EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den 21.4.2004 KOM(2004) 273 slutlig 2004/0097 (COD) EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiv 98/78/EG och 2002/83/EG {SEC(2004)443} (framlagt av kommissionen) SV SV

MOTIVERING 1. ALLMÄNNA KOMMENTARER 1 En inre finansiell marknad inom EU kommer att bli av central betydelse för att främja den europeiska ekonomins konkurrenskraft och för att minska företagens kapitalkostnader. En integrerad marknad med ett lämpligt regelverk som präglas av finansiell stabilitet kommer också att medföra stora fördelar för kunderna genom en ökad säkerhet mot institutionella fel. Det är genom handlingsplanen för finansiella tjänster som denna integrerade marknad skall uppnås. I handlingsplanen för finansiella tjänster förutskickas ett förslag till direktiv om tillsyn över återförsäkring i början av år 2004. Återförsäkring är en strukturerad risköverföring från ett försäkringsföretag till ett återförsäkringsföretag. För försäkringsföretaget fyller återförsäkring följande funktioner: minskning av de tekniska riskerna, permanent överföring av tekniska risker till återförsäkraren, ökning av homogeniteten i försäkringsbeståndet, minskning av volatiliteten i de tekniska resultaten, ersättning av kapital/egna medel, tillhandahållande av medel för finansieringsändamål och tillhandahållande av tjänster. Trots sin självklara koppling till direkt försäkringsrörelse har återförsäkring vissa särskilda egenskaper som det kan vara viktigt att framhålla. Det finns inget direkt avtalsmässigt förhållande mellan den direktförsäkrade och återförsäkringsföretaget, och försäkringstagarna har normalt inte företrädesrätt till återförsäkrarens tillgångar för att täcka sina försäkringsanspråk. Återförsäkring är dessutom en affärsverksamhet mellan professionella parter. Den är också mer internationell än direkt försäkringsrörelse och har en högre grad av variation, geografiskt och när det gäller kombinationer av försäkringsklasser. Återförsäkringssektorn är av central betydelse för ekonomin genom att den ger omfattande täckning för de risker som försäkringsföretagen åtar sig för sina kunders räkning. Även om den nivån på risköverlåtelserna inom EU i genomsnitt är ganska låg (cirka 10 % av alla försäkringspremier återförsäkras) är den relativt hög för vissa verksamhetsområden (18 % av skadeförsäkringspremierna återförsäkras mot i genomsnitt 3 % av livförsäkringspremierna). Förutom att de försäkrar försäkringsföretag, är återförsäkringsgivarna också betydande finansiella förmedlare och institutionella investerare: under 2001 motsvarade deras finansiella tillgångar 1 % av värdepappersmarknaden globalt sett 2. Stabiliteten inom återförsäkringssektorn är därför inte bara av avgörande betydelse för stabiliteten inom försäkringssektorn i allmänhet utan påverkar också i betydande grad det finansiella systemet som helhet. De tecken som nyligen kunnat iakttas på att återförsäkrare utsatts för finansiella påfrestningar har fått uppmärksamheten att riktas på arten och graden av de risker som övertas av denna sektor. Företagen är för det första vanligen exponerade för en högre grad av volatilitet när det gäller deras finansiella resultat, eftersom de skyddar primärmarknaden vid extrema exponeringar, t.ex. katastrofrisker. På grund av sådana risker måste de upprätthålla relativt höga kapitaliseringsnivåer. För det andra kan de ställas inför krav på att undsätta dotterföretag 1 2 En utförligare presentation av de frågor som tas upp i detta kapitel ges i den utvidgade konsekvensanalys för förslaget till återförsäkringsdirektiv som finns tillgänglig på kommissionens webbplats http://europa.eu.int/comm/internal_market/insurance/reinsurance_en.htm Källa: Reinsurance a systemic risk?, Sigma 5/2003, Swiss Re. SV 2 SV

som hamnat i svårigheter, eftersom de ofta är det bolag som är högst placerat inom en gruppstruktur. Trots dessa ytterligare risker är återförsäkringsföretagen verksamma på en global marknad där deras rörelse ofta inte är föremål för någon stabilitetstillsyn eller där den gällande ordningen är mindre krävande än den som gäller för direktförsäkrare. Dessutom finns det inga internationella rambestämmelser för tillsyn över återförsäkring. Denna situation har framkallat oro över de potentiella riskerna inom återförsäkringsbranschen. Å andra sidan kan återförsäkrarna dra nytta av betydande geografiska och sektoriella diversifieringseffekter i större utsträckning än direktförsäkringsbolagen. Återförsäkring är en i högsta grad internationell verksamhet med ett begränsat antal stora företag. Under 2002 uppgick de totala återförsäkringspremierna för de 40 största återförsäkringsgrupperna till 138 601 200 000 US-dollar, varav 58 544 000 000 gällde återförsäkrare inom EU 3. Inom EU har Tyskland en dominerande ställning med företag som Münchener Rück, Hannover Rück och Allianz Re. Lloyd s är den största brittiska återförsäkringsgivaren, och SCOR är tillsammans med Axa Re den största franska återförsäkraren. 1) Behovet av europeiska rättsliga ramar för tillsynen över återförsäkring För närvarande finns det inga harmoniserade bestämmelser om tillsyn över återförsäkring inom EU. Bristen på rättsliga EU-ramar för återförsäkring har lett till betydande skillnader i nivån på tillsynen över återförsäkringsföretag inom EU. Skillnaderna mellan de nationella bestämmelserna har skapat osäkerhet för direktförsäkringsföretagen (och deras försäkringstagare), handelshinder på den inre marknaden, betungande och kostnadskrävande administration, samtidigt som de även leder till att EU:s ställning försvagas i förhandlingar om internationella handelsavtal. Osäkerhet för direktförsäkringsföretagen (och deras försäkringstagare): Skillnaderna mellan ordningarna för återförsäkring inom EU har gjort det allt svårare för direktförsäkringsföretagen att välja återförsäkrare som ger hög säkerhet och kostnadseffektivitet. Valet av återförsäkrare är av avgörande betydelse för försäkringsföretagen och kan också påverka deras förmåga att betala ersättningar till sina försäkringstagare. Handelshinder: I vissa EU-länder tillämpas system som innebär att återförsäkraren måste ställa tillgångar som säkerhet för avsättningar för oreglerade försäkringsfall. Detta gör det svårare att förvalta investeringarna på ett optimalt sätt vilket får till resultat att återförsäkringsföretagets driftskostnader ökar. Återförsäkringsföretagen kan också besluta att inte ha någon verksamhet på marknader där ställande av säkerheter är obligatoriskt, vilket begränsar tillgången på återförsäkringsskydd. Betungande administration: Den europeiska försäkringsorganisationen CEA (Comité Européen des Assurances) och OECD har påvisat administrativa hinder för att tillhandahålla återförsäkringstjänster över nationsgränserna inom EU. Avsaknaden av ömsesidigt erkännande mellan tillsynsmyndigheterna i EU innebär i vissa fall att återförsäkringsföretag omfattas av olika tillsynsregler i flera medlemsstater. Detta kan leda till betydande dubbelarbete och ökad administrativ belastning. Exempel på betungande administrativa åtgärder är flerfaldiga lämplighetskontroller ( fit and proper checks ) av en grupps högsta ledning, dubbla krav på revisors godkännande av balansräkningen och krav på filialer att 3 Standard & Poor's, Global Reinsurance Highlights, 2003 Edition, London/New York 2003. SV 3 SV

