Fornstigen på Gålö Lämplig helgutflykt! Här startar man, vid Morarna! Våra kollegor på Gålö, Gålö Gärsar, har sedan några år tillbaka en promenadstig på halvön med intressanta och hisnande utsikter. Och referenser till den äldre kulturen. Vandringen är c:a 3,8 km, inget slättlandskap, men ändå relativt lätt att gå med rätta skodon (och rätt klädsel).
Karta över Gålö Promenaden startar ovanför vägen vid föreningslokalen Morarna där man kan parkera bilen och tar normalt c:a 1,5 timme. Leden är väl utmärkt i naturen! En termos kaffe och några smörgåsar passar nog bra i konten! På intressanta platser finns infoskyltar som beskriver och förklarar! Promenaden är just nu extra vacker när naturen växlar från sensommar till höst,
färgspelet är fantastiskt! Men det är ju faktiskt vackert även på våren och sommaren! Se en kort film (utan ljud) från fornstigen av Mauritz Henriksson: Ett stycke vackert Gålö Kungastenarna på Sanda Ett oförklarat mysterium! Del av installationen efter Sandavägen (Klockarlötsvägen).
En märklig steninstallation finns på en liten holme några hundra meter NO om Sanda Gård i Österhaninge efter gamla vägen mellan Kyrkan och Berga Backe. Ett antal runda och koniska stenar finns anbringade på kammen av den fasta klippformationen på holmen, förankrade med järntenar som håller stenarna på plats. Det finns mycket lite dokumenterat om denna märkliga installation men rubriken ovan relaterar till några rader av Harry Runqvist i en skrift om Österhaninge socken från 60-talet. Jag har talat med många äldre Österhaningebor som genom åren åkt eller gått denna väg utan att notera vad som döljer sig på den lilla holmen. Sommartid döljs verket av grönskan men under vintern är det väl synligt men som sagt märkligt okänt i trakten. Här finner du stenarna! Harry Runqvist antyder i sin kommentar att verket kommit till som ett minne från ett kungligt besök i trakten, han ger ingen information om vilken kung det kan vara eller ålderssätter det. Vissa rykten antyder att det aktuella kungliga besöket skulle ha lämnat kungliga gener i trakten, att de olika symbolerna skulle referera till söner och döttrar.
Kan det handla om 1800-talet och Karl XV som var känd för att sprida sin vildhavre över stora områden, officiellt hade han vid sin död 1872 ingen son i livet Karl XV, 1826-1872, son till Oscar I, regerade unionen från 1859. Han var sonson till första Benadotten, Karl XIV Johan. eller kanske Fredrik I på 1700-talet, en vällusting till kung, denne tyske lantgreve från Hessen, som enligt de inofficiella historieböckerna hade samma intressen.
Fredrik I, Fredrik av Hessen, 1676-1751, regerade mellan 1720 till 1730. Var gift med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora som blev drottning efter dennes död 1718 men som abdikerade för sin make. Fredrik var gift med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora som han efterträdde som regent, inte heller Fredrik hade någon äkta son vid sin död men väl flera med Hedvig Taube som var hans erkända mätress. Hedvig tillbringade mycket tid på Ornö där fadern amiralen Didrik Taube ägde Sundby Gård. Möjligen stannade Fredrik till vid Gästgiveriet i Sanda under nån färd ut till Ornö, kanske finns det kungligt blod i några gamla Österhaningesläkter? Kanske installationen är värd ett besök nu när löven sakta faller, syns tydligt intill vägen.
Foto: Sune Nilsson, Stefan Jansson Minns ni den här? Motboken! De flesta läsare har säkert ingen aning om vad det är!
Detta lilla bruna häfte var en viktig handling i många hem under nästan 40 år. Kanske rent av en värdehandling som förvarades tillsammans med bankboken i den låsta chiffonjén i kammarn. I går var det 60 år sedan den svenska motboken avskaffades. Den infördes stegvis under första världskriget, i vissa områden 1914 och i hela landet 1917, efter ett förslag av läkaren Ivan Bratt. Svenska folket hade tappat kontrollen över drickandet och de styrande i landet krävde att alla inköp av sprit skulle införas i en bok. Och den 1 oktober 1955 avskaffades den och alla över 21 år fick köpa hur mycket de ville på Systembolaget! Mina personliga minnen från tiden med denna dyrgrip (för många) är ju inte något eget nyttjande, jag var bara 14 år. Men farsgubben hade ju naturligtvis en motbok och kunde ju därför understundom taga sig en sup. Lyckligtvis ett moderat nyttjande, många hade ju då som nu problem med konsumtionen.
