[122] RÄTTSFALL Likgiltighetsuppsåtet igen en ny dom som inte kommer att bli vägledande? 1. Inledning Vi har nu levt med likgiltighetsuppsåtet mer än ett decennium efter det att vi lämnade det eventuella uppsåtet. Inledningsvis upplevde många av oss en lättnad över att det nya uppsåtet bestämdes utan något hypotetiskt resonemang. Med tiden har emellertid det eventuella uppsåtet kommit att framstå i en annan dager som tydligt och lätthanterligt. Det hypotetiska inslaget känns inte lika besvärande efter det att man börjat tjuvtesta de konstlade resonemang som ska föras kring likgiltighetsuppsåtet med hjälp av ett hypotetiskt prov. Jag måste erkänna att jag har svårt att riktigt få grepp om likgiltighetsuppsåtet. Därför kändes naturligtvis ett nytt prejudikat på området välkommet, men fråga är om inte Högsta domstolen har hamnat snett denna gång och rört till rättsläget ytterligare (dom meddelad den 14 juli 2016, mål nr B 379-16). Ett likgiltighetsuppsåt brukar delas upp i två led: gärningsmannen ska ha insett risken för att en viss effekt kunde inträffa om vi prövar uppsåtet på en effekt och han uppvisar en likgiltig attityd eller inställning till effektens inträffande, som innebär att han inte ser effekten som skäl för att avstå från gärningen. Han accepterar eller godtar effekten som alltså inte påverkar honom i valet av handlande. Det första ledet är gemensamt med den medvetna culpan, som bestäms så att gärningsmannen har insett risken för att en viss effekt kan uppkomma. Han tar risken men han hoppas att allt ska gå bra. Gränsdragningen mot uppsåt klarade man tidigare av med hjälp av det eventuella uppsåtets hypotetiska prov: den medvetet culpöse gärningsmannen skulle inte ha handlat som han gjorde, om han hade vetat att effekten skulle inträffa. Men nu befinner vi oss i ett läge, när det inte finns något eventuellt uppsåt längre. Hur görs gränsdragningen i dag? Vid medveten culpa anses den som tar risken i förhoppningen att effekten inte ska inträffa vara likgiltig till risken, medan likgiltighetsuppsåtet förutsätter att han är likgiltig till riskens förverkligande. Men om gärningsmannen är likgiltig till en risk och ändå handlar, måste rimligen hans likgiltighet även omfatta det faktum att risken kan komma att förverkligas. Hur skiljer man likgiltighet för det faktum att risken kan komma att förverkligas från likgiltighet för riskens förverkligande? I det senare fallet finns ett utrymme som måste fyllas igen av något som liknar det hypotetiska provet, dvs. att gärningsmannen skulle ha handlat som han gjorde även om han hade känt till ett effekten skulle inträffa. Han visar en attityd som innebär att han accepterar att det får gå som det går.
RÄTTSFALL [123] Denna attityd får utläsas av ett antal bevisfakta, ungefär som ett hypotetiskt prov eller rent av som ett hypotetiskt prov. Distinktionen mellan likgiltighet till risken och likgiltighet till riskens förverkligande är svårfångad och närmar sig hårklyverier, kan det tyckas, men den är samtidigt av avgörande betydelse för att hålla isär begreppen. Hur ska man kunna få kunskap om gärningsmannens likgiltiga attityd i förhållande till riskens förverkligande? Ett väsentligt bevisfaktum för likgiltighet är att gärningsmannen uppfattat att sannolikheten för effektens inträffande är mycket hög. Andra riktlinjer för bevisbedömningen av likgiltighet är att beakta att beteendet är hänsynslöst eller att gärningsmannen haft ett intresse i gärningen. 2. Högsta domstolens dom Bakgrunden i det aktuella fallet var i korta drag följande. MA var ute och gick med sin hund och hade stannat invid en cykelväg. NG körde förbi på sin moped, men vände och kom tillbaka. Efter en kort ordväxling tog MA fram en kökskniv med ett ca 20 cm långt blad, som han hade i byxlinningen, och högg den in i ryggen på NG så att hela knivbladet trängde in i kroppen. Denne satt på sin moped. Han avled efter en kort stund. Såväl tingsrätten som hovrätten dömde honom för mord till fängelse i 15 respektive 14 år. Domstolarna bedömde att MA hade berövat NG livet med likgiltighetsuppsåt. Högsta domstolen (majoriteten) ändrar hovrättens domslut och bedömer gärningen som synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 6 andra stycket brottsbalken och vållande till annans död, grovt brott, enligt 3 kap. 7 andra stycket brottsbalken. Fängelsestraffets längd bestäms till 6 år. Gärningsmannen, MA, uppfyller enligt Högsta domstolens majoritet inte kraven på ett likgiltighetsuppsåt. Samtidigt introducerar man en ny riktlinje för bevisbedömningen av likgiltigheten. Avgörande betydelse måste tillmätas vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten (st. 16). Den som sålunda tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, är i allmänhet åtminstone likgiltig till effekten. Omvänt kan gärningsmannen normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträda. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkligandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen (st. 17). Samma teser formuleras under st. 22 på följande vis. Gärningsmannen har normalt varit likgiltig inte bara i de fall där han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet utan också när han annars trodde i betydelsen utgick från eller antog att effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten
