Vad är själavård? Referat av kapitel 1 i En mäktig katedral vägledning i själavård och vardagspsykologi av Gunnar Elstad med tillägg från Själavård vid köksbordet av Esbjörn Hagberg 1. Inledning Själavård handlar först och främst om människans frälsning. Det viktigaste är inte att ha det bra i det här livet. Men det betyder inte att det är oväsentligt hur man mår. Bibeln vägleder oss, förutom när det gäller Gudsrelationen, också när det gäller förhållandet till vår nästa, till skapelsen och till oss själva. Själavård ska ge hjälp att leva rätt och gott i alla dessa relationer. Detta är alltså en ganska vid definition av begreppet själavård. Det är svårt att hitta en entydig definition av själavård. I en ofta läst bok om själavård, Själavård vid köksbordet av Esbjörn Hagberg, definieras själavård på följande sätt: Själavård och omsorg är att göra kärleken, tron och hoppet verkliga i en människas liv. Hagberg pekar sedan på att själavården inte äger rum i ett tomrum utan i den kristna församlingens sammanhang. Hela församlingens liv är den bas som man som enskild vilar i. Vi är medlemmar som har en kallelse att älska varandra. Men det betyder inte att omsorgen bara är riktad mot församlingen. Omsorgen måste alltid riktas utåt, även mot den som inte har kristna värderingar. Själavården är inte heller begränsad till andliga frågor utan den förutsätter en helhetssyn på människan. Vi möter människan i hennes egen värld och i hennes personliga historia. Vi måste se på människan med alla hennes behov. Men detta mål kan nås genom olika medel. Ett medel är god, själavårdande förkunnelse. Men vi kan också nå detta genom att ha diakonal omsorg om varandra. Men i den här kursen handlar mycket om den själavård som ges genom personliga samtal. Det är det som de flesta förknippar med ordet själavård. 1. Övning Fundera lite på vad ni själva menar med begreppet själavård. Skriv ner det på ett papper och spara det till slutet av kursen. Berätta för varandra i gruppen vilka förhoppningar ni har inför den här kursen. Försök att ge en kort motivering till varför just detta är viktigt för er. Tänk också efter hur ni vill använda kunskapen från den här kursen i framtiden. 2. Vad ska själavården ta upp? Här skulle olika svar ges av olika personer. Vi har olika problem som människor. Och problemen påverkas av ålder, kön och livssituation. Vi på landet upplever livet annorlunda än dem som lever i en storstad. Och unga människor idag har ett annat liv än de som var unga för femtio år sedan. Vi tänker oss också att det finns olika personlighetstyper. Det har kommit olika böcker som visar på skillnader mellan människor. En sådan uppdelning är mellan sangviniker, melankoliker, koleriker och flegmatiker (Hallesby). Men en annan författare (Sörensen) 1
skiljer mellan den självständiga, den hängivna, den ordentliga och den lössläppta personligheten. Man kan behöva ta hänsyn till vilka personligheter det handlar om. Men det har också betydelse vem själavårdaren är. Vi tar ofta reda på om själavårdaren har känsla för de problem vi vill ta upp. Kanske vi också undersöker om andra har fått hjälp hos själavårdaren. En själavårdare drar till sig människor med vissa typer av problem. Det har med personlighet, förkunnelse och gåvor att göra. Men vanliga problem bland kristna kan man ändå ange. Otrygg självkänsla, gnissel i relationer, ångest eller depression är vanliga problem. Här säger inte Bibeln så mycket rent konkret. Av problem på det andliga området är kampen mot synden det vanligaste problemet. Många ger upp av det skälet och då ska själavården ge nytt mod i kampen. De flesta kristna drabbas också av tvivel, på förhållandet till Gud eller på Guds existens. Man kan också uppleva känslor av tomhet och meningslöshet. Men det finns även de som känner sig slitna och andligt tomma. De saknar motivation till det kristna arbetet. Det viktiga är att inte påstå att människor borde ha andra slags problem. Då törs ingen komma och prata om det som de upplever som svårt. Man tror kanske att allt måste vara andliga problem. 