1 Handläggning i Malmö Aktbilaga 123 Mål nr RÄTTEN Chefsrådmannen Lennart Strinäs FÖRARE Beredningsjuristen Martin Andersson KLAGANDE Stiftelsen Beredskapsmuseet, 843003-2055 Djuramossavägen 160 263 65 Viken MOTPART Staten genom Statens försvarshistoriska museer Box 14095 104 41 Stockholm Ombud: Advokat Hans Dahlberg Kolga och jur.kand. Filippa Wassberg c/o Setterwalls Advokatbyrå Box 1050 101 39 Stockholm SAKEN Överklagande av Kronofogdemyndighetens utslag den 26 juni 2015 med nr 21-60008- 15 i mål 21-58584-15 om särskild handräckning Staten genom Statens försvarshistoriska museer (nedan staten) har ansökt om särskild handräckning och yrkat att Stiftelsen Beredskapsmuseet (nedan museet) ska utlämna viss egendom enligt en av Helsingborgs tingsrätt den 5 december 2012 meddelad dom om stadfäst förlikning angående bättre rätt. Kronofogdemyndigheten förpliktade genom det överklagade utslaget museet att utlämna den egendom som följer av bilaga till Helsingborgs tingsrätts mål T 2228-11 och T 6881-11. Domen fogades till Kronofogdemyndighetens utslag som bilaga 1. Sedan museet överklagat utslaget har tingsrätten den 5 oktober 2015 beslutat att detta tills vidare inte får verkställas samt den 12 november 2015 hållit sammanträde. Parterna har åberopat den muntliga och skriftliga bevisning som framgår av aktbil 111. Dok.Id 878018 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 265 Kalendegatan 1 040-35 30 00 040-611 43 10 måndag fredag 201 22 Malmö E-post: malmo.tingsratt@dom.se 08:00-16:00
2 Stocka Knekten AB har också överklagat utslaget. Det överklagandet har tingsrätten tidigare avvisat. Tingsrätten meddelar nu följande BESLUT 1. Tingsrätten lämnar Stiftelsen Beredskapsmuseets avvisningsyrkanden utan bifall. 2. Tingsrätten avvisar Stiftelsen Beredskapsmuseets yrkande om att tingsrätten ska fastställa att Staten genom Statens försvarshistoriska museer är skyldig att erlägga betalning för Stiftelsen Beredskapsmuseets kostnader innan egendomen lämnas ut. 3. Tingsrätten ändrar Kronofogdemyndighetens utslag på det sättet att utslaget upphävs beträffande den egendom som det i domen i bilaga 1 till utslaget inte anges att staten har bättre rätt till. 4. Tingsrätten ändrar vidare Kronofogdemyndighetens utslag på det sättet att utslaget upphävs beträffande den egendom som det i domen i bilaga 1 till utslaget anges att staten ska avhämta och lämnar i denna del Staten genom Statens försvarshistoriska museers ansökan om särskild handräckning utan bifall. 5. Tingsrätten avslår Stiftelsen Beredskapsmuseets överklagande i övrigt. Detta innebär att Kronofogdemyndighetens utslag står fast i den del det avser egendom som det i domen i bilaga 1 till utslaget anges att staten har bättre rätt till och som ska omfattas av depositionsavtal. 6. Staten genom Statens försvarshistoriska museers yrkande om ersättning för rättegångskostnad lämnas utan bifall. 7. Stiftelsen Beredskapsmuseets yrkande om ersättning för rättegångskostnad lämnas utan bifall.
