KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32-Stockholm, tel. 08-15 63 16

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32-Stockholm, tel. 08-15 63 16 Juli - september 2007 100 år på Birger Jarlsgatan 98 UTTALANDE av H H. Ärkebiskop Gabriel med anledning av de kanoniska förbindelserna mellan Moskvapatriarkatet och den Ryska Ortodoxa Kyrkan i Utlandet АKTUELLT En fysisk förlåt och en port till Himmelen Den långa vägen till Birger Jarlsgatan 98 NYHETER FRÅN STIFTET Ordinarie stiftsmötet i Paris

2 Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Se vår hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1000:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6 2

3 KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA juli - september 2007 Uttalande Av H H. Ärkebiskop Gabriel Med anledning av återupprättandet av de kanoniska Förbindelserna mellan Moskvapatriarkatet och den Ryska Ortodoxa Kyrkan i Utlandet Moskvapatriarkatet och den Ryska Ortodoxa Kyrkan i Utlandet (ROKIU) har återupprättat nattvardsgemenskapen och därmed även de kanoniska förbindelserna. Med denna handling har en smärtsam splittring som under 80 år har rått mellan de två kyrkorna övervunnits. Vi välkomnar denna händelse som berör hela Ortodoxin, ty vad som rör en del av Kristi Kyrkas kropp rör också hela Kyrkan. Återupprättandet av den eukaristiska enheten mellan de två kyrkorna möjliggör även för ROKIU att helt och fullt återupprätta den kanoniska förbindelsen med det Ekumeniska Patriarkatet, och därvid även med den del som vårt stift utgör. Vi kan hädanefter tillsammans ta del av nattvarden ur en och samma Kalk. Många kyrkans tjänare och troende såväl i vårt Exarkat som i Utlandskyrkans församlingar här i Västeuropa har med hopp väntat på detta ögonblick och vi vill till dem uttrycka vår glädje över att dessa förhoppningar nu har uppfyllts. För oss öppnar sig nu möjligheten att skapa goda relationer till fromma för det Guds folk som har anförtrotts oss av Herren och att fullt ut vittna om den ortodoxa tron på den plats där Gud har kallat oss att leva tillsammans med varandra. Vad beträffar vårt Exarkat så bör man inse att dess ställning väsentligen skiljer sig från den som till helt nyligen ROKIU:s ledning hade. Den hade för många decennier sedan av egen vilja avskiljt sig från det Ekumeniska Patriarkatets fullhet, trots att enligt de heliga fädernas lära varje kyrklig organism skall stå i levande förbindelse med hela Kyrkan. För vår del har denna förbindelse garanterats av att vi ingår i det Ekumeniska Patriarkatet, vilket sedan mer än 70 år har gjort det möjligt för oss att leva i fullständig autonomi, skyddade från främmande Kyrkors inflytande. Även om vårt Exarkats förbindelser med Moskvapatriarkatet av kända administrativa skäl avbröts i början av 1930-talet, så avbröts likväl inte vår nattvardsgemenskap tack vare vår kanoniska ställning under det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Under olika efterföljare till metropopolit Evlogij, grundaren av vår kyrkliga enhet, har vid många tillfällen präster från Moskvapatriarkatet och från vårt Exarkat förrättat liturgi tillsammans. Min föregångare, ärkebiskop Sergij av Evkarpia, salig i åminnelse, fick uppleva den särskilda glädjen att koncelebrera med HH Patriarken Aleksij i Marie Himmelsfärdskatedralen i Moskvas Kreml år 1995. Och sedan dess har med Guds nåd denna förbindelse förblivit oförändrad, trots alla de komplikationer som har uppstått i våra relationer. Härifrån måste vi se framåt. Återupprättandet av de kanoniska förbindelserna med 3

