Län: Gotland Kommun: Gotland Areal: 6,5 hektar Centralpunktskoordinat: N: 6413574; E: 718508 Fastställd av Länsstyrelsen: 15 december 2015 Områdestyp: 1 SCI Ägandeförhållanden: Privata 1 SCI Site of Community Interest, område som antagits som område av gemenskapsintresse. Bakgrund Vad är Natura 2000? Länderna inom EU arbetar gemensamt för att bevara skyddsvärda arter och naturtyper för framtida generationer. En viktig del i arbetet är det ekologiska nätverket Natura 2000 där Europas mest betydelsefulla naturområden ingår. Natura 2000 har tillkommit med stöd av två EG-direktiv; Fågeldirektivet (Rådets direktiv 79/409/EEG) och Habitatdirektivet (Rådets direktiv 92/43/EEG). Bevarandeplanen Till varje Natura 2000-område finns en bevarandeplan. Dokumentet ger en beskrivning av området och dess naturvärden samt vilken skötsel som behövs för att dessa naturvärden ska finnas kvar långsiktigt. Bevarandeplanen innehåller också en beskrivning av vilka verksamheter och åtgärder som kan hota de arter och livsmiljöer som avses skyddas inom Natura 2000-området. Bevarandeplanen är ett viktigt underlag som används vid samråd och tillståndsprövningar av verksamheter och åtgärder inom eller i nära anslutning till Natura 2000-området samt vid tillsynsarbete. 1
Förutom vad som i övrigt gäller enligt miljöbalken och annan miljölagstiftning krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000- område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för naturvårdsinriktade ändamål som skötsel och förvaltning av det berörda området (7 kap. 28 a miljöbalken (MB)). Ingående naturtyper enligt Art- och habitatdirektivet Naturtyp Habitatkod Areal (ha) Rikkärr 7230 6,0 *Taiga 9010 0,3 * Prioriterad naturtyp bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. Se utbredningskarta, bilaga 1. Ingående arter enligt Art- och habitatdirektivets bilaga 2 och 4 Art Artkod Bilaga 2 Bilaga 4 Väddnätfjäril 1065 X Öselskallra 4115 X X Bevarandesyfte Det överordnade bevarandesyftet för Natura 2000-nätverket är att bidra till bevarandet av biologisk mångfald genom att bibehålla eller återskapa gynnsam bevarandestatus för de naturtyper och arter som omfattas av EU:s Fågeldirektiv eller av Art- och habitatdirektivet. För det enskilda Natura 2000-området Suderbys blekevät är det överordnade bevarandesyftet att bevara eller återställa gynnsamt tillstånd för de naturtyper och/eller arter som utgjort grund för utpekandet av området. Syftet med Natura 2000-området Suderbys blekevät är att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för rikkärrsmiljöerna (7230) och taigan (9010) och bevara en livskraftig population av öselskallra (4115) och väddnätfjäril (1065). Det främsta bevarandesyftet är att säkerställa och bevara områdets hydrologi för att gynna och bevara rikkärrsfloran i fält- och bottenskikt och förekomsterna av öselskallra, brun ögontröst och väddnätfjäril med flera skyddsvärda arter. Syftet förväntas uppnås genom hydrologiska restaureringsåtgärder som igenläggning alternativt dämning av de dränerande dikena som löper genom området. För att motverka den allt pågående igenväxningen och gynna floran i de tidigare helt öppna rikkärrsarealerna krävs kontinuerliga underhållsröjningar och/eller infört bete i området. Bevarandemål Rikkärr Naturtypen ska finnas kvar med minst 6,0 hektar. Naturtypen får inte skadas av ytterligare markavvattnande åtgärder som dikning etc. Igenväxningsvegetation som brakved förekommer inte i det öppna rikkärret. Områden klassade som trädklädda och videbevuxna rikkärr (7231) tillåts ha högre täckningsgrad av träd och buskar. Naturtypen fungerar som en viktig skyddsbarriär mot omkringliggande produktionsskog och skapar en heterogenitet i rikkärrsmiljön. På sikt återskapa gynnsam bevarandestatus i rikkärrsmiljöerna genom igenläggning av diken alternativt dämning av diken. Typiska arter av kärlväxter och mossor utgör ett rikligt inslag i fält- och bottenskikt och visar inga tecken på bestående 2
