UNDERLÅTENHET ATT BISTÅ NÖDSTÄLLD. Av: Caroline Täckman

UNDERLÅTENHET ATT BISTÅ NÖDSTÄLLD Av: Caroline Täckman Examensarbete 20 poäng i straffrätt Stockholms universitet Vårterminen 2007 1

Innehållsförteckning 1 Inledning... 3 1.1 Syfte... 3 1.2 Metod... 3 1.3 Avgränsning... 4 2 Underlåtenhet som straffrättsligt begrepp... 5 2.1 Äkta och oäkta underlåtenhetsbrott... 5 3 En historisk återblick samt en jämförelse med vissa andra rättsordningar... 7 3.1 Historik kring underlåtenhet att bistå nödställd... 7 3.2 Förarbetena till brottsbalken... 7 3.3 De två första motionerna om en plikt att bistå nödställd... 8 3.4 Tredje motionen i ämnet... 9 3.5 Fjärde motionen i ämnet... 10 3.6 Departementspromemorian - Efter Lindome... 11 3.7 Straffansvarsutredningens förslag... 12 3.8 Motionsyrkanden om en plikt att bistå nödställd... 14 3.9 Förslag till en ny civilkuragelag... 15 3.10 Regleringen av motsvarande frågor i vissa andra rättsordningar... 15 3.10.1 Norsk rätt på området... 16 3.10.2 Dansk och finländsk rätt på området... 18 3.10.3 Fransk rätt på området... 19 4 Specialbestämmelser om underlåtenhet att bistå nödställd... 20 4.1 Skyldighet att avvärja allmänfara... 20 4.2 Skyldighet att varna och tillkalla hjälp vid brand eller olycka... 21 4.3 Skyldighet att hjälpa till vid trafikolycka... 22 4.4 Skyldighet att bistå människor enligt sjölagen (1994:1009)... 25 4.5 Skyldighet att rädda nödställda enligt luftfartslagen (1957:297)... 26 5 Rättspolitiska behov - fördelar och nackdelar kring en allmän skyldighet att bistå nödställd... 27 5.1 En bristande överensstämmelse mellan moralisk och juridisk plikt?... 27 5.2 Skäl som talar för ett införande av en allmän skyldighet att bistå nödställd... 27 5.3 Skäl som talar mot ett införande av en allmän skyldighet att bistå nödställd... 30 5.4 Den föreslagna bestämmelsens utformning sett utifrån olika perspektiv... 32 5.4.1 Den handlingspliktiges skyldigheter... 33 5.4.2 Fråga om allvarlig fara för liv eller hälsa eller därmed jämförlig situation... 34 5.4.3 Undantag från det straffbara området samt konkurrensregler... 36 6 Avslutande kommentar... 38 Käll- och litteraturförteckning... 40 2

1 Inledning Se framför er en svensk skolgård efter ett regn: ett bollplank, några buskar, en liten men djup vattenpöl. Det är tomt på människor sånär som på en ensam flanör och en tvåårig pojke som smitit från sin mamma. Pojken traskar i pölen, snubblar och faller, han får huvudet under vattnet. Flanören går närmare, tänder en cigarett, betraktar en stund dödskampen, kastar sedan en blick på sina nypustade skor och lämnar med snabba steg olycksplatsen. 1 Denna berättelse iscensätter en problematik av både moralisk och rättslig natur. Frågan bottnar i hur vi människor skall förhålla oss till varandra och hur man ser på varje människas plikt att bistå och hjälpa en nödställd. Borde mannen som befann sig på skolgården ingripit? Vad kan samhället kräva av en person som bevittnar en händelse som denna? I vilken utsträckning är det möjligt att göra sig skyldig till brott genom en underlåtenhet att handla? 1.1 Syfte Arbetets syfte är att i en bredare kontext försöka förklara varför man i svensk straffrätt idag inte har någon generell regel som kriminaliserar underlåtenhet att bistå eller hjälpa den nödställde. Frågan att besvara är även om ett sådant handlande bör kriminaliseras samt vilka fördelar- och nackdelar kriminaliseringen av ett sådant handlande kan medföra. 1.2 Metod Under arbetets gång har jag behandlat doktrin, förarbeten, lag och praxis. I doktrinen och förarbetena finns underlåtenhetsansvar beskrivet i dess olika former. Praxis på området är föga, men det finns ett par fall som är värda att notera. Det är viktigt att i sammanhanget poängtera för läsaren att det i svensk rätt finns många situationer där ett underlåtenhetsansvar kan komma ifråga, där det inte är fråga om en allmän skyldighet att bistå personer som befinner sig i fara. Dessa situationer är viktiga att kortfattat belysa eftersom diskussionen kring underlåtenhet att bistå nödställd ofta behandlar även underlåtenhetsansvar i andra former. Inledningsvis finner därför läsaren en redogörelse av begreppet underlåtenhet för att få möjlighet att sätta terminologin i dess rätta sammanhang. Därefter följer ett omfattande kapitel avseende den historiska bakgrunden och en jämförelse med vissa andra rättsordningar. Det intressanta är att se hur frågan har behandlats i Sverige 1 Utdrag ur Maciej Zarembas artikel, Orättens rötter, Moderna Tider, s. 26. 3