3 8. Tingsrättens beslut den 5 oktober 2015 om inhibition ska inte längre gälla. Yrkanden och skäl för besluten Museet har anfört att myndigheten Statens försvarshistoriska museer varken är behörig att ansöka om särskild handräckning i saken för statens räkning eller att företräda staten i detta ärende vid tingsrätten. Eftersom Statens försvarshistoriska museer är en myndighet under regeringen följer det av 27 första st myndighetsförordningen (2007:515) att man företräder staten vid domstol inom sitt verksamhetsområde. Tvisten rör utfående av egendom av påstått försvarshistorisk betydelse som Staten genom Statens försvarshistoriska museer enligt den lagakraftvunna förlikningsdomen i Helsingborgs tingsrätts mål T 2228-11 och T 6881-11 äger bättre rätt till än museet. Ansökan om särskild handräckning och talan i domstol med anledning av museets överklagande får därför anses falla inom myndighetens verksamhetsområde. Vad museet har anfört om förordningen (2007:1178) med instruktion för Statens försvarshistoriska museer och Statens försvarshistoriska museers regleringsbrev föranleder ingen annan bedömning. De handlingar som museet i övrigt har åberopat om att andra statliga och kommunala myndigheter också har varit inblandade i hanteringen av vissa föremål föranleder inte heller någon annan bedömning. Invändningen får anses utgöra ett yrkande om avvisning som på grund av det anförda ska lämnas utan bifall. Museet har även gjort gällande att den lagakraftvunna förlikningsdomen utgör hinder mot ansökan om särskild handräckning. Domen har dock endast rättskraft i fråga om vad som anges i domslutet. Domen innefattar inget ställningstagande till huruvida staten har rätt att utfå egendomen av museet eller inte. Det föreligger därför heller inget rättegångshinder av den anledningen. Invändningen får anses utgöra ett yrkande om avvisning som på grund av det anförda ska lämnas utan bifall.
4 I sitt överklagande har museet yrkat att tingsrätten ska fastställa att staten är skyldig att erlägga betalning för museets kostnader för egendomen innan egendomen lämnas ut. Tingsrätten kan inte inom ramen för ett ärende om överklagande av ett utslag om särskild handräckning ta upp ett yrkande om fastställande av visst rättsförhållande. Museets fastställelseyrkande om ersättningsskyldighet för kostnader ska därför avvisas. Tingsrätten övergår nu till att pröva överklagandet i sak. Tingsrätten konstaterar då inledningsvis att Kronofogdemyndighetens utslag har kommit att gå utöver vad staten har yrkat i ansökan om särskild handräckning. Kronofogdemyndigheten har nämligen förpliktat museet att utge all den egendom som följer av bilaga till Helsingborgs tingsrätts dom den 5 december 2012 i målen T 2228-11 och T 6881-11, del av bilaga 1 till utslaget. Staten har emellertid i komplettering till Kronofogdemyndigheten den 1 april 2015 begränsat sitt ursprungligen framställda yrkande till att avse endast de föremål som staten enligt domslutet har bättre rätt till. Eftersom utslaget överklagats och museet yrkat att det ska upphävas föreligger det inget hinder för tingsrätten att upphäva det i de delar där det gått utöver statens yrkande, även om ingen av parterna har berört frågan under handläggningen i tingsrätten. Statens yrkande om särskild handräckning avser även efter kompletteringen egendom som staten enligt Helsingborgs tingsrätts dom har bättre rätt till och som staten enligt domen ska avhämta. Det är dock ostridigt i ärendet att staten redan har avhämtat all den egendom som man har bättre rätt till enligt domen och som inte ska omfattas av depositionsavtal. Utslaget ska med beaktande av detta, och på de skäl som redan anförts ovan, upphävas även i denna del och här ska statens ansökan om särskild handräckning lämnas utan bifall. Kronofogdemyndigheten har även under punkten 1 i utslaget angett att svarandena (plural) förpliktas att utge viss egendom. Eftersom det av utslaget framgår att det endast riktar sig mot en part, nämligen museet, saknas det i den delen skäl för tingsrätten att göra någon ändring i utslaget.