4 Moskvapatriarkatet och därigenom med den Universella Kyrkan för på ett logiskt sätt ROKIU in i det allmänna arbete, som utförs av ortodoxa biskopar av olika jurisdiktioner i olika länder. Detta är ett gemensamt vittnesbörd om den ortodoxa tron och ett samarbete i bästa samförstånd för undervisning och frälsning av alla ortodoxa kristna som lever i dessa länder. Erfarenhet av sådant arbete finns sedan länge i Frankrike och på senare tid även i Tyskland. Detta vittnesbörd om enhet och kärlek bör leda ortodoxa kristna i våra länder till gemensam aktion för att upprätta en enad Kyrka, vilket endast kan ske i perspektivet av en lokal, territoriell sådan, ställd över nationella och etniska skillnader. Och detta innebär inte att avstå från liturgiska och språkliga traditioner eller sedvänjor eller från kärlek eller tillgivenhet till de olika Moderkyrkorna. Vi måste intensifiera våra böner till Herren Gud om stärkande av den ortodoxa gemenskapen och befästande av Guds folk i tro och fromhet för att med en ande och ett hjärta kunna bekänna den Heliga Treenigheten, källan till vårt liv och vår helgelse. Det är just med ödmjukt sinne vi bör be Herren att ånyo upplysa våra ömsesidiga relationer med Kärlekens och Sanningens nåderika ljus. Paris 18 maj 2007 Ärkebiskop Gabriel Ekumeniske Patriarkens Exark АКТUELLT En fysisk förlåt och en port till Himmelen Ikonostasen är ett av de mest typiska elementen i ett ortodoxt kyrkorum. Dess benämning betyder den plats där ikonerna står. Därför måste man betrakta dess betydelse och symbolik i ikonens teologiska perspektiv, som dess komplettering och fortsättning. Ikonostasens historiska uppkomst och utveckling har sina rötter i forntiden, då det inte ens fanns några av arkitekter utformade kyrkorum, utan då de liturgiska sammankomsterna ägde rum ibland i privata hus, ibland i katakombernas gallerier. Med andra ord, hur paradoxalt det än låter så börjar ikonostasens utveckling med dess faktiska frånvaro! Denna frånvaro är naturligtvis endast som det förefaller, ty överallt och alltid fanns det i Fornkyrkan ikoner, även då det rådde fattigdom och förföljelser. Det är inte så svårt att inse detta om man betänker att den första ikonen av Frälsaren var den icke av människohand skapade bilden på svetteduken och att aposteln och evangelisten Lukas egenhändigt målade den första bilden av Guds Moder. De första kristna sökte ivrigt att med färger bevara anletsdragen av martyrerna och bekännarna. På så sätt kom ikonografiska porträtt att pryda interiörerna på platserna för de eukarisktiska sammankomsterna med ett påminnande, uppfostrande och liturgiskt ändamål. 4

5 I vår kyrka i Stockholm, vars lokal i år fyller 100 år, kan vi glädja oss åt en utmärkt ikonostas, såväl förfärdigad på ett utsökt sätt som också väl bevarad. Ikonostasen utfördes efter kyrkoherde Peter Roumjantsevs anvisningar år 1892. Den är skuren i ek och målad vit. Även om dess ikoner jämfört med den klassiska ryska ortodoxa traditionen är utförda med en viss kompromiss så tillhör ikonostasen i dess helhet några av de bästa förebilderna. Man märker en strävan i den ryska kyrkoarkitekturen ifrån mitten av 1800-talet fram till revolutionen att söka övervinna barockens inflytande och att med ny kraft åter vända sig mot den klassiska ryskbysantinska traditionen. Även de eklektiska dragen i dessa försök är lyckade, såväl på det estetiska som det andliga planet. Träet ger som material värme åt de skulpturala formerna, och den mjölkvita färgen ger ett intryck av marmorns återhållna monumentalitet. Proportionerna är måttliga och står i utmärkt proportion till kyrkorummets storlek. Ikonostasen är inte alltför hög och inger