offentliggör räkenskaper enligt lokalt vedertagna redovisningsprinciper (GAAP generally accepted accounting principles) för hela företagsgruppen. Internationella förhandlingar om handelsavtal: Det har hävdats att avsaknaden av ett harmoniserat EU-system försvårar avtal om ömsesidigt erkännande. Bristen på sådana avtal medför att europeiska återförsäkrare möter betydande hinder vid tillträde till utländska marknader, t.ex. krav på att ställa säkerhet för beloppet för deras åtaganden på den utländska marknad där de avser att utöva verksamhet. Om inga åtgärder vidtas på EU-nivå, finns det risk för att den inre marknaden för återförsäkringstjänster inte heller i fortsättningen kommer att fungera optimalt, vilket skulle vara till skada för återförsäkringsbranschen i EU. Förhandlingar med marknader i tredje land om avtal om ömsesidigt erkännande skulle kunna försvåras betydligt. Under de senaste åren har betydande internationell uppmärksamhet ägnats tillsynen över återförsäkring. G7 och IMF har uttryckt oro över att den bristande regleringen av återförsäkring skulle kunna skapa hinder för den internationella finansiella stabiliteten. I samband med den översyn som nyligen gjorts inom ramen för FSAP (Financial Sector Assessment Programme) i medlemsstaterna har IMF återigen påpekat behovet av av lagstiftning på detta område. FSF (Financial Stability Forum) har vid upprepade tillfällen uttryckt oro över insynen på återförsäkringsmarknaden och har därför tillsatt en särskild grupp som skall behandla frågan. OECD bedriver för närvarande verksamhet på området för återförsäkring, särskilt när det gäller utbyte mellan tillsynsmyndigheterna av information om återförsäkringsföretag. Återförsäkringsarbetet inom IAIS (international Association of Insurance Supervisors) har nära anknytning till EU:s snabbspårsprojekt. Ett antal principer för minimikrav på tillsynen över återförsäkringsföretag och en standard för återförsäkringstillsyn har antagits. 2) Principerna för direktivet Redan i ett tidigt skede av arbetet med återförsäkringstillsyn fastställde kommissionen följande tre vägledande principer för en kommande EU-ordning för återförsäkringstillsyn: Systemet bör skapa en sund och säker ordning i försäkringstagarnas intresse. Starka återförsäkringsföretag som står under väl fungerande tillsyn bidrar till att stärka den inre marknaden och den internationella finansiella stabiliteten. Systemet bör bygga på en samordning av väsentliga aspekter i medlemsstaternas lagstiftning och ömsesidigt erkännande av tillsynen i den medlemsstat där återförsäkringsföretaget har auktoriserats. När ett återförsäkringsföretag väl auktoriserats av sin hemmedlemsstat bör det automatiskt få tillstånd att bedriva återförsäkringsverksamhet inom hela Europeiska gemenskapen med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster. Ingen ytterligare tillsyn över eller kontroll av återförsäkringsföretaget bör genomföras av tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna. Denna metod har under flera års tid SV 4 SV

visat sig vara lämplig på direktförsäkringområdet, där den infördes genom de tredje försäkringsdirektiven 4. Införandet av ett harmoniserat system för återförsäkringstillsyn bör leda till ett avskaffande av system med ställande av tillgångar som säkerhet för täckningen av avsättningar för ej reglerade försäkringsfall. Efter omfattande samråd har kommissionen valt att lägga fram ett förslag till direktiv med följande utmärkande egenskaper: En metod för tillsyn som bygger på harmonisering och ömsesidigt erkännande. En snabbspårsmetod för ett direktiv som huvudsakligen bygger på de befintliga reglerna för tillsyn över direkt försäkring. Ett obligatoriskt auktorisationssystem. Krav på solvensmarginal som motsvarar de som gäller för direkt försäkring, men med möjlighet att öka denna marginal till högst 50 % med kommittéförfarande för skadeåterförsäkring när detta kan motiveras av objektiva skäl. EU:s metod för tillsyn bör bygga på harmoniserade rättsliga regler som säkerställer ett ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna. Kommisionens åsikt är att tillsyn över försäkring och återförsäkring är en fråga av allmänt intresse som kräver offentlig reglering. Andra system (t.ex. frivilliga informationsbaserade system) skulle inte skapa tillräckligt förtroende för tillsynssystemet. Bristen på konkreta sanktioner i ett sådant informationsbaserat system skulle kunna göra det mindre effektivt när potentiella problem i återförsäkringsföretag skall åtgärdas. Kommissionen anser att det finns behov av skyndsamma åtgärder för att nå konkreta resultat på kort till medellång sikt. En sådan snabbspårslösning skulle utgå från de befintliga reglerna för tillsyn över direktförsäkring och rådande praxis med tillämpliga ändringar. Det långsiktiga projektet Solvens II för direkt försäkring skulle dock också påverka återförsäkring, och detta arbete skulle i relativt stor utsträckning kunna bygga på resultaten av ett snabbspårsprojekt. Enligt det föreslagna direktivet skall återförsäkringsföretag i likhet med direktförsäkringsföretag vara auktoriserade för att bedriva återförsäkringsverksamhet. Auktorisationssystem har bevisat sin effektivitet genom den omfattande användningen av dem inom finanssektorn. Sådana system ger också ett klart mandat till tillsynsmyndigheterna, som bl.a. ger dem befogenhet att avlägsna olämpliga företag från återförsäkringsmarknaden. Genom ett auktorisationssystem säkerställs dessutom en enhetlig behandling av alla återförsäkringsorgan inom EU, något som inte hade varit fallet om man i stället hade valt en s.k. passlösning (som innebär att företaget självt kan välja om det skall ansöka om pass). Genom systemet tilldelas även hemmedlemsstaternas tillsynsmyndigheter ett ökat ansvar, eftersom de får exklusiv behörighet för återförsäkringsföretag inom gemenskapen. Systemet kommer att kräva ett utökat samarbete mellan de medlemsstaternas behöriga myndigheter. 4 Direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 35, 11.2.2003, s. 1), och direktiv 92/96/EEG (EGT L 360, 9.12.1992, s. 1), omarbetat genom direktiv 2002/83/EG (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1). SV 5 SV