5 När det gäller prövningen av överklagandet i sak av kvarstående delar av utslaget grundar sig statens ansökan om särskild handräckning inte på någon olovlig besittningsrubbning utan på att statens rätt till egendomen hindras genom att egendomen inte överlämnas till staten. I den lagakraftvunna förlikningsdomen har det slagits fast att staten äger bättre rätt än museet till den egendom som utslaget avser. Museet har visserligen gjort gällande att Statens försvarshistoriska museer inte var rätt ägare till egendomen när förlikningen träffades och att museet inte heller ägde egendomen eller hade den i sin besittning och att domen därför inte är gällande. Tingsrätten kan dock inte inom ramen för ett överklagat ärende om särskild handräckning pröva riktigheten i en dom om stadfäst förlikning. Domen har rättskraft i frågan om äganderätt mellan parterna. Den skriftliga bevisning som museet har åberopat till stöd för att förlikningsdomen inte skulle utgöra en giltig exekutionstitel föranleder ingen annan bedömning. Att domen i detta fall inte utgör en exekutionstitel i fråga om utfående av egendom utan en fastställelse av visst rättsförhållande föranleder inte heller någon annan bedömning. Museet har även gjort gällande att en fastställelsedom inte kan läggas till grund för en ansökan om särskild handräckning. En ansökan om särskild handräckning behöver dock aldrig föregås av en exekutionstitel. Museet synes också ha gjort gällande att den stadfästa förlikningen inte gäller i de delar som avser statens äganderätt om det som anges om depositionsavtal inte gäller. Den omständigheten att staten numera anser att frågan om ingående av depositionsavtal är överspelad saknar dock betydelse för domens rättskraft i övrigt vid den prövning som i detta sammanhang ska göras av det överklagade utslaget. Staten har således styrkt bättre rätt än museet till själva egendomen (jfr NJA 2008 s. 774). Museet har framställt en mängd invändningar mot att staten skulle ha rätt att nu utfå egendomen. Vid prövningen en svarandeparts invändningar mot en ansökan om särskild handräckning är det av betydelse vem av parterna som är bevisskyldig i fråga om invändningarna. Av prop. 1989/90:85 s. 129 framgår nämligen att om svaranden
6 enligt allmänna processuella regler är bevisskyldig för en invändning behöver denne visa åtminstone sannolika skäl för invändningen för att hindra bifall till ansökningen. Det framgår vidare att, om det däremot är sökanden som har bevisbördan för att svarandens påstående är oriktigt, bör redan det förhållandet att invändningen har framställts normalt vara tillräckligt för att lämna en ansökan om särskild handräckning utan bifall. Slutligen framgår det att en invändning som i sig framstår som osannolik inte behöver medföra att sökandens yrkande ogillas även om sökanden endast förmår prestera en svag bevisning. Mot denna bakgrund gör tingsrätten följande bedömning i fråga om museets invändningar. Att parterna har ingått ett depositionsavtal Museet har i denna del i första hand gjort gällande att förlikningen genom domen innefattar att det bilagda depositionsavtalet som anges i punkten 7 gäller mellan parterna. Museet har i andra hand gjort gällande att man i samband med förlikningen träffat ett muntligt avtal i enlighet med depositionsavtalet även om museets företrädare inte undertecknat det vid tidpunkten. Till stöd för sin uppfattning i denna del har man åberopat partsförhör med sina båda ställföreträdare och vittnesförhör med domaren repektive protokollföraren i Helsingborgs tingsrätts mål, Bengt Olsson och Sara Andersson, samt med Lars Dahlbom som närvarade som åhörare. Museet har även åberopat viss skriftlig bevisning, däribland ett pressmeddelande upprättat av Helsingborgs tingsrätt i samband med den stadfästa förlikningen (tingsrättens aktbil. 16). Den stadfästa förlikningens ordalydelse är sådan att parterna inte redan därigenom kan anses ha ingått något depositionsavtal. Inte heller det som framkommit genom de förhör som hållits talar för att parternas överenskommelse som stadfästes haft ett annat innehåll än det som tingsrätten angav i domen eller att tingsrätten skulle ha missförstått parternas överenskommelse. Detta hindrar inte i sig att parterna i samband med förlikningsförhandlingarna skulle kunna ha träffat ett muntligt depositionsavtal. Det har dock staten bestritt. Bevisbördan för att parterna skulle ha träffat ett sådant
