UGANDA 1 24 februari 2009

UGANDA 1 24 februari 2009 Daniel Bengtsson

1. Mabamba Bay Wetland System 2. Lake Mburo National Park 3. Mgahinga Gorilla National Park 4. Bwindi Impenetrable National Park 5. Queen Elizabeth National Park 6. Semliki National Park 7. Kibale National Park 8. Budongo Forest Reserve 9. Murchison Falls National Park 10. Mabira Forest Reserve 2

DELTAGARE Göran Hansson, Harplinge Roger Holmberg, Kungsör Gert Johansson, Malmö Michael Johansson, Borås Irene Jensen, Hägersten Kjetil Jensen, Västerås Fredrik Rudzki, Täby RESELEDARE Daniel Bengtsson, Södertälje RESRUTT 1/2 Flyg Skandinavien Entebbe (via Amsterdam) 2/2 Mabamba Bay Wetland System Lake Mburo National Park 3/2 Lake Mburo National Park Mbarara 4/2 Mbarara Kabale Echuya Forest Kisoro 5/2 Kisoro Mgahinga Gorilla NP Echuya Forest Reserve Ruhija 6/2 Ruhija 7/2 Vandring till Mubwindi Swamp, Bwindi Impenetrable National Park 8/2 Ruhija The Neck, Bwindi Impenetrable National Park Buhoma 9/2 Bwindi Impenetrable National Park; Gorilla trekking 10/2 Bwindi Impenetrable National Park; Buhoma (Waterfall) Trail 11/2 Buhoma Ishasha Mweya Lodge, Queen Elizabeth National Park 12/2 Queen Elizabeth National Park; Kasenyi + Kazinga Channel (båttur) 13/2 Queen Elizabeth National Park; Kasenyi Lake Kikorongo Explosion Craters Kyambura Gorge 14/2 Queen Elizabeth NP Kasese Fort Portal Semliki (Sempaya) Vanilla (Farmer s) Hotel i Kavile Village, Bundibugyo District 15/2 Kirumia Trail, Semliki National Park Fort Portal 16/2 Fort Portal Kibale National Park + Bigodi Wetland Sanctuary 17/2 Kibale NP Fort Portal Mubende Moiha Masindi 18/2 Budongo Forest Reserve; The Royal Mile Busingiro Kanyge Dam 19/2 Busingiro, Budongo FR The Escarpment Red Chilli Rest Camp, Murchison Falls National Park 20/2 Murchison Falls National Park; Busingi + Victoria Nile (båttur) 21/2 Murchison Falls National Park; norra sidan + fallen 22/2 Murchison Falls NP Kampala Mabira Forest (The Rainforest Lodge) 23/2 Mabira Forest Reserve Kampala Victoriasjön Entebbe 24/2 Ankomst Skandinavien (via Amsterdam) OMSLAG. Grå krontrana. Foto: Daniel Bengtsson DENNA SIDA. Shoebill (Träskonäbb). Teckning: Peter Elfman 3

Träskonäbb var givetvis ett av resans huvudmål. RESEDAGBOK Söndag 1 februari Eter planenliga morgonavgångar från Arlanda, Landvetter och Kastrup sammanstrålar vi i Amsterdam. Återstår då åtta timmars flygning till Entebbe, där vi landar kl 21 (svensk tid + 2 timmar). Vi möter behaglig värme samt vår ledsagare Hassan Mutebi, som efter diverse packningsbestyr tar oss till ett näraliggande hotell. Måndag 2 februari ( Dagen T ) I gryningen regnar det kraftigt. Hassan är något sen, så vi hukar under tak och spanar in Long-crested Eagle, Lizard Buzzard, Eurasian Hobby, Broadbilled Roller, Woodland Kingfisher och Splendid Starling. Vår första skådarlokal ligger inte långt borta. Vägen går längs Victoriasjöns strand med möjlighet till fortsatt introduktion av Ugandas talrika fågelfauna 1. Spektakulära Great Blue Turacos och Black-and-white-casqued Hornbills har valt en torraka som viloplats medan Senegal Lapwing, Yellow-throated Longclaw och Sooty Chat befinner sig på marknivå. Mabamba Bay Wetland System, i Victoriasjöns nordvästra hörn, klassas som viktig våtmark enligt Ramsarkonventionen. Med all rätt tycker nog de flesta fågelskådare som besöker lokalen, eftersom man där får se en av världens mest eftertraktade 1 Drygt 1030 arter räcker till en fjärdeplacering på den afrikanska totallistan. Endast Kongo Kinshasa (1146 arter), Kenya (1120) och Tanzania (1085) har fler. Räknat per km 2 kommer dock de små nationerna Rwanda (677) och Burundi (612) före Uganda. Foto: Daniel Bengtsson fågelarter träskonäbben, eller den valhuvade storken enligt direktöversättning av dess tidigare engelska namn. Först bekantar vi oss med mindre iögonfallande Swamp Flycatcher och jämför Carruthers s Cisticola med dess närstående släkting Winding dito, medan små kanoter paddlar oss på kanaler genom papyrusdjungeln. Purple Heron, Lesser Jacana och Long-toed Lapwing noteras också. Så snart Abu Markúb 2 siktats dras vi handgripligen allt närmare. Bukten är nämligen grund och täckt av vattenväxter, främst näckrosor (Nymphaeaceae) och vattenhyacint (Eichhornia crassipes) 3. Oberörd av vår närvaro beskådas den dinosaurielika varelsen till slut på 15-20 meters håll! Inte förrän vi retirerat tar djuret så småningom till vingarna för att söka jaktlycka längre ut i träsket. 2 Abu Markúb är arabiska för skons fader. För vidare läsning rekommenderas Bengt Bergs Abu Markúb på jakt efter jordens märkvärdigaste fågel, utgiven av Norstedts Förlag i Stockholm 1924 (2:a upplagan 1926). 3 Denna ursprungligen sydamerikanska växt introducerades till Rwanda 1988, varifrån den spred sig invasionsartat över Victoriasjön. 1995 täckte den 90 % av Ugandas kust. Ett decennium senare hade den för ändamålet införda Mottled Water Hyacinth Weevil (Neochetina eichhorniae) framgångsrikt decimerat beståndet. Men via översvämningar och ökad tillströmning av näringsämnen har vattenhyacinten därefter åter växt till ett stort problem. Mindre solljus når Victoriasjöns botten, vilket medför negativa konsekvenser för inhemska växter och djur, samtidigt som växtmattan försvårar fiske och förbindelser för lokalbefolkningen.