en uppfattning om altarrummet. Kungsporten släpper igenom ljus från altaret och står inte i vägen för prästens välsignelser även när den är stängd. Vi bevarar denna rikedom och skall sträva efter att fördjupa oss även i den ikonostasens teologisk-liturgiska symbolik som ortodoxin ger oss. När de första kristna kyrkorna började byggas (eller inrättas) kom altarrummet att på ett naturligt sätt avskiljas som en bild av Det Allraheligaste i det gammaltestamentliga templet i Jerusalem. Altarrummet med sitt centrum, altaret, är också platsen för den präst som står inför Gud och i bön leder hela mötets eskatologiska strävan mot Öster. Om nu altaret kom att utformas som ett särskilt helgat utrymme i kyrkan så är det naturligt att man försökte avgränsa det med arkitekturens och konstens medel. Just en sådan helgad avgränsning är idag ikonostasen. Det är ett helt riktigt faktum att ikonostasen i dess nuvarande form inte fanns i de äldsta kyrkorna. Men om det, som tidigare nämnts, alltid ända ifrån kristendomens begynnelse fanns såväl altare som ikoner så är det inte svårt att förstå att det även fanns gamla, ännu icke utvecklade men otvetydiga förstadier till en ikonostas. Så att den är inte någon sorts "nytt påfund". Framför altardelen av rummet stod alltid ikoner av Kristus och Guds Moder, men även andra avbildningar av martyrer, profeter och kristna symboler. Sedan forntiden nämns i dokument ett skrank som alltid avskiljde altaret från resten av kyrkorummet. Fristående kolonner intill altaret i underjordiska kyrkor i katakomberna kan inte ha haft annat ändamål än att vara ett stöd för sådana skrank. Många vittnesbörd finns om att ett sådant skrank fanns även i kyrkor ovan jord. Olika benämningar på detta skrank visar emellertid på att det haft olika former: galler av trä med sniderier, kolonner, ikoner. En förlåt har även funnits sedan urminnes tider. Kirill av Jerusalem omnämner den på 2oo-talet och Johannes Chrysostomos skriver: "När Du ser de båda hälfterna av förlåten öppna sig, så tänk Dig då att himmelen öppnas och änglarna träder ut." På 400-talet lät kejsar Justinianus uppställa stora kolonner i Hagia Sofia, högre än skranket, och på dessa lades en horisontell bjälke, arkitraven. Detta utgör det yttersta steget i ikonostasens utveckling. Emellertid omtalas ikonostasen i dess 5

6 nutida utvecklade flervåningsform först i skriftliga vittnesbörd från 1500-talet. I Ryssland är denna form särskilt utvecklad. Kretsen av ikonmotiv fortsatte att utvecklas, våningar byggdes på och kom att nå upp till kyrkorummets tak. Den ikonografiska tematiken blev även allt rikare. Man kan inte förneka men inte heller uppröras av att kyrkan var tvungen att utveckla och befästa sin lära och formulera sina teologiska begrepp. Därvid var man även tvungen att utveckla sitt yttre och fastställa de former och uttrycksmedel som bäst motsvarade de dogmatiska uppenbarelserna och den kristna andligheten samt att förkasta det som inte visade sig vara lämpligt. Framför allt gäller detta ikonografin. Den är kyrklig konst men även teologi; estetik men även dogmatik och liturgik; måleri men också litteratur. Den kyrkliga konsten blev tvungen att gradvis lämna sitt mångkulturella sammanhang och följa sin egen väg. Därför är det inte att undra över att ikonostasen började utvecklas tillsammans med utvecklingen av den dogmatiska läran om ikonen, d.v.s. ganska sent, efter 800-talet, men också tillsammans med liturgiken. Det finns emellertid inte någon särskild "ikonostasens teologi". Dess betydelse och symbolik framgår ur teologin om vördnaden av ikoner och liturgiken. Och allt började med