Undersökning på eget initiativ av förfarandet att anlita inkassobolag för indrivning av kommunala avgifter

5.4.2012 Dnr 459/2/11 Undersökning på eget initiativ av förfarandet att anlita inkassobolag för indrivning av kommunala avgifter 1 ÄRENDE 2 UTREDING 3 AVGÖRANDE Rättsregler Jag har på eget initiativ undersökt förfarandet att anlita inkassobolag för indrivning av kommunala avgifter genom utsökning. Förre biträdande JO Petri Jääskeläinen ansåg i sitt avgörande med anledning av klagomålet 1094/4/08 att det med tanke på gäldenärens rättssäkerhet var problematiskt att anlita inkassobolag som s.k. teknisk mellanhand vid ansökningar om indrivning av kommunala avgifter i utsökningsväg. Enligt beslutet skulle förfarandets laglighet utredas. I detta ärende har jag med anledning av två klagomål som gäller Helsingfors stad och Tammerfors stad bett justitieministeriet och Riksfogdeämbetet inkomma med utredningar. Enligt 5 2 mom. i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007, nedan skatteverkställighetslagen) får ett finansiellt institut eller kreditinstitut, någon som bedriver indrivningsverksamhet eller någon annan syssloman inte vid utsökning av en offentlig fordran uppträda som sökande eller ombud på uppdrag av borgenären. Med en offentlig fordran avses enligt 1 i den nämnda lagen: 1. skatter och offentliga avgifter samt för dem föreskriven dröjsmålsränta och förhöjning, 2. andra offentligrättsliga fordringar eller motsvarande fordringar som enligt 3 får drivas in genom utsökning utan i 2 kap. 2 i utsökningsbalken avsedd utsökningsgrund. I regeringens proposition med förslag till utsökningsbalk (RP 83/2006, s. 14/II) konstateras följande: Förbudet mot ombud bygger främst på den rättsskyddsaspekten att eftersom fordrans riktighet inte har bekräftats i domstol skall sökanden i princip vara någon som handlar under tjänsteansvar och utan mellanhänder. Kommissionen Utsökning 2000 understryker i sitt betänkande (1998:2) att direkt utsökbarhet gäller för fordringar som dels omfattas av offentligrättslig reglering och dels är föremål för myndighetsövervakning samt vilkas debitering och redovisning antas vara tillförlitlig. I regeringens proposition konstateras i fråga om detta lagrum att skatteverkställighetslagens ovan relaterade bestämmelse motsvarar 3 2 mom. i den då gällande skatteutsökningslagen. Det konstateras i propositionen att av rättsskyddsskäl förutsätts även i fortsättningen att en borgenär för vars fordran gäller att den är direkt utsökbar själv bär ansvaret bl.a. för att fordran genom utsökningen drivs in till rätt belopp, och ser till att en preskriberad fordran inte drivs in. Att det är den som ursprungligen debiterat fordran och inte ett ombud som uppträder som borgenär är viktigt också med tanke på den föreslagna 6. Enligt 3 2 mom. i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (1961/367) som gällde före 1.1.2008, kunde ett penning- eller kreditinstitut, ett indrivningsföretag eller något annat ombud inte i ett skatteutsökningsärende uppträda som sökande på uppdrag av en borgenär. I regeringens proposition med förslag till utsökningsbalk finns en likalydande bestämmelse, såsom framgår av den ovan nämnda propositionen. Lagutskottet konstaterade emellertid i sitt betänkande (26/2006 rd.) att det under expertutfrågningen framgått att den föreslagna bestämmelsen är tolkbar. Eftersom bestämmelsen förbjuder ombud att uppträda som "sökande" vid utmätning av en offentligrättslig fordran, kan bestämmelsen tolkas så att den inte utgör något hinder för exempelvis en kommun att uppträda som sökande i ett utsökningsärende och för att en av kommunen befullmäktigad indrivningsbyrå uppträder som om-