Åter på fast mark kollar vi snygga Red-chested Sunbird och Black-headed Gonolek. På en näraliggande lokal ses Grey Kestrel, White-throated Beeeater och Diederik Cuckoo samt orädd Hamerkop, dammsnäppa och styltlöpare m.fl. vadare i strandkanten. Några buskartade träd ute i vattnet hyser en koloni vävare bestående av inte mindre än sju arter! Därmed kan Village, Orange, Slender-billed, Yellow-backed, Golden-backed, Northern Brownthroated och Vieillot s Black Weaver bockas av under bekväma omständigheter. Under ett något ofrivilligt stopp (för att invänta Hassans fru som ska ta vår campingutrustning i förvar) dyker plötsligt två örnar upp över skogen. Förbryllande nog visar sig den ena vara Cassin s Hawk-Eagle medan den andra ser ut som Ayres s. Det kan tyckas alltför osannolikt att se dem tillsammans, men vad kan vi göra när bilderna bekräftar typiska karaktärer för respektive art?! De skruvar upp på högre höjd och glider bortåt, så antagligen var de inte bofasta på lokalen. Ayres s och Cassin s Hawk-Eagle. Foto: Kjetil Jensen Någon gång på varje skådarresa brukar det bli riktigt sen lunch. Denna gång blir det redan första dagen, då vi anländer till ekvatorn kl 16.30. Tre timmar senare når vi Mburo National Park. Imapla, zebror och vattenbockar kantar vägen fram till Mantana Tented Camp, där vi inkvarteras i rymliga 5 AVIFAUNA tält med sängar och dusch etc. Köket imponerar med en delikat middag bestående av fyra rätter. Tisdag 3 februari När morgonen gryr avslöjas campens magnifika läge på en höjd med utsikt över Lake Mburo. Förutom vällagad frukost avnjuts Tropical Boubou i parsång. Sedan beger vi oss ut i den 370 km 2 stora parken. Det har fallit förvånansvärt mycket regn på sistone, vilket klätt savannen i grönska som nyttjas av talrika impalakid och Topi. Bland fåglar märks Spot-flanked Barbet, Red-faced Crombec, Tabora Cisticola och Emerald-spotted Wood-Dove. Vid det administrativa högkvarteret Rwonyo ses Bluecheeked Bee-eater samt White-browed Robin-Chat, och längs vägen ner till campen visar sig Ross s Turaco samt Nubian Woodpecker fint. Vår entré skrämmer ett gäng Water Thick-knees som snart söker skugga, medan Lesser Striped Swallows verkar trivas i morgonsolen. Kl 09 avgår båtturen längs sjökanten. I ett tätt buskage trycker White-backed Night-Heron och en hane African Finfoot försvinner hastigt. Det gör däremot inte svallvågorna som rör sig i riktning mot oss. När de når vår farkost uppstår kollision med en flodhäst! Vi kan skatta oss lyckliga att incidenten inte retade upp kolossen mer än till några frustanden. Båtföraren vidtar försiktighetsåtgärder så att vi kommer runt flodhästgruppen ut på säkrare vatten. Två honfärgade African Finfoots simmar förvånansvärt öppet över en vik och visar sig således exemplariskt. På tillbakavägen noteras ytterligare en, varför totalsumman blir imponerande fyra simrallar! Dessförinnan har vi även tittat nära på en hona Giant Kingfisher och relativt nykläckta krokodiler. I avsaknad av lämpliga stenar födosöker övervintrande drillsnäppor uppepå flodhästar. Efterföljande game drive ger White-winged Tit. Mer action blir det när vi längs vägen tillbaka möter Black Cuckoo-Shrike, Sulphur-breasted Bush- Shrike, Chinspot Batis, Yellow-fronted Tinkerbird, Golden-breasted Bunting samt Black-necked och Red-headed Weaver. Sedan smakar det bra med vällagad lunch, där tilapia utgör huvudrätt. Med mätta magar lämnar vi Mantana Tented Camp för att tillbringa eftermiddagen i utkanten av Mburo. Vi går en sväng vid små dammar i randzonen mot odlingsbygd. Krontranornas ungar visar redan hjässfjädrar som torde göra varje punkare avundsjuk. Mindre spektakulära är Siffling Cisticola och Buff-bellied Warbler. Några Yellow-winged Bats hittas på dagkvist och visar i flykten att namnet är välförtjänt. Vi får också närmsta tänkbara kontakt med en liten krabat till Dwarf Mongoose. Bra obsar på Tawny Eagle, Bare-faced Go-awaybird och Black-bellied Bustard är också minnesvärda. Ute vid huvudvägen ses rör- och kamsothöna, Hottentot Teal, Golden-backed Weaver samt en flock om 200 abdimstorkar som fäller för rastning

Var det verkligen här vi åkte i morse?! på en sandig sluttning. Klockan har blivit 20 när vi anländer till Lake View Hotel i Mbarara. I den stora institutionslika buffématsalen har vi sällskap av såväl affärsmän som turister och nunnor. Onsdag 4 februari Frukost kl 06.30. Att vi befinner oss långt västerut i tidszonen bekräftas av sen soluppgång. I den anlagda dammen, som för övrigt är upphov till hotellets namn, ligger en ensam rosaryggad pelikan. Spekulationer om tveksam spontanitet dementeras när artfränder kommer inflygande och vattenplanar på typiskt pelikanmanér. En hane dvärgrördrom skulkar i vassen och dito Giant Kingfisher bevakar också dammen. Ett blommande träd vid entrén drar till sig allehanda fåglar, mest notabelt Bronze, Green-headed, Red- och Scarlet-chested Sunbird. Vi påbörjar sedan de dryga tjugo milen mot Kisoro. Strax utanför Mbarara sitter Black-lored Babbler och vi får simultan jämförelse mellan Copper och Bronze Sunbird. Fan-tailed Widowbird förekommer tämligen allmänt längs vägen. Ett kort stopp för inköp av ananas ger resans första Chubb s Cisticola, Western Citril, Yellow-fronted Canary samt White-headed Saw-wing. Utanför nästa stad lämnas vi för en stund i betesmark som bjuder på goda vyer av Meyer s Parrot, Cinnamon-chested Bee-eater och Grey-capped Warbler. Planenligt stannar vi senare vid stake-out för Dark-capped Yellow Warbler. Där erbjuds också fina lägen på African Reed-Warbler, Long-crested Eagle, Whitebrowed Scrub-Robin och Crowned Lapwing. När vi kommer till kulligt landskap med bananodlingar 6 Foto: Daniel Bengtsson närmar vi oss Kabale (1800-1900 m.ö.h.). Under en ordentlig tropisk regnskur intar vi lunch på White Horse Inn och kikar på tusentals Straw-coloured Fruit Bats i klasar. Den 25 km långa och 7 km breda Lake Bunyoni påstås vara 900 m djup, vilket i så fall skulle göra den till Afrikas näst djupaste efter Lake Tanganyika 4. Strax därefter tornar Virungabergen 5 upp sig. Vid den tredje toppen möts länderna Uganda, Rwanda och Kongo Kingshasa i ett treriksröse. Alldeles utanför Kisoro vittnar ett flyktingläger om att det i regionen fortfarande råder oroligheter med 4 Tanganyika är med sina 1470 m i sin tur näst djupast i världen efter Bajkalsjön, vars maxdjup anges till 1637 m. 5 Denna vulkaniska bergskedja sträcker sig från Lake Kivu i söder till Lake Edward i norr och utgör en betydande del av Albertine Rift, den västra grenen av Great Rift Valley. Två av vulkanerna i Kongo Kinshasa är fortfarande aktiva (med senaste utbrott 2006) medan övriga är slocknade. Den högsta toppen, Mt Karisimbi, mäter 4507 m. Bergen har bl.a. blivit kända genom Dian Fossey, som vigde sitt liv åt bergsgorillorna i Rwanda. Hon mördades vid 53 års ålder, troligen på beställning av Protais Zigiranyirazo, f.d. guvernör i provinsen Ruhengeri och skapare av de dödspatruller som tog livet av 800 000 rwandier 1994. Rapporter talar om att Fossey planerade att officiellt avslöja Zigiranyirazo för tjuvjakt och smuggling, vilket antas vara motivet för mordet. Innan dess hann Fossey skriva sina memoarer i boken De dimhöljda bergens gorillor, som även är en beskrivning av hennes vetenskapliga arbete. Delar av berättelsen blev senare till film med samma titel och 2006 premiärspelades en opera om Fossey.