ikonen av Jesus Kristus, som man måste betrakta som orsak och upphov till övriga ikoner och sedermera även till ikonostasen. På ett ikonografiskt plan är ikonostasen en fysisk förlåt, ett synligt täckelse av den osynliga Gudomen, en teologisk symbol för Gudsinkarnationen, en berättelse i bild av hela mänsklighetens förberedelse för att möta Frälsaren, Gudamänniskan Kristus, uppfyllelsen av de gammaltestamentliga profetiorna, vittnesbörden om den Helige Andes helgande nåd som kommit till världen. Man kan inte säga om Kristusikonen att den meddelar oss allt om Hans personlighet, inte heller att den gör det osynliga synligt. Den visar oss endast det som redan blivit synligt; den är möjlig endast därför att Ordet har blivit kött. Men bakom detta synliga kött utbreder sig på ett kontemplativt sätt Gudomens icke utforskningsbara och osynliga djup. På så sätt täcker också ikonostasen som en rumslig "ikon" av gudsinkarnationen den Guds härlighet, men uppenbarar den samtidigt i de liturgiska moment när Kungsporten öppnas. Ikonostasen är mättad med teologisk symbolik även i sin arkitektoniska uppbyggnad. På detta plan är den en återspegling av Det allraheligaste, porten till himmelriket; den är den förlåt som rämnade vid Kristi död på korset, men också den som likt Hans lekamen för oss öppnar ingången till Gudomlighetens ouppnåbara värld; den är en förbindelse mellan himmel och jord; platsen där ärans Konung åtföljd av änglarna gör sitt högtidliga och vördnadsbjudande intåg (Kungsporten); en fromhetens dörr, genom vilken Ordet kommer ut för att predikas för världen (den norra dörren); platsen för "keruberna och det ljungande svärdet öster om ingången till Edens lustgård vilka bevakar vägen till livets träd" (1Mos. 3:24)(den södra dörren). Och trots att dess funktion faktiskt är att avgränsa och skilja altarrummet från det övriga kyrkorummet så är ikonostasen på ett liturgiskt, mystiskt plan tvärtom inte avsedd att dela utan att förena den jordiska dimensionen av vår existens med realiteten i ett himmelskt, oförgängligt evigt liv. Tyvärr uppfattas ikonostasen idag ofta nästan som ett förargligt hinder, som det vore bra att göra sig av med. Det förs fram argument, att det i forntiden inte fanns någon sådan ikonostas, följaktligen kan man anse den vara ett överflödigt tillägg. Vidare drar man slutsatsen att man alltid borde återvända till de allra äldsta "ursprungliga källorna", varvid man gör forntiden till en garant för autenticitet. Några anser att ikonostasen endast söndrar och liksom stör förbindelsen mellan det bedjande kyrkofolket och prästen, eller att den bara är ett tecken på prästerlig uppblåsthet, som det nu är tid att ta bort... Mot bakgrunden av den teologiskliturgiska symbolikens rikedom, om vilken vi här har talat i mycket förkortat skick, visar dylika åsikter att de kristna har börjat ersätta 6

7 liturgins mystiskt kontemplativa skönhet med försök att på ett rationellt sätt begrunda gudomliga saker, varvid man förenklar och söker göra "allt tillgängligt för alla". Icke desto mindre har i takt med utvecklingen och berikningen av ikonostastraditionerna faktiskt dykt upp även några negativa tendenser till oacceptabla ytterligheter. En överdriven utveckling av ikonostasen i ortodoxa länder, i synnerhet i Ryssland efter 1600-talet, leder ibland till en fullständig tillstängning av altarrummet. Det finns ikonostaser som i och för sig är ståtliga och praktfulla, men som mer är en stadig dekorativ vägg än en plats för ikonerna att lämna sitt vittnesbörd. Det förekommer även Kungsportar som helt och hållet tillsluts framför altaret utan att knappt släppa