En resa på livets kanal (Friluftsgudstjänst i hamnen) Av: Johannes Djerf Det här är ju en dag som för många handlar om vatten och båtar, vilket jag tycker är väldigt härligt. Men jag ska ändå börja med att erkänna en sak, och det är att båtar och vatten faktiskt gör mig lite nervös. Det finns en oerhörd charm med båtlivet, och jag tycker många gånger att det inte finns något bättre än att ge sig ut med kanoten på en stilla kanal eller åka ut och fiska en sen sommarkväll på den vindstilla insjön. Men ändå så är det något som då och då skrämmer mig. När jag var liten, 5 äpplen hög ungefär, så ville jag knappt tvätta mig i ansiktet för jag tyckte vatten var så läskigt, och jag stod länge på toaletten innan jag till slut tvingades att blöta ansiktet, vilket gjorde att jag många gånger också hoppade över hela tvättandet. Nu har det ändrat sig, tack och lov, för allas trevnad, men fortfarande så finns det något inom mig som gör mig orolig för vatten. Inga höga manliga poäng där, I know, jag vet på engelska, men vattnet där ute är så stort och mäktigt och ibland finns det ingen som riktigt kan styra det eller kontrollera dess kraft. Man behöver nästan hela tiden vara på sin vakt, för om inte jag gör saker och ting rätt under färdens gång så kan det gå riktigt illa. Det är precis som livet är många gånger. Ibland är det helt underbart, men det kan också många gånger kännas läskigt. Livets resa känns många gånger väldigt stor och inte minst svår att kontrollera. Ingen utav oss kan styra allt det som händer under livets gång, hur gärna vi än skulle vilja. Jag tror vi alla upplevt att det många gånger är mycket som kan gå emot en och det sker saker och ting som man inte räknat med och som man inte kan göra någonting åt. Och vi har också alla upplevt tror jag att ibland går det väldigt snett för oss själva, när vi inte är på vår vakt och gör det som vi egentligen borde göra. Men på samma sätt som ingen utav oss slutar att åka båt för att det ibland är lite läskigt och att det kan ske oförberedda saker, så slutar vi inte heller leva. Resan fortsätter. I båten har vi flera trygga redskap med oss, som ankare och flytvästar, och längs vägen så finns det ofta livbojar utsatta för vår räddning. Precis som det finns på livets kanal och som vi var och en är fria att använda, och gör vi det så kan resan bli en säker resa, trots oförberedda händelser.
Och vi kan börja med ankaret. När jag är ute och fiskar med båten så vill jag oftast sänka ner ett ankare i botten, för att båten ska stå still, inte minst när det blåser mycket. Men det är ganska så mycket meck med det där och många gånger låter man bli för man tänker att jag ska ändå snart åka vidare till ett nytt fiskeställe. Men grejen är att låter man bli sitt ankare så har man bara efter någon minut kommit ifrån sin plats. Det blir väldigt lite tid till att fiska då man istället hela tiden måste jobba med att paddla tillbaka till där man började, och då hade det varit lika bra att ta sig an det där mecket ifrån början och kasta i sitt ankare. Och jag tycker det här är en bra bild på livet. Då du och jag ifrån början är skapade av Gud för att stå stadigt med honom. Stå nära tryggheten, kärleken själv och livets mening. Men ibland tycker vi att det är för mycket meck med det där med tron på Gud. Så vi låter bli att ge vårt hjärta till honom, omvända oss och kasta vårt ankare till honom. Vilket vi många gånger tror ska göra det lättare. Vi tror att det går precis lika bra att lita på sig själv och leva som man själv vill i allt. Vi tar till alla knep vi kan komma på, och vi försöker fylla vårt liv med så mycket andra saker som möjligt så vi slipper lägga i vårt ankare. Men jag tror att många utav er ändå kan förstå mig när jag säger att det inte blir enklare. Frågorna finns kvar, sökandet efter det stadiga, att få komma tillbaka till livets mening, till Gud, finns kvar. En trygghet som jag vet av egen erfarenhet, står över alla stormar. Detta visar aposteln Paulus för oss ombord på ett fartyg ute på det stora vattnet, fullastad med fångar, som är på väg till Rom. Under flera år så hade Paulus skickats mellan olika landshövdingar och kungar, som inte kunde göra något åt det som judarna anklagade honom för. Att han skapade oroligheter ibland folket och tog med sig greker in på tempelplatsen var inte själ nog att döda honom, inte ens behålla honom i fängelset. Dessutom var inte anklagelserna sanna. Men eftersom de ville hålla sig väl med judarna som anklagat Paulus, så hade de hållit honom fången. Dessutom var han romersk medborgare. Och det är därför som Paulus nu vädjat till Kejsaren och är på väg till Rom. En resa som inte riktigt skulle bli som han eller sina 275 medpassagerare tänkt sig. Vinden var stark, vilket innebar många svårigheter. Det gick väldigt sakta framåt och hela resan började bli väldigt farlig. Paulus kände att han vill varna dem och säger: Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." Men officeren lyssnade inte på det örat utan litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade.