under historiens gång fram till dags dato. I detta avseende har även SOU 1996:185, vid namn Staffansvarets gränser, en framträdande roll eftersom frågan behandlats utförligt i denna. Eftersom svensk straffrätt idag inte har någon generell regel som kriminaliserar underlåtenhet att bistå den nödställde har även en komparativ studie gjorts med vissa andra länders lagstiftning. Främst för att kunna bilda sig en uppfattning om hur en möjlig framtida reglering i Sverige skulle kunna komma att se ut på detta område. I detta avseende kommer den norska rättsordningen ingående att behandlas. Den norska regleringen på området är av stort intresse då den ofta setts som en god förebild för Sverige i debatten kring underlåtenhet att bistå nödställd. Kortfattat kommer även Danmark, Finland samt Frankrikes reglering på området att beröras. Efterföljande avsnitt innehåller en beskrivning av de specifika fall då rättsordningen innehåller vissa bestämmelser som påbjuder att hjälpa andra, t.ex. inom trafikområdet. I dessa specifika fall stadgar lagen ett underlåtenhetsansvar och det är därför av vikt att se bl.a. hur förarbetena till dessa regleringar är utarbetade. Nästföljande avsnitt kommer jag att diskutera de rättspolitiska behoven bakom en reglering kring underlåtenhet att bistå nödställd. Analysen kommer att behandla både fördelar- och nackdelar med en kriminalisering på området. Även den i SOU 1996:185 föreslagna bestämmelsen rörande underlåtenhet att bistå nödställd och dess utformning kommer närmare att beröras utifrån olika aspekter. Därefter finner läsaren en avslutande kommentar där tankar och åsikter som förts fram i framställningen vävs samman. Läsaren kommer likaså att finna att jag löpande i texten ger uttryck för mina egna åsikter kring problematiken. 1.3 Avgränsning Denna framställning kommer enbart att behandla frågorna och problematiken kring underlåtenhet att bistå nödställd. Det kan både vara fråga om en nödsituation eller en skada som uppkommit genom ett brott eller genom en olyckhändelse. Eftersom fokus ligger kring underlåtenhet att bistå nödställd är denna framställning ingen heltäckande redogörelse rörande underlåtenhetsansvar. Vid behandling av praxis kommer jag att bortse från frågor avseende val av påföljd och straffmätning. 4

2 Underlåtenhet som straffrättsligt begrepp Strafflagstiftningen innehåller både förbud och påbud. Är det fråga om ett förbud innebär det att gärningen är formulerad som en handling. Ett påbud å sin sida innebär en underlåtenhet att utföra en påbjuden handling. En underlåtenhet bedöms normalt vara mindre straffvärd än en handling. 2 Detta förhållande kan förklaras med att ett påbud att göra något visst ställer större krav på oss människor än ett förbud mot att göra något. Genom ett påbud avskärs alla handlingsalternativ utom ett, medan ett förbud bara avskär ett handlingsalternativ av många. 3 Det finns såtillvida en återhållsamhet från lagstiftarhåll att straffrättsligt inskrida mot underlåtenhet. Underlåtenhetsbegreppet är enbart socialt i det att det inte som vid handling finns något rent fysisk motsvarighet till underlåtenheten. 4 En straffrättslig underlåtenhet består alltid i en underlåtenhet att utföra en viss handling, men är dock inte detsamma som passivitet eller overksamhet. Underlåtenhet består endast av att en person inte handlat i en viss situation och att person ifråga borde ha handlat. En förväntan föreligger kring att personen skulle ha handlat. Förväntansgrundlaget kan t.ex. bestå i existensen av sociala eller personliga regler, vanor eller rutiner. 5 2.1 Äkta och oäkta underlåtenhetsbrott I svensk rätt görs i huvudsak en indelning mellan äkta respektive oäkta underlåtenhetsbrott avseende konkreta brott. Ytterligare en distinktion skiljer mellan omissivdelikt och kommissivdelikt och uppdelningen torde då avse de abstrakta brotten. Med äkta underlåtenhetsbrott avses en överträdelse av ett omissivdelikt, och med oäkta underlåtenhetsbrott en överträdelse av ett kommissivdelikt, om överträdelsen sker genom underlåtenhet. 6 Ett äkta underlåtenhetsbrott innebär en överträdelse av ett straffbud som föreskriver straff för underlåtenhet i ett visst hänseende. Gärningsmannen straffas för att han inte företagit en viss påbjuden handling och denna gärning kan endast begås genom underlåtenhet. 7 Som exempel kan nämnas brottet fyndförseelse enligt 10 kap. 8 brottsbalken (BrB). 8 2 SOU 1996:185, s. 311. 3 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 118. 4 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 131. 5 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 132. 6 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 119. 7 Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s. 39. 8 SFS 1962:700. 5

Ansvar för underlåtenhet kan även i vissa fall utkrävas enligt 23 kap. 6 BrB om underlåtenhet att avslöja eller hindra brott. Enligt bestämmelsens första stycke kan straffansvar t.ex. bli aktuellt för den som bevittnar en pågående grov misshandel och har möjlighet att larma polis, men underlåter att göra detta. 9 I bestämmelsens andra stycke finns likaså en reglering kring vårdnadshavares skyldighet att hindra brott. Ett oäkta underlåtenhetsbrott innebär en överträdelse genom underlåtenhet av ett straffbud som i sig kan överträdas både genom handling och underlåtenhet. Ett oäkta underlåtenhetsbrott brukar delas in på tre olika sätt: För det första kan underlåtenheten vara identisk med att göra något annat som tyder på ett aktivt handlande, t.ex. förskingring (10 kap. 1 BrB). För det andra kan underlåtenheten att göra något psykiskt påverka en annan person, så att denne företar en handling eller underlåter att begå en handling, t.ex. utpressning (9 kap. 4 BrB). Slutligen kan en underlåtenhet att göra något ses som ett fysiskt orsakande av en viss följd (att låta något ske i stället för att förhindra att det sker.) 10 I det sistnämnda fallet begränsar man kretsen av tänkbara gärningsmän, vilket i doktrinen brukar uttryckas med att gärningsmannen måste ha befunnit sig i garantställning. Krav ställs på gärningsmannen genom att det skall finnas en särskild rättsplikt för denne att ingripa. Det skulle annars bli oöverskådligt att begränsa kretsen av gärningsmän. Garantläran gäller även för att det annars skulle bli betungande för den enskilde att förhindra alla risker från att förverkligas, och dels av rättvise- och straffvärdeskäl. 11 Indelning beträffande de personer som befunnit sig i garantställning brukar ske i övervakningsgaranter och skyddsgaranter. Övervakningsgaranter är skyldiga att avvärja faror med ett visst ursprung, medan skyddsgaranten (beskyddaren) i princip är skyldig att avvärja alla faror som hotar någon eller något. 12 Garantläran är i detalj ännu inte klarlagd i gällande rätt, men det får ändå anses klarlagt att man i viss utsträckning har ett övervaknings- och skyddsansvar. 13 Exempel ur praxis finns i NJA 1987 s. 655 där en övervakningsrelation ansågs föreligga emellan en grupp av tjänstgörande poliser. Andra tänkbara garantsituationer är t.ex. mellan föräldrar- barn, lärare- skolbarn samt kriminalvårdspersonal- intagna. Exempel där en ställning som skyddsgarant kan komma ifråga är även när en läkare åtagit sig att behandla en patient. 14 9 Jfr det s.k., Kode-målet, RH 1997:1. 10 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 120 ff. 11 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 120 ff. 12 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 131 ff. 13 SOU 1996:185, s. 313. 14 Jfr NJA 1946 s. 712 samt det s.k. civilmålet NJA 1974 s. 99. 6