populationsnedgångar. Öppna vattenspeglar och blottlagd bleke ska förekomma i områden med tydlig källpåverkan och på blekefälten. *Taiga Naturtypen ska finnas kvar med minst 0,3 hektar. Fri utveckling och naturlig dynamik råder i hela naturtypen och inga skogliga åtgärder vidtas med undantag för viss plock- och glänthuggning vid behov. Skoglig kontinuitet förekommer med träd i olika åldrar, liksom död ved i olika nedbrytningsstadier förekommer rikligt. Lämpliga substratträd förekommer för epifytiska lavar. Mykorrhizasvampar knutna till tall och gran förekommer och visar inte tecken på bestående populationsnedgångar. Naturtypen fyller en viktig funktion som skyddsbarriär mot omkringliggande produktionsskog. Om bete införs är målsättningen att även taigan betas. Väddnätfjäril och Öselskallra Arterna ska förekomma med livskraftiga populationer i rikkärren (7230) i södra delen av området samt i de igenväxande blekefälten i norra delen. Populationsutvecklingen ska vara stabil och inte visa tecken på bestående nedgång. Arternas livsmiljö ska inte minska i omfattning till följd av igenväxning och markavvattnande åtgärder. För gynnsam bevarandestatus krävs omfattande restaureringsåtgärder som igenläggning av diken och underhållsröjningar. Arterna övervakas med flora- eller faunaväkteri alternativt med biogeografisk uppföljning av larvkolonier. Beskrivning av området Suderbys blekevät ligger ungefär två kilometer SSO om Suderbys i Hangvar socken. Rikkärrets hydrologi är starkt påverkad av dränerande åtgärder, framförallt av dikning och markberedning samt körspår som löper genom området. På Gotland har omkring 60 % av de forna rikkärren dikats ut och odlats upp, medan majoriteten av de kvarvarande är mer eller mindre påverkade av dikning, så även Suderbys blekevät i syfte att öka produktionen av skog på angränsande mark och plantering. Miljön hyser ändå en rad skyddsvärda arter och strukturer som indikerar att hydrologin fortfarande inte är helt bruten. I Suderbys blekeväts södra och sydöstra del är marken tydligt källpåverkad och vegetationen domineras av typiska arter för gotländska rikkärrsmiljöer, t.ex. axag, knappag, ängsstarr, storsileshår, majviva, tätört, fjälltätört, sen ängsgentiana, slåtterblomma, kärrlilja, blodrot, ängsull, brudsporre, kärrknipprot och blåtåtel. Här förekommer sällsynt också den för Gotland endemiska underarten brun ögontröst som är halvparasit på axag. I och omkring källorna domineras bottenskiktet av korvskorpionmossa, späd skorpionmossa, guldspärrmossa och kamtuffmossa. I källorna växer tagelsäv, ryltåg och kransalger Chara spp. I områden av rikkärret där avvattnings- och uttorkningseffekten tillföljd av dikning och markberedning fått tydliga effekter på hydrologin är artsammansättningen och rikkärrsvegetationen inte lika riklig. Här domineras fältskiktet av slankstarr, hirsstarr, älväxing, ängsvädd och blodrot. Suderbys blekevät har en rik population av öselskallra som är utbredd i stora delar av rikkärret intill de markberedda ytorna och i kantzonerna kring källor och källflöden i södra och sydöstra delen. Väddnätfjäril förekommer i området och dess värdväxt ängsvädd förekommer allmänt i större delen av rikkärret. Arten är känslig för igenväxning och är beroende av att rikkärrsmiljön hålls öppen med företrädesvis manuell underhållsröjning eller ett extensivt bete. Ett gynnsamt förhållande måste råda mellan solexponering och underliggande fukt hos utvalda plantor av ängsvädd för lyckad ägg- och larvutveckling. Populationen av väddnätfjäril i Suderbys blekevät är förhållandevis liten men fyller en viktig funktion ur en metapopulationsdynamik-synpunkt i förhållande till andra lokaler och spridning mellan dessa inom artens utbredningsområde på Gotland. 3
