MAS projekt: Galtströms bruk en inventering av maritimaa lämningar Njurunda socken, Medelpad Delrapport 2009
MAS projekt: Galtströms bruk en inventering av maritima lämningar Delrapport 2009 Rapportutformning: Lennarth Högberg Omslagsbild: Utsnitt från karta över bruket 1748 / SCA Merlo arkiv Övriga bilder i denna rapport (om inte annat anges): Marinarkeologiska sällskapet www.marinarkeologi.net 2
INNEHÅLL Sammanfattning Historik Bakgrund och syfte Genomförande Resultat Fortsatta undersökningar Referenser Bilagor 1. Indikationskarta efter sonarkartering. 2. Länsstyrelsebeslut om marinarkeologisk undersökning av fornlämning 3. Deltagande personer i projektet 4. Kartskiss med positioner över vraken i Lubban 5. Resultat av analys på bärgad malmlast 3
SAMMANFATTNING Marinarkeologiska sällskapet utförde under några helger, sommaren och hösten 2009, en inventering i och kring vattnen utanför Galtströms gamla järnbruk. Arbetet utfördes av sportdykare från Sundsvalls sportdykarklubb Lagun och Härnösands dykarklubb Botten, samt i samarbete med SCA Merlo arkiv och i samråd med Sundsvalls museum och Länsstyrelsen/Kulturmiljö i Västernorrlands län. Vid projektets inledningsskede fick vi bistånd från Statens maritima museer (SMM) att kartera undersökningsområdet med Sidescan sonar. Detta resulterade i 38 stycken möjligen intressanta träffar av olika storlek och form. I viken Lubban finns sju stycken mer eller mindre skrovhela fartygslämningar. Dessa är kända av ortsbefolkningen och benämns allmänt som pråmvraken. Tre av dessa har namn: Johanna, Atlas och Ymer. Dessa namn har bevarats och förts vidare enligt muntlig berättartradition och verifierats av flera sagesmän. Inget av dessa vrak är ännu fornminnesregistrerade. Utanför Gässhällan finns rester av ett sönderslaget fartyg med rester av malmlast. Fartygets identitet och ålder är inte fastställt, men finns registrerat i Riksantikvariets fornminnesregister Fmis som Njurunda 811. Delar av malmlasten har, efter tillstånd från länsstyrelsen, bärgats för att försöka fastställa dess härkomst (brytningsplats). Flygbild över vraken vid Lill Lubban, mars 2008. Även delar av områdets strandnära miljö har inventerats. Ett flertal s.k. moringar har hittats på spridda platser inom området. Dessa var en viktig del av ett hamnkomplex och användes till förhalning och förtöjning av fartygen. Moringarna har fotodokumenterats och mätts in med GPS. Undersökningarna kommer att fortsätta under 2010 med fortsatta dykningar på sonarträffarna. Även den gamla kajanläggningen i Prästviken kommer att dokumenteras, samt eventuellt förbättrad dokumentation av de vrak som finns inom området. Projektet har rönt uppmärksamhet inom marinarkeologiska kretsar, samt genererat artiklar i lokalpressen. 4
HISTORIK Ett stort antal järnbruk, oftast med tillhörande smedja, anlades, mestadels under 1700 talet, utefter norrlandskusten. Förklaringen till detta är att där malmen bröts, främst i Bergslagen, var skogarna, som gav bränsle till att vidareförädla malmen till järn, hårt avverkade. Regeringen utfärdade därför privilegier för de som ville anlägga bruk i norrland, där det fanns rikligt med skogar och även vattenkraft. Att med fartyg frakta malmen norrut och därefter stångjärnet, eller smidet, söderut ansågs vara enda sättet. Till att tillverka ett ton järn behövdes det c:a 4,5 ton träkol, vilket är en avsevärd volym. Kolet kunde heller inte fraktas och hanteras allt för långt då det smulades sönder i allt för små bitar och blev obrukbart. Galtströms järnbruk anlades redan 1673. Det finns indikationer på att det tidigt fanns en vattensåg