Det var inte så enkelt att förse sig med dessa ädla drycker på den tiden, det fanns inget lokalt ställe att handla på. Närmaste bolag var på Havregatan på Söder, snett emot Åhlén & Holm på Ringvägen. Kallades i dagligt tal magasinet. Så här kunde det se ut på 50-talets början, inget självplock här! Det var att ta ångtåget till Södra Station eller Nynäsbussen till Ölandsgatan och proviantera! Det fanns lyckligtvis på den tiden kurirer! Farsans kurir var brevbäraren Olle Andersson i Gylden, (Rosenhill). Olle bar tillsammans med brodern Sigge ut posten på Söder. De tog varje morgon första tåget till stan! När en ny månad inträffade och ny tilldelning gjordes dök Olle upp för att hämta den underskrivna beställningen och själva boken. Det var inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition som styrde tilldelningen. Ransoneringen gällde bara starksprit, vin var fritt men ingen stor artikel på landsbygdens arbetarbefolkning. Möjligtvis Vermouth för att spetsa groggarna med. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Dealen var sådan att kuriren fick tillgång till den del som beställaren inte utnyttjade, i detta fall en liter till far och tre till Olle!
Nån slags oskyldig langning, eller hur? När Olle kom hem med tretåget var det leverans. Med sin jättestora läderväska med Postens emblem bjöds han intill köksbordet och plockade upp en flaska Renat, väl och vackert insnurrad i ett brunt papper. Att det fanns ytterligare flaskor i väskan både hördes och syntes. Betalning genomfördes och sedan var det dags för gångaren! Pappret togs av och veks noggrant ihop, korken vreds av, och två spetsglas fylldes. Mitt på bordet stod som alltid sockerskålen och herrarna tog var sin bit, saluterade varann och tog leveranssupen under ett visst smackande! Olle vandrade iväg med sin välfyllda väska, kanske hade han flera leveranser? Inför högtidliga tillfällen beställdes kanske också en flaska konjak, Grönstedts billigaste edition! Troligen uppskattade Olle inte dessa tillfällen, han fick ju mindre egen tilldelning. Undrar om herrarna visste vad whisky var på den tiden? Måste väl avsluta med att berätta att hedersmannen Olle i Gylden inte på något sätt bröt mot någon lag och inte heller hade synbara problem med sitt eget intag. Granelund, familjen Öbrink och hyresgästerna Österberg
Granelund finns kvar idag 2015, ligger efter gamla Tungelstavägen i korsningen med Aspvägen. Foto från 1967. Erland Österberg, som på lite äldre dar och som utflyttad Västerhaningebo, skrev många intressanta berättelser om vår hembygd på 30-50 talet berättar här om när han 1932 tillsammans med föräldrarna kom till Granelund vid Granebo. De kom från Lena i Uppland där Erland var född. Granelund var en stor fastighet med en tvåvåningsbyggnad och några mindre stugor som sedan 1930 ägdes av frånskilde fartygsmaskinisten Knut Öbrink. Familjen Österberg hyrde undervåningen medan övervåningen var reserverad för sjömannen Knut som dock inte flyttade till sin villa förrän 1933 då han mönstrade av för gott.
Tre välklädda karlar på Granelund, Hugo Öbrink, Joel Österberg och Knut Öbrink. Erland skriver om de tre åren man bodde här innan pappa Joel byggde egen villa i Jägartorp. Bl.a. om den bestämde hyresvärden som delade in folk i två kategorier, Svenskar och Kulier. Också om Knuts brorson Hugo, även han sjöman, som kommer dit och blir kvar på Granelund i många år, gift med Ingeborg och med barnen Anne-Marie och Arne. Läs Erlands berättelse här, bl.a. med en vackert ritad tomtkarta. Granelund på 30-talet
Vingar över Horsfjärden Märsgarns Flygstation 1923 Marinens flygstation vid Märsgarn. Tälthangarer och flygplan S 2 Hansa typ 31, 32. Flygvapenmuseums bildarkiv. Sommaren 1914 organiserar Marinen en flygskola vid Märsgarn, Hårsfjärden, med löjtnant Olle Dahlbeck som chef. Flygplan som användes var Bryggarkärran och tre sjöflygplan, inköpta för överskottet på den av biskop Manfred Björkquist organiserade s.k. pansarbåtsinsamlingen.
