäcker att hon behöver en terapi, en behandling som botar: den gudomliga rena kärleken som förenar människan med Gud och den upprättande och botande kärleken som fullkomnar människans unika och okränkbara natur, sprungen ur Faderns skapande hand. Om människan alltså inte har, det vi har sagt om Dekalogen och Uppståndelsen, en upphöjd lag, en norm som hon inte skapat själv, till sitt förfogande, kan hon inte använda sin frihet utan måste påverkas av yttre, främmande, faktorer eller tvingas av sig själv genom viljan. Även om viljan är god är den tvingande och den som har en god intention och använder viljan mot sig själv eller mot andra är, medvetet eller omedvetet, tvingande och tillsluter frihetens port. Det är ett mycket vanligt förekommande problem i krisande relationer, till exempel äktenskap, att den viljestarke inte inser att han eller hon är tvingande och därför begränsar en annans andliga rörelsefrihet. Utan normen, Sanningen, kan inte heller enheten mellan människor finnas till och vara befriande. Människans ord har som uppgift att ena, säger den helige Jean Vianney (1786-1859). För att hennes ord ska kunna uppfylla sitt syfte måste de alltså vara fullständigt kompatibla med Sanningen, som är en person, den Helige Ande. En svag konsensus gör normen otydlig och den fulla enheten omöjlig. Att välja en kompromiss i stället för sanningens klarhet
tjänar alltså inte människan och är inte terapeutisk. En lära som tror sig kunna skilja objektivt ont från objektivt gott utan Sanningens Ande är en placebo. Om normen ska vara universellt gällande kan den bara vara given av Gud. Eftersom den bara finns för människans skull och för det som är gott för henne, måste den också vara fattbar för henne i hennes eget förnuft, som verkar i frihet. Sanningen kommer från Gud och är Gud i den Helige Ande. Om den inte förvaltas av det apostoliska ämbetet finns ingenting som säger att normen är universellt gällande överallt och i varje tid. Någon annan än apostlakollegiet har inte fått missionsuppdraget att gå ut i hela världen och förkunna Kristi evangelium genom att döpa människor i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och undervisa människorna om allt vad Kristus lärt i ord och handling. Bland apostlarna har Kristus utvalt Petrus och gett honom, och ingen annan, himmelrikets nycklar. Det är detta ämbete, den katolska och apostoliska kyrkans Magisterium, läroämbete, ensamt som kan framlägga och förklara gudomlig lag för alla människor på ett sätt som är bindande för dem. Normen blir känd och förstås av det mänskliga förnuftets förmåga att överlägga med sig själv inför Gud. Samvetets rådslag är tecknet på den frihet människan måste ha för att behandla sig själv och bli botad för sitt missbruk av den frihet Gud har lagt i hennes hjärta och natur. Samvetet är Kristi ställföreträdare i den enskilda unika personen själv. När hon rådslår med sitt samvete om tillämpningen av den universella normen brukar hon sin frihet på rätt sätt och är sin egen terapeut. Så fort hon i stället följer ett diktat accepterar hon att låta sig tvingas och avsäger sig samtidigt möjligheten att bota sin själ i
ett fritt avgörande och val av handling. Diktatet, även med en god intention, böjer ner människan, sluter hennes inre och hindrar den helande behandlingen, terapin för själen. Diktatet är en negativ själslig stress som tvingar till underkastelse, inte frihet. Samvetets beslut i lydnad mot gudomlig och uppenbarad lag, förklarad genom den katolska kyrkans högsta läroämbete, Petri efterträdare och Kristi Ställföreträdare, avtäcker däremot i etapper människans innersta rum, hennes egen helgedom, så som man avtäcker ett konstverk som skyddats av flera lager av skyddande väv fram till den dag då det ska visas offentligt. Människan har tillgång till sin frihet och får ansvar. Ett talande exempel på kristendomens uttryckssätt i förhållande till människans kapacitet och ansvar att överväga doktrinär sanning och andlig karisma är Kyrkans kollektböner. Ett närmare studium av dessa sammanfattande liturgiska böner, som prästen ber i mässans inledning, visar att Anden som verkar i Kyrkan alltid inbjuder till att tro och bekänna utan att direkt vilja påverka de troendes fria överväganden. Bönen stressar inte men öppnar upp själen och upplyfter den till en högre nivå. Tron åläggs inte som ett obligatorium utan erbjuds som ett privilegium. Samma metod används av Kyrkans Magisterium som talar auktoritativt men i respekt för de troendes egen värdighet och kallelse. Allt har Kyrkan lärt sig av sitt Huvud, Kristus, från vilket Sanningen utgår, i den barmhärtiga kärlekens form. Guds rike är ett erbjudande men ett erbjudande att ta på största allvar av var och en som får se verkliga tecknen och känna sig tilltalade av Gud. Låt oss avsluta med ett annat citat ur Matteusevangeliet som kan komplettera det citat vi började med, Inte alla som säger Herre, Herre till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matt 7:21). Det citat som här följer
kan vi förstå som en sammanfattning av evangelisationsuppdraget som följer på vårt dop: Ni är världens ljus när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset (Matt 5:14,15). Till slut: Hos Maria Guds Moder var både friheten och nåden givna från hennes första ögonblick som mänsklig varelse. Därigenom är hon inte bara en förebild, hennes mänsklighet är vår bestämmelse, vårt yttersta mål. Var hälsad du högt benådade! Herren är med dig. Hon blev förskräckt och undrade vad denna hälsning skulle betyda. (Lukas 1: 28-29). Bebådelsen Leonardo da Vinci Olja mellan 1472 och 1475
(Vadstena, hos Birgittasystrarna och med pater Peter Zacharewicz, 2013-11-13; Göran Fäldt, diakon).