längre upp utefter Armsjöån, som var i drift innan järnbruket anlades. Det är möjligt att det äldre hamnläget i Prästviken redan då var etablerat och känt. 1721 brändes många av de norrländska städerna och brukssamhällena ner under ryssarnas härjningar. Så även den största delen av Galtströms bruk. Kyrkan klarade sig dock. Flottan bestod av 30 galejor och ett flertal mindre båtar. De flesta fortsatte norrut, men nio stannade vid Galtström. Bruket byggdes snart upp igen. Hanteringen vid masugnarna var i drift ända till 1916, då en strejk gjorde att driften stoppades. Ledningen gick ej med på arbetarnas villkor och dessa avbröt arbetet. Den kallnade smältan finns fortfarande kvar i en av ugnarna. Två år senare lades även verksamheten vid sågen ner. Idag är den välbevarade bruksmiljön förklarad som byggnadsminne som ägs och förvaltas av Svenska Cellulosa Aktiebolaget SCA. Smedja och masugnar, våren2009. Interiör från smedjan. 5
BAKGRUND OCH SYFTE Marinarkeologiska sällskapet har under ett flertal år arrangerat undersökningar av historiskt intressanta platser, däribland utanför Birka och i Baggenstäket t i Stockholm. Dessa MAS projekt har som syfte att sällskapets medlemmar skall få träffas, få utöva sitt gemensamma intresse och utbyta erfarenheter. Deltagarna får under dessa MAS projekt prova på olika sök och dokumentationsmetoder och några blir säkert intresserade och mogna på att prova på nya utmaningar. En viktig vinst är också attt upplysa besökare om vår verksamhet och skapaa intresse för de maritima lämningarna bland en större allmänhet. De skeppsvrak, kajkonstruktioner, barlastplatser, lösfynd etc. som finns på bottnen är en viktig del av kontexten i industrisamhällets kulturarv, där logistiken, i än större grad än idag, gick vattenvägen. Ett bra hamnläge var en av förutsättningarna när en plats valdes för nyanläggande av en industri. Galtströms bruk är en mycket fin plats att bedriva ett sådant projekt av denna typ på. Om man tar brukets långa verksamhetstid i beaktande så bör det innebära att flera tusen fartyg har besökt dess hamnlägen. Vi har också märkt under projektets gångg vilket otroligt stort intresse det finns bland de fast boendee och hos sommarstugeägare, samt vilken viktig betydelse brukets historia har. Många av dem har mycket att berätta, som de i sin tur har hört berättas, och i flera fall är de avkommor till arbetare vid bruket eller till pråmskeppare. Deras kunskap har också försöktss tagits tillvara genom anteckningar. Bra mat är en förutsättning. Fredrik Nilsson grillar. Rent allmänt anser Marinarkeologiska sällskapet att vattenområdena utanför våra kuster i allt för stor grad glömts bort när det gäller våra kulturhistoriska lämningar. Där ute finns mängder av vrak, kajanläggningar etc. som avspeglar den dåtida logistiken. Vill vi försöka förstå vår historia, hur skepp byggdes och användes, hur det dåtida samhället fungerade, så måste vi till viss del hämta den kunskapen på havsbottnen. Många inventeringar och arkeologiskt arbete har under årtionden gjorts på land och man har stannat vid vattenbrynet. Man kan fråga sig varför. Om det beror på okunskap, brist på kompetens (eller insikten där om) eller den ogästvänliga miljö med mörker och kyla där dessa lämningar finns. MAS vill verka för en ökad förståelse för dessa lämningars existens, samt att man med ideellt engagemang kan göra ganska omfattande inventeringsarbeten och med relativt små resurser. 6