Två av områdets sällsyntare arter som är upptagna i Art- och habitatdirektivets bilaga 2 och som legat till grund för utpekandet av Natura 2000-området Suderbys blekevät. Öselskallra till vänster och väddnätfjäril till höger. Foto: Dennis Nyström Svartryggig strömvapenfluga och brokig strömvapenfluga är två rödlistade flugor som förekommer vid och intill källflödena i Suderbys blekevät. Båda arterna förekommer vid källflöden och källor i områdets södra del, företrädesvis på svagt sluttande mark med översipprande källvatten. Dessa arter har en larvutveckling som sker i stillastående eller sakta rinnande kalkrikt vatten och kan därmed betraktas som indikatorarter på mycket god vattenkvalitet samtidigt som de upptar en viktig ekologisk funktion som nedbrytare av alger och dött organiskt material (detritus) i källor och källflöden. Förekomst av dessa arter indikerar högklassiga, värdefulla och skyddsvärda rikkärrsmiljöer i kalkrika områden. Om inte restaureringsåtgärder vidtas kommer troligen dikena och de markberedda ytorna med tiden leda till vidare avvattnings- och uttorkningseffekter och området kommer förlora arter som är beroende av obruten hydrologi och områden med källpåverkan och rörligt grundvatten. I norra delen av Suderbys blekevät finns några blekefält med omfattande föryngring av tall. Blekeområden förekommer i kalkrika trakter och har därmed en mycket begränsad geografisk utbredning i landet. Bleken utgörs av en tät, något kornig jordart som består av nästan rent kalkslam med 80-90 % kalciumkarbonat. Dessa områden breder vid torka ut sig som sterila vegetationsfria blekefält, uppgrundningen i kombination med utdikning av rikkärret har gjort att blekeavsättningen mer eller mindre helt avstannat och områdena håller successivt på att växa igen med framför allt tall. Här och var finns fortfarande mindre partier med helt vegetationsfria blekeytor och här finner man både småtörel och honungsblomster tillsammans med sumpgentiana m.fl. konkurrenssvaga arter som gynnats av den vegetationsfria ytan. Den gröna sandjägaren nyttjar också dessa marker för födosök. 4
Beskrivning av naturtyper 7230 Rikkärr Naturtypen utgörs av minerotrofa myrar och rika källmiljöer oavsett lutning och förekomster av morfologiska strukturer, där ständig tillförsel av baskatjonrikt vatten från omgivningen sker. Detta medför att ph-värdet i myren vanligen är 6 eller högre. Habitatets utbredningsområde överensstämmer med områden där berggrunden och/eller jordtäcket är rikt på baskatjoner, vanligtvis kalcium. Rikkärren är generellt oligotrofa-mesotrofa och näringsbegränsade då kalcium komplexbinder fosfat. Torvdjupet är ofta grundare än i fattigare myrar och kan understiga 30 cm, men bottenskiktet byggs upp av rikkärrsindikerande brunmossor (t ex släktena Scorpidium och Campylium) eller i vissa fall vitmossor. Morfologiska strukturer i torven utgörs i de fall de förekommer av tuvbildning, mindre sträng- och flarkbildningar och källkupoler. Både öppna och trädklädda rikkärr inkluderas i habitatet, vilket kan ha en krontäckning av 0-100 %. Vegetationen domineras av olika halvgräs och örter. Rikkärren har en speciell flora och fauna som varierar med t ex krontäckningsgrad, kalkhalt och näringsförhållanden. Tre undergrupper kan urskiljas: Öppna hävdade rikkärr (krontäckning 0-30 %) Öppna ohävdade rikkärr (krontäckning 0-30 %) Trädklädda och videbevuxna rikkärr (krontäckning 30-100 %) Förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är flera. Hydrologi och hydrokemi bör inte påverkas negativt efter basinventeringen. Detta inkluderar att torv inte oxideras som en följd av antropogena ingrepp utan endast som en eventuell följd av naturliga klimatförändringar och att det finns en ständig tillgång på baskatjonrikt vatten. Täckningsgraden av botten-, fält-, busk- och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare, undantaget fall där förändringen är en för habitatet positiv effekt av restaureringsåtgärder. I öppna rikkärr främst i Sydsverige kan hävd i form av återkommande slyröjningar, slåtter eller extensivt bete vara en förutsättning för att naturvärden knutna till den öppna miljön ska bibehållas. På myrar med lång kontinuitet i trädskiktet bör skogsbruk undvikas eller bedrivas med stor naturvårdshänsyn. De strukturer och formelement (exempelvis gungflyn) som finns på myren skall bibehållas och ha samma omfattning och geografiska spridning som vid basinventeringen, undantaget det som kan klassas som naturliga förändringar eller positiva förändringar som följd av en lyckad restaureringsåtgärd. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för ett antal störningar. Tillkommande och existerande ingrepp i form av dikning och andra markavvattnande åtgärder liksom dämning kan påverka habitatets hydrologi och hydrokemi på ett negativt sätt, vilket i sin tur kan ge konsekvenser på vegetation och torvbildning samt torvnedbrytning. Även markavvattningsföretag och dämning i närliggande våtmarks- eller fastmarksmiljöer kan ge en negativ påverkan på habitatet. Torvbrytning är ett stort hot mot habitatet idag då det finns en risk för att efterfrågan på torv som energikälla och jordförbättringsmedel blir större. Genom att anlägga skogsbilvägar över eller i närheten av habitatet kan hydrologin och/eller hydrokemin i området förstöras. Skogsbruk och andra företag som innebär att fastmarksholmar och närliggande fastmark avverkas kan innebära att näringsämnen läcker ut på myren och att de hydrologiska förhållandena ändras. Skogsbruk kan innebära 5
att miljöer där det funnits lång skoglig kontinuitet förlorar arter knutna till trädskiktet eller marklevande arter som kräver beskuggning. Spridning av till exempel aska och gödningsämnen i habitatet ger drastiska förändringar på vegetationens artsammansättning. Motsvarande spridning av kemiska substanser i habitatets närhet kan också skada habitatet genom luftburen deposition eller genom transport med tillrinnande vatten. Ökad våtdeposition av kväve gör att habitatets vegetationssammansättning förändras med resultat att antalet vitmossor minskar, och andelen gräs, buskar och träd ökar. Samhällsbyggande med nya kommunikationsleder, anläggningar med mera kan förstöra eller skada habitatet, antingen som en direkt effekt eller genom anläggningsarbetet. Vissa av de öppna källkärren med hävdgynnad flora hotas av igenväxning eller är under igenväxning på grund av upphörd hävd. Intensivt bete med tillhörande tramp kan skada bottenskiktet i främst blöta rikkärr. 9010 Taiga Naturtypen utgörs av naturliga, gamla, boreala och hemiboreala skogar samt yngre successioner som utvecklas naturligt efter brand eller omfattande stormfällningar, naturskog eller naturskogsartad skog. Med naturliga, gamla skogar menas skogar som bibehållit en stor del av den naturliga skogens artsammansättning, åldersvariation och ekologiska funktion. Dessa skogar kan ha en viss mänsklig påverkan genom exempelvis plockhuggning, men de har aldrig omfattats av större kalavverkningar. De hyser en rad hotade arter bland mossor, lavar, svampar och evertebrater (främst skalbaggar). Brand präglade förr i hög grad skogarna i den boreala regionen och många hotade arter är beroende av förekomst av död ved och olika successionsstadier. Undergrupper: A. naturlig, gammal granskog B. naturlig, gammal tallskog C. naturlig, gammal blandskog D. naturlig, gammal triviallövskog E. nyligen brända områden (brandfält) F. yngre successionsstadier som utvecklats efter brand, t.ex. lövbrännor. En viktig förutsättning för gynnsam bevarandestatus är skoglig kontinuitet av träd, som har skapat en naturlig åldersdifferentiering och artsammansättning. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik, vilket omfattar störningar, till exempel stormfällningar, insektsangrepp, översvämningar och brand. Förekomst av substrat är en förutsättning för epifytiska lavar och svampar knutna till naturtypen, samt även för vedlevande insekter. Exempel på substrat är död ved; grenar, torrträd, lågor med mera i olika nedbrytningsstadier. Gamla och grova träd med dithörande barkstruktur och lång trädkontinuitet är även viktigt för bland annat marklevande mykorrhizasvampar. I områden med brandhistorik är vissa typer av bränd ved en förutsättning för många typiska arter av framför allt vedlevande insekter. Lövträd (speciellt gamla och/eller grova träd) av till exempel asp, sälg och rönn är viktiga substrat, och dessutom viktiga som hålträd för fåglar. Brandrefugiala miljöer, till exempel fuktigare granskogar, sumpskogar, raviner med mera, förutsätter en buffertzon mot hyggen och brandfält. Ostörd hydrologi i framför allt sumpskogsmiljöer, samt i angränsande myrmark (så kallade skogs/myrmosaiker) är ytterligare en förutsättning för gynnsam bevarandestatus. Naturtypen är känslig för olika former av produktionsinriktat skogsbruk, i eller i anslutning till objekt; vilket leder till brist på gamla träd, död ved med mera. Exempel på skogsbruksåtgärder som kan hota naturtypen är avverkningar som slutavverkning, gallring, röjning, blädning med mera (gäller ej naturvårdsinriktade avverkningar), transporter, markberedning, dikning och plantering. Skogsbilvägar fragmenterar området och medför att hydrologin i skogsområdet kan förstöras. Fragmentering kan leda till minskad konnektivitet mellan områden, brist på genflöde mellan populationer och kanteffekter i små 6
objekt. Sur nederbörd kan i delar av landet påverka förutsättningarna negativt för många arter. Brist på bränder ger minskad mängd nybränd ved och mark, som är ett hot för många brandberoende arter, samt kan ge en tillväxt av humuslagret med efterföljande vegetationsförändringar. Kvävenedfall kan skapa eutrofiering, med negativa effekter på lavar med mera. Graninvandring kan vara ett hot mot flerskiktade tallskogar och lövskogar som tidigare uppkommit efter brand. Viltbete hindrar lövföryngringen. Exploatering för samhällsbyggande av olika former är också ett potentiellt hot mot naturtypen. Beskrivning av arter 1065 Väddnätfjäril Väddnätfjärilens Euphydryas aurinia aktuella utbredning i Sverige omfattar landskapen Öland, Gotland, Närke, Västmanland, Uppland, Gästrikland och Dalarna. Arten förekommer främst på öppna fuktiga marker med riklig förekomst av ängsvädd Succisa pratensis, larvens foderväxt. Habitatet innefattar olika kalkpåverkade biotoper som kantzoner kring vätar och öppna rikkärr, betad fuktig ängsmark, klapperstensstränder, blekevätar, kraftledningsgator och hyggesmark gärna nära bäckar och surdråg. Extensiv hävd är en förutsättning för att bibehålla flera av artens livsmiljöer. Värdväxten tål inte alltför hårt bete varför röjning eller extensivt bete är att föredra. Utan hävd växer marken på sikt igen och förutsättningarna för arten försvinner. 