2 bud. Utskottet föreslog att bestämmelsen preciseras så att den utan tvivel motsvarar den uttryckliga avsikten. Enligt utskottets förslag får ett finansiellt institut eller kreditinstitut eller någon annan syssloman inte vid utsökning av en offentlig fordran uppträda som sökande eller ombud på uppdrag av borgenären. Bestämmelsen innehåller ett förbud att anlita ombud och överföra en offentlig fordran till en indrivningsbyrå. Riksdagen stiftade lagen om verkställighet av skatter och avgifter och dess 5 2 mom. i den form som utskottet föreslagit. Lagen trädde i kraft 1.1.2008. Riksdagen förutsatte år 2007 att regeringen utreder om det är ändamålsenligt och även med hänsyn till gäldenärernas rättssäkerhet och de indrivningskostnader som drabbar dem motiverat att tillåta ombud vid utsökning av offentliga fordringar.(rsv 275/2006 rd) Enligt utsökningsbalkens 1 kap. 24 1 mom. ska Riksfogdeämbetet sörja för driften och utvecklandet av utsökningens informationssystem. Till informationssystemet hör ett utsökningsregister som förs och används med tanke på utförandet av utsökningsmyndigheternas uppgifter. Registret består av en riksomfattande indexdel och registerdelar som förs lokalt. Syftet med informationssystemet och utsökningsregistret är att främja en ändamålsenlig och gäldenärsbaserad behandling av utsökningsärendena, elektronisk kommunikation, utförandet av utsökningsförvaltningens lednings-, styrnings-, kontroll- och tillsynsuppgifter samt statistikföringen. Enligt 1 kap. 25 ska utsökningsregistret föras av de lokala utsökningsmyndigheterna tillsammans. Den myndighet som har fört in uppgifter ansvarar för att de införda uppgifterna är korrekta samt för att registreringen och användningen sker på lagligt sätt vid skötseln av de egna åliggandena. Riksfogdeämbetet sörjer för den allmänna driften av registret samt meddelar föreskrifter om hur uppgifterna tekniskt ska föras in och behandlas. Rättssäkerhetssynpunkter på att lägga ut indrivningen Utgångspunkten när det gäller förbudet mot att anlita ombud för indrivning av fordringar som avses i skatteverkställighetslagen är synpunkter på gäldenärens rättssäkerhet, eftersom fordringar av detta slag i allmänhet inte har varit föremål för debiteringsbeslut och inte heller är baserade på en domstols beslut eller dom. Inom laglighetskontrollen har det förekommit klagomål där man bl.a. undrat över att borgenärer, dvs. oftast kommuner eller samkommuner, enligt gäldenärernas åsikt inte över huvud taget känt till de olika skedena i indrivningsförfaradet eller inte kunnat besvara förfrågningar om debiteringen och indrivningen. Vissa klagande har också uppmärksammat skatteverkställighetslagens förbud mot att anlita ombud och ansett att kommunens talan vid utsökningen trots allt har förts av ett inkassobolag som står i avtalsförhållande till kommunen eller av ett annat offentligt samfund. Rättspolitiska forskningsinstitutet har undersökt kommunernas förfarande i indrivningssammanhang, med avseende på ombudsförbudet och indrivningskostnaderna (Johanna Niemi & Hanna Väkiparta & Heta Tarkkala, tutkimustiedonantoja 98, år 2009). Enligt undersökningen var det vanligt förekommande att kommunerna anlitar inkassobyråer för indrivning av sina fordringar. Vissa kommuner hade lagt ut hela faktureringen och därmed också indrivningen. Kommunerna hade varierande avtalsarrangemang med inkassobyråer. Vanligen hade kommunerna till inkassobyråer överfört indrivningen av hälsocentralavgifter, dagvårdsavgifter och tekniska verkets avgifter. Enligt undersökningen uppgav en tredjedel av de kommuner som besvarat förfrågan att en inkassobyrå anlitades som teknisk mellanhand. Detta innebär att inkassobyrån elektroniskt överför ärendena till utsökningsverket, som antecknar kommunen som sökande. De medel som flyter in vid utsökningen redovisas direkt till kommunen och utsökningsmyndigheten sänder redovisningsuppgifterna elektroniskt till inkassobyrån. I undersökningen konstateras det att eftersom termen inte var känd för alla svarade var det sannolikt att en inkassobyrå de facto verkade som teknisk mellanhand i flera kommuner. Avtalet mellan kommunen och inkassobyrån gäller dels prissättningen och faktureringen mellan kommunen och inkassobyrån, dels de kostnader som tas ut av gäldenären. Inkassobyrån får sända indrivningskostnaderna för en offentlig fordran till utsökning som ett separat ärende, som enligt indrivningslagens 10 3 mom. får drivas in i utsökningsväg utan dom eller beslut. I undersökningen konstateras att det som avtalats med kommunen om de kostnader som ska tas ut av gäldenären är avgörande, dels med tanke på de indrivningskostnader som läggs på gäldenären, dels med tanke på inkassobyråns resultat.

