Söderslättsbönder Över Söderslätt, från Malmö vidare mot Anderslöv och Ystad, går den väg som enligt de gamle delar hela Sverige i två lika bördiga delar. Det vill säga om man menar jordmånen. Här är det den feta myllan som gett upphov till uppfattningen om landet med rika bönder och möen mad och goer mad. Verkligheten var dock något annorlunda. Sant är att befolkningen ute på slätterna hade bättre förutsättningar än folket i mellersta Skånes risbygder eller Göinges skogsmarker men lika sant är att merparten av befolkningen levde ett hårt liv som drängar och pigor. Vi ska följa två släktled med Söderslättsbönder och lyfta fram några av deras livsöden. De två släkterna går samman i det som hände i Västra Tommarps socken några mil söder om Malmö den 13 oktober 1810. I gård nummer 6 i den lilla byn Tågarp föddes denna dag Anders Jönsson och med honom förenades två Söderslättsläkter. Föräldrarna som i bondgården mottog sin son var bonden och rusthållaren Jöns Svensson och hustrun Bengta Andersdotter vilka varit gifta i sex år. 1 Under denna tid hade de redan hunnit skaffa sig två barn och nu låg alltså det tredje i vaggan. Vem var de två föräldrarna, 48 respektive 26 år gamla? Åldersskillnaden de två emellan tyder på att mannen varit gift tidigare och så var också fallet. Det var i början av april 1792 som Jöns första gången förde en blivande brud till sin hembygds kyrkoaltare. Vi läser i socknens vigselbok: 1792 den 19 Febr. aflämnas til ett Christeligt äktenskap för Rusthållaren hederliga och välartad Jöns Svensson uti Tågarp samt dygdesamma och gudfruktiga pigan Ingar Jönsdotter uti Ståttorp... Copulerades d 9 april.... 2 Efter vigseln i Västra Tommarps kyrka flyttade Ingar Jönsdotter in i sin nyblivne makes barndomshem i Tågarp. Två barn föddes men under året 1804 står följande noterat i dödsboken: 121
D 2 april dog Rusthållaren Jöns Svenssons hustru Ingar Jönsdotter i Tågarp af en gångbar epidemisk hastig sjukdom och begrofs den 13. Aetas 37 år. 3 Drygt ett år senare gifte den då 43-årige änkemannen om sig med den endast 19-åriga pigan Bengta Andersdotter. Hon hade som sextonåring flyttat in i gården från sin födelsegård i den närbelägna Villie by. Om hon hade varit beräknande och lockat änkemannen till sängaläge eller om det var han som under en längre tid kastat trånande blickar efter henne får vi aldrig veta. Resultatet blev emellertid en färd till den blivande brudens barndomskyrka i Lilla Slågarp för att få kyrkans välsignelse. Tyvärr vet vi inte datumet när denna färd i häst och vagn gjordes eftersom äldre kyrkböcker saknas. Vad vi däremot vet är att redan strax efter nyåret 1806 kom det första barnet, dottern Ingar. Det skulle bli fler: Måns 1806, Anders 1810, Inger 1813 och Bereta 1816. Sonen Anders vidare levnadsöden skapade det släktled som via sonen Anders, sonsonen Anton, sonsonsdottern Evy och sonsonsdotterdottern Christina skulle komma att bidraga till den Rosbornska ättens vidare skickelse. Bengta skulle dock inte få vandra många år på jorden. Lyckan att ha fött dottern Bereta i januari 1816 grumlades året efter då hennes far som änkling plötsligt dog på en grusig skånsk landsväg: 1817 Martii den 24, dog Enklingen före detta Rusthållaren Anders Jönsson i Willie, 66 år gammal af en hastig bråd död under vägen från Trelleborg till sitt hem. 4 Följande år slog döden också till i hemmet Tågarp 6. Maken Jöns insjuknade i hetsig feber och klarade inte krisen utan dog den 29 maj. Samma sjukdom drabbades Bengta av och endast 32 år gammal var det dags även för henne att för alltid sluta sina ögon sensommaren samma år. Plötsligt var fyra småbarn mellan två och tio år gamla föräldralösa. Jöns äldsta son Sven tog över gården men av barnaskaran stannade bara halvbrodern Måns kvar på gården. De övriga fick nya hem i byarna Gislöv, Villie och Hammarlöv. Troligtvis är det släktingar som tagit hand om småbarnen. 5 Jöns Svensson hade under hela sitt vuxna liv brukat gården nummer 6 i Tågarps by, en gård där han också hade fötts sommaren 1762. 