JESUS För drygt ett år sedan var jag på begravning. En församlingsmedlem, en äldre man, hade gått hem till Gud och den eviga vilan. Han hade varit pastor i många år, och hans familj och hem hade fungerat som en tillflykt och ett stöd för många vilsna ungdomar från trasiga familjer. Det var många som kom på hans begravning. Kyrkan var fullsatt och de allra flesta stannade på minnesstunden. Jag hade knappt hunnit lära känna honom medan han levde, för han var ofta sjuk de sista åren. Men under minnesstunden ställde sig en efter en upp och gav sin bild av honom. Och medan timmarna gick, växte det fram en bild av en människa som gjort sitt allra bästa med den tid han fick på jorden. Som funnits där för otaliga människor. Som gjort skillnad. Och jag önskade att jag hade fått möjlighet att lära känna den här människan, innan det var försent. Ändå Ändå kunde alla de här berättelserna, alla de här talen och alla de bilder som tecknades, inte ge en heltäckande bild av honom. Här fanns inte hans självförståelse, bara andras bilder av honom. Och om det fanns mörkare partier i livets väv, så är det inget som någon ville ta upp på en minnesstund. Vi vet alla, att ingen människa kan känna en annan människa helt och fullt. Man känner inte ens helt och fullt sig själv. Olika människors bilder av samma människa kompletterar varandra, ändå är de inte heltäckande. En människa är alltid mer än summan av andras bilder och berättelser.
I ännu högre grad gäller detta Jesus. Vi har fyra evangelier, som ger olika bilder av Jesus, och de kompletterar varandra. Genom dem får vi en glimt av en person som fascinerat, berört och förvandlat oss människor i 2000 år. Den bild som framträder är inte heltäckande, men det kan en bild aldrig vara. Evangeliernas bilder av Jesus, skrivna av de människor som först lärde känna och berördes av Honom, är omistliga. Lika omistliga är berättelserna från människor genom 2000 år, din och min berättelse om vad Jesus gjort för oss, vem Han är för oss, vad Han betyder för oss och våra liv idag. *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** Så: innan jag går in i evangeliernas bilder och berättelser, vill jag tala om vem Jesus är för mig, vad Han har betytt för mig, sedan jag började lära känna Honom, för 17 år sedan. För att börja från början. Gud vet att jag inte är något helgon! Men jag är född med en stark inre kompass, ett samvete, som genom hela min barndom och tonår fick mig att känna mig utanför. För jag såg min egen familj utnyttja andra skoningslöst, utan att bry sig om vilken skada man åsamkade. Jag såg barn och vuxna mobba, misshandla, kränka som om de fann glädje i att göra andra illa. Jag mötte inte, under hela min barndom, någon som uttryckligen riskerade något eller gav upp något, för att hjälpa någon annan. För att, helt enkelt, göra det som är rätt. Men jag kunde inte låta bli.
Och i en bok hade det fått mig att känna mig som någon slags hjälte, men i verkligheten fick det mig att känna mig som en utomjording, och väldigt, väldigt ensam. Så, när jag var 20 år, fick jag en impuls att läsa Bibeln. Jag hade det väldigt jobbigt just då, min bror var död, jag kände mig ensammare och mer utsatt än på länge. Kanske sökte jag tröst. Så började jag läsa evangeliernas berättelser om Jesus. Och för första gången i mitt liv kände jag igen mig. För Jesus hade patos. Han ställde sig upp, mot dem som hade makten. Han tog bladet från munnen och talade högt om hur de missbrukade sin makt. Hur fariséerna och de skriftlärda utnyttjade och tryckte ner människor: fattiga, änkor, människor som sökte Gud men inte kunde hålla alla bud. Jesus försvarade de svaga och utsatta, för att det var det rätta att göra. Det var inte lätt men det var rätt! Att Jesus sedan uppstod igen, det förstod jag inte mycket av, Jesu gudomlighet var inte viktig för mig. Jesus var den första människa som jag kunde känna igen mig i och blev en länk till resten av mänskligheten.
