Hermetiska Studier Alpha et Omega Tempel Nr.9 av Gryende Morgonrodnaden Demon est Deus inversus Frater S\R\ Föreläsning Nr. 3 Upphovsrätt 2008 & 2010 Tomas Stacewicz. Alla rättigheter förbehållna.
Demon est Deus inversus Den Heliga Qabalah ger en grundläggande esoterisk förklaring till Änglarnas natur, både de goda ljusbringarna under Guds ledning och de ondskefulla demonerna. Där infinner sig också ett spänningsfält mellan det renaste andliga och det mest materiella, sammanlagt fyra steg. Det högsta och arketypiska planet Atziluth associeras med de olika namnen på Gud, varav det finns flera inom den hebreiska traditionen. Nästa plan Briah kallas den kreativa och associeras med Ärkeänglarna. Nästa steg Yetzirah är den formativa världen och associeras med Änglarnas Härskaror, där var och en av de tidigare Ärkeänglarna är såsom en härförare. Det sista steget Assiah, den fysiska världen, associeras med de andar som står för det direkta upprätthållandet av de fysiska tingen. Dessa sista andar kan även i vissa fall likställas med demonerna. Dessa fyra plan är endast en praktiskt uppdelning och en metafor för att det finns en frekvensskala i hela skapelsen, från det högsta andliga till det lägsta fysiska. GUD är egentligen allt eller Alltet, men samtidigt så korresponderar de fyra hiearkierna med olika graderingar eller frekvenser i skapelsen. Alltså det finns ingen egentlig skillnad mellan Gud och en av hans Änglar. Änglarna är olika aspekter av Honom på ett visst frekvensplan, vilket passande nog av oss människor har omformulerats till antropomorfa gestaler. De är dock samtidigt verkliga krafter, energicentran som kan åkallas. Men att ge dem en självständig status med egen vilja är en villfarelse; deras vilja är Guds vilja. Rent etymologiskt översätts ordet Ängel till Guds Budbärare. De för med sig Guds ord till människan. De är förmedlare av den rena gudomliga och andliga kraften. Om man skall tolka Johannes Uppenbarelse bokstavligen kanske man kan förledas att tro att en Ängel har en egen fri vilja. Men en esoterisk kristen är ingen bokstavstolkare av Den Heliga Skrift utan ser den som en bok med mytiska berättelser som (främst) förtäljer historien om människans själ och hur denna kan frälsas. Dessa berättelser är metaforer för hur världen och människan har skapats, vad som har gått fel och presenterar oss dessutom nycklarna för hur allting skall återställas. Samael I synnerhet en särskild ängels mytologi är värt att granska särskilt noggrant då den inbegriper frågan om ondskan och dess härkomst, den om Satan vilket Qabalah hänvisar till såsom Samael. Den uppfattning av Satan man får av att studera Bibeln och andra skrifter gör att bilden av honom blir tvåfaldig, den ena utifrån traditionellt judisk och den andra en kristen grund. I den kristna versionen enligt Nya Testementet är Satan Lucifer, den Ängel som har
blivit nedkastad från himmelen för sin arrogans och upproriska vilja gentemot Gud; han är motståndaren. Judarna å andra sidan ser honom i Gamla Testamentet som en av Guds Söner, dvs. en Ängel under Guds ledning vars främsta uppgift är att pröva människans tro. I detta ikläder han sig det gudomliga ämbetet såsom Åklagare. Satans roll i skapelsen, utifrån Gamla Testamentets syn, är att pröva dess hållfastighet genom att fresta människan till synder och därigenom pröva människans tro och andliga ståndaktighet; han tjänar det goda i livet genom lidande och prövningar precis som en Hiereus i ett Golden Dawn Tempel. Bilden av Satan i Jobs Bok är den främsta källan till denna syn. I den kristna versionen revolterar Ängeln Satan (Samael) mot Gud och kastas ut ur himmelen av Ärkeängeln Mikael och hans härskara av Änglar. Såsom motståndare till Gud är Satan, den krokryggiga draken, här istället en motkraft i en värld som har förvandlats till ett slagfält, varpå dessa kombatanter kämpar om människans själar. Denna dualistiska syn är i synnerhet tydlig i Johannes Uppenbarelse. I den judiska traditionens syn på döden nämns ordet Hades, dödsriket, med anor från grekisk mytologi. Detta är för judarna en plats utan innehåll, tomhet; ett själens fängelse. Kristen teologi målar tvärtemot