Foto: Radomiro Tomic, Chile. Leonardo Espinoza

Extractives for Development Rapport för United Nations University- World Institute for Development Economics Research Författare: Prof. Magnus Ericsson, Olof Löf Foto: Radomiro Tomic, Chile. Leonardo Espinoza

Extractives for development FN-universitetets enhet World Institute for Development Economics Research (UNU-WIDER) har lanserat forskningsprojektet Extractives for development (E4D). Projektet kommer att föra samman ett nätverk av forskare, praktiker och beslutsfattare i syfte att diskutera hur inkomsterna från naturresurser bäst ska användas i utvecklingsländer. Naturtillgångar beskrivs ofta som en "förbannelse" snarare än en "välsignelse" för utvecklingsländerna. Tillväxt enbart baserad på naturresurser-såsom olja, gas och mineraler anklagas ofta för att de saknar möjligheter att hjälpa folket ur fattigdom. Detta tillstånd som ofta kallas resource curse" är fokus för E4D. Förvaltning av inkomsterna från naturresurserna är nyckeln till att vända förbannelsen till välsignelse. Rikedomarna från naturresurserna måste hanteras noggrant om tillväxt ska uppnås i låg- och medelinkomstländer. Sektorn har ofta förknippats med korruption och för att vara icketransparent. Intäkter från naturresurser har använts för privat vinning i stället för den nationella utvecklingen. Forskningsprojektet fokuserar på konsekvenserna av hanteringen av naturresurser för ekonomisk utveckling. Det syftar till att finna vägar för hur naturtillgångar kan förvaltas framgångsrikt i utvecklingsländer; till exempel genom att använda intäkterna från olja, gas och mineraler för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Gruvnäringens bidrag till staters ekonomi 2014 Gruvnäring är ryggraden i flera nationers ekonomier. I vissa länder, är gruvnäring den enskilt största källan till ett lands välstånd, med mer än femtio procent av exporten och cirka tio till tjugo procent av BNP. Många av dessa länder är lågoch medelinkomstländer. Det är stor skillnad mellan olika regioner. De svarta områdena visar de länder där gruvnäring bidrar mest till eknomin. Regioner där gruvdrift bidrar särskilt mycket är: västra, södra och centrala Afrika, Oceanien, Centralasien och Latinamerika. Gruvor bidrar mycket till ekonomin Gruvor bidrar lite till ekonomin

För att ranka vilka länder i världen där gruvnäringen bidrar mest till ekonomin har ett index konstruerats. Indexet består av fyra olika komponenter: Export av metall och mineral som andel av den totala exporten (UNCTAD) Värdet av gruvproduktionen (utan olja och gas) som andel av BNP (Raw Materials Data) Mineral rents som andel av BNP (Världsbanken) Prospektering (SNL Metals & Mining) Länder rankas inom varje kategori som sedan vägs ihop och länder får sedan en poäng där 100 är högst och 1 lägst. Demokratiska republiken Kongo (DRC) rankas som det land där gruvnäring bidrar mest till ekonomin, se tabellen till höger. Mineralexporten utgör 81 procent av den totala exporten och DRC är rankad nummer fyra. Produktionsvärdet var 8 miljarder USD 2014 och värdet som procent av BNP var 15 procent: inom denna indikator rankas DRC som nummer tre. Prospekteringskostnaderna var 300 miljoner USD under 2014 och DRC rankas på tionde plats i världen. Mineral rents utgjorde 20 procent av den totala BNP och DRC rankas som nummer två 2014. Dessa fyra variabler ger den sammansatta poängen 97,6 av 100 i indexet för DRC. Land No. Poäng Congo, Dem. Rep. 1 97.6 Chile 2 95.2 Australia 3 95.0 Mongolia 4 93.9 Papua New Guinea 5 93.4 Zambia 6 92.6 Peru 7 91.4 Burkina Faso 8 90.5 Mali 9 89.9 Guyana 10 89.9 South Africa 11 89.2 Botswana 12 89.0 Guinea 13 88.6 Mauritania 14 88.5 Eritrea 15 86.4 Namibia 16 86.2 Ghana 17 84.5 Lao PDR 18 83.5 Sierra Leone 19 82.5 Uzbekistan 20 81.2

