1 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 Rotel 0115 2013-11-15 Stockholm Mål nr T 3967-13 ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom i mål nr, se bilaga A KLAGANDE 1. Carina Forsström Höglund, 680928-7128 Stigsbo Björktjärn 104 770 71 Stjärnsund 2. Torbjörn Forsström, 620702-7217 Samma adress 3. Sol Juncosa Höglund, 960728-6185 Samma adress Ombud för 1 3: Advokat Veronica Johansson Box 1279 791 12 Falun MOTPART Staten genom Justitiekanslern Box 2308 103 17 Stockholm Ombud: Föredragandena Thomas Hedstrand och Karin Ståhlbröst Samma adress SAKEN Skadestånd HOVRÄTTENS SLUT 1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom. 2. Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund ska solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 15 000 kr för ombudsarvode och betala ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker. Dok.Id 1099679 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2290 103 17 Stockholm Birger Jarls Torg 16 08-561 670 00 08-561 670 10 08-561 670 19 måndag fredag 09:00-15:00 E-post: svea.avd1@dom.se www.svea.se
2 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 YRKANDEN I HOVRÄTTEN 2013-11-15 T 3967-13 Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har begärt att hovrätten ska bifalla deras yrkanden vid tingsrätten. De har vidare yrkat att hovrätten ska befria dem från skyldigheten att ersätta statens rättegångskostnad vid tingsrätten och istället förplikta staten att ersätta deras rättegångskostnader där. För det fall hovrätten finner att staten är skadeståndskyldig mot dem har Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund begärt att målet ska återförvisas till tingsrätten för prövning av ersättningens storlek. Staten har motsatt sig att tingsrättens dom ändras och bestritt yrkandet om återförvisning av målet till tingsrätten. Liksom vid tingsrätten har staten inte godtagit några belopp som skäliga om hovrätten skulle finna att staten är skadeståndsskyldig. Ränteyrkandet har dock godtagits även här. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. MÅLETS HANDLÄGGNING Hovrätten har, med stöd av 50 kap. 13 andra stycket rättegångsbalken, avgjort målet utan huvudförhandling sedan båda parter ansett att detta var lämpligt. UTREDNING OCH PARTERNAS TALAN Parterna har åberopat samma omständigheter och klagandena samma bevisning som vid tingsrätten. Hovrätten har tagit del av ljud- och bildfilerna från förhören vid tingsrätten med Carina Forsström Höglund och Torbjörn Forsström samt med vittnena, professorn i civilrätt Mårten Schultz, professor emeritus, tidigare forskningschefen vid Rikspolisstyrelsen Leif GW Persson och professorn i psykologi, legitimerade psykologen Sven Å Christianson.
3 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 HOVRÄTTENS SKÄL 2013-11-15 T 3967-13 Inledning Pernilla Hellgren förlorade livet den 4 juni 2000. Hon mördades av Anders Eklund. Polisutredningen var fortfarande resultatlös den 5 april 2008 när Engla Höglund, endast tio år gammal, berövades livet av samme gärningsman. I båda fallen våldförde sig Anders Eklund på sina offer. I detta mål är utrett att utredningen av Pernilla Hellgrens dödsfall var bristfällig i flera avseenden till följd av fel och försummelser från polisens sida. Att risken för nya brott skulle ha minskat mycket påtagligt om Anders Eklund tidigare gripits och lagförts för mordet på Pernilla Hellgren är uppenbart. Detta är den tragiska bakgrunden till detta mål. I oktober 2008 dömdes Anders Eklund för de brott han begått mot Pernilla Hellgren och Engla Höglund, för ett våldtäktsförsök i Sandviken i juli 2006 och för barnpornografibrott. Han ålades att betala 75 000 kr vardera till Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund (klagandena) i ersättning för psykiskt lidande (sveda och värk) som de drabbats av till följd av Englas död. Den skadeståndstalan som klagandena nu för är hänförlig till den bristfälliga polisutredningen av Pernilla Hellgrens död och även till viss del av påstått försumliga utredningsåtgärder i anledning av våldtäktsförsöket i Sandviken. Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har förklarat att de drabbades av ytterligare psykiskt lidande när de genom den granskningsrapport som en utredningsgrupp från Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen presenterade i februari 2010 fick reda på att det vid nämnda polisutredningar förekommit fel och försummelser som, enligt deras mening, orsakade Engla Höglunds död och att staten därför bör utge skadestånd till dem för sveda och värk. Eftersom de menar att brott i form av tjänstefel begicks i samband med utredningarna har de också begärt skadestånd för kränkning med stöd av skadeståndslagen. Klagandena har vidare anfört att Engla Höglunds och därmed deras mänskliga rättigheter har kränkts och att de därför har rätt till kränkningsersättning med stöd av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