3 Rättspolitiska forskningsinstitutet har bl.a. intervjuat skuldrådgivare vid Helsingfors stads enhet för ekonomi- och skuldrådgivning. Av undersökningsrapporten framgår att man vid skuldrådgivningen anser att en stor del av kunderna inte har några reella möjligheter att klara av sina betalningsåtaganden. Dessa kan vara så omfattande att gäldenären har svårt att bilda sig en uppfattning om sin situation. Att kunderna har många problem framgår tydligt när det fråga om offentligrättsliga fordringar. Dessa kunder har nämligen ofta svårigheter med t.ex. hälso- och sjukvårdsavgifter men i mindre utsträckning än andra skuldrådgivningskunder har de problem med företags- och konsumentkrediter. Forskningsinstitutet drar bl.a. följande slutsats: Frågan om det är ändamålsenligt att förbjuda anlitandet av ombudsmän måste ses i samband med utläggningen av indrivningen som en helhet. Utläggningen har ofta skett så att kommunen överför indrivningen på en inkassobyrå, vilket innebär att kommunen inte får några kostnader alls eller ytterst små kostnader för att anlita inkassobyrån. Inkassobyrån får sitt täckningsbidrag av de indrivningskostnader som den tar ut av gäldenärerna. Om indrivningen inte ger något resultat fakturerar inkassobyrån inte heller kommunen/borgenären för indrivningskostnaderna. Kommunernas indrivningsverksamhet har sålunda lagts ut till inkassobyråer som mera systematiskt än kommunerna tar ut indrivningskostnader av gäldenärerna. Av denna anledning har utläggningen i praktiken inneburit att indrivningskostnaderna överförts från kommunerna till gäldenärerna. Man kan alltså säga att utläggningen har skett på gäldenärernas bekostnad. I den ovan nämnda utredning som rättspolitiska institutet har gjort konstateras som en slutsats att förbudet mot att anlita ombud i nuläget har en viktig funktion: det garanterar att de medel som kommer in genom utsökningen huvudsakligen används för betalning av huvudfordran och inte för att täcka indrivningskostnaderna. Innebörden av ombudsförbudet Vid bedömningen av frågan om det ska vara tillåtet att anlita inkassobyråer för att vid s.k. frivillig indrivning sända kommunala avgifter till indrivning i utsökningsväg via en inkassobyrå, måste man först fastställa vad som avses med begreppet ombudsförbud. I sakrätten har frågan formulerats på bl.a. följande sätt: Ett rättssubjekt vill eller kan inte alltid agera på sina egna vägnar. Ett rättssubjekt som dock måste företa en rättshandling, måste anlita en annan person för att handla på sina vägnar. Vi har då att göra med representation som kan karaktäriseras med följande kännetecken: a) representation innebär att en person av egen vilja handlar i en annan persons namn. Ett bud som har till uppdrag att förmedla en annan persons viljeyttring, t.ex. med en brevlapp eller muntligt, är inte en representant. Budet saknar egen vilja att framföra viljeyttringen. b) rättsverkningarna av ett ingånget avtal hänför sig till den representerade, c) representanten är utomstående i förhållande till avtalet eller rättshandlingen. (Ari Saarnilehto i verket Varallisuusoikeus, s. 307) Justitieministeriet och Riksfogdeämbetet har i sina yttranden konstaterat att en inkassobyrå i egenskap av teknisk mellanhand kan jämställas med ett bud eller posten. Det är sålunda fråga om att förmedla information via en teknisk anslutning. I det aktuella ärendet förefaller det dock, utifrån vad som utretts om avtal som ingåtts mellan vissa städer och inkassobolag, som om det inte är helt problemfritt att överföra ärenden till utsökning via en inkassobyrås tekniska anslutning, då man bl.a. beaktar vilken faktisk prövningsrätt inkassobolaget utövar i ärendet. Konsumentombudsmannen har understrukit kommunernas tillsynsskyldighet då de ger inkassobyråer i uppdrag att driva in fordringar. Anvisningarna om god indrivningssed för indrivning av konsumtionskrediter, från oktober 2005, innehåller riktlinjer om god indrivningssed i synnerhet med beaktande av det offentliga samfundets speciella roll. I anvisningarna konstateras att då ett offentligt samfund driver in en fordran hos en medborgare ska indrivningen ske på ett sakligt sätt, taktfullt och med iakttagande av minst samma krav som då indrivningen verkställs av en näringsidkare. Konsumentombudsmannen övervakar det offentliga samfundets indrivning hos en privatperson innan ärendet överförs till utsökning. Kommunen har i egenskap av offentligt samfund ett accentuerat ansvar som borgenär, eftersom den ofta har bättre möjligheter än andra borgenärer att bedöma gäldenärens situation. Från det samhälleliga ansvarets synpunkt är det av central betydelse att kommunen överväger

