Samtida kulturer i östra Medelhavsområdet Mesopotamien och Egypten
Nilen har sin upprinnelse kring Viktoriasjön vid ekvatorn. Den rinner norrut genom Sudan och Egypten, genom en smal dalgång. Vid nildeltat, i norr, förgrenar den sig i mindre vattendrag innan den rinner ut i Medelhavet. Floden har under Egyptens hela historia varit den mest sammanhållande kraften för en enhetlig kultur
Egyptierna insåg själva hur viktig Nildalen var för deras överlevnad. De kallade området för kemet, det svarta landet, till skillnad mot deshret, det röda landet, som representerade det ogästvänliga ökenområdet. Under de kommande två årtusendena utvecklades hela nilområdet mot en enhetlig statsformation
Mycket energi har lagts ned för upprätta en kronologi över Egyptens historia, som till stor del kan likställas med faraonernas historia. Trots över hundra års intensiv forskning skiljer sig meningarna åt, vilket kan få avgörande betydelse för vissa dateringar Pre-dynastisk 5000-3100 Tidigdynastisk 3100-2700 Gamla Riket 2700-2184 Första intermediet 2184-2040 Mellersta Riket 2040-1782 Tredje Intermediet 1070-664 Nya Riket 1570-1070 Andra Intermediet 1782-1570
De första städerna uppstod under slutet av 3000-talet f.kr. Ett förbättrat jordbruk ledde till en befolkningsökning. Samordning av det livsviktiga jordbruket ledde till att vissa kunde ägna sig åt administration, handel eller hantverk. Vid den historiska tidens början var inte Egypten ett enat rike. Särskilt tydlig är konflikten mellan den norra och södra delen. Norra Egypten kallades för Nedre och södra för Övre området. Egyptierna såg, helt naturligt, hur Nilen strömmade uppifrån söder, nedåt mot norr. Maktkampen under den sena predynastiska tiden avgjordes runt 3100 f.kr., då lokala militära ledare inordnades under en härskare.
Farao var länken mellan människorna och gudarna. Han blev dock själv gud efter trontillträdet, vilket gjorde att hans styre var evigt och absolut; han styrde inte bara istället för gudarna, utan också som gud genom sitt ämbete. Att det var ämbetet, snarare än personen, som gjorde detta möjligt, ser vi under historiens gång. Vid flera tillfällen lyckades starka individer ta makten illegitimt och få gudomlig status. Auktoritet och stabilitet i maktutövandet skedde genom att farao hänvisade till ma at, en kosmisk kraft som verkade för harmoni och stabilitet, där han ingick som en avgörande del.
Det egyptiska språket var ett av de tidigaste i världen att skrivas ned. Endast det sumeriska språket är äldre. De äldsta spåren förekommer på sten och keramik från 3100-3000. Den sista kända instkriptionen är från 394 e.kr.
Den egyptiska religionen liknar den mesopotamiska såtillvida att alla regioner hade sin egen skyddsgud. Somliga av den dyrkades över hela Egypten. Deras betydelse växlade med politiska och sociala förändringar; huvudstaden kom att flyttas flera gånger och vissa gudar betonades mer än andra under dessa perioder (Ptah var huvudgud i Memphis, Re i Heliopolis, Amon i Thebe, Aton i Akhetaton etc). Gudarna avbildades ofta iklädda djurskepnad Horus som falk Thos som ibis Bastet som katt
Både den mänskliga och gudomliga tillvaron var en ständig kamp mellan kaos och kosmos, mellan det ordnade och oordnade. Onda demoner hotade alltid att störta världsordningen. Religionen tjänade som en sammanhållande kraft i landet. Universum sågs som statiskt eller på sin höjd cykliskt och för att det skulle förbli så gällde det att inte bryta invanda mönster. Normen var ma at. Personifikation av ma at (lag, moral, rättvisa, ordning)
Huvudstaden flyttades under det Gamla Riket till Memphis, söder om deltat, nära gränsen mellan Nedre och Övre Egypten. Perioden omfattar den tredje till sjätte dynastin, cirka 2700-2180 f.kr. Centraliseringen av den kungliga administrationen och koncentrationen av makt nådde nu sin höjdpunkt. Farao var den högsta befälhavaren, överstepräst i alla templen, enväldig domare, administrationens ledare etc. Direkt underställd honom var den kungliga administrationen, lett av visiren.
