Kriminologiska institutionens remissvar på SOU 2014:18 Straffskalorna för allvarliga våldsbrott Sammanfattning av Kriminologiska institutionens remissvar Kriminologiska institutionen anser inte argumenteten för en skärpning av straffen för allvarliga våldsbrott vara övertygande. Utredningen har inte analyserat utvecklingen av straffmätningspraxis innan förändringar av straffskalor via lagstiftning övervägts. Härigenom har utredningen inte heller tagit intryck av att såväl den absoluta som den relativa straffnivån för allvarliga våldsbrott under en följd av år redan skärpts avsevärt. Då dessutom en straffskärpning genomfördes 2010 delar institutionen utredarens åsikt att avvakta med att genomföra utredningens förslag. Utredningen En särskild utredare föreslår i SOU 2014:18 att straffen för vissa allvarliga våldsbrott ska skärpas. Detta gäller grovt olaga hot och grovt olaga tvång, grov misshandel och grov utpressning, grovt rån och synnerligen grov misshandel samt dråp. Straffskärpningen ska uppnås genom att höja de lägsta föreskrivna straffen för respektive brottstyp. Några förändringar av maximistraffen föreslås inte. Vidare ska ett nytt brott införas, dråp under förmildrande omständigheter, samtidigt som barnadråp avskaffas. Straffskärpningar föreslås också för brott mot lagen (1982:316) med förbud av könsstympning av kvinnor. Som huvudskäl för att införa straffskärpningar anges med åberopande av tidigare utredningar och regeringsutlåtanden att toleransen mot våld har minskat, vilket innebär att våldsbrottlighet i dag bör anses mer klandervärd än tidigare (s. 137). Denna strängare syn bör återspeglas i en straffnivå för våldsbrotten som står i proportion till deras allvar och ligger högre än ingripandenivå för främst förmögenhetsbrotten. (s. 138) Utredaren beräknar att förslagen innebär en total ökning av strafftiderna med 495 års fängelse. Efter avdrag för villkorlig frigivning beräknas merkostnaderna för straffverkställigheten i anstalt uppgå till 367 milj. kronor/år. (s.225) Utredaren bedömer att lagändringarna kan träda i kraft tidigast 1 juli 2015, men påpekar att det kan finnas anledning att under ytterligare en tid noga följa utvecklingen av praxis för straffmätning inom de aktuella brottstyperna, och därför avvakta något längre med att genomföra lagen. (s. 19) Skälen för straffskärpning och dess bemötande Utredaren anger sex skäl till varför de allvarliga våldsbrotten i dag bör straffas hårdare. 1. Individens rättigheter har förstärkts inom familjen, i skolan, i arbetslivet och i samhället i övrigt. 1
2. Den allmänt ökade välfärden och tekniska utvecklingen på bl.a. medicinens område har medfört att risken att drabbas av fysiska skador och bestående men generellt har minskat och att skadorna av våldsbrott därmed framstår som relativt allvarligare. 3. Det finns i dag en större medvetenhet om de psykiska påfrestningar som våldsoffret kan drabbas av. 4. Anhöriga påverkas genom att de känner oro för våldsoffret och otrygghet för egen del. 5. Våldsbrotten kan skapa rädsla hos en vidare krets människor i dagens anonyma samhälle. 6. Personer med en kriminell livsstil använder våld för att främja brottslighet i organiserade former, vilket i förlängningen kan hota grundläggande samhällsfunktioner och demokratiska värden. Dessa skäl för straffskärpningar ska i tur och ordning kommenteras och bemötas. 1. Att individens rättigheter har förstärkts bevisas genom utvecklingen av strafflagstiftningen. Argumentet blir härmed cirkulärt, och frågan är dessutom varför tidigare straffskärpningar pekar på behovet av ytterligare skärpningar. 