Om garanten har ställning som skyddsgarant kan vissa liknelser ses med en situation där man är skyldig att bistå nödställd. Jareborg anser att det knappast kan sägas mer än att skyddsgarantställning kan föreligga, när någon löper fara till liv och lem. 15 Det är även av vikt att i sammanhanget påpeka att de oäkta underlåtenhetsbrotten skulle komma att vara undantagna från en framtida bestämmelse avseende underlåtenhet att bistå nödställd. Jag kommer närmare att förklara detta förhållande under avsnitt 3.7 samt avsnitt 5. 3 En historisk återblick samt en jämförelse med vissa andra rättsordningar 3.1 Historik kring underlåtenhet att bistå nödställd Frågan kring införandet av en generell regel för allmänheten att bistå en person i nöd har frekvent diskuterats i Sverige sedan 1950-talet. En lagregel rörande en allmän plikt att bistå nödställd har inte tidigare existerat i den svenska rättsordningen. Sedan 1600-talet har Sverige dock haft en lagstiftning kring underlåtenhet att upptäcka (ge till känna, avslöja) brott. Skyldigheten att reagera på annans brott kan sägas ha utmynnat i den lagregel som idag är gällande rätt i 23 kap. 6 BrB och som stadgar ansvar för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott. Denna historiska återblick skall dock inte närmare beröra frågorna kring underlåtenhet att reagera på annans brott, eftersom det ligger utanför arbetets avgränsning. 3.2 Förarbetena till brottsbalken Straffrättskommittén behandlade frågan kring införandet av en straffbestämmelse för underlåtenhetshandlingar som äventyrar annans liv eller hälsa i huvudbetänkandet Förslag till brottsbalk. 16 Den dåvarande kommittén ansåg att det knappast framstod som något praktiskt behov att, utöver reglerna om underlåtenhetshandlingars jämställdhet med positivt handlande och specialbestämmelserna på området uppta en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. 17 De ansåg snarare att en dylik bestämmelse kunde framstå som direkt olämplig. Departementschefen var av samma åsikt 15 Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 131. 16 SOU 1953:14. 17 SOU 1953:14, s. 143. 7

som straffrättskommittén och något införande av en straffbestämmelse rörande denna fråga lades aldrig fram. 18 3.3 De två första motionerna om en plikt att bistå nödställd Vid 1963 års riksdag väcktes två motioner med yrkande om att en straffbestämmelse rörande underlåtenhet att bistå nödställd borde införas i svensk rätt. 19 Enligt motionerna borde det vara en självklar moralisk plikt för var och en att efter förmåga bistå någon som är i nöd. Motionärerna menade att eftersom någon sådan juridisk plikt inte förelåg enligt svensk rätt uppkom en bristande överensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och lagens bestämmelser. Detta kunde te sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet. T.ex. då någon ser en person drunkna, trots att personen ifråga hade kunnat rädda den nödställde eller i andra nödsituationer tillkalla ambulans per telefon. Motionärerna åberopade även bilismens snabba utveckling och den ökande frekvensen av trafikolyckor som ytterligare ett skäl att införa en lagregel. Samma år fann lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att en lagregel på området inte var behövlig. 20 Lagutskottet anförde följande: Vad gäller det kriminalpolitiska behovet av en allmän straffbestämmelse mot underlåtenhet att bispringa nödställd torde utskottet först få erinra om att rättsordningen redan nu sörjer för erforderlig reaktion mot åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då personer i ansvarsfull ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter. Inom det område som lämnats straffritt synes de allra flesta människor vara beredda att självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra av dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet, när en allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med en kännbar, social reaktion ( ). 21 Enligt utskottet fanns det dessutom vissa allvarliga betänkligheter mot införandet av en straffbestämmelse rörande underlåtenhet att bistå nödställda personer. Brottsrekvisiten skulle enligt utskottet bli i allmänt hållna ordalag och svåra att precisera till konkreta handlingar. 18 Prop. 1962:10 s. B 97. 19 Mot. nr 16 i första kammaren och mot. nr 17 i andra kammaren, år 1963. 20 1LU utl. 1963:41. 21 1LU utl. 1963:41, s. 8 f. 8

Detta skulle enligt utskottet leda till tillämpningssvårigheter för domstolarna och svårigheter för enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför en viss nödsituation skulle komma att bedömas. Rättsosäkerheten skulle härigenom bli lidande. Det fanns även enligt utskottet anledning att särskilt beakta risken för olämpliga åtgärder vid omhändertagande av svårt skadade. Utskottet intog därför samma ståndpunkt som tidigare intagits av Straffrättskommittén. I enlighet med det anförda hemställde utskottet att motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd, varpå riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Utskottet inhämtade även remissyttranden, och det var då endast Svea hovrätt och Häradshövdingeföreningen som tillstyrkte förslaget enligt motionerna. Övriga remissinstanser, däribland riksåklagaren och advokatsamfundet, gick i avstyrkande riktning. 3.4 Tredje motionen i ämnet År 1971 väcktes en ny motion om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå en nödställd person. 22 Motionen och argumenten var till stor del av samma innehåll som vid 1963 års motioner. Denna motion innehöll dock ett tillägg i form av att man framhöll att norsk lagstiftning hade reglering på detta område och att denna borde kunna stå som förebild för en svensk regel. 23 Efter remissbehandling fann Justitieutskottet att det inte inträffat något under tiden sedan frågan behandlades senast som medförde att man nu borde bedöma saken annorlunda. 24 Denna uppfattning hade även vunnit starkt stöd vid remissbehandlingen och utskottet avstyrkte därför motionen, varpå riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag. Det kan dock vara intressant att i sammanhanget ange några av de argument som lades fram av remissinstanserna. Domareföreningen hänvisade till 1963 års remissyttrande i samma ämne och framhöll att en straffsanktion inte ansågs nödvändig eftersom de flesta människor i sådana situationer förmodligen handlar så gott de kan. Ur individualpreventiv synpunkt framhöll domareföreningen att en bestämmelse sannolikt inte skulle ha någon betydelse, utan mer ha karaktären av en tillfällighetsförbrytelse. Däremot framfördes att en dylik regel skulle kunna medföra en allmänpreventiv effekt genom att utgöra ett värdefullt stöd för människors handlande i kritiska situationer, och aktivera oföretagsamheten hos den presumtive hjälparen. Det kan även för den allmänna rättskänslan framstå såsom synnerligen stötande att en person, 22 Mot. 1971:173. 23 Mot. 1971:173, s. 1 ff. 24 JuU 1971:16, s. 4 ff. 9

