Inventering av häckande storskarv (underart mellanskarv) i Sverige 2012

Inventering av häckande storskarv (underart mellanskarv) i Sverige 2012

Inventering av häckande storskarv (underart mellanskarv) i Sverige 2012 Sammanfattning Under 2012 inventerades det svenska beståndet av häckande storskarv, underarten mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis. Inventeringen hade god täckning, men i några län eller länsdelar gick det av olika skäl inte att genomföra arbetet. I de fallen använder vi senast tillgängliga uppgifter för sammanställningen nedan. Det svenska beståndet ser ut att ha nått sin kulmen och har minskat med ca 7 % sedan den senaste heltäckande inventeringen 2006. Totalt beräknas beståndet till 40 600 par, vilket kan jämföras med 43 700 par under 2006. Sverige är dock ett stort och avlångt land, där etableringar och expansionen skett i olika faser i olika delar av landet. Tittar vi på situationen regionalt så nådde beståndet längs Västkusten kulmen kring 2008 och har därefter minskat med 9 %. Längs Sydkusten är minskningen 10 %, egentliga Östersjön minus 6 % och sjöarna minus 28 % (samtliga sedan 2006). Beståndet längs Norrlandskusten visar tecken på stabilisering och ökade med endast 2 % från 2009. Utvecklingen längs Norrlandskusten ser dock olika ut för olika områden och det är endast i Gävleborgs län skarvarna ökat samtidigt som svängningarna i beståndet varit kraftiga under senare år. Majoriteten skarvar finns idag i egentliga Östersjön (61 %) följt av sjöar (18 %), Norrlandskusten (10 %), Västkusten (7 %) och Sydkusten (4 %). Bakgrund Det finns ett stort intresse att följa utvecklingen av det europeiska beståndet av skarv inte minst mot bakgrund av de fortsatta konflikterna gällande skarvarnas potentiella effekter på fisket i olika delar av Europa. Som en följd av detta har EU-kommissionen lanserat ett nytt initiativ kallat CorMan. Detta syftar till att: 1. Organisera inventeringar av häckande och övervintrande skarvar i den västra delen av Palearktis 2. Skapa en Internetplattform för spridning av information om skarvar och deras numerär och att redogöra för olika sätt att hantera/mildra konflikter och skador. Denna plattform finns sedan en tid tillgänglig på EU-kommissionens Generaldirektorat http://ec.europa.eu/environment/nature/cormorants/home_en.htm. Plattformen är fortfarande under utveckling och kommer med jämna mellanrum att uppdateras och förses med ny information i takt med att den blir tillgänglig. EU-kommissionen har gett Cormorant Research Group (CRG) i uppdrag att utforma och ta fram riktlinjer för de kommande inventeringarna. Först ut var en inventering av de häckande bestånden som genomfördes under våren sommaren 2012. Därefter genomförs vinterinventeringen i januari 2013. Huvudsyftet med inventeringarna är att uppdatera vår kunskap om beståndsstorlekar och den geografiska fördelningen av skarvar runt om i Europa. Metodik Den metodik som använts vid inventeringen skiljer sig något åt mellan olika län. Detta kan förklaras med olika inventeringstraditioner, framför allt i de delar av landet där man följt beståndets utveckling under längre tid. I vissa delar, t.ex. på Gotland, går inventeraren i land på häckningsöarna och räknar alla bon medan fåglarna fortfarande häckar, i andra delar görs detta först efter häckningssäsongens slut. I ytterligare några fall sker räkning från båt medan

kolonin är aktiv. I de fall skarv samhäckar med häger måste inventeringen ske under häckningstiden för att kunna skilja bona åt. De olika metoderna ger något olika resultat, men för att jämförelser över tid skall kunna göras, är det viktigt att samma metod används varje gång i varje enskilt område. Vi bedömer att jämförelserna mellan 2006 och 2012 bygger på likvärdiga underlag i allt väsentligt. I de län där man av skilda anledningar inte kunde genomföra inventeringar har vi använt de senast tillgängliga uppgifterna. Resultat Förutsatt att inga större förändringar skett på de få platser där vi saknar aktuellt material kan den häckande svenska stammen av mellanskarv beräknas till 40 598 par fördelade på 169 kolonier 2012. Detta innebär att stammen minskat med ca 7 % procent sedan 2006, då den förra heltäckande inventeringen genomfördes, se Figur 1. 50000 40000 30000 20000 10000 0 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Figur 1. Den svenska skarvstammens utveckling efter återetableringen i slutet av 1940-talet (Kalmarsund). Fram till år 2000 följdes expansionen noga. Därefter har nationella inventeringar och sammanställningar genomförts 2006, 2009 och 2012. Som framgår av diagrammet ser expansionen ut att ha brutits och ersatts av en viss tillbakagång När det gäller skarvens utbredning i Sverige är skillnaderna stora mellan olika landsdelar. Mellanskarven häckar framför allt längs kusterna där 82 % (33 293 par) av det samlade beståndet finns. Det stora flertalet (24 628 par) finns längs södra Östersjökusten och totalt finns där 61 % av det samlade beståndet (Figur 2). Detta område har dock minskat i relativ betydelse under senare tid och hade 74 % av det samlade beståndet 1999.