2. Att välfärden förbättrats och risken för skada minskat är ett ganska obegripligt argument för att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott. 3. Det är svårt att tänka sig att inte insikten om eventuella psykiska påfrestningar av allvarliga våldsbrott inte skulle ha funnits tidigare. De psykiska påfrestningar som framhålls i dagens debatt gäller för övrigt inte allmänt utan i vissa fall och nuvarande straffskalor ger då utrymme för ett högre straff. 4. Det framförs inga belägg i utredningen för att anhöriga i dag känner oro och otrygghet som man inte gjort tidigare. Generellt sett minskar oron för brott enligt Brå:s undersökningar (NTU; Brå Rapport 2014:1, s. 82 ff.). 5. Om det är så att rädslan ökar i dagens anonyma samhälle (jfr kommentar till p. 4), så är den i så fall skapad av alarmistiska beskrivningar från politiker, media och andra kriminalpolitiska aktörer och ska knappast påverka straffvärdet för ett enskilt brott. 6. Påståendet att våldet från personer med en kriminell livsstil skulle utgöra ett hot mot grundläggande samhällsfunktioner måste preciseras och underbyggas empiriskt. Det ska mycket till för att grundläggande samhällsfunktioner i Sverige ska hotas. Ett antal skäl kan samtidigt anföras mot behovet av straffskärpningar för allvarliga våldsbrott. Att utredaren vill avvakta med att genomföra lagen kan förstås mot bakgrund av skälet till att utredningen tillsattes. Straffskärpningar för allvarliga våldsbrott infördes 2010 (prop. 2009/10:147). Brottsförebyggande rådet (Brå) fick i uppdrag att utvärdera reformen. Justitieministern misstänkte att domstolarna inte hade skärpt straffen i enlighet med propositionen, varför hon innan Brå:s utvärdering var klar tillsatte en ny utredning för att säkerställa straffskärpningen. Brå:s utvärdering visade emellertid att straffskärpningen i praktiken hade fått effekt för de flesta brottstyperna även om reformen inte fått genomslag fullt ut. Brå drog slutsatsen att det fanns en tröghet i systemet och att förändringen krävde tid (Brå, rapport 2014:6). En straffskärpning för allvarliga våldsbrott har alltså just genomförts. Om våld relativt sett ses som allvarligare i ett samhälle präglat av välstånd och välfärd, så gäller det även straff och i synnerhet fängelsestraff. Fråntagandet av fri tid är ett allvarligare ingrepp i en människas liv idag än i ett samhälle präglat av armod och begränsade rättigheter. I Sverige har utvecklingen gått mot allt längre fängelsestraff med större slutenhet samtidigt som levnadsförhållandena utanför fängelset har förbättrats. Utredaren vill framhålla det 2
relativt ökade värdet av våldsbrott i dagens samhälle men alltså inte det samtidigt ökade relativa värdet av det våld som fängelsestraffet innebär. Toleransen för ringa våld har minskat att döma av ökningen av polisanmälningar av våld som inte leder till skador och av hot och trakasserier. Däremot finns inga belägg för en minskad tolerans för allvarligt våld. Vad som finns belägg för är däremot att medborgarna inte vill ha högre straff utan vill ha samma eller lägre straff för allvarligare våldsbrott än de som domstolarna dömer ut. Detta har visats i en omfattande undersökning från Kriminologiska institutionen (rapport 2010:1). Ökningen av absolut och relativ straffnivå Kriminologiska institutionens viktigaste invändning är att det i utredningen saknas en beskrivning av hur tingsrätternas straffpraxis avseende vålds- och förmögenhetsbrott har utvecklats i ett något längre perspektiv (jfr utlåtande på s. 138). Förändringar av straffnivån (straffskärpningar resp. straffmildringar) kan åstadkommas på två sätt: (1) Genom absoluta förändringar, dvs. straffskalan för utvalda brottstyper justeras uppåt eller nedåt