6 Hans far Sven Jönsson hade arbetat som dräng hemma i sin födelseby Simlinge när han träffade den då relativt unga änkan Bereta Nilsdotter. Hon hade först varit gift med en ung man, Måns Jönsson, men efter att ha fött honom inte mindre än fem barn under tolv år dog mannen. 7 Det var då drängen Sven Jönsson såg sin chans att bli bonde. Den 1 februari 1756 ringde Västra Tommarps kyrkklockor för brudparet. 8 Resultatet de närmaste åren blev ytterligare tre barnafödslar i Beretas bondgård nummer 6 i Tågarps by. Sist ut var Jöns den 23 juli 1762. 9 Bereta hade fått överta släktgården när hennes far Nils Jeppsson lämnat jordelivet året 1737. Han begravdes på gårdens plats söder om kyrkan. 10 Visserligen levde då fortfarande hennes mor Elsa Larsdotter men det var Bereta som nu som bondmora skulle styra och ställa i gården. Fadern Nils hade i sin ungdom inflyttat från den närbelägna kyrkbyn Maglarp. Gården var således inte hans släktgård. Det var istället på Beretas mödernesida som gården forna ägare stod att finna. Beretas morfar Lars Mårtensson möter vi t.ex. som ägare året 1701. 11 Vad vi säkert vet är således att gården nummer 6 i Tågarp by varit i släktens ägo i kanske långt mer än ett och ett halvt sekel. Byn låg mitt ute på den öppna slätten. Namnet Tågarp vittnar om att den lilla byn har en ansenlig ålder. Slutledet arp tillhör de byar som under eller efter vikingatiden skapades som utflyttningsbyar. Läget var också strategiskt för en bondby; genom byns gårdsklunga rann nämligen en liten å vilken garanterade rikligt med färskvatten till både folk och fä. Den första kända kartan över husklungan upprättades redan året 1701. Sedan skulle det dröja nästan hundra år innan en lantmätare åter blev synlig i byn med penna, papper, passare, tubkikare och måttrep. Vid förhandlingar i Skytts härdsting i den lilla byn Klörup någon mil norr om Tågarp kunde nämligen den 18 maj 1790 en ny karta fastställas och godkännas av samtliga bönder. Det var lantmätare Gutman som året innan gästat Tågarp och här gjort en detaljerad karta över själva bygatan med alla hus samt en beskrivning över området. Samtliga gårdsägare var den 15 maj 1789 samlade i Klörup och skrev under på att kartans uppgifter var riktiga. 12 På kartan från år 1701 finns en markering för en mölla vid bygatans östra del. Detta var en vattenmölla 122
far Nils Jeppsson som rusthållare tar över gården. Eftersom han var född i närbelägna Maglarp är det väl inte otroligt att gården i Tågarp tillhört hustrun Elsa Larsdotters släkt. Genom Nils Jeppsson kan vi således koppla en annan Söderslättsby till vår berättelse, Maglarp kyrkby. Nils Jeppsson var nämligen född här året 1685. 16 Går vi ytterligare ett släktled bakåt var Berettas farfar bonden Jeppa Nilsson och hennes farmor Britta Jacobsdotter. Britta var en riktig Maglarpsbo, född år 1661 på gården Maglarp nr 21 vilken hon fått överta efter sina föräldrar Jacob Jönsson och Elna. Om bonden Jacob har prästen noterat i dödsboken den 30 oktober 1690: Goda medler, skioth sig wäll, alltså ett riktigt gott eftermäle i bygden. 17 Jacob var vid sin död 71 år gammal. Nu är vi långt ner i historien, vid 1600-talets första hälft. Vi kan faktiskt skymta ytterligare ett släktled bakåt i tiden. Jacobs far var Jöns Jakobsson, troligtvis född på 1590-talet. 18 Vi ska emellertid återvända framåt i tiden, till Bereta Nilsdotter. Hon avled 73 år gammal i hemmet i Tågarp den 15 november 1791 av svulst i kroppen. 19 Denna senhöst var det stor sorg i just den bondgården mitt ute på den skånska slätten. Exakt en vecka senare följde nämligen Sven Jönsson sin hustru: D 22 Nov dog Rusthållaren Sven Jönsson i Tågarp af Diare och ålderdoms svaghet och begrofs tillika med sin hustru den 7 Decembr. Aetas 71 år. 20 Det verkar närmast vila en förbannelse i just den gården. När en av gårdens makar dog följde den andre strax efter. Karta över Tågarps by år 1789. och den omtalas redan året 1624: Der löber en Aae igienom byen paa huilcken i gammeltid haffuer verit en vandmölle. Där bode en Hermand paa en aff Gordene som hed Axell Clauszön Roszenkrantz. Men nu bezider Bönderna same gaard, som nu allene hafuer der en liden Sqvatte mölle paa forne Aae thill deriz egen brug. 13 Så sent som 1765 fanns det synliga rester efter denna befästa gård: Sydost ut, ett litet stycke från Byen, finnes lämningar af Grafwar och Wallar, som omgifwit en Herregård, hwilken här legat, och säges hetat Svenstorp. 