Utkast till Lagrådsremiss

Utkast till Lagrådsremiss Effektivt resursutnyttjande vid transporter av frihetsberövade Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet. Stockholm Klicka här för att ange datum. (Justitiedepartementet) Utkastets huvudsakliga innehåll I utkastet föreslås att regelverket när det gäller transporter av frihetsberövade förtydligas och byggs ut. Syftet är att ge bättre förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av myndigheternas resurser. Utkastets förslag innebär att lämpligheten av att ett transportuppdrag överlämnas från Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen till Kriminalvården alltid ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vidare föreslås tillägg i de lagar som medger att andra myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen vänder sig direkt till Kriminalvården med en begäran om hjälp att utföra en transport. Tilläggen innebär att det införs lagstöd för Polismyndigheten att ta över och utföra ett transportuppdrag som en annan myndighet har begärt att Kriminalvården ska utföra. En förutsättning är att Polismyndigheten och Kriminalvården bedömer att det är lämpligt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2020. 1

Innehållsförteckning 1 Lagtext... 3 1.1 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)... 3 1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall... 4 1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga... 5 1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård... 6 1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård... 7 1.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård... 8 1.7 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)... 9 2 Ärendet och dess beredning... 10 3 Tydligare och mer flexibla regler för överlämnande av transporter... 11 3.1 Behovet av att göra förtydliganden och öka regelverkets flexibilitet... 11 3.2 Transporter som överlämnas av polisen... 13 3.3 Transporter åt andra myndigheter... 15 4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser... 16 5 Kostnader och andra konsekvenser... 17 6 Författningskommentar... 17 6.1 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)... 17 6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall... 18 6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga... 18 6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård... 19 6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård... 19 6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård... 19 6.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)... 20 2

1 Lagtext 1.1 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs att 29 a polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlämna till Kriminalvården att transportera någon som är berövad friheten. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611): 29 a 1 Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet överlämna till Kriminalvården att transportera någon som är berövad friheten. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611): 4 kap. 4 om kroppsvisitation, 4 kap. 10 första stycket om användning av fängsel, och 8 kap. 2 a om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten. Om det behövs för planeringen och genomförandet av transporten, ska Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, utan hinder av sekretess, lämna Kriminalvården de uppgifter som avses i 45 b lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 43 b lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 47 b lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 27 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 20 b lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård eller 10 kap. 19 c utlänningslagen (2005:716). Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 1 Senaste lydelse 2017:137. 3

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska införas en ny paragraf, 45 d, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 45 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 4

1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska införas en ny paragraf, 43 d, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 43 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 43 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 5

1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska införas en ny paragraf, 47 c, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 47 c Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 47 andra stycket 6 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 6

1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård Härigenom föreskrivs att 27 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse I fråga om Polismyndighetens och Kriminalvårdens skyldighet att lämna hjälp gäller i tillämpliga delar 47 andra och tredje styckena samt 47 a och b lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Sådan hjälp ska lämnas även när en patient i fall som avses i 7 första stycket inte inställer sig när vården ska påbörjas. 27 1 I fråga om Polismyndighetens och Kriminalvårdens skyldighet att lämna hjälp gäller i tillämpliga delar 47 andra och tredje styckena samt 47 a 47 c lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Sådan hjälp ska lämnas även när en patient i fall som avses i 7 första stycket inte inställer sig när vården ska påbörjas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 1 Senaste lydelse 2017:133 7

1.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska införas en ny paragraf, 20 d, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 20 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 8

1.7 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs att det i utlänningslagen (2005:716) ska införas en ny paragraf, 10 kap. 19 d, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 19 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 19 a får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020. 9