mänskliga tragedier som följd. Ett 30-tal krontranor spatserar på stadens landningsbana. Torsdag 5 februari Under färden uppför Mgahingas sluttning möter vi stora kvinnliga arbetslag på väg till fälten. De tillhör folkgruppen bafumbira som härstammar från både hutu och tutsi. Bafumbiras blandade ursprung var en bidragande orsak till att folkmordet i Rwanda aldrig nådde Kisoro. Mgahinga Gorilla National Park är med sina 34 km 2 Ugandas minsta nationalpark, men bildar tillsammans med angränsande parker i Rwanda och Kongo Kinshasa det 434 km 2 stora Virunga Conservation Area. Toppen Mgahinga (3474 m) är den lägsta av tre på ugandiskt territorium. Den överblickas av Mt Sabyinyo (3669 m) och Mt Muhubura 6 (4127 m). I frisk och klar morgonluft välkomnar Blackheaded Waxbill, White-tailed Blue Flycatcher och Rwenzori Double-collared Sunbird vid parkeringen. Vi påbörjar vandringen som långsamt tar oss uppför sluttningen, delvis genom sluten bambu. Stigen är svårskådad men bjuder i alla fall på skulkande Mountain Illadopsis inne i ett buskage. Vid öppnare partier ses Dusky Turtle-Duve och Rufous-chested Sparrowhawk. Så småningom visar sig Mountain Greenbul, Rwenzori Batis, Red-faced Woodland- Warbler samt Collared, Chestnut-throated och Mountain Masked Apalis. Målarten Rwenzori Turaco hörs relativt nära, men visar sig bara som en skymt för några. Även Golden Monkey ropar utom synhåll. Vi fortsätter i sökandet upp genom en ravin, där Moutain Buzzard kan särskådas. I den vegetationsrika sluttningen på motstående sida rör sig Mountain Yellow Warbler och Regal Sunbird. Längs vandringen nedåt drabbas vi av ett skyfall som heter duga. Såväl stig som väg förvandlas snabbt till forsar. Imponerande i sig, men vi hade nog helst sluppit se det med egna ögon. Väl tillbaka nere i Kisoro intar vi lunch och försöker torka till i värmen. På andra sidan dalen är vägen i stort sett torr. Under resans första (men definitivt inte sista) punktering noteras vår enda mörka augurvråk. Skådning i Echuya Forest Reserve (3400 ha; 2300 m.ö.h.) med eftermiddagssol ger Strange Weaver och White-browed Crombec. I utkanten av skogen ligger Muchuya Swamp, som visar sig vara pålitlig lokal för Grauer s Rush-Warbler. Nöjda med att ha beskådat denna exklusiva art i tubkikare beger vi oss till Bwindi Impenetrable National Park. Vi gör 6 Muhubura betyder guide efter dess inflytande som landmärke. På 1800-talet glödde fortfarande kratern och fungerade då som gigantisk fyr. Sabyinyos krater har vittrat till en ring med stympade toppar som gett benämningen gammal mans tänder. Namnet Mgahinga kommer av befolkningens tradition att lägga upp små högar av sten, gahingas, vid beredning av jorbruksytor. 7 AVIFAUNA entré genom Ndego Gate och anländer så småningom till Ruhija, där Hassan håller på att uppföra sin alldeles egen lodge Trekkers Tavern. Ur ett litet skjul till kök levereras en högklassig måltid med fyra rätter, alla serverade på ett något osäkert men ändå charmigt och korrekt vis. Redan första kvällen står det klart att vi kommer att gilla kocken (som handplockats från Murchison Falls) och vår servitör Malcolm! Fredag 6 februari Kl 07.15 stiger solen ur vacker rodnad över kullarna i öster. Vi befinner oss på 2300 m, en inte alltför hög höjd men det känns ändå som att vi blickar ut över hela regionen. Luften känns om möjligt ännu friskare än i Mgahinga och det är svårt att tänka sig en bättre miljö för frukost. Dalen bakom campen ligger alldeles utanför nationalparken och är därmed uppodlad, men i hopp om några annars svårsedda arter ger vi den ändå en chans. Längs stigen ner mot botten finns Brown-crowned Tchagra, Mackinnon s Shrike, Yellow-bellied Waxbill, Olive Thrush samt Rwenzori Three-horned Chameleon (hona). Red-throated Wryneck och Spotted Eagle- Owl ses enligt plan, även om den förra inte var riktigt så samarbetsvillig som önskat. African Dusky Flycatcher. Foto: Daniel Bengtsson Efter lunch och siesta tar vi nya tag i skogen på andra sidan byn. Tämligen omgående bjuds fina obsar av Stripe-throated Tit, Tullberg s Woodpecker och Regal Sunbird. Fruktbärande träd lockar såväl Great Blue som Black-billed Turaco. En stig ger god utdelningen, först i form av L Hoest s Monkey och Black-and-white Colobus, följda av Grey Cuckoo-Shrike och Lühder s Bush-Shrike. Lite längre fram finns Dusky Crimsonwing, Moun-

Gorilla Gorilla beringei. tain Masked Apalis samt en exceptionellt öppet sjungande Doherty s Bush-Shrike! Vi tänker oss sedan att billedes finna Handsome Francolin, vilket dessvärre inte går vägen. Vid vändpunkten finns i alla fall ett träd fullt med svarthättor och på återresan noteras Sharpe s Starling. Lördag 7 februari Så har det blivit dags för den på förhand utlysta tuffa vandringen ner till Mubwindi Swamp. Till vår fördel är att vi redan sett Carruthers s Cisticola och Grauer s Rush-Warbler, vilket innebär att vi egentligen inte behöver gå ända fram till träsket. Därmed hänger det mesta på var vi kan tänkas hitta African Green Broadbill. Vandringen börjar något trevande, bl.a. med osynligt sjungande Grauer s Warbler, men blir något bättre när Banded Prinia, Yellowstreaked och Slender-billed Greenbul, Montane Oriole, Bar-tailed Trogon, Waller s Starling och Rwenzori Hill-Babbler visar sig. När solen närmar sig zenit har vi nått dalens botten, utan någon som helst kontakt med målarten. Lämpligt nog dyker lunchen upp vid ett fågelrikt träd med Greythroated Barbet, Black-throated Apalis, Blueheaded Sunbird och Brown-capped Weaver. Strax efter det att vi påbörjat återtåget, uppmärksammas ett tunt läte som snart visar sig komma från den diskreta brednäbben. Lägligt nog håller ett par på att bygga bo och vi kan under relativt lugna former kika på dem vid upprepade tillfällen. Promenaden uppåt blir därmed betydligt lättare (åtminstone psykiskt). Vi får dessutom tillfälligt trevligt sällskap av en grupp White-headed Wood-Hoopoes. 8 Foto: Daniel Bengtsson Väl uppe vid campen igen väntar en tämligen lugn eftermiddag med frivillig skådning i omgivningen. Där erbjuds vidare bekantskap med Variable och Northern Double-collared Sunbird, Chubb s Cisticola samt Black-headed och Black-crowned Waxbill. Vi njuter sista kvällens middag i Ruhija, som vanligt med fyra rätter samt te, kaffe och choklad on your choice Söndag 8 februari Efter frukost tar vi farväl av Trekkers Tavern och rullar sakta mot de lägre regionerna av Bwindi Impenetrable. På skuggsidan dröjer fågelaktiviteten tills solen börjat värma. Under tiden ses Blue Monkey samtidigt som schimpanser ropar nere i dalen 7. Så småningom lyser solen fint på Dwarf Honeyguide och Montane Oriole, medan en samling svarthättor samt 2k bivråk påminner om att här är vinterviste för många svenska häckfåglar. Vid The Neck tillkommer trevliga arter som White-chinned Prinia, Brown-throated Wattle-eye, Grey-headed Nigrita, Red-headed Malimbe, Pinkfooted Puffback, Elliot s Woodpecker, Dusky Tit, Dusky-blue Flycatcher och Grey-headed Sunbird. Vid tilltagande regn finner vi det för gott att fortsätta till Buhoma (1500 m). Där kan Magpie Mannakin och Bocage s Bush-Shrike avnjutas med valfri dryck i handen. Sen eftermiddagspromenad mot skogen ger Levaillant s Cuckoo, Petit s Cuckoo- 7 Bwindi Impenetrable är enligt uppgift den enda plats där bergsgorilla och schimpans förekommer sympatriskt.