igenom något ljus. Detta är en avvikelse från en god och gammal tradition som innebär att de skall vara tillräckligt låga för att prästen obehindrat skall kunna ge sin välsignelse även i de moment då de är stängda. Sådana lösningar leder å ena sidan bort från den teologiska och liturgiska innebörden, men framkallar å andra sidan negativa stämningar (denna gång berättigade). F. Angel Velitchkov Den långa vägen till Birger Jarlsgatan 98 Efter freden i Stolbova 1617 inrättades en rysk handelsgård i Stockholm, som till en början var belägen vid Brunnsgränd mynning i Gamla Stan. År 1641 byggdes en ny handelsgård på Södermalm, strax söder om Slussen, på den plats framför Stadsmuseum som än idag bär namnet Ryssgården. Under den första tiden fanns ingen speciell kyrkolokal i Ryssgården, utan gudtjänsterna hölls i ett av magasinen, som då kallades för bönehuset. Efter ett annat krig länderna emellan slöts freden i Kardis år 1661. Här bekräftades ännu en gång ryssarnas rätt att få ha en Den ryska handelsgården (Ryssgården) uppförd 1641 på Södermalm handelsgård i Stockholm. Sommaren 1670 överfördes ortodoxa kyrkan från Ryssgården till det stora stenhus som uppförts på tomten intill Södra stadshuset (nuvarande Stadsmuseum). Här stannade kyrkan till den våldsamma branden den 6 december 1694 som ödelade hela Ryssgården. Den nya Ryssgården uppfördes i tegel och korsvirke under åren 1695 1697. I anslutning till Södra stadshusets flyglar byggdes två flyglar med magasin och bodar och en tvärlänga för kontor och våghus. Kyrkorummet inrymdes i den södra flygeln och var från början avsett att vara beständigt. Här förblev kyrkan till år 1748. Flera av Kristi Förklarings kyrkans föremål härstammar från denna äldsta period i kyrkans historia. I och med att en rysk beskickning upprättades i Sverige år 1700 och beständiga diplomatiska kontakter knöts påbörjades en ny period för den Ortodoxa kyrkan i Stockholm. Men den skulle bara komma att existera några månader Stora nordiska kriget utbröt. År 1721 slöts freden i Nystad mellan Ryssland och Sverige. Då kyrkan i Stockholm nu befann sig knuten till den ryska beskickningen kom den att lyda under Utrikeskollegiet i S:t 7

8 Petersburg och det var den Heliga Synoden och inte längre ärkebiskapen av Novgorod, som bestämde vilka präster och kyrkotjänare som skulle tjänstgöra här. År 1746 vände sig det ryska sändebudet, baron Korff, till konung Frederik I med en anhållan om att man skulle få ett rum i Södra stadshuset som skulle kunna brukas till rysk kyrka. Konung Frederik I var välvilligt inställd till baron Korffs anhållan och kyrkan flyttades genom ett speciellt påbud år 1748 till Södra stadshuset, till ett rum i översta våningen i hörnet av Södermalmstorg och Götgatan. Emellertid var kyrkans inredning forfarande ytterst enkel. Greve Ivan Osterman, som kom som ryskt sändebud till Sverige år 1760 skrev i ett brev till kejsarinnan Elisabeth I att ryska kyrkan var i dåligt skick. Detta bar frukt. Allt arbete med den nya kyrkan var avslutat på sommaren 1768 och den invigdes till Kristi Förklaring. Sedan Gustaf III år 1781 påbjudit ett edikt om trosfrihet, förvandlades Kristi Förklarings kyrka från att ha varit liksom offentlig till att verkligen bli en offentlig kyrka. År 1845 framgår det att huset nu var i ett synnerligen förfallet skick och att själva kyrkorummet inte bara var mycket obekvämt, utan till och med fult och ovårdat. Man bestämde sig därför att kyrkan under någon tid skulle förläggas till en hyrd lokal. Kristi Förklarings kyrka påbörjade nu en vandrade tillvaro. Innan den fick en beständig lokal hann den under ett halft