lagstiftningsvägen eller genom praxisförändringar, (2) Genom relativa förändringar, dvs. straffvärdet för en brottstyp förändras genom att straffvärdet för en annan brottstyp ändras (jfr citatet ovan, s. 138). De absoluta och relativa förändringarna i domstolarna ska här illustreras. Tabellen nedan beskriver hur straffmätningspraxis (i tingsrätterna) utvecklats för vålds- och förmögenhetsbrott under perioden 1995-2013. Vart tredje år samt åren 2011 och 2012 har tagits fram med hjälp av tabeller som publiceras på Brå:s hemsida med startår 1995. Rån och grovt rån har flyttats i beräkningarna från gruppen förmögenhetsbrott (BrB 8-12 kap) till gruppen våldsbrott (BrB 3-4 kap). Tabellen redovisar hur många personer som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff (N), den sammanlagda utdömda fängelsetiden (SumTid, månader) samt medelstrafftiden (Mtid, månader). Tabellen beskriver således de summerade faktiska straffvärdena för de vålds- och förmögenhetsbrott som lett till ett fängelsestraff. Tabell 1. Domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader, åren 1995 2013. Vart tredje år. Kap 3-4 inkl. 8:5-6 Kap 8-12 exkl. 8:5-6 Faktor N SumTid MTidV N SumTid MtidF MTidV/MtidF 1995 3 300 29 253 8,9 4 389 25 029 5,7 1,6 1998 3 240 29 936 9,2 4 088 22 801 5,6 1,7 2001 2 585 31 440 12,2 3 445 20 380 5,9 2,1 2004 3 029 41 236 13,6 3 479 20 199 5,8 2,3 2007 3 078 43 451 14,1 2 990 17 019 5,7 2,5 2010 2 845 41 706 14,7 2 815 18 122 6,4 2,3 2011 2 735 38 464 14,1 3 075 18 836 6,1 2,3 2012 2 611 41 195 15,8 3 045 18 059 5,9 2,7 2013 2 392 36 534 15,3 2 931 16 613 5,7 2,7 Förslag 2013* 2 392 42 474 17,8 3,1 Källa: Brottsförebyggande rådet, Tab. 430. Sammanställningen visar att antalet tidsbestämda fängelsedomar (N) för vålds- och förmögenhetsbrott har avtagit under undersökningsperioden, något mer för förmögenhetsbrotten än för 3
våldsbrotten. Samtidigt har medelstrafftiden (MTid) för våldsbrott ökat tydligt (från genomsnittligt 8,9 månader till 15,3 månader), medan förändringarna är obetydliga när det gäller förmögenhetsbrotten (som ligger stabilt omkring 6 månader). I mitten av 1990-talet var det genomsnittliga straffvärdet för våldsbrotten cirka 1,6 gånger högre än för förmögenhetsbrotten, i slutet av perioden är relationen 2,7 gånger. Detta innebär sammantaget att både det absoluta och relativa straffvärdet för våldsbrotten har ökat. Det är inte troligt att den lagförda våldsbrottsligheten har blivit allvarligare, vilket i så fall skulle kunna vara en förklaring till den ökande medelstrafftiden för våldsbrott. Av den årliga Nationella trygghetsundersökningen (NTU; Brå Rapport 2014:1, s. 35) framgår att de tillfrågade personerna uppger stabila eller t.o.m. sjunkande nivåer när det gäller allvarlig misshandel (dvs. misshandel som lett till besök hos läkare, sjuksköterska eller tandläkare). Frekvensen av polisanmälningar i dessa fall brukar vara hög (högre än 70 procent enligt den senaste undersökningen). Utsatthet för rån uppges vara stabil. Därutöver visar dödsorsaksstatistiken att det dödliga våldet har minskat under perioden. Även utredaren ansluter sig till uppfattningen att våldsbrottsligheten inte har blivit grövre till sin karaktär (s. 128). Sammantaget är det mycket troligt att det konkreta genomsnittliga straffvärdet (för de brott som lett till ett fängelsestraff) avseende våldsbrott har ökat både i absoluta termer och jämfört med förmögenhetsbrotten. Dessa empiriska resultat står i uppenbar motsats till direktivens uppfattning att några straffskärpningar inte har inträffat på senare år (Bilaga 1, s. 239). Tidigare remissvar från Kriminologiska institutionen Liknande resultat om