som i en situation där han utan olägenhet för honom själv kunnat värdefullt bidraga till att rädda annan människas liv, icke för sin underlåtenhet att ingripa kan drabbas av någon som helst påföljd. 25 Domareföreningen anförde vidare att den ökade bilismen utgjorde ett starkt skäl för att en allmän skyldighet att bistå nödställd borde införas. Om det visade sig att det skulle bli allt för svårt att utarbeta en generell regel, borde det enligt föreningen i vart fall eftersträvas någon form av lösning av frågan angående bilolyckorna. 26 Argumenten mot ett införande som ytterligare framhölls var bl.a. att det från läkarhåll framfördes betänkligheter mot att låta icke utbildade personer omhänderta skadade. Det erinrades också om att det från polisens sida ofta framhållits att alltför många trafikanter samlas vid olycksplatserna. Detta ansågs utgöra ett faromoment i en del fall samt hindra polisoch ambulanspersonals arbete. 27 3.5 Fjärde motionen i ämnet Året efter, år 1972, väcktes en flerpartimotion som även denna gång yrkade på ett införande av en straffbestämmelse rörande underlåtenhet att bistå nödställd. 28 I motionen framfördes åsikten att det framstod som synnerligen stötande för rättsmedvetandet att inte någon som helst påföljd kan komma i fråga för den som underlåter att bidra till att rädda annans liv. Det kan röra sig om situationer då någon ingriper för att förhindra en misshandel eller på annat sätt avhjälper en olycka om detta kan ske utan olägenhet för den som ingriper. Enligt motionärerna framstod det som moraliskt förkastligt att rättsligt ansvar inte kunde utkrävas av den som varit vittne till att barn eller åldring överfallits och misshandlats, oaktat att vederbörande vittne utan fara för liv och säkerhet kunnat avvärja misshandeln. Det ansågs stötande för rättssäkerheten och tyvärr förefaller det i många fall vara så att känslan av moralisk plikt att bistå människor i nöd inte kan anses allmänt förekommande. 29 Därför skulle en bestämmelse på området bidra till att stärka känslan av moralisk plikt genom att vara grundad i den juridiska lagstiftningen. Det föreslogs även i denna motion att Norges lagstiftning skulle ses som en god förebild för en eventuell lagstiftning. Motionärerna bemötte även denna gång en del av de argument som tidigare medfört avstyrkande av motioner i ämnet. T.ex. medgavs att brottsbeskrivningarna skulle författas i 25 JuU 1971:16, s. 5 ff. 26 JuU 1971:16, s. 6. 27 JuU 1971:16, s. 4 ff. 28 Mot. 1972:899. 29 Mot. 1972:899, s. 3. 10

allmänna ordalag, men att det inte skulle innebära några problem eftersom en rättspraxis snabbt skulle utbildas på hithörande område. 30 Rättssäkerheten skulle således inte bli lidande. Enligt motionärerna förelåg en större risk för att rättssäkerheten skulle bli lidande om någon lagstiftning inte fanns att tillgå på området. Justitieutskottet fann likaså denna gång att vid en avvägning mellan för- och nackdelarna rådde inte tillräckliga skäl för en lagstiftning i enlighet med motionen. 31 Det fanns inte tillräckliga skäl för att införa en påföljd för den som underlåtit att rädda någons liv eller t.ex. förhindra en misshandel. En allmänt hållen regel skulle även kunna ge upphov till bristande enhetlighet i rättstillämpningen och leda till men för rättsäkerheten. Utskottet förespråkade dock att det skulle göras en översyn av frågan i samband med trafiklagstiftningen, (se nedan under 4.3). Likaledes beslutade riksdagen denna gång i enlighet med utskottets förslag. Även den så kallade räddningstjänstkommittén övervägde om det borde införas en generell skyldighet att vidta räddningsåtgärder. 32 I räddningstjänstlagens 39 (numera lag om skydd mot olyckor, 2 kap. 1 ) 33 infördes en allmän underrättelse- och alarmeringsplikt vid brand och olyckor, medan en generell skyldighet att vidta räddningsåtgärder inte ansågs behövlig. 3.6 Departementspromemorian - Efter Lindome Efter att det uppmärksammade Lindomefallet 34 inträffat kom frågan om behovet av en allmän bestämmelse rörande underlåtenhet att bistå nödställda att diskuteras i departementspromemorian Efter Lindome. 35 I utredningen togs frågan upp om det inte borde finnas ett utvidgat ansvar för underlåtenhet att hindra, anmäla eller avslöja brott. Svensk rätt ställer enligt promemorian betydligt lägre krav på människor att ingripa till andras hjälp än i många andra rättssystem. 36 Frågan är om detta kan anses vara befogat. Det finns anledning att tro att det idag skulle finnas stöd bland allmänheten för att införa ett längre gående krav på människor i detta hänseende än det lagen för närvarande uppställer. 37 Ett första steg i omprövningen av den svenska inställningen i om ett ingripande bör ske till andras hjälp kan vara att för svensk rätts del överväga den typ av regelring som finns i många andra länder. 30 Mot. 1972:899, s. 3. 31 JuU 1972:18, s. 5 ff. 32 SOU 1983:77, s. 541. 33 SFS 2003:778 34 RH 1991:51. 35 Ds 1993:15. 36 Ds 1993:15, s. 59. 37 Ds 1993:15, s. 59. 11