[124] RÄTTSFALL förelåg. Om gärningsmannen inte trodde detta, har han i allmänhet inte varit likgiltig. En anteckning i marginalen: här placeras negationen på ett annat sätt än under st. 17, där man konstaterar att likgiltighet inte föreligger om gärningsmannen utför handlingen i tron att effekten inte ska inträda. Det är givetvis en skillnad mellan att ha en tro att effekten inte ska inträda och att inte ha någon tro att effekten ska inträda. I det aktuella fallet gör Högsta domstolen den bedömningen att det inte är bevisat att MA hade för avsikt att döda NG. Inte heller är det visat att han hade insikt om att det var en i det närmaste ofrånkomlig följd av knivhugget att NG skulle dö. Varken avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt föreligger därför (st. 26). Det första ledet i ett likgiltighetsuppsåt besvarar man på följande sätt. Även med beaktande av vad som är känt om hans psykiska störning står det klart, med hänsyn till knivhuggets kraft och placering, att han var medveten om att det fanns en risk för att NG skulle dö av hugget. Det avgörande är därmed om det är ställt utom rimligt tvivel att MA var likgiltig inför effekten att NG skulle dö eller med andra ord det andra ledet i likgiltighetsuppsåtet (st. 28). Med hänsyn till vad som är känt om MA:s psykiska störning och vad han själv har berättat om hur han upplevde förloppet, är det inte visat att han vid tidpunkten för händelsen uppfattade att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att NG skulle dö (st. 29). Frågan blir då om det är visat att MA trodde i betydelsen antog eller utgick från att NG skulle dö. Även på denna punkt måste emellertid vad som är utrett om MA:s psykiska störning ges stor betydelse. Det kan då inte bortses från vad han har berättat, bl.a. om att han inte hade någon tanke på att NG skulle dö och att det var först genom vad han fick höra av poliserna på väg till arresten som han förstod hur allvarligt det var. Det är därmed inte ställt utom rimligt tvivel att han i gärningsögonblicket trodde att NG skulle dö (st. 30 och 31). Några omständigheter i övrigt som gör att det ändå är ställt utom rimligt tvivel att MA var likgiltig till att NG skulle dö har inte lagts fram. Det är därmed inte bevisat att MA har haft uppsåt till detta. Han ska därför inte dömas för att uppsåtligen ha berövat NG livet (st. 32). Härutöver prövar Högsta domstolen nödvärnsproblematiken och kommer fram till att MA inte går fri från ansvar vare sig enligt 24 kap. 1 eller 6 brottsbalken. Ett justitieråd är skiljaktig Stefan Johansson och ansluter sig till vad som anförs i domskälen under st. 1 26. Han godtar med andra ord den nya riktlinjen för likgiltighetsbedömningen men kommer fram till att MA uppsåtligen berövat NG livet med likgiltighetsuppsåt. För detta mord borde han dömas till fängelse i 12 år. Detta resonemang bygger på följande grund. Det finns inget som tyder på annat än att MA visste att ett angrepp av detta slag är livsfarligt. Frågan om han varit likgiltig inför effekten att NG skulle dö besvaras jakande. MA var fullt medveten om sitt handlande. Han hade gått ut beväpnad med en stor kniv,
RÄTTSFALL [125] som han uppenbarligen inte varit främmande för att använda. Med full kraft högg han kniven i ryggen på NG så att hela det 20 cm långa knivbladet trängde in i kroppen. Även med beaktande av den psykiska störning som MA lidit av vid gärningstillfället och vad han berättat om sitt sinnestillstånd bl.a. att han var rädd, att han fick adrenalinpåslag och tunnelseende, att det var som att det blev alldeles tyst omkring honom och att han inte var närvarande är det ställt utom rimligt tvivel att han i gärningsögonblicket trodde, i betydelsen antog eller utgick från, att NG skulle dö. 3. Min kommentar till denna dom Jag ställer mig frågande till Högsta domstolens nya riktlinje för bevisbedömningen, alltså att avgörande betydelse skulle tillmätas vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. Vad tjänar det till att vid prövningen av ett likgiltighetsuppsåt ställa sig frågan om gärningsmannen har en så pass stark tro att han i gärningsögonblicket antagit eller utgått från att brottsoffret skulle komma att dö? Om så är fallet uppfyller han ju ett insiktsuppsåt! Varför ska domstolarna gå över ån efter vatten och laborera med ett insiktsuppsåt vid prövningen av om kravet på likgiltighet är uppfyllt för ett likgiltighetsuppsåt? En tro att något ska komma att hända omfattar alla grader av uppfattad sannolikhet från svagaste misstanke till att så möjligen kommer att ske till den fasta övertygelsen att så verkligen kommer att ske. I detta fall har Högsta domstolen med den nya riktlinjen fixerat graden till en relativt stark övertygelse: gärningsmannen ska ha antagit eller utgått från att brottsoffret kommer att dö. Han