Försäkring och återförsäkring är nära relaterade verksamheter och följaktligen bör det gälla likartade solvenskrav för de båda verksamheterna. Det föreslagna direktivet innehåller därför solvenskrav för livåterförsäkring som är identiska med dem som gäller för livförsäkring. När det gäller skadeåterförsäkring är utgångspunkten att likartade regler bör gälla. För skadeåterförsäkring finns dock enligt det föreslagna direktivet en möjlighet att öka solvenskravet genom beslut enligt kommittéförfarandet. Kommissionen anser att denna möjlighet att kräva riskbaserat tilläggskapital ( class enhancement ) för återförsäkringsklasser eller kategorier av återförsäkringsavtal (upp till 50 %) är av central betydelse för det föreslagna direktivet. Den kommer att fungera som ett viktigt instrument för att finjustera solvenskraven så att de blir bättre anpassade till återförsäkringsverksamhet. Denna möjlighet till kommittéförfarande kommer endast att användas efter ingående analys och omfattande samråd med berörda parter. För att säkerställa jämbördiga villkor för återförsäkringsföretag och direktförsäkringsföretag som bedriver återförsäkringsverksamhet föreskrivs genom förslaget ändringar av skadeförsäkringsdirektivet 73/239/EEG och livförsäkringsdirektivet 2002/83/EG. Därigenom kommer direktförsäkringsföretag som bedriver verksamhet med mottagen återförsäkring att omfattas av återförsäkringsdirektivets bestämmelser om föreskriven solvensmarginal om deras återförsäkringsverksamhet utgör en volymmässigt betydande del av deras hela verksamhet (artiklarna 57.5 och 59.8). Dessa bestämmelser kommer inte att bli tillämpliga förrän kommissionen har antagit beslutet om anpassning av den föreskrivna solvensmarginalen för skadeåterförsäkringsföretag. 2. SAMRÅD MED FÖRETRÄDARE FÖR BRANSCHEN OCH ÖVRIGA BERÖRDA PARTER SAMT KONSEKVENSANALYS a) Samråd med företrädare för branschen och övriga berörda parter Under projektet har samråd skett regelbundet med personer och organisationer med intressen i branschen, vilket har tillfört kommissionen mycket betydelsefullt material. I början av projektet anordnades en stor hearing med över 100 deltagare, och därefter sattes alla deltagare (och även andra berörda parter) upp på en sändlista för samtliga dokument som togs fram under projektet eller meddelanden om att nya dokument hade tagits in på kommissionens webbplats för återförsäkring. En studie om tillsyn över återförsäkring offentliggjordes också 5. Berörda parter från ett brett urval av sektorer och yrkeskategorier har följt projektet. Samråd har skett med i huvudsak följande sektorer: försäkring (privata bolag, ömsesidiga föreningar, kooperativ osv.), branschföreningar för försäkring (såväl på EU-nivå som nationellt), försäkringsförmedlare (mäklare osv.), redovisningsföreningar, aktuarieföreningar, arbetsgivare generellt genom UNICE, analytiker, riskförvaltare och förvaltare av captivebolag, organisationer för små och medelstora företag, konsumentorganisationen BEUC, konsultföretag, banker, advokatbyråer och kreditvärdighetsbyråer. Kommissionen har haft stor nytta av de synpunkter som lämnats av företrädare och andra berörda parter, särskilt eftersom projektet har omfatta många mycket komplicerade tekniska frågor. De dokument som överlämnats för kommentarer gällde såväl politiska frågor som frågor avseende tillämpningen. Mottagna kommentarer om målen för återförsäkringsprojektet 5 http://europa.eu.int/comm/internal_market/insurance/studies/reins-sup_en.htm SV 6 SV

I synpunkterna ges generellt sett ett brett stöd för samtliga de tre viktigaste syftena med projektet. Medlemsstaterna har framfört synpunkter om det förhållandet att den nödvändiga samordningen av nationell lagstiftning och ömsesidigt erkännande skulle hindra värdmedlemsstaterna från att införa ytterligare kontroller eller krav. Det är särskilt de medlemsstater som nu tillämpar ställande av säkerheter som, föga förvånande, har uttryckt invändningar mot ett avskaffande av system med pantsättning av tillgångar för att täcka tekniska avsättningar för ej reglerade försäkringsersättningar. Alla andra intressenter har dock enhälligt stött det syfte som angivits av kommissionens tjänsteavdelningar. Vissa medlemsstater har också lämnat synpunkter på skillnaderna mellan säkerheterna på liv- och skadeförsäkringsområdena. Mottagna kommentarer om de viktigaste politiska frågorna Metoden med tillsynsramar för återförsäkring De flesta kommentarerna ger stöd för en tillsynsmetod för återförsäkring. Vissa företag har pläderat för frivilliga lösningar, men ett större antal företag och föreningar har hävdat att endast en tillsynsmetod skulle ge återförsäkringen inom EU en ytterligare kvalitetsstämpel. Ingen av de viktigaste intressenterna har stött en status quo-lösning. Medlemsstaterna har talat för en snabbspårsmetod, och även Försäkringskommittén har klart förespråkat denna åsikt. Även andra intressenter har uttryckt starkt stöd för en snabbspårslösning som bygger på de befintliga reglerna för direkt tillsyn. Tekniska specialister (som aktuarier och redovisningsexperter) har dock påpekat att den begränsade planerade tidsramen (till 2004) skulle minska antalet möjliga lösningar och därigenom försena införandet av vissa metoder fram till dess att solvens II-projektet slutförts. Solvenskrav för skadeåterförsäkring: När det gäller solvenskraven har företrädarna reagerat kraftigt och i stor omfattning. Ett stort antal sammanträden har hållits med berörda parter, däribland särskilt försäkringsbranschen, branschen för captivebolag för återförsäkring, riskförvaltare, aktuarier, konsulter och redovisningsexperter. Generellt sett har branschföreträdarna och försäkringskonsulterna hävdat att återförsäkring är en verksamhet som ligger nära direkt försäkring, och att därför samma solvenskrav borde tillämpas. Vissa återförsäkringstillsynsmyndigheter har dock klart uttryckt att återförsäkring är en mer volatil verksamhet som är svår att övervaka, och att det därför skulle vara lämpligt att införa något högre krav. Kommissionen har beaktat de olika synpunkter som framförts under utarbetandet av solvenskraven i förslaget till direktiv (artiklarna 37 och 40). Solvenskrav för livåterförsäkring: Även denna fråga har varit föremål för mycket diskussion när det gäller både de nuvarande kraven och beräkningsmetoderna. Kommissionens tjänsteavdelningar har bedrivit effektivt samråd om olika lösningar. Med beaktande av de inkomna synpunkterna har kommissionen kommit till slutsatsen att samma metod som vid direkt försäkring (dvs. att använda bestämmelser för direkt livförsäkring också för livåterförsäkring och regler för direkt skadeförsäkring också för skadeåterförsäkring) skulle vara att föredra (artikel 38 40). Inkomna synpunkter om specifika rättsliga frågor Under 2003 har samråd även skett vid flera tillfällen om specifika rättsliga frågor. Det nu föreliggande förslaget har utarbetats med beaktande av synpunkter från berörda parter, särskilt SV 7 SV