Värdet av gruvproduktionen, % av BNP Det finns två höginkomstländer, Chile och Australien, bland de 5 länder med högst poäng, men det finns bara ytterligare två höginkomstländer bland topp 50. Trettio av de femtio länder med högst poäng är låginkomstländer eller lägre medelinkomstländer. I figuren nedan visas de 20 länder med högst ranking. Storleken på cirklarna är proportionell mot värdet av gruvproduktionen i absoluta termer (USD), de data som presenteras är för 2014. Australien har den i särklass största gruvindustrin och det höga värdet representeras av storleken på cirkeln. De länder med högst andel av export toppas av Botswana, Mongoliet och DR Kongo vid nivåer på 80-90 procent av den totala exporten. Många av de topprankade länderna har en relativt liten gruvproduktion, trots det är produktionen av stor vikt för landets ekonomi i helhet. Klassificering Nr % HIE* 4 8 UMIE* 16 32 LMIE* 18 36 LIE* 12 24 Total 50 100 * HIE- High income Economy * UMIE- Upper middle income economy * LMIE-Lower middle income economy * LIE- Low income economy 20 2014 18 16 Mongolia 14 Sierra Leone Papua New Guinea Congo, Dem. Rep. 12 Australia Botswana 10 8 6 4 2 Ghana Uzbekistan Lao PDR Guyana Eritrea Chile Guinea South Africa Namibia Burkina Faso Peru Mauritania Mali Zambia 0 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 Mineralexport,% av totala exporten

Land 1996 2014 Bland de 20 låg och medelinkomstländer, som rankades högst 1996, har inte mindre än 13 ekonomier klättrat upp ett steg i Världsbankens inkomstgruppklassificering (låg-, lägre medel-, övre medel- och höginkomstländer). År 1996 fanns det bland topp 50: 6 HIE, 5 UMIE, LMIE 21 och 18 LIE länder. 2014 är siffrorna: 4 HIE, 16 UMIE, 18 LMIE och 12 LIE länder. Zambia, Ghana, Guyana, Mauretanien, Mongoliet och Tadzjikistan, är exempel på länder som klassificerades som låginkomstländer 1996 och har blivit lägre medelinkomstländer 2014. Det finns naturligtvis många faktorer som påverkar denna gradvisa ekonomiska utveckling, men det verkar troligt att bidraget från gruvnäringen är en viktig faktor. När man jämför 1996 års index med 2014 är mycket sig likt, ungefär samma länder rankas högst 2014 som 1996. Det finns emellertid regioner och specifika länder som har klättrat upp i rankingen avsevärt. Västafrika, till exempel är en region som har klättrat till toppen av rankingen. Laos och Eritrea har inte haft någon industriell gruvdrift 1996 och när gruvor öppnade gick de från nästan noll till en punkt i dag där gruvor avsevärt bidrar till landets ekonomi Afrikanska gruvländer har i synnerhet klättrat i indexet. Bland de 16 länder för vilka poängen har ökat med mer än 25 procent mellan 1996 och 2014 är 13 länder i Afrika. Chile UMIE HIE Papua New Guinea LMIE LMIE Guinea LIE LIE South Africa UMIE UMIE Peru LMIE UMIE Kazakhstan LMIE UMIE Zambia LIE LMIE Ghana LIE LMIE Guyana LIE LMIE Suriname LMIE UMIE Zimbabwe LIE LIE Botswana LMIE UMIE Brazil UMIE UMIE Indonesia LMIE LMIE Russian Federation LMIE HIE Mauritania LIE LMIE Bolivia LMIE LMIE Namibia LMIE UMIE Fiji LMIE UMIE Mongolia LIE UMIE Congo, Dem. Rep. LIE LIE Cuba LMIE UMIE Venezuela, RB LMIE HIE Uzbekistan LMIE LMIE Tajikistan LIE LMIE Philippines LMIE LMIE Bulgaria LMIE UMIE

1996 bidrog mineralexport (i procent av den totala exporten) i låg- och medelinkomstländer i genomsnitt med 12 procent. 2014 hade exporten ökat till 17,4 procent i genomsnitt. Mineralexporten för enbart låginkomstländer var i genomsnitt 15,6 procent 1996 men ökade till 28,9 procent under 2014. Värdet av gruvproduktionen som andel av BNP, för alla låg-och medelinkomstländer var i genomsnitt 1,1 procent 1996, men 3,1 procent 2014. För enbart låginkomstländer var den genomsnittliga ökningen ännu större, från 1,1 procent 1996 till 4,6 procent 2014. Tillväxten i exporten för låg- och medlinkomstländer tillsammans har varit 44 procent. För bara låginkomstländer har tillväxten i mineralexporten nästan fördubblats. En liknande ökning kan ses av gruvproduktionen som andel av BNP. För låginkomstländer har den andelen mer än tredubblats. Gruvors bidrag till den ekonomiska utvecklingen har helt klart ökat i låg- och medelinkomstländer mellan 1996 och 2014. Ökningen är högre i låginkomstländer än i medelinkomstländer. Gruvnäringens andel av BNP har tredubblats under dessa år för de två kategorierna av länder. Mineralexport som andel av den totala exporten har ökat med 50 procent i dessa länder under samma period. Mineral rents följde den allmänna prisutvecklingen och nådde en topp 2011, och har minskat sedan dess, men är fortfarande högre 2014 än de var under 1990-talet. Prospekteringen i de undersökta länderna har ökat under perioden som helhet, men har minskat kraftigt under de senaste 2-3 åren sedan 2013. Flera låg- och medelinkomstländer med hög ranking 1996 har utvecklats framgångsrikt och stigit i Världsbankens klassificering från låginkoms till lägre medelinkomst och från lägre medel till övre medelinkomstländer. Landskategori Låg- och medelinkomstländer Mineralexport som andel av totala exporten Gruvproduktion som andel av BNP (%) 1996 2014 % 1996 2014 % 12.0 17.4 45 1.1 3.1 182 Låginkomstländer 15.0 28.9 93 1.1 4.6 318 En ökning med över 300% av gruvproduktionen som andel av BNP i låginkomstländer!