7 muntligt avtal ligger enligt tingsrättens bedömning på museet. Pressmeddelandets ordalydelse ger visserligen visst stöd för museets uppfattning att parterna i samband med att man förklarat sig vara överens om det som sen stadfästes i förlikningsdomen också skulle ha ingått ett depositionsavtal även om detta inte kommit att undertecknas. Varken Marie André eller Johan André har emellertid närmare preciserat hur eller när det muntliga avtalet specifikt skulle ha träffats mer än att det skett under de förlikningsförhandlingar som ledde fram till den stadfästa förlikningen och pressmeddelandet. Den stadfästa förlikningen har under punkterna 1-3 och 6-7 formulerats på ett sådant sätt att det framstår som osannolikt att parterna skulle ha träffat ett muntligt depositionsavtal. Det framgår tvärtom av dessa punkter att parterna skulle teckna ett skriftligt depositionsavtal som skulle få ett visst diarienummer, inte att man skulle träffa något muntligt depositionsavtal. Staten har framfört att en bakgrund till parternas tvist sedan år 2010 varit just att staten velat formalisera parternas mellanhavanden i fråga om egendomen i skriftliga depositionsavtal. Den skriftliga bevisning som staten har åberopat om parternas respektive ageranden efter den stadfästa förlikningen talar också emot att någon av parterna ansåg sig ha träffat ett muntligt depositionsavtal i samband med förlikningsdiskussionerna. Vad museet har anfört om ordalydelsen i depositionsavtalet talar enligt tingsrättens bedömning inte heller särskilt starkt för att detta endast skulle vara en bekräftelse på ett redan ingånget muntligt avtal. Tingsrätten finner därför inte att museet gjort sannolikt att man redan vid denna tidpunkt skulle ha ingått ett depositionsavtal muntligen. Museet har också gjort gällande att staten har agerat som att avtal har träffats genom att förhålla sig passiv från april 2013 till mars 2015. Det förhållandet att en part som skickar ett skriftligt avtal till en motpart för undertecknande sedan själv förhåller sig passiv kan emellertid inte ensamt leda till att något avtal kommit till stånd. Museet har slutligen gjort gällande att man den 14 mars 2015 faktiskt har undertecknat det depositionsavtal som anges i punkten 7 i förlikningsdomen (tingsrättens aktbil. 10).
8 Av statens skriftliga bevisning i denna del framgår att museet tagit del av depositionsavtalet redan under våren 2013 och att staten satt upp en frist till den 7 januari 2013. När det gäller det e-postmeddelande som staten avsänt den 7 december 2012, där denna tidsfrist anges, har museet visserligen gjort gällande att det inte kommit fram på grund av att man lagt in en spärr mot inkommande mail från staten och dess ombud i detta fall. Blotta påståendet härom medför dock inte att man gjort sannolikt att e-postmeddelandet som ostridigt har avsänts till en adress som museet använt både före och efter detta tillfälle inte har kommit fram. Såvida inte annat följer av parternas tidigare mellanhavanden eller dylikt ska ett anbud enligt 1-3 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens områden accepteras inom utsatt tid eller i vart fall inom skälig tid för att ett avtal ska anses ha kommit till stånd. Någon sista dag för när depositionsavtalet skulle undertecknas har inte tagits in i förlikningsdomen. Som staten anfört, och som framgår av den skriftliga bevisningen, har staten dock därefter satt upp en svarsfrist och upprepade gånger påmint om att avtalet skulle undertecknas av museet för att gälla (jfr. 8 avtalslagen). En underskrift från museets sida cirka två år senare medför således inte att ett avtal kommit till stånd (jfr. NJA 2004 s. 862). Att avtalet som museet har anfört varit förhandsdaterat den 5 december 2012 föranleder ingen annan bedömning. Att museets företrädare skulle haft semester till och med den 7 januari 2013 kan inte heller medföra annat än att man kunde accepterat ett undertecknande inom en kortare tid därefter. Till detta kommer att museet undertecknat depositionsavtalet först sedan staten i brev och e-mail under första halvan av mars månad 2015 förklarat att man inte längre stod fast vid depositionsavtalet och avsåg att hämta föremålen. Det staten då framfört kan inte uppfattas på annat sätt en som en återkallelse av den rättshandling som statens undertecknande av depositionsavtalet innebar. Att museet därefter undertecknat depositionsavtalet medför således även av den anledningen inte att något avtal kommit till stånd. Museet har i denna del även tillagt att staten förhållit sig passiv från april 2013 till mars 2015 och handlat som om depositionsavtalet gällde mellan parterna samt att