Både Norge och Frankrikes lagstiftning skulle enligt promemorian kunna tjäna som vägledning, vilket jag närmare kommer att redogöra för nedan, (se 3.10). Utredningen framförde dock den risk som finns med att ingripa i synnerligen farliga situationer, t.ex. situationer där vapen är inblandade. Det vore i sådana fall orealistiskt att förvänta sig ett ingripande. Det förefaller för mig som om det är ett naturligt påstående eftersom en avvägning alltid måste ske i förhållande till den som ingriper. Övervägandena i utredningen utmynnade sammanfattningsvis i att det finns skäl att pröva om ansvaret för att avslöja eller hindra brott bör vidgas. 3.7 Straffansvarsutredningens förslag Regeringen beslöt under år 1994 att tillsätta en särskild utredning för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. Behovet av en allmän straffbestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd kom därför att diskuteras i straffansvarsutredningen. I utredningen föreslås ett införande av en särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet att bistå nödställd. Staffansvarsutredningen gav ett konkret förslag på hur en bestämmelse på det aktuella området skulle kunna vara utformad, en ny 3:9 a : Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon annan. 38 Den nödlidandes liv eller hälsa utgör skyddsintressena bakom denna bestämmelse och borde därför enligt utredningens förslag placeras i 3 kap. BrB. Utredningen framhöll att en förutsättning för ansvar enligt paragrafen måste vara att det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunde begäras att den handlingspliktige skulle ingripa. Undantag görs likaså för de fall ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlingsskyldige eller någon annan. I den föreslagna bestämmelsens första stycke stadgas vad som skall utgöra straffbar underlåtenhet. Den tillämpliga straffskalan korresponderar med straffskalan för underlåtenhet 38 SOU 1996:185, s. 428. 12

att avslöja eller hindra brott (23 kap. 6 BrB). Vidare nämns i utredningen att ansvar för underlåtenhet att bistå nödställd normalt skall vara subsidiärt i förhållande till ansvaret för övriga brott i 3 kap. BrB, vilket innebär att de oäkta underlåtenhetsbrotten undantas från bestämmelsen. Hur detta förhållande kan förklaras kommer närmare att belysas under avsnitt 5. Bestämmelsens andra stycke behandlar förutsättningarna för ansvarsfrihet, vilket innebär att i ringa fall skall inte dömas till ansvar. Exempel på ringa fall kan vara att någon underlåter att ingripa i en situation där hjälp redan honom ovetande är på väg. 39 Som tidigare nämnts bör ansvar dessutom inte komma ifråga om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande själv eller någon annan. Det bör finnas en relativt god marginal till den handlingspliktiges förmån, och det omöjliga kan naturligtvis inte begäras. 40 I subjektivt hänseende krävs uppsåt. Straffansvarsutredningen anför att insiktsuppsåt är tillräckligt. Uppsåtet skall omfatta dels att den handlingspliktige har någon form av insikt om att han är skyldig att handla, dels att det föreligger konkret fara för någons liv eller hälsa eller att det föreligger en därmed jämförlig situation. Vad gäller uppsåt till faran för den nödställde torde dessutom krävas att gärningsmannen åtminstone på det sätt insiktsuppsåtet anger förstår att det föreligger någon form av risk för allvarlig skada. 41 Regeringens bedömning av straffansvarsutredningens förslag var att en sådan bestämmelse inte borde införas i svensk rätt. 42 Dock framhöll regeringen att syftet med en bestämmelse inom detta område aldrig kan anses förfelad, men att den nuvarande lagstiftningen redan stadgar underlåtenhetsansvar för de mest straffvärda fallen. Regeringen ansåg därför att det praktiska behovet av en allmän straffrättslig bestämmelse om handlingsplikt rörande underlåtenhet att bistå nödställd kan ifrågasättas. Det kan däremot finnas ett värde att i lag fastslå att enskilda inte får vara hur likgiltiga som helst inför en situation där någon svävar i allvarlig fara. Sammantaget kan sägas att regeringen fann att nackdelarna med den föreslagna ordningen vägde tyngre än de skäl som talade för ett införande. Jag kommer senare i denna framställning (se avsnitt 5) att återkomma till de skäl som straffansvarsutredningen förde fram kring varför en allmän skyldighet att bistå nödställd bör införas i svensk rätt. Likaså kommer jag då att djupare föra fram hur regeringen samt remissinstanserna bemötte utredningens förslag. 39 SOU 1996:185, s. 337. 40 SOU 1996:185, s. 429. 41 SOU 1996:185, s. 431. 42 Prop. 2000/01:85, s. 21 ff. 13

3.8 Motionsyrkanden om en plikt att bistå nödställd Under år 2001 lades en motion fram med yrkande om att straffansvarsutredningens förslag till lagbestämmelse om straff för den underlåter att bistå nödställd skulle genomföras. 43 Ytterligare två motioner avseende ett lagförslag om skyldighet att bistå nödställd framfördes under år 2002 och år 2003 av samma motionär och med dylika ståndpunkter. 44 Motionären ansåg att det skall införas ett straffrättsligt ansvar för den som underlåter att tillkalla hjälp eller bistå en nödställd person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa. Enligt motionerna skall i ringa fall inte dömas till ansvar och inte heller om ett ingripande inte kunde ske utan fara för den ingripande eller någon annan. Motionären påpekade att människors likgiltighet inför andra människors väl och ve verkar öka i dagens samhälle. En lagfäst skyldighet att bistå kommer därför leda till att det blir lättare för en nödställd att få hjälp. Kritiken som riktats mot en bestämmelse av detta slag, t.ex. svårigheterna för enskilda att veta när de är skyldiga att ingripa, bemötte motionären genom att framhålla att den aktiva handling som eftersträvas när det gäller att bistå nödställd är av positivt slag. I stort sett varje åtgärd, liten som stor, som kan vidtas med detta mål i sikte leder ju till straffrihet. 45 Utskottet kom att utförligt behandla frågan efter motionen som lades fram år 2001. 46 I sitt betänkande framhöll då utskottet att nackdelarna med att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de skäl som talade för att införa ett sådant ansvar. Bl.a. hänvisade utskottet till de argument som tidigare anförts av regeringen samt hur utskottet då bemött frågan. 47 Det är även viktigt att i sammanhanget påpeka att utskottet även tidigare har behandlat liknande motionsyrkanden och då intagit en något mer positiv syn i frågan. 48 Utskottet höll bl.a. för sannolikt att en generell reglering avseende straffansvar för den som underlåter att bistå nödställd hade stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt utskottet talade också skäl för att straffanvarsutredningens förslag utgjorde en lämplig reglering på detta område. Dock ville utskottet inte föregripa det pågående lagstiftningsarbetet och avstyrkte den då aktuella motionen. 43 Mot. 2001/02:Ju274. 44 Mot. 2002/03:Ju302 samt mot. 2003/04:Ju206. 45 Mot. 2002/03:Ju302. 46 2001/02:JuU10, s. 24. 47 2000/01:JuU25, s. 9 f. samt se även Prop. 2000/01:85, 21 ff. 48 1998/99:JuU22, s. 16 f. 14