2 Ärendet och dess beredning 10 För att säkerställa en ändamålsenlig och rättssäker transportverksamhet och i syfte att renodla Polismyndighetens verksamhet infördes den 1 april 2017 nya bestämmelser om Kriminalvårdens rätt att utföra transporter av frihetsberövade personer åt Polismyndigheten och andra myndigheter (prop. 2016/17:57, Transporter av frihetsberövade, bet. 2016/17:JuU9, rskr. 2016/17:149). De nya reglerna innebar till stora delar en lagreglering av en praxis som sedan länge gällt. I propositionen gjordes dock även bedömningen att lagstiftningen skulle innebära vissa ökade transportvolymer för Kriminalvården. Mot den bakgrunden föreslogs i budgetpropositionen för 2017 en permanent överföring av 35 miljoner kr per år till Kriminalvården från Polismyndighetens anslag. Riksdagen antog härefter regeringens förslag. I den praktiska tillämpningen har det visat sig att Kriminalvården får transportuppdrag från Polismyndigheten och andra myndigheter i större omfattning än vad som förutsågs i lagstiftningsärendet. Detta har aktualiserat frågor om hur Kriminalvårdens transportverksamhet lämpligen bör organiseras och dimensioneras utifrån intresset av att samhällets och myndigheternas resurser används på ett effektivt sätt. Det har också i den praktiska tillämpningen uppkommit situationer då det uppfattats som oklart vilken myndighet som rätteligen borde utföra en viss transport. Bland annat har Statens institutionsstyrelse i en hemställan pekat på behovet av att klargöra ansvarsfördelningen mellan de olika institutioner som utför transporter (Ju2017/08321/KRIM). Mot denna bakgrund fick Polismyndigheten och Kriminalvården i regleringsbreven för 2018 i uppdrag att i samband med budgetunderlaget för 2019 redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att säkerställa att processen för övertagande av transporter kan genomföras på ett sådant sätt att det över tid upprätthålls en väl fungerande transportverksamhet. Myndigheterna lämnade sina redovisningar den 1 mars 2018 (Ju2018/01530/PO och Ju2018/01598/KRIM). Regeringen gav också en utredare i uppdrag att bistå Justitiedepartementet med att, utifrån lagändringarnas syfte att renodla polisens verksamhet och åstadkomma ett effektivt användande av statens resurser, bl.a. göra en bedömning av hur Kriminalvårdens ansvar för transportverksamheten bör avgränsas och på sikt bör vara dimensionerad (Ju2018/03420/LP). I sin redovisning av uppdraget som lämnades den 1 oktober 2018, Transporter av frihetsberövade ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Kriminalvården (Ju2018/04523/KRIM), föreslog utredaren bl.a. att regeringen bör ge myndigheterna i uppdrag att ta fram en plan för genomförandet av en långsiktig och hållbar arbetsfördelning avseende transporter av frihetsberövade. Ett sådant uppdrag lämnades av regeringen den 20 december 2019. Myndigheterna lämnade sina redovisningar i mars 2019. I promemorian rekommenderades också en översyn av 29 a polislagen (1984:387), som reglerar Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjlighet att lämna över transportuppdrag till Kriminalvården, och av de olika lagar som möjliggör för andra myndigheter att begära hjälp med transporter direkt hos Kriminalvården.

Inom Justitiedepartementet har ett utkast till lagrådsremiss utarbetats med förslag om att tydliggöra förutsättningarna för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlämna transporter av frihetsberövade till Kriminalvården. Vidare innehåller utkastet ett förslag om att de lagar som möjliggör att andra myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får lämna över transportuppdrag till Kriminalvården kompletteras med lagstöd för Polismyndigheten att ta över och utföra transporten om Polismyndigheten och Kriminalvården bedömer att det är lämpligt. 3 Tydligare och mer flexibla regler för överlämnande av transporter 3.1 Behovet av att göra förtydliganden och öka regelverkets flexibilitet Bedömning: Det finns ett behov av att förtydliga och i vissa avseenden komplettera regelverket om transporter av frihetsberövade för att åstadkomma ett mer effektivt utnyttjande av myndigheternas resurser. Skälen för bedömningen Nu gällande regler om transporter av frihetsberövade Sedan den 1 april 2017 finns i 29 a polislagen (1984:387) en uttrycklig möjlighet för Polismyndigheten att till Kriminalvården lämna över ett uppdrag att transportera en person som är frihetsberövad. Vidare finns i ett flertal andra lagar en möjlighet för andra myndigheter, t.ex. socialnämnder och olika vårdinrättningar, att lämna över transportuppdrag direkt till Kriminalvården. Tidigare gällde att myndigheterna vände sig till Polismyndigheten som i sin tur ofta lämnade över uppdraget till Kriminalvården. Bestämmelser om överlämnande av transportuppdrag till Kriminalvården från andra myndigheter än Polismyndigheten finns i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och utlänningslagen (2005:716). Lagstiftningen bygger vidare på en sedan länge etablerad praxis som ansågs behöva ges lagstöd bland annat mot bakgrund av de krav som ställs i regeringsformen och Europakonventionen när det gäller reglering av frågor om frihetsberövande och användning av tvång. Lagstiftningen motiverades också av intresset av att renodla Polismyndighetens verksamhet så att myndigheten i större utsträckning kan ägna sig åt sin kärnverksamhet (prop. 2016/17:57 s. 37 och 39). Det förutsedda antalet överlämnade transportuppdrag Även om lagstiftningen bygger vidare på tidigare praxis gjordes bedömningen att den skulle leda till att Kriminalvården i större utsträckning 11