4115 Öselskallra Öselskallra Rhinanthus oesiliensis är endemisk för Gotland och Ösel och finns alltså ingen annanstans i världen. Förekomsterna på Gotland omfattar ett fåtal källmyrar på Lojsta hed samt liknande miljöer i de södra delarna av Hangvar socken. Arten är knuten till kalkrik källpåverkad mark och förekommer främst i kanter av källmyrar, på tuvor i kanten av källflöden och källor och ibland även i fuktig mager barrskog. Några mindre förekomster finns även i vägkanter i anslutning till källmyrar. I de huvudsakligen öppna källmyrarna förekommer arten ofta tillsammans med majviva, brun ögontröst och svarthö. Arten skiljer sig från den närstående höskallran genom sin sena blomningstid som normala år infaller i augusti och in i september. Öselskallran hotas främst av åtgärder som påtagligt förändrar hydrologin i källmyrarna, t.ex. genom dränerande åtgärder som markberedning och dikning av källmyrar, skogsavverkningar i anslutande område, täktverksamhet etc. Upphörd eller minskad hävd påverkar troligen arten till viss del negativt även om det troligen inte är avgörande för dess fortbestånd på källmyrarna. Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Vid beskrivandet av hot som kan skada de utpekade naturvärdena i ett område kan endast nu kända problem belysas. Det är viktigt att ha i åtanke att nya hot troligen kommer att identifieras i framtiden. Förändring av hydrologi Befintliga och tidigare genomförda åtgärder i form av dikning, markberedning och andra dränerande åtgärder påverkar områdets hydrologi och hydrokemi på ett negativt sätt. Dessa dränerande åtgärder ger konsekvenser på vegetation och torvbildning samt torvnedbrytning vilket framförallt resulterar i uttorkning och igenväxning. Vidare kan skogsbruk i form av avverkning, körning och andra skogliga åtgärder i angränsande områden påverka hydrologi, lokalklimat och markstruktur på ett negativt sätt. 7
Igenväxning Igenväxning utgör idag ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i öppna rikkärrsmiljöer. Dränerande åtgärder som dikning, markberedning m.fl. med avvattnings- och uttorkningseffekter som följd resulterar i en successiv utarmning av den biologiska mångfalden till följd av förändrade hydrologiska förhållande och igenväxning. Kombinationen av upphörd hävd, ökad atmosfärisk deposition av näringsämnen och klimatförändringar gör att igenväxningsprocessen accelererar ytterligare. Igenväxning av tall, glasbjörk, brakved, minskning av brunmossor och en ökad mängd blåtåtel tyder på förändrade förhållanden med varmare sommartemperaturer, ökad deposition av näringsämnen och förändrad hydrologi med avvattnings- och uttorkningseffekter. Skogsavverkning Alla former av produktionsinriktat skogsbruk till exempel avverkning, gallring, markberedning, dikning eller plantering utgör ett hot mot området och ett direkt hot mot taigan (9010) och dess bevarandevärden knutna till skoglig kontinuitet som mykorrhizasvampar och epifytiska lavar. Avverkning av omkringliggande skogsområden ger en fragmentering och minskar kontakten mellan området och andra skogar vilket minskar utbytet mellan olika populationer. Avverkning av närliggande fastmarkskog kan vidare orsaka läckage av näringsämnen till rikkärret. Exploatering All typ av exploatering utgör ett hot mot områdets naturtyper, hydrologi och biologiska bevarandevärden. Vindkraft Planerad vindkraftsexploatering i närområdet kan hota områdets naturvärden. Hårdläggning av ytor vid anläggning av verken, risken för läckage av oljor eller liknande från verk eller fordon vid bebyggelse och drift av dessa (även brand i verk har inträffat under senare år) kan kontaminera markernas hydrologi i verkens omgivningar och med nederbördsvatten föras vidare till området. Ett skyddsavstånd för