försäkringsbranschen och aktuariernas intresseorganisationer. Vissa inlägg var mycket detaljerade och tillförde åtskilligt av intresse till kommissionens arbete. SV 8 SV

b) Konsekvensanalys En utvidgad konsekvensanalys har utförts för att fastställa om åtgärder krävs på EU-nivå och, om så är fallet, vilka åtgärder det gäller. Konsekvensanalysen visar på ett omfattande stöd för behovet av sådana åtgärder om de mål som anges i avsnitt 1 i denna motivering skall kunna uppnås. Vad gäller de olika politiska alternativ som beaktats för uppnåendet av dessa mål var det i huvudsak följande tre alternativ som bedömdes: 1. Status quo, dvs. inga förändringar av den nuvarande situationen. 2. En marknadsmekanismslösning med frivilligt offentliggörande av information om återförsäkring och, alternativt, en rekommendation om praxis för tillsyn över indirekt försäkring. 3. Tillsynslösningar. Som påpekats tidigare i avsnitt 2 anser en majoritet av medlemsstaterna och branschorganisationerna att det behövs tillsynsåtgärder på området. Alternativ 1 fick praktiskt taget inte stöd i någon inlämnad kommentar. Även alternativ 2 ansågs inte skapa tillräckligt förtroende för tillsynssystemet. Bristen på påtagliga sanktioner i en sådan informationsbaserad metod skulle kunna göra systemet mindre effektivt för att åtgärda potentiella problem i återförsäkringsföretag. Vad gäller alternativ 3 (tillsynsmetoden) övervägdes följande två alternativ: 1. Ett frivilligt system med pass för företag som vill ansluta sig till systemet. 2. Ett system med obligatorisk auktorisation. Efter ett omfattande samråd med medlemsstaterna, försäkringsbranschen och övriga berörda parter beslutade kommissionen att föreslå ett auktorisationssystem. Ett sådant system ligger i linje med den metod som EU tillämpar för att fullborda en inre marknad för finanssektorn som helhet och försäkringssektorn i synnerhet (en enda auktorisation och hemlandskontroll i stabilitetsfrågor). Ett sådant system har visat sig effektivt ända sedan det infördes 1994 genom de tredje försäkringsdirektiven. Det säkerställer sunda finanser i återförsäkringsföretagen, och därigenom stabilitet på försäkringsmarknaderna, eftersom det är tillämpligt på alla återförsäkringsföretag i gemenskapen inte bara på sådana med en EU-inriktning. Ett auktorisationssystem skulle vidare skapa bättre samordning i handläggningen beträffande samtliga återförsäkrare i medlemsstaterna, och det är bäst lämpat att uppnå målet att upprätta en verklig inre marknad för återförsäkring. Slutligen överensstämmer ett införande av en ordning för återförsäkring som bygger på tillsyn av offentliga behöriga myndigheter över samtliga återförsäkringsföretag med inriktningen på det projekt för tillsyn över återförsäkring som nu genomförs av IAIS, en organisation i vilken samtliga medlemsstater och Europeiska kommissionen är medlemmar. Den utvidgade konsekvensanalysen omfattade även kvantitativa solvenskrav för återförsäkringsföretag. Följande båda möjliga grundläggande metoder diskuterades: SV 9 SV

1. Alternativ där solvenskraven för återförsäkringsföretag ligger nära de som gäller för direkt försäkring. 2. Alternativ där solvenskraven för återförsäkringsföretag är större än de som gäller för direkt försäkring. Kommissionens slutliga beslut blev att upprätta en ordning som bygger på de solvenskrav som fastställs genom de befintliga försäkringsdirektiven. I syfte att beakta de särskilda förhållandena för vissa slag av återförsäkringsavtal och specifika försäkringsgrenar inom skadeförsäkring föreskrivs dock i förslaget att det skall vara möjligt att öka den föreskrivna solvensmarginalen med upp till 50 % för andra försäkringsklasser än ansvarsförsäkring. Ökningen skall införas av kommissionen med utövande av sina genomförandebefogenheter efter samråd med Försäkringskommittén. 3. RÄTTSLIG GRUND FÖR FÖRSLAGET Förslaget bygger på artiklarna 47.2 och 55 i fördraget, som är den rättsliga grunden för antagandet av åtgärder som syftar till att fullborda den inre marknaden inom tjänstesektorn. Den form av rättsakt som valts är direktiv, eftersom detta förefaller vara lämpligast för att uppnå de eftersträvade syftena. För övrigt har EU:s lagstiftningsarbete i syfte att skapa en inre marknad för försäkring utförts genom direktiv som bygger på dessa artiklar i fördraget. Bestämmelserna i direktivet går slutligen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen. 4. KOMMENTARER TILL ARTIKLARNA Detta förslag avser fastställande av en tillsynsordning för återförsäkring som är förenlig med de befintliga rättsliga ramarna för direktförsäkring. Det bygger på den metod som tillämpas i de befintliga försäkringsdirektiven. Några av de bestämmelser i direktiven 73/239/EEG, 92/49/EEG och 2002/83/EG som har tagits med i detta direktiv är långa särskilt de som gäller villkoren för auktorisation av återförsäkringsföretag, kvalificerade innehav, tystnadsplikt och solvensmarginal. Detta leder ofta till komplicerade artiklar vilkas uppbyggnad kan vara mindre förenlig med de nu gällande riktlinjerna för utformningen av gemenskapslagstiftning. Det är inte nödvändigt för tolkningen att en enskild artikel uttömmande behandlar en aspekt av de bestämmelser som fastställs genom en rättsakt. Därför har bestämmelserna i förslaget delats upp på artiklar som på lämpligt sätt förs samman i avdelningar, kapitel och avsnitt för att underlätta förståelsen och öka klarheten. Artikel 1: Direktivets syfte - Räckvidd Syftet med detta direktiv är att fastställa rättsliga ramar för stabilitetstillsyn över återförsäkringsverksamhet inom gemenskapen. Som tidigare påpekats finns det för närvarande ingen gemenskapslagstiftning om återförsäkringstillsyn. Detta innebär att återförsäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverksamhet (specialiserade återförsäkrare) inte omfattas av några specifika gemenskapsbestämmelser. Direktivet kommer därför att avlägsna en lucka i gemenskapsordningen för försäkringstillsyn. Genom det kommer återförsäkring att omfattas av en tillsynsordning som bygger på samma principer som de som tillämpas på direkt försäkring, nämligen principerna om en enda SV 10 SV