3. Kan en kristen ha problem? De flesta förkunnare erkänner idag att kristna kan drabbas av kroppsliga sjukdomar. Men det finns förkunnare som ger ett intryck av att man kan undvika problem, om vi bara överlämnar oss helt åt Gud, eller att bön är ett säkert medel mot alla konflikter eller att alla trivs i församlingen om de har rätt andlig status. Men både Bibeln och erfarenheten visar att de kristna alltid fått slita med synder och problem. Det finns ingenting som borde förvåna oss. En kassör kan förskingra, en pastorsfru kan bli misshandlad, en styrelsemedlem kan ha alkoholproblem, en kristen kan ha en relation med någon annan än sin fru. Men inget av detta ska ställa någon utanför den kristna gemenskapen, när allt detta har blivit utrett. Den som har kämpat sig igenom sina problem behöver inte vara svagare än andra. De har lärt känna både livet och sig själva bättre. Det finns ingen orsak att möta dem med skepsis. Att vi har ett problem betyder inte att vi är ett problem. Det allmänna tillståndet kan vara bra även om det finns ett område med bekymmer. Om man arbetar inom själavård kan det vara lätt att tro att livet är ett enda stort problem. Även om vi har problem på vissa områden kan livet i dess helhet vara ganska oproblematiskt. 3. Övning En gästande förkunnare säger i sin predikan att en kristen inte behöver ha några problem. Allt kan lösas genom förbön, enligt förkunnaren. Han berättar också många exempel på hur problem blivit lösta genom hans bön för människor. Det väcker förhoppningar hos en ung kristen, som länge haft problem med sitt intresse för porr på internet. Den unge killen söker förbön och förebedjaren försäkrar att han är fri från sitt problem. Efter några månader erkänner pojken för sin ungdomsledare att ingenting egentligen har ändrats. 2
Hur skulle ni hantera just den här situationen? Vad tror ni är den vanligaste typen av problem bland kristna idag? Är det något av dessa problem som vi inte vågar ta upp i den kristna gemenskapen? I så fall: Varför är det så? 4. Vem behöver själavård? Själavård borde vara något positivt men ändå tvekar många att uppsöka en själavårdare. Man förknippar själavård med något mystiskt, eller man är rädd för att betraktas som avfälling eller är rädd för att den man pratar med ska bli besviken eller fördömande. Naturligtvis behöver vi själavård när vi har stora problem. Vi går till läkare när vi är allvarligt sjuka. Men även mindre allvarliga saker kan behöva behandlas. Vi bör söka själavård även om problemen fortfarande är små. Man kan också behöva samtal som inslag i sin tillväxt som kristen. Paulus liknar oss vid idrottsmän. En idrottsman går ofta på läkarkontroller och han pratar med sin tränare. Själavård kan vara på samma sätt. Man bör ge sig tid för samtal fast man inte upplever någon kris. En sund förkunnelse har naturligtvis en förebyggande effekt. Men även de som hör god förkunnelse behöver själavård. Men de har en god grund att stå på för att möta livets problem. Själavård är en slags fortsättning av sådan förkunnelse. 4. Övning Utanför Jeriko sitter en man. Jesus stannar framför honom och ställer frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Mannen vet vad som är hans mest kännbara problem och svarar ögonblickligen. Vad skulle ni i gruppen svara, var och en, om Jesus stod framför er och ställde samma fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig? Försök leva er in i situationen och berätta svaren för varandra. Kan ni också föreställa er på vilket sätt Jesus skulle kunna tänkas hjälpa er med dessa problem idag? 5. Vem kan vara själavårdare? Alla kristna är kallade att visa praktisk och andlig omsorg. Men det betyder inte att alla kristna ska vara själavårdare. Man kanske kan ta ett förtroende men det är inte därför självklart att man kan vara en biktfar. Det är inte heller säkert att vi kan vara själavårdare för våra vänner på ett djupare plan. Visst kan vänner dela mycket men det finns områden som är svåråtkomliga och som behöver speciell