Konsert med Håkan Rosengren och Nanako Urase. Något om verken som spelas Schumann, Fantasistycken op. 37 1. Zart und mit Ausdruck 2. Lebhaft, leicht 3. Rasch und mit Feuer 1849 Schumanns kammarmusikverk från 1849 utgörs av kleinkunst, romanser, fantasier och idyller. Detta års kammarmusik ägnades dessutom i huvudsak åt blåsare; förutom detta verk tillkom stycken för horn, op. 70 och oboe, op. 94. Fantasistycken skrevs under ett par dagar i februari. Titeln kunde lika gärna stått i singularis. De tre styckena bildar nämligen en enhet med tydligt sammanhållande drag. Nästa alla teman börjar med upptakt, oftast en fjärdedel. Melodierna är sammansatta av motiv som ofta upprepas och bearbetas och första styckets inledande tema dyker upp i sista stycket. Som så vanligt hos Schumann uppvisar verket stora kontraster, som speglar Schumanns sammansatta personlighet. Stämningen växlar ständigt mellan det dionysiska och djärva och det apolloniska och inåtvända, förkroppsligat i Schumanns två alter egon, Florestan respektive Eusebius. 1 Vid publiceringen fanns stämmor även för violin och cello, men stycket framförs mest av klarinett eller cello. Klarinettstämman är skriven för A-klarinett. Mot en triol-rytm i pianot en rytm som präglar hela pianostämman klingar första styckets huvudtema ut i klarinetten. Det är en vemodig melodi i a-moll. Den första frasen börjar på subdominantackordet och gör därför intryck av halvslut snarare än början: Man kan lägga märke till att notexemplet, som visar den första meloditanken, består av 5 takter, inte 4, som vi är vana vid från populärmusiken. Att t.ex. stryka heltonen i takt 3 skulle ge en fyrtaktig halvperiod som skulle kännas rytmiskt bekväm men samtidigt göra melodin mindre spännande, banalare. Med början i en trånande fras: byggs en spänning upp som kulminerar i en uttrycksfull bågrörelse: I ett kort mellanparti lämnas mollmodus till förmån för brutna ackord i F-dur: Den första a-molldelen i det tredelade stycket återkommer men avslutas i A-dur. 1 Dessa två karaktärer skapades tidigt av Schumann i hans dagböcker och figurerade sedan som pseudonymer för honom själv både i verk och i tidningsartiklar i den av honom startade Neu Zeitschrift für Musik. 1
Om det första stycket är skrivit i Eusebius anda är det Florestan som talar i det andra. Första delens tema består av en dialog mellan piano och klarinett: Dialogen fortsätter även i mittdelen, som går i F-dur. Den består av två repriser. Även den andra reprisen uppvisar imitativ stämföring. Notexemplet visar klarinettstämman, men den inledande, fallande 8-delsrörelsen upprepas i pianot: Temats början är mycket likt första styckets huvudtema utan upptakt. Första delen återkommer och övergår i slutet i en coda. Sista stycket, Rasch und mit feuer, är liksom de tidigare stöpt i tredelad visform. Triorytmen från första stycket återkommer i pianostämman. A-delens tema karakteriseras av den uppåtgående 8-delsrörelsen och ett punkterat och synkoperat motiv som upprepas: När detta 8-taktiga tema upprepas övergår det efter 4 takter på ett fullständigt naturligt sätt i första styckets inledningstema! B-delens moll-tema har efter tre takter ett likande upprepat motiv. Detta upprepade motiv utvecklas ytterligare i ännu en repris, längre än de förra. A-delen i A-dur återkommer och hela stycket avslutas med en lång coda där flera av hela verkets motiv skymtar förbi. Bela Kovacs, Hommage à Manuel de Falla 1994 Den ungerske tonsättaren och klarinettisten Bela Kovacs (f. 1937) skrev för soloklarinett 9 hyllningsstycken till 9 olika tonsättare, Bach, Bartok, Chatjaturjan, Debussy, de Falla, Kodaly, Paganini, Richard Strauss och Carl Maria von Weber. Stycket till Manuel de Falla är skrivet med den klassiska spanska Flamencon som utgångspunkt. Stycket får klarinetten att likna flera olika instrument. Förutom trumpetstötarna i början är det lätt att känna igen fraser som till förvillelse liknar gitarrarpeggion. 2