4 gäldenärens sammanlagda skuldbörda innan den utökar de kostnader som gäldenären ska betala. I anvisningarna om god indrivningssed konstateras det att en kommun då den ger ett indrivningsuppdrag ska beakta att professionella inkassobyråer inte handlar under tjänsteansvar. Kommunen ska därför i tillräcklig utsträckning övervaka uppdragstagararens indrivningsförfarande. Konsumentombudsmannen har sedan 2007 utvecklat god indrivningssed i samråd med inkassobranschen. Efter ett seminarium tillsammans med inkassobranschen riktade konsumentombudsmannen till aktörerna inom branschen ett cirkulär om de problem som aktualiserats med anledning av de anmälningar som inkommit till konsumentombudsmannen i indrivningsärenden. Justitieministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för betalningsdröjsmål som gav sitt betänkande 21.12.2011. I betänkandet föreslås att det stiftas en lag om betalningsvillkor i upphandlingskontrakt. Genom den föreslagna lagen sätts direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner i kraft. I lagen om indrivning av fordringar föreslås också andra ändringar än sådana som baserar sig på direktivet. Genom de föreslagna ändringarna preciseras innebörden i god indrivningssed och eftersträvas en effektiv efterlevnad av den. De föreskrivna maximibeloppen för indrivningskostnader i samband med konsumentfordringar ska justeras. I lagen föreslås en helt ny bestämmelse om rätt för gäldenären att begära att indrivningen enligt indrivningslagen ska avbrytas och ärendet överlämnas till domstol för indrivning. I lagen förslås också en ny bestämmelse enligt vilken de medel som influtit vid indrivningen i första hand ska avräknas på den fordran som drivs in och först därefter på indrivningskostnaderna. Den fortsatta beredningen av ärendet pågår (JM 007:00/2011, justitieministeriets publikation 54/2011). I betänkandet konstateras att anlitandet av ombud i samband med utsökningsansökningar åtminstone inte direkt ökar de indrivningskostnader som läggs på gäldenären. Å andra sådan konstateras det också att en stod mängd utsökbara fordringar som inte är föremål för något uttryckligt debiteringsbeslut (exempelvis hälsocentralavgifter) och för vilka som en förutsättning för direkt utsökbarhet inte heller har förskrivits att fordran ska vara ostridig (exempelvis arbetspensionsförsäkringsavgifter) är problematiska med avseende på gäldenärens rättssäkerhet. Arbetsgruppen föreslår att borgenären åtminstone i situationer som dessa, genom att utan mellanhänder göra en utsökningsansökan, själv ska se till att endast fordringar som är korrekta till sina grunder och belopp sänds till utsökning. Enligt det förslag som läggs fram i propositionen är det, med beaktande av den administrativa börda som de olika lösningsalternativen innebär för borgenärer med offentliga fordringar samt behovet att hålla bestämmelserna om utsökning så tydliga och överskådliga som möjligt, snarare motiverat att hålla fast vid nuläget än att ändra regleringen så att det föreskrivs om ett särskilt debiteringsbeslut som förutsättning för att indrivningskostnader ska vara direkt utsökbara. Med stöd av det som anförs ovan anser arbetsgruppen att det inte är motiverat att ändra förbudet att anlita ombud vid utsökning. Slutsats Med stöd av det som anförs ovan anser jag det sålunda vara viktigt att ett indrivningsbeslut för varje avgift fattas av borgenären, dvs. av det offentliga samfundet som ett tjänsteuppdrag. Nedan bedömer jag frågan om hur det kan garanteras att ombudsförbudet iakttas vid förfarandet med informationssystemssökande och hur det offentliga samfundet ska beakta ombudsförbudet i sina utläggningsavtal. Tillstånd att använda informationssystemet för utsökning Enligt utsökningsbalkens 3 kap. 1 3 punkten söks utsökning bl.a. genom elektroniskt meddelande med hjälp av en teknisk anslutning till utsökningens riksomfattande informationssystem, om Riksfogdeämbetet eller någon som Riksfogdeämbetet förordnat har beviljat sökanden tillstånd till detta (informationssystemssökande) (26.6.2009/521). Enligt Riksfogdeämbetets yttrande har informationssystemtillstånd beviljats sedan år 2004 och för närvarande (mars 2011) finns det 190 stycken tillstånd som är i kraft. Tillstånden beviljades tidigare av utsökningsenheten vid justitieministeriets justitieförvaltningsavdelning. Sedan början av 2010 beviljas tillstånden av Riksfogdeämbetet. Alla sökande beviljas inte tillstånd utan det förutsätts att sökanden årligen har minst 500 ärenden som ska anhängiggöras. Detta villkor