Längs kusten norr om Ålandshav är skarvbestånden glesa och antalet par få (totalt 3 910 par) i relation till de stora vattenarealer som finns där. Etablering längs Norrlandskusten skedde redan 1994 men trots lång närvaro i området har bestånden förblivit över lag små. Det är framför allt i Ångermanland som ett par större kolonier finns med totalt omkring 1 000 par, samt en större koloni Gästrikland. Längs Västkusten skedde etablering 1995. Beståndet har därefter expanderat med en högsta registrerad nivå 2008 för att därefter minska med 9 %. Beståndet uppgår till total 2 981 par motsvarande 7 % av landets häckande bestånd. I sjöar har beståndet backat med 28 % sedan 2006. Av de sjöhäckande skarvarna finns idag 79 % i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Roxen (Figur 3). Nordgränsen för sjöhäckningar går i höjd med Värmland-Uppland. Skarvarna återfinns framför allt i näringsrika sjöar av större storlek men det finns också små kolonier om några tiotal par vardera i flera näringsfattiga sjöar i framför allt Kronobergs och Jönköpings län. Totalt finns i sjöar 7 305 par Utvecklingen för samtliga kustbestånd i Sverige, utom Gävleborgs län, är minskande om man ser till den långsiktiga utvecklingen. I Gävleborgs län kännetecknas bestånden av stora svängningar och förändringarna kan bero på omförflyttningar mellan områden orsakade av störningar av havsörn och människa samt stora habitatförändringar i den största kolonin. Figur 2. Antalet par (bon) av mellanskarv uppdelat på olika havsområden och sjöar i Sverige åren 1999, 2006, 2009 och 2012. 30000 25000 antal par (bon) 20000 15000 10000 1999 2006 2009 2012 5000 0 Västkusten Sydkusten Östersjön Norrlands-kusten Sjöar

Figur 3. Antalet par (bon) av mellanskarv uppdelat på större sjöar i Sverige åren 1999, 2006, 2009 och 2012. 3500 3000 2500 antal par (bon) 2000 1500 1000 1999 2006 2009 2012 500 0 Hjälmaren Mälaren Vänern Vättern Övriga Länsvis beskrivningar Tabell 1. Antalet par och kolonier av mellanskarv i Sverige 2006 och 2012. Framgår också beståndsförändringen i procent mellan de båda inventeringsåren. För mer utförlig länsvis information se nedan. Antal par 2006 Antal par 2012 Andel av nationell population Antal kolonier 2006 Antal kolonier 2012 Beståndsförändring 2006-2012 Skåne län 2775 1993 4,9 9 9-28 Blekinge län 2036 1885 4,6 4 3-7 Kalmar län 5500 3938 9,7 9 15-28 Hallands län 495 420 1 2 2-15 Kronobergs län 235 167 0,4 7 10-29 Gotlands län 7615 8230 20,3 12 12 8 Jönköpings län 69 122 0,3 3 4 77 Västra Götalands län 4780 4490 11,1 27 26-6 Östergötlands län 4014 3688 9,1 23 21-8 Örebro län 1356 1120 2,8 12 7-17 Södermanlands län 2288 2320 5,7 19 11 1 Värmlands län 695 576 1,4 10 7-17 Stockholms län 6445 6398 15,8 25 23-1 Västmanlands län 233 230 0,6 3 4-1 Uppsala län 2064 1097 2,7 7 3-47 Gävleborgs län 1507 1889 4,7 5 3 20 Västernorrlands län 1405 1925 4,7 7 7 37 Västerbottens län 165 110 0,3 3 2-33 Norrbottens län 29 0 0 3 0-100 TOTALT 43706 40598 100 190 169-7 Skåne län Länet hade 2012 1 993 par fördelade på 9 kolonier. Beståndet nådde en högsta nivå 2006 med 2 775 par. Den största kolonin 2012 fanns på Gråen med 604 par. Insjöhäckningar utgör idag 47 % av häckningarna. Totalt finns 5 % av det nationella beståndet i länet. (Data från Kenneth