Bryggarkärran var en Nyrop-Blêriot, byggd i Landskrona 1911. Planet inköptes av bryggaren Otto-Emil Neumüller samma år och skänktes senare till Marinflyget, till stor del troligen på att löjtnanten Dahlbecks var gift med hans dotter. OttoEmil var också far till agronomen Johan Emil Neumüller som några år senare köper Hesslingby gård i Österhaninge. Bryggarkärran på uppdrag 1915 Det flygande materialet var tydligen inte i bästa skick så när order utgick från högre ort att de fyra planen på Märsgarn skulle bogseras intill Stockholm för teknisk undersökning fick de unga marinflygarna nog och sade upp sig. De ansåg sig själva som de mesta experterna på sina maskiner och kände sig överkörda. Dock utbröt första världskriget och för att inte missa chansen till mer flygning, anmälde de sig genast till tjänstgöring igen! Om detta och mycket annat berättar Richard Roosvall i en artikel du kan läsa här: Vingar över Horsfjärden
Kvarnen på Fors En fantastisk förvandling! Detta är Fors Kvarn på 2010-talet. Läs om förvandlingen av den fallfärdiga byggnaden till denna moderna bostad. Vattenkvarnen i Fors har funnits under mycket lång tid. Man tror att byn fått sitt namn efter sitt nära läge till det vattenfall som socknens längsta vattendrag här bildar (Westerin 1897). Kvarnen, eller rättare sagt kvarnarna, finns på en karta från 1638, en på vardera sidan av ån som här kallas Forsån. Den mindre kvarnen som från början var enbart en såg, tillhörde Berga och den större tillhörde Häringe. På en karta från 1868 finns de båda kvarnarna väl utmärkta och på höjden norr
om dessa den mycket omdiskuterade väderkvarnen. Vi ska här inte föra mera historiska diskussioner utan berätta lite om själva byggnaden på Häringedelen under senare tid. Fastigheten Fors 2:3 säljs av Häringe 1935 till Helge Ax:son-Johnsson på Berga, dennes dödsbo säljer till Kronan år 1943. Från 1954 hyrs kvarnen av konstnärinnan Carola Wallinder som friköper den 1966. Hon säljer den dock omgående till sjökaptenen Sven Linnell och hustrun Maj, född Tärnholm. Kvarnbyggnaden och den tillhörande mjölnarstugan var mycket nedslitna och paret Linnell inleder en omfattande renovering.
Så här såg kvarnen ut 1966, i bakgrunden mjölnarstugan. Sven Linnell skriver så här:
År 1993 säljer paret Linnell fastigheten till Jan och Inga-Lill Lagerström, född Tärnholm som fortsätter renoveringen, nu av interiören. Man inreder kvarnbyggnaden till en fullt modern bostad med ett fantastisk läge och anlägger en vacker utställningsträdgård på båda sidor om ån.
Trädgården på västra sidan av ån med resterna av den gamla tvättstugan.
Ån vid vårflöde, det nybyggda vattenhjulet.
Läs deras egen berättelse om detta och alla bekymmer på vägen. Ombyggnaden av Fors Kvarn Redaktören tycker till. Det har blivit ett otroligt stort. intresse för haningebloggen vilket naturligtvis är glädjande!
Vissa dagar snuddar antalet visningar 700 strecket! Men för all del, ibland är det bara ett par hundra! Tack alla följare (det accepterade namnet på de som läser), fortsätt så och sprid gärna sidan till släkt och vänner. Glöm inte dom som flyktat Haninge och sitter ute i landet/världen och längtar efter hembygden.. Mest besökt är inlägget om den gamla verkstadslokalen i Västerhaninge, vars vara eller inte vara delar läsarna i två lika stora grupper. Inlägget om denna anläggning engagerade många! Lite humor! På bilden i artikeln ses Mormontemplet i bakgrunden, förvånansvärt många tar chansen att tolka frågan som det är detta som borde rivas! Flera kommentarer, tack! Jag tycker dock det finns ett stort problem, idén med en blogg är ju att man ska
föra debatt på nätet och tillföra fakta och synpunkter på inlägget. Efter varje inlägg finns en kommentarsruta, jag kan inte påstå att denna funktion är överbelastad! Eftersom jag flaggar många av artiklarna på Facebook, en slags löpsedel, är det där som kommentarerna hamnar. Är ju inte fel på något sätt men i flödet på FB hamnar dessa efter ett tag i en stor anonym massa och försvinner mer eller mindre. I rutan skriver du löpande brödtext utan konstigheter, hamnar hos mej innan det läggs på nätet. Ingen censur i egentlig mening, gäller bara att sortera bort nätets knäppskallar! Vore alltså roligt att få fler kommentarer på själva bloggen! Redaktören, kan nås på sune.n@telia.com Villa Björkudden Ett tidigt egnahemsbygge Västerhaninge efter Nynäsvägen i
Villa Björkudden från slutet av 30-talet. På grindstolparna barnen Anna- Lisa och Göran År 1933 säljer ägaren till den lilla gården Ribbyholm, Herman Olsson, en tomt från norra delen av sina marker till vägarbetaren Algot Demander född 1902. Han bygger här en 1 1/2 plans villa på Ribby 2:88 och flyttar in med hustrun Sigrid, född Strömqvist och barnen Göran och Anna-Lisa. De kommer närmast från en lägenhet i Tingshuset där man bott sedan 1931. Algot var son till torparen på Dikartorp på Häringe, Karl August Demander. Han kom från Muskö till torpet 1911 och Algot var den äldste av tre söner. Alla noteras under Häringetiden som lantarbetare. Algot gifte sig med Sigrid år 1930. Hon var dotter till slöjdaren på Häringe, Frans Oskar Strömqvist.