När man läser teologi läser man det som kallas Kristologi. Kristologi betyder läran om Kristus, eller, med enklare ord: vilken syn du har på Jesus. Hög kristologi betyder att du ser Jesus som gudomlig. Låg kristologi betyder att du ser Jesus som bara en människa. Det har alltid fascinerat mig, att i debatten kring kristologi, så menar man ofta att en hög kristologi är viktig för att inte Jesus ska förlora i betydelse. Om Jesus bara var en människa: en som tjänade Gud, en profet, en lärare, en förebild, då är Han inte viktig för oss idag. Missförstå mig inte: jag är övertygad om att Jesus är Gud. Men: Jesus hade inte betytt mindre för mig, om Han inte hade varit gudomlig. En hög kristologi räddar inte Jesus för mig. En hög kristologi räddar Gud! Och vad menar jag med det? Jo, att det viktigaste för mig, när det gäller Jesus, är inte Hans makt, utan Hans karaktär. Om Jesus bara hade varit en vanlig människa, som blivit förklarad gudomlig av ett missförstånd, så hade Han fortfarande varit min bäste Vän, min förebild, den jag kan känna igen mig i och som samtidigt, självklart, är så mycket bättre än jag. Jesus behöver inte räddas. Men allt jag vet om Gud, vet jag därför att jag vet det om Jesus, och Jesus är Gud. Om Jesus bara är en vanlig människa, som liksom andra vanliga människor har tankar om Gud Hur vet jag då att dessa tankar stämmer? Att Gud
verkligen är god, och kärleksfull, och barmhärtig, och förlåtande? Att Jesus är Gud, betyder att jag kan lita på att den kärlek, barmhärtighet, det patos, den förlåtelse som Jesus inte bara talade om utan framför allt levde ut, är en del av Guds personlighet. Det är vem Gud är. Ytterligare drygt ett år gick. Jag längtade efter försoning med Gud, men visste inte hur jag skulle nå fram. Jag hade åkt på en del smällar, och satt fast i ångest, bitterhet, och självhat. Jag ville försonas med Gud, men jag visste inte hur jag skulle kunna försonas med det som varit, eller med mig själv. Och framför allt inte hur jag skulle kunna förlåta dem som gjort mig illa. Och det var då jag började drömma om Jesus. Varje natt drömde jag att jag mötte Honom, och Han frågade mig om jag ville tillhöra Honom. Han lovade ingenting, tvärtom sade Han: Vill du tillhöra mig, även om jag inte kan göra någonting för dig? I drömmen svarade jag alltid samma sak: Ja, för Du är god. Och sedan vaknade jag, och visste inte hur jag skulle göra för att komma till Jesus på riktigt. Så jag började gå i kyrkan och sjunga psalmer och tända ljus och Till slut stod jag en kväll på en ungdomssamling och bad, och hörde Guds röst, där Gud kallade mig sin dotter och muren mellan oss rämnade, och jag upplevde Guds förlåtelse. Och där och då blev jag frälst. Och vid en senare gudstjänst fick jag uppleva undret, där jag såg Jesus stå framför mig, och sträcka ut sina händer mot mig. Och när jag lade mina händer i Hans, fylldes jag av en värme och en frid. All ångest och all bitterhet försvann,
och det blev plötsligt, om inte lätt, så möjligt att förlåta och gå vidare. Framför allt försvann mitt hat och min bitterhet mot mig själv. Jag kunde börja se mig själv med Guds ögon. Jag sade innan att jag är övertygad om att Jesus är Gud. Och mer än något annat stammar min övertygelse från detta ögonblick. När Jesus stod framför mig, när jag fick se Honom med egna ögon. En sådan helighet som utstrålade från hela Hans varelse, den finns inte i en vanlig människa. Den finns bara i Gud. Och i Hans ögon fanns en sådan kärlek, så stark, men så helt fri från begär, så ren, så allomfattande. Där såg jag Guds kärlek till mig, men också till dem som gjort mig illa. Och den gjorde mig hel, men den utmanade mig också. Att inte plocka russinen ur kakan, inte bara ta emot Guds kärlek till mig, utan också orka se dem som människor, som Gud skapat och älskar, som Jesus gett sitt liv för. Den dubbelheten är det som mer än något annat karaktäriserar min och Jesus relation. Jag är trygg i att Han älskar mig som jag är, och samtidigt finns det ingen som utmanar mig så radikalt som Jesus. Inte för att jag skulle behöva förtjäna Hans kärlek, det behöver ingen, och det kan ingen. Det är väl mer likt att ha en personlig tränare. Jag har själv valt att låta Jesus utmana mig, att låta Honom vara min förebild. Men som en tränare kan utmana en att försöka lite till, så utmanar Jesus mig. Och jag kan våga ha det så, för jag vet att Guds kärlek till mig inte är beroende av om jag lyckas eller inte. *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Jag vill ta upp några bibelställen som visar på vem Jesus är, hurdan Han är. Jag vill börja med att läsa ur Lukas evangelium, kapitel 5, verserna 17 till 26: En lam man i Kafarnaum botas 17En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så att han kunde bota. 18Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom och sätta ner honom framför Jesus. 