auktorisation och stabilitetstillsyn över återförsäkringsföretaget som utförs av de behöriga myndigheterna i företagets hemmedlemsstat. Detta direktiv skall tillämpas på återförsäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen som endast bedriver återförsäkringsverksamhet (specialiserade återförsäkrare). Direktivet skall inte tillämpas på försäkringsföretag som redan omfattas av skade- och livförsäkringsdirektiven 6, eftersom dessas återförsäkringsverksamhet med mottagen återförsäkring redan omfattas av dessa direktiv. Dessutom är även försäkringsföretag och organ som är undantagna från dessa direktivs räckvidd också undantagna från räckvidden för det nu föreliggande direktivet. Bestämmelserna i det här direktivet om beräkning av föreskriven solvensmarginal (artikel 35 39) kan dock vara tillämpliga på försäkringsföretag som omfattas av skade- och livförsäkringsdirektiven i fråga om deras mottagna återförsäkring (se artiklarna 57.5 och 59.8). I syfte att beakta den mycket speciella situation som skulle kunna uppkomma i en medlemsstat där det blivit omöjligt att erhålla återförsäkringsskydd på marknaden skall förslaget inte tillämpas på återförsäkringsskydd som införs av en medlemsstat som av hänsyn till det allmänna intresset verkar som återförsäkrare i sista hand. Bestämmelsen befriar dock inte en medlemsstat från kravet att följa gemenskapsbestämmelserna i lagstiftningen om konkurrens och statligt stöd. Ett exempel är den situation som uppstod efter terroristattackerna den 11 september 2001, då återförsäkringsskydd för vissa risker inte kunde uppbringas på återförsäkringsmarknaden. Medlemsstaterna uppmanades då att tillhandahålla sådant återförsäkringsskydd. De program som upprättades granskades med utgångspunkt i EG-rätten, särskilt bestämmelserna om statligt stöd, innan de godkändes. Artikel 2: Definitioner Artikel 2 innehåller definitioner av de viktigaste begrepp som används i förslaget för att förtydliga deras innebörd och därigenom bidra till en bättre förståelse. De flesta av dessa begrepp har redan använts i gemenskapsrättsakter som är tillämpliga på försäkring, t.ex. direktiven 2002/83/EG om livförsäkring, 73/239/EEG och 92/49/EEG om skadeförsäkring och 98/78/EG om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp. En definition ges av captivebolag för återförsäkring som avser sådana återförsäkringsföretag som ägs av ett eller flera industri- eller handelsföretag eller av ett annat finansiellt företag än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller en försäkrings- eller återförsäkringsgrupp. Sådana företags syfte är att tillhandahålla återförsäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som det tillhör eller i ett företag eller en företagsgrupp som captivebolaget ingår i. Denna definition är nödvändig eftersom det i förslaget föreskrivs en särskild ordning för sådana företag när det gäller den minsta garantifond som krävs enligt artikel 40 för utövande av återförsäkringsverksamhet. Artikel 3 14: Bestämmelser om inledande av återförsäkringsverksamhet Det föreslagna direktivet ansluter sig till den metod som tillämpas i de befintliga försäkringsdirektiven när det gäller inledande av återförsäkringsverksamhet inom gemenskapen. Genom förslaget fastställs principerna om en enda auktorisation och hemlandskontroll vid stabilitetstillsynen över återförsäkringsföretag. Detta är möjligt tack 6 Direktiv 73/239/EEG (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3), direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1) och direktiv 2002/83/EG (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1). SV 11 SV