Bengtsson, Skånes Ornitologiska Förening som fick i uppdrag av lst att inventera skarvpopulationen 2012.) Blekinge län Länet hyser idag tre kolonier med totalt 1 885 par. Den största kolonin finns sedan många år på ön Fröstenskärv (1 402 par) som nådde sin högsta nivå 1995 med 1 760par. Kolonin har fluktuerat genom åren men med en tendens till långsiktig minskning. Länet har idag 5 % av det landets skarvbestånd. Sedan senaste riksinventeringen 2006 har skarvbeståndet i länet minskat med 7 %. (Data från Åke Widgren.) Kalmar län Beståndet uppgår till 3 938 par fördelade på 15 häckningsplatser. Beståndet i länet är idag knappt hälften så stort som 1999 då 8 447 par häckade. Området har även minskat i relativ betydelse från att ha hållit 33 % av det nationella beståndet 1999 till 10 % 2012. Av häckningarna 2012 fanns 1 834 par på Öland och 3 238 par längs fastlandskusten. Idag återstår inga kolonier större än 1 000 par från att tidigare haft flera stora kolonier varav den största någonsin i Sverige på ön Svartö (3 530 par 1992) i södra Kalmarsund. På Svartö finns numera endast 14 par. Den största kolonin idag finns på en holme strax norr om Ölandsbron med totalt 908 par. Några av beståndsuppgifterna från Öland är osäkra eller saknas, t.ex. Sillgrund, där vi använt data från 2009 (700 par). Den kraftiga nedgången av beståndet inom länet anses bero av en kombination av faktorer däribland ändrade födoförutsättningar, habitatförändringar i vissa kolonier och omförflyttningar (delvis orsakat av mänsklig störning) till andra områden. (Data från Thomas Johansson.) Hallands län Det saknas inventeringar i Halland 2012 men utvecklingen av det häckande skarvbeståndet inom länet förefaller vara stabilt eller möjligen svagt minskande baserat på uppgifter från senaste decenniet. Beståndet uppgick till 420 par i två kolonier 2011. Skarvar häckar även i litet antal i Bolmen invid länsgränsen till Halland men saknas i övriga sjöar inom länet. Totalt finns en procent av landets häckande bestånd i länet. (Data från Martin Broberg.) Kronobergs län I länet fanns 2012 167 par fördelade på 6 platser. Beståndet har minskat från 235 par 2009. Totalt fanns 0,2 % av det nationella beståndet i länet. (Data från Artportalen.) Gotlands län Gotlands län är det län som har störst population skarvar i landet motsvarande en femtedel av det häckande beståndet. Antalet par uppgick 2012 till 8 230 par fördelade på 12 kolonier. Den största kolonin finns på Getorskär med 1 984 par vilket även är Sveriges numera största mellanskarvkoloni. Den tidigare största kolonin på Gotland (Laus Holmar) har minskat med 35 % jämfört med toppåret 2008 och uppgår idag till 1 442 par. Under senare år har Gotlandsbeståndet fluktuerat men utvecklingen är totalt sett klart nedåt sedan 2008 och minskningen ca en femtedel. (Data från Kjell Larsson.) Jönköpings län Länet har haft häckande mellanskarv sedan 1995. Beståndet uppgår till totalt 122 par fördelade på fyra lokaler: Vidöstern, Bodasjön, Säbysjön och Sommen. Beståndet är större än vid tidigare års inventeringar men utgår från mycket låga nivåer. Det kan mycket väl handla om fluktuationer på grund av variationer i häckningsförutsättningar mellan år. Totalt finns i länet 0,3 % av landets skarvbestånd. (Data från Håkan Söderberg.)

