RVF Utveckling 2004:06

Utredning Klassificering av farligt avfall RVF Utveckling 2004:06 ISSN 1103-4092

RVF Utveckling 2004:06 ISSN 1103-4092 RVF Service AB Tryck: Daleke Grafiska 2004 Upplaga: 1000 ex

Förtydligande till och rättelser av Rapporter RVF Utveckling 2004:06 och 2004:07 Utredning/Vägledning Klassificering av farligt avfall Förtydligande Denna vägledning är avsedd att vara en övergripande och generell vägledning för klassificering av farligt avfall. Observera att det kan finnas avfallsslag som är av sådan karaktär att en generell vägledning av olika skäl kan vara svår att tillämpa, exempelvis avfall med en komplicerad och svårbestämd sammansättning som askor, slagg och fluff. Det kan också finnas avfall där antalet avfallsgenererare är många och det samtidigt är orimligt att förvänta sig att var och en ska besitta erfoderlig kompetens för att på ett korrektsätt tillämpa vägledningen, eller fall där en felaktig klassificering skulle få allvarliga konsekvenser för människor och miljö exempelvis på grund av innehåll av specifika miljögifter. För sådana avfall kan det finnas behov av avfallsspecifika vägledningar/rekommendationer. Ett exempel är Rapport från RVF Utveckling 02:09 Bedömningsgrunder för förorenade massor och ett annat Värmeforsks rapport nr 866 Vägledning för klassificering av förbränningsrester enligt avfallsförordningen. För bedömning av ekotoxicitet påpekas i vägledningen att reglerna i kemikalie-lagstiftningen för miljöfarlighetsklassificering inte är väl anpassade för att beskriva egenskaper hos vissa metaller, exempelvis spårmetaller som koppar och zink. Effekterna av detta är att dessa metaller ofta får en felaktig och mer sträng klassificering än vad deras egenskaper i en verklig situation motiverar. Särskild hänsyn bör tas till detta om man tillämpar bedömningsschemat under punkt 4.13.3 för bedömning av ekotoxicitet för avfall som innehåller metallföreningar. I vägledningen ges kortfattade rekommendationer för klassificering av avfall. Vi rekommenderar att användaren även läser rapporten Utredning Klassificering av farligt avfall, RVF Utveckling 2004:06, för en mer utförlig beskrivning av de överväganden som gjorts för rekommendationerna i vägledningen. Rättelser av 2004:06 Sid 50, Punkt 4.11 Korrekt rubrik ska vara: 4.11 H12 - Ämnen eller preparat som avger giftiga eller mycket giftiga gaser i kontakt med vatten, luft eller syra Sid 53, Punkt 4.12 Korrekt rubrik ska vara: 4.12 H13 - Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats Bilaga 2, sid 4: Riskfrasen för R52/R53 har felaktig angivits till Giftig för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Korrekt riskfras för R52/R53 är Skadlig för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. 1(1)

Förord Drygt fem års erfarenhet av tillämpning av avfallsförteckningen i avfallsförordningen har visat att den är svår att hantera ur flera aspekter. Avfallsförteckningen som ett verktyg används ofta fel. Hur klassificering av avfall som farligt är inte heller helt uppenbar. Det har saknats en vägledning som hjälp för att dels kunna förstå avfallsförteckningens struktur och klassning genom att hitta en kod och dels för att klassificera farligt avfall när det innehåller farliga ämnen. Syftet med projektet har varit att ta fram branschens vägledning för användning av avfallsförteckningen och särskilt en metodik för grundläggande klassificering av farligt avfall, oavsett slag av farligt avfall. Projektet har resulterat i två rapporter. Denna första rapport utreder grundligt hur avfallsförordningens avfallsförteckning ska användas samt kopplingen mellan kemikalielagstiftning och avfallslagstiftning vad avser klassificering av farligt avfall. RVF ger också rekommendationer för bedömning av avfall för var och en av de farliga egenskaper som finns förtecknade i avfallsförordningens bilaga 3. Den andra rapporten (RVF Utveckling 2004:07) utgör själva vägledningen. Projektet är initierat av RVFs arbetsgrupp Farligt avfall och arbetet har utförts av Helen Mikaelsson på ÅF Energi & Miljö, Stockholm, i aktiv samverkan med projektledare Jessica Christiansen, RVF. Malmö juni 2004 Håkan Rylander Ordf. RVFs Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF

Förord Drygt fem års erfarenhet av tillämpning av avfallsförteckningen i avfallsförordningen har visat att den är svår att hantera ur flera aspekter. Avfallsförteckningen som ett verktyg används ofta fel. Hur klassificering av avfall som farligt är inte heller helt uppenbar. Det har saknats en vägledning som hjälp för att dels kunna förstå avfallsförteckningens struktur och klassning genom att hitta en kod och dels för att klassificera farligt avfall när det innehåller farliga ämnen. Syftet med projektet har varit att ta fram branschens vägledning för användning av avfallsförteckningen och särskilt en metodik för grundläggande klassificering av farligt avfall, oavsett slag av farligt avfall. Projektet har resulterat i två rapporter. Denna första rapport utreder grundligt hur avfallsförordningens avfallsförteckning ska användas samt kopplingen mellan kemikalielagstiftning och avfallslagstiftning vad avser klassificering av farligt avfall. RVF ger också rekommendationer för bedömning av avfall för var och en av de farliga egenskaper som finns förtecknade i avfallsförordningens bilaga 3. Den andra rapporten (RVF Utveckling 2004:07) utgör själva vägledningen. Projektet är initierat av RVFs arbetsgrupp Farligt avfall och arbetet har utförts av Helen Mikaelsson på ÅF Energi & Miljö, Stockholm, i aktiv samverkan med projektledare Jessica Christiansen, RVF. Malmö juni 2004 Håkan Rylander Ordf. RVFs Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF

Sammanfattning ÅF-Energi & Miljö AB har fått i uppdrag av Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF) att ta fram en vägledning för klassificering av farligt avfall. Som ett led i detta arbete har svårigheter med klassificering av avfall med s k dubbla ingångar i avfallsförteckningen utretts och rekommendationer utarbetats. För avfall med dubbla ingångar i avfallsförteckningen har lagstiftaren inte i förväg avgjort om avfallet ska klassificeras som farligt utan det är avfallets innehåll av farliga ämnen som är avgörande för klassificeringen. Till hjälp för bedömningen finns kriterier för vissa farliga egenskaper angivna i avfallsförordningen. Det finns tydliga paralleller mellan klassificering av avfall och klassificering av kemiska beredningar (blandningar av kemiska ämnen). I utredningen görs en genomgång av relevant svensk lagstiftning och koppling mellan lagstiftningen för klassificering av kemiska produkter respektive klassificering av farligt avfall. Vidare redovisas en genomgång av några vägledningar som tagits fram i andra europeiska länder för klassificering av farligt avfall. Avfall klassificeras som farligt om det uppvisar en eller flera av 14 farliga egenskaper. De rekommendationer som ges för bedömning av dessa farliga egenskaper hos avfall sammanfattas nedan: Vid klassificering av brand- och hälsofarlighet hos avfall bör samma regler tillämpas som för klassificering av kemiska beredningar. Detta medför bl a att även allergiframkallande egenskaper bör beaktas vid klassificering av farligt avfall. Även vid klassificering av miljöfarlighet (ekotoxicitet) hos avfall bör motsvarande reglerna för klassificering av kemiska produkter tillämpas (för vissa metallföreningar är dock dessa regler ej tillämpbara). Vidare föreslås att lägre koncentrationsgränser ska tillämpas för innehåll av vissa långlivade organiska föreningar, s k POPs- ämnen. För smittförande egenskaper finns inte några generellt tillämpbara riktlinjer, bedömningen måste göras baserat på kunskaper om avfallets ursprung, innehåll av mikroorganismer, mm. För utsorterat smittförande avfall från hälso- och sjukvård samt djursjukvården är det sannolikt sällan som det uppstår tveksamheter om klassificering. Övrigt skärande/stickande avfall (exklusive från egenvård) som varit i kontakt med kroppsvätskor kan, som en förenklad bedömning, betraktas som smittförande. 1

Bedömningen av farliga egenskaper hos ämnen som kan uppkomma efter omhändertagande av avfallet (H13), begränsas till att huvudsakligen omfatta: ämnen som kan genomgå kemisk eller fysikalisk omvandling, exempelvis vid lagring, lakvätska vars farliga egenskaper bedöms på samma sätt som för andra flytande avfall. I rapporten ges en beskrivning av problematiken med osäkerheten i dataunderlag vid bedömning. Osäkerhetens storlek för parametrar som används som underlag i klassificeringen bör bedömas och redovisas vid klassificeringen. Den samlade osäkerheten bör vara styrande för vilken säkerhetsmarginal som skall tillämpas vid bedömningen. Miljöbalkens hänsynsregler om kunskapskrav, försiktighetsprincipen (försiktighetsmått) och skälighetsregeln bör vara vägledande för hur man hanterar osäkerhet i dataunderlaget. En översiktlig beskrivning ges av andra oklara begrepp som finns i avfallsförteckning för avfall med dubbla ingångar. Det kan finnas anledning att utarbeta separata vägledningar för vissa avfallsslag. I rapporten ges förslag på kriterier när en sådan vägledning kan vara motiverad. Författare Granskad av Helen Mikaelsson ÅF-ENERGI & MILJÖ AB Magnus Andersson 2

Innehållsförteckning 1 Inledning...4 1.1 Bakgrund...4 1.2 Syfte...5 1.3 Omfattning och avgränsningar...5 1.4 Klassificering...6 2 Svensk lagstiftning...6 2.1 Avfallsförordningen...7 2.2 Klassificering av kemiska ämnen och produkter...11 2.3 Socialstyrelsens föreskrifter om smittförande avfall...12 2.4 Deponering av avfall...13 2.5 Annan avfallslagstiftning...13 2.6 Koppling och avvikelser mellan avfallsförordningen och lagstiftning om klassificering av kemiska ämnen och beredningar...14 3 Genomgång av internationella vägledningar...17 3.1 Jämförelse av de olika vägledningarna...18 4 Utvärdering av kriterier för egenskaperna H1-H14...22 4.1 Hälsofarliga egenskaper, H4-H8, H10, H11...22 4.2 Fysikaliska och kemiska egenskaper, H1-H3 samt H12...24 4.3 Smittförande egenskaper, H9...30 4.4 Kan ge upphov till ett ämne, efter omhändertagande, med farliga egenskaper, H13...33 4.5 Ekotoxiskt, H14...37 5 Osäkerheter i dataunderlag...41 5.1 Karaktärisering av avfall...41 5.2 Val av parametrar att undersöka...42 5.3 Provtagning...42 5.4 Provhantering...43 5.5 Analys...43 5.6 Tolkning av resultat...43 5.7 Rekommendation...45 6 Andra oklara begrepp i avfallslistan...45 6.1 Andra oklara begrepp...45 6.2 Kriterier för avfall med behov av särskilda vägledningar...49 7 Diskussion...50 7.1 Jämförelse mellan klassificering av kemikalier och avfall...50 7.2 Testning av egenskaper för ett blandat avfall...51 7.3 Försiktighetsprincipen...51 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Sambandet mellan klassificering och märkning Lista med avfallsslag med dubbla ingångar, där andra begrepp än farliga ämnen används i beskrivningen Bedömningsschema Förorenade förpackningar 3

1 Inledning Föreliggande utredning har genomförts av ÅF-Energi & Miljö AB som ett led i arbetet med att ta fram en vägledning för klassificering av farligt avfall. Arbetet har utförts på uppdrag av RVF där Jessica Christiansen varit projektledare. Övriga medlemmar i RVFs projektgrupp har varit Magnus Sundfeldt, Per Malmquist, Ulrika Höjing och Mia Jameson. Representanter från Naturvårdsverket, Återvinningsindustrierna samt Svenska Åkeriförbundet har varit referensgrupp till projektet. Helen Mikaelsson har varit ansvarig för uppdraget inom ÅF, övriga medarbetare från ÅF har varit Magnus Andersson och Mona Olsson Öberg. 1.1 Bakgrund Den 1 januari 2002 infördes en ny avfallsförordning (SFS 2001:1063) i Sverige. Förordningen utgör den svenska implementeringen av EU-direktiv 91/689/EG om farligt avfall samt kommissionens beslut om ändring av avfallsförteckningen 2000/532/EG, K(2001)108 samt K(2001)106. EU direktiv 91/689/EEG om farligt avfall definierar avfall som farligt baserat på dess ursprung, innehåll av farliga ämnen och egenskaper. I den europeiska avfallsförteckningen listas ett antal avfallsslag med angivelse om de betraktas som farligt avfall eller ej. Med den nya avfallsförordningen har reglerna för hur avfall skall klassificeras utvecklats. En nyhet är att för vissa avfallsslag har man inte i förväg avgjort om avfallet är farligt avfall eller ej. Dessa avfall har s k dubbla ingångar i avfallsförteckningen. För avfallsslag med dubbla ingångar är det innehåll av farliga ämnen som är avgörande för om avfallet ska klassificeras som farligt. Till hjälp för bedömningen finns vissa kriterier angivna i avfallsförordningen. Klassificeringen av ett avfall som farligt medför vissa administrativa krav på förteckning över avfallet, godkänd transportör, transportdokument mm. Vidare får farligt avfall inte blandas med annat avfall. Klassificeringen ska dock inte ensamt avgöra hur avfallet ska behandlas. Behandlingen styrs av andra regler, både allmänna regler som miljöbalkens hänsynsregler, samt vissa särskilda regler exempelvis för deponering. Klassificeringen kan dock i praktiken få indirekta effekter för omhändertagandet. Hantering av farligt avfall kräver tillstånd och i många fall kan anläggningar som omhändertar avfall idag ha ett miljötillstånd som är begränsat till hantering av ej farligt avfall. Avfallsförteckningen upplevs av många som svår att använda när man ska klassificera ett avfall och det händer att den används på felaktigt sätt. Det finns 4