detta upp en paradisisk tillvaro efter döden, ett slags Elusinska fält; den rättrogne själen anses stiga upp till himmelen efter döden, inte till något underjordiskt dödsrike. Det verkar som om Hades istället har tagit formen som Helvetet, skärselden, ett inferno där alla förtappade själar sägs hamna. Satan kan här alltså ses som dödsrikets härskare; hans myt kopplas plötsligt till den gamla grekiska-romerska guden Hades-Pluto eller till den hellenistiske Serapis vilket var en sammanblandning av Hades och Osiris, den gamle egptiske dödsguden. I grekisk och romersk mytologi är denne gud inte direkt ond (han är ju en av de 12 olymperna) men står för det mörka i livet och döden. De antika Egypterna ansåg Osiris vara en av de största och godaste gudarna, vilket i perioder t.o.m. anammade solgudens attribut. Sålunda gjorde man i de gamla hedniska religionerna ingen större skillnad mellan välvilliga och illvilliga eller ondskefulla gudar; de utgjorde alla en del av den gudomliga familjen. På samma sätt anser Qabalisten att ondskan inte kan urskiljas från godheten eftersom de båda utgör två aspekter av Gudomen. Guds ande inkarnerar även de jordiska andarna och t.o.m. de ondskefulla demonerna. Sålunda, eftersom Gud är immanent genom hela naturen, både det mörka och det ljusa, är han inte frånvarande och har aldrig varit det. Det är den vanliga exoteriskt kristna villfarelsen. Skapelsen kan aldrig stå oberoende av Honom. Skulle han dra sig undan hade också skapelsen blivit ogjord och försvunnit; allt hade dragits tillbaka till Honom. Demon est Deus inversus
Skapelsen är en emanation ur Gud och därför måste Gud hela tiden finnas där som källa för detta ljus; ergo, Han är ständigt fokuserad och närvarande i sin skapelse. När Jesus skriker ut Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig är detta en metafor för eller beskrivning av Själens dunkla (eller mörka ) natt. Detta är det tillstånd som mystikern erfar innan sin upplysning när han eller hon känner sig helt övergiven av Gud och där han eller hon skärskådar sin tro, och sig själv och sina egna motiv; en nödvändig prövning och tröskel för att kunna erhålla Hans Gudomliga Nåd. Sålunda kan Satan eller Samael aldrig vara en självständig kraft som står i någon egentlig opposition till Gud. Alltså är Michael (eller Metatron som är synonym med Michael) och Lucifer blott metaforer för den dualitet som existerar genom hela naturen och i Guds innersta väsen, symboliserat av de Svarta och Vita Pelarna i Templet varav den förra representeras av Samael och den senare av Metatron. Satans eller Samaels eventuella roll i korsfästelsens mysterier är tämligen intressant och ännu ett outforskat kapitel. Evangelierna påstår att Jesus efter sin död hamnar i Hades, dödsriket, vilket kan betraktas som Satans rike enligt de ovan givna korsreferenserna till de gamla hedniska gudarna. Frågan är om Satan någonsin fängslar Jesus i sitt Hades? I så fall kan han ha en viktigare roll i de kristna mysterierna än man tror. De må vara så hänt men faktum är att det till slut är Fadern (som ytterst andades liv i Adam) som släpper honom fri från sitt fängelse och möjliggör uppståndelsen och den senare himmelsfärden; det är alltså inte Satan som låter Jesus gå fri utan Gud som tar sin son tillbaka eller snarare beordrar Satan att släppa Jesus Kristus fri. Satan har alltså aldrig någon makt över Jesus, inte ens efter döden eller i sitt eget rike. Under dessa tre dagar predikar Jesus för de döda i dödsriket (Hades) på uppdrag av sin Fader. Det påstås i kristen teologi att Jesus här upprättar ett sorts förnyat förbund att han skall lyfta upp själarna från dödsriket invid Den Yttersta Dagen. Tretalet kan även vara en hänsyftning till siffermystik; treenigheten, etc. Jag tror således inte att någonting kan stå utanför Guds kontroll, inte ens Satan, ty allting är Gud. Satan är en aspekt av Gud, eller snarare Guds skuggsida (se illustrationen av Eliphas Levi nedan). Satans främsta uppgift såsom åklagare är att pröva Jesus tro på sin egen mission och sin ståndaktighet i att uppfylla sitt öde. Det är samma uppgift han har gentemot alla människor. Jag delar den uppfattning som menar att Satan-Lucifer såsom den främste av alla Ärkeänglar är utsänd av Gud i detta uppdrag, att genom prövningar och frestelser så att säga utbilda Jesus i sin messianska mission. Eliphas Levis Hexagram