Shrike, snygg hona Black-billed Weaver samt den charmiga Black-and-white Shrike-Flycatcher. Måndag 9 februari ( Dagen G ) Av totalt drygt 700 kvarvarande bergsgorillor lever ca 340 i Bwindi och vid Buhoma finns tre habituerade grupper. Utan intresset för dessa, och i synnerhet de stora ekonomiska summor som det drar in, talar mycket för att gorillornas existens vore än mer hotad. Med insikt om det perspektivet känns det rimligt att vänja några grupper vid mänskligt besök en timme per dag, så att arbetet med att skydda gorillorna och deras livsmiljö kan finansieras. Först ges obligatorisk briefing, med information om förutsättningar och regler för mötet 8. Vi lystrar givetvis till dessa, men kan inte låta bli att samtidigt kika på Lühder s Bush-Shrike. Endast sex personer får ingå i varje grupp som besöker gorillorna. Eftersom vi är åtta måste vi fördelas och det slumpar sig så att Avifaunas deltagare denna dag hälsar på hos samtliga tre grupper. Totalt 49 individer ingår i dessa, varav vi noterar minst 37 stycken. Guiderna ger under vandringen ytterligare information om deras liv och leverne. Fyra månader gammal. Foto: Daniel Bengtsson Det är tydligen inte helt ovanligt att honor byter grupp, för att senare eventuellt återvända. Att det kan förekomma två silverryggar (den ljusa behåringen utvecklas hos hanar vid 12-15 års ålder) i samma grupp är inte så märkligt, men att det registrerats hela fem tillsammans tyder definitivt på att de klarar av socialt komplicerade hierarkier. Intressant också att habituerade gorillor söker skydd hos parkvakter vid konfrontation med andra grupper. Det är inte svårt att tolka uttryck i gorillornas människolika ansikten och timmen i deras närvaro är 8 Bl.a. informeras om att man vid sjukdom inte tillåts gå med och att 125$, d.v.s. 25 % av totala summan, då återbetalas. Skulle gorillorna av någon anledning inte vara nåbara får man ut 375$, men om deltagaren inte orkar ta sig ända fram får denne stå för hela kalaset. 9 AVIFAUNA snabbt till ända. Från varje grupp finns något unikt att berätta och vi är alla överens om att denna dag blir ett bestående minne för livet! Då sista deltagare återkommer först kl 14.30 väntar vi med eftermiddagsskådningen till en timme senare. En av gorillagrupperna finns i närheten och därför vill parkpersonalen att vi ska hålla oss på vägen vi gick igår. (Det ligger uppenbarligen i deras intresse att besökare inte spontant ska träffa på gorillorna, antagligen p.g.a. tämligen obefogad rädsla för att det ska sprida sig att man kan se gorillor utan att betala för tillstånden.) Efter visst insisterande från vår sida lyckas vår tillfällige guide ändå få tillåtelse att gå den självinstruerande guidningspromenaden längs bäcken. Det blir en odramatisk tur med få pulshöjare Black Bee-eater utgör betydande undantag, Dusky-blue Flycatcher ett något mindre. Tisdag 10 februari Buhoma Waterfall Trail går genom i stort sett opåverkad regnskog, en av Afrikas äldsta. (Den överlevde senaste istidens torra klimat och dateras nu vara 25 000 år gammal, d.v.s. dubbelt så gammal som skogar bildade efter istiden för 12 000-18 000 år sedan.) Det innebär förvisso svårskådade förhållanden men ger med tiden god utdelning. Mest tålamodsprövande är lunchregnet, som vi väntar ut under paraplyer och regnkläder. Efter nio timmar på stigen summeras minnesvärda obsar av African Broadbill, Green Coucal, Grey-throated Barbet, Yellow-throated Tinkerbird, Ansorge s Greenbul, White-bellied och Blue-shouldered Robin-Chat, Black-faced Rufous Warbler, Short-tailed Warbler, Grey och Buff-throated Apalis, Sooty Flycatcher, African Shrike-Flycatcher, Green och Greenthroated Sunbird, Many-coloured Bush-Shrike samt Red-tailed Monkey. Vi kan även konstatera att hälsningen -Agande! ger svaret -Nige! också från regionens ursprungliga pygmébefolkning batwa. Främst möter vi kvinnor som barfota är på väg till/från byns marknad. Ett återbesök nere vid bäcken ger godkänd visuell observation av Green Hylia. Onsdag 11 februari Vi lämnar Bwindi lagom för att se ett 30-tal krontranor flyga från övernattningsträdet. Snart är vi åter omgivna av värme och savann i Queen Elizabeth National Park. Brown Babbler, Red-collared Widowbird, Crimson-rumped och Fawn-breasted Waxbill, Singing och Zitting Cisticola, Bluecheeked och White-throated Bee-eater samt en hona gök av röd fas välkomnar vid gränsen (markerad av en djup vallgrav som hindrar elefanter från födosök i omgivande odlingsbygd). Strax innanför möter en mörk gabarhök (resans enda!) samt talrika Ugandan Kob. Vid Ishasha Gate finns Common Scimitarbill, Eastern Black-headed Oriole och en African Pied Wagtail som går hårt åt sin jämlike i vår