har med andra ord förstått att så kommer att ske han hyser inga tvivel därom. Starkare än så behöver gärningsmannens praktiska visshet inte formuleras för att leva upp till ett insiktsuppsåt. Vidare frågar man sig hur de båda riktlinjerna, att fästa avseende vid att gärningsmannen trott att effekten skulle inträda respektive att han uppfattat att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att effekten skulle inträffa, förhåller sig till varandra. Hur skulle det kunna vara möjligt att först göra bedömningen att gärningsmannen inte uppfattat att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att offret skulle dö (jfr st. 29), samtidigt som man därefter skulle komma fram till att han trott att brottsoffret kommer att dö eller med andra ord att han uppfattat sannolikheten som så hög att han antagit eller utgått från att offret faktiskt kommer att dö. Vice versa i det omvända fallet. Tron är ju ett annat sätt att formulera den uppfattade sannolikheten på. Högsta domstolen smyger under st. 22 in ett litet annars i resonemanget. Gärningsmannen har normalt varit likgiltig inte bara i de fall där han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet utan också när han annars trodde i
[126] RÄTTSFALL betydelsen utgick från eller antog att effekten skulle inträda. Härmed signaleras att man knappast med gärningsmannens tro enbart åsyftar den hos honom uppfattade sannolikheten. Fråga är vad man åsyftar härutöver. Tänker man på tro som något som står i motsatsförhållande till vetande i den meningen att tron helt saknar saklig grund? Ungefär som religiös tro eller en tro som vilar på en mera andlig eller psykotisk uppenbarelse. Problemet är att man inte gärna kan tro att en viss effekt kommer att inträffa respektive inte inträffa på annan än saklig grund. Man kan alltid hoppas eller önska sig något, men då ger man inte uttryck för en tro. Det betyder inte att man, när man talar om den hos gärningsmannen uppfattade sannolikheten, förutsätter att frågan har aktualiserats hos honom genom en tankeverksamhet. Eller omvänt det betyder inte att tro skulle behöva vila på något annat än saklig grund för det fall att vederbörande inte hade tänkt på saken. Det vore omöjligt att utföra uppsåtsbedömningar, om man skulle kräva att en viss föreställning hos gärningsmannen måste ha varit direkt aktuell i hans medvetande just när brottet begås. Föreställningen kan finnas hos honom och vila på saklig grund utan att han tänker därpå. Så kan exempelvis en dödlig utgång av ett knivhugg av visst slag för gärningsmannen ha framstått som praktiskt taget oundviklig, även om han handlat i höggradig affekt och inte hunnit tänka efter. Samma sak gäller även om gärningsmannen skulle vara psykiskt störd, så länge han uppfyller det grundläggande kravet på medvetenhet och i den meningen har en verklighetskontakt. Att den uppfattade sannolikheten vilar på saklig grund betyder inte att gärningsmannen måste tolka verkligheten rätt. Det handlar inte om en korrekt förutsägelse. Bedömningen är subjektiv och uppfattningen gäller något som ligger framför honom i tiden. Det betyder att även en psykiskt störd gärningsman kan grunda sin tro på saklig grund, så länge han har kontakt med verkligheten. Det är svårt att tolka vad Högsta domstolen egentligen menar vid bedömningen av MA:s tro i st. 30 och 31. MA:s psykiska störning ges stor betydelse, bl.a. att han inte haft någon tanke på att NG skulle dö och att det var först genom vad han fick höra av poliserna på väg till arresten som han förstod hur allvarligt det var. Detta läggs till grund för bedömningen att det inte är styrkt att han i gärningsögonblicket trodde att NG skulle dö. Fråga är om inte bedömningen får tolkas så att domstolen inte hade något annat val än att komma fram till denna slutsats, när man väl uttalat att det inte var visat att MA vid tidpunkten för händelsen uppfattat att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att NG skulle dö (st. 29). Hur skulle han då kunna sägas ha trott att NG skulle dö, samtidigt som man definierar tro som att han antagit eller utgått från att effekten skulle inträffa? Därmed är cirkeln sluten. Låt oss hoppas att domstolarna vid likgiltighetsbedömningen kommer att hålla sig till bedömningen av den hos gärningsmannen uppfattade sannolikheten för att effekten skall inträffa och särskilt fokusera på frågan om han uppfattat att det finns en mycket hög sannolikhet, i stället för att
RÄTTSFALL [127] hemfalla åt bedömningar av gärningsmannens tro! 1 Då är man nämligen ute på ett sluttande plan. För att tillämpa ett likgiltighetsuppsåt är det heller inte nödvändigt att fundera över gärningsmannens tro. Antingen klarar han testet att han utgått från eller antagit att effekten skulle inträffa och lever upp till ett insiktsuppsåt eller gör han det inte och då får man söka efter andra bevisfakta. Suzanne Wennberg 1 Den skiljaktiga mening som justitierådet SJ utvecklar skulle exempelvis kunna föras med samma resultat utan att föra in gärningsmannens tro i bedömningen eller ens ett likgiltighetsuppsåt.