4 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Hovrätten kommer i det följande att i tur och ordning pröva om klagandena mot statens bestridande har rätt till begärt skadestånd för sveda och värk samt ersättning för kränkning med stöd av skadeståndslagen och/eller Europakonventionen. Eftersom det rör sig om ett så kallat dispositivt tvistemål, d.v.s. ett mål där parterna kan komma överens utom rätta, inskränker sig hovrättens prövning till frågor som är tvistiga mellan parterna och domstolen kan bara beakta sådana omständigheter som har åberopats av någon av parterna. Ersättning för sveda och värk Utgångspunkter för bedömningen I 3 kap. 2 1 skadeståndslagen står att staten ska ersätta personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För utdömande av skadestånd fordras att det finns ett orsakssamband mellan sådana fel och försummelser och den skada som påstås. Det räcker dock inte med att ett det finns ett orsakssamband. Skadeståndsansvaret begränsas också genom en form av rimlighetsavvägning som innefattar krav på att skadan ska vara beräknelig, adekvat, ligga inom den aktuella skadeståndsbestämmelsens skyddsändamål och att de drabbade ska finnas inom en skyddsberättigad krets. Av 5 kap. 1 skadeståndslagen framgår att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Har personskada lett till döden ska ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet drabbat någon som stod den avlidne särskilt nära. Hovrätten kommer nu i tur och ordning pröva om dessa förutsättningar för skadestånd är uppfyllda i detta fall. Fel och försummelse vid myndighetsutövning Hovrätten har i detta mål att pröva i vilken omfattning det förekommit skadeståndsgrundande fel och försummelser vid myndighetsutövning i polisutredningarna av dels mordet på Pernilla Hellgren, dels våldtäktsförsöket i Sandviken 2006.
5 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Parterna är överens om att 1) avsaknaden av övergripande och systematisk arbetsmetod, 2) brister i styrning och ledning av utredningen samt 3) otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder, utgör fel eller försummelse vid myndighets-utövning i lagens mening. Detta motsvaras av de rubriker under vilka Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten sammanfattat sin bedömning i granskningsrapporten från februari 2010. Klagandena gör dock gällande att var och en av de brister som påtalas i granskningsrapporten och som preciseras vid tankstreck på s. 9-24 i tingsrättens dom, utgör skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Staten har bestritt att dessa påstådda enskilda felaktigheter vart och ett är att bedöma som fel eller försummelse i lagens mening. Staten har inte bemött de enskilda påståendena om felaktigheter var för sig. Hovrätten gör följande bedömning. Staten har inte bestritt att de enskilda påstådda felen eller försummelserna i och för sig har förekommit. Hovrätten har därför att utgå från att så är fallet, vilket också stöds av den i målet åberopade granskningsrapporten. Även om ett antal av de påtalade bristerna framstår som förhållandevis obetydliga konstaterar hovrätten att samtliga fel har begåtts i en och samma förundersökning och att de mindre avvikelserna från aktsamt beteende vid bedömningen bör läggas samman med de andra bristerna så att de sammantagna är att se som tillräckligt allvarliga fel eller försummelser i detta sammanhang (se om sådan så kallad kumulation t.ex. i Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976). De normer som genom oaktsamhet har satts åt sidan återfinns i polislagen, rättegångsbalken och i anvisningarna om polisiär utredning av grova brott (PUG). Hovrätten finner alltså att samtliga preciserade påståenden om fel och försummelser vid utredningen av mordet på Pernilla Hellgren ska läggas till grund för den fortsatta bedömningen. Att felen och försummelserna skett vid myndighetsutövning är parterna ense om och hovrätten har alltså att utgå från detta. Staten har dock anfört att myndighetsutövningen inte har riktat sig mot klagandena. Detta argument har beaktats av hovrätten vid rimlighetsavvägningen nedan.