3.9 Förslag till en ny civilkuragelag Under år 2005 lades ytterligare en motion fram. 49 Motionärerna förespråkade denna gång att en lag om ett utvidgat krav på ingripande vid brott m.m., en s.k. civilkuragelag skall komma att införas i svensk rätt. Lagen skall enligt motionärerna bygga på straffansvarsutredningens betänkande och den norska lagstiftningen på området. Vår benägenhet att hjälpa människor i vår närhet anser motionärerna ha minskat till följd av att vi idag lever i en individualiserad värld. Motionärerna vill därför föra fram att det är av största vikt att uppmuntra och förstärka medborgarnas ansvarstagande. En lagstadgad skyldighet att hjälpa en nödställd skulle därför uppmuntra detta ansvar. Det har på senare tid enligt motionärerna uppmärksammats fall där personer har undvikit att ingripa för att förhindra grova brott. Motionärerna tycker därför att det verkar ha gått så långt att medborgarna i Sverige helt enkelt inte vågar ingripa längre. Det är såtillvida oacceptabelt att förhålla sig passiv när en annan människa befinner sig i livsfara, och därför skall en lagstiftning på området snarast utarbetas. Ytterligare två motioner lades fram under år 2005 med en begäran om att ett straffrättsligt ansvar införs för den som underlåter att bistå nödställd, samt att en utvidgning av underlåtenhetsansvaret avseende brott bör komma ifråga. 50 Justitieutskottet anförde denna gång att utskottet behandlat frågan om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att ingripa i vissa situationer vid ett stort antal tillfällen. 51 Nackdelarna med att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå nödställd har då vägt tyngre än de skäl som talat för att införa ett sådant ansvar. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning i frågan och avstyrkte därför motionerna. 3.10 Regleringen av motsvarande frågor i vissa andra rättsordningar I våra nordiska grannländer och i många andra länder i Europa finns ofta en straffsanktionerad skyldighet att bistå nödställda. Detta alldeles oberoende av om nödsituationen har uppkommit som en följd av brott eller inte. Det är därför av intresse att se hur lagstiftningen är utformad i några av dessa länder. Diskussionen i Sverige kring att införa en dylik bestämmelse har även ofta utmynnat i att andra länders reglering skulle kunna utgöra goda förebilder. I detta avseende är det främst Norges reglering som ansetts kunna vara vägledande för Sverige. 49 Mot. 2005/06:Ju438. 50 Mot. 2005/06:Ju245, (samma motionär som 2001, 2002 och 2003), samt Mot. 2005/06:Ju448. 51 2005/06:JuU22, s. 56. 15

3.10.1 Norsk rätt på området I norsk rätt finns en generell skyldighet gällande underlåtenhet att bistå nödställd och underlåtenhet att avvärja fara för människoliv p.g.a. brand m.m. Nedanstående avsnitt är därför en redogörelse av norsk rätt på området, översatt av författaren med utgångspunkt i den norska doktrinen. Bestämmelsen återfinns i 387 Norges straffelov och lyder som följer: Med böter eller fängelse i upp till tre månader straffas den, som underlåter, oaktat att det var möjligt för honom att utan särskild fara eller uppoffring för honom själv eller andra, 1. att efter förmåga hjälpa den, som befinner sig i synbar och överhängande livsfara, eller 2. att i tid anmäla till vederbörande myndighet eller på annat sätt efter förmåga avvärja en eldsvåda, översvämning, sprängning eller liknande olycka, som medför fara för människoliv. För det fall att någon omkommer på grund av underlåtelsen, får dömas till högst sex månaders fängelse. Denna bestämmelse grundar såtillvida ansvar för personer som underlåter att bistå nödställd om fara för människoliv föreligger. Hjälpplikten beskrivs i doktrinen föreligga i en situation där döden kan inträda när som helst, eller situationen måste i vart fall vara kritisk. Bestämmelsen gäller oavsett vad som kan ha framkallat livsfaran och oavsett hur personen hamnat i den utsatta situationen. Det kan t.ex. vara fråga om sjukdom, olycka, brott eller självmordsförsök. 52 Den första punkten i paragrafen stadgar en plikt att efter egen förmåga hjälpa den som är i synbar och överhängande fara. Med egen förmåga menas att hjälpen kan bistå i att tillkalla ambulans, transportera den skadade till sjukhus eller utföra första hjälpen. 53 Vad som kan krävas av den handlingspliktige i den aktuella situationen måste göras med hänsyn till personens egna förutsättningar och hjälpmedel. Hänsyn skall också tas till det tillstånd personen befunnit sig i vid det aktuella tillfället. Den allmänna principen om att en berusade personer straffrättsligt är att bedöma som om nyktra äger inte tillämpning. 54 Personen har oförskyllt hamnat i situationen som kräver ett ingripande. Hans förmåga bör därför värderas efter de faktiska förhållandena och inte efter hur hans förmåga varit om han varit nykter. 52 Bratholm, Matningsdal, Straffeloven Kommentarutgave tredje del, s. 211. 53 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 54 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 16