skulle utföra transporter som annars skulle ha utförts av Polismyndigheten (prop. 2016/17:57 s. 67). Det beräknades att Kriminalvården sedan tidigare utförde ca 15 000 transporter på uppdrag av Polismyndigheten (med eller utan förmedling genom annan myndighet). Uppskattningsvis 5 000 av dessa transporter avsåg personer som omfattas av de olika lagarna om tvångsvård och ca 10 000 transporter utfördes med stöd av utlänningslagstiftningen (innefattande både inrikes- och utrikestransporter, varav ca 60 procent avser inrikestransporter). I lagstiftningsärendet gjordes uppskattningen att de nya reglerna skulle innebära ett tillskott om ytterligare ca 5 000 inrikestransporter. För att finansiera de tillkommande transportuppdragen föreslogs i budgetpropositionen för 2017 en permanent överflyttning av 35 miljoner från Polismyndighetens anslag till Kriminalvårdens, vilket senare godtogs av riksdagen. Antalet överlämnade transportuppdrag har blivit större Under 2017 utfördes 17 342 inrikestransporter antingen efter överlämnande från Polismyndigheten eller begäran om handräckning direkt från annan myndighet, vilket var en ökning med cirka 4 000 transporter jämfört med 2016. För 2018 uppgick antalet inrikes handräckningstransporter till 20 201. Det betyder att antalet tillkommande inrikestransporter redan under 2018 uppgick till nästan det dubbla i förhållande till den uppskattning av antalet som gjordes i lagstiftningsärendet. Prognosen är vidare att framställningar om handräckningstransporter kommer att öka ytterligare de närmaste åren. Uppdragens karaktär ställer krav på en förändrad organisation Det är dock inte bara antalet överlämnade transportuppdrag som medför ökade krav på Kriminalvårdens transportverksamhet i förhållande till vad som antogs inför att lagstiftningen trädde i kraft. Faktorer som var de som ska transporteras vistas och vilka tidsfrister som gäller för transporterna har också stor betydelse för hur myndighetens transportverksamhet behöver dimensioneras och organiseras. Kriminalvården bedömer att detta behöver göras på ett helt annat sätt om Kriminalvården på ett rättssäkert och effektivt sätt ska kunna utföra en stor mängd transporter för vilka det gäller snäva tidsfrister eller som sker från eller till platser där Kriminalvården inte bedriver verksamhet i dag. Om de möjligheter som lagstiftningen ger att lämna transporter till Kriminalvården utnyttjas fullt ut och myndigheten ska svara upp mot de förväntningar på tillgänglighet och inställelsetider som finns, bedömer Kriminalvården att det skulle krävas en mycket omfattande utbyggnad och anpassning av myndighetens transportverksamhet. Enligt Kriminalvårdens bedömning skulle en sådan utbyggnad och anpassning innebära ett behov av en tillkommande finansiering som vida överstiger dagens. 12 Fördelningen av ansvaret för transporter mellan myndigheterna måste vara försvarlig utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv Som anges i förarbetena till lagstiftningen om transporter av frihetsberövade har Kriminalvårdens transporter åt andra myndigheter i praktiken blivit en förutsättning för att andra myndigheters verksamhet ska fungera (prop. 2016/17:57 s. 39). Kriminalvården bör därför när det innebär ett