Kvinnor med kassava genomkorsar Budongo Forest. backspegel. Ett viktigt dragplåster för Queen Elizabth är dess population trädklättrande lejon och det dröjer inte länge förrän vi träffar på en gravid lejoninna på väg ner från sin vilogren. Topi, en större buffelhjord samt Rufous-naped Lark adderas också till upplevelserna innan vi stannar för lunch. Den inmundigas vid campingplatsen vid Ishasha River, gränsfloden till Kongo Kinshasa, som bara är ett kortare stenkast bred. Cassin s Grey Flycatcher håller som vanligt till nära vattnet, medan Blackand-white Shrike-Flycatcher utövar sångflykt ovanför. Regnet följer oss i hasorna, så vi fortsätter vidare genom parken. Nära Mweya Lodge sitter en ståtlig leopardhane alldeles bredvid vägen definitivt ett av resans mäktigaste möten! och kort därefter ses Giant Forest Hog. Vi börjar nu på allvar förstå varför Queen Elizabeth är Ugandas mest besökta nationalpark. Förhoppningsvis ska vi också hitta ett gott urval av de 612 fågelarter som registrerats inom den knappt 2000 km 2 stora ytan 9. Mweya Lodge har ett fantastiskt läge ute på en halvö vid Kazingakanalens mynning i Lake Edward, för övrigt nationalparkens lägst belägna område 900 m.ö.h. Vi installeras i bekväma boenden och samlas sedan för kort skådning till fots, ungefär samtidigt som en bastant grupp Banded Mongoose gör sin dagliga räd genom campen. I närheten letar vi nattskärror på daglega. Efter inledande förvirring (i alla 9 I Afrika har endast Virunga National Park i Kongo Kinshasa en längre artlista (706). Den parken är dock nästan fyra gånger större och spänner mellan 700 och 5100 m.ö.h. 10 Foto: Roger Holmberg fall hos undertecknad) reds karaktärerna grundligt ut på Square-tailed och Swamp Nightjar. På kvällen blockeras entrén till vissa boenden av en för personalen välkänd flodhäst vid namn Mary. Under middagen skakar marken ordentligt och vi diskuterar explosion eller jordbävning. Frågan ställs till en servitör, som menar att det kanske var någon av Marys artfränder Hur som helst rekommenderas stängda fönster, eftersom flodhästar även fungerar som effektiva gödselspridare! Torsdag 12 februari Vi samlas till kaffe/te och muffins i lodgens entré kl 06.15. Därefter beger vi oss till området Kasenyi på andra sidan huvudvägen, där de flesta game drives förläggs. Här utbreder sig öppna grässlätter, som nu spirar med skir grönska. Ugandan Kob är talrikaste antilop. Flockar med 70 Senegal Lapwings och 25 kaspiska pipare, sida vid sida med betande nilgäss, liksom Temminck s Courser och Black-bellied Bustard är vackra syner i morgonsolen. Två lejoninnor och 50 elefanter imponerar också. Frampå förmiddagen återvänder vi till Mweya Lodge för ordentlig frukost/brunch. Därefter kan det passa med siesta. När middagshettan börjar lägga sig gör vi en båttur längs Kazingakanalen, som sammanbinder Lake George med Lake Edward. Färden erbjuder goda fototillfällen på djur och fåglar som håller till vid eller besöker vattenbrynet. Mest dramatiskt blir det när en vilt trumpetande elefant jagar en stackars buffel långt ifrån sin hjord. I mungipan på en krokodil skymtar jakanafjädrar och samma glupska individ knycker strax efteråt en grönbena. Naturens hårda verklighet speglas även i de av inbördes strid

dödligt sårade flodhästtjurarna. Bland övervintrande silltrutar (främst av rasen fuscus) utgör en trolig kaspisk trut av rasen barabensis ett udda fynd. Där finns också 150 sandtärnor, 200 vitvingade tärnor och fyra sadelnäbbstorkar. Under kvällsturen stöts springhöna och African Crake, medan Croaking Cisticola låter höra sin ljuva stämma. I skymningen ringlar African Rock Python över vägen och efter middagen bekantar vi oss vidare med Mary. Det är en fascinerande upplevelse att stå tre meter ifrån Afrikas, undantaget malariamyggan, farligaste djur! Fredag 13 februari Upptakt likt gårdagen. Däggdjuren visar oss välvilja med två hyenor alldeles utanför lodgen (antagligen de som ylat på nätterna), fyra Giant Forest Hogs, två lejoninnor med tre ungar samt lite senare ytterligare en hyena. Strax efter gryningen bevittnas ett intensivt morgonsträck av backsvalor. Morgonen går även fortsättningsvis i de palearktiska övervintrarnas tecken. I busktoppar sitter isabellatörnskator och rovfåglar representeras av brunglada (rasen migrans), ängs- och stäpphök. En flock kaspiska pipare drar över savannen likt en flock kärrsnäppor över Vadehavets tidvattenstränder. Goliathäger. Foto: Daniel Bengtsson 11 AVIFAUNA Packad frukost (som inte riktigt går upp mot buffén hemma på lodgen!) intas med utsikt över Lake Kikorongo och längre bort skymtar delar av Lake George. Vi undrar var papyrus och annan växtlighet, som tidigare gjorde Lake Kikorongo till ett fågelparadis (enligt i övrigt till synes tillförlitlig skådarguide över Uganda), har tagit vägen. Några skärfläckor springer i alla fall där nere och alpseglare glider över oss. I Drottning Elizabeths drygt 55 år gamla hjulspår rullar vi sedan uppemot Explosion Craters, där parkens högsta punkt är belägen på 1400 m. Vi möter ett kuperat och vackert landskap, markant annorlunda jämfört med slätten nedanför. Vissa kratrar är klädda med skog, andra har sjöar. Vi ser dock förvånansvärt lite djur och fåglar. Lärkfalk, örongam, biätare och balkanflugsnappare är trevligast. Denna eftermiddag inleds skådningen en bit uppströms Kazingakanalen. Där vilar 250 saxnäbbar på den motsatta strandbrinken. I ett av många gigantiska kandelaberträd (Euphorbia candelabris) har Verreaux s Eagle-Owl tagit dagkvist. Längs vägen ses två galtar Giant Forest Hog med tre halvstora kultingar i släptåg. I botten av den imponerande Kyambura Gorge dånar floden med samma namn på väg norrut mot Kazingakanalen. Där nere lever också schimpanser, men för att se dessa krävs guidad tur i dalen. Uppifrån får vi, förutom fina vyer av ravinen, fågelperspektiv på Woolly-necked Stork, Black-and-white-casqued Hornbill samt Black Sparrowhawk. Lördag 14 februari Frukost och avfärd kl 08, varefter kort stopp vid ekvatorn (strax innan nationalparkens norra gräns) resulterar i African Penduline-Tit. I Kasese adderas Wire-tailed Swallow till listan. Under en lång sträcka genom kuperat landskap har vi sedan sällskap av en flock om 500 abdimstorkar. När vi passerat knutpunkten Fort Portal har det blivit hög tid för lunch. Parkeringen till Mabere Caves tycks naturskön och fridfull, men en girig vandal till markatta ändrar på det med aggressiva utfall mot varje obevakat lunchpaket. African Blue Flycatcher är betydligt behagligare sällskap. Vägen slingrar sig vidare längs sluttningarna ner mot låglandet (650-700 m.ö.h.), där Semliki River utgör Ugandas gräns mot Kongo Kinshasa. Hitom floden finns en remsa med relativt intakt skog som hyser en fauna lik den kongolesiska låglandsregnskogen. Skulle gränsen flyttas 15 km österut kunde minst 33 fågelarter plockas bort ur Östafrikaboken! Således är Semliki National Park (220 km 2 ) mycket intressant att besöka och det lär inte vara en alltför vild gissning att här finns åtskilligt mer att upptäcka. Ett dygn i området är i minsta laget, men med sparsamt utbyggd logistik (såsom boende och vandringsleder) kan längre tid i området kännas obekväm. Inte heller vägen dit bjuder någon nämnvärd komfort. Av vägskyltar att döma ser det emellertid ut som en del av problemen är på väg att åtgärdas. Det verkar dock kunna dröja en tid, eftersom man även skyltar med texten Slow men at work! Kl 15.30 anländer vi till Sempaya Gate. Medan vi väntar på att pappersexercisen skall klaras av glider två stridsörnar över. Branden i sluttningen lockar