Enligt den andra punkten i paragrafen skall eldsvåda, översvämning, sprängning eller liknande olycka avvärjas om fara för människoliv föreligger. Det handlar i första hand om att avvärja olyckan. Ofta kan dock ett avvärjande av olyckan inte ske. Den handlingspliktige skall då istället hjälpa den som är skadad. Om den handlingspliktige då underlåter att hjälpa den som är skadad så att den skadade inte överlever, ställs han till ansvar enligt den första punkten i bestämmelsen. Faran skall dock ha varit omedelbar och överhängande för att den handlingspliktige skall kunna ställas till svars. 55 Straffelovens 387 stadgar även en skyldighet att anmäla eller på annat sätt efter förmåga avvärja eldsvåda, översvämning, sprängning eller liknande olycka, som medför fara för människoliv. Envar skall försöka att förebygga allmän fara. Faran skall enligt doktrinen således försöka avvärjas efter förmåga, men att försöket inte lyckas medför inte straffansvar. 56 När lagen talar om att anmälan skall ske till vederbörande myndighet menas i första hand att anmälan skall ske till polisen, men även annan myndighet kan efter omständigheterna vara försvarligt. Det är viktigt att i sammanhanget poängtera att ett agerande av den handlingspliktige är betingad av att hjälpen kan ske utan fara eller uppoffring. Hur stor faregrad som befriar från plikten att hjälpa varierar efter omständigheterna. Generellt framstår det som orimligt att begära ett räddningsförsök för att den underlåtande skall befrias från ansvar. 57 Straffeloven kräver inte en räddningshandling när det skulle innebära att den handlingspliktige utsätter sig själv för livsfara eller sitt liv eller hälsa för mycket allvarlig fara. 58 Avgörande bör istället vara om situationen var sådan att det fanns en rimlig utsikt till att den handlingspliktiges hjälp skulle vara till nytta för den nödställde. Det som kan begäras av den handlingspliktige är då att denne gjort ett försök till att hjälpa. Utsikten att rädda någon är därför beroende av faran som plikten innebär att bistå den nödställde. Det krävs inte några bevis för att handlingen skulle ha kunnat rädda den nödställde, men är det uppenbart att hjälpen skulle ha varit verkningslös, skall straffansvar vara uteslutet. 59 Insatsen skall även ske efter egen förmåga. Doktrinen nämner att man i liten grad accepterar ekonomiska intressen som ansvarsfrihetsgrund. Den nödställdes intressen anses komma före en tänkbar ekonomisk förlust, men i praktiken blir kostnaderna ersatta av den som räddas. 60 55 Skeie, Den norske strafferett, annet bind, Den specielle del, s. 134. 56 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 213. 57 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212 f. 58 Skeie, Den norske strafferett, annet bind, Den specielle del, s. 134. 59 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212 f. 60 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 17

Det friar inte från straffansvar att andra personer är på plats som kan hjälpa den nödställde, dock kan det vara av betydelse. Plikten att hjälpa kan nämligen anses uppfylld när man har förvissat sig om att de andra personerna ger den nödvändiga hjälpen. 61 Situationen kan också vara den att personen som befinner sig i livsfara vill utsätta sig för den förhöja risken och att han därför frånsäger sig hjälp. Den nödställde eller skadade kan mena att han klarar sig själv. En sådan tillsägelse från den nödställde fritar inte alltid från straffansvar. 62 Tillfällen då det kan vara svårt att avgöra vad som gäller är t.ex. om någon frånsäger sig hjälp vid en hungerstrejk- situation eller en självmords- situation. 63 Den ovannämnda paragrafen nämner inte medverkan, som därmed faller utanför paragrafen och således inte är straffbart. Försök är likaså inte straffbart, utan förseelsen är fullbordad när hjälpen att avvärja är underlåten. För att personen skall kunna dömas till brottet krävs från lagstiftarens sida uppsåt, vilket även senare lagts till grund för Höyesteretts domar. 64 Omkommer någon p.g.a. underlåtelsen, får enligt bestämmelsens andra stycke, dömas till högst sex månaders fängelse. För att denna del av bestämmelsen skall kunna aktualiseras skall det föreligga orsakssamband mellan underlåtelsen och dödsfallet. Uppsåtet behöver inte omfatta att personen dog, men följden måste ha varit förutsebar. 65 3.10.2 Dansk och finländsk rätt på området Både Danmark och Finland stadgar i sina respektive rättsordningar en skyldighet att bistå personer som är nödställda. Nedan följer såtillvida en kortfattad redogörelse av den danska samt den finländska regleringen på området, såsom den lyder enligt svensk översättning. Enligt 253 i Danmarks straffelov döms den till böter eller fängelse upp till tre månader som: ( ) oaktat att han hade möjligheten därtill utan särskild fara eller uppoffring för sig själv eller andra, underlåter att efter förmåga hjälpa någon som befinner sig i omedelbar livsfara eller att vidta de åtgärder som av omständigheterna krävs för att rädda någon som är till synes livlös eller för att ta hand om personer som drabbats av skeppsbrott eller dylik olycka. 66 61 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 62 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 63 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 212. 64 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 214. 65 Bratholm, Matningsdal, i not 52 a.a., s. 214. 66 SOU 1996:185, s. 331. 18

I finländsk rätt finns en liknande bestämmelse som tar sikte på underlåtenhet att bistå nödställd. I 21 kap. 13 Finlands strafflag om försummande av räddningsåtgärd föreskrivs följande: ( ) den som, med vetskap om att annan befinner sig i verklig livsfara, underlåter att ge eller förskaffa denne sådan hjälp som han, utan att försätta sig själv eller annan i fara kan åstadkomma, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 67 I finländsk trafiklagstiftning finns även straffsanktionerade specialbestämmelser om en skyldighet att bistå trafikoffer. 3.10.3 Fransk rätt på området Fransk rätt har bestämmelser om underlåtenhet att bistå nödställd och underlåtenhet att avslöja brott samt även en relativt långtgående skyldighet att rent faktiskt hindra brott. I straffbestämmelsen som stadgar en skyldighet att hindra brott, finns även bestämmelsen som straffbelägger underlåtenhet att bistå nödställd. Bestämmelsen återfinns i artikel 223-6 i nya Code Penal och lyder enligt svensk översättning som följer: Den som genom sitt omedelbara ingrepp utan fara för sin egen del eller för tredje man kan förhindra antingen ett grovt brott eller en förbrytelse som riktar sig mot någons kroppsliga integritet och som av egen fri vilja underlåter att ingripa, skall bestraffas med fem års fängelse eller böter. Till samma straff döms den, som av egen fri vilja underlåter att bistå en person som befinner sig i fara med den hjälp han skulle kunna ge utan fara för sig själv eller för annan, antingen genom att själv ingripa eller genom att frambringa en hjälpaktion. 68 Det första stycket straffbelägger således underlåtenhet att hindra brott, medan det andra stycket i bestämmelsen straffbelägger underlåtenhet att bistå nödställd. 67 SOU 1996:185, s. 332. 68 SOU 1996:185 II, s. 252 samt SOU 1996:185, s. 332. 19