effektivt utnyttjande av myndigheternas resurser fortsätta att utföra transporter åt andra myndigheter. Härigenom kan säkerställas att de fördelar i form av ökad rättssäkerhet för enskilda, klarare ansvarsfördelning och möjligheter till fortsatt renodling av Polismyndighetens verksamhet som transportverksamheten innebär inte går förlorade. Som framgår ovan utför Kriminalvården redan i dag transportuppdrag åt Polismyndigheten och andra myndigheter i större omfattning än vad som förutsågs i samband med att lagstiftningen infördes och ambitionen är att ökningen ska fortsätta. Samtidigt som det är angeläget att Polismyndighetens verksamhet på detta sätt kan renodlas ytterligare så att myndigheten kan ägna sig åt sin kärnverksamhet måste det säkerställas att transportuppdrag inte överlämnas till Kriminalvården i högre utsträckning än vad som är rimligt och försvarligt utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Regelverket när det gäller transporter måste därför ge utrymme för att ansvaret för transporterna kan fördelas mellan Polismyndigheten och Kriminalvården på ett sätt som är godtagbart utifrån intresset av att samhällets och myndigheternas resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt. Det kan t.ex. inte anses rimligt att transportuppdrag som avser orter där Kriminalvården inte bedriver verksamhet lämnas över till Kriminalvården i sådan omfattning att Kriminalvården behöver bygga ut och anpassa sin transportverksamhet till kostnader som vida överstiger nyttan av att Kriminalvården ombesörjer transporterna. Utgångspunkten måste vara att det, när det bedöms vilken myndighet som lämpligen bör utföra transportuppdrag, löpande görs överväganden av om vad som är rimligt med hänsyn till intresset av att myndigheternas resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt. Även med beaktande av samhällsintresset av att Polismyndigheten ägnar sig åt sin kärnverksamhet kan en sådan bedömning i vissa fall förväntas leda till att det är mer resurseffektivt att Polismyndigheten utför transporten än att Kriminalvården gör det. I detta sammanhang är det också av betydelse att det i den praktiska tilllämpningen har uppkommit situationer då det uppfattats som oklart vilken myndighet som rätteligen borde utföra en viss transport. Statens institutionsstyrelse har i en hemställan pekat på behovet av att klargöra ansvarsfördelningen mellan de olika institutioner som utför transporter och angett flera konkreta exempel på situationer där oklarheter i ansvarsfördelningen har inneburit praktiska svårigheter (Ju2017/08321/KRIM). Det är inte acceptabelt att angelägna transporter åt andra myndigheter inte blir utförda på grund av att Polismyndigheten inte anser sig ha skyldighet att utföra transporten och Kriminalvården inte anser sig ha möjligheten. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga en tydligare och mer flexibel reglering när det gäller Kriminalvårdens transportverksamhet åt Polismyndigheten och andra myndigheter. I det följande lämnas förslag till sådana förändringar i regelverket. 3.2 Transporter som överlämnas av polisen Förslag: Bestämmelsen i polislagen om Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjlighet att överlämna ett transportuppdrag till Kriminal- 13