5 motiveras med att justitieförvaltningens datateknikcentral ska bygga upp och upprätthålla informationssystemssökandens kontakter och testa överföringen av filerna till utsökningens informationssystem. Av kostnadsskäl är detta inte rationellt om endast ett fåtal ärenden kommer att anhängiggöras. Informationssystemssökning är det mest praktiska förfarandet för utsökningsansökningar som gäller offentliga fordringar, eftersom sådana fordringar är direkt utsökbara och det inte är tillåtet att anlita ombud i anslutning till dem. Till ansökan behöver alltså inte fogas bilagor. När tillstånd söks för utsökningsansökningar som gäller offentliga fordringar ska typen av fordran och den bestämmelse nämnas enligt vilken fordran är direkt utsökbar. Av utredningen framgår att kommunerna i praktiken är den största grupp som ansöker om tillstånd för informationssystemssökande när det gäller offentliga fordringar. Vissa kommuner har flera tillstånd för sådan sökning. Detta beror på att en del av kommunernas offentliga fordringar är av det slaget att de inte får ges till privata inkassobolag för indrivning. Sådana ärenden är t.ex. felparkeringsavgifter. När det gäller ärenden som efter att kommunens egen indrivning inte gett något resultat kan överföras till privata inkassobolag, har bolagen byggt upp ett system genom vilket ärendena överförs till utsökning efter att också inkassobolagets indrivning visat sig resultatlös. När inkassobolagen överför dessa offentliga fordringar till utsökning genom förmedling av sitt eget tekniska system, används om inkassobolagen i detta förfarande benämningen teknisk mellanhand. Enligt yttrandet begränsas den tekniska mellanhandens roll i förfarandet till att den erbjuder sökandekommunen eller en annan sökande en elektronisk väg för överföring av ansökningarna till utsökning. När inkassobolaget överför ärendet till utsökning antecknas kommunen som sökande och de influtna medlen redovisas direkt på kommunens bankkonto. Däremot ska redovisningsuppgifterna sändas till den tekniska mellanhanden som via sitt system sänder kommunen information om betalningarna, för uppdatering av uppgifterna om fordringarna både i kommunens och i inkassobolagets system. Detta är nödvändigt för den händelse att vid utsökningen har influtit endast delbetalningar. I så fall kan inkassobolaget efter slutförd utsökning fortsätta den frivilliga indrivningen med rätta belopp. Riksfogdeämbetet konstaterar vidare att nu när agerandet som teknisk mellanhand delvis har ifrågasatts, har ämbetet i fråga om anhängiga ansökningar bett att få se offert- och avtalshandlingarna och utifrån dem bett om preciseringar av ansökningarna i synnerhet till den del som det är fråga om vem som fattar beslut om att offentliga fordringar ska överföras till utsökning samt hur beslutsförfarandet och urvalet av ärenden i praktiken går till. Dessutom ska det säkerställas att medlen redovisas till sökandekommunen. Alla svar hade ännu inte kommit in då yttrandet gavs och det hade delvis varit nödvändigt att begära ytterligare utredning, i synnerhet i fråga om beslutsförfarandet. Riksfogdeämbetet konstaterar vidare att dess rättigheter och skyldigheter enligt dess egen uppfattning är oklara när det gäller tillsynsfrågan. Om sökandena kan visa att det entydigt är sökanden som ansvarar för beslutsförfarandet vid överföring till utsökning finns det enligt Riksfogdeämbetets uppfattning inget hinder för att inkassobolaget agerar som teknisk mellanhand. Ämbetet konstaterar att det är klart att inkassobolaget kan ha sådan information om gäldenärerna som sökanden inte har. Denna information kan inkassobolagen utnyttja så att borgenärerna bättre kan bedöma vilka gäldenärers ärenden som kan överföras och som det lönar sig att överföra till utsökning. Det är dock sökanden som ska fatta besluten. Riksfogdeämbetet konstaterar följaktligen: Till denna del måste man eventuellt ställa frågan om det räcker med ett sådant beslutsförfarande att inkassobolaget poängsätter gäldenärerna enligt en modell som borgenärerna och inkassobolaget kommit överens om på förhand och därefter överför en del av gäldenärerna till utsökning utan att borgenären behöver fatta något särskilt beslut för varje gäldenär. Enligt en muntlig utredning från Riksfogdeämbetet kan ett tillstånd för informationssystemssökande täcka in flera sökandekoder. En sådan kod kan inte överföras till en ny aktör. För varje kod kan det finnas endast ett konto. Den omständigheten att samma sökande har flera koder orsakar extra arbete för utsökningen. Varje kod anger i utsökningen en viss sökande trots att sökanden de facto är en och samma kommun. Koderna har dessutom betydelse t.ex. för avräkningsordningen. I praktiken blir det nödvändigt att manuellt kombinera samma sökandes ärenden med olika koder. Också gäldenären kan orsakas extra kostnader i ärendet. Enligt uppgift från Riksfogdeämbetet 3.4.2012 har bägge sökandena, dvs. Tammerfors stad och Uleåborgs stad, efter att ha lagt fram tillräcklig utredning om förfarandet vid utsökningsindrivning 22.6 och 23.8.2011 fått parallella koder för sina informationssystemstillstånd.