ett behov av en tydlig vägledning som hjälp för att kunna förstå avfallsförteckningens struktur och tänkta användning. Det finns också behov av att ge en tydligare vägledning för hur avfall med dubbla ingångar ska bedömas. Vidare finns det också många begrepp i förteckningen som idag kan tolkas på skilda sätt och där det krävs ett enhetligt synsätt på vad begreppen innebär. Eftersom myndigheterna inte har för avsikt att utarbeta någon nationell vägledning för denna lagstiftning har RVF beslutat att ta fram en sådan. Projektet har delats i två delar: 1) Utredningen för att belysa svårigheter och ge rekommendationer 2) Utarbetande av vägledning varav denna rapport utgör den första delen. 1.2 Syfte Det bakomliggande syftet med projektet är att bidra till utveckling av en enhetlig nationell bedömningsgrund för vilka avfall som utgör farligt avfall. Målsättningen är att vägledningen ska få en bred acceptans från olika organ i samhället och därmed bli ett användbart hjälpmedel för en enhetlig syn över hela avfallsområdet. Syftet med föreliggande utredning är att belysa de frågetecken och svårigheter som finns med avfallsförteckningen kopplat till avfall med dubbla ingångar och, om möjligt, föreslå rekommendationer för hur dessa ska hanteras i en vägledning. 1.3 Omfattning och avgränsningar Utredningen fokuserar på problematiken med avfall som har dubbla ingångar med hänvisning till innehåll av farliga ämnen. Det finns även andra dubbla ingångar som hänvisar till innehåll av föroreningar, farliga komponenter etc. Dessa begrepp utreds enbart översiktligt i rapporten. Ett avsnitt i rapporten tar upp problematiken med osäkerheten i dataunderlag vid bedömning. Osäkerheter och variationer i halter av olika ämnen i avfall är viktiga faktorer vid bedömning om avfall är farligt eller ej. Vår ambition har dock ej varit att ge detaljerade rekommendationer hur man ska bedöma eller reducera dessa osäkerheter. Avsikten har istället varit att lyfta upp frågan och peka på principiella angreppssätt. Det kan finnas anledning att utarbeta separata vägledningar för vissa avfallsslag, anpassade till förutsättningarna för just den typen av avfall. I rapporten ges förslag på kriterier när en sådan vägledning kan var motiverad. 5

1.4 Klassificering Med klassificering menas en systematisk indelning i klasser eller grupper. Det finns tydliga paralleller mellan klassificering av avfall och klassificering av kemiska produkter. Befintligt system för klassificering av kemiska produkter baseras på produktens inneboende hälso- och miljöegenskaper. Med en inneboende egenskaper hos ett ämne avser vi här en grundläggande egenskap som är endast är beroende av ämnet själv, d v s dess kemiska och fysikaliska form. Denna klassificering är sedan grunden för vidare information om produktens egenskaper. Det är viktigt att detta sammanhang skilja på begreppen fara och risk. Farligheten hos ett ämne representerar den inneboende potentialen att skada människa eller miljö och är endast beroende av ämnets egenskaper. Klassificeringen är sålunda normalt ett uttryck för farligheten hos ett ämne. Risken för skada från ett ämne representerar sannolikheten för att skada skall uppkomma och dess möjliga omfattning. För att skada ska kunna uppkomma krävs att människa och miljö utsätts, exponeras, för ämnet i tillräcklig omfattning. Riskbedömning används för bedömning av risken för skada vid användning. I en riskbedömning tar man hänsyn till ämnets inneboende egenskaper men beaktar även användningssätt, utsläppsmängder, omvandling i miljö etc. Att använda resultat från en riskbedömning som underlag för klassificering medför vissa svårigheter. Resultaten av riskbedömningen är beroende av lokala förutsättningar som utsläppsvägar, utsläppsmängder och förhållanden i den mottagande miljön. Beroende på dessa faktorer kan man alltså få olika resultat vid bedömning av ett och samma ämne. Detta är knappast förenligt med tanken bakom klassificering. Vår slutsats är att därför att en riskbedömning inte är ett lämpligt underlag för en klassificering. 2 Svensk lagstiftning Avfallsförordningen är den centrala lagstiftningen för klassificering av farligt avfall. Utöver denna finns också andra lagar och föreskrifter som kan vara kompletterande eller i övrigt ha inverkan på klassificering av farligt avfall. 6

2.1 Avfallsförordningen Den svenska avfallsförordningen trädde i kraft den 1 januari 2002. Genom denna tillämpas EU direktiv 91/689/EEG om farligt avfall samt den europeiska avfallsförteckningen i svensk lagstiftning. Farligt avfall definieras i avfallsförordningen som Avfall som är markerat med en asterisk (*) i bilaga 2 till förordningen eller Annat avfall som har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3 till förordningen. Det är de egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen som är utgångspunkten för definitionen av farligt avfall. Det kan förekomma fall då ett avfall som normalt inte är farligt avfall (inte angiven med asterisk i avfallsförteckningen) ändå bör klassificeras som farligt eftersom det uppvisar någon av de farliga egenskaperna i bilaga 3. Anledningen kan exempelvis vara att avfallet blandats eller förorenats med andra farliga ämnen. Likaså kan det finnas fall där ett avfallsslag är upptaget i förteckningen som farligt, men där ett enskilt avfall inte har någon av de farliga egenskaper som finns i bilaga 3 i avfallsförordningen. Enligt avfallsförordningen kan man då ansöka om dispens hos Länsstyrelsen att avfallet inte ska betraktas som farligt avfall. Det är avfallsproducenten som ska visa att avfallet inte har några farliga egenskaper. 2.1.1 Avfallsförteckningen I avfallsförordningens bilaga 2 återges den europeiska avfallsförteckningen över olika avfall. Varje avfall anges med en sexsiffrig kod i avfallsförteckningen där de två första siffrorna representerar en övergripande indelning, baserat på typ av verksamhet som genererar avfallet eller typ av avfall de två efterföljande siffrorna anger en mer specifikt indelning av verksamheten eller avfallet de två sista siffrorna beskriver vilken typ av avfall som avses Avfall kan i vissa fall klassificeras på olika sätt och därmed ges olika avfallskoder beroende på om klassificeringen görs med utgångspunkt från den bransch där avfallet uppkommer, eller från faktiskt innehåll. De avfallsslag som definieras som farligt avfall är markerade med en asterisk * i förteckningen. 7