utvecklingen av den absoluta och relativa straffnivån för våldsbrott har för övrigt redan tidigare presenterats av Kriminologiska institutionen för åren 1973-2006 i samband med remissvaret på SOU 2008:85 Straff i proportion till brottets allvar. Diagrammen i Figur 1 beskriver både absoluta och relativa förändringar. Figur 1. Utdömda fängelseår (summerade per år) avseende olika typer av våldsbrott samt övriga brott mot Brottsbalken (domar i tingsrätt), 1973-2006. Källa: SCB. Mord och dråp (inkl. försök), 1973-2006, (exkl. fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård) Misshandel, inkl. grov, 1973-2006 4
Fridsbrott m.m. (kap. 4 BrB), 1973-2006 Rån, grovt rån, 1973-2006 Våldtäkt, inkl. grov, 1973-2006 Övriga brott mot kap. 6 BrB, 1973-2006 Våld mot tjänsteman m.m., 1973-2006 5
Samtliga vålds- och sexualbrottbrott resp. enbart våldsbrott (- - - ), 1973-2006 Övriga brott mot Brottsbalken, 1973-2006 Diagrammen visar att straffvolymen i form av utdömda fängelseår har ökat för samtliga här redovisade typer av våldsbrott. Straffvolymen för övriga brott mot Brottsbalken (dvs. främst förmögenhetsbrott) har däremot mer än halverats. Kriminologiska institutionen drog då slutsatsen att det finns mycket starka empiriska tecken som tyder på att samlad straffpraxis åstadkommit en skärpt syn på våldsbrottslighet både i absoluta och relativa termer. Den relativa skärpningen av våldsbrott i förhållande till övriga brott mot Brottsbalken underströks som speciellt anmärkningsvärt. Enligt Tabell 1 ovan har straffskärpningarna fortsatt efter 2006 och även efter 2010. Denna utveckling aktualiserar frågan i vilken mån det behövs ytterligare absoluta straffskärpningar i form av höjda straffminima för vissa grova våldsbrott. Enligt utredarens skattningar skulle sådana straffskärpningar innebära ett tillägg på cirka 495 fängelseår och höja medelstrafftiden från 15,3 månader till 17,8 månader när år 2013 tas som referensår (se raden 2013* i Tabell 1). Frågan om behovet av ytterligare absoluta straffskärpningar kan inte besvaras vetenskapligt utan är uttryck för en politisk värdering. Även en värdering måste dock byggas under för att en fruktbar kriminalpolitisk diskussion ska kunna föras. Institutionen anser som anförts alltså inte att giltiga skäl för en straffskärpning för allvarliga våldsbrott har givits i utredningen. Både direktiven och utredaren tycks även starkt ha underskattat redan inträffade straffskärpningar. Utredningen och Regeringsformen Kriminologiska institutionen anser också att konsekvensanalysen (s. 219 ff.) borde omfatta fängelsestraffets negativa konsekvenser och immateriella intäkter respektive kostnader. Kriminologisk forskning har väl belagt fängelsets skador för inte bara de intagna utan även för deras anhöriga, inkl. barn. Därutöver saknas en mer principiell diskussion av vilken betydelse Regeringsformens portalparagraf (RF 1:2) har för ensidiga prioriteringar av straffskärpningar framför konkreta hjälp- och stödåtgärder till offer och gärningspersoner. Utredaren föreslår ju att 367 milj. kronor årligen ska satsas på straffskärpningsåtgärder. RF 1:2 uttalar att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det är inte uppenbart i vilken mån straffskärpningar ökar den enskildes (såväl offrets som gärningsmannens) välfärd. 6
Mot bakgrund av vad som anförts ovan delar Kriminologiska institutionen utredarens åsikt att avvakta med att genomföra utredningens förslag. Remissvaret har sammanställts av Hanns von Hofer och Henrik Tham. Beslut om detta remissvar har fattats av styrelsen för Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet den 27 augusti 2014. Tove Pettersson Prefekt 7