9 museet inte känt till att staten ansåg att depositionsavtalet inte var gällande. Det framgår dock av den skriftliga bevisning som staten har åberopat att staten i upprepade meddelanden till museet varit tydlig med att avtalet skulle undertecknas av museet för att vara gällande. Det framgår också att beslut om statsbidrag villkorats med att museet skulle underteckna depositionsavtalet. Museet har inte heller gjort gällande att man för egen del vidtagit någon åtgärd för att avtal skulle komma till stånd förrän den 14 mars 2015. Av den skriftliga bevisning som staten har åberopat framgår vidare att museet tvärtom avvaktat med att underteckna avtalet. Museet har anfört att ett skäl för det var att man inte skulle vara bunden av dess villkor utan önskade diskutera dessa. Inte heller statens påstådda passivitet kan därför inte ens tillsammans med de övriga omständigheter som museet åberopat medföra att ett depositionsavtal kan anses ha kommit till stånd. Den skriftliga bevisning som museet i övrigt har åberopat föranleder ingen annan bedömning. Museet synes också göra gällande att staten inte har rätt att nu göra gällande att depositionsavtal inte träffats eftersom man enligt den stadfästa förlikningen ska teckna depositionsavtal. En stadfäst förlikning har dock rättskraft endast i fråga om saken och andra rättsförhållanden mellan parterna. I detta fall kan punkten 7 i förlikningsdomen enligt tingsrättens uppfattning inte förstås på annat sätt än som en avsiktsförklaring från parterna (jfr. Avtal Axel Adlercreutz och Bernard Johan Mulder, 13:e uppl., s. 40). Punkten 7 avser därför i sig inget rättsförhållande och kan inte medföra att staten enbart av denna anledning är skyldig att acceptera det nya anbud som museets undertecknande den 14 mars 2015 får anses innebära. Som tingsrätten redan konstaterat saknar det förhållandet att parternas avsiktsförklaring inte lett till ett bindande avtal betydelse för domens rättskraft i övrigt inom ramen för denna prövning. Sammantaget finner tingsrätten inte att det föreligger något depositionsavtal mellan parterna som utgör skäl för ändring av det överklagade utslaget.
10 Att stiftelsen inte har egendomen i sin besittning Museet har gjort gällande att bolaget Stocka Knekten AB och inte museet har haft all egendomen i sin besittning sedan museets verksamhet startades 1997 och att bolaget och museet har olika adresser. Normalt sett torde en sökande som gör gällande att en viss svarandepart ska förpliktas att utlämna egendom ha bevisbördan för sitt påstående om besittning. I detta fall har emellertid parterna tidigare träffat en förlikning med innebörden att staten äger bättre rätt till egendomen än museet och museet har inte ens gjort gällande att man i den processen skulle ha invänt att man inte hade egendomen i sin besittning. Av domen framgår vidare att parterna skulle teckna ett depositionsavtal innebärande att föremålen deponerades hos museet. Museet har dessutom efter den domen utlämnat annan egendom som staten enligt domen hade bättre rätt till. Museet har inte heller framställt invändningen till Kronofogdemyndigheten när staten ansökte om särskild handräckning. Invändningen framstår sammantaget som så osannolik att tingsrätten lämnar den utan avseende. Till detta kommer att museet själv angett att man har renoverat egendomen och har tillgång till Stocka Knekten AB:s lokaler. Det framgår därför av museets egen talan att man i vart fall anser sig ha någon form av gemensam besittning med bolaget till egendomen. Tingsrätten noterar att ett utslag om särskild handräckning endast har rättskraft mellan parterna och att såväl museet som tredje man är obetagna möjligheten att framställa invändning till Kronofogdemyndigheten om hinder mot verkställighet på grund av tredje mans påstådda rätt, vilket för övrigt Stocka Knekten AB redan synes ha gjort. Att verkställighet av utslaget gör intrång i annans egendom och strider mot regeringsformen Museet har gjort gällande dels att Stocka Knekten AB äger egendomen, dels att verkställighet kräver ingrepp i annan egendom tillhörande bolaget vilket medför stor ekonomisk skada för bolaget, något som strider mot äganderättsskyddet i regeringsformen. Vad tingsrätten i detta ärende har att ta ställning till är emellertid endast