4 Specialbestämmelser om underlåtenhet att bistå nödställd Det finns som tidigare nämnts inte någon generell skyldighet att bistå eller hjälpa en nödställd. Frågan som då uppkommer är om rättsordningen ändock innehåller vissa bestämmelser som påbjuder att hjälpa andra. Svensk rätt innehåller idag ett antal lagregler som påbjuder en plikt att undsätta nödställda eller dylikt i specifika situationer. Dessa regler är av intresse då de uppvisar exempel på hur lagstiftaren valt att reglera frågan när den lyder under särskilda situationer. Läsaren kan därför med hjälp av dessa regler skapa sig en god bild av hur en allmän skyldighet att bistå nödställd i framtiden kan komma att behandlas i svensk rätt. 4.1 Skyldighet att avvärja allmänfara I 13 kap. 10 BrB stadgas en skyldighet att i vissa situationer avvärja fara som man själv framkallat, då det skäligen kunde begäras. Bestämmelsen har följande lydelse: Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller annorledes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 sägs eller allmän fara som avses i 7 eller 8 och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i högst ett år. Ett exempel på när bestämmelsen kan komma att bli tillämplig är då någon utan att förfara oaktsamt och utan uppsåt till mordbrand, antänder en avfallshög och elden därefter utvecklar sig så att fara för brand av mordbrandskaraktär uppstår. I sådana fall ingriper förevarande paragraf med stadgande om straff för honom om han, sedan han kommit till insikt om faran för brand av mordbrandskaraktär, inte till farans avvärjande gör vad skäligen kan begäras. 69 I subjektivt avseende fordras för att någon skall kunna fällas till ansvar enligt bestämmelsen att den underlåtande hade insikt om att han framkallat fara av angivet slag. I kravet på insikt ligger en begränsning av ansvaret, i det att helt lös misstanke att fara uppstått inte kan vara tillräcklig för ansvar. 70 Denna begränsning kommer också till uttryck genom att den 69 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, Brottsbalken- En kommentar II, s. 13:62 ff. 70 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, Brottsbalken- En kommentar II, s. 13:65. 20

underlåtande inte kan straffas för underlåtenhet av annat än vad som skäligen kunde begäras av honom. 4.2 Skyldighet att varna och tillkalla hjälp vid brand eller olycka I lag om skydd mot olyckor (2003:778) finns en skyldighet för enskilda att varna och tillkalla hjälp. Denna paragraf motsvarar den som tidigare återfanns i räddningstjänstlagens (1986:1102) 39. Paragrafen återfinns nu i 2 kap. 1, lag om skydd mot olyckor, och lyder enligt följande: Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olycka. I förarbetena till lagen framgår att skyldigheten att tillkalla hjälp bara föreligger om situationen inte kan bemästras av dem som är på olycksplatsen. 71 Detta uttrycks i lagtexten genom orden vid behov. Vidare framgår att i uttrycket vid behov också ligger att det inte finns någon skyldighet att tillkalla hjälp om polisen eller räddningstjänsten har kommit till platsen. 72 Det framgår även av förarbetena att skyldigheten att varna dem som är i fara bara gäller om det är praktiskt möjligt att vidta åtgärden. Enligt min mening görs därigenom en tydlig markering att särskilt stora krav inte kan ställas på den enskilde, vilket även poängteras kortfattat i förarbetena. Syftet med gällande lagstiftning är dock inte att befria den enskilde från ansvar. Förarbetena poängterar i stället att det allmänna skall hålla en organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan klarar av att bemästra en olyckssituation. 73 Skyldigheten att varna och tillkalla hjälp är straffsanktionerad enligt lagens 10 kap. 3 punkt 4. Straffet för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 2 kap. 1 är böter. Straffbestämmelsen är subsidiär i förhållande till BrB och i ringa fall skall inte dömas till ansvar. 71 Prop. 2002/03:119, s. 103 f. 72 Prop. 2002/03:119, s. 104. 73 Prop. 2002/03:119, s. 50 ff. 21

Utöver denna alarmeringsplikt kan den som är mellan 18 och 65 år åläggas tjänsteplikt på anmodan av räddningsledaren enligt 6 kap. 1 lag om skydd mot olyckor. Medverkan i denna räddningstjänst skall göras utifrån den förmåga personen besitter vad gäller kunskap, hälsa och kroppskraft. I förarbetena diskuteras likaså om det bör införas en särskild bestämmelse enligt vilken det åligger var och en att vidta skäliga åtgärder till skydd mot olyckor. 74 Juridiska fakulteten i Lund och Kemikontoret invände att man bör precisera vad den enskildes allmänna ansvar omfattar. Regeringen ansåg dock att det skulle föra alltför långt och betydande svårigheter av rättslig art att låta denna princip komma till uttryck i en lagbestämmelse. 75 En sådan svårighet är att i lagtexten avgränsa omfattningen av den enskildes ansvar, men även att fastställa bestämmelsens relation till annan lagstiftning, t.ex. på de straff- och skadeståndsrättsliga områdena. 4.3 Skyldighet att hjälpa till vid trafikolycka Inom trafikområdet är den aktualiserade problematiken reglerad på olika sätt genom en skyldighet att söka bidra med hjälp vid trafikolyckor och dylikt. Regleringen återfinns i lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, härefter trafikbrottslagen, samt trafikförordningen (1998:1276). Trafikbrottslagen stadgar i 5 straffrättsligt ansvar för den som avlägsnar sig från en olycksplats, s.k. smitning: Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, döms till fängelse i högst ett år. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon. 74 Prop. 2002/03:119, s. 51 ff. 75 Prop. 2002/03:119, s. 51. 22