Länsstyrelsen Västernorrland har i sitt strategiska kulturarvsprogram Kulturarv nu tagit fasta på några prioriterade temaområden: De maritima kulturmiljöerna, Älvdalarnas kulturlandskap och Industrisamhällets kulturarv. Det borde enligt vår uppfattning även innefatta det som finns under vatten. Ivriga dykare på väg ner i vattnet. Joakim Andersson och Anna Karin Larsson förbereder sig för ett fotodyk. 7
GENOMFÖRANDE MAS (Marinarkeologiska sällskapet) har som initiativtagare bedrivit undersökningen under tre helger 2009. Dessutom har en del kompletterade undersökningar gjorts på annan tid. Detta projekt är ett samarbete med Sundsvalls Sportdykarklubb Lagun och Härnösand Dykarklubb Botten och har hittills engagerat 18 personer (se Bilaga 3). Vi har även haft ett nära samarbete med Sundsvalls museum och Länsstyrelsen i Västernorrland. Ett samtycke av berörda markägare har varit önskvärt och mycket viktig för att skapa förutsättningar för att detta projekt skall kunna genomföras. SCA, som förvaltar den gamla bruksmiljön, har ställt sig mycket samarbetsvillig och hjälp oss till viss del. Deltagarnas uppgift kan i stort beskrivas i tre ord: inventera, positionera och dokumentera. Det senare kan göras som en berättande beskrivning baserat på mätningar och kompletterat med skiss, samt med foto och film. Det mesta av detta dokumentationsarbete kommer att sammanställas och redovisas i slutrapporten. Förutom det rent vetenskapliga arbetet har stor vikt lagts vid att vi skall ha trevligt tillsammans kring ett gemensamt intresse. Bruket besöktes av projektledaren Lennarth Högberg den 2 maj för planering av undersökningen. Arbetet inleddes sedan med en första undersökningshelg den 10 13 juli. Även den 18 augusti fanns vi i området vid Lubban. Dykningarna avslutades helgen den 12 13 september. Sista landinventeringen gjordes den 20 september. Dagboksanteckningar har förts under hela arbetet. Anna Karin Larsson och Jack Rönström på väg in i Lubban. Ingenting av det vi hittat har bärgats (med undantag för malmlast), flyttats eller på annat sätt skadats. Vi har tagit hänsyn till den föreskrivna Lagen om kulturminnen (1988:950) även om mycket som ligger inom undersökningsområdet inte är skyddat i lagens mening. 8
RESULTAT Sonarkartering Arbetet, första undersökningshelgen 11 13 juli, inleddes med att Jens Lindström från SMM (Statens maritima museer) kom och hjälpte oss med att kartera området med en Sidescan sonar. Områdets begränsning fastställdes till en linje från Sunnanskärsudden i norr till Klintbergsudden i syd och allt vattenområde där innanför. Det innebar att hela Lubbanviken och Prästviken skulle avsökas. Under körningens gång fick vi ändra på den yttre gränsen till ett par hundra meter utanför Gässhällan och likaså utanför Prästviken, då vågorna gick ganska höga och gav alltför stora störningar i sonarbilden. Under kvällen granskades materialet och 38 intressanta träffar plockades ut med GPS positioner ur programmet (se Bilaga 1). Körningen i Prästviken gav inga indikationer. Jens Lindström från SMM (närmast) och Anders Vikdahl förbereder sonarkörningen. Redan följande dag inleddes dykningar på några av dessa indikationer. En del var de redan kända vraken i viken Lubban och flera träffar tillhör resterna av det sönderslagna vraket utanför Gässhällan. En del visade sig vara tomfat, bryggrester och annan av mindre intresse. Dykningar på de resterande träffarna kommer att fortgå under 2010. Vraket utanför Gässhällan. Detta vrak har varit känd av sportdykare under en längre tid och inrapporterades av Sundsvalls Sportdykarklubb Lagun redan 1995 till Sjöhistoriska museet, Stockholm. Lämningen finns medtaget i fornlämningsregistret (Fmis) som Njurunda 811. Fartygslämningen är ännu inte daterad och identifierad. Skrovet är sönderbrutet i sektioner såsom skeppssidor, köl, bottensektioner etc. och ligger spridd över ett större område. Detta tyder på att lämningen 9