verksamheten på minst 200 m till området inklusive de våtmarker som förser området med vatten bör respekteras vid eventuell etablering. Högt betestryck Ett för högt betestryck missgynnar förekomsten av väddnätfjärilen då artens värdväxt anpassar sitt växtsätt med tätt mot marken liggande blad. Detta växtsätt ratas vid honans ömsesidiga val av värdplanta vid äggläggning då ett ogynnsamt förhållande råder mellan solexponering och underliggande fukt samt att översvämningsrisken och misslyckad ägg- och larvutveckling är överhängande. Avmaskning av betesdjur Avmaskning i förebyggande syfte, så kallad strategisk avmaskning, bör undvikas. I synnerhet medel innehållande avermektiner då de utgör ett omfattande hot mot områdets biologiska mångfald och bevarandevärden. Bevarandeåtgärder och skötsel Igenläggning av diken För att på sikt återskapa en naturlig hydrologi och uppnå gynnsam bevarandestatus i området, gynna vegetationen, torvbildningen och minska torvnedbrytningen bör dikena läggas igen alternativt dämmas. Massorna från tiden för utgrävning av dikena ligger kvar längs kanterna och kan med fördel användas för igenläggning av dessa. Vidtas denna åtgärd förväntas avrinningen ske långsammare och rikkärret hålla vatten en längre tid på året. 8
Extensivt bete Ett extensivt bete vore önskvärt som bidrar till att upprätthålla rikkärrets öppenhet och minska förnapålagringen och trivialiseringen av floran i fältskiktet som idag ses i stora delar av rikkärret. Kombinationen av igenläggning alternativt dämning av dikena som förändrar rikkärrets vattenhållande egenskaper och ett inledande extensivt bete som inte påverkar väddnätfjärilen negativt vore lämpliga åtgärder att vidta för att på sikt uppnå gynnsam bevarandestatus. En låg störningsgrad av tramp från betesdjur skulle vidare gynna flera störningsgynnade och konkurrenssvaga arter som är beroende av blottlagda ytor. Vid eventuellt införande av bete ska avmaskning ske utanför betesmarken. Underhållsröjning Vid uppslag av träd och buskar och ogynnsam täckningsgrad röjs dessa bort manuellt. Områden som idag är klassade som undergrupp 7231, trädklädda och videbevuxna rikkärr tillåts ha högre täckningsgrad. Dessa miljöer utgör viktiga barriärer, vindskydd och bidrar till en heterogenitet som förväntas gynna fjärilsfaunan, i synnerhet väddnätfjäril. För att gynna den konkurrenssvaga floran på de bitvis öppna blekefälten i områdets norra del bör underhållsröjningar vidtas då igenväxningen fortgått på dessa tidigare helt öppna ytor med blottlagd bleke. Fri utveckling Främst eftersträvas fri utveckling i naturtypen Taiga (9010). Naturvärdena utvecklas genom naturlig dynamik som exempelvis stormfällningar, insektsangrepp och brand. Plockhuggning, underhållsröjning och annan restaurering vid tecken på igenväxning och ogynnsam täckningsgrad av träd-, busk- och fältskikt. Eventuella huggningar i trädskiktet görs genom glänt- och plockhuggningar. Vid huggningar görs ett mindre uttag bland medelåldersträden och större uttag bland de yngre träden. Uttaget av skog ska på lång sikt inte överstiga tillväxten. Skoglig kontinuitet med träd i olika åldrar, liksom död ved i olika nedbrytningsstadier, är en förutsättning för gynnsam bevarandestatus. Avverkning eller bortförande av död ved får inte förekomma. Bevarandestatus idag De utpekade livsmiljöernas och arternas nuvarande bevarandetillstånd i området. Naturtyp Habitatkod Bevarandestatus Rikkärr 7230 Ej gynnsam *Taiga 9010 Gynnsam Art Artkod Bevarandestatus Väddnätfjäril 1065 Ej Gynnsam Öselskallra 4115 Gynnsam Uppföljning av naturtyper och arter Länsstyrelsen ansvarar för att uppföljning av bevarandemål genomförs. Uppföljningen ska ske i enlighet med det program som beskrivs i Naturvårdsverkets rapport Uppföljning av skyddade områden i Sverige samt den av länsstyrelsen framtagna plan Översiktlig plan för uppföljning av skyddade områden i Gotlands län. Mätbara mål, så kallade målindikatorer, ska registreras i databasen SkötselDOS. Dessa 9