vården kompletteras med ett förtydligande av att ett överlämnande alltid ska förutsätta att ett överlämnande är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. 14 Skälen för förslaget: Redan i dag är Polismyndighetens befogenhet att överlämna ett transportuppdrag till Kriminalvården utformad som en möjlighet. Polismyndigheten ska kunna, men behöver inte lämna över ett uppdrag. I förarbetena anges att frågan om huruvida ett överlämnande ska ske i varje enskilt fall bör föregås av en lämplighetsbedömning. Bedömningen bör ta sin utgångspunkt i det förväntade behovet av polismans särskilda kompetens vid transporten. Det bör också av hänsyn till den person som åtgärden avser vara lämpligt att överlämna transporten. Om Polismyndigheten har bedömt att ett överlämnande är lämpligt är Kriminalvården bunden av bedömningen och har en skyldighet att utföra transporten (prop. 2016/17:57 s. 42). Som framgår av avsnitt 3.1 har möjligheterna för Polismyndigheten och andra myndigheter att överlämna transporter till Kriminalvården utnyttjats i större utsträckning än vad som förutsågs i samband med att lagstiftningen infördes. Samtidigt är det, som konstateras ovan, angeläget att ansvaret för transporter fördelas mellan Polismyndigheten och Kriminalvården på ett sätt som är godtagbart utifrån intresset av att samhällets och myndigheternas resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt. Ett alltför stort utnyttjande av Polismyndighetens möjlighet att överlämna transporter till Kriminalvårdens skulle ställa krav på en beredskap hos Kriminalvården och en utbyggnad av Kriminalvårdens organisation som inte är försvarlig utifrån detta intresse. Särskilt gäller detta i fråga om transporter i delar av landet där Kriminalvården inte i dag bedriver verksamhet eller i situationer där tidsfristerna för att utföra transporten är mycket snäva. De exempel som lämnas i propositionen på överväganden som ska göras inför ett överlämnande kan inte anses vara uttömmande. Även i andra fall än de som anges där kan ett överlämnande vara olämpligt. Inom ramen för lämplighetsbedömningen bör till exempel också kunna beaktas vilken myndighet som kan utföra uppgiften på det mest resurseffektiva sättet med hänsyn till tidpunkt, plats och andra omständigheter kring transportbehovet. Det bör också beaktas att Kriminalvården, till skillnad från Polismyndigheten, inte är en myndighet som har en uttryckningsorganisation. För att detta ska tydliggöras föreslås att bestämmelsen i 29 a polislagen (1984:487) kompletteras med ett förtydligande av att ett överlämnande alltid ska förutsätta att det är lämpligt med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Liksom tidigare bör utgångspunkten vara att det är Polismyndigheten som avgör när det är lämpligt att ett överlämnande ska ske. Genom det föreslagna tillägget i paragrafen blir det tydligt att det finns en skyldighet att inför ett sådant ställningstagande göra en allsidig och nyanserad bedömning i vilken det även tas hänsyn till bl.a. Kriminalvårdens faktiska möjligheter att utföra transporten på den tid och plats som avses och vad som är ett effektivt utnyttjande av myndigheternas resurser. För att detta ska fungera i praktiken och för att myndigheterna ska kunna planera sina verksamheter långsiktigt är det förstås angeläget att myndigheterna löpande har en dialog om under vilka förutsättningar och i vilken omfattning

överlämnande ska kunna ske. Att ange dessa förutsättningar mera i detalj i lagen är knappast görligt och i vart fall inte lämpligt. 3.3 Transporter åt andra myndigheter Förslag: Om Polismyndigheten och Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som en myndighet har begärt att Kriminalvården ska utföra med stöd av 1. lagen om vård av missbrukare i vissa fall, 2. lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, 3. lagen om psykiatrisk tvångsvård, 4. lagen om rättspsykiatrisk vård, 5. lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, eller 6. utlänningslagen. Skälen för förslaget: Förslaget i avsnitt 3.2 syftar till att åstadkomma ett mer rimligt resursutnyttjande vid Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens överlämnande av transporter till Kriminalvården med stöd av bestämmelsen i 29 a polislagen (1984:387). Som framgår av avsnitt 3.1 finns det i ett flertal andra lagar en möjlighet för andra myndigheter, t.ex. socialnämnder och olika vårdinrättningar, att begära hjälp med ett transportuppdrag hos Kriminalvården. Det gäller lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och utlänningslagen (2005:716). Även för dessa transporter finns givetvis ett behov av att sträva mot att myndigheternas resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt. Inför att en myndighet överväger att överlämna ett transportuppdrag till Kriminalvården ska den begärande myndigheten göra en bedömning av behovet av Kriminalvårdens medverkan. En begäran får endast göras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att de särskilda befogenheter att använda våld eller tvång som anges i polislagen respektive häkteslagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avses bl.a. situationer där det finns en överhängande risk för att den som ska transporteras riskerar att skada sig själv så att man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på ett annat sätt (se prop. 2016/17:57 s. 75). Gör den begärande myndigheten bedömningen att Kriminalvårdens medverkan behövs blir Kriminalvården bunden av bedömningen och är skyldig att utföra transporten. Någon skyldighet för den begärande myndigheten att göra en allmän rimlighetsbedömning av om Kriminalvården har resurser att utföra transporten eller om det i övrigt är lämpligt finns inte. Tvärtom är bestämmelserna formulerade så att den begärande myndigheten ska vända sig till Kriminalvården när förutsättningarna är uppfyllda. Mot bakgrund av de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett överlämnade ska få ske bedöms det inte vara lämpligt att behovet av ökad 15