11 huruvida staten har rätt att utfå egendomen av museet eller inte. Som tingsrätten redan noterat kan såväl museet som bolaget bevaka bolagets eventuella rätt till egendomen vid verkställighet av utslaget. Det förhållandet att en verkställighet kan komma att medföra skada för tredje man utgör inte heller i sig skäl för bifall till överklagandet. När det gäller föremålen med nr 75-77 i bilaga 2 till förlikningsdomen har museet åberopat handlingar som tyder på att de en gång i tiden tillhört Malmö museer. Däremot har inga handlingar om bolagets påstådda förvärv åberopats. Beträffande åtta andra föremål har museet åberopat en inventeringslista från Malmö museer, daterad den 7 april 2011, där det anges att dessa har vidaresänts till Beredskapsmuseet och Beredskapsmuseet Helsingborg. Museet har varken härigenom eller i övrigt gjort sannolikt att bolaget äger vare sig de föremålen eller den övriga egendom som utslaget avser. Museet har inte heller åberopat några handlingar som utvisar att just bolaget äger den egendom som museet påstår skulle drabbas av skada vid verkställighet av utslaget. Att staten har avsagt sig äganderätten till egendomen Museet har gjort gällande att egendomen i vart fall tillfallit museet eftersom man den 8 januari 2013, med stöd av lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats, har anmanat staten att senast den 8 april 2013 hämta såväl annan egendom som staten skulle hämta enligt förlikningsdomen som den egendomen som utslaget avser. Den egendom som staten inte har hämtat ska därför ha tillfallit museet. Lagen är tillämplig på bl.a. avtalsförhållanden om deponerad egendom. Som tingsrätten ovan konstaterat föreligger dock inte något depositionsavtal mellan parterna efter förlikningsdomen. Eftersom parternas samtliga tidigare mellanhavanden reglerats i enlighet med förlikningsdomen kan inte heller eventuella tidigare ingångna depositionsavtal beaktas. Den åberopade lagstiftningen är därför inte tillämplig på parternas mellanhavanden. Museet har inte heller ens gjort gällande att man sålt egendomen. Vad museet har anfört i denna del innefattar inte någon grund för bifall till överklagandet.
12 Museet har även åberopat ett antal skriftliga handlingar, däribland tidningsartiklar och brev, mellan parterna till styrkande av att staten har avsagt sig äganderätten till egendomen. Ingen av dessa handlingar utvisar dock att så är fallet. Att museet har retentionsrätt till egendomen Museet har gjort gällande att man med stöd av 12 kap. 8 handelsbalken har rätt att hålla inne egendomen till dess att staten erläggar betalning för museets kostnader för egendomens vård och underhåll sedan 1997. Som staten gjort gällande har emellertid parternas samtliga mellanhavanden, med undantag för ett annat avtal som det nu inte är fråga om, slutligt reglerats genom den lagakraftvunna förlikningsdomen. Att domen som museet anfört inte innefattar en förpliktelse att lämna ut föremål saknar betydelse för domens rättskraft i fråga slutregleringen av parternas mellanhavanden. De kostnader museet eventuellt haft före den 5 december 2012, då förlikningsdomen meddelades, kan alltså inte beaktas i prövningen av museets överklagande. Museet har gett in en sammanställning av sina kostnader (tingsrättens aktbil. 33) vari endast kostnader fram till år 2010 synes göras gällande. För det fall museet skulle göra gällande att man haft kostnader även efter förlikningsdomen, har tingsrätten ovan konstaterat att det inte föreligger något depositionsavtal mellan parterna. I avsaknad av avtal är den åberopade bestämmelsen inte tillämplig varför någon retentionsrätt inte heller kan föreligga för kostnader som uppstått efter förlikningsdomen. Vad museet anfört om retentionsrätt utgör mot denna bakgrund inte heller skäl för ändring av det överklagade utslaget. Att staten är i ond tro och gör en obehörig och oskälig vinst om utslaget inte undanröjs Museet har gjort gällande att staten är i ond tro som hävdar äganderätt till egendom som man tidigare genom Försvarsmakten och Försvarsmaterialverket har gett bort till museet och Stocka Knekten AB. Frågan om vem av parterna som har bättre rätt till egendomen är som tingsrätten tidigare angett avgjord genom den stadfästa förlikningen och kan inte omprövas inom ramen för prövningen av överklagandet. När det gäller obehörig vinst och oskälighet innefattar det museet anfört inte någon rättslig grund för att neka staten att utfå sin egendom. Det som har stadfästs kan i vart fall inte omprövas