vare den samordning som genomförts av de väsentliga aspekterna av tillsynen över återförsäkringsföretag, som möjliggör ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och system för stabilitetstillsyn i medlemsstaterna. Det skall således krävas att ett återförsäkringsföretag auktoriseras officiellt i förhand av de behöriga myndigheterna i dess hemmedlemsstat. I förslaget fastställs minimivillkor för att erhålla auktorisation. Ett återförsäkringsföretag måste ha en viss företagsform, det måste överlämna en verksamhetsplan som innehåller väsentliga uppgifter om affärsplanen och det måste också inneha den minsta garantifond som föreskrivs i artikel 40. Det krävs också i direktivet att återförsäkringsföretaget faktiskt skall ledas av personer med lämpliga yrkesmässiga kvalifikationer eller lämplig yrkesmässig erfarenhet. Ett återförsäkringsföretag måste begränsa sin verksamhet till återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet. Detta krav innebär att ett återförsäkringsföretag t.ex. kan få tillhandahålla statistisk eller försäkringsmatematisk rådgivning, riskanalyser eller forskningsrapporter till sina kunder. I kravet kan också inrymmas en holdingbolagsfunktion och verksamheter som motsvarar definitionen av verksamheter inom den finansiella sektorn i artikel 2.8 i direktiv 2002/87/EG. Dessa senare verksamheter kommer i samtliga fall att omfattas av de bestämmelser om extra tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper samt finansiella konglomerat som fastställs genom direktiven 98/78/EG och 2002/87/EG (artikel 5 11). Innan de behöriga myndigheterna beviljar auktorisation måste de vidare ha fått identitetsuppgifter för medlemmar eller aktieägare med kvalificerade innehav i återförsäkringsföretaget. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att bedöma aktieägarnas lämplighet i syfte att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av återförsäkringsföretaget. Om de inte är övertygade om att lämplighetskravet är uppfyllt skall de inte bevilja auktorisation. Om det finns nära förbindelser mellan återförsäkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer skall de behöriga myndigheterna likaledes vägra auktorisation om dessa förbindelser hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn. Syftet med dessa krav är att skapa stabilitet, och detta genom att säkerställa både att en sund ledning finns på plats och att tillsynen över återförsäkringsföretaget är effektiv. Andra syften som bygger på överväganden om t.ex. landets näringspolitik eller ekonomiska politik eller marknadens behov kommer inte till uttryck i dessa bestämmelser och bör inte tillåtas vid granskning av ansökningar om auktorisation, eftersom detta skulle strida mot fördragets principer (artiklarna 7, 9, 10 och 12). En ansökan om auktorisation skall ha bedömts inom sex månader från den dag då den överlämnades av återförsäkringsföretaget. Vägran att bevilja och återkallande av auktorisation skall motiveras och de exakta skälen till avslaget anges. Återförsäkringsföretaget måste ha rätt till domstolsprövning av beslutet (artikel 13). En beviljad auktorisation är giltig inom hela gemenskapen. Den ger återförsäkringsföretaget rätt att bedriva verksamhet där med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster utan ytterligare formella krav (artikel 4). Artikel 15 31: Villkor för utövande av återförsäkringsverksamhet. Principer och metoder för finansiell tillsyn. En tillsynsordning som bygger på ett system med en enda auktorisation som beviljas av de behöriga myndigheterna i återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat och som är giltig inom hela gemenskapen kräver att tillsynsbefogenheter överlåts till de behöriga myndigheter som beviljat auktorisationen för att säkerställa att de villkor iakttas fullt ut som gäller åter- SV 12 SV

försäkringsföretagets utövande av sin verksamhet, vare sig detta sker genom etablering eller genom fritt tillhandahållande av tjänster. I artikel 15 i förslaget fastslås att det är hemmedlemsstaten som ensam är behörig vid den finansiella tillsynen över återförsäkringsföretaget, inbegripet den del av verksamheten som företaget bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. På grund av hemmedlemsstatens odelade behörighet när det gäller tillsynen över alla finansiella aspekter av ett återförsäkringsföretag får de myndigheter som är behöriga i förhållande till ett återförsäkringsföretag inte motsätta sig ett retrocessionsavtal som ingåtts av det återförsäkringsföretaget med ett återförsäkringsföretag inom gemenskapen som omfattas av detta direktiv 7 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. En sådan indirekt tillsyn över sådana företag skulle innebära ett intrång i tillsynsbefogenheterna för dessa företag och ett ifrågasättande av den grundläggande princip om ömsesidigt erkännande som är en hörnsten för de rättsliga ramar som fastställs genom detta förslag. Återförsäkringsföretaget måste ha sunda metoder för administration och redovisning och adekvata rutiner för intern kontroll. Detta är nödvändigt för att säkerställa att verksamheten kan bedrivas korrekt och finansiellt stabilt. Hemmedlemsstaten skall fastställa villkor som säkerställer att detta krav iakttas. Genom artikel 16 fastställs rätten för de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten att genomföra kontroller på plats i andra medlemsstater. Förfarandet för att utföra sådana kontroller anges. Denna bestämmelse motsvarar dem som fastställs genom skade- och livförsäkringsdirektiven 8. För att säkerställa att tillsynen över återförsäkringsföretagen blir effektiv måste de behöriga myndigheterna ha lämpliga befogenheter att göra ingående undersökningar av återförsäkringsföretag, inhämta dokument och vidta åtgärder, bl.a. sanktioner, mot återförsäkringsföretag eller ledamöter i deras verkställande ledning eller styrelser (artikel 17). Genom artikel 19 23 fastställs särskilda bestämmelser om tillsynen över kvalificerade innehav i återförsäkringsföretag. Syftet med dessa är att säkerställa att de behöriga myndigheterna har kännedom om ägarstrukturen i återförsäkringsföretag. Detta är en motsvarighet till tillsynen över ägare med kvalificerade innehav vid tiden för behandlingen av ansökan om auktorisation enligt artikel 12. Ordningen är densamma som den som redan tillämpas på försäkringstjänster 9 och andra finansiella tjänster. Artikel 24 30 innehåller bestämmelser om tystnadsplikt beträffande uppgifter som innehas av de behöriga myndigheterna. Varje person som tjänstgör eller har tjänstgjort hos behöriga myndigheter, liksom revisorer eller experter som är eller har varit verksamma för behöriga myndigheters räkning, skall vara bundna av tystnadsplikt. Uppgifternas konfidentiella karaktär skall dock inte hindra de behöriga myndigheterna från att utbyta information om tillsynen över återförsäkringsföretag, eftersom syftet med artikeln är att säkerställa en 7 8 9 Eller ett försäkringsföretag inom gemenskapen som är auktoriserat enligt skade- eller livförsäkringsdirektivet (direktiv 73/239/EEG resp. 2002/83/EG). Artikel 16 i direktiv 73/239/EEG efter ändring genom artikel 11 i direktiv 92/49/EEG och artikel 11 i direktiv 2002/83/EG. Artikel 15 i direktiv 92/49/EEG och artikel 15 i direktiv 2002/83/EG. SV 13 SV