14 Författarens universitetslärare i medeltidsarkeologi, professor Erik Cinthio grävde under 1940-talet ut denna sätesgård. 15 Gården ägdes i slutet av 1400-talet av väpnaren Claus Ludviksson i Rosencrantska ätten. Den medeltida adelns rätt till vattenmöllor gav dem stora intäkter. Vi kommer dock inte längre bakåt i släktens historia i Tågarps by än till tidigt 1700-tal då Beretas Vi har således kunnat följa fyra släktled bakåt i tiden på Bereta Nilsdotter sida före det att hon drog sin sista suck i sängkammaren i gården nr 6 i Tågarps by. Det har hela tiden handlat om välmående Söderslättsbönder med ordnade förhållanden. Tittar vi på den man som Bereta var gift med upprepas samma sociala mönster. När Sven Jönsson gifte sig med Bereta i februari 1756 var hans bostad Simlinge kyrkby. 21 Här hade han fötts 36 år tidigare som son till bonden Jöns Svensson och hans hustru Christensa Olsdotter på gården nummer 7. 22 Simlinge ligger strax öster om Trelleborg. Tyvärr är det äldre kyrkobokföringsmaterialet något magert för Simlinge. Bevarade husförhörslängder börjar först år 1803 medan födelse-, giftermåls- och dödsanteckningar finns kvar att bläddra i från och med år 1734. Genom att prästen antecknat hur gammal Sven var när han dog kan vi ändå fastställa att han fötts året 1720. 23 Simlinge kyrkby ligger, liksom Tågarp by, mitt ute på det bördiga Söderslätt. Socknen bildar en långsmal tarm i nord-sydlig riktning och den är den västligaste i Vemmenhögs härad, gränsande till Skytts härad. Första gången orten omtalas är år 1359, Symblinghæ. 123
Namnet består som vanligt av två sammanslagna ord där slutledet inge anger en by av mycket gammal ålder. Vad förledet står för är inte säkert, kanske är det ordet sim = sumpig mark som åsyftas. Att kyrkbyn uppstått redan runt år 1000 är det ingen tvekan om. Från början var kyrkan av trä men i slutet av 1100-talet uppfördes en ny i den då mycket revolutionerade tegeltekniken, den bakade stenen. Det var ärkebiskopens stadskyrka i Trelleborg som vid denna tid uppfördes i tegel och angränsande socknar drog nytta av att man anlagt tegelgårdar i staden. teglet kunde på det sättet anskaffas billigare. Mycket har förändrats av den ursprungliga tegelkyrkan från sent 1100-tal. År 1852 rev man den gamla klockstapeln av trä som stod direkt väster om långhuset och uppförde i stället det nuvarande tornet och den västra delen av långhuset. Av de inventarier som bevarats och som har anknytning till den här beskrivna släkthistorien är den medeltida dopfunten en sådan. Här har våra anfädrar vattenösts. Även predikstolen från år 1623 kan man säga vara ett monument över släktens historia. Från denna har ju sockenprästen under otaliga söndagstimmar predikat bibelord och meddelat myndigheternas påbud till en troligtvis ofta tämligen trött och halvslumrande släkts medlemmar; kvinnorna i bänkarna på norra sidan och männen på hårda träbänkar på den södra sidan. 24 Även om kyrkböcker saknas kan vi genom bevarade katekismilängder från Simlinge by under åren 1683 till 1744 skönja lite bevarade fragment av familjens historia. En katekismilängd var en förenklad föregångare till senare tiders husförhörslängder. Detta system togs i bruk genom en kyrkolag år 1686 och längderna skulle upprättas vid de årliga husförhören då sockenbornas katekeskunskaper kontrollerades. Oftast upptogs i längderna endast personer som var konfirmerade. Sven var alltså född året 1720 och via katekismilängden kan vi få några ögonblicksbilder av hans föräldrar. Fadern, Jöns Svensson, omtalas år 1719 och i hans gård fanns då ingen hustru, endast pigan Hanna och en flicka Cirstina. 