Anarki utbröt under sjunde dynastin, med kortlivade regenter, statskupper och mord. Vidare föll halvnomadiska folkgrupper in i Nildeltat. Det markerar början på Första Intermediet. Handeln avstannade, jordbruksproduktionen minskade och regenterna hade ingen möjlighet att behålla kontrollen över riket. Under Nionde och Tionde dynastin, cirka 2160-2040 f.kr., härskade en rad regenter från Herakleopolis i mellersta Egypten. De förde ständigt krig med härskarna i Thebe, i Övre Egypten, som betecknas som den Elfte dynastin. Den senare dynastin gick segrande ur striden och Thebe blev den nya huvudstaden. Farao Mentuhotep II, ca 2000 f.kr., återställde och säkrade även Egyptens gränser, samt slog ned en rad lokala uppror. Faraos makt återställdes visserligen aldrig på samma absoluta sätt som under Gamla Riket, men de kulturella och ekonomiska traditionerna återupplivades från denna tidpunkt.
Thebe blev huvudstad under det Mellersta Riket, där guden Amon dyrkades och han upphöjdes nu till Amon- Re, gudarnas konung. Flera fort byggdes i Nubien, dagens Sudan, för att stärka kotrollen över landet. Ekonomin, konsten och litteraturen blomstrar under denna period. Genom militära expeditioner in i Nubien upprättades nya handelsförbindelser där guld och andra metaller var de främsta råvarorna. Senusert III, 1878-1843 f.kr., är det Mellersta Rikets mest kände farao. Han genomförde en rad administrativa förändringar nomarchernas makt bröts. Övre, Mellersta och Nedre Egypten blev administrativa zoner, styrda av Senusert III en visir från huvudstaden. En rik medelklass uppstod nu på aristokratins bekostnad. Under de två sista härskarna av Tolfte dynastin försvårades det centraliserade styret på grund av den lokala administrationens kollaps. Visirens makt hade med tiden vuxit sig så stark att farao i praktiken bara blev en symbol för det gudomliga styret. Längs de obevakade gränserna kom nya folkgrupper, främst västsemiter, in i landet och besatte viktiga poster i samhället.
Under det Andra intermediet invandrade en semitisk folkgrupp, Hyksos, som slog sig ned i det östra Nildeltat. De kom snabbt att utgöra en politisk maktfaktor. De hade sin bakgrund i den syrisk-palestinska expansionen under den mellersta Bronsåldern. Utgrävningar i Tell el-daba, som troligtvis kan likställas med Hyksos huvudstad Avaris i nildeltat, visar på en stor materiell likhet med den kananitiska. Memphis intogs av hyksos och den Trettonde dynastin fördrevs. Nedre Egypten enades i en stat, medan Övre Egypten blev en vasallstat. Fyra av de sex kända härskarna under femtonde hyksos-dynastin hade semitiska namn. I Thebe lyckades den 17:e dynastin långsamt samla sådana krigskrafter att prinsen Kamosis slutligen kunde fördriva hyksos-härskarna. Hans yngre bror, Ahmosis, förstörde deras huvudstad Avaris och fördrev alla återstående Hyksos ur landet och jagade dem in i södra Palestina. Egyptens självständighet var återställd och Ahmosis I, ca. 1550 f.kr., grundade det Nya Riket. Farao insåg att landet inte var isolerat från omvärlden och landets utrikespolitik kom att präglas av aggression och imperialism i över trehundra år.