Bohuslav Martinu, Sonatin för klarinett och piano 1. Moderato 2. Andante 3. Poco allegro 1956 Martinu (1890-1959) föddes i Policka i östra Böhmen. Hans intresse för impressionism förde honom 1913 till Paris, där han vistades under långa perioder till 1941. Hans kontakter i Paris med Stravinsky, jazz, läraren Albert Roussel och kollegerna i gruppen Les Six, blev avgörande för han utveckling som tonsättare. Vid Tysklands ockupation av Frankrike flyttade han till USA, där han trots vantrivsel bodde till 1953. De sista åren av sitt liv bodde han i Schweiz. Martinu var mycket produktiv. Han skrev 16 operor och 16 baletter, 35 konserter och över 70 kammarmusikverk, bl.a. 8 stråkkvartetter. Den amerikanske musikrecensenten Joseph Stevenson har betecknat Martinus musik som en blandning av Dvoraks humor, Janaceks komplexa rytmik och Stravinskijs neoklassicism. Denna blandning är väl företrädd i Sonatinen från 1956. Det lättlyssnade stycket med ett överflöd av tonala melodier beskrivs av en annan amerikan, klarinettpedagogen Eric Tishkoff, så här: Stycket är skrivet som en enda sammanhängande sats bestående av kontasterande avsnitt. I sonatinen, liksom i mycket av tonsättarens produktion, undviker Martinu vanliga musikaliska former. Som ett resultat av detta är hans verk, tidvis, något av en inre monolog 2, där sambanden mellan avsnitten är svåra för lyssnarna att uppfatta. Poulenc, Sonat för klarinett och piano 1. Allegro tristamente 2. Romanza 3. Allegro con fuoco 1962 Arthur Honegger dog 1955. Fyra år senare börjar Poulenc arbetet på en klarinettsonat tillägnad hans minne. De två vännerna tyckte i början inte om varandras musik. Arthur tycker att min är för lätt och jag tycker hans är för tung lär Poulenc en gång yttrat. Under Arthur Honeggers sista år fick de dock större respekt både för varandra och för varandras musik. Sonaten blev inte färdig förrän 1962, ett ganska typiskt exempel på Poulencs omständliga och långsamma kompositionsarbete. Den publicerades 1963 och uruppfördes samma år i USA med Benny Goodman och Leonard Bernstein som interpreter. Första satsen, Allegro tristamente, har en tydlig tredelning ABA. Satsen har en kort inledning med energiska toner i klarinetten: I A hörs framför allt två teman. Först spelar klarinetten en gåtfull melodi: Den avlöses av ett mer pregnant tema: 2 Stream of consciousness, ett berättartekniskt grepp använt av bl.a. författarna Joyce, Proust och Woolf. 3
B utgör en långsam, mörkare mittdel, Très calme. Den inleds med ett tema som delas mellan instrumenten: Ett verkningsfullt tema tas upp av klarinetten. Det för tankarna till Domine Deussatsens inledning i tonsättarens Gloria. Särskilt det första, streckmarkerade motivet, som omedelbart följs av en nedåtgående spegelbild, fyller resten av B-delen. Ett förkortat A avslutar med temana 2 och 3. Mellansatsen, Romanza, var den först komponerade satsen från 1959. Den hade då arbetsnamnet Lamento. Efter en inledning med veka toner avbrutna av en högljudd klarinettkadens, hörs klarinetten spela det vemodiga tema 1: En fortsättning på melodin spelas i pianot med svar i klarinetten Den virtuosa finalen, Allegro con fuoco, har något som ytligt liknar sonatform utan genomföring. Huvudgruppens första tema presenteras omedelbart i klarinettstämman: Ett andra tema är lika käckt men mer melodiskt: Ytterligare några teman hörs innan det är dags för det brett sjungande sidotemat. Återtagningen inleds först med en kort resumé av alla tre temana innan tema 1 återkommer och avslutar satsen. 4
Brahms, Sonat för klarinett och piano, Ess-dur op.120:2 1. Allegro amabile 2. Allegro appassionato 3. Andante con moto 4. Allegro 1894 De två klarinettsonaterna op. 120 från sommaren 1894 är Brahms sista kammarmusikverk. De har samma stämning av milt vemod och kontemplativ resignation, som finns i klarinettrion och klarinettkvintetten. Det hände ganska ofta att Brahms skrev två verk, när han ändå var på gång. Andra exempel är symfonierna nr 1 och 2, de två uvertyrerna, de två stråkkvartetterna op. 51, pianokvartetterna op. 25 och 26 samt klarinettrion och klarinettkvintetten. Enligt en av hans biografer, Hans Gal, berodde det på att Brahms fantasi, då han ägnade sig åt kompositionstekniska problem, bar frukt utöver vad som behövdes och därför räckte till ytterligare ett verk. Han menar också att det andra verket oftast blev ännu rikare och mer storslaget i formen än det första. Sådana skillnader är kanske märkbara för fackmannen. Den vanlige lyssnaren skaffar sig antagligen sina favoriter efter andra kriterier. För egen del tilltalas jag t.ex. mera av den första pianokvartetten än av den andra. Ofta skiljer sig karaktären på de två samtidigt utarbetade verken, men de två klarinettsonaterna får nog sägas ha en ganska likartad stämning. Verkens inspiratör är, liksom klarinettrions och klarinettkvintettens, den framstående klarinettvirtuosen Richard Mühlfeld, som Brahms träffat 1891. De är båda skrivna för B-klarinett. Brahms har gjort versioner för både viola och violin, som ersättare för klarinetten. Den andra klarinettsonaten är ovanlig genom att den har tre satser med i stort sett samma tempo. Det