19Då de inte kunde ta sig in med honom i trängseln gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus. 20När han såg deras tro sade han: Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder. 21Då tänkte de skriftlärda och fariseerna: Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud? 22Men Jesus förstod vad de hade för tankar och sade till dem: Vad är det ni tänker i era hjärtan? 23Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå? 24Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig och nu talade han till den lame stig upp, ta din bår och gå hem. 25Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud. 26Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de fylldes av fruktan och sade: Det är otroligt, det vi har sett i dag. Ordet för tro är i grundtexten pistis, och kan också betyda trofasthet och förtroende. Och man kan undra vad det var Jesus såg hos den lame mannens vänner, som fick honom att avbryta allt annat för att genast bota honom. Var det
en stark tro på att han kunde bota, eller var det deras trofasthet mot sin vän som rörde Honom? Berättelsen är både vacker och häpnadsväckande. Jesus är mitt uppe i en väldigt framgångsrik episod. Den religiösa makteliten hade samlats från stora delar av landet för att lyssna till Honom. Det är fullt hus, och det är viktiga gäster. Gäster man inte gärna vill stöta sig med! Och så händer det ofattbara: några vanliga, enkla människor försöker komma in med sin sjuka vän, för att han skall bli botad. Man får säga att han trots sin sjukdom är lyckligt lottad, som har sådana vänner! Men huset är fullt, det går inte att komma in genom dörröppningen. Sätter de sig då utanför och väntar? Ser de viktiga gästerna och går hem igen? Nej, de bryter sönder taket, rakt ovanför Jesus. Man kan se det framför sig, hur halm och lera och damm liksom sipprar ner på Jesus och hans åhörare. Men Jesus säger inte till dem att sluta Så de fortsätter, och de firar ner båren med den lame mannen på, mitt framför Jesus. Man kan tänka sig hur folk fick bråttom att flytta på sig, så att de inte skulle få båren i huvudet! Och Jesus avbryter den viktiga undervisningen. Han struntar i de prominenta gästerna. För här är en människa som behöver Hans hjälp, och det betyder att i just den stunden, så är den här mannen viktigare.
Och det är så mycket vi inte vet om den här berättelsen. Men vi kan tänka oss att den här mannens vänner bara hade hoppats på ett fysiskt helande. Och det var inte lite att hoppas på. Men Jesus såg honom i ögonen, och Han såg flera behov. Helande, ja. Men också förlåtelse, försoning. En nystart på flera plan. Jesus hade, det läser vi i texten, kraft så att Han kunde bota. Och i judisk tradition fanns det bara en som kunde uttala förlåtelse: och det var Gud. Ingen kunde ställa sig i Guds ställe, ingen kunde uttala förlåtelse på Guds vägnar. Att göra det var inte bara ett brott mot traditionen, det ansågs som hädelse, det var skandal. Och nu kommer den här mannen, med det här behovet, vid värsta tänkbara tillfälle. Precis när huset är fullt av fariséer och skriftlärda. Precis när de verkar villiga att ge Jesus en chans. Om vi hade varit i Jesu ställe, vad hade vi gjort? Jag kan tänka mig att det hade varit väldigt frestande med en kompromiss. Ett fysiskt helande nu, som inte retar upp någon. Vi kan alltid leta upp den här mannen senare, och prata om förlåtelse och försoning Men Nej! Jesus kompromissar inte. Han börjar inte ens med det fysiska helandet. Han börjar med det som Han förmodligen ansåg var det viktigaste. Han ställer sig i Guds ställe, Han talar på Guds vägnar, och Han säger: Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder.