ligger i en tuff miljö och påverkas av vågor och isskjuvning. Ett tecken på lämningens dåliga bevarandemiljö kan ses på de vågor som finns i sandbotten och att det största djupet här är endast 8 meter. Här finns även ett stockankare med tillhörande kätting. Delarna bojades ut av dykare och GPS positionerades med båt på ytan. Delarna har mätts och skissats av, samt dokumenterats med film och foto. Bottendelarna är c:a 6x5 meter i storlek och består av bottenstockar med bordläggning på kravell. Mellan bottenstockarna finns rester efter fartygets malmlast. Tre knytnävsstora stycken bärgades efter tillstånd från Länsstyrelsen (se Bilaga 2) för att försöka fastställa malmens proveniens. Behjälpliga med detta har Sundsvalls Geologiska Sällskap varit, och de i sin tur har anlitat SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) för analys (se Bilaga 5). Mätningarna kommer att fortgå under 2010 och redovisas i slutrapporten. Ankarstock med fly i bakgrunden. Foto: Joakim Andersson. Den bärgade malmlasten på ett av våra viktigare redskap: Ritskivan. 10
Pråmvraken i Lubban Inne i Lubban finns lämningar efter 7 fartyg. Först måste vi klargöra att, även om dessa går under benämningen pråmvraken, så är det mycket svårt att på en fartygslämning se om objektet blev byggd som pråm redan från början eller om det är ett seglande fartyg som med ålders rätt blivit avriggat och kondemnerad (utdömd) och fick fortsätta sina sista år som pråm. Detta var mycket vanligt. Det som kan skilja är spår efter vantstag och mastfästen. Det senare är i stort sett omöjligt att upptäcka om man inte gör ingrepp i lämningen, såsom slamsugning. En stävpråm för utsjöbruk byggdes skrovmässigt, och i storlek, likadant som ett seglande skepp. Till utrustningen hörde manskapsutrymmen, ankare med ankarspel, klys, pollare, länspumpar, lanternor, roder samma signifikativa utrustning som på vilket skepp som helst. Dessa pråmar drogs ofta på längre resor likt ett pärlband av en ångbogserare. Ombord levde och verkade pråmskeppare och hans sjömän för hjälpstyrning genom farleder, utsättande av mörkersignaler och såsom ansvariga för sitt fartyg och för lasten. När man hör folk prata om pråmvrak så är det ofta med en klang som om de vore av mindre värde. Dessa pråmlämningar avspeglar på ett viktigt sätt det gamla samhället och har i Marinarkeologiska sällskapets ögon ett lika stort kulturhistoriska värde som något annat. Sonarbild på Atlas Och Ymer. SMM Vraken kommer att benämnas 1 7 enligt upprättad kartskiss (se Bilaga 4). Vrak 1 ligger utanför en fastighet, med sommarstuga, tillhörande Maria Mattsson Mähl. Enligt henne skall det röra sig om lämningarna efter pråmen Johanna, som för övrigt hennes farfars far kom med till bruket. Vraket är kraftigt nedbrutet och ligger från strax under ytan och till ett djup av 5 meter. Förstäven tros ha varit mot sydost, baserat på att ett ankarklys av järn ligger där. Byggd av furu på kravell. Babords sida har fallit ut och tvärskeppsbalkarna med däcksbräder ligger nu ovanpå bottensektionerna. Kölsvinet kunde ej ses. Lämningens utbredning är 29 x 10 meter. 11