African Fish-Eagle. även stäppvråkar, som nu är på väg norrut. Inne i skogen händer det oväntade att en Red-tailed Monkey felavväger ett hopp och dunsar i backen, förhoppningsvis utan att ådra sig allvarligare skador. Bland skogsfåglar kan White-breasted Nigrita och Rufous Flycatcher-Thrush nämnas. Ute vid de kokheta källorna känns det verkligen som i en gryta. Diverse vadare verkar trivas, trots svavelrök och blekt fjäderdräkt. Mindre strandpipare och mosnäppa blir nya för resan. Hassan passar på att samla pluspoäng hos sin fru och hennes väninnor genom att fylla två dunkar med det svavelberikade vattnet, vilket tydligen anses vara skönhetsbevarande. En stunds spanande efter rara hornskator ger till slut Piping Hornbill. Blue Monkey, Grey-cheeked Mangabey och Black-and-white Colobus exponerar sig bättre. Natten tillbringas på Vanilla (Farmer s) Hotel i byn Kavile, en by med 3000-5000 invånare utan kommunal elförsörjning. Det märks att vi kommit till Svarta Afrika! Söndag 15 februari Skådningen på Kirumia Trail börjar bra med spelande Rufous-sided Broadbill tämligen omgående. I försök att tillgodose samtliga önskningar delas gruppen en bit in på stigen. Detta för att de som vill ska kunna nå Semliki River och White-throated Blue Swallow 14 km in på stigen. Övriga företar en kortare vandring i samma biotop. Med vetskap om att man periodvis måste vada i lera upp till knähöjd, känns nuvarande omständigheter som en söndagspromenad. Nio timmar senare (kl 17) summeras bl.a. African Cuckoo-Hawk, Brown-eared Woodpecker, Narina Trogon, Black-casqued Wattled Hornbill, Red-billed Dwarf Hornbill, White-crested Hornbill, Blue-throated Roller, Yellow-billed Barbet, Fire-crested Alethe, Xavier s Greenbul, Chest- 12 Foto: Daniel Bengtsson nut Wattle-eye, Red-billed Helmet-Shrike, Crested Malimbe, Chestnut-breasted Nigrita, Alexander s Bush Squirrel samt en mycket vacker slöjstinksvamp (släktet Phallus?). Som kuriosa kan också nämnas en fågel som upplevdes vara en gul Erythrocercusflugsnappare. Det är bara det att det inte skall finnas någon sådan i Semliki Sedan vi kommit upp en bit längs bergssidan kan vi konstatera att talrika bränder försiggår inne i Kongo Kinshasa. Under färden tillbaka mot Fort Portal ses bl.a. en orädd Western Banded Snake- Eagle, Double-toothed Barbet och Whiteshouldered Tit. Med Grey Hornbill, African Pygmy och Grey-headed Kingfisher summeras totalt åtta arter Hornbills och lika många kungsfiskare under dagen. Vi checkar in på Tooro Resort kl 20. Måndag 16 februari ( Dagen P ) Frukost kl 05.30, d.v.s. ännu lite tidigare än igår, i hopp om att strax efter gryning vara framme vid Kibale National Park. Punkterat däck var emellertid inte planerat. Hyfsat tidigt når vi i alla fall Kibale Forest, beryktad för sina tretton arter bofasta primater. Bland dessa är schimpanspopulationen med 1450 individer den mest framträdande, men här återfinns också Östafrikas tätaste bestånd av Red Colobus. Parkens yta är 795 km 2 med altituder från 1100 till 1600 m.ö.h. och inom dessa har 325 fågelarter registrerats. Vi bor på Primate Lodge i anslutning till högkvarteret. Skogen är ganska sluten, så det är inte lätt att hinna med när White-naped Pigeon pilar förbi. Buff-spotted Woodpecker, Red-capped Robin-Chat, Brown Illadopsis och Chestnut Wattle-eye (hona) är lite mer tillmötesgående. Ett försök till drev för att eventuellt finna Green-breasted Pitta mynnar först ut i att några får träffa schimpans på marken. Plöts-

ligt tillkallas vi av en fågelguide som meddelar att de funnit Green-breasted Pitta. Snabb omgruppering följer. Osannolikt nog hoppar den mycket exklusiva juveltrasten snällt runt på regnskogsgolvet framför oss och alla kan se den vid flera tillfällen. -Nästan för bra för att vara sant! Fortfarande med lyckorus i kroppen kikar vi på Narina Trogon, som under ihärdigt ropande exponerar sin mintgröna strupe. Till slut når vi ett stort fikonträd där en grupp schimpanser intar lunch och siesta. De ingår i ett samhälle med hela 120 individer, som regelbundet trummar och ropar till varandra för att hålla kontakten. För tillfället råder dock låg aktivitet, även om det med jämna mellanrum kommer både det ena och det andra uppifrån schimpanserna. Under eftermiddagen går vi en board walk genom (och runt) Bigodi Wetland Sanctuary alldeles utanför nationalparken. Med oss kommer två tystlåtna men duktiga och entusiastiska ungdomar som ligger i träning för att bli professionella fågelguider. Lokalbefolkning som inser att det finns en framtid och ett värde i att visa naturen för besökare/turister är en enorm tillgång i strävan att bevara den! Bocage s Bush-Shrike, African Blue Flycatcher och Tambourine Dove exponerar sig vid parkeringen, Black-and-white Shrike-Flycatcher, Black-crowned och Yellow-bellied Waxbill samt Joyful Greenbul lite senare. Inne i den högvuxna papyrusen spelas Papyrus Gonolek fram till närgränsen. På andra sidan växer fina bestånd av bolliljor (Fireball Lily, Scadoxus multiflorus, fam. Amaryllidaceae). Vidare under vandringen ses Great Blue Turaco, Greycheeked Mangabey, Ugandan Red samt Black-andwhite Colobus. Vi hinner nästan tillbaka innan en kraftfull skur töms över oss. Under middagen ropar African Wood-Owl och viss dramatik utbryter när någon i mörkret utanför upptäcker en orm runt benet Tisdag 17 februari Schimpanser och Black-and-white Colobus håller låda i gryningen, och på vägen genom skogen sitter åtskilliga exemplar av White-tailed Ant-Thrush. Sedan vi vikit av österut från Fort Portal passerar vi genom nordligaste delen av Kibale Forest. Skådning längs vägen ger Purple-headed Starling, White-headed Wood-Hoopoe, Joyful Greenbul, Green och Tiny Sunbird samt Grosbeak, Yellowmantled, Brown-capped, Black-billed och Blacknecked Weaver. Ugandan Red Colobus och nordsträckande stäppvråkar noteras också, liksom en motorcyklist som vid försök att illegalt passera en vägspärr blir aggressiv mot polisen och följdaktligen arresteras. Vår färd fortsätter på den röddammiga huvudleden till Mubende och Hoima. Bitvis utkämpas interna kapplöpningar mellan näraliggande fordon. Stopp görs för White-winged Warbler, som inte vill visa sig ordentligt, samt bensträckare och drickapaus. 13 AVIFAUNA Resans kanske mest udda fågelindivid är en Double-toothed Barbet som uppenbarligen saknar melanin i fjäderdräkten, men ändå har lyckats både undvika predatorer och attrahera en normalt tecknad partner. Double-toothed Barbet. Foto: Daniel Bengtsson Hassan bjuder till lunch under skuggan av ett mangoträd. Vi får snart sällskap av en större samling barn, som gärna tar emot matbitar för egen del eller för att bära hem till mor Framåt kvällningen närmar vi oss slutet på den 40 mil långa dagsetappen och erfar ytterligare en punktering. Slutligen kommer vi till staden Masindi, där vi bor på D Venue Hotel. Onsdag 18 februari En timmes transport från Masindi ligger Budongo Forest Reserve. Reservatet täcker lika stor areal som Kibale, men faktum är att bara drygt hälften täcks av skog. Åtminstone 77 % beräknas vara nedhuggen minst en gång och således återstår endast en liten del primärskog. Trots detta är lokalen en av de främsta för ett flertal arter. Direkt vid ankomst kan White-thighed jämföras sida vid sida med Black-and-white-casqued Hornbill och Superb Sunbird är en trevlig bonus. The Royal Mile 10 (1100 m.ö.h.) har imponerande högvuxen biotop där tubkikare behövs för att titta närmare på exempelvis Ituri Batis, African Forest Flycatcher och Rufous-crowned Eremomela i trädtoppshöjd. Bluethroated Roller, Chocolate-backed samt African Pygmy och African Dwarf Kingfisher erbjuder enastående obsar på lägre nivå. Mindre granna är White-throated och Little Grey Greenbul. Några av 10 Benämningen kommer av att allévägen uppfördes för kung Kabalegas färd fram till en kulturell plats för ritualer. Kabalega framstår för eftervärlden som Ugandas främste försvarare mot det Brittiska imperiet.