6 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 I det fortsatta kommer hovrätten att göra en bedömning av om felen och försummelserna i polisutredningen rörande mordet på Pernilla Hellgren sammantagna har orsakat klagandenas skada på ett i skadeståndsrättsligt sammanhang relevant sätt. Eftersom det inte är nödvändigt och heller inte som det visar sig fyller något särskilt syfte, avstår hovrätten från att pröva orsakssamband och rimlighet för var och en av dessa brister. Utredningen avseende våldtäktsförsöket i Sandviken. När det gäller de påstådda bristerna i denna del har klagandena gjort gällande att det utgör fel eller försummelse 1) att polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunen Hofors, försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i närområdet som fanns i spaningsregistret och 2) att våldtäktsförsöket i Sandviken inte registrerades i det centrala brottsspaningsregistret. Staten har när det gäller 1) motsatt sig påståendet att polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunerna och, när det gäller båda punkterna, bestritt att de påstådda bristerna utgör skadeståndsgrundande fel. Hovrätten gör följande bedömning. Av förhöret med Leif GW Persson framgår att polisutredningen av våldtäktsförsöket i Sandviken 2006 inte granskades av utredningsgruppen, men att den ingick i det material som gruppen gick igenom. Enligt Leif GW Persson var innebörden av utredningsgruppens kritik i denna del ett ifrågasättande av varför den bild som togs med mobilkamera på den misstänkte gärningsmannen inte kommunicerades till omkringliggande polismyndigheter. Denna kritik framgår inte av granskningsrapporten som däremot tar upp Dalapolisens informationsförmedling till angränsande polismyndigheter och vaksamhet på gärningar med sexuella motiv som inträffat i kringområdena efter mordet, såsom nämnda våldtäktsförsök i Sandviken. I granskningsrapporten omnämns även den bristande registrering som klagandena påtalat under 2).
7 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Även om naturligtvis mycket talar för att Leif GW Perssons minnesbild av utredningsgruppens kritik av Sandvikenpolisens bildhantering är riktig, stöds inte uppgiften av innehållet i granskningsrapporten om utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Detta trots att polisutredningen i Sandviken omnämns på andra sätt. Något stöd för att polisen i Sandviken inte jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i närområdet som fanns i spaningsregistret har inte presenterats. Hovrätten finner därför att klagandena inte visat att polisen i Sandviken brustit i samverkan med grannkommunerna på sätt som påstås. Att polisen i Sandviken inte registrerade våldtäktsförsöket i Sandviken i det centrala brottsspaningsregistret kan enligt hovrättens mening inte ensamt anses utgöra en sådan avvikelse från aktsamt beteende som är att bedöma som ett fel eller en försummelse som kan grunda skadeståndsansvar för staten. Inte heller finns det utrymme att lägga samman denna brist med de som förekommit i Dalapolisens utredning om mordet på Pernilla Hellgren. Hovrätten lägger därför inte de av klagandena påstådda felen och försummelserna i utredningen av våldtäktsförsöket i Sandviken till grund för den vidare bedömningen. Orsakssamband Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har påstått att felen och försummelserna i polisens utredning av mordet på Pernilla Hellgren ledde till att Anders Eklund inte greps, DNA-testades, frihetsberövades och lagfördes för detta mord förrän i samband med mordet på Engla Höglund, att staten därför vållat Englas död samt att staten därmed orsakat klagandena ytterligare skada i form av psykiskt lidande i samband med att de fick vetskap om dessa förhållanden i februari 2010 genom Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens granskningsrapport avseende utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. För att kunna få skadestånd måste klagandena bevisa att ett sådant orsakssamband föreligger. Hovrätten kommer nu att resonera kring frågan hur långt detta beviskrav sträcker sig när den grund som åberopas för skadeståndsansvar inte utgörs av ett faktiskt handlande utan i stället av underlåtenhet att handla. Därefter kommer hovrätten att ta ställning till om klagandena i detta mål med tillräcklig styrka har bevisat det orsakssamband som påstås.