flexibilitet tillgodoses genom att de begärande myndigheterna får en skyldighet att göra sådana effektivitetsöverväganden som Polismyndigheten ska göra inför ett överlämnande i enlighet med förslaget i avsnitt 3.2. I stället bör det finnas en möjlighet för Polismyndigheten och Kriminalvården att genom en frivillig överenskommelse baserad på omständigheterna i det enskilda fallet avgöra vilken av myndigheterna som är mest lämpad att utföra transporten. Med hänsyn till hur lagstiftningen har utformats finns i dag ingen möjlighet till ett sådant formaliserat samarbete. När det gäller polisen anses nämligen att det krävs ett särskilt lagstöd för att polisen ska ha en skyldighet eller en rätt att vid sidan av sina huvuduppgifter lämna andra myndigheter hjälp som förutsätter att polisens särskilda befogenheter tas i anspråk (jfr prop. 2016/17:57 s. 33 och där lämnade hänvisningar). I syfte att åstadkomma en sådan samarbetsmöjlighet bör det i de lagar som ger andra myndigheter möjlighet att överlämna ett transportuppdrag till Kriminalvården införas bestämmelser som medger att en transport efter en överenskommelse mellan Polismyndigheten och Kriminalvården kan överlämnas till och utföras av Polismyndigheten om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att det är lämpligt. Genom en sådan möjlighet minskar de risker som Statens institutionsstyrelse pekat på för att angelägna transporter inte blir utförda i tid till följd av oklarheter eller oenigheter om vem som ska utföra en viss transport. Skäl som talar för att det bör övervägas att träffa en sådan överenskommelse kan till exempel vara att det med hänsyn till vistelseorten för den som ska transporteras, platsen denne ska transporteras till eller de tidsramar som gäller för transporten är orimligt att Kriminalvården utför transporten i stället för Polismyndigheten. Även här bör det alltså göras en lämplighetsavvägning liknande den som ska göras i enlighet med förslaget i avsnitt 3.2. På motsvarande sätt som när det gäller Polismyndighetens överlämnande av transporter till Kriminalvården är det viktigt att det förs en löpande dialog mellan myndigheterna om under vilka förutsättningar och i vilken omfattning Polismyndigheten ska utföra transporter i stället för Kriminalvården. Om myndigheterna inte kan komma överens ligger ansvaret kvar på Kriminalvården. 4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2020. Bedömning: Det finns inte behov av några övergångsbestämmelser. Skälen för förslaget och bedömningen: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. De bör därför träda i kraft den 1 januari 2020. Några övergångsbestämmelser bedöms inte vara nödvändiga. 16

5 Kostnader och andra konsekvenser Bedömning: Förslagen bedöms inte leda till några ökade kostnader eller andra konsekvenser för staten eller de berörda myndigheterna. Skälen för bedömningen: För att finansiera de lagändringar om möjligheten för Kriminalvården att utföra transportuppdrag åt Polismyndigheten och andra myndigheter som trädde i kraft den 1 april 2017 föreslogs i budgetpropositionen för 2017 att 35 miljoner kronor per år fr.o.m. 2017 skulle överföras från Polismyndighetens anslag till Kriminalvårdens. I 2019 års ekonomiska vårproposition föreslogs att ytterligare 115 miljoner kronor per år ska överföras från Polismyndighetens anslag till Kriminalvårdens fr.o.m. 2018. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss innebär inte några kostnadsökningar för de berörda myndigheterna. Syftet med förslagen är i stället främst att åstadkomma en tydligare och mer flexibel reglering av Kriminalvårdens transportverksamhet åt andra myndigheter. Detta ger i sin tur stöd för att utforma en ansvarsfördelning som innebär att samhällets och myndigheternas resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt och som håller sig inom ramen för av riksdagen beslutad finansiering. Förslagen innebär därför inte några ökade kostnader för staten eller för myndigheterna. 6 Författningskommentar 6.1 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) 29 a Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet överlämna till Kriminalvården att transportera någon som är berövad friheten. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611): 4 kap. 4 om kroppsvisitation, 4 kap. 10 första stycket om användning av fängsel, och 8 kap. 2 a om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten. Om det behövs för planeringen och genomförandet av transporten, ska Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, utan hinder av sekretess, lämna Kriminalvården de uppgifter som avses i 45 b lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 43 b lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 47 b lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 27 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 20 b lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård eller 10 kap. 19 c utlänningslagen (2005:716). I paragrafen anges förutsättningarna för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlämna ett transportuppdrag avseende en frihetsberövad person till Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.2. I första stycket görs ett tillägg när det gäller förutsättningarna för att lämna över ett transportuppdrag till Kriminalvården. Tillägget innebär ett förtydligande av att ett överlämnande alltid ska föregås av en bedömning i det enskilda fallet av om det är lämpligt att så sker. I förhållande till den hittillsvarande lydelsen är avsikten att göra klart att det alltid måste göras 17