Vid Murchison Falls pressas vattenmassor från Victoriasjön genom en 9 meter smal klyfta på sin väg mot Lake Albert. Foto: Daniel Bengtsson skogens ca 800 schimpanser visar sig på/bredvid vägen och deras vrål ekar omkring oss. Detsamma gäller Western Black-headed Oriole, vars vissling starkt påminner om klassiska toner från Den onde, den gode, den fule 11. Yellow-browed Camaroptera, Sabine s Spinetail, Green-backed Twinspot och Chestnut-capped Flycatcher bör också nämnas. Sedan Hassan bjudit på snabbmat och anannas förflyttar vi oss till Busingiro på skogens västra sida, där Jane Goodall 12 Institute samarbetar med Uganda Wildlife Authority för främjandet av både befolkning och natur (i synnerhet primater). I omgivande odlingsbygd finns Whistling Cisticola, Red-headed och Cardinal Quelea samt Black Bishop och African Moustached Warbler. Mest fascinerande är nog ändå våra möten med människorna som bor där. Barnen betraktar oss med skräckblandad nyfikenhet, men flyr hals över huvud så fort vi kommer nära. Även vuxna kvinnor retirerar för säkerhets skull och en stackars liten pojke skriker hjärtskärande ut sin skräck i tröstlös gråt, trots att vi verkligen gör vårt bästa för att se snälla ut. Undrar vilket byns samtalsämne blir den närmaste tiden? Klassiska afrikanska lerhyddor vid Busingiro. Foto: Roger Holmberg 11 Denna klassiska spaghettiwestern med Clint Eastwood från 1966 anses ofta vara genrens främsta representant. Musiken skrevs av Ennio Morricone. 12 Primatolog, etolog och antropolog världsberömd För sina 45-åriga studier av schimpanser i Tanzania. 14 Vi avslutar vid Kanyge Dam med Black Sparrowhawk och Shining-blue Kingfisher (dagens sjunde art i Suborder Alcedines). Torsdag 19 februari Morgonen spenderas längs huvudvägen genom Budongo Forest fram till Busingiro. Nahan s Francolin spelar nära och vår guide Ibrahim visslar fram dem inom ett tiotal meter. Ändå är de nästan omöjliga att ens skymta i vegetationen. Resans bästa/enda obs får vi också på Spotted Greenbul, Redheaded Bluebill och Cassin s Spinetail. Avslutningsvis jagas Willcocks s Honeyguide ivrigt av Hairy-breasted Barbet. Kl 10 rullar vi vidare i nordvästlig riktning. Innan vi åter kastar oss ner i Albertine Rift Valley stannar vi för skådning på The Escarpment. Att vi inte är de enda med fågelintresse visas av drogbetade majskorn som lagts ut för att göra Crested Francolins lättfångade. Biotopen är rikt utrustad med aviära invånare och på relativt kort tid finner vi bl.a. Black-rumped och Black-faced Waxbill, Foxy Cisticola, White-browed Scrub-Robin, Purplebanded Sunbird, Red-shouldered Cuckoo-Shrike, Black-billed Barbet, Silverbird och Chestnutcrowned Sparrow-Weaver. En hona stäpphök seglar på uppvindarna medan vi äter lunch och blickar ut över Lake Albert. Nere i riften finns Swallow-tailed Bee-eater, Eastern Chanting Goshawk samt Abyssinian Ground Hornbill. Vi får också bevittna en häckning av