Västra Götalands län Länet hade totalt 4 490 par 2012 fördelade på 26 kolonier. Utvecklingen är minskande för länet som helhet; -6 %. Kustbeståndet nådde en topp 2008 med 2 815 par som minskat med 9 % till 2 561 par 2012. Skarven häckar även i Hornborgasjön med ca 100 par. Beståndet i Vänern är under kontinuerlig minskning från en tidigare högsta nivå på 3 139 par 2006 till 2 441 par 2012 (-22 %). Skarven häckar också i Vättern i den del som ligger i Västra Götalands län och uppskattas till 220 par (2012). Länet har idag 11 % av landets häckande skarvpopulation. (Data från Thomas Landgren, Vänern, resp. Matti Åhlund, kusten.) Östergötlands län Senaste samlade inventeringen i länet var 2007. Från 2012 finns uppgifter endast från sjöarna Roxen, Järnlunden, Vättern och Sommen. Uppgifter från kusten är beräknade värden. Med de data som finns till hands uppgår beståndet till 3 688 par fördelade på 21 kolonier. Från 1999 och fram till senaste inventeringen har utvecklingen varit i stort sett stabil men fluktuerat. Högsta nivå i länet nåddes 2002 med totalt 4 759 par. Beståndet i Vättern har minskat kraftigt i storlek och i Östergötlands län finns numera bara en koloni (Erkerna, 287 par). Totalt i Vättern finns 627 par (2012) att jämföra 1 279 par 2007 (-51 %). Beståndet i Roxen har varierat kraftigt i storlek genom åren: 1999 fanns 908 par (högsta nivå), 2009 220 par och 2012 716 par. Dessa kraftiga variationer kan sannolikt förklaras till del av omfattande mänskliga ingrepp i kolonier vilket lett till omförflyttningar av fåglar mellan olika områden. (Data från Lars Gezelius, Maria Boström) Örebro län Länets skarvar har inte inventerats komplett 2012, förutom två större kolonier i Hjälmaren, och senaste uppgifterna är från 2010. Baserat på dessa uppgifter finns ett bestånd med totalt 1 120 par fördelade på 8 kolonier. Sju av dessa finns i Hjälmaren (totalt 1 000 par)och en i Vättern (120 par 2012). Den största kolonin fanns tidigare på Elholmen (Hjälmaren) och har minskat från 668 par (2008) till 200 par 2012. En ny koloni har tillkommit på Tjugholmarna (200 par, 2012). Totalt finns 3 % av landets skarvbestånd i länet. (Data från Leif Larsson och Ola Strand.) Södermanlands län Uppgifter från Södermanlands län (kust) är osäkra och bygger delvis på uppskattningar. Beståndet bedöms vara i stort sett oförändrat senaste drygt 10 åren. Totalt inom länet bedöms finnas 2 320 par i 11 kolonier (2012). Av dessa häckade 2 030 längs kusten och 225 par i Mälaren. Den största kolonin finns längs kusten på Korpholmen, Oxelösund, med totalt 1200 par (samma nivå som 2009). Tidigare häckning i bland annat Hallbosjön har upphört och sjöhäckningar omfattar nu möjligen enbart Mälaren. Totalt finns 6 % av landets bestånd inom länet. (Data från Thomas Pettersson, Mälaren, resp. Artportalen, kusten.) Värmlands län Beståndet uppgår till 576 par fördelade på 7 kolonier. Samtliga dessa finns i Vänern som totalt hade 2 441 par. Beståndet i Vänern är under kontinuerlig minskning från en tidigare högsta nivå på 3 139 par (2006). Värmland har idag 1,4 % av landets skarvbestånd. (Data från Thomas Landgren.) Stockholms län Beståndet uppgick 2012 till 6 445 par fördelade på 23 kolonier. Av dessa fanns 5 491 par i Stockholms skärgård fördelade på 17 kolonier. Beståndet längs kusten är att betrakta som