Till skillnad från vanliga kristna (vilket jag, med allra högsta respekt, har valt att kalla katekes-kristna eller exoteriska kristna ), dvs. de som väljer att i det stora hela acceptera den kristna kyrkans exoteriska teologi, är den esoteriskt kristne inte bokstavstroende när det gäller Bibeln. Min syn på Satan är således min personliga övertygelse och frukterna av mina egna insikter. Dualismen i kristendomen, vilket har sitt ursprung från Gnosticismen, vilket i sin tur lånade sina föreställningar ur Zoroasters dualistiska lära om mörkt och ljust, ont och gott, är en grov förenkling av tillvaron. Även om det existerar motsatser, i synnerhet i den manifesta fysiska världen, så är jag övertygad om att motsatserna kan transcenderas. Sålunda ser jag inte på Satan eller Lucifer som något utanför Guds inflytande, något jag delar med den judiska tron. Den kristna teolgin presenterar dock en ganska kraftfull myt som kan förmedla en slags sanning på ett plan. Liksom gnostikerna är den esoteriskt kristne övertygad om att Bibeln består av myter, inte faktiska historiebeskrivningar (även om myterna delvis blandas med faktisk historia). Det är irrelevant om Jesus ens har levt eller blivit korsfäst eller inte. Det viktiga är att dessa myter förmedlar andliga sanningar och ger hänvisningar till hur vi som människor skall söka oss tillbaka till Gud och finna vår egen Gnosis. Dock infinner sig en konflikt mellan den kristet-gnostiska dualismen och hermetismen, precis som de skilda teologiska synsätten mellan judendomen och kristendomen. Den kristet-gnostiska synen på materia är i grunden negativ; materia är ont och ofullkomligt, ande är gott och fullkomligt. Därigenom tillkommer inte materia Gud utan demiurgen (Satan). Detta står dock i motsats till det hermetiska axiomet: Så som ovan, så ock nedan. Gud är både transcendent och immanent; allt existerar i Guds mentala föreställning. Även den Gammaltestamentliga synen på materia är i grunden positiv; man talar inte ens om en himmel. Den Heliga Qabalah, vilket har tagit influenser både från den egyptiska Hermetismen och från den grekiska Gnosticismen, erbjuder dock en möjlighet att förlika båda dessa tankesätt, föreställningen om både transcendens och immanens; den skänker lite ljus åt pradoxen att en perfekt Gud kan ge upphov till och vara immanent i den imperfekta skapelsen. Den erbjuder även en lösning eller förlikning mellan de båda teologiska synsätten på Guds Son Satan och den fallne Ängeln Lucifer. Isaac Ari Luria var en av de mest framstående qabalisterna under medeltiden och lanserade en faschinerande skapelseterori, vilket även förklarade demonernas och ondskans uppkomst, refererad till såsom shevirat ha-kelim eller skalens skingrande. Denna teori lyder sammanfattningsvis ungefär så här: 1. I begynnelsen fanns Ingen-Ting, vilket gav upphov till Det Gränslösa, vilket i sin tur gav upphov till Det Gränslösa Ljuset. Detta är de s.k. Tre Negativa Slöjorna (negativa eftersom de ungår det rationella intellektets fattningsförmåga). Man kan kalla det Guds ursprungsstadium. 2. Mitt i detta gränslösa fält av rent ljus tätnade det i centrum en kärna av kondenserat ljus. Detta var den första impulsen till skapelse, Guds första emanation där allt var i ett ursprungsstadium och innehöll alla möjliheter, utan differentiering. Det är detta center som mystikern strävar efter och kallar Gud. Om de Negativa Slöjorna betecknade en omedveten Gud var den första emanationen, eller Monaden, den medvetne Gud. Man kan säga att den gudomliga planen härmed formulerades. 3. Sedan bestämde monaden att den skulle emanera 9 sfärer till, av samma karaktär som sig själv men succesivt, i en allt högre densitet och lägre vibrationsnivå. Observera att detta dock var emanationer av ljus, fast i olika vibrationsgrad (ungefär som färgets spektrum). Dessa 9 och den ursprungliga monaden (kallad 1 ) kan liknas vid kärl vars uppgift det är att innehålla kraft eller Ljus.