Precis som du och jag också har väldigt svårt att lyssna på varnande signaler många gånger när gäller vår tro på Gud i livet. Vi vill tro att allt är under kontroll, vi förlitar oss till oss själva eller att andra människor har kontrollen. Det är svårt att höra de varnande signalerna om att vi var och en behöver lyssna till Gud och hans vilja för oss. Vi kommer vilse, och vi försöker in i det allra sista göra allt annat före vi kommer till Gud och lyssnar på honom. Människorna på fartyget, de började kasta lasten över bord. De försökte på allt sätt bemästra situationen och de kämpade att med egna händer få över skeppets utrustning ner i havet. De hade inte ätit på flera dagar och det står att "Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning". Men då stiger Paulus fram och säger så här apg.27:21-25. Paulus hade sänkt ner sitt ankare hos Gud. Trots de hårda stormarna. Trots den stora hungern. Trots att de som borde ha kontroll över fartyget inte hade det, trots att inte allt hade blivit så som han hade tänkt så hoppades Paulus på Gud. Han hade under natten upplevt hur Gud varit bredvid honom och sagt frukta inte. Var inte rädd Paulus, Jag står över den här stormen och jag ska dig till land! Och så är det, Gud står över alla stormar som du kan möta i ditt liv! Sorg, tvivel, sjukdom, död, sår, släckta drömmar, ekonomiska problem eller kanske problem i relationer. Lyssna, Gud står över de stormarna och han ska ta dig igenom dem! Det är som vi ber i UV-Scout bönen Vart jag går så är du med. Det finns ingen plats, ingen situation där Gud inte finns med! Och vill du lyssna på det örat så kommer Gud idag, just nu, med sina löften om vägledning och kraft och säger till dig, var inte rädd! Stormarna kan kännas skrämmande och väldigt långa ibland. Du kanske då och då känner att du inte ser något ljus i tunneln, men du kommer att komma igenom om du släpper ner ditt ankare hos Jesus, och litar på att tron på honom, stor som liten håller! När ett ankare verkligen sitter fast i botten, så sitter det fast, och det finns inga stormar som flyttar på din båt. Tron på Gud är med andra ord inte beroende av olika känslovindar som kommer. När tron på Gud är fast förankrat som en ankare så är den inte beroende av vad dina känslor säger. Om du är glad eller inte, om du tycker att du upplever massa saker hela tiden eller om du inte gör det. Det står så här i Hebr.6:19 I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss. Detta hopp var Paulus hjärta, hans själs ankare fast förankrat i. Det som Jesus hade gjort för honom.
Han hade en gång utbildats till en sträng farisé. Han hade sett det som sin plikt att bekämpa Jesu namn, vilket han också gjorde. Han spärrade in de som trodde på Jesus i fängelset och när man ville avrätta dem så röstade han för det. Han straffade dem, han tvingade dem till att häda. Han brann av mordlust mot de kristna och förföljde dem till och med till utländska städer. Men när han en dag var på väg i ett sånt ärende så hade han mött ett stort ljus från himlen, klarare än solen. Han fall till marken och hörde en röst som frågade varför han förföljde honom. Och när Paulus frågade vem det var, så hade rösten sagt att det är jag Jesus, den som du förföljer. Man kan tro att detta var ett stort fall för Paulus men det var inte det utan en räddning. Stå upp på fötterna hade Jesus sagt, han berättade inte hur dålig människa Paulus var utan han bara uppmuntrade honom. Jag har utsett dig till tjänare och vittne, för att du skall öppna andras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse. Jesus visade för Paulus att vägen till gemenskap med Gud var öppen. Tron på honom når innanför förlåten, alltså det som hängde för det allra heligaste inne i templet. Dit, till Gud själv, in i hans närvaro, får var och en komma, vem man än är, genom Jesu död på korset. I det hoppet hade Paulus sin själs ankare. Ett hopp om räddning som Paulus vittnat om var han än gick fram. En livboj, eller frälsarkrans som det också ibland faktiskt kallas. En frälsning som finns för oss var och en här idag, som en gåva att ta emot. Vi har genom vår egen väg, genom att vi trott att vi klarar oss utan ankaret, förlorat