För vissa avfall har man ej i förväg definierat om det är farligt avfall utan det avgörs utifrån innehållet av farliga ämnen. Dessa avfall har s k dubbla ingångar i avfallsförteckningen, se exempel nedan. Tabell 2-1 Exempel på dubbel ingång i avfallsförteckningen Kategori 03 01:Avfall från träförädling och tillverkning av plattor och möbler Avfallskod Beskrivning 03 01 04* Spån, spill, trä, fanér och spånskivor som innehåller farliga ämnen 03 01 05 Annat spån, spill, trä, fanér och andra spånskivor än de som anges i 03 01 04. Med ett farligt ämne menas i avfallsförordningen ett ämne som har klassificerats eller kommer att klassificeras som farligt enligt EUs ämnesdirektiv (67/548/EEG med senare ändringar), se nedan. Med tungmetaller menas en förening av antimon, arsenik, kadmium, krom (VI), koppar, bly, kvicksilver, nickel, selen, tellur, tallium eller tenn. Även den metalliska formen omfattas av begreppet om den är klassificerad som ett farligt ämne. Avfallsförordningen ger viss vägledning för hur man ska tolka begreppet innehåller farliga ämnen. Med det avses, att koncentrationerna av farliga ämnen i avfallet är så höga, att avfallet uppvisar en eller flera av de farliga egenskaper som listas i bilaga 3 till avfallsförordningen. 2.1.2 Farliga egenskaper hos avfall Ett avfall som uppvisar en eller flera av egenskaperna i bilaga 3 i förordningen ska klassificeras som farligt. I Tabell 2-2 nedan redovisas de 14 farliga egenskaperna. 8

Tabell 2-2 Egenskaper som gör att avfall klassificeras som farligt enligt bilaga 3 i avfallsförordningen Beteckning Beskrivning H 1 Explosivt; ämnen och preparat som kan explodera vid kontakt med öppen eld eller som är mer känsliga för stötar eller friktion än dinitrobensen. H 2 Oxiderande: ämnen och preparat som ger upphov till en kraftig exoterm reaktion i kontakt med andra ämnen, särskilt brännbara ämnen. H 3-A Mycket brandfarligt - flytande ämnen och preparat med en flampunkt under 21ºC, - ämnen och preparat som vid kontakt med luft vid normal temperatur och utan annan energitillförsel kan utveckla värme och slutligen fatta eld, - fasta ämnen och preparat som lätt kan fatta eld efter kort kontakt med något som brinner och som fortsätter att brinna eller förbrännas efter det att antändningskällan avlägsnats, - gasformiga ämnen eller preparat som är brandfarliga i luft vid normalt tryck, eller - ämnen eller preparat som, i kontakt med vatten eller fuktig luft, utvecklar mycket brandfarliga gaser i farlig mängd. H 3-B Brandfarligt flytande ämnen eller preparat med en flampunkt lika med eller högre än 21ºC och mindre än eller lika med 55ºC. H 4 Irriterande: ämnen och preparat som inte är frätande, men som vid direkt, förlängd eller upprepad kontakt med hud eller slemhinna, kan orsaka inflammation. H 5 Hälsoskadligt: ämnen och preparat som vid inandning eller upptag genom huden kan medföra begränsade hälsoskador. H 6 Giftigt: ämnen och preparat (inklusive mycket giftiga ämnen och preparat) som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden kan orsaka allvarliga akuta eller kroniska hälsorisker eller till och med död. H 7 Cancerframkallande: ämnen och preparat som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden kan ge upphov till cancer eller öka dess förekomst. H 8 Frätande: ämnen och preparat som vid kontakt kan förstöra levande vävnad. H 9 Smittförande: ämnen innehållande levande mikroorganismer eller deras toxiner och som enligt vetenskap eller grundad misstanke förorsakar sjukdom hos människor eller andra levande organismer. H 10 Fosterskadande: ämnen och preparat, som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden, kan förorsaka icke ärftliga medfödda missbildningar eller öka förekomsten av dessa. H 11 Mutagent: ämnen eller preparat som om de inandas eller förtärs eller tas upp genom huden kan förorsaka ärftliga genetiska skador eller öka deras förekomst. H 12 Ämnen eller preparat som avger giftiga eller mycket giftiga gaser i kontakt med vatten, luft eller syra. H 13 Ämnen eller preparat som efter omhändertagande kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, med några av egenskaperna ovan. H 14 Ekotoxiskt: ämnen och preparat som omedelbart eller på sikt innebär risk för en eller flera miljösektorer. I bilaga 3 i avfallsförordningen anges också kriterier för flera av de farliga egenskaperna ovan. De kriterier som anges utgår från de som används för att klassificera en kemisk beredning (blandning) som hälsofarlig enligt svensk och europeisk lagstiftning. 9

I Tabell 2-3 visas de koncentrationsgränser som anges som kriterier för hälsofarligt avfall i bilaga 3. Vidare finns ett kriterium för flampunkt för brandfarligt avfall. Tabell 2-3 Hälsofarliga egenskaper med kvantifierade kriterier i avfallsförordningen 1) Farlig egenskap Kriterier, innehåll av ämnen Gränsvärde klassificerade med Beteckning Faroklass Riskfras Konc. avser H 4 Irriterande Irriterande R41 10 % Summan av ämnen R36, R37 eller R38 20% Summan av ämnen H 5 Hälsoskadligt Hälsoskadlig i.a 25 % Summan av ämnen H 6 Giftigt H 7 Cancerframkallande H 8 Frätande H 10 Fosterskadande H 11 Mutagen Mycket giftig i.a 0,1 % Summan av ämnen Giftig i.a 3 % Summan av ämnen Cancerframkallande kategori 1 eller 2 Cancerframkallande kategori 3 Frätande Reproduktionstoxisk kategori 1 eller 2 Reproduktionstoxisk kategori 3 i.a 0,1 % Enskilt ämne i.a 1 % Enskilt ämne R35 1 % Summan av ämnen R34 5 % Summan av ämnen R60, R61 0,5 % Enskilt ämne R62, R63 5 % Enskilt ämne Mutagen kategori 1 R46 0,1 % Enskilt ämne eller 2 Mutagen kategori 3 R40 1 % Enskilt ämne 1) = För brandfarligt avfall finns ett kriterium för flampunkt = 55ºC i. a = Inga riskfraser specifikt angivna för dessa egenskaper i avfallsförordningen. För klassificering hänvisas till ämnesdirektivet. För några farliga egenskaper saknas dock kvantifierade kriterier för när avfallet skall klassificeras som farligt. De egenskaperna för vilka det saknas kriterier är: H1 Explosivt H2 Oxiderande H9 Smittförande H12 Avger giftiga gaser H13 Kan ge upphov till ett ämne ex. lakvatten, med farliga egenskaper. H14 Ekotoxiskt 10