2014 Mining contribution score 1996 Mining contribution score

Metallpriserna har fallit kraftigt sedan toppnoteringarna 2011. Guldpriset har däremot inte fallit lika mycket som övriga metallpriser. Guld är den enskilt viktigaste metallen för många låg- och medlinkomstländer. En slutsats är att de låg- och medlinkomstländer som är beroende av guldbrytning inte har påverkats lika hårt av att den så kallade supercykeln tagit slut, jämfört med de länder som producerar nickel och järnmalm till exempel. Mali Ghana Eritrea Tanzania Burkina Faso Zambia Guyana Suriname Botswana Sierra Leone Uzbekistan Lao PDR Papua New Namibia Congo, Dem. Rep. Mauritania Guinea South Africa Mongolia Peru Coal Iron ore Gold Copper Diamond value Platinum Others 0% 20% 40% 60% 80% 100%

Figuren visar gruvnäringens bidrag till Burkina Fasos ekonomi. X-axeln är mineralexport i procent av den totala exporten och Y-axeln är produktionsvärdet i procent av BNP. År 2000 hade Burkina Faso begränsad gruvdrift och produktionvärdet som procent av BNP är nära noll och exporten är bara några procent. 2014 är produktionsvärdet som andel av BNP cirka 6 procent och exporten i procent av den totala exporten är 50 procent. Guldproduktionen i Burkina Faso var någorlunda konstant mellan 2011 och 2014 cirka 30-35 ton, medan guldpriset minskade med 24 procent mellan 2012 och 2014. Men nivåerna av produktionsvärdet i procent av BNP och mineralexporten är på ungefär samma nivåer 2012 som 2014. Effekterna av prisnedgången har varit mindre för Burkina Faso och andra låg- och medlinkomstländer där guldbrytning är viktigt.

Ett land som helt klart drog nytta av de höga metallpriserna 2011 var Mongoliet. I Mongoliet står koppar och kol för cirka 70 procent av den totala mineralutvinningen. Trots att kopparproduktionen fördubblades mellan 2011 och 2014 har totala produktionsvärdet i procent av BNP minskat från 25 procent 2011 till cirka 17 procent 2014 en minskning med 30 procent. Kopparpriset föll med nästan 50 procent i samma period som förklarar en del av nedgången. Delar av nedgången kan förmodligen förklaras av att andra sektorer i ekonomin har vuxit i en högre takt än ekonomin i allmänhet. Mongoliet är dock fortfarande starkt beroende av mineralexport, cirka 80-85 procent utgörs av mineralexport. Det är sannolikt att gruvors bidrag till ekonomin kommer att förbli på en hög nivå.