6 Justitieministeriet förenade sig i sitt yttrande om Riksfogdeämbetets yttrande och konstaterade att ministeriet ansåg det vara möjligt att inkassobyråer anlitas som tekniska mellanhänder som kan jämföras med posten eller ett bud när det gäller förmedling av utsökningsansökningar, trots att det är fråga om utsökning av sådana offentliga fordringar som avses i lagen om verkställighet av skatter och avgifter. Justitieministeriet underströk emellertid samtidigt att som en följd av ombudsförbudet som avses i den nämnda lagens 5 2 mom. ska inkassobyråernas verksamhet vid utsökning av offentliga fordringar också de facto begränsas till endast assisterande tekniska åtgärder. En inkassobyrå kan sålunda inte på samma sätt som ett ombud föra sökandens talan. Jag gör följande bedömning av förfarandet. Av utredningen framgår att Riksfogdeämbetet när det har gett tillstånd att använda en annan sökandekod har förutsatt att ett uppdragsavtal visas upp och har ställt villkor gällande indrivningsprocessen. Sökandena har fått följande frågor: 1) Vem fattar beslut om överföring av offentligrättsliga fordringar till utsökning? 2) Hur går beslutsförfarandet och urvalet till i praktiken? 3) Till vem redovisas de medel som flutit in vid utsökningen? Ett villkor för att få en annan tillståndskod har sålunda varit att det är kommunen som fattar beslut om överföring av fordringar till utsökning och att medlen redovisas till sökanden. Jag anser att Riksfogdeämbetet då det inom ramen för sin behörighet beviljar informationssystemtillstånd kan uppställa villkor för användningen av informationssystemkoden och överlåtelse av den till avtalsparten, dvs. inkassobolaget. Den ovan nämnda utredningen av det system som nu, dvs. 2011, har tagits i bruk för tillsynen över användningen av tillstånden säkerställer för sin del att ombudsförbudet iakttas. Såsom också justitieministeriet konstaterar i sitt yttrande är det emellertid viktigt att förfarandet i praktiken också tillgodoser gäldenärens rättssäkerhet, som utgör grunden för ombudsförbudet. Detta framkommer vid bedömningen av ändamålsenligheten i de enskilda kommunernas förfaranden. Det är klart att parallella koder inte får medföra extra kostnader för gäldenären. Enligt min åsikt är det möjligt att på dessa villkor säkerställa att offentliga samfund inte handlar i strid med ombudsförbudet, om beslutet att sända fordringar till utsökning och beslutsfattandet under den tid utsökningen pågår entydigt kvarstår hos borgenären och pengarna redovisas direkt till borgenären. Jag delger justitieministeriet och Riksfogdeämbetet dessa mina synpunkter på verkställandet av ombudsförbudet inom utsökningen. De ovan nämnda villkoren har ställts i fråga om parallella koder som beviljats för informationssystemtillstånd först från och med 2011. Av den anledningen är det viktigt att kommunerna och samkommunerna självständigt beaktar dessa krav på borgenärens agerande. I detta syfte sänder jag mitt beslut till Finlands Kommunförbund för kännedom. Jag ber Finlands kommunförbund underrätta samtliga kommuner om beslutet på det sätt som förbundet anser lämpligt. Biträdande justitieombudsman Referendarieråd Maija Sakslin Riitta Länsisyrjä