2.2 Klassificering av kemiska ämnen och produkter I avfallsförordningen görs hänvisningar till två direktiv om klassificering, förpackning och märkning av kemiska ämnen och produkter, nämligen Ämnesdirektivet, direktiv 67/8/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen Preparatdirektivet, direktiv 88/379/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (beredningar). Avfall omfattas uttryckligen ej direkt av föreskrifterna i dessa två direktiv. Avfallsförordningen hänvisar ändå till dessa direktiv för definition av farliga ämnen och koncentrationsgränser. Förenklat kan man säga att ämnesdirektivet beskriver regelverket för klassificering av kemiska ämnen medan preparatdirektivet beskriver regelverket för klassificering av kemiska beredningar, d v s blandningar av två eller flera kemiska ämnen. I ämnesdirektivet anges också testmetoder för att bestämma egenskaper hos kemiska ämnen. Både ämnesdirektivet och preparatdirektivet har genomgått ett antal ändringar och tillägg. Direktiven är implementerade i svensk lagstiftning genom Kemikalieinspektionens och Sprängämnesinspektionens (numera Räddningsverkets) föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter respektive brandfarliga varor. Kemikalieinspektionens föreskrifter för klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12, senast omtryckt i KIFS 2001:3). Sprängämnesinspektionens föreskrifter om klassificering av brandfarliga gaser och vätskor (SÄIFS 1998:3), om hantering och import av explosiva varor (SÄIFS 1989:8), om hantering av organiska peroxider (SÄIFS 1996:4). Denna lagstiftning är idag harmoniserad inom EU. Förutom regler för klassificering omfattar KIFS 1994:12 även föreskrifter för hur förpackningen för kemiska produkter ska märkas samt krav på att lämna information till myndigheterna för vissa särskilt farliga ämnen. Bilaga 5 och 6 till KIFS 1994:12 listar de ämnen som fått en officiell klassificering inom EU. Observera att långt ifrån alla kemiska ämnen har en officiell klassificering. För dessa ämnen ska tillverkaren eller importörer klassificera ämnet enligt de kriterier som anges i bilaga 3 till KIFS 1994:12. När man klassificerar ett kemiskt ämne utgår man från dess inneboende egenskaper och placeras in den i en eller flera faroklasser och tilldelar den olika riskfraser som beskriver dess farliga egenskaper. Exempel på faroklasser är Brandfarliga, Mycket giftiga, Giftiga, Irriterande etc. 11

För beredningar, d v s blandningar av två eller flera kemiska ämnen, kan klassificeringen beräknas utifrån de ingående ämnenas klassificering, alternativt kan man testa beredningen och basera klassificeringen från undersökningsdata. Faroklasserna i kemikalielagstiftningen har en direkt koppling till de farliga egenskaper hos avfall som anges i bilaga 3 i avfallsförordningen. I KIFS 1994:12 anges kriterier för vilka riskfraser som är tillämpliga. Riskfraser har olika nummer och kan användas som enkla fraser eller som kombinerade riskfraser, exempelvis: R36 Irriterar ögonen R36/37 Irriterar ögonen och huden. En farlig kemisk produkt ska också märkas med valda riskfraser, farobeteckning samt farosymbol. Riskfraserna är samma som tilldelas vid klassificeringen. Farobeteckningen är den text som står under farosymbolen vid märkningen. Många gånger är den identisk med faroklassen, dock ej för alla exempelvis faroklasserna cancerframkallande och allergiframkallande. I Bilaga 1 visas sambandet mellan klassificering i faroklasser med olika riskfraser och märkning med farosymboler och farobeteckningar. 2.3 Socialstyrelsens föreskrifter om smittförande avfall Socialstyrelsen har gett ut föreskrifter och allmänna råd om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården (SOSFS 1999:27). Med hälsooch sjukvård avses även tandvård och annan medicinsk verksamhet samt undervisning och forskning som är förknippad med sådana verksamheter. I dessa föreskrifter avses med smittförande avfall sådant avfall som är eller bedöms kunna vara förorenat med: organiskt material från vård eller undersökning av människor med känd eller kliniskt misstänkt sjukdom som är orsakad av mikroorganismer som tillhör skyddsklass 3 4 i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1997:12) om biologiska ämnen och/eller artificiellt och till signifikanta mängder förmerade mikroorganismer som tillhör skyddsklass 2 4 i AFS 1997:12. I de allmänna råden till AFS 1997:12 finns en lista över biologiska ämnen och deras skyddsklass. Smittförande avfall är också sådant avfall med skärande/stickande egenskaper som varit i kontakt med kroppsvätskor, t.ex. använda kanyler, lancetter, knivblad och skalpeller som inte behandlats så att de smittförande egenskaperna upphört. 12

Observera att föreskrifterna är begränsade till den officiella hälso- och sjukvården. Akupunktörer som inte är medicinsk legitimerade omfattas därför inte. Avfall från egenvård i hemmet, exempelvis från diabetiker som medicinerar sig själv, omfattas inte heller av Socialstyrelsens föreskrifter. Sjukvård som bedrivs av sjukvårdspersonal i patienters hem omfattas dock. Jordbruksverket har inte givit ut några motsvarande föreskrifter om smittförande avfall från veterinärverksamhet. 2.4 Deponering av avfall Inom EU finns ett direktiv om deponering av avfall, 1999/31/EG. Detta direktiv har implementerats i svensk lagstiftning genom förordningen SFS 2001:512 samt Naturvårdsverkets föreskrift om deponering av avfall, NFS 2001:14. De klasser av deponier som finns är deponier för inert avfall, deponier för ickefarligt avfall samt deponier för farligt avfall. Deponiförordningen föreskriver att vissa avfall inte får deponeras: - flytande avfall - avfall med vissa farliga egenskaper (explosivt, frätande, oxiderande, brandfarligt, smittförande avfall från sjukvård) - vissa varor som begagnade däck samt elektroniska och elektriska produkter - utsorterat brännbart avfall - organiskt avfall (fr o m 1 jan 2005). Man har under 2003 inom EU beslutat om mottagningskriterier för vilket avfall som får deponeras på de olika typerna av deponier (rådets beslut 2003/33/EG). Från och med den 16 juli 2005 skall medlemsstaterna tillämpa de kriterier som fastställs i detta beslut. För vissa parametrar får enskilda medlemsländer precisera vilka kriterier som ska gälla, exempelvis gränsvärden för innehåll av PAH för avfall till inert deponi, fysikalisk stabilitet hos granulärt avfall etc. Naturvårdverket avser att ge ut föreskrifter om mottagningskriterier under 2004. Observera att mottagningskriterierna uttryckligen inte är avsedda som kriterier för när avfall ska klassificeras som farligt avfall. 2.5 Annan avfallslagstiftning Inom avfallsområdet finns flertal andra lagstiftningar inom EU som reglerar hantering och omhändertagande av farligt avfall, se nedan. Inom parantes anges lagstiftning för svensk implementering: Direktiv 75/442/EEG, ramdirektivet om avfall, ändrat genom direktivet 91/156/EEG (Miljöbalken, avfallsförordningen). Direktivet 91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen (Förordning 1997:645 om batterier). 13