stabilt och möjligen minskande. Under senare år har antalet par minskat med 7 % jämfört med tidigare högsta nivå: 5 931 par (2006). Några kolonier ligger nära länsgränserna och dessa kan variera i storlek beroende på omfördelningar mellan kolonier olika år. Mälarens bestånd inom Stockholms län uppgick till 907 par i fyra kolonier. Mälarens hela bestånd har minskat under senare år från en högsta nivå 2007 med 2 464 par till omkring 1 600 par 2012. Tre av Mälarens kolonier har dock inte inventerats 2012 och data har då extrapolerats från 2011. Ytterligare en koloni har osäkert värde då inventeringen skett från båt och inte vid landstigning och räkning på plats. Stockholms län hade 16 % av landets skarvbestånd 2012. (Data från Skärgårdsstiftelsen och Thomas Pettersson.) Västmanlands län I länet finns kolonier endast i Mälaren, 4 stycken, med sammanlagt 230 par. Beståndet har minskat med 30 % sedan 2009 men befunnits vara på samma nivå jämfört med 2006. Totalt finns 0,6 % av det nationella beståndet i länet (för hela Mälaren se Stockholms län). (Data från Thomas Pettersson.) Uppsala län I Uppsala län fanns 2012 1 097 par fördelade på 2 kolonier i Mälaren och en längs kusten. Kolonin vid kusten finns på Sälön (Lövstabukten) och uppgick till 884 par. Populationen inom länet är i stort sett på samma nivå som 1999 (1 168 par) men minskade däremellan kraftigt. Stora omförflyttningar mellan kolonier har skett genom åren troligen som konsekvens av främst omfattande störningar av havsörn. Länet har knappt 3 % av landets skarvbestånd. (Data från Alf Sevastik.) Gävleborgs län I länet räknades 2012 1 889 par fördelade på 3 kolonier. Antalet skarvar har fluktuerat kraftigt i länet under senare år. År 2006 fanns 1 507 par som minskade till 1 080 par 2009 för att därefter öka igen. De stora beståndsvariationerna kan bero på omfördelning av skarvar i närliggande områden, där havsörn åtminstone i del fall antas haft betydelse. Totalt har länet 5 % av landets bestånd. Den största kolonin finns på Båkharen, 954 par, vilken har minskat från som mest 1 200 par 2008. (Data från Olle Kellner.) Västernorrlands län Beståndet i Västernorrlands län uppgick 2012 till 1 911 par fördelade på 7 kolonier. Beståndet ökade mellan 2006 och 2009 (+36%) men därefter minskat (-25 %). Antalet kolonier har under samma period varierat mellan 7 och 8. Den största kolonin finns på Hornöholmen med 640 par. Totalt finns idag 5 % av landets bestånd i länet. (Data från Peter Nilsson.) Västerbottens län I Västerbottens län saknas inventeringar för 2012. Senaste uppgifterna är från 2009 då totalt 110 par fanns i två kolonier. Om utvecklingen följer den i angränsande län (Norrbottens län och Västernorrlands län), vilket är troligt, pekar utvecklingen på stabilisering eller vikande bestånd även här. Norrbottens län Inga kolonier påträffades i länet 2012. Däremot fanns fåglar på plats i början av säsongen, men dessa inledde aldrig någon häckning eftersom vädret var ogynnsamt med kyla och nederbörd hela våren och långt in på försommaren. En siffra att jämföra med är från 2009 då 113 par häckade i 3 kolonier. Den första häckningen i länet ägde rum 2001. Förutsättningarna