kunskap. Det är också självklart att vi ställer vissa krav på en själavårdare. Vi bör uppmuntra kristna att utbilda sig till själavårdare. Men att få utbildning är inte tillräckligt för att bli en god själavårdare. Det är Gud som utrustar och skickliggör genom både naturliga och andliga gåvor. Men dessa gåvor gör inte utbildningen överflödig och utbildning är inte nog om nådegåvorna fattas. Om man vill bli själavårdare måste man tycka om människor, d v s visa kärlek och respekt. Man får akta sig för själavårdare som har behov av att gå in i en slags fadersroll eller modersroll. Då blir människorna runtomkring barn för själavårdaren. Det måste alltså handla om att ha en sund kärlek till människor. 3
Det är också nödvändigt med en god kunskap i Bibeln. Inte för att kunna citera bibelversar i alla möjliga situationer utan för att Bibeln ska kunna ge ljus åt samtalet. Om själavårdaren är trygg i att Bibeln visar vägen till ett meningsfullt liv, kommer den som söker hjälp också kunna känna trygghet inför detta. Men en själavårdare behöver dessutom livserfarenhet. Både av det kristna livets kamp mot synden och erfarenheten av nåden. Men också en mognad som människa, att man lärt känna vad livet innebär. Det finns kristna som aldrig sett hur den verkliga världen ser ut. Det är viktigt att själavårdaren har lärt sig att tackla problem och nederlag. (En själavårdare bör också själv ha gått i själavård, lärt sig att öppna sig. Då kan man själv lyssna när andra öppnar sig. Man måste själv gå igenom det smärtsamma i ett samtal för att kunna möta andras smärta. Jag måste vara villig att låta mig avslöjas om jag ska vara öppen för andra. Synder eller problem eller svagheter som vi gömmer för oss själva eller för andra, kan vara ett hinder för att lyssna till andras problem. Annars är det risk att man som själavårdare gömmer sig i någon roll: a) den auktoritära: vi börjar snabbt kritisera och förmana b) den intellektuella: vi gömmer oss i teologin och ser till att vi inte får närgående frågor c) den bagatelliserande: vi säger: du är säkert inte den ende med det problemet. I alla dess tre roller springer vi ifrån problemet. Men om vi själva talat ut kan vi lugnt lyssna till människor oavsett vad de avslöjar. Detta betyder ju inte att själavårdaren måste vara syndfri eller problemfri. Men det man kan kräva är att själavårdaren är villig att erkänna svårigheterna för sig själv, tala öppet med Gud om dem och berätta för någon medkristen om dem.) 5. Övning Vi föreställer oss att ni känner ett gift kristet par, som överväger skilsmässa. De har inte varit aktiva i församlingen på grund av mycket arbete och ansvar för två småbarn. Den kristna tron är kanske mest ett arv från föräldrarna men ingen av dem tar avstånd från tron. De två makarna har slitit hårt på relationen genom att inte vilja ändra sig särskilt mycket inför de uppkomna problemen. De är rejält trötta på varandra. En av dem har prövat en ny relation under tiden, vilket inte är känt av den andre. Nu tänker de sig att det ändå kan vara bra med samtal. Vilka egenskaper tänker ni er att denna själavårdare behöver? På vilket sätt tror ni att själavårdarens bakgrund, personlighet och egna problem och synder påverkar själavården som han/hon ger? Tror ni att kristna själavårdare i allmänhet kan ge god hjälp att tackla de problem som finns? På vilka punkter kommer de flesta kristna själavårdare till korta (utbildning, personliga gåvor, andlig utrustning, livserfarenhet, egen erfarenhet av själavård)? 6. Hur kan man lösa problem? Problem skapar en känsla av oro och smärta. De gör ont. Smärtan är en slags brandvarnare om att något är galet och att något måste göras. Frågan är vad vi väljer att göra. Det riktigaste är att göra något åt själva problemet. Då har vi tagit bort smärtan. Men vi väljer ofta att döva smärtan utan att göra något åt problemet. Vi kopplar bort brandvarnaren istället för att släcka elden. Ofta måste man göra något av följande alternativ: a) Om vi har syndat måste vi göra upp och be om förlåtelse. 4