århundrade byta adress fem gånger. År 1846 ingick man ett kontrakt med ägaren till ett hus på Malmskillnadsgatan. Efter tio år på Malmskillnadsgatan hyrde man år 1856 två våningar i ett hus på Jungfrugatan. Den nya lokalen i stadens Norra utkanter Ladugårdslandet visade sig vara sämre än den föregående. En ny flyttning följde år 1867, denna gång till Drottninggatan. Tio år senare byggde arkitekten N. J. Karlstedt på sin tomt vid Majorsgatan ett speciellt hus för kyrkan och dess personal. Den 31 oktober 1877 invigdes kyrkan med dess höga venetianska fönster på tredje våningen. Trots detta gick förhoppningarna om en beständig och bekväm lokal om intet även i detta fall. Huset, som hade byggts i snabb takt, satte sig, väggarna sprack och dessutom hade man stort obehag av dem som bebodde gårdsflygeln. Allt detta uppmärksammades genast av den nye kyrkoherden, Peter Roumjantsev, som kom till Stockholm i oktober 1888. Efter att ha fått tillstånd av Utrikesministeriet i S:t Petersburg undertecknade den nya ryska beskickningen år 1891 ett kontrakt med ingenjören R. Sandberg, som hade levt tjugo år i Ryssland och som nu började uppföra ett hyreshus i hörnet av Odengatan och Valhallavägen. Kyrkoflygeln mot Odengatan kröntes av en förgylld kupol med ett kors av glas. Kyrkan invigdes den 26 november 1892, på kejsarinnan Maria Feodorovnas födelsedag. Femvåningsbyggnaden bevaras än idag. Samtidigt vände sig fader Peter till det ryska sändebudet i Stockholm med en anhållan om att man från S:t Petersburg skulle erhålla en ny ikonostas, utformad efter fader Peters önskemål. Den nya ikonostasen står ännu i kyrkan. Den invigdes på Kristi Förklaringsdag, 1893. (Barockikonostasen från 1700-talet sändes till ryska kyrkan i Hamburg.) I slutet av år 1905 lyckades man underteckna ett kontrakt med arkitekten Wilhelm Daen, vilken efter ett projekt påbörjade ett hyreshus på Birger Jarlsgatan 98. Ägaren förpliktade sig att från gården bygga till en kyrkosal och att upplåta bostäder för prästen och kantorerna. Innan han hade hunnit avsluta arbetet sålde Daen den ofullbordade byggnaden, varför kyrkans invigning skedde först Påsken 1907, den 27 april. Äntligen fick den ortodoxa kyrkan en beständig lokal. 8

9 Efter 1917 började en ny epok för de ortodoxa kyrkorna utanför Ryssland. Och för Kristi Förklarings kyrka började nu en period av svåra prövningar. Rysslands patriark Tichon utnämnde 1921 metropolit Evlogij (Georgievskij) att styra alla ryska kyrkor i Västeuropa. Därmed bildades det Ryska ärkestiftetexarkatet med centrum i Paris, till vilket stockholmskyrkan hör. Mot slutet av 1920-talet blev alla kontakter mellan det västeuropeiska stiftet och Moskvapatriarkatet omöjliga. År 1931 upptogs stiftet i Konstantinopels patriarkat. Till Sverige sänds år 1936, efter fader Peter Roumjantsevs död, prästen Stefan Timchenko, som hade avslutat sina studier vid det ortodoxa teologiska institutet Saint-Serge i Paris. År 1972 vigdes han till biskop och ledde hela församlingen fram till sin död år 1979. Ärkeprästen Peter Rumjantsev, kyrkoherde till 1935 Efter biskop Stefan har under 26 år arkimandrit Matias (Norström) varit kyrkoherde fram till sin död den 26 juli 2005. Biskop Stefan (Timtchenko), föreståndare åren 1936-1979 På grund av de svåra ekonomiska förhållanderna både under mellankrigstiden och tiden efter andra världskriget kom kyrkans underhåll att bli eftersatt. Under en följd av år har kyrkan restaurerats och återställts, så långt möjligt, till det utseende den hade vid invigningen år 1907. Genom Rikantikvarieämbetets försorg har väggarnas marmorering framtagits och konserverats. Allt