25 Två år senare har bilden förändrats; då möter vi hustrun Cristensa och sonen Jöns. 26 Sensommaren 1736 fördes Jöns till Simlinge kyrkogård för den sista vilan. Han hade då varit verksam i kyrkbyn under 71 år. 27 Hustrun skulle överleva honom många år. När hon till slut lades bredvid mannen på kyrkogården i början av september 1778 noterade prästen: D 31 Augusti dödde änkan Christensa Ohls dotter af ålderdoms svaghet, 86 år och 2 månader gamal och begrofs med likpredikan den 23 Septembris. Hon war den älsta i i hela pastoratet vid dena tid. 28 När Jöns gifte sig år 1719 med Cristensa var det inte första gången som han stod inför en präst i liknande ärende. Han hade ju varit gift tidigare. I katekismilängden år 1702 för gård nr 7 i Simlinge kyrkby är han nämligen antecknad tillsammans med hustrun 1736: 10 post Trinit: som war d 29 aug: begrofs Jöns Svensson i Simlinge, hans ålder war 71 åhr. 124
Vårarbetets början skedde med mycken högtidlighet. Plogen med hela sitt tillbehör ställdes upp på gården. Alla i huset, både man- och qvinnfolk, hjelpte till att spänna för, och alla skulle ha vantar på, ty då blef det en varm vår. Innan förspänningen skedde, skulle hvar och en af folket och arbetsdjuren ha en bit julbröd, ty då skulle de icke tröttna under vårarbetet. När då arbetsdjuren voro förspända merändels var det tre par dragare för hvarje plog lade plogmannen yxan på marken framför det första paret, skref ett kors med plogstafven på marken invid yxan, så att alla djuren kunde gå öfver både yxa och kors, lyftade mössan och sade: I Jesu namn så köre vi och så bar det i väg ut genom porten till åkerfälten. Om någon af dragarna lade sig på marken första dagen, var det en tro, att de skulle bli trötta, innan våren var slut; ej heller fick någon af folket lägga sig på marken den första dagen, ty då skulle äfven de plöjande bli trötta. Så fort alla inom byn hade tillsått, skulle åldermannen sammankalla alla åboarne (bönderna), då de skulle köra skälfåror och därefter gå vide på alla rågångar och vånggärden. Den, som då icke hade sina stängsel i fullgodt skick, blef ålagd böter, dem han vid mårtenstid skulle betala. Karta över Simlinge kyrkby år 1698. Ellna och systern Johanna. 29 Backar vi nu tre år bakåt i tiden möter vi Jöns föräldrar Sven Jönsson och Elsa. Detta året, alltså 1699, noteras i gården parets tre barn Jöns, Anna och Johanna. 30 Att hustrun Ellna saknas måste tyda på att Jöns gift sig någon gång mellan åren 1699 och 1702. Tyvärr försvinner släkten bakåt i tiden i och med fadern Sven Jönsson. Vad vi vet om honom är att han år 1687 som åttonde man står sist i katekismilängden. 31 Det verkar således som om han vid denna tid inte ägt gården nummer 7. Kanske är det så att det är hustrun Elsas släktgård? Det kan också ha varit sonen Jöns hustru Ellna som fört med sig gården i boet. Under århundraden har således en del av släkten varit välbärgade bönder på Söderslätt på ömse sidor om en häradsgräns. Riksdagsmannen Per Nilsson i Äspö beskrev hur vardagen tedde sig för bönderna i Vemmenhög i början av 1800-talet. 32 Vad vore mer naturligt än att avsluta detta kapitel från Söderslätt med en del vardagsbilder som forna tiders släktmedlemmar säkert skulle ha känt igen: Inhägnaderna runt åkrarna var viktiga eftersom de olika åkerlapparna var uppdelade på alla bönder i byn och man ville inte ha in kreaturen att beta av det som såtts. Före det s.k. enskiftet i början av 1800-talet, var allt som handlade om byns marker och djurens beten angelägenheter för all bönder i byn: Åldermannen var byns förman. Hos honom förvarades alltid bylådan, hvaruti alla byns gemensamma handlingar lågo, ibland hvilka byordningen var den vigtigaste. Hos honom skulle äfven finnas en trumma eller en stor kopparlur, som kallades byhornet. Då någon fråga förekom, som fordrade rådplägning af byemännen, var det åldermannen, som det ålåg att sammankalla dem. Han gick då långsåt hela bygatan och trummade eller blåste i hornet, och då skulle åborna genast samla sig vid samlingsstenen, en mycket stor flat sten, som var lagd på några mindre stenar vid gatan ungefär midt i byn. Den som inte kom inom loppet af en timma, blef antecknad till böter, och så snart öfverläggningen öfver dagens ämne var slutad, gingo alla närvarande hem med åldermannen, då han skulle bjuda brännvin, så mycket de ville dricka, hvilket bestämdes till vissa hela eller halfva stop. Allt upptecknades till Mårtensdag, då åldermannen fick betalning för allt på engång. Vid mårtensdagstiden skedde nu samlingen på förenämnda sätt. Den började alltid på förmiddagen, då alla byns gemensamma inkomster, hvilka bestodo 125