Och självklart blir det ramaskri! De religiösa ledarna var inte beredda att erkänna Jesus som Gud, och därmed tänkte de att Jesus hade hädat. De invänder! Men Jesus backar inte. Han har rätt att göra det Han gjorde, men viktigare än så: Han tänker inte ta ifrån den lame mannen den försoning han så innerligt behöver och längtar efter. Så istället för att ta tillbaka, så låter Han det fysiska helandet bekräfta förlåtelsen: Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig och nu talade han till den lame stig upp, ta din bår och gå hem. Och mannen blev frisk, och han fick bevis på att han var förlåten, att han kunde börja om. Och Jesus fick fiender på höga poster. Men människor såg Guds godhet och nåd. Och det var viktigare. Nästa bibelställe kommer direkt efter: Luk. 5:27-32 Tullindrivaren Levi kallas 27Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: Följ mig! 28Levi lämnade allt och steg upp och följde honom. 29Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra, som låg till bords med dem. 30Men fariseerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare? 31Jesus svarade: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 32Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.
Förlåtelse. Försoning. Nystart. Gäller det bara för den som råkat illa ut oförskyllt? Som hamnat utanför samhället på grund av sjukdom eller fattigdom? Eller finns det en chans även för den som valt fel väg? Som skott sig på andra? I 2000 år har kyrkan varit en hejare på att fördöma människor som hamnat snett. Ofta har man eftersträvat att syndaren ska sluta synda, men man har inte velat förlåta, återupprätta. Tyvärr. För vem ska kyrkan följa, vem ska kyrkan lära av, om inte Jesus? Och Jesus, Han trodde på att ge människor en andra chans. På riktigt! Så Jesus möter Levi. Och Levi har redan valt väg. Han har lierat sig med romarna, ockupationsmakten. Han har utnyttjat sin ställning till att göra sig rik genom att suga ut fattiga människor i sitt eget folk. Många människor i Israel var inlåsta i sina byar, inte för att det fanns staket, inte för att de inte kunde promenera, utan för att de inte kunde betala vägavgiften. Fri rörlighet, glöm det. De kunde inte söka arbete i grannbyn om det inte fanns jobb i deras egen. För de hade inte pengar till avgiften. Tullindrivarna var föraktade, av vissa hatade, och inte utan orsak. Jesus ser Levi sitta utanför tullhuset. Han hade kunnat vända sig bort, men det gör Han inte. Han utmanar Levi, och samtidigt ger Han Levi en chans. Följ mig! säger Jesus. Och Levi har möjlighet att välja ett annat liv. Det blev fel. Gör om gör rätt! Levi bjuder hem Jesus på fest. Att gå hem till någon, det var att erkänna den personen. Att äta tillsammans var att säga att man tillhörde samma skikt, samma
grupp, att man hörde ihop, var på samma nivå. Jesus, den syndfrie, den fromme rabbin: går dit. Går in, slår sig ner. Äter tillsammans med Levi, och andra tullindrivare, som Levi bjudit in. Och självklart ser fariséerna och de skriftlärda detta. De var ju i huset intill. Och självklart blir det ramaskri! En religiös ledare ska ju hålla på sin värdighet, se till att inte fläcka ner sitt rykte! Men Jesus bryr sig inte mycket om sitt rykte, eller sin värdighet. För precis som med den lame mannen, så finns i Levis hus människor som behöver hjälp. Som behöver Jesus. Som behöver förlåtelse, försoning, en nystart. - Det är inte friska som behöver en läkare, utan de sjuka, säger Jesus. De behövde Honom, och därför var Han där. Vi behöver Honom också, och därför är Han hos oss idag. För att möta oss, för att vägleda oss. För att ge oss förlåtelse försoning nystart. Och för att utmana oss. Hans ord ekar genom tid och rum: - Följ mig! Och hur skulle vi kunna neka? Det finns ingen som Han. Amen.