arbete har möjliggjorts tack vare bidrag av Hans Majestät Carl XVI Gustav från Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur samt genom statliga medel. Men initiativ och engagemang för detta kom från Fader Matias Norström, evig i åminnelse. Arkim. Matias (Norström), kyrkoherde åren 1979-2005 På grund av sin långa historia och därför att kyrkan, som är unik i sitt slag för Sverige, utgör ett gott exempel på en rysk huskyrka som den såg ut i det gamla Ryssland, förklarades Kristi Förklarings ortodoxa kyrka 1999 för byggnadsminne. Detta innebär att den inte får rivas och inte heller förändras utan skall bevaras för framtiden. Protodiakon Wladimir Iiling, tjänstgjorde årenв 1945-1979 9

10 NYHETER FRÅN STYFTET Ordinarie stiftsmötet i Paris Ordinarie stiftsmöte hölls i Paris 30 april 1 maj, denna gång inte i katedralen utan på S:t Serges teologiska institut, som erbjuder mer plats och bättre möjligheter till utspisning av alla 171 deltagare. Mötet inleddes med en moleben, varefter följde diverse redogörelser för vad som hade tilldragit sig i ärkestiftet sedan förra mötet 2004. Ärkebiskop Gabriel tog i sitt anförande upp följande: kanoniseringen av stiftets helgon Dmitrij Klepinin, Maria Skobtsova, F. Aleksij (Medvedkov) och Ilja Fondaminskij; han konstaterade att det i stiftet nu finns 90 församlingar, 88 präster och 22 diakoner. Nya församlingar har tillkommit i Stuttgart, Strasbourg, Överkalix, Stavanger, nya kyrkor har invigts i Nantes och Anvers. Biskop Basil och ett antal församlingar och präster/diakoner i Storbritannien har anslutit sig till vårt ärkestift. Närmandet mellan Moskvapatriarkatet och utlandskyrkan kommer även att ha betydelse för vårt stift. Ärkebiskopen har besökt det Ekumeniska Patriarkatet 5 gånger sedan förra mötet, även besökt Finland och Polen och mottagit svarsvisiter från båda länderna. Val till stiftsrådet äger rum under dessa möten, rådet består förutom av biskoparna av 6 valda representanter för prästerskapet och 6 valda lekmannarepresentanter. Stiftsrådet har en för ärkebiskopen stödjande och rådgivande funktion men har ingen egentlig makt. Det har haft 25 sammanträden under de senaste åren och dess kommunikéer kan läsas på internet. Inom rådet finns ett mindre organ, stiftsadministrationen, som består av 4 personer ur stiftsrådet. De sammanträder en gång i veckan för att tillsammans med ärkebiskopen sköta löpande ärenden. De försöker besöka så många av stiftets församlingar som möjligt, har kontakt med myndigheter, framför allt i Frankrike (affärerna i Biarritz och Nice). Mycket information om situationen i stiftet och stiftsrådet/administrationen finns att läsa på hemsidan (www.exarchat.org). Biskop Basil redogjorde för situationen i Storbritannien under de senaste åren som ledde fram till att han och de som önskade följa honom övergick till vårt stift. Förslag till stadgar för vikarstiftet i Storbritannien presenterades, diskuterades och antogs slutligen av mötet. Arkimandrit Job, dekan för S:t Serge gav en redogörelse för utvecklingen under de senaste tre åren. Utbildningen anpassas till Bolognaprocessen inom EU, man har en ny website, ekonomin är i balans, men man är tacksam för de kollekter som tas upp i stiftet. Vid valet till stiftsrådet skulle tre präster och tre lekmän väljas, valda präster blev f. Alexander Fostiropulos, f. Ioann Gueit och f. Lambert van Dinteren; bland lekmännen Lidija d Alosio - Obolenskij, Antoine Nivière och Alexander Viktorov. Man presenterade i samband med valet även en kandidat att väljas till hjälpbiskop, arkimandrit Johannes i Oslo, som även blev vald utan rösträkning. Resultatet sändes till Synoden i Konstantinopel för vidare behandling. Översättningen av Trebnik till franska fortgår, färdiga texter publiceras på websiten. Gruppundervisning i katekes för nyanlända till Frankrike fortsätter. 10