af böter samt gräsgäld af husmännen (husman = ej bonde som ägde mindre hus på bygatan) för deras kor, får och gäss, blefvo upptagna och dess utgifter betalta. Ännu andra bestyr förehades den dagen. Alla byns husdjur gingo under sommaren på gemensamt bete och först vid mårtensdagsgillet skulle de skiljas åt; en hvar skulle alltså då känna sina djur. Detta lät sig lätt göras, ty hvar och en hade bränt sitt bomärke hvarje gård hade sitt särskilda på venstra låret af hästarne, och fäkreaturen, får och svin hade sina särskilda märken i öronen, gässen sina på fötterna. När nu hvar och en erhållit sina husdjur, och räkningar och liqvidationer voro i ordning, fortsattes trakteringen, hvilken endast bestod af brännvin, bröd, smör och ost, hvartill någon gång kom en stekt gås. Aftonen den andra dagen sattes bylådan på öfversta bordändan, nyckeln lades på locket, och trumman eller hornet sattes bredvid. De begge åldermännen, den af- och tillträdande, satte sig för bordsändan och genomgingo alla handlingar för året. Var då allt i behörigt skick, blef den gamle åldermannen frikänd och den nye var ansvarig för kommande år. Så togs resesupen, och alla åborne skulle nu följa den nye åldermannen hem. Bylådan bars näst efter den nye åldermannen, som gick först och trummade eller blåste hornet. När tåget framkommit, skulle han bjuda dem på brännvin, bröd, smör och ost, hvilken förtäring alltid med ett gemensamt namn kallades måltiden. 33 14. J. Lorents Gillberg: Historisk, Oeconomisk och Geographisk Beskrifning öfwer Malmöhus Län. Lund 1765, sid 23. 15. Erik Cinthio: Svenstorps herregård. Trelleborgs medeltid. Trelleborg 1957. 16. http://www.seo-proffs.se/anor/lasse-anor/index.htm?/anor/lasseanor/000/0011/550.htm. 17. Maglarp CI:1 (1688-1799) p 158. 18. http://www.seo-proffs.se/anor/lasse-anor/index.htm?/anor/lasse-anor/000/0011/550.htm. 19. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171. 20. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171. 21. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 20. 22. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171 + Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 211. 23. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 171. 24. Egon Prahl: Vemmenhögs härad. Trelleborg 1965. 25. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 199. 26. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 205. 27. Simlinge CI:1 (1734-1825) p 7. 28. Simlinge CI:1 (1734-1825) p 129. 29. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 191. 30. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 187. 31. Simlinge Katekisationslängder 1683-1744 p 173. 32. Per Nilsson: Gamla seder och bruk bland allmogen inom Vemmenhögs härad vid början af 19:e seklet. 33. En bok om Vemmenhög. Lund 1949. p 144-146. Se där, här har vi grunden för den nuvarande svenska föreningsverksamhetens alla årsstämmor och deras paragraf om ansvarsfrihet för styrelsen under det gångna året! Med dessa små glimtar från livet på Söderslätt för länge sedan, i vilket släkten som de bönder de var, givetvis har tagit aktiv del, lämnar vi detta område. NOTER 1. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 96 + Västra Tommarp AI:1 p 26. 2. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 4. 3. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) p 177. 4. Lilla Slågarp C:1 (1729-1829) p 291. 5. Västra Tommarp CI:2 (1784-1839)p 184 & 185 + Västra Tommarp AI:1 (1813-1825) p 26-27. 6. Västra Tommarp CI:1 (1784-1839)p 131. 7. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 15. 8. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 20. 9. Västra Tommarp C:1 (1688-1783) p 13. 10. Västra Tommarp CI:1 (1688-1783) p 60. 11. Text på lantmäterikarta år 1701. 12. Lantmäteriet, karta Tågarps by 1789. 13. John Tuneld: Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år 1624. Lund 1934. 126