tillfredsställande tillsyn över återförsäkringsföretag. I samtliga fall omfattas även informationsutbytet av sekretesskravet, och överlämnade uppgifter får endast yppas med uttryckligt medgivande av de behöriga myndigheter som vidarebefordrade dem. I artikel 28 30 anges också på vilka villkor och under vilka omständigheter sådan information får yppas för andra myndigheter och organ än myndigheter som utövar tillsyn över återförsäkring. Den ordning som fastställs är densamma som den som är tillämplig när det gäller försäkringsföretag 10. Enligt artikel 31 skall revisorer vara skyldiga att omgående till den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten rapportera alla uppgifter eller beslut rörande ett återförsäkringsföretag som påverkar återförsäkringsföretags fortsatta drift och som de får kännedom om vid utförandet av sina uppdrag i återförsäkringsföretag eller andra företag som har näraförbindelser med återförsäkringsföretag. Direktivet ansluter sig till den ordning som redan tillämpas på försäkringsföretag 11. Artikel 32 34: Bestämmelser om tekniska avsättningar Tekniska avsättningar är en central del av försäkringstekniken. Dessa måste nämligen göra det möjligt för varje försäkrings- eller återförsäkringsföretag att uppfylla sina åtaganden enligt försäkrings- eller återförsäkringsavtal. Det är därför en grundläggande princip för varje tillsynsordning för försäkring eller återförsäkring att det skall krävas att varje försäkringseller återförsäkringsföretag upprättar tillräckliga tekniska avsättningar för företagets samtliga verksamheter, också sådan som utförs med stöd av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Hemmedlemsstaten måste vidare kontrollera att detta krav uppfylls och också ha tillgång till lämpliga medel för att säkerställa att så sker. Genom artikel 32 fastställs principen om hemlandskontroll över fastställandet och beräkningen av de tekniska avsättningarna i återförsäkringsföretag. Beloppen för dessa tekniska avsättningar skall fastställas enligt bestämmelserna i direktiv 91/674/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag 12. I förslaget anges också att hemmedlemsstaten när det gäller livåterförsäkring får fastställa mer specifika bestämmelser enligt de principer som fastställs genom artikel 20 i direktiv 2002/83/EG om livförsäkring. I artikeln anges de försäkringsmatematiska principer som skall iakttas vid upprättandet av tekniska avsättningar för verksamhet på livförsäkringsområdet. Hemmedlemsstaten skall även kräva att de återförsäkringsföretag den ansvarar för skall upprätta en utjämningsreserv för kreditåterförsäkringsverksamhet (artikel 33). Beloppet för denna reserv skall beräknas enligt de regler som anges i direktiv 73/239/EEG, och särskilt i dess bilaga, där fyra metoder redovisas som skall anses vara inbördes likvärdiga. Hemmedlemsstaten får befria återförsäkringsföretag, för vilka återförsäkring av kreditförsäkring inte utgör någon betydande del av verksamheten, från kravet på att upprätta en utjämningsreserv. Hemmedlemsstaten får även kräva att de återförsäkringsföretag den ansvarar för skall upprätta utjämningsreserver för andra riskklasser än kreditåterförsäkring enligt regler som fastställs av 10 11 12 Artikel 16 i direktiv 92/49/EEG och artikel 16 i direktiv 2002/83/EG. Artikel 16a i direktiv 92/49/EEG, införd genom direktiv 95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7) och artikel 17 i direktiv 2002/83/EG. EGT L 374, 31.12.1991, s.7. SV 14 SV

samma medlemsstat. Detta överensstämmer med gällande försäkringsrätt, särskilt direktiv 73/239/EEG och direktiv 91/674/EEG om årsbokslut i försäkringsföretag. Införandet av en tillsynsordning för återförsäkringsföretag, som hittills inte omfattats av några rättsliga ramar på EU-nivå leder till ett avskaffande av kravet på att ställa tillgångar som säkerhet för att motsvara avsättningarna för ej intjänade premier och oreglerade skador i ett återförsäkringsföretag, när detta är återförsäkrat av ett återförsäkringsföretag som auktoriserats i enlighet med detta direktiv eller ett försäkringsföretag som auktoriserats i enlighet med direktiv 73/239/EEG (skadeförsäkring) eller 2002/83/EG (livförsäkring). En medlemsstat skall dock fortfarande ha behörighet att kräva att tillgångar skall ställas som säkerhet för att motsvara sådana tekniska avsättningar i de återförsäkringsföretag den ansvarar för om dessa är återförsäkrade av återförsäkringsföretag från tredje land eftersom dessa inte omfattas av ordningen med en enda auktorisation och ömsesidigt erkännande enligt detta direktiv. I artikel 34 föreslås en kvalitativ metod för investeringsregler. De särskilda förhållandena inom återförsäkringsbranschen gör att en sådan metod är att föredra framför den mer kvantitativa metod som tillämpas på direktförsäkringsområdet. I artikeln anges att tillgångarna skall vara uppbyggda med hänsyn till arten av den verksamhet som återförsäkringsorganet bedriver samt beloppen och varaktigheten av de förväntade utbetalningarna vid försäkringsfall för att trygga en tillfredsställande kapitalförsörjning, likviditet, kvalitet, avkastning och matchning av investeringarna. När det gäller återförsäkring av skadeförsäkring skall matchningskravet ses mot bakgrund av affärspraxis och den inneboende komplexiteten i beräkningen av varaktigheten av utbetalningarna vid försäkringsfall. Investeringarna skall vidare vara diversifierade och ha lämplig spridning så att åtgärder kan vidtas då de ekonomiska omständigheterna ändras. Artikel 35 41: Solvensmarginalen i återförsäkringsföretag Solvensmarginalen är ett viktigt inslag i den finansiella tillsynen. I förslaget anges solvenskrav för återförsäkringsföretag som bygger på de nu gällande reglerna för försäkringsföretag. Försäkring och återförsäkring är, som tidigare påpekats, närstående verksamheter och följaktligen bör likartade solvenskrav gälla för de båda verksamheterna. När det gäller verksamhet med återförsäkring av skadeförsäkring tillämpas i förslaget de krav som anges i skadeförsäkringsdirektivet 73/239/EEG (artikel 37). På grund av den särskilda karaktären hos vissa slag av återförsäkringsavtal eller specifika försäkringsgrenar ger förslaget möjlighet att öka den föreskrivna solvensmarginalen. Redan i skadeförsäringsdirektivet föreskrivs en ökning med 50 % för ansvarsförsäkring eftersom riskprofilen är särskilt volatil på det området.. Förslaget ger möjlighet till en ökning av solvensmarginalen med upp till 50 % för specifika typer av verksamhet eller försäkringsklasser med undantag av ansvarsförsäkring. Kommissionen skall införa anpassningar av solvensmarginalen efter samråd med Försäkringskommittén med utövande av sina genomförandebefogenheter enligt fördraget. Dessa åtgärder skall antas med det föreskrivande förfarande som anges i artikel 5 i beslut 1999/468/EG (artikel 55). Tillägg till solvensmarginalen kommer endast att föreskrivas efter ingående analys och omfattande samråd med berörda parter. För att säkerställa jämbördiga konkurrensvillkor mellan återförsäkringsföretag och försäkringsföretag som utövar återförsäkringsverksamhet föreskrivs i förslaget ändringar av skadeförsäkringsdirektivet 73/239/EEG och livförsäkringsdirektivet 2002/83/EG. Enligt dessa skall försäkringsföretag som bedriver verksamhet med mottagen återförsäkring omfattas av SV 15 SV