Metall- och mineralpriserna är för närvarande låga i förhållande till toppnoteringarna 2011, men de är fortfarande en bra bit över de låga nivåerna i början av 2000-talet. Prospekteringsaktiviteten har sjunkit sedan toppen 2012 och investeringar i nya gruvor är också på en relativt låg nivå. Samtidigt står det klart att efterfrågan på metaller och mineral i allmänhet inte har sjunkit lika mycket som priserna har. Det finns tydliga tecken på att prisraset är resultatet av ett överutbud snarare än av en minskad efterfrågan. Det verkar som att ökad levnadsstandard, förlängd livslängd och fortsatt urbanisering, som utgör de tre stora långsiktiga drivkrafterna för användningen av metall och mineral, kommer bidra till att det finnas en fortsatt, långsam och gradvis ökad efterfrågan på metall. Ökad återvinning och alternativa energikällor kan förändra denna situation på lång sikt, men det kommer inte att påverka korttidsscenariot. En av de stora orsakerna till "supercykeln" (2003-2011) var den långsamma reaktionen av gruvindustrin på en ökad efterfrågan. Det tar minst 3-5 år för att öka gruvkapaciteten och denna fördröjning ökar hela tiden på grund av de ökande fördelarna med stordriftsfördelar dvs större gruvor med större investeringar och längre och svårare tillståndsprocesser. Inget tyder på att tidsfördröjningen kommer att minska, snarare tvärtom. Den globala gruvindustrin står inför en liknande situation under de närmaste åren som den gjorde i början av 2000-talet: långsamt ökande efterfrågan men viss tveksamhet i att investera och en låg elasticitet i gruvproduktionen som svar på efterfrågan. Tillväxttakten idag ser dock ut att bli mindre än den var i början av 2000-talet. Trots det kan metallpriser skjuta i höjden när tillgången minskar. Situationen kan förvärras också av det faktum att investeringarna i prospektering har sjunkit dramatiskt under den senaste tiden och därmed bli en faktor att som bromsar öppnandet av nya gruvor när ny kapacitet behövs. Det finns vissa tecken att botten på den nuvarande cykeln har nåtts (andra halvan av 2016, i skrivande stund). Dock kvarstår frågan om hur länge priserna kommer att ligga kvar på sina nuvarande relativt låga nivåer. Möjligheten av en uppgång som kommer att vara kraftigare än förväntat är inte helt orealistisk. Med tanke på de långa ledtiderna för ett gruvprojekt att komma i produktion är det viktigt för mineralrika länder att inte fokusera för mycket på nuvarande metallpriser utan att behålla ett långsiktigt förhållningssätt till sina nationella mineraltillgångar. Som nämnts tidigare i artikeln, av de 20 låg- och medelinkomstländer med högsta poäng 1996, som alla varit beroende av mineralinkomster, har inte mindre än 13 länder klättrat ett steg på Världsbankens landsklassificering. I den andra änden av Indexet, när man jämför klassificeringen av de 20 lägst rankade låg- och medelinkomstländer 1996 och 2014 är det bara nio länder som har flyttat upp ett steg. Det finns säkert många orsaker till att länder som inte har utvecklats under denna period, och naturligtvis inte bara på grund av brist på gruvverksamhet, men en statistisk slutsats från denna studie är att gruvor sporrar utveckling. När analysen utvidgas till att även omfatta hur Gini-koefficienten har utvecklats i mineralrika länder verkar det som om ojämlikhet har minskat. I de 20 låg- och medelinkomstländer med den högsta poängen 1996 har Ginikoefficienten varit konstant eller minskat, dvs ojämlikheten har minskat i 14 länder och ökat i 6 länder. Även Human Development Index (HDI ) har generellt förbättrats i gruvberoende länder i Afrika och jämfört med icke gruvberoende länder eller oljeberoende länder har HDI förbättrats i en sanbbare takt. Resultaten av denna undersökning stöder inte den utbredda uppfattning att mineraltillgångar skapar ett beroende som kanske inte leder till ekonomisk och social utveckling. Snarare tvärtom, om fler låg- och medelinkomstländer var rikare på mineraler skulle deras chanser att utvecklas ha varit bättre än de är i dag när endast begränsade mineraltillgångar är kända.

"Bidrag" eller "beroende" - redan genom att välja ord för att beskriva relationen mellan de nationella ekonomierna och gruvsektorn görs en värdering mellan något bra eller dåligt. Det traditionella perspektivet i många historiskt resursrika länder, såsom Sverige, har varit att visa att mineraltillgångar är en tillgång ur vilket länders välstånd byggts på. Sedan 1990-talet fram till för ett par år sedan har termen beroende varit den dominerande normen. Resource curse paradigmet var utgångspunkten för kritisk analys i en mängd publikationer de senaste 20 åren. Under den så kallade supercykeln med höga metallpriser, och de senaste åren med höga oljepriser har denna a priori negativa utgångspunkt ibland övergetts (se t.ex. Reverse the curse: Maximizing the potential of resource-driven economies, McKinsey Global Institute, 2013). En utgångspunkt baserad på hypotesen att det kanske inte är mineraler som sådana, utan snarare hur de ekonomiska resultaten de skapade hanterades som var det verkliga problemet. McKinseys rapport "Reverse the curse är bara ett exempel på denna vändning. Denna studie stöder denna omorientering med en grundlig statistisk analys av nästan alla länder i världen, inklusive i synnerhet alla de viktigaste mineralproducerande länderna. I vår studie har vi därför valt att använda ordet bidrag eftersom vi inte kan föreställa oss en värld utan metaller och mineraler och där mineraltillgångar inte kan ses som en förbannelse om de hanteras förnuftigt. Foto: Latinamerikagrupperna