Direktivet 94/67/EG om förbränning av farligt avfall (Förordning 2002:1060 om avfallsförbränning). Direktivet 96/59/EG om bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade terfenyler (PCB/PCT) (Förordning 1998:122 om bortskaffande av PCB m.m.). Direktivet 75/439/EEG (ändrat 87/101/EEG) om omhändertagande av spilloljor (Förordning 1993:1268 om spillolja). Rådets förordning nr 259/93/EEG om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från europeiska gemenskapen. (EUförordningen är direkt tillämplig i Sverige). Direktivet 2000/53/EG om uttjänta fordon (Förordning 2003:208 om förbud mot vissa metaller i bilar, Bilskrotningsförordning 1975:348). Direktivet 2002/96/EG om elektriska och elektroniska produkter. (Direktivet ska implementeras i Sverige under 2004. Motsvarande nationell lagstiftning Sverige är Förordning SFS 2000:208 om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter.) Dessa lagstiftningar tas inte upp närmare här. 2.6 Koppling och avvikelser mellan avfallsförordningen och lagstiftning om klassificering av kemiska ämnen och beredningar I inledningen till avfallsförordningens bilaga 2 anges att med farligt ämne menas ett ämne som har klassificerats som farligt enligt direktiv 67/548/EEG och senare ändring av detta direktiv. Avfallsförordningen hänvisar också till ämnesdirektivet (67/548/EEG) och senare ändringar av detta för definition av riskfraser samt testmetoder. För koncentrationsgränser hänvisas till preparatdirektivet (88/379/EEG) med senare ändringar. 2.6.1 Avvikelser mellan avfallsförordningen och kemikalielagstiftningen När man granskar ämnes- och preparatdirektivet och jämför med skrivningen i bilaga 3 till avfallsförordningen kan man konstatera följande avvikelser: i. Allergiframkallande egenskaper är ej specifikt nämnd som en farlig egenskap i avfallsförordningen. ii. När det ingår flera ämnen som har olika riskfraser men som kan bidra till samma egenskap, viktar man ihop bidragen i kemikalielagstiftningen. De två grupperna av faroklasser som ska viktas ihop på detta sätt enligt KIFS 1994:12 är (med minskande farlighet inom varje grupp): - Mycket giftig (T+), Giftig (T), Hälsoskadlig (Xn). - Frätande (C), Irriterande (Xi). I avfallsförordningen sägs inget om att en sådan viktning ska göras. 14

iii. För vissa ämnen anges i KIFS 1994:12 specifika koncentrationsgränser vilka ska användas vid klassificering av blandningar. Dessa koncentrationsgränser kan avvika från de generella koncentrationsgränserna. Likaså har vissa kombinationer av riskfraser en lägre koncentrationsgräns än de generella gränserna. Nedan beskrivs skillnaderna under ii) och iii) närmare. 2.6.1.1 Viktning av giftiga och hälsoskadliga ämnen Vid bedömning av toxicitet efter enstaka, kortvarig exponering för en beredning (blandning av kemiska ämnen) ska man ta hänsyn till ingående ämnen som klassificeras med någon av riskfraserna R 20 till R 28. Om beredningen innehåller ett ämne med någon av riskfraserna R 20 till R 28 får den en klassificering enligt kriterierna i Tabell 2-4. Innehåller beredningen exempelvis mer 0,1 % av ett ämne som är klassificerat som mycket giftigt (T+), kommer beredningen lägst att klassificeras som hälsoskadlig (Xn). Detta överensstämmer med kriterierna som anges i bilaga 3 i avfallsförordningen. Tabell 2-4 Klassificering av kemiska beredningar med avseende på giftiga och hälsoskadliga ämnen Klassificering av ämnet Klassificering av beredningen T+ (R26, R27 eller R28) T (R23, R24 eller R25) Xn (R20, R21 eller R22) T+ (R26, R27 eller R28) konc. 7% 1% konc. < 7% 0,1% konc. <1% T (R23, R24 eller R 25) konc. 25% 3% konc. <25% Xn (R20, R21 eller R22) konc. 25% R20 Farligt vid inandning R23 Giftigt vid inandning R26 Mycket giftigt vid inandning R21 Farligt vid hudkontakt R24 Giftigt vid hudkontakt R27 Mycket giftigt vid hudkontakt R22 Farligt vid förtäring R25 Giftigt vid förtäring R28 Mycket giftigt vid förtäring Om beredningen innehåller mer än ett ämne som klassificeras med någon av riskfraserna R 20 till R 28 skall beredningen klassificeras med hjälp av beräkningsformler där bidragen från ämnen med olika riskfraser viktas ihop. Detta innebär att innehåll mycket giftiga och giftiga ämnen kan bidra till en klassificering av en beredning som hälsoskadlig. En beredning klassificeras i faroklassen hälsoskadlig med R20, R21 och/eller R22 om summan av bråken i formeln nedan är lika med eller större än 1. P T P + T PXn + + 1 LT L + T LXn där P T+ = koncentrationen av varje mycket giftigt ämne. P T = koncentrationen av varje giftigt ämne. P Xn = koncentrationen av varje hälsoskadligt ämne. 15