African Goshawk, där fortfarande tre levande ungar matas i bo alldeles vid vägen. Abdimstorkar, rödhuvad törnskata, Northern Carmine och Redthroated Bee-eater samt 1000-tals back- och ladusvalor kantar vår vidare färd. I kvällningen når vi Red Chilli Rest Camp på sydsidan av Viktorianilen, varifrån vi ämnar utforska Ugandas största skyddade område 13. Murchison Falls National Park omfattar 3900 km 2, men bildar tillsammans med intilliggande Karuma och Bugungu Wildlife Reserves det drygt 5000 km 2 stora Murchison Falls Protected Area. Nationalparken instiftades 1952, för övrigt samma år som Queen Elizabeth. Sedan dess har 450 fågelarter och 76 däggdjur registrerats. Fredag 20 februari Dagen inleds med tumult orsakat av saknad kikare, inlåst fastighetsskötare samt försök att samsas med en större grupp finska lärare om utrymmet i baren (där man i bästa fall kan komma över en kopp kaffe eller te). I väntan på färjan observeras Bat Hawk och som medpassagerare har vi till synes bofasta Wire-tailed Swallows. Skum från vattenfallen en bit uppströms liknar mest isflak, och precis som sådana upplöses detta fenomen av solens fria verkan. På motstående sida står ett ståtligt korvträd 14. I sällskap med andra safaribilar rullar vi till området Busingi, en landtunga mellan Nilens in- och utflöde till/från Lake Albert, tillika Ugandas lägsta punkt (612 eller 621 m.ö.h. enligt olika källor). Vi imponeras av vidsträckta slätter med skirt gräs samt Borassuspalmer 15 planterade av elefanter på vandring. Främst på relativt nyligen brända ytor spirar petunialika blommor. Nya däggdjur blir giraff, Oribi och Jackson s Hartebeest. Såväl mark som himmel täcks emellanåt av näst intill oräkneliga abdimstorkar. Mellan dessa ses bl.a. Denham s 13 Vi är i gott sällskap med celebriteter vid namn Winston Churchill, Theodore Roosevelt, Humphrey Bogart, Ernest Hemmingway samt diverse kungligheter, som alla satt sina spår i Murchison Falls. Minst lyckosamma var antagligen Hemmingway och dennes fru, då de först störtade under en flygning över fallet och senare kraschade när de skulle flygas därifrån. 14 Kigelia africana tillhör familjen katalpaväxter, Bignoniaceae, där bl.a. jakaranda och kalebass också ingår. Trädet blommar bara under en enda natt och pollineras då främst av fladdermöss. Befruktade blommor utvecklas till maximalt 60 cm långa och 7 kg tunga korvlika frukter, vilka gett upphov till såväl engelskt som svenskt artnamn. I ruttnande frukter fermenteras socker till alkohol och kan således ge upphov till fylla hos djur som äter dem. 15 Frukterna från Borassus aethiopium, African Palmyra Palm, kan gynnas av att passera elefantens tarmsystem. Hur som helst är det ett av få trädslag som lyckats återetablera sig efter att den ursprungliga skogen huggits ner. Möjligen åtnjuter fröna nödvändig näring och visst skydd i spillningen. En elefant utvinner nämligen endast 44 % av näringen i födan och kan lägga lortar som väger upp till 8 kg. 15 AVIFAUNA Bustard samt törnskata och stenskvätta med förnamn Isabella. Längs Albertnilen noteras Spotted Thick-knee och en flock rödvingade vadarsvalor. Båtturen kl 14-17 är inte lika givande som den i Kazingakanalen, men ger i alla fall trevliga repriser och fotolägen på exempelvis African Darter, Saddle-billed Stork, Red-throated Bee-eater samt Pied, Giant och Grey-headed Kingfisher. Allra bäst är dock Rock Pratincole på extremt närhåll samt tre saxnäbbar som rundar båten. För sistnämnda obs krävs emellertid en liten extra sväng nedströms färjeläget. Under tiden byter Hassan vänster bakdäck för femte gången under denna resa (efter tre närmast föregående punkteringsfria turer). Sannolikheten att fenomenet skulle ha uppstått slumpartat är 1:1024, vilket förefaller synnerligen orimligt African Skimmer. Foto: Daniel Bengtsson Lördag 21 februari Under natten inträffar ett brutalt åskregn som tränger in i de flesta av våra hyddor. (Vi kan trots det skatta oss lyckliga jämfört med de stackare som bor i tält, där det antagligen inte fanns mycket som var torrt!) De tre vårtsvin som huserar på campen hade klokt nog valt en veranda som sovplats. Där verkar de sussa lika skönt som de deltagare som på morgonen undrar om det har regnat Ny morgonrutt på andra sidan floden ger Heuglin s Francolin samt de första(!) gamarna i parken. Rovfåglar är annars väl representerade med hela 31 arter under två dagar. Blandningen är god med afrikanska arter som Red-necked och Grasshopper Buzzard, Western Banded Snake-Eagle, Dark Chanting Goshawk och Red-necked Falcon samt palearktiska flyttare som mindre skrikörn, stäppörn, stäpphök, torn- och aftonfalk. Andra trevliga tillskott är vit stork, Abyssinian Roller, skäggtärna och Patas Monkey, resans tolfte apa! Vi får också de hittills närmast stående krontranorna samt en yngre hane White-headed Vulture tillsammans med två örongamar. Längs landvägen till vattenfallen kan Rufousrumped Lark och Grasshopper Buzzard studeras nära. Det är en påfallande mäktig upplevelse, i både

Vem ska bort? ljud och bild, att se större delen av Nilens vatten pressas samman i en sex meter bred klyfta. Denna användes förr som avrättningsplats, delvis genom att hövdingar lovade lycka och rikedom till den krigare som lyckades hoppa över. Det är dock oklart huruvida belöningen någonsin delades ut Resterande flöde går via de intilliggande Uhuru Falls, som uppstod 1962, d.v.s. året då Uganda blev självständigt. Namnet betyder frihet på Swahili. I en fridfull dalgång nedströms fallen får några en hastig skymt av Pel s Fishing-Owl. När det skymmer samlas stäppvråkar m.fl. i anslutning till grottorna, varifrån en strid ström av fladdermöss drar ut på födosök. Med lite tålamod och akrobatik verkar det inte vara någon svårighet för de karnivoriska gästerna att få sig ett kvällsmål. Tyvärr visar sig ändå ingen Bat Hawk. På vägen tillbaka lyser även nattskärrorna nästan helt med sin frånvaro. Två överkörda vimpelnattskärror (honor) gör oss om möjligt ännu dystrare. Sen middag och artlista påbörjas kl 21. Söndag 22 februari I hopp om eventuellt bättre mörkerkörning än igår kväll samlas vi för avfärd kl 05.30. Våra grisvänner befinner sig då fortfarande i drömmarnas värld under bilen. Resultatet blir White-tailed Mongoose, en överkörd gök och till slut stillasittande (och levande) Standard-winged Nightjar. Sex mil genom parkens södra delar går delvis genom fin skog (med schimpanser). Helmeted och Crested Guineafowl passerar över vägen, White-crested Turaco visar sig kort och Tambourine Dove är talrik. Frukost serveras på Masindi Hotel, Ugandas äldsta (hotellet alltså) från 1923. Restaurangen bär tidsenligt Kabalegas namn och baren heter Hemmingway, medan Meyer s Parrot huserar i träden utanför. Så småningom kommer vi till trädsavann där någon timmes skådning resulterar i Eastern Black-headed 16 Foto: Daniel Bengtsson Oriole, White Helmet-Shrike, Nubian Woodpecker samt Jacobin Cuckoo (African, Black och Redchested Cuckoo hörs). Längre fram hittas Whiteheaded Barbet längs vägen och sista stoppet ger utmärkta obsar på White-crested Turaco, Redshouldered Cuckoo-Shrike, Black-headed Batis och Yellow-breasted Apalis (denna spridda art blev således resans åttonde och sista Apalis!). De 22 milen mellan Masindi och Kampala avverkas relativt snabbt, men det har ändå blivit eftermiddag innan vi nyttjar snabbmat i huvudstaden (och anklagas för att välta omkull glasflaskor!). En bit utanför möter vi kungens följe, som besökt en kyrka i trakten och därmed samlat stora skaror. Kungen har visserligen ingen politisk makt, men besitter ändå kulturell sådan samt stor popularitet hos folket. Åtta mil öster om Kampala ligger Jinja 16. Till skillnad från många upptäcksresande har vi emellertid ett 20 km närmare mål i Mabira Forest Reserve. Där skall sista natten tillbringas på The Rainforest Lodge (1300-1400 m.ö.h.), en indisk storsatsning med flerstjärniga bungalows som ger en unik känsla av att bo avskilt mitt i regnskogen 17. 16 1862 fann den engelske officeren John Hanning Speke Victoriasjöns utlopp vid Ripon Falls nära Jinja och förklarade dem vara Nilens källa. Sedermera har dammprojekt resulterat i vattenhöjningar som gjort att fallen inte längre existerar. Ultimat borde emellertid Nilens källa vara flöden ovan (söder om) Victoriasjön. Dessa kan spåras till Nyungwe Forest i Rwanda, varifrån vatten (bl.a. via Kagera River) mynnar ut i Victoriasjön nära Bukoba i Tanzania. Vita Nilen får sitt namn i Sudan och möter Blå Nilen i huvudstaden Khartoum. Lake Tana i Etiopien brukar anges som Blå Nilens källflöde. 17 Tanken att en indisk patron ville köpa detta 3000 km 2 stora reservat, som till 95 % täcks av skog, och göra det till sockerrörsplantage är minst sagt skrämmande. Sedan presidenten stoppat alla prospekteringsplaner ser det för närvarande någorlunda positivt ut för Mabira Forest, men situationen har ändå en bitter eftersmak. Det slog nämli-