13 inom ramen för prövningen av överklagandet med hänsyn till den påstådda oskäligheten. Att staten har återkallat sin talan beträffande viss egendom Museet har gjort gällande att staten återkallat sin talan beträffande viss egendom och åberopat viss skriftlig bevisning om att staten till Kronofogdemyndigheten angett att man för närvarande inte avser hämta vissa föremål vid verkställighet av utslaget. Handlingen innefattar ingen återkallelse av ansökan från statens sida. Hur och när staten har för avsikt att få en exekutionstitel om utfående av egendom verkställd saknar i övrigt betydelse för huruvida museet ska förpliktas att utlämna egendomen eller inte. Att verkställighet innebär att kulturhistoriskt värdefulla föremål förstörs Museet har gjort gällande att den egendom som utslaget avser har ett stort kulturhistoriskt värde. Museet har vidare gjort gällande att staten avser förstöra egendomen med hänsyn till att man skrotat eller sålt den egendom som museet tidigare lämnat ut på grund av parternas överenskommelse i förlikningsdomen. Som redan anförts ovan har tingsrätten i detta ärende endast att ta ställning till huruvida staten har rätt att utfå egendomen av museet eller inte. Museet har inte heller gjort sannolikt att staten skulle förstöra egendomen som man begär utlämnad. Det anförda innefattar inte heller i övrigt skäl för bifall till överklagandet. Att utslaget ska upphävas beträffande föremål nr. 33 i bilaga 1 till domen Museet har gjort gällande att Försvarsmakten år 2013 överlåtit föremålet, ett värn med nr 740, till Höganäs kommun som i sin tur upplåtit en nyttjanderätt till värnet till museet. Till stöd för detta har museet åberopat ett nyttjanderättsavtal tecknat den 27 juni 2013 i vilket det anges att kommunen i egenskap av markägare övertagit detta värn, i vilket ett stridsvagnstorn med nr. 203 finns monterat, av Försvarsmakten år 2006 och upplåtit en nyttjanderätt beträffande värnet till museet år 2013. Föremål nr 33 i bilaga 1 till förlikningsdomen är dock enligt denna ett vapen med beteckningen 75/41 KAN VT/S42 MT med nr 203 i nämnda värn. Det överklagade utslaget om särskild handräckning avser således i denna del inte värnet i sig utan stridsvagnstornet vilket
14 staten enligt den stadfästa förlikningen också äger bättre rätt till än museet. Museet har inte genom den skriftliga bevisningen eller genom vad man i övrigt åberopat gjort sannolikt att Höganäs kommun blivit ägare till stridsvagnstornet. Man har därmed inte heller gjort sannolikt att stridsvagnstornet skulle ha blivit tillbehör till byggnad och därmed fast egendom vilket man också hävdat (jfr. 2 kap. 4 jordabalken). Museet har vidare gjort gällande att stridsvagnstornet är fast förankrat i värnet och att man därför mot bakgrund av Höganäs kommuns äganderätt inte kan lämna ut det. Det förhållandet att en verkställighet kan medföra skada för tredje man utgör som tingsrätten redan konstaterat inte skäl för bifall till överklagandet. Dessutom har museet inte gjort sannolikt att Höganäs kommun skulle drabbas av någon skada vid verkställighet av utslaget. Museet har även anfört att de maskiner som krävs för att lossa stridsvagnstornet måste ha tillstånd med hänsyn till strandskyddet. Det förhållandet saknar betydelse för frågan om staten har rätt att utfå föremålet från museet eller inte. Det finns mot denna bakgrund inte heller skäl att bifalla överklagandet i fråga om föremålet med nr. 33 i bilaga 1 till domen. Övriga invändningar och sammanfattande bedömning Varken de omständigheter som museet åberopat och som angetts ovan, eller vad museet i övrigt har anfört, innefattar skäl för bifall till överklagandet. De anförda omständigheterna att staten saknar intresse för föremålen, felaktigt påstår att man är skyldig att inventera museets vapen och att Settervalls skulle ha konstruerat tvisten åt staten under perioden mellan november 2014 och mars 2015 är i sammanhanget helt irrelevanta. Tingsrätten noterar även att staten inte har gjort gällande att man sagt upp depositionsavtalet varför museets invändning, om att grund för förtida uppsägning saknas, inte heller föranleder någon annan bedömning.