4. Till en början gick allt bra; skapelsen utvecklade sig i följdordning med kärl #2, #3, etc. samtidigt som varje kärl emottog ljuset som det innefattade. De tre första kärlen var de högsta och mest förnämsta, kallade Den Gudomliga Triaden (eller treenigheten). Men när kärl #5 skapades och sattes att emottaga Ljuset gick något fel. Det femte kärlet (Gevurah Stränghet) kunde inte hålla kvar Ljusets kraftfulla införsel utan sprack. Även det fjärde kärlet (Chesed Nåden) splittrades. De första tre var dock för upphöjda för att dras ner i katastrofen. 5. Kärvorna från de övriga kärlen föll längst ner i tomrummet eller Avgrunden. 6. Emanationen började återigen från #3 och sänkte sig nedåt; den här gången gick allt i skapelsen som det ursprungligen var tänkt efter att Ljusflödet hade justerades något av Monaden. 7. Det 10:e kärlet (det med mest densitet) utgjorde den fysiska skapelsen. Men kärvorna från den första skapelsen blandades med detta sista kärl vilket gjorde det imperfekt och korrupt. Alltså utfördes två skapelser. Den första skapelsen var en katastrof, vilket kunde härledas till att det femte kärlet (eller Sefirat) blev obalanserat. Detta Sefirah har inom Qabalah två namn, Gevurah (Stränghet) och Patchad (Fruktan). Häri kan man se en subtil hänvisning till Satan i rollen såsom Åklagaren; där finns en intim förbindelse med ondskans natur och den kraft som avser att identifiera och bekämpa den, vilket erinrar om den gamla devisen med ondskan skall ondskan förgås (eller fight fire with fire ). Denna föreställning har även en egyptisk motsvarighet i den ganska förekommande vanan att avbilda Horus (Ljusets Väktare och Gudarnas Hämnare) och Seth (Ondskans och Mörkrets Furste) såsom en dubbelgud. Se illustrationen nedan: Horus-Seth Den andra skapelsen följde dock enligt Luria den ursprungligt tänkta planen. Men de skadade resterna av den första skapelsen föll ned och blandades med den fysiska världen. Den kristna myten om fallna Änglar utgör här en vacker bild av detta. Dessa skärvor utgör, enligt Lurias Qabalah, demonerna (ondskan). Men eftersom skärvorna utgör en del av Gud och Hans emanationer, ehuru förvrängda, har var och en av dem (demonerna) var sin gudsgnista.
Sålunda, säger Isaac Luria, är demonerna mottagliga för frälsning och förlösning ur sitt mörker. Målet för Qabalisten är att rena sig själv från dessa krävor (eller snarare rena sina kärvor i sig), att fullända skapelsen i sitt eget mikrokosmos och göra sig själv till en Ny Adam (vilket likställs med Jesus Kristus). Detta arbete för skapelsen återställelse kallas Tikkun ha- Olam. Mystikern försöker sålunda göra sig själv till en Christos i sin strävan efter Gudsförening. Sålunda utgör människosonen, Jesus Kristus, ett fokus i den hermetiske qabalistens arbete. Vid sidan av Bibeln finner den kristne esoterikern sin största källa till kunskap hos de skrifter som härstammar ur Hermetismen, Gnostisicmen, Ny-Platonismen och den Kristna Qabalah. Det är ur dessa läror en kristen esoteriker hämtar sin inspiration, personliga Gudstro och tro på Kristus. Men till skillnad från Gnostikerna lägger den kristna esoteriken ett stort fokus på Jesus korsfästelse, den döda och återuppståndne guden, och tror att det utgör ett centralt mysterium inom de kristna mysterierna. En kristen esoteriker när inte heller gnostikernas negativa synsätt på det skapta universum utan på den Hermetiska Qabalahs uppfattning om Guds immanens i hela skapelsen, att den i grunden är god (...och Han såg att det var gott. ) men lider ett stort behov av att förbättras, förädlas. Det är här människan har sin främsta roll. Dels kan hon bättra på skapelsen och naturen självt (i makrokosmos) men främst måste hon förbättra sin egen natur och kropp (i mikrokosmos) för att kunna emottaga Den Helige Ande. Metoden för denna förbättring av naturen är Alkemi, det främsta medlet för Tikkun ha-olam. Huvudpoängen med denna Tikkun är att den initierade som människa kan återställa sig till det paradisiska tillstånd