bestämmelserna i återförsäkringsdirektivet om föreskriven solvensmarginal om deras återförsäkringsverksamhet utgör en volymmässigt betydande del av deras totala verksamhet (artiklarna 57.5 och 59.8). Dessa bestämmelser skall börja tillämpas när kommissionen har antagit beslutet om anpassning av den föreskrivna solvensmarginalen för skadeåterförsäkring (artikel 43). När det gäller livåterförsäkring skall den föreskrivna solvensmarginalen beräknas enligt bestämmelserna i livförsäkringsdirektivet 2002/83/EG (artikel 38). Om ett återförsäkringsföretag samtidigt bedriver återförsäkringsverksamhet avseende liv- och skadeförsäkring skall den föreskrivna solvensmarginalen täcka det sammanlagda beloppet för de föreskrivna solvensmarginalerna för återförsäkringsverksamheterna på såväl skade- som livförsäkringsområdena (artikel 39). Den föreskrivna solvensmarginalen skall motsvaras av sådana tillgångar som anges i artikel 36. De tillåtna tillgångsslagen är desamma som de som redan godkänts genom skade- och livförsäkringsdirektiven för att motsvara solvensmarginalen. Artikel 40 gäller den minsta garantifond som krävs för att få bedriva återförsäkringsverksamhet. Garantifonden är det minsta kapital som det krävs att ett återförsäkringsföretag ständigt skall inneha för att kunna gå in i återförsäkringsbranschen med tillräckligt sunda finanser. Enligt förslaget skall garantifonden uppgå till minst tre miljoner euro. För captivebolag för återförsäkring får dock hemmedlemsstaten föreskriva en miljon euro som lägsta belopp. Syftet med denna artikel är att beakta de särskilda förhållandena för captivebolag för återförsäkring, och särskilt då att de vanligen är små eller medelstora företag och att deras verksamhet är begränsad så att den uteslutande avser täckning av risker som berör de företag som äger captivebolaget för återförsäkring. Artikel 42 44: Återförsäkringsföretag som befinner sig i svårigheter Återkallande av auktorisation De behöriga myndigheter som utövar tillsyn över återförsäkringsföretag bör ha lämpliga befogenheter för att vidta åtgärder mot ett återförsäkringsföretag vars finansiella situation försämras, t.ex. så att det inte längre kan upprätta tillräckliga tekniska avsättningar eller så att dess solvensmarginal inte når upp till föreskriven nivå. I sådana fall skall de behöriga myndigheterna ha befogenhet att kräva en finansieringsplan, en rekonstruktionsplan eller en finansiell saneringsplan eller att förbjuda återförsäkringsföretaget att fritt förfoga över sina tillgångar. På motsvarande sätt är det av vikt att föreskriva att auktorisation som beviljats ett återförsäkringsföretag skall kunna återkallas i vissa särskilöt angivna fall (t.ex. när villkoren för auktorisation inte längre uppfylls eller om företaget allvarligt brustit i sin skyldighet att iaktta villkoren och reglerna för bedrivande av verksamhet osv.). De regler som anges i förslaget är identiska med dem som redan tillämpas på försäkringsföretag. Artikel 45 46: Återförsäkringsverksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster SV 16 SV

Ett återförsäkringsföretag som auktoriserats på föreskrivet sätt av sin hemmedlemsstat har rätt att bedriva återförsäkringsverklsamhet inom hela gemenskapen med stöd av antingen etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 4.1). I artikel 45 återfinns bestämmelser som gäller de fall då ett återförsäkringsföretag som är verksamt med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster inte följer den tillämpliga lagstiftningen i värdmedlemsstaten. Den föreslagna ordningen, som även är inspirerad av den ordning som fastställs genom försäkringsdirektiven, bygger på samarbete mellan de behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstaterna. Genom artikel 46 fastställs principen om likabehandling av alla återförsäkrade borgenärer i händelse av likvidation av ett återförsäkringsföretag utan någon åtskillnad av skäl som sammanhänger med det sätt på vilket återförsäkringsavtalen tecknades, dvs. om det skedde med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Någon samordning av de nationella bestämmelserna om likvidation införs dock inte genom denna artikel. En sådan samordning har genomförts för försäkringsföretag genom direktiv 2001/17/EG (direktivet om lividation av försäkringsföretag) 13. Det kan också komma att krävas anpassningar av det direktivet på ett senare stadium efter noggrant övervägande för att få återförsäkringsföretag att omfattas av dess räckvidd. Artikel 47 50: Återförsäkringsföretag i tredje land Återförsäkringsföretag som har sina registrerade huvudkontor i tredjeländer och som bedriver återförsäkringsverksamhet i en medlemsstat skall inte behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag med huvudkontor i samma medlemsstat (artikel 47). Artikel 48 avser möjligheten att ingå avtal med tredje land om tillsyn över återförsäkringsföretag. Sådana internationella avtal syftar bl.a. till informationsutbyte om återförsäkringsföretag mellan behöriga myndigheter i EU och i de berörda tredjeländerna och till införandet av ömsesidigt erkännande av regler och praxis för tillsynen över återförsäkring. Denna artikel skulle vara av väsentlig betydelse för att komma till rätta med de spärrar i regleringen av återförsäkring som hindrar återförsäkringsföretag från gemenskapen vid marknadsinträde i tredje land. Artikel 51 54: Rättigheter förvärvade av befintliga återförsäkringsföretag återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet Ett återförsäkringsföretag som var berättigat eller auktoriserat i enlighet med bestämmelserna i sin hemmedlemsstat att bedriva återförsäkringsverksamhet före dagen för genomförandet av detta direktiv skall kunna fortsätta med sin verksamhet utan att begära auktorisation. Återförsäkringsföretaget skall dock omfattas av bestämmelserna i direktivet, däribland kraven på sunda finanser i återförsäkringsföretag (tekniska avsättningar, solvensmarginal och garantifond), ledning med yrkesmässig kapacitet och gott anseende samt lämplighet hos aktieägare med kvalificerade innehav. Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att bevilja en övergångsperiod på två år för att undvika att befintliga återförsäkringsföretag hamnar i finansiella svårigheter på grund av sina insatser för att uppfylla dessa krav (artikel 51). 13 EGT L 110, 20.4.2001 s. 28. SV 17 SV