8 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 Vilket beviskrav gäller? 2013-11-15 T 3967-13 När felen och försummelserna vid myndighetsutövning består i underlåtenhet att vidta åtgärder för att motverka en fara kan den skadelidande få en viss bevislättnad i fråga om orsakssambandet. I stället för att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, kan det vara tillräckligt att visa vad som var ett möjligt och lämpligt handlande för att minska faran. Den som påstås ha orsakat skadan och som alltså skulle ha varit skyldig att agera, bör dock kunna undgå ansvar om han i sin tur visar att den beskrivna åtgärden inte skulle ha hjälpt. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt fareminskande handlande liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. Se vidare angående detta resonemang Högsta domstolens dom i det refererade rättsfallet NJA 2013 s. 145 p. 38-44. Är beviskravet uppfyllt? Det var Anders Eklund som mördade Engla Höglund. Utan att på något sätt minska denna hans skuld är det möjligt att även andras agerande, eller brist på agerande, kan anses ha bidragit i händelseförloppet som ledde fram till Englas Höglunds död. Felen och försummelserna i målet utgörs i allt väsentligt av underlåtenhet att vidta vissa föreskrivna utredningsåtgärder. Föreskrifterna syftar till att på ett rättssäkert och effektivt sätt gripa och lagföra den som har begått brott. Ändamålet härmed är bl.a. att skydda allmänheten mot fara i form av att gärningsmannen begår ytterligare brott. Sven Å Christianson har i utlåtande och vittnesmål förklarat att risken för återfall är mycket stor vid sexualbrott och närmast undantagslös vid sexualmord. Vidare har han uppgett att forskning och beprövad erfarenhet visar att gärningsmän som begår sexualmord har en tidigare utveckling av sexualbrott och att de agerar i ett relativt begränsat geografiskt område. Det fanns alltså en fara för att gärningsmannen som våldfört sig på och tagit livet av Pernilla Hellgren skulle återfalla i brott.
9 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 I detta mål har klagandena enligt hovrättens mening genom åberopande av innehållet i granskningsrapporten (se tingsrättens dom s. 9-24) kompletterat med yttrande av och förhör med Leif GW Persson i tillräcklig grad bevisat att det finns ett orsakssamband mellan bristerna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och Engla Höglunds död samt klagandenas uppgivna psykiska lidande efter publiceringen av granskningsrapporten. Hovrätten övergår nu till att göra den rimlighetsavvägning som i enlighet med gällande skadeståndsrättsliga principer krävs för att bedöma skadeståndsfrågan. Rimlighetsavvägning Inledningsvis finns det skäl att nämna att rimlighetsavvägning inte är ett vedertaget begrepp i sammanhanget (se dock Mårten Schultz resonemang kring rimlighet i sakkunnigutlåtande i detta mål med vidare hänvisning till hans bok Adekvansläran, Stockholm 2010). Hovrätten har valt att använda detta uttryck för att tydliggöra vad som ytterst är syftet med den prövning som nu ska göras. De skadeståndsrättsliga principer som gäller här har ställts upp för att begränsa skadeståndsansvaret till vad som kan anses rimligt. Det rör sig, som tidigare nämnts, om principer för adekvans, normskydd och ersättningsberättigad krets. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1998 s. 893 uttryckt kravet på att orsakssambandet mellan en handling och inträffad skada ska vara adekvat enligt följande; /---/skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ska inte ge rätt till skadestånd även om den faktiska skadan har varit svår. Skadeståndskravet ska prövas med beaktande av det intresse som är avsett att skyddas genom den skadeståndsrättsliga regel som har överträtts. Typiskt sett ersätts inte den som bara indirekt lider en skada. Hovrätten gör i dessa avseenden följande bedömning. Att det fanns en fara för att Anders Eklund skulle begå sexualbrott och mörda igen om han inte greps och lagfördes för brotten mot Pernilla Hellgren var inte oförutsägbart,
10 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 något som ytterligare klargjorts genom Sven Å Christiansons uppgifter i målet. Under rubriken Fel och försummelse vid myndighetsutövning ovan har hovrätten redovisat att polisen i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren underlåtit att efterfölja ett antal normer som bl.a. får anses ha till syfte att skydda allmänheten från fara. Här kan som exempel nämnas 1 polislagen som lyder: Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Att nämnda regler överträtts och att detta lett till en skada för klagandena som i och för sig inte var opåräknelig innebär dock inte med automatik att skadestånd ska utgå. I vissa fall kan nämligen de regler som en myndighet överträtt inte anses skydda enskilda intressen i vart fall inte alla enskilda som lider skada av överträdelsen och då utgår inte ersättning trots att fel har begåtts (se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, 4 uppl. 2011, s. 119). Det kan enligt hovrättens mening inte vara rimligt och heller inte avsett att staten ska ha ett skadeståndsansvar som omfattar alla skador som en gärningsman genom nya brott orsakar enskilda under sådan tid som han på grund av fel och försummelser från det allmännas sida inte har gripits och lagförts. Den fara som staten ska verka för att undanröja måste i de allra flesta sådana fall anses vara alltför abstrakt i förhållande till den drabbade enskilde för att kunna grunda ett skadeståndsansvar. Även med beaktande av att det i detta fall rörde sig om återfall i sexualmord inom ett relativt begränsat geografiskt område, är den fara som polisen haft att motverka inte tillräckligt konkret för att grunda ett skadeståndsansvar för staten till Engla Höglunds anhöriga. För detta måste krävas att det funnits en klart mycket tydligare hotsituation i förhållande till Engla Höglund och att myndighetsutövningen på grund av detta kunde anses riktad mer direkt mot henne och hennes närmast anhöriga. Även om det är förståeligt att Carina Forsström Höglunds, Torbjörn Forsströms och Sol Juncosa Höglunds psykiska lidande efter Engla Höglunds död förvärrades när de fick reda på att polisutredningen av mordet på Pernilla Hellgren varit undermålig på sätt som framgår av granskningsrapporten, kan deras begäran om ersättning för sveda och värk därför inte kan bifallas.