b) Men förlåtelse är inte någon lösning på själva problemet. Om vi har haft ett olämpligt beteende måste vi ändra vårt beteende. Om någon blir arg på min ironi, bör jag sluta vara ironisk. Om jag är överansträngd, bör jag arbeta mindre. c) Är det själva situationen det är fel på, måste vi försöka göra något åt den. Om jag inte trivs på jobbet kan det vara rätt att byta arbete eller ändra på arbetsfördelningen. Om inget av detta är aktuellt, måste vi bestämma oss för att leva med problemet. Då behöver vi inte förarga oss över det som är fel. Om en dörr är låst, får vi försöka hitta en dörr som är öppen. Men tyvärr är det mer vanligt att vi dövar de svåra känslorna. Det finns många sätt för detta: a) Någon gör det med hjälp av alkohol, droger, mediciner eller med hårt arbete. b) Andra satsar på religiösa känslor, som kan göra att problemet hamnar på avstånd. c) Andra satsar på en gemenskap, där de kan uppleva omsorg och närhet, kanske bundenhet. Några använder sex för att döva smärtan. En sådan flykt förstärker oron istället för att dämpa den. Man letar kanske efter en mirakelkur, man går från den ena förebedjaren till en annan. Men det är som att ta huvudvärkstabletter; det reducerar smärtan men det tar inte bort orsaken till att det gör ont. Eftersom huvudvärken återkommer, bör man få hjälp att ta reda på vad som är orsaken. När våra problem är långvariga och tydliga måste vi hitta orsakerna, inte döva känslorna. Det kan vara smärtsamt att göra något åt sina problem. En alkoholist vill inte uppleva abstinensbesvären. Det är inte så konstigt. Vi har samma inställning inför våra problem. Vi vill inte gå igenom smärtan av att behandla dem. Men en del kristna funderar över om det är riktigt att vi ska göra detta. Leder inte det till att vi gör allt själva istället för att gå till Gud med våra problem? Vi ska gå till Gud med våra problem. Gud kan lösa problem och Han kan ge styrka till att bära dem. I många situationer är Gud den ende som kan hjälpa. Men Gud har samtidigt gett oss förmågan att göra något själva. Vi kan inte prestera något när det gäller frälsningen. Men på många andra områden av livet kan vi göra mycket. Breven i NT innehåller ju många konkreta förmaningar. Vi blir inte Guds barn genom att följa förmaningarna men vi formar ett kristet liv, eftersom vi redan är Guds barn. Ett sådant kristet liv kostar en del ansträngning. Det vill vi ibland inte acceptera. Om pastorn predikar om förändring, säger vi inom oss: Ja, men vi är alla mänskliga. Det kan vara ansträngande att ta körkort och bygga hus. Men det kristna livet ska bara lägga sig tillrätta. Men det kostar på att komma ur ett problem. Om vi sliter med självförakt måste vi kämpa en hel del och tåla många besvikelser innan det blir bättre. Bara detta att söka upp en själavårdare kan kosta ganska mycket. Naturligtvis finns det exempel på att man kan ha blivit löst från stora problem genom bön eller genom insikt i Bibeln. Det skulle kunna hända oftare om vi ber och använder Bibeln. Men problemet är att en del förkunnare beskriver detta som det normala medan det i själva verket är undantag. Många kristna, som sökt efter den där mirakelkuren, behöver bli villiga att bearbeta sina problem på ett mer arbetsamt sätt. Ibland måste man välja en ny kurs. Så enkelt och så svårt är det. Däremot lär vi ingenting genom att fly. Då rinner bara livet bort mellan fingrarna. Då kommer ångern, skuldkänslorna 5
och depressionen. Glädjen kommer tillbaka när vi väljer att göra något åt livet. Vi är skapade till att göra val, vi är ansvariga för våra liv. Vi får använda vår vilja och de resurser vi har fått. 6. Övning En person i en cellgrupp visar en ovanligt stark önskan att få uppleva närhet och gemenskap genom gruppen. Gruppen vet att hon bytt cellgrupp med jämna mellanrum i andra församlingar. Hon tycker det är viktigt att träffas även vid andra tillfällen. Hon ser gärna att man åker på konferenser och semestrar tillsammans. Däremot är hon inte beredd att ta itu med sina problem. Det svåraste problemet, som