och L T+ = nedre koncentrationsgränsen för att klassificera en beredning som mycket giftig (0,1% enligt Tabell 2-4) L T = nedre koncentrationsgränsen för att klassificera en beredning som giftig (3% enligt Tabell 2-4) L Xn = nedre koncentrationsgränsen för att klassificera en beredning som hälsoskadlig (25% enligt Tabell 2-4). Beräkningsformel kan illustreras med följande räkneexempel. Ett hypotetiskt material innehåller: 0,05 % av mycket giftiga ämnen (T+) 2 % av giftiga ämnen (T) 15 % av hälsoskadliga ämnen (Xn). Om avfallsförordningen tolkas bokstavligt, så är materialet inte farligt avfall eftersom halten av såväl mycket giftiga, giftiga som hälsoskadliga ämnen underskrider respektive gränsvärde (0,1 %, 3 % respektive 25 %). Om en viktad summering enligt reglerna för klassificering av kemiska beredningar görs, blir det hypotetiska materialet däremot farligt avfall eftersom kvoterna i beräkningsformeln ovan blir: 0,05% 2% 15% + + = 1,8 > 1 => Hälsoskadligt 0,1% 3% 25% Samma typ av viktad summering kan göras för ämnen som är klassificerade som mycket frätande, frätande och irriterande. Innehåll av mycket frätande (R 35) och frätande ämnen (R 34) kan då bidra till en klassificering som irriterande. Ett material som innehåller 0,6 % av ett mycket frätande ämne (R35) och 4,5 % av ett frätande ämne (R34), ger följande viktad summering för beräkning av irriterande egenskaper: 0,6% 4,5% + = 1,5 > 1 => Irriterande 1% 5% Ett sådant avfall skulle inte klassificeras som frätande om man tolkar kriterierna i bilaga 3 i avfallsförordningen bokstavligen. En sån tolkning av avfallsförordningen skulle dock kunna få märkliga effekter. Exempelvis skulle ett avfall som innehåller två frätande ämnen med riskfras R34 där summan av ämnena än större 5 % (summan av 4,5 % och 0,6 %) klassificeras som farligt. Men om man byter ut ämnet med halten 0,6 % mot ett mycket frätande ämne (riskfras R35), d v s mot ett mer farligt ämne, skulle avfallet inte klassificeras som farligt, eftersom man då inte summerar bidragen från frätande ämnen med olika riskfraser. För irriterande och frätande ämnen finns ytterligare en skillnad mellan KIFS 1994:12 och avfallsförordningen. I KIFS 1994:12 gör man separata beräkningar för ämnen som är irriterande för hud, ögon respektive vid inandning när man 16

viktar ihop olika bidrag. I avfallsförordningen görs inte någon skillnad efter kontaktväg när man summerar innehåll av irriterande ämnen. 2.6.1.2 Ämnesspecifika koncentrationsgränser mm Vissa ämnen har ämnesspecifika haltgränser för klassificering av beredningar. Dessa ämnesspecifika koncentrationer anges i den officiella klassificeringslistan i bilaga 5 till KIFS 1994:12. Ett exempel är kadmiumklorid som har en klassificering som cancerframkallande vid koncentrationer över 0,01 %, vilket är en faktor 10 lägre än den generella koncentrationsgränsen på 0,1 % för cancerframkallande ämnen. Avfallsförordningen har ingen notering om sådana distinktioner för enskilda ämnen. För vissa kombinerade riskfraser inom faroklasserna giftigt och hälsoskadligt anger KIFS 1994:12 lägre gränsvärden än de generella koncentrationsgränserna på 3 % och 25 % vid klassning av beredningar. Exempelvis klassificeras en beredning som hälsoskadligt om den innehåller > 1 % av ämnen med kombinerade riskfrasen R48/23 (R48 betecknar risk för allvarliga hälsoskador vid långvarig exponering och R23 betecknar giftighet vid inandning). Den generella koncentrationsgränsen för ett ämne som klassificeras enbart som R23 är 3 %. 3 Genomgång av internationella vägledningar En genomgång av vägledningar för klassificering av farligt avfall från andra europeiska länder har gjorts. Avsikten har varit att ta vara på lämpliga delar av de arbeten och de lärdomar som redan gjorts. Följande vägledningar har granskats närmare: Storbritannien: Hazardous waste, Interpretation of the definition and classification of hazardous waste Environment agency England, Scottland and Ireland, June 2003. Holland; Europese avfalstoffenlijst (EURAL), Hanreiking Eural, Minstrerie van VROM, Augustus 2001. Frankrike; Relatif aux critères et methodes d evalution des propriétés de dangers H1, H2, H3, Ministere de L ecologic et du development durable, förslag våren 2003. Danmark ; Vejledning om farligt affald, Vejledning fra Miljøstyrelsen Nr 6 2002. Även de rekommendationer som getts av de norska respektive finska miljömyndigheterna beträffande klassificering av farligt avfall har studerats. Genomgången av ovanstående vägledningar har fokuserats på eventuella rekommendationer för de egenskaper som saknar kvantifierade kriterier i avfallsförordningen och eventuella skillnader mot implementeringen av den svenska avfallsförordningen. 17

Den Technical Guidance som miljömyndigheterna i Storbritannien publicerade i juni 2002 beträffande bedömning och klassificering av farligt avfall är den senaste och den mest heltäckande av de vägledningar som studerats. Förutom en allmän vägledning omfattar den bl a en detaljerad vägledning för bedömning av avfall med dubbla ingångar med rekommendationer för varje farlig egenskap I vägledningen från Storbritannien har man genomgående valt att tolka lagstiftningen enligt bokstaven. Exempelvis gör man den tolkningen att ekotoxiska aspekter på lakvätska från en deponi inte ska beaktas under H13. Man rekommenderar att endast de kriterier som specifikt anges i avfallsförordningen ska gälla för klassificering av hälsofarliga egenskaper hos avfall. För ekotoxiska egenskaper föreslår man dock att man ska följa klassificeringsreglerna från preparatdirektivet. Den holländska vägledningen omfattar en generell anvisning med hänvisning till riskfraser hos ämnen i avfall. Beträffande de farliga egenskaper som saknar kriterier i avfallsförordningen föreslår man tester för egenskaper H1 - H2. I övrigt ger man inte detaljerade anvisningar. Den franska vägledningen omfattar en detaljerade tolkning vad gäller egenskaperna H1 - H3, inklusive rekommendationer om testmetoder. Bedömning av övriga farliga egenskaper i avfall behandlas mycket översiktligt. Den danska vägledningen om farligt avfall omfattar förutom klassificering även redogörelse för avfallsproducentens, transportörens och omhändertagarens förpliktelser. Avsnittet beträffande klassificering av farligt avfall är av mer övergripande karaktär. Observera att man i den danska implementeringen av EU-direktivet valt att även inkludera allergiframkallande som en farlig egenskap hos avfallet. Generellt säger man att klassificering av farliga substanser och preparat även gäller för klassificerig av avfall. I vägledning finns också ett antal exempel på hur man klassificerar några avfall. Även i Finland finns en vägledning för klassificering av farligt avfall. I Finland har man på samma sätt som i Danmark valt att tillämpa kriterierna enligt preparatdirektivet för klassificering av avfall som farligt. 3.1 Jämförelse av de olika vägledningarna I Tabell 3-1 finns en sammanställning över hur man hanterat vissa frågor i de olika vägledningarna. I vägledningarna används genomgående beslutsträd för att illustrera gången vid klassificering av avfall. Andra praktiska hjälpmedel för att underlätta bedömningarna är: 18