11 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Ersättning för kränkning med stöd av skadeståndslagen Utgångpunkter för bedömningen Frågan om klagandena är berättigade till ersättning för kränkning ska i första hand prövas enligt bestämmelserna om statens ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning i skadeståndslagen. Statens ansvar för kränkning är där begränsat till fall där den drabbade har blivit allvarligt kränkt genom brott som innefattar ett angrepp mot hans eller hennes person, frihet, frid eller ära. Integritetskränkande angrepp Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i polisutredningarna av mordet på Pernilla Hellgren och våldtäktsförsöket i Sandviken ska anses utgöra tjänstefel. Tjänstefel är i och för sig är ett sådant brott som kan ge ersättning för kränkning, men bara när det framstår som en allvarlig kränkning av en viss person, vilket endast undantagsvis är fallet (se prop. 1972:5 s. 571 samt Bengtsson och Strömbäck, a.a.s. 66 ff. och 121). Omständigheterna i detta fall är inte sådana att det kan sägas föreligga en undantagssituation av detta slag. Det står visserligen klart att en rad fel begåtts under utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Polisens felaktiga och bristfälliga utredningsåtgärder under en förundersökning kan emellertid, även om de i förlängningen kan leda till allvarliga konsekvenser för enskilda, inte anses utgöra kränkande angrepp riktade mot enskilda. Hovrätten konstaterar därför att det, oavsett om polisens agerande hade kunnat bedömas som tjänstefel, inte varit fråga om sådana angrepp mot klagandena som ger rätt till ersättning enligt skadeståndslagen. Frågan är då om klagandena har rätt till skadestånd på grund av att deras mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen blivit kränkta.
12 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Ersättning för kränkning med stöd av Europakonventionen Utgångpunkter för bedömningen Enligt den praxis som utvecklats av Högsta domstolen har svensk domstol möjlighet att ålägga staten att betala skadestånd utöver vad som följer av svensk skadeståndsrätt, i den mån det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Europakonventionen (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584 och Högsta domstolens dom den 18 oktober 2013 i mål T 5180-11). Enligt artikel 13 i Europakonventionen har var och en som fått sina rättigheter enligt konventionen kränkta rätt till rättelse eller kompensation (effektivt rättsmedel). I den mån det inte finns möjlighet till någon form av kompensation enligt svensk rätt har den enskilde således rätt att få prövat om skadestånd ändå kan utgå med stöd av Europakonventionen. Som konstaterats ovan utgår kränkningsersättning enligt skadeståndslagen endast i fall där någon blivit allvarligt kränkt genom brott. Någon rätt till kränkningsersättning på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning finns inte i svensk rätt. I detta avseende saknas således ett effektivt inhemskt rättsmedel. Klagandena måste därför anses ha möjlighet att kräva kränkningsersättning av staten med stöd av Europakonventionen. För att kränkningsersättning ska bli aktuellt krävs för det första att en eller flera av de rättigheter som ställs upp i Europakonventionen har kränkts. Högsta domstolen har slagit fast att statens skadeståndsansvar gäller i förhållande till samtliga rättigheter i konventionen. Även i detta sammanhang måste de drabbade dessutom finnas inom en skyddsberättigad krets för att skadestånd ska kunna utgå. Kränkning av artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren har inneburit en kränkning av Engla Höglunds rätt till skydd för liv, frihet och personlig säkerhet och familjeliv i enlighet med artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och
13 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 kompetent spaningsenhet och poliser som utförde utredningen enligt gällande föreskrifter, menar klagandena att landets medborgare inte tillförsäkrats personlig säkerhet. - Genom dessa konventionsöverträdelser har även deras rätt till skydd för familjeliv och privatliv kränkts. I artikel 5 som handlar om rätten till frihet och säkerhet står det att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Hovrätten konstaterar att artikel 5 handlar om frihetsberövanden. Den som utan att ha frihetsberövats lever i en på annat sätt otrygg situation kan inte grunda några rättigheter på den artikeln (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., 2012, s. 100). Någon kränkning av artikel 5 kan därför inte sägas ha förekommit i det aktuella fallet. I artikel 2, om rätten till liv, står: Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen berövas livet /---/. I artikel 8 beskrivs rätten till skydd för privat- och familjeliv på detta sätt: Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Artikel 2 och 8 innefattar båda en skyldighet för staten att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda enskilda. Under artikel 2 har staten i vissa fall en förpliktelse att se till att enskildas rätt till liv skyddas i förhållande till andra enskilda. Artikel 8 innehåller en motsvarande skyldighet för staten att i vissa situationer ingripa för att skydda enskildas integritet och hälsa. Europadomstolen har i fallet Osman mot Storbritannien (avgörande från den 28 oktober 1998) slagit fast under vilka förutsättningar staten har en sådan handlingsplikt. Fallet handlade om en lärare som utvecklat en hotfull fixering vid sin elev Osman. Läraren sköt sedan Osmans far till döds och skadade Osman allvarligt. Frågan var om myndigheterna gjort vad som
14 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 ankom på dem för att skydda liv. Europadomstolen konstaterade att för att staten ska ha en skyldighet att skydda enskildas säkerhet krävs att det föreligger ett verkligt och omedelbart hot och att myndigheterna känner till eller borde känna till detta hot (se även Europadomstolens avgörande i målet Maiorano m.fl. mot Italien den 15 december 2009). Även om det generellt kan sägas föreligga en risksituation så länge en gärningsman går fri, måste det alltså finnas en mer konkret hotbild för att staten ska ha ett skadeståndsgrundande ansvar att agera. Vid tiden för Engla Höglunds död kan något sådant verkligt och omedelbart hot inte sägas ha förelegat. Det har således inte varit fråga om en sådan faresituation att staten genom sitt agerande om än bristfälligt kan anses ha kränkt enskildas rätt till skydd och säkerhet enligt Europakonventionen. Av artikel 2 följer även en mer formell skyldighet för staten att utreda orsakerna till dödsfall. Denna utredningsskyldighet innefattar bl.a. krav på grundlighet, opartiskhet och att utredningsarbetet ska utföras utan onödiga dröjsmål. Utredningen av mordet på Pernilla Hellgren kan i och för sig ifrågasättas utifrån de krav på brottsutredningar som Europadomstolen ställt upp. Som nämnts ovan krävs det dock för att rätt till ersättning ska föreligga även att klagandena ingår i den krets av personer som rättigheten avser att skydda den skyddsberättigade kretsen. Att klagandena med stöd av svenska skadeståndsrättsliga principer inte anses ersättningsberättigade till följd av bristerna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren följer av hovrättens resonemang ovan (se under Rimlighetsavvägning). I detta sammanhang måste dock även Europadomstolens syn på frågan om vilka som ska anses vara berättigade till skadestånd beaktas. I Europadomstolens praxis har bristande utredningsåtgärder ansetts utgöra en kränkning i förhållande till de anhöriga till den utredningen avser (se bl.a. Europadomstolens avgöranden i mål Shanaghan mot Storbritannien den 4 maj 2001 och Pereira Henriques m.fl. mot Luxemburg den 9 maj 2006). Den utredning som här konstaterats innehålla fel och försummelser har inte avsett Engla Höglund, utan Pernilla Hellgren. Inte heller Europadomstolens praxis ger således stöd för att låta kretsen av ersättningsberättigade omfatta Engla Höglunds anhöriga.
15 SVEA HOVRÄTT Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Hovrätten finner alltså inte att statens agerande, vare sig i fråga om skydds- och utredningsåtgärder eller på annat sätt, inneburit en kränkning av klagandenas rättigheter enligt Europakonventionen. De känslor av maktlöshet och sorg som Engla Höglunds familj drabbats av kan därmed inte ge rätt till kränkningsersättning med stöd av konventionen. Sammanfattning av hovrättens bedömning i skadeståndsfrågan Hovrätten finner således att det saknas förutsättningar för att bifalla Carina Forsström Höglunds, Torbjörn Forsströms och Sol Juncosa Höglunds begäran om skadestånd från staten. Tingsrättens dom ska därför inte ändras. Återförvisning Eftersom hovrätten har funnit att staten inte är skadeståndsskyldig är det inte aktuellt att pröva begäran om återförvisning. Detta yrkande har framställts under förutsättning av att sådan ersättningsskyldighet konstaterats. Rättegångskostnader Vid denna utgång har klagandena godtagit statens ersättningskrav för rättegångskostnader, varför dessa ska dömas ut i enlighet med vad som framgår av domslutet. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2013-12-13 I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Marianne Jörgensen, referent, adjungerade ledamoten hovrättsassessorn Karin Lilja och tf. hovrättsassessorn Patricia Barrefelt.