Sigrid och Algot Demander Han köper den 2740 kvm stora tomten för 1050 kronor och kalkylen för bygget är 7450 kronor. Han lämnar in en låneansökan till Stockholms Stads & Läns Hushållningssällskaps Egnahemsnämnd och beviljas ett lån på 5000 kronor till sex % ränta. Kalkylen för Björkudden 1933. Villan övertas senare av dottern Anna-Lisa, gift Brorsson, och finns kvar 2015 på
en mycket vacker och välvårdad tomt, infarten har flyttats från Nynäsvägen till Gränsvägen. Bilderna tillhör Anna-Lisa Brorsson Några Västerhaningebor från förr Utanför Vägförvaltningens garage på 50-talet Fr.v. Joel Österberg, smed, byggde egnahem i Jägartorp 1933, Sven Mandel Karlsson byggde på Parkvägen i mitten på 40-talet, Nisse Lundqvist, verkmästare
och uppfinnare, bodde sedan slutet på 30-talet i den egna villan i hörnet Ringvägen/Tungelstavägen. Olof Wallin, bodde i Handen. Personen längst t.h. okänd. I mina samlingar finns detta fotografi som jag fått från Erland Österberg. Han var son till smeden Joel på bilden. Det är en del av personalen utanför det garage som nu ivrigt diskuteras på FB. När vägunderhållet förstatligats i mitten på 40-talet byggdes en anläggning med garage och verkstad i Västerhaninge, då söder om järnvägsbron, mitt emot Telestationen (finns kvar). Vägförvaltningens första lokaler, snett emot Åbyplan.
Karta som förklarar lägena. I början på 50-talet byggdes den nya anläggningen som nu tillhör Staten/Hemvärnet, det är här bilden är tagen. De gamla lokalerna utnyttjades av Bil AB Nils Arfvidsson som verkstad för Volvolastbilar från slutet av 50-talet. Företaget hade personbilsverkstad i garagelängan under nuvarande Harrys Cykel & Motor. Salholmarn, ett tragiskt öde! En fruktansvärd olycka gjorde
droskchauffören till eremit på Salholmen. I denna koja bodde Karl Gustav Hansson i sin ensamhet i nästan fyra år på den lilla Salholmen utanför Muskö, Man kan idag se resterna av kojan. Karl Gustaf Hansson från Rättvik hade flyttat till Sigtuna som trädgårdsarbetare. Därefter som spårvägare till Stockholm. Gifter sig och får en liten dotter. Får ett bättre jobb som droskchaufför och ser fram mot ett trivsamt liv i huvudstaden. Då slår olyckan till! På väg till jobbet en morgon backar han över sin hustru med droskan utanför huset, hon avlider direkt! Han hade försovit sig på morgonen, i brådskan hade han glömt sin matsäck på bordet och hon sprang ut för att lämna över den! Hela hans liv slogs i spillror på några ögonblick! Han beslöt att dra sig undan civilisationen och leva i ensamhet med sin sorg. I en
tidningsannons hittade han en öde ö till salu ute på Mysingen vid Muskö som han köpte för 600 kronor av Hem på Landet. Karta över Mysingen norr om Muskö. Han ackorderade ut sin dotter och våren 1927 kom han roende ut från Stockholm, iklädd sin chaufförsuniform, och slog sig ner på Salholmen. Där blev han boende i nästan fyra år i en stenkoja och levde på det som den lilla ön och havet omkring kunde bjuda. Han avled i januari 1931. Läs artikeln nedan om Salholmarn, den är sammanställd av Richard Roosvall och bygger på artiklar i Stockholmstidningen 21/11 1929 och i Musköbladet nr 2/1982, 1/1991 och 1/2001 samt samtal med öbor. Klicka här!