Vrak 2 ligger med c:a 20 graders slagsida åt styrbord med stäven i riktning nordnordväst. Fartyget är skrovhelt. Dock är det något trasigt i aktern där det är svårt att se var den slutar p.g.a. utfyllnad ifrån land, samt pågjutning av befintlig brygga. Några av spantens upplängor på babords sida sticker upp ur vattnet. Byggd av furu på kravell. Bordshalsarna på båda sidor om förstäven har släppt ifrån spunningarna. Ankarklysen finns kvar. Vrakets längd är 35 meter, men kan ursprungligen ha varit någon meter till. Fartygets största bredd är c:a 9 meter. Största djup vid stäven är 6,4 meter. Enligt sägen så skall förlisningen gått till så att personalen ombord var berusade och råkade sätta fartyget i brand, varvid de öppnade bottenventilerna. Några bottenventiler brukar inte finnas på träfartyg och några brandskador kunde inte upptäckas på skeppsvirket. Vrak 3 skall enligt utsago vara vraket efter pråmen Atlas. Det är skrovhelt och står upprätt på botten. Byggd i furu på kravell. Rundad akter. Rodret har hakat av och står något upprätt bakom aktern. Det är 4,7 meters djup i aktern och den reser sig 2,4 meter över botten. Mycket löst rundtimmer i lastrummet. Ett stort bråspel (liggande ankarspel) finns på fördäcket. Fören har gått isär och stäven ligger in i fartyget. Ungefärlig längd är 26 meter. Vrak 4 skall enligt utsago vara vraket efter pråmen Ymer. Akterpartiet är förhållandevis helt medans förskeppet är utfallet. Likaså babords sida där däcksbalkarna har fallit ner i skeppet. Tvärskeppsbalkarna var förankrade i sidorna med järnknän. Den har varit däckad. Byggd i furu på kravell. Rodret finns kvar på sitt ursprungliga ställe. Ungefärlig längd är 32 meter. Vrak 5 och 6 ligger så tätt ihop att det är svårt att avgöra vart en skrovsida slutar och vart nästa tar vid, då skeppssidorna är utfallna. Däremot kan man se en tydlig köllinje i dem båda. Byggda på kravell och med mycket kraftig och tät intimring. Även här finns ett avfallet roder, som ligger mot väster. Deras uppskattade längd är 25 meter och har under projektet inte undersökts närmare. Dessa två vrak är svårtolkade eftersom de kan delvis ha skrotats på plats. Vrak 7 ligger i vattenbrynet och ner till c:a 1 meters djup. Kölsvinet har till stora delar släppt i förkant från bottensektionen och svävar fritt. Stor spantfacksbredd, c:a 1 meter, mellan bottenstockarna och med rostspår efter järnspant emellan dessa. Ser ut att ha varit väldigt platt i botten med ett markant slag upp mot en kort bordssida. De utfallna sidorna har inga träspant utan enbart av järn, troligen i U profil. Den förmodade stäven ligger i riktning mot nordväst. I aktern finns en urtappning i kölen för stående akterstäv. Strax bakom ligger det ett mindre roder med malja, samt med ett tecken, troligen siffran 3, i blyplåt sitter fastspikad på rodret. Kölens längd är 30,0 meter och lämningens totala bredd är 9,2 meter. Samtliga dessa vrak ligger bra skyddad från is och vågrörelser, men kommer naturligtvis med tiden att brytas ner. Vrak nummer 3 och 4 är numera uppbojad, då de tidigare kördes på av fritidsbåtar som skulle angöra gästbryggan på Lill Lubban. Inget av dessa sju vrak är fornminnesregistrerat. Den siste förvaltaren på Galtströms bruk skall ha hetat Modin. Enligt sägen skall han ha dragit in pråmar på grundet vid Lill Lubban och satt eld på dem. Några pråmar såldes till en bonde i Björköfjärden, där de ligger sjunkna. 12