Bilaga A 1 Meddelad i Stockholm Mål nr PARTER KÄRANDE 1. Torbjörn Forsström, 620702-7217 Stigsbo Björktjärn 104 770 71 Stjärnsund 2. Carina Forsström Höglund, 680928-7128 Stigsbo Björktjärn 104 770 71 Stjärnsund 3. Sol Juncosa Höglund, 960728-6185 Stigsbo Björktjärn 104 770 71 Stjärnsund Ombud för 1-3: Advokaten Veronica Johansson Box 1279 791 12 Falun SVARANDE Staten genom Justitiekanslern Box 2308 103 17 Stockholm Ombud: Jur.kand. Mikael Ruotsi Samma adress SLUT 1. Käromålen ogillas. Dok.Id 1171975 2. Torbjörn Forsström, Carina Forsström Höglund och Sol Juncosa Höglund ska solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 40 000 kr, avseende ombudsarvode, samt ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker. Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 8307 Scheelegatan 7 08-561 654 10 08-561 650 04 måndag fredag 104 20 Stockholm E-post: 08:00-16:00 stockholms.tingsratt.avdelning4@dom.se www.stockholmstingsratt.se
2 BAKGRUND Falu tingsrätt dömde den 6 oktober 2008 Anders Eklund för mord på Pernilla Hellgren och Engla Juncosa Höglund (Engla) samt för vissa andra brott. Mordet på Pernilla Hellgren begicks den 4 juni 2000 och mordet på Engla den 5 april 2008. Kärandena, som tillhör Englas familj, har framställt skadeståndskrav mot staten och anfört att fel och försummelser under brottsutredningarna rörande mordet på Pernilla Hellgren och ett försök till våldtäkt i Sandviken lett till att Anders Eklund inte frihetsberövats och lagförts före mordet på Engla. Staten har därigenom enligt kärandena ett skadeståndsrättsligt ansvar gentemot Englas efterlevande. YRKANDEN M.M. Carina Forsström Höglund, Sol Juncosa Höglund och Torbjörn Forsström har yrkat att staten ska förpliktas att till var och en av dem betala 100 000 kr i ersättning för sveda och värk samt 500 000 kr i ersättning för kränkning, jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 24 februari 2012 till dess full betalning sker. Staten har bestritt käromålet. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har vitsordats. GRUNDER Carina Forsström Höglund m.fl. Det har förekommit fel och försummelser i polisens utredning av mordet på Pernilla Hellgren i form av brister avseende initiala åtgärder, inre spaning, tipshantering, förundersökningsregistrering, specialgranskning av utredningsmaterialet, Riksmordkommissionens roll, strategier och arbetsmetoder, registerfrågor, DNA, samverkan och informationsförmedling inom polisen samt övergripande frågor. Dessa fel och försummelser har, vart och ett för sig eller i förening, orsakat Englas död. Det har legat i farans riktning att Pernilla Hellgrens mördare skulle kunna återfalla i allvarlig brottslighet om han inte kunde identifieras och lagföras för brottet. Denna risk kan inte anses ha varit oförutsebar eller avlägsen. Felen och försummelserna har, vart och ett för sig
3 eller i förening, lett till att Anders Eklund inte gripits, DNA-testats, frihetsberövats och lagförts för mordet på Pernilla Hellgren förrän i samband med mordet på Engla. Om Anders Eklund hade gripits, DNA-testats, frihetsberövats och lagförts i rätt tid hade han inte kunnat mörda Engla. Staten har således genom fel och försummelser hänförliga till brottsutredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren vållat Englas död. Det föreligger ett adekvat orsakssamband. Då staten ansvarar för skada som vållas genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning som staten svarar för, vilket är fallet såvitt avser polisens brottsutredande arbete i samband med mordet på Pernilla Hellgren, ska staten i enlighet med 3 kap. 2 1 p., 5 kap. 1 1 st. 3 p. och 5 kap. 2 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersätta kärandena i egenskap av anhöriga för sveda och värk till följd av fysiska och psykiska besvär som de drabbats av när det för dem blev klarlagt vilka brister som förekommit i brottsutredningen avseende Pernilla Hellgrens död. Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot Engla som mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin myndighetsutövning inte förmått förhindra Anders Eklund från att begå nya allvarliga våldsbrott, vilket lett till Englas död. Myndighetsutövningen har därför riktats även mot Engla och kärandena som kommit att drabbas av den. När kärandena fick veta att Englas död hade kunnat undvikas har de drabbats av ytterligare skada av sveda och värkkaraktär till följd av statens fel och försummelse. Dessa tillkommande omständigheter innebär att full ersättning för skadan inte har utgått. En ny period av sveda och värk har inletts efter den akuta sjuktid som prövats i brottmålet. Den akuta sjuktiden har alltså inte upphört utan är alltjämt pågående. Kärandena gör gällande att de fel och försummelser som har förekommit i brottsutredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren, för vilka staten ansvarar enligt principen culpa in eligendo, har inneburit en kränkning av Englas rätt till skydd för liv, frihet och personlig säkerhet såsom dessa rättigheter kommer till uttryck i artikel 2 och 5 i