hon bara antytt, är att hon inte har någon kontakt med sina syskon. På den punkten önskar hon ofta förbön men hon vill inte ändra sig själv eller använda sin vilja till nya beslut. Tror ni det är vanligt att vi dämpar onda känslor exempelvis genom extrem betoning av gemenskap istället för att lösa det egentliga problemet? Hur tycker du att kvinnan ska angripa orsakerna till sitt problem? Tror du att hon kan göra något åt detta problem? Låt oss anta att kvinnans syskon inte är beredda till försoning och kontakt. När och på vilket sätt måste hon då bestämma sig för att leva med sitt problem? På vilket sätt skulle det då troligtvis bli annorlunda för henne i förhållande till cellgruppen? 7. Olika typer av själavård Esbjörn Hagberg beskriver fem olika slags själavård; stödjande, bearbetande, problemlösande, vägledande och befriande. Som exempel på stödjande själavård visar han på Jesu samtal med Marta vid Lasaros död (Joh 11:1-44). Jesus tar emot anklagelserna, lyssnar och förmedlar ett hopp. Detta är den form av omsorg som vi oftast får utöva. Vi finns där för att stödja, ge hopp och mod när någon har drabbats. Att finnas till är ett fint uttryck för detta. Det är ofta en praktisk själavård, hålla en hand, krama om någon, koka kaffe eller gå ut och handla. Den bearbetande själavården har sitt föredöme i Jesu möte med den samariska kvinnan (Joh 4: 1-21). Jesus sätt att möta henne förvandlade henne. Hon fick mod att börja formulera sig. Detta är själavård som visserligen har en viss distans men som bygger på respekt. Jesus säger inte så mycket om sig själv. Kvinnan får istället gå in i sin historia för att förstå sitt liv. Målet är att förstå det som finns i det fördolda. Detta är den vana själavårdarens område. Jesus var också en själavårdare med problemlösande själavård. Det visar han när han löser de etiska och teologiska problemen kring kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8:1-11). Men Jesus ger inte ett färdigt svar utan han ger istället ett annat perspektiv på frågan. På det sättet tvingar han människor att ta ställning. Han ger dem redskap istället för en färdig lösning. Jesus har en åsikt som visar sig i hans ställningstagande men han tvingar den inte på någon. Här kan vänner bli till hjälp för varandra genom att väga olika alternativ mot varandra. Den berättelse som handlar om vägledande själavård är den om Jesu vandring med lärjungarna på vägen till Emmaus (Luk 24:13-35). Jesu är nära dem i deras frågor. Han är läraren som uppenbarar Bibelns hemligheter och tolkar livet utifrån dem. Men det skedde tillsammans med vandrarna. Här är tolkning ett viktigt ord. Vi försöker ta fram Guds mening med det som sker, försöker göra det fördolda klart. Vänner kan på det sättet vara medvandrare på vägen även om man ofta tycker att man inte har så mycket att komma med. Men denna 6
själavård kan också bedrivas av dem som har kunskap i Guds ord och kanske profetisk insikt i Bibelns betydelse. Det finns också en befriande själavård. Jesu omsorg om människor innefattade också ett helande, som exempelvis den lame mannen som sänktes ner genom taket (Luk 5:17-26). Först upprättas relationen mellan Gud och mannen. Som förlåten människa tar han emot helandet i sin kropp. Han kunde räta på ryggen men säkert gjorde han det också som en fri människa på ett inre plan. Denna befriande handling kan varje kristen utföra, inte bara pastorn. Vi kan alla gå med befrielsens budskap. 7. Övning Som karismatiska kristna har vi en optimistisk inställning till att Gud ger den nådegåva som särskilt behövs i en viss situation. Samtidigt är vi enligt Bibelns uppmaning prövande när det gäller tilltal och bilder. De ska brukas i kärlek och ödmjukhet och utan brådska. Berätta för varandra om ni varit med om tillfällen då olika nådegåvor har brukats på ett sätt som inneburit själavård för människor. Vad har varit bra och vad har varit mindre bra eller dåligt? Har ni själva idag en förhoppningsfull attityd till bruket av nådegåvor i förhållande till själavård? Per-Axel Sverker 7