för fåglarna verkar vara begränsade och hittills inte lett till varaktiga etableringar. (Data från Susanne Backe.) Diskussion Den långsiktiga trenden för samtliga delbestånd i Sverige är idag minskande eller stabilisering (södra Norrlandskusten) jämfört med referensnivåer från 2006 och 2009. Skarvbestånden i Sverige har fortfarande en stark koncentration längs Sydkusten och Östersjökusten medan bestånden är generellt låga längs södra Västkusten och stora områden längs Norrlandskusten. Detta beror i sin tur sannolikt främst på olika födoförutsättningar (vattendjup mm.) och tillgång till lämpliga häckningsplatser och inte på att de ännu inte nått dit. Olika områden har kommit att besättas vid olika tidpunkter beroende på hur expansionen fortskridit. De län dit skarven nådde sist besattes för drygt tio år sedan. I sjöarna har antalet häckande par fortsatt att minska under senare år, i vissa fall kraftigt. Samtidigt syns i vissa sjöar stora variationer i antalet par mellan år (Figur 3, övriga sjöar) och detta antas i huvudsak bero på mänskliga störningar och omförflyttningar av fåglar. Generellt gäller att häckningarna i olika områden fluktuerar mellan år vilket sannolikt beror främst på årliga variationer i väder. Kalla och sena vårar medför dåligt häckningsresultat, observerat i de nordliga områdena 2012, och kalla vintrar kan medföra kraftigt förhöjd dödlighet. Det sistnämnda visas inte minst av den noggranna uppföljningen av det danska beståndet av mellanskarv. Där minskade det häckande beståndet särskilt kraftigt efter de båda stränga vintrarna 2009/2010 och 2010/2011. På lite längre sikt med ett ändrat klimat (om detta leder till mildare väder) kan detta tänkas gynna skarvarna i en del områden, framför allt längre norrut där tidigarelagd isavgång på våren sannolikt skulle gynna fåglarna. Vad som händer med bestånden långsiktigt beror på en mängd faktorer men det får anses troligt att bestånden i Svealand och Götaland fortsätter att minska, om än i långsam takt. Samma utveckling, där beståndet når mättnad, som vi nu tycker oss se i Sverige, har tidigare noterats i såväl Nederländerna som Danmark, två andra europeiska länder med stora populationer av mellanskarv. I båda fallen nåddes en kulmen omkring senaste sekelskiftet, och därefter har bestånden minskat tämligen markant. I Danmark räknades 42 500 bon år 2000, medan en motsvarande inventering 2012 enbart gav ca 27 109 bon. Även i östra Östersjön, som koloniserades sist, syns nu tecken på avmattning i beståndstillväxten (http://www.helcom.fi/bsap_assessment/ifs/ifs2011/en_gb/cormorant/). Den populationskurva som nu framträder med under flera år av kraftigt ökande regionala bestånd, följd av uppbromsning och nedgång är inte unik för mellanskarven. En motsvarande populationsutveckling kan f.ö. ses hos flera andra fågelarter som invandrat i senare tid och därefter både ökat snabbt i antal och spridit sig. Exempel på sådana arter är turkduva, kärrsångare och rosenfink. Varför många invandrade arter beskriver denna utveckling är inte känt, men sannolikt har såväl predatorer som parasiter en viss betydelse. Gällande mellanskarven finns flera exempel på att havsörnar i tilltagande omfattning påverkar och tvingar skarvarna att skifta häckningsplatser. Även människan orsakar, genom ingrepp i kolonier, påverkan på fåglarnas lokala utbredning men någon analys av effekterna har inte gjorts inom denna populationsuppföljning. I detta sammanhang bör det också noteras att mellanskarvar som häckar i Sverige i allt större omfattning tenderar att övervintra i våra vatten. Medan merparten av populationen tidigare flyttade till Centraleuropa och Medelhavsområdet, stannar en till synes ökande andel numera

kvar över vintern. Orsaken till detta ändrade beteende är med största sannolikhet den pågående klimatförändringen och ökad konkurrens i sydliga områden. Anders Wirdheim och Henri Engström Sveriges Ornitologiska Förening 2013-02-07