Hjälptabeller med koppling mellan riskfraser och farliga egenskaper och vice versa. Kommentarer till farlighet hos olika avfallsslag Exempel på ämnen som kan vara aktuella vid bedömning av vissa egenskaper. Principen vid beslutgången är att utgå från känt innehåll eller kända egenskaper hos avfallet. Om det finns misstanke om farliga egenskaper från kunskap om innehåll eller ursprung, föreslås tester för att visa på om avfallet är farligt eller ej. Nedan ges några kommentarer för respektive egenskap. H1-H3 Explosivt, oxiderande och brandfarligt avfall I princip föreslås samma tillvägagångssätt i den engelska och franska vägledningen för de fysikaliska-kemiska egenskaperna H1- H3. Innehåller avfallet något ämne som är klassificerats med en riskfras som kan hänföras till dessa egenskaper, eller finns det andra skäl att misstänka att avfallet har en sådan egenskap, ska avfallet klassas som farligt om man inte kan visa på motsatsen. Testning är det huvudsakliga sättet som föreslås för att visa på att avfallet inte uppvisar någon av dessa egenskaper. Med ett undantag (innehåll av organiska peroxider) finns det inga kriterier som utgår från halten av ingående ämnen i avfallet, för att beräkna egenskaperna hos avfallet. Tillvägagångssättet för bedömning av dessa egenskaper överensstämmer i huvudsak med de kriterierna som finns i ämnesdirektivet samt preparatdirektivet. H4-8, H10-11 Hälsofarliga egenskaper Två olika angreppssätt kan urskiljas Enligt bokstaven i avfallsförordningen. Enligt klassificeringsreglerna i preparatdirektivet. Den engelska vägledningen representerar den första gruppen medan Finlands och Danmarks vägledning tillhör den andra gruppen. H9 Smittförande avfall Det är endast vägledningen från Storbritannien som går in närmare på bedömning av smittförande egenskaper. Bedömning delas upp mellan avfall från sjukvård, vårdinrättningar m m, samt smittförande avfall från andra verksamheter. Sammanfattningsvis föreslår vägledningen att bedömningen av smittfara med avfall görs som en expertbedömning från fall till fall. Inga konkreta kriterier ges. 19

H12 Avger gifta gaser Återigen är det endast vägledningen från Storbritannien som närmare beskriver bedömning av denna egenskap. Man föreslår ett värde på 1 l/kg,h som gräns för gasavgång som kan vara farlig (samma värde som används för avgång brandfarliga gaser). I övrigt ges exempel på reaktioner och utgångsämnen som kan ge upphov till giftiga gaser. H13 Ger upphov till annat ämne efter omhändertagande, ex lakvätska, med farliga egenskaper Även här är det endast i vägledningen från Storbritannien som det ges någon närmare vägledning. Punkter att notera är bl a: Miljöfarliga egenskaper inkluderas ej i bedömningen (i avfallsförordningen hänvisas till egenskaperna ovan och ekotoxiska egenskaper står listade under H13). Vid bedömning av lakvätskan tillämpas samma kriterier som för annat avfall, exklusive ekotoxiska egenskaper. Man konstaterar också att om avfallet inte klassificerat som farligt är det inte sannolikt att lakvätskan har farliga egenskaper. Med ämne som efter omhändertagande kan ge upphov till annat ämne inkluderas effekter vid lagring men även utsläpp av ämnen vid förbränning etc. H14 Ekotoxiska egenskaper Genomgående föreslås att kriterierna för klassificering av kemiska beredningar används för klassificering av avfall för ekotoxiska egenskaper. I vissa vägledningar pekar man också på behovet av mer stränga gränsvärden för miljögifter av typen PCB och dioxiner. 20

Tabell 3-1 Jämförelse internationella vägledningar, sammanställning Generell anvisning Storbritannien Holland Frankrike Danmark - Övergripande beslutsträd - 6 steg - Tabell med R-fras kopplat till farliga egenskaper och konc. gräns - Avfallslista med tips om farliga egenskaper - Detaljerad vägledning för bedömning av H1- H14 inkl. R-fraser, testmetoder mm. - Speciell gräns för PCB H1-H2 H1:-R-fras för ingrediens, känd sammansättning -Tester H2:-R-fras för ingrediens, känd sammansättning -Beräkningsmodell för org. peroxider -Tester H3 - Tester - Beräkning H3A(v) H4-8, H10-11 - Enl. gränsvärden i avfallsförordningen - Test vid okänd sammansättning (ej djurtest) H9 Expert bedömning, uppdelat på avfall från sjukvård och annat. H12 - Ex. på aktuella ämnen och R-fraser - Gränsvärde för gasavgång - Ber. från reaktion, exempel på konc. gränser H13 - Inkl. alla typer av omhändertagande - Ej bedömning av miljöfarlighet H14 - Enligt preparadirektiv - Beslutsträd 8 steg - Tabell med R-fras kopplat till farliga egenskaper - Lista på vanliga ämnen kopplat till farliga egenskaper - Egenskaper ingredienser (känd sammansättning) - Tester - Egenskaper ingredienser (känd sammansättning) - Tester Enl. gränsvärden i avfallsförordningen - Beslutsträd med vägledning H1-H3 - Översikt för dubbla ingångar - Egenskaper ingredienser (känd sammansättning) - Tester - Enkelt beslutsträd - Egenskaper i bilaga 3 avgör om farligt avfall, bilaga 2 är en exempellista - 15 farliga egenskaper (även allergiframkallande) - Farlig kemikalie = farligt avfall - Egenskaper ingredienser (Bed från ursprung) - Tester Tester Inga kommentarer Enl. gränsvärden i avfallsförordningen Enligt preparatdirektivet, inkl: - Ämnesspecifika konc. gränser - Xi/Xn efter exp.väg - Sensibiliserande/allergiframk. Inga kommentarer Inga kommentarer Bedömning om ursprung, kliniskt riskavfall Ex. i lista på vanliga ämnen Inga kommentarer Inga kommentarer Inga kommentarer Inväntar framtida vägledning/metod Inväntar framtida vägledning/metod Ex. i lista på vanliga ämnen. - Test Hänvisning till preparatdir. Inga kommentarer Farlig kemikalie = farligt avfall 21