15 Sammantaget innebär inte någon av museets invändningar att överklagandet ska bifallas till någon del utöver vad som angetts ovan beträffande egendom som staten inte har bättre rätt till och egendom som staten redan avhämtat. Överklagandet ska därför i övrigt avslås. Det innebär att utslaget står fast i de delar det avser egendom som staten, enligt bilagorna till den stadfästa förlikningsdomen, har bättre rätt till än museet och som ska omfattas av depositionsavtal. Fråga om inhibition Museet har, i samband med att man yrkade att tingsrätten skulle besluta om inhibition, yrkat att det beslut som tingsrätten då meddelade ska gälla till dess att tingsrättens beslut vinner laga kraft. Eftersom överklagandet avslås utöver de ändringar tingsrätten beslutar om finns det inte längre skäl för att Kronofogdemyndighetens utslag inte ska få verkställas i kvarstående delar. Tingsrättens inhibitionsbeslut ska därför inte längre gälla. Rättegångskostnad Staten, som i huvudsak är vinnande part i ärendet, har begärt ersättning med 336 775 kr för ombudsarvode och med 15 300 kr för Per-Arne Öhmans arbete med tvisten. Museet har gjort gällande att staten på grund av bestämmelsen i 32 lagen (1996:242) om domstolsärenden saknar rätt till ersättning för sin rättegångskostnad. Enligt bestämmelsen får rätten utdöma ersättning för kostnader i ärende där enskilda är motparter till varandra. Staten kan dock i vissa fall anses jämställd med enskild part t.ex. på grund av äganderätt (prop. 1995/96:115 s 118 och NJA 1998 s. 443). I detta fall förs en talan om utfående av föremål på grund av statens äganderätt. Denna äganderätt synes dock inte vara av privaträttslig natur utan i stället ha offentligrättslig bakgrund i statens militära verksamhet. Det framgår även av handlingarna i ärendet att statens talan, såväl i målet där förlikning stadfästes som i förevarande ärende, motiverats av ett offentligrättsligt intresse. Enligt tingsrätten kan staten mot denna bakgrund inte anses jämställd med enskild part i ärendet. Staten har därför inte rätt till ersättning för sin rättegångskostnad vid handläggningen i tingsrätten.
16 Museet synes ha gjort gällande att tingsrätten även vid den angivna utgången ska pröva vad som kan anses vara skälig rättegångskostnad för statens vidkommande avseende ersättningsbar tid för ombudsarvode. Skäl för tingsrätten att göra en sådan bedömning saknas helt. Vad staten förlorat vid handläggningen i tingsrätten får anses vara av endast mindre betydelse varför museet inte har rätt till ersättning för någon del av sin rättegångskostnad i tingsrätten. De skäl som anförts ovan beträffande 32 ärendelagen gäller dessutom även i fråga om museets yrkande om ersättning för rättegångskostnad av staten. Det museet gjort gällande om att staten skulle ha inlett en onödig rättegång föranleder mot bakgrund av utgången i ärendet i sak ingen annan bedömning. Bestämmelsen i 32 ärendelagen utgör inte anledning att ändra det överklagade utslaget i fråga om rättegångskostnad vid handläggningen hos Kronofogdemyndigheten som ju följer av de bestämmelser som gäller för handläggningen där. Inte heller det förhållandet att tingsrätten ändrat Kronofogdemyndighetens utslag utgör skäl att ändra vad Kronofogdemyndigheten bestämt om rättegångskostnad vid handläggningen där eftersom det staten har förlorat vid handläggningen i tingsrätten får anses vara av endast mindre betydelse. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (DV 406) Överklagande senast den 17 december 2015. Överklagande prövas av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Martin Andersson Protokollet uppvisat /
Bilaga 1 ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE BESLUT I TVISTEMÅL OCH ÄRENDE (prövningstillstånd krävs) DV 406 2014-01 Producerat av Domstolsverket Den som vill överklaga tingsrättens beslut ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller lämnas till tingsrätten. Överklagandet prövas av den hovrätt som finns angiven i slutet av beslutet. Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från beslutets datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i beslutet. För att ett överklagande ska kunna tas upp i hovrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Hovrätten lämnar prövningstillstånd om 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om prövningstillstånd inte meddelas står tingsrättens avgörande fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till hovrätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla uppgifter om 1. det beslut som överklagas med angivande av tingsrättens namn samt dag och nummer för beslutet, 2. parternas namn och hemvist och om möjligt deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna benämns klagande respektive motpart, 3. den ändring av tingsrättens beslut som klaganden vill få till stånd, 4. grunderna (skälen) för överklagandet, 5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, samt 6. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Ytterligare upplysningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefonnummer finns på första sidan av beslutet. Om ni tidigare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt också komma att användas med er i högre instanser om någon överklagar avgörandet dit. www.domstol.se