som var för människan i Edens Lustgård, Adam Kadmon, den arketypiske människan (men nu i en ny och högre mognadsnivå pga inkarnationen på jorden). Den Lurianska skapelseberättelsen kan således anses vara beskriven genom kristna glasögon, eller åtminstone i ett språkbruk som genast känns igen av den kristne, och därför blev den Lurinanska Qabalah snart mycket populär bland de kristna qabalisterna vilket genast identifirerade Den Nye (och återställde) Adam med Kristus. Den moderne kristne qabalisten och kristne esoterikern använder även idag dessa kristna begrepp för sin förståelse av Tikkun (återställelse teologin). Återställelsen kan även förklaras genom hermetismens läror. Såsom hermetiker tror den kristne esoterikern på Smaragtavlans devis, så som ovan, så ock nedan och så som nedan, så ock ovan, i hänseendet att allt som är innanför är som det som är utanför. Detta betyder att mikrokosmos och makrokosmos är evigt förenade. Vad som sker i mitt och alla andras individuella mikrokosmos kommer även göra åtverkan på alltets makrokosmos. Det är endast genom att ta ansvar över vår egen frälsning (som alla goda esoteriker inser) som världen kan bli återställd. Den Lurinanska Qabalan belyser också alkemins raison d'être och innebörden av Smaragdtavlans axiom, du skall separera det fina från det grova. Alkemin delar upp sitt ämne i tre principer; Ande, Själ och Kropp. Efter att dessa tre Alkemistiska Principer har separerats åt underkastar man Kroppen (skärvorna) en långvarig reningsprocess. Kroppen renas främst genom kalcinering, dvs. genom Eld bränns orenheterna bort. Skärvorna renas och frigör gudsgnistan. Den nya och renade kroppen återförenas därefter med Anden och Själen. Det ursprungliga ämnet har nått sitt högre tillstånd genom transmutation; återställelsen är fullbordad. Utifrån Isaac Lurias skapelseberättelse kan man argumentera för att Fallet måhända är ett misstag från Gud. Men det kanske är lite dristigt att kalla det för misstag. Kanske har det har varit ett medvetet syfte med detta, eller så var Gud oerfaren eller för ivrig i sin skapelse och därför misslyckades första gången? Jag vet inte eftersom detta övergår det rationella sinnet att ens spekulera kring och vid närmare eftertanke kan jag uppleva att jag uttrycker mig
något blasfemiskt när jag tillskriver Gud egenskaper av mänsklig art. Det är i grunden ett uttryck för en ingivelse och slutledning som baserar sig på för få premisser. Människan kan inte förklara allt med sin logik, därför kan föreställningar om misstag och iver dyka upp som är missvisande då de tillskriver mänskliga egenskaper på något som uppenbarligen överträffar allt mänskligt. Men det är något som de flesta människor är benägna att göra, att skapa Gud till sin egen avbild. Jag har vilket fall som helst svårt för teorier som lägger fram teser som implicerar att någonting överhuvudtaget kan ske utan Guds godkännande eller ens utan hans medvetna viljehandling. I synnerhet när det kommer till andliga väsen såsom änglar. Krig i himlen är återigen metaforer för motsatserna som finns inneboende i skapelsen, ljus och mörker, feminint och maskulint, positivt och negativt, lägre och högre, etc. Dessutom är det alltså aldrig för sent för även en demon att bli förlöst från ondo, ty detta lär den Heliga Qabalah oss. Detta är också människans främsta uppgift, att återställa skapelsen och fullända den. Detta är vårt gudomliga mandat och heliga uppgift. Vägen dit är genom Alkemin. Faktum kvarstår att den troligtvis största Qabalistiske tänkaren genom tiderna, Isaac Luria, utvecklade denna eminenta teori om ondskans uppkomst även om han använde sig av metaforer som katastrof i skapelsen, etc. Hans teorier är i esoteriska kretsar och mystik teosofi en allmän vedertagen sanning, lika sann som den kristna synen på skapelsen som ex nihilo. Vad han försöker att förmedla är att både teismen men i synnerhet deismen är falska läror. Gud i sin fullkomlighet är allomfattande och allsmäktig. Inom honom lever vi, verkar