4 Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och kompetent spaningsenhet inom polisen för utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, i kombination med avsaknad av poliser som utförde utredningen enligt gällande författningar och anvisningar för polisarbetet, har landets medborgare inte kunnat tillförsäkras personlig säkerhet. Genom de angivna konventionsöverträdelserna har även kärandenas rätt till skydd för familje- och privatliv enligt artikel 8 trätts för när. Staten är skyldig att utge ersättning till kärandena för den kränkning av deras personliga integritet som konventionsöverträdelserna inneburit. Vidare gör kärandena gällande att de fel och försummelser som har förekommit i brottsutredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren är att betrakta som tjänstefel. Det krävs inte att någon av de poliser som gjort utredningen dömts för tjänstefel. Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot Engla som mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin myndighetsutövning inte förmått förhindra att Anders Eklund begick nya allvarliga våldsbrott, vilket i sin tur lett till Englas död. Statens vårdslöshet har riktat sig direkt mot kärandena. Staten är skadeståndsskyldig gentemot kärandena då staten, genom brottsligt handlande i form av tjänstefel av berörda befattningshavare, allvarligt kränkt kärandenas personliga integritet. Staten ska ersätta den skada som kränkningen inneburit i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 3 och 3 kap. 2 skadeståndslagen. Staten Staten vitsordar att felaktigheter och brister förekommit i polisens utredning av mordet på Pernilla Hellgren i de hänseenden som kärandena påstått. Staten har förnekat att sådana fel och/eller brister förekommit under utredningen av försöket till våldtäkt i Sandviken.
5 Staten bestrider att de påstådda enskilda felaktigheterna och bristerna som kärandena gjort gällande var för sig når upp till skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Bristerna bör med, med hänsyn till deras sakliga och tidsmässiga samband, bedömas under följande kategorier: 1. Avsaknad av en övergripande och systematisk arbetsmetod. 2. Brister i styrningen och ledningen av utredningen. 3. Otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder. Staten gör gällande att de brister i utredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren som käranden hänfört sig till varken var för sig eller i förening kan anses ha orsakat Englas död. Det är för avlägset och oförutsägbart. Staten bestrider följaktligen att det föreligger ett adekvat orsakssamband. Staten vitsordar att polisens brottsutredande arbete i samband med mordet på Pernilla Hellgren innefattat myndighetsutövning som staten svarar för på det sätt som avses i 3 kap. 2 skadeståndslagen. Förundersökningen avseende mordet på Pernilla Hellgren, och eventuella brister i denna brottsutredning, har dock inte innefattat myndighetsutövning mot vare sig Engla eller mot kärandena. Kärandena tillhör därför inte den krets som kan tillerkännas ersättning med anledning av eventuella fel och försummelser hänförliga till förundersökningen. Någon ersättning kan därför inte utgå till kärandena med stöd av 3 kap. 2 skadeståndslagen, varken för personskada eller för kränkning. Svea hovrätt har i en dom den 6 mars 2009 förpliktat Anders Eklund att ersätta kärandena med 75 000 kr vardera för de personskador i form av psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) som drabbat dem till följd av dödsfallet. Kärandena har genom domen erhållit full ersättning för dessa skador. Något utrymme att tillerkänna kärandena ersättning för samma skada ytterligare en gång finns inte. Staten bestrider vidare att kärandena lidit någon ersättningsgill personsskada. Det har inte inträtt någon akut sjukdomstid i samband med att kärandena fick del av granskningsrapporten.