målindikatorer följs sedan upp. Målsättningen är att kunna se om de bevarandemål som satts upp i bevarandeplanen uppfylls, att skötseln fungerar och att Natura 2000-naturtyperna och arterna har gynnsamt bevarandetillstånd. Vid varje uppföljningstillfälle bedöms populationsstorlek och livsmiljö för väddnätfjäril och öselskallra. Biogeografisk uppföljning av larvkolonier av väddnätfjäril bör genomföras regelbundet i enlighet med framtagen inventeringsmetodik. Populationsstorlek och livsmiljö för öselskallra kan med fördel övervakas med hjälp av floraväkteri. Referenser Eliasson, C.U. 2004. Inventering och övervakning av väddnätfjäril (Euphydryas aurinia) på Gotland 2004.. Eliasson, C. U. 2008. Åtgärdsprogram för väddnätfjäril 2008-2012. Naturvårdsverket. Eliasson, C. U. 2002. Övervakning och inventering av ärenprisnätfjäril på Gotland 2002. Länsstyrelsen i Gotlands län. Gärdenfors, U. 2015. Rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken. Haglund, A. 2010. Uppföljning av skyddade områden i Sverige Riktlinjer för uppföljning av friluftsliv, Naturtyper och arter på områdesnivå. Naturvårdsverket. Martinsson, M. 1997. Våtmarker på Gotland.. Naturvårdsverket 2011. Vägledning för svenska naturtyper i habitatdirektivets bilaga 1, Rikkärr (7230), Taiga (9010). Naturvårdsverket 2011. Vägledning av svenska arter i habitatdirektivets bilaga 2, väddnätfjäril (1065), öselskallra (4115). Sundberg, S. 2006. Åtgärdsprogram för bevarandet av rikkärr. Naturvårdsverket. Lagtexter Fågeldirektivet, Directive 2009/147/EC of the European Parliament and of the Council of 30 November 2009 on the conservation of wild birds, svensk översättning. Art- och habitatdirektivet, Rådets Direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, officiell svensk översättning, version 01.01.2007. 7 kap. 27-29 Miljöbalk (1998:808). 15-17 Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Till denna bevarandeplan hör även följande bilagor: Bilaga 1. Karta, utbredning av naturtyper inom Natura 2000-området Bilaga 2. Fynd av rödlistade arter som har gjorts i området 10
Bilaga 1. Karta, utbredning av naturtyper inom Natura 2000-området Natura 2000-området Suderbys blekevät (inom svart linje) med utbredning av de olika naturtyperna, Rikkärr (7230) och undergruppen trädklädda och videbevuxna (7231) och Taiga (9010). 9900 avser områden som inte uppfyller naturtyp. 11
Bilaga 2. Fynd av rödlistade arter som har gjorts i området Kärlväxter Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Carex hostiana Ängsstarr NT Cirsium acaule Jordtistel NT Euphorbia exigua Småtörel VU Euphrasia salisburgensis ssp. schoenicola Brun ögontröst NT Herminium monorchis Honungsblomster VU Primula farinosa Majviva NT Rhinanthus osiliensis Öselskallra NT Fjärilar Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Euphydryas aurinia Väddnätfjäril VU Hesperia comma Silversmygare NT Tvåvingar Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Oxycera pygmaea Svartryggig strömvapenfluga VU Oxycera trilineata Brokig strömvapenfluga VU Spindlar Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Thomisus onustus Kantig krabbspindel NT RÖDLISTADE RED-LISTED DD Kunskapsbrist Data Dificient NT Missgynnad Near threatened VU Sårbar Vulnerable EN Starkt hotad Endangered CR Akut hotad Critically Endangered RE Försvunnen Regionallay Extinct HOTADE THREATENED Aktuella arters hotkategorier enligt den svenska rödlistan 2015. 12