gemenskapen med Gud. Vi har alla kommit så långt ut på det djupa vattnet så vi håller på att drunkna. Men Jesus har kastat ut sin livboj för dig. Jesus dör för dig på ett kors, kastar ut livbojen och frågar tar du emot!? Men jag behöver inte räddas, kanske du tänker. Jag behöver ingen livboj, jag klarar mig utan Jesus, det är för mycket meck. Jag vet inte om du varit med någon gång och ramlat ut ifrån en båt eller hamnat i vattnet ofrivilligt någon gång.jag kommer ihåg när jag paddlade forsränning i Värnamo för några år sedan. Ni hörde rätt, det finns så man kan åka forsränning i Värnamo, ingen jättefors, men stor nog för att välta omkull mig. Jag trodde det skulle vara en lätt match. Det ser ju ganska så enkelt ut att ta sig fram i en kajak, men jag kom inte många meter åt gången utan hamnade med huvudet i vattnet om och om igen. Och jag kan säga att då var det sista jag tänkte på att jag skulle börja simma och klara mig själv. Av paniken som uppstod så tänkte jag inte klart. Jag var fullständigt beroende av flytvästen som jag hade på mig, som i det fallet var min livboj.
Så tror jag det är, du och jag tror ibland att vi klarar att simma genom livet själva, men jag tror inte att någon utav oss klarar det hela vägen. Vi behöver livbojen ifrån Jesus. Livbojen är kastad, men var och en måste avgöra om den håller att räddas med eller inte. En fråga som du kan ställa dig själv just nu. Och för dig som en gång tagit emot denna livboj, tagit emot Jesus. Kom ihåg att vi, du och jag behöver kasta den här livbojen ut till andra. Livbojen, den står ju oftast på säker mark, den som är i nöd når sällan räddningen själv, så någon annan måste kasta ut den, ifrån stranden eller ifrån båten. Och någon är du. Du kan bli en som kan hjälpa din granne, din arbetskamrat eller skolkamrat. Ligger man i nöd i vattnet så ropar man på hjälp, och det spelar ingen roll vem som kommer och kastar, likadant spelar det ingen roll vem det är som ligger i vattnet. Guds livboj är för alla, så att vi alla har möjlighet att komma hem till hamnen. Paulus kastade ut sin livboj till de andra på fartyget. Han berättade om hoppet i sin tro på Gud, och att han skulle rädda dem alla, ja inte ens ett hårstrå på deras huvuden skulle de förlora, så stor var och är Guds omsorg. Och nu lyssnade de. Ett nytt mod infann sig. Vi läser vers.39-44. Paulus resa blev inte enklare. Den innebar flera motgångar, skeppet bröts sönder av de kraftiga vågorna och de var tvungna att hoppa i vattnet och ta sig i land. Men alla kom i land. Genom att hålla sig fast vid plankor och andra vrakspillror ifrån skeppet, så räddades alla. Precis så som Gud hade lovat. Vilket du och jag också kommer att göra om vi håller oss fast vid vår livboj. Vi kommer att komma i hamn. Det är den största tryggheten tycker jag med att leva med Jesus under livets kanal, det är att jag har en hamn! Jag har ett slutmål! Livet slutar inte ute på öppet hav. Livet slutar inte med död. Utan jag har en hamn att komma hem till. En himmel, ett evigt liv. Vet du om att du har en hamn att komma hem till? Kan du i ditt innersta veta att det finns en trygg hamn, där ingen sorg, ingen död, inga sår och ingen smärta finns? Jesus säger att du kan vara trygg och veta att du har en hamn att komma hem till. Livet slutar inte i förvirring ute på öppet vatten om du har kastat din själs ankare till honom. Så ta emot livbojen som han kastar till dig ifrån korset. Och håll dig kvar vid livbojen! Håll dig kvar hos Jesus! Även om du inte ser hamnen just nu, så finns den där och du kommer att komma till livets hamn, som kallas himlen.
Jesus har själv sagt att Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö, Joh.11:25.. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert. Ingemar Johansson skriver. I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, löftet om att jag hör hemma där. I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand, att få möta Herren ansikte mot ansikte. Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget. om denna osynliga hand som Herren sträckt mig. Nej vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget, om detta osynliga land som kallas himlen.