och rör oss. Tanken om andliga personer såsom änglar och demoner med självständiga antagonistiska viljor avskiljda från Gud är sannerligen blasfemisk. Jobs bok är övertydlig i att Satan utgör en del av härskaran Guds Söner, dvs. Änglarna. Han har ett viktigt syfte i den gudomliga planen, ehuru otacksam denna roll än kan vara. I mina ögon är att förbanna Satan det samma som att ifrågasätta Guds vilja. Änglarna verkställer i alla avseenden Guds vilja, hur motsägelsefullt detta än kan tyckas för vårt högst begränsande förnuft. Det är dock uppenbart att synen på Ängeln Satan i Jobs Bok kontra Johannes Uppenbarelse är motsägelsefull vid en ytlig granskning. Men man måste vara beredd att ha flera perspektiv som kompletterar bilden och som var för sig är riktig men ändock begränsad. Sådan är naturen i vår inkarnerade tillvaro. Betraktar vi saker med vårt intellekt så kommer alltid hela sanningen att undkomma vårt grepp. Så ja, Satan är god ur ett perspektiv men ut ett annat är han den Krokryggige Draken Leviathan i Uppenbarelseboken, den främsta symbolen för oblanserad kraft och fallen materia. Det är bara på en gudomlig nivå av medvetande, vilket mystikern delar med Gud, som pradoxer i tillvaron som denna kan försonas. Satan i Nya Testamentet är både frestaren men också prövaren, samma roll som han har i Jobs Bok. Det är ju uppenbart att, i allegorin som beskrivs i Nya Testamentet om Jeusus, fadern ger Satan uppdraget att pröva sin sons värdighet och viljestyrka. Jesus ser ju på honom, med rätta, som en motståndare som försöker att förleda honom från den raka och smala vägen. Det är ett rätt perspektiv att ha såsom vandrare på denna väg. Men från ett annat perspektiv bildar karaktärer i livets drama såsom Satan vägmarkeringarna och så att säga det som definierar vart vägen leder och det som avgränsar vägen från sin omgivning. Så på ett sätt är det Satan som både kan vara orsaken till att man dröjer kvar vid vägkanten som att man stärker sin resoluta vilja att fortfara på sin vandring. Det finns en fara i att definiera ting i absoluta termer, i synnerhet om det handlar om andliga spörsmål. Den andliga dualismen (som har sitt ursprung i Zoroasters läror i Persien och som fann sin väg till Kristendomen genom Gnosticismen) är en grov förenkling av tillvaror som kan vara ganska användbar i vissa tillfällen ur en rent pragmatisk synvinkel. Men att ta det som absoluta sanningar kommer bara att omtöckna sinnet från att kunna se
verkligheten som den är. Allegoriska berättelser har, såsom all symbolik, en ytlig och en djupare innebörd. Men även inom Den Heliga Qabalah finns en motsvarighet till denna dualism hos människan, som sägs överskuggas av en ljus ängel och en mörk ängel (eller demon), den förra sittandes vid den vänstra axeln (Chesed) och den senare vid den högra (Gevurah). Detta är nådens och stränghetens båda Änglar, som endera uppmuntrar och manar, eller endera frestar och bestraffar människan. Den påläste studenten ser genast referenserna till glyfen Livets Träd och dess båda Pelare, Nådens vita Pelare och Stränghetens svarta. Dessa är även de två stora Ärkeänglar som i Golden Dawn Templet figurerar i Zelator 1 =10 Graden; Metatron och Samael. Dessa förlikas i den stora Ärkeängeln Sandalfon, vilket kan sägas utgöra syntesen av dem båda; Den Helige Skyddsängeln, vilket motsvaras av grekernas föreställning av Daemonen. Även den katolska synen på personliga skyddsänglar är samstämmig med och bekräftar väl den som omhuldas inom Den Kristna Qabalah och dess föreställningar om Den Helige Skyddsängeln. Den Heliga Teurgin (vilket är en personlig form av liturgi för att medels ceremonier åkalla det gudomliga i människan) syftar till att resultera i Kunskap och konversation med Den Helige Skyddsängeln, vilket idag anses innebära inget mer än medvetandegörandet av Det Högre Självet, människans gudsgnista. Vägen dit är genom försoningen av de båda motsatserna hos Metatron och Samael, mellan Nåd och Stränghet, mellan Ljus och Mörker.