11 Hjälp sänds till Ryssland och Östeuropa. Barnhem stöds, mediciner sänds, familjer får hjälp i olika former. Kassören redogjorde för ärkestiftets finanser, vilka hade förbättrats på senare år. Av de senaste 4 åren hade endast ett år uppvisat underskott, mycket tack vare att försmlingarna blivit bättre på att sända in de föreskrivna bidragen till stiftet. Under hösten planeras en pilgrimsfärd till Ravensbrück, där m. Maria Skobtsova och hennes medhjälpare dödades i koncentrationslägret. En av de viktigaste händelserna under stiftsmötet var beslutet att öppna ett nytt vikarstift för Skandinavien. HH ärkebiskop Gabriel talade om hur viktigt detta område är och om nödvändigheten av att viga en ny vikarbiskop som ska sörja för församlingarna där. Ärkebiskop Gabriel rekommenderade arkimandrit Johannes (Johansen), för närvarande prost och kyrkoherde för församlingen i Oslo. Efter omröstning accepterade mötet enhälligt valet av den blivande vikarbiskopen arkimandrit Johannes. Han å sin sida förklarade sig villig att åta sig detta uppdrag. Vigningen av honom kommer att äga rum efter vederbörligt godkännande från det Universella Partiarkatets Heliga Synod. Valet av en vikarbiskop för Skandinavien är ett viktigt steg för att befästa ortodoxin inom ramen för vårt Ärkestift i Skandinavien. VÅRT LIV ALLMÄNT FÖRSAMLINGSMÖTE HÖLLS DEN 14 MAJ 2006 Med kyrkorådets medgivande hålles det årliga mötet för medlemmarna i Kristi Förklarings ortodoxa församling söndagen den 13 maj 2007 direkt efter liturgin i kyrkan i närvaron av 39 församlings medlemmar. Enligt dagsordningen presenterade kyrkoherden en redogörelse för församlingens liv.han uttryckte sin glädje över att gudstjänsterna i Uppsala nu kan fortsätta, och likaså sin tacksamhet mot fader Ignatios (Ek) för att han åtagit sig att hålla ytterligare en liturgi i månaden på svenska.kyrkoherden konstaterade vidare att det under de närmast föregående månaderna märkts en tydlig minskning av antalet dop och vigslar. Den ekonomiska redogörelsen för 2006 och budgeten för år 2007 presenterades av Elena Kader, ekonomiansvarig i församlingen. Revisionskommitténs granskning lästes av Ilia Bider. Val av en medlem i Kyrkorådet gjordes med anledning av att mandattiden utlöpt för Jurij Gourman. Valberedningens förslag av kandidater till valet var: Jurij Gourman, Kristina Wemmenhög, Johannes Peterson och Roman Nemchinov. Efter omröstningen omvaldes Jurij Gourman. 11

12 Ärkestiftet för de Ryska Ortodoxa kyrkorna i Västeuropa Den Ekumeniske Patriarkens Exarkat Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka Birger Jarlsgatan 98, Box 19027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 Den 19 augusti 2007 firar Kristi Förklarings ryska ortodoxa församling sin årliga Högtidsdag tillika 100-årsjubileet av kyrkobyggnadens tillkomst på Birger Jarlsgatan 98 Lördagen den 18 augusti Vigilia kl. 17.30 Söndagen den 19 augusti Gudomlig liturgi kl. 10.30 Ärkebiskop Gabriel av Komana, den Ekumeniske Patriarkens Еxark celebrerar Festmåltid kl. 14.00 i Engelbrеktskyrkans matsal VIGTIGT! Platserna för medlemmar i församlingen är gratis, men de är begränsade. Vi ber därför att ni anmäler er i god tid till ovanstående adress eller direkt i kyrkan senast 1 augusti 2007 NAMN OCH FAMILJ... JAG ÖNSKAR ATT VARA MED PÅ FESTMÅLTIDEN SÖNDAGEN 19/08/2007 ANTAL MEDFÖLJANDE PERSONER... (МAKE / FRU / BARN) DATUM... UNDERSKRIFT... 12