Brukets hamnanläggningar En hamn är, i vårt nutida begrepp, en kaj dit fartyg kommer, lastar eller lossar och gå igen efter några timmar. En hamn var förr i tiden en komplex inrättning, som utöver en lastkaj även skulle kunna tillhandahålla ett väderskyddat ankringsläge där fartygen kunde ligga förtöjda i väntan på lastning/lossning. Kom fartygen från utlandet var det föreskrivet att det skulle finnas en karantänsplats för ankring. Man var rädd att få iland smitta, främst då kolera. I Hamnordning för Galtströms lastageplats, från 1887, står det bl.a. föreskrivet att Då fartyget inkommit i hamnen, skall befälhafvaren ankra på minst 25 famnars afstånd från land och, så vidt utrymmet medgifver, midt emot barlastkajen, om fartyget innehar barlast. Vidare att Befälhafvaren blifver derefter af hamnmästaren underrättad hvarest barlast, då sådan i fartyget medföres, får uppläggas. Någon barlastkaj eller någon barlast har hittills inte kunnat påträffas. Däremot finns det två gamla kartor, från 1878 och 1894, där påbjudna ankringsplatser finns angivna. På den senare finns förankringsbojar och förtagningar (moringar) utmärkta vid Storlubban. Moringar Moringar, eller bergöglor, var en del i detta ovan beskrivna hamnkomplex. Dessa användes för att förhala och förtöja fartyg. Det finns fortfarande ett antal moringar bevarade vid bruket. Därför såg vi det nödvändigt att även inventera dessa, varvid vi hittade 15 stycken. Dessa fotograferades av, mättes och GPS position togs. Detta kommer att redovisas i slutrapporten. Det har oftast talats om två hamnlägen vid bruket, ett äldre i Prästviken och ett nyare som anlades under 1850 talet i Utterviken, detta sedan hamnen i Prästviken grundats upp för mycket. I Medelpads nedlagda järnbruk nämns att man redan 1686 ansåg att hamnen i Galtströmsviken var för grund. Däremot sägs det att det fanns en god hamn vid södra Utterviken, belägen 1500 alnar eller 900 meter norr om bruket. Där brukade två eller tre fartyg ligga och lossa eller lasta samtidigt. Sedan fick malmen föras till hyttbacken (i Prästviken?) i mindre båtar. 13
FORTSATTA UNDERSÖKNINGAR Planerad verksamhet under 2010: Vraket utanför Gässhällan (Fmis Njurunda 811) kommer att dokumenteras bättre. Det är möjligt av vi i framtiden kommer att hitta denna förlisning i de skrivna källorna i något arkiv. Den bör med stor sannolikhet vara omnämnt någonstans. Ett sätt att försöka fastställa vrakets ålder är att årsringsprov tas på virket, s.k. dendrokronologi. Detta är en tillståndspliktig handling och kan ansökas hos Länsstyrelsen. Hamnanläggningen i Prästviken kommer att undersökas. Detta hanns inte med under 2009. Pråmvraken i Lubban kommer att dokumenteras bättre. Sonarindikeringarna som inte hann undersökas under 2009 skall det dykas på för att fastställas vad det är. Slutrapporten kommer att sammanställas under hösten och finnas tillgänglig senast 31 december 2010. Efter projektets avslutande kommer samtliga originalhandlingar att arkiveras hos SCA arkiv Merlo, allt enligt 1 kap 9 Sekretesslagen (SFS 1980:100). Häri kommer att finnas dagboksanteckningar, skisser, kartor, mätuppgifter, rapport från sonarkartering, samt film och fotomaterial. Dess fullständiga innehåll kommer att framgå i slutrapporten. Högar efter stenkistor och kajkonstruktion i Prästviken, maj 2009. 14
REFERENSER Tryckta källor Haslum, Bertil. Från Galtströms järnbruk till SCA. 1993 Mossin, Solveig. Här stelnade smältan förevigt, artikel i Populär Historia 3/1991 Norberg, P. Medelpads nedlagda järnbruk. 1959 På Landshöfdinge Embetets vägnar: A. Asker och N. Larsson. Hamn ordning för Galtströms lastageplats, 1887 Muntliga källor Kjell Åke Hermansson, SCA Merlo arkiv Jan Lövgren, SCA Merlo arkiv Ulf Broman, Galtström Maria Mattsson Mähl, Uppsala Lars Thornberg, Njurunda samt många fler som bidragit med uppgifter Arkivalier på SCA Arkiv Merlo Första Delen af Geometriske Chartan Öfwer Skogsdelningen mellan Intressenterne af Galtströms Bruk. 1748 Karta i två delar öfver Galtströms Bruks Recognitions skog och Armsjö skogen. 1878 79 Karta öfver Galtströms Hamn i Njurunda socken, uti Westernorrlands län. 1894 15