saknas i varje fall en riktigt långsam sats. Den ytterst korta och snabba finalsatsen kan sägas utgöra en sista variation av det tema som presenteras i sats 3. Den första satsen har beteckningen Allegro amabile. Ingen beskrivning av detta allegro är lämpligare. Den berömde wienske kritikern och Brahmsentusiasten Eduard Hanslick har gett det inledande huvudtemat följande beskrivning: Ett tema som vore det fallet från himmelen eller snarare hitfört som en doft av den skönaste ungdomstiden, fullt av ljuvt svärmeri och trängande kärlekslycka. Ett andra tema med ovanlig melodik, men med samma grundstämning är: Det tredje tema presenteras i forte: Ett underbart sluttema byggt kring huvudtemat avslutar expositionen. Genomföringen inleds av pianot i forte. Man hör fragment av andratemat men snart tar utveckling av huvudtemat över. I återtagningen liksom i expositionen är det klarinetten som inleder varje tema. Andra temat klingar nu i Cess-dur. Ordningen återställs innan det blir dags för det tredje temat som enligt konventionen spelas i tonikan (Ess-dur). En coda betecknad Tranquillo avslutar satsen. 5
Den andra satsen har scherzokaraktär. Den går i ess-moll. Huvudtemat är: Trion är mera lyrisk. Den går H-dur som kan tycka vara främmande i sammanhanget. Men det är i en tempererad stämning en mer praktisk notering än Cess-dur, som ju är subdominant till parallelltonarten (Gess-dur). Det betyder att den inte är mera främmande än F-dur är till a-moll. B-klarinettens stämma är också, som man kan vänta, noterad i Dess-dur (inte Ciss-dur) Första delen återkommer och avslutar den tredelade satsen. Tredje satsen, Andante con moto, består av tema med fyra variationer. Temadelen består av två delar med 6 resp. 8 takter. Den korta sista satsen, Allegro, utgörs av en snabb, femte variation av temat i sats 3. En coda, Più tranquillo, avrundar satsen. Otto Olsson, Cantilena och Allegretto Organisten och tonsättaren Otto Olsson (1879-1964) är kanske mest känd för sin orgelmusik och sina 70-tal körverk. Bland hans större verk kan nämnas Symfoni i g- moll (1901-02), Requiem för soli, kör och orkester (1903) och inte minst Te Deum för kör och orkester (1906). Det senare verket framfördes 100 gånger under hans livstid! Håkan Rosengren ger följande information om styckena: detta (är) originalmusik för piano och klarinett; det rör sig om två stycken från en opublicerad 10-satsig svit av Otto Olsson för klarinett och piano Enligt vad jag förstår så skrev Otto Olsson det här verket till en vän som spelade klarinett. Charmigt, opretentiös, folkmusikinspirerat, och lite svensk national-romantiskt Marie Grandval, Invocation 1881 Den franska tonsättaren Marie Grandval (1828-1907) fick sina första lektioner av familjevännen Friedrich von Flotow och tog senare privatlektioner för Chopin och Saint-Saëns. Grandval tillhörde aristokratin och kände sig därför tvungen att publicera flera av sina verk under pseudonym. När Société Nationale de Musique (SNM) grundades 1871 av bl.a. Saint-Saëns blev Marie Grandval sällskapets mest spelade tonsättare under 70-talet. Hon skrev också flera operor. Invocation är det första av Två stycken för klarinett och piano. Det är vemodsfyllt med en ljusare mellandel. 6
Augusta Holmès, Lento molto Tonsättaren Augusta Holmès (1847-1903) var en färgstark kvinna. Under flera år var hon elev till César Franck, och kanske även hans musa. Liksom Marie Grandval, nöjde hon sig inte med att komponera för salongen. Och när 100-års-minnet av franska revolutionen skulle firades med ett hyllningsverk gick beställningen inte till Saint- Saëns, Massenet, Fauré, d Indy, eller Chausson för att bara nämna några av den tidens etablerade tonsättare av manligt kön utan till Holmès. Hennes verk, Ode Triomphale, som krävde 1 200 musiker, framfördes tre gånger i september 1889 under ledning av Édouard Colonne. T.o.m Camille Saint-Saëns, vars musik visserligen under senare tid orättvist förminskats, men som onekligen framstår som urtypen för en konservativ herre, hyllade henne bl.a. med en dikt på alexandrin efter att hennes ode hade framförts. Lento molto för klarinett och piano, är ett stillsamt, mollstämt litet stycke med ett kontrasterande utspel i mitten. Auguste de Boeck, Impromptu Boeck (1865-1937) var en flamländsk tonsättare som i musikstil var påverkad av nyryssarna, framför allt Rimskij-Korsakov. Han var mycket produktiv och skrev över 400 verk. I Impromptut för klarinett och piano inramas en lyrisk mellandel av ett virtuost avsnitt av perpetuum-mobile-karaktär. Yngve Bernhardsson 7