en allmän lämplighetsbedömning i vilken det utöver det förväntade behovet av polismans särskilda kompetens vid transporten bland annat beaktas vilken myndighet som kan utföra uppgiften på det mest resurseffektiva sättet med hänsyn till tidpunkt, plats och andra omständigheter kring transportbehovet. Liksom hittills är det Polismyndigheten som ansvarar för att göra bedömningen. Det förutsätts dock att Polismyndigheten och Kriminalvården löpande har en dialog om under vilka förutsättningar och i vilken omfattning överlämnande ska kunna ske. 6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 45 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 45 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Paragrafen, som är ny, ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt 45. En sådan överenskommelse bör kunna övervägas exempelvis om det med hänsyn till vistelseorten för den som ska transporteras, platsen denne ska transporteras till eller de tidsramar som gäller för transporten är orimligt att Kriminalvården utför transporten i stället för Polismyndigheten. Bedömningen av om det är rimligt att träffa en överenskommelse sker normalt efter det att ett transportbehov har konstaterats. Paragrafen hindrar dock inte att myndigheterna redan på förhand träffar avtal om att Polismyndigheten i stället för Kriminalvården ska sköta vissa kommande förväntade transporter. Det kan t.ex. handla om transporter från och till vissa förvarsinrättningar eller sjukhus som ligger i områden där Kriminalvården inte bedriver någon verksamhet. 6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 43 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 43 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Paragrafen, som är ny, ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över 18

och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt 43. Angående när en sådan överenskommelse bör övervägas, se kommentaren till 45 d lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 47 c Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 47 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Paragrafen, som är ny, ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt 47. Angående när en sådan överenskommelse bör övervägas, se kommentaren till 45 d lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård 27 I fråga om Polismyndighetens och Kriminalvårdens skyldighet att lämna hjälp gäller i tillämpliga delar 47 andra och tredje styckena samt 47 a 47 c lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Sådan hjälp ska lämnas även när en patient i fall som avses i 7 första stycket inte inställer sig när vården ska påbörjas. Paragrafen kompletteras med en hänvisning till 47 c lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, vilket ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt de bestämmelser som förevarande bestämmelse hänvisar till. Angående när en sådan överenskommelse bör övervägas, se kommentaren till 45 d lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 20 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 20 får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. 19

Paragrafen, som är ny, ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt 20. Angående när en sådan överenskommelse bör övervägas, se kommentaren till 45 d lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 6.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 10 kap. 19 d Även i de fall Kriminalvården ska lämna hjälp enligt 19 a får Polismyndigheten i stället utföra transporten om Polismyndigheten i samråd med Kriminalvården bedömer att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Paragrafen, som är ny, ger en möjlighet för Polismyndigheten att utföra en transport i stället för Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 3.3. Om Polismyndigheten och Kriminalvården är överens om att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får Polismyndigheten ta över och utföra en transport som Kriminalvården ska utföra enligt 10 kap. 19 a. Angående när en sådan överenskommelse bör övervägas, se kommentaren till 45 d lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 20