Under den period som går under beteckningen Nya riket sökte farao inte bara säkra handelsvägarna i utlandet, utan erövrade stora delar av Syrien och Palestina. Den militära makten, baserad på en professionell armé upprätthöll faraos makt utomlands. Visirämbetet utökades till två poster på grund av den ökade byråkratin, en för Övre och en för Nedre Egypten. Den svällande administrationen motverkade maktkoncentrationer hos andra än farao, som hade absolut makt inom alla områden. Handel med Nubien, Levantens hamnstäder, Cypern och det egeiska området ökade landets inkomster. Alla internationella handelsutbyten monopoliserades av staten. Under Merneptah invaderades landet av libyer och de så kallade Sjöfolken. Ramses III, ca. 1160 f.kr., var den sista kungen av intresse i det Nya Riket. Även han var, till stora kostnader, tvungen att avvärja anfall av libyer och Sjöfolken. Efter det Nya Rikets sammanbrott gav egyptierna upp tankarna på utländsk dominans. Faraos makt kom att baseras i farligt hög utsträckning på utländska legosoldater. Stegvis minskade landets makt och blev till sist bara ett territorium som andra folk kom att kämpa om.
Mesopotamien (av grekiska Mesopotamia mellan floderna ) traditionell benämning på landet mellan floderna Eufrat och Tigris, delvis även områdena öster och väster därom
Konstbevattning krävde koordinerat arbete. Samordning inom ett begränsat territorium en enkel administration av ekonomin. De större sumeriska städerna med omkringliggande landsbygd kallas från början av 2000- talet för stadsstater; de var definierade territoriellt, hade sin egen ledning och administration samt var självförsörjande.
Minst tolv stadsstater under tidigdynastisk tid, politiskt splittrade men förenade genom sociala och kulturella band. Inbördes konkurrens mellan lokala eliter gjorde att mindre gränskrig ofta utbröt, där odlingsbar mark så gott som alltid var vad man kämpade om. Varje större stad hade sin egen skyddsgud, som ägde all området och som man trodde beskyddade dess invånare. I de små stadsstaterna kom religionen och templen att bli en sammanhållande kraft. De skatter som människorna betalade in till städerna användes för att avlöna personer direkt knutna till vissa helgedomar. Med tiden blev prästerskap och härskare entydigt. Eannatum (ca 2400) var kung i Lagash och besegrade enligt texter grannstaden Umma efter utdragna gränskonflikter. Han avbildas på den berömda gamstelen.
De autonoma stadsstaterna erövrades runt 2300 f.kr av halvnomadiska semiter. Agade (eller Akkad) blev deras nya huvudstad. Akkaderna lyckades för första gången att samla ett större område under en härskardynasti. De kontrollerade efter erövringskrig nästan hela Mesopotamien mellan Medelhavet och Persiska viken.
Det Akkadiska riket kan betraktas som en centraliserad nationalstat. Under Sargon förbättrades den växande administrationen för att hålla området samman. Lokala garnisoner bevakade kungens intressen i städerna och rapporterade tillbaka till Agade. Tjänstemännen vid hovet och ute i provinserna avlönades med jordbruksprodukter eller land.
Perioden mellan 2000 och 1000 f.kr. är rörig då nationer av större eller mindre varaktighet och utbredning skapas. Mesopotamien delas under 1000-talet f.kr. i två politiska maktsfärer: Babylonien i söder och Assyrien i norr. Mitanni och Hettiterriket grundas också. Politiska koalitioner lade grunden för de två nästan parallella staterna, där bevakandet av handelsvägar och produktion ofta styrde politiken.
Proto-skrift och kilskrift 1. shows the pictogram as it was drawn around 3000 B.C.E. 2. shows the rotated pictogram as written around 2800 B.C.E. 3. shows the abstracted glyph in archaic monumental inscriptions, from c. 2600 B.C.E. 4. is the sign as written in clay, contemporary to stage 3 5. represents the late 3rd millennium 6. represents Old Assyrian ductus of the early 2nd millennium, as adopted into Hittite 7. is the simplified sign as written by Assyrian scribes in the early 1st millennium, and until the script's extinction.
Kilskrift användes för många olika språk! Den sista kända inskriptionen dateras till år 75 e.kr. Sumeriska Akkadiska Assyriska Eblaitiska Hettitiska