Innehållsförteckning. Lista av termer för självstudium 60 Frågor 60 Källor och litteratur 61. Version 1.4.

Innehållsförteckning Förord 2 Dopet i Nya testamentet 5 Finns spädbarnsdopet i Nya testamentet? 35 Dopet i den tidiga kyrkan 44 Allmänna argument om barndop 50 Slutord 57 Lista av termer för självstudium 60 Frågor 60 Källor och litteratur 61 Version 1.4. 1

Förord I det här häftet vill jag dela med mig av min upptäcktsresa om det kristna dopet. För cirka åtta år sedan startade den här resan för min del. Jag har under de här åren funderat mer eller mindre aktivt på det kristna dopet. Nu är det dags för en summering och rapportering av mina slutsatser. Min dopförståelse har haft sin grund i den lutherska trostolkning som jag har blivit uppväxt med. På senare år har jag haft förmånen att få bekanta mig med nya synvinklar om dopet från andra kristna samfund, vilket givetvis gör att man blir en aning konfunderad. Den förvirringen har jag löst genom att själv grundligt studera Bibelns lära om evangeliet och dopet. När jag har studerat Bibeln har jag inte strävat att få bekräftelse för mina egna föreställningar utan jag har strävat efter att förstå Ordet som det står skrivet och att sedan anpassa mig själv till det. Jag har givetvis dragit nytta av redan aktualiserade frågeställningar när jag har närmat mig bibeltexterna men jag har inte begränsat mig till enbart ett tankesystem. Det här häftet är alltså inte en typiskt samfundsstödjande skrift, utan jag skriver öppet om mina intryck med förhoppningen att kunna hålla mig till sanningen i Skriften, i kyrkohistorien och gällande händelser i min omgivning. Det finns kanske skäl att redan här i början påpeka att min dopsyn har ändrat sedan jag började min resa. När jag har läst Bibelns och den tidiga kyrkans lära om evangeliet och dopet så har det materialet pekat i en annan riktning än vad jag själv stod för. Själv drog jag konsekvensen av denna nya övertygelse genom att låta döpa mig sommaren 2007. Grundarbetet med studierna om dopet gjorde jag före mitt dop och en del har jag kompletterat efter dopet, och de senare slutsatserna har bara bekräftat att mina tidigare insikter håller. Jag har alltså inte först gjort något och sedan försökt hitta legitimation för mina handlingar efteråt. Dopet har i alla tider varit en fråga som väcker reaktioner. Kanske beror de överdrivna reaktionerna på att människor upplever 2

att deras tro och omdöme blir ifrågasatt om någon kritiserar dopläran. Det är enligt min mening onödigt, alla troende borde kunna diskutera Bibelns innehåll med varandra och även respektera varandras åsikter. Den som däremot inte vågar eller orkar öppna Bibeln och läsa vad som står där är ytlig och selektiv. Jag tror att gemenskapen och förtroendet för varandra i vår församling är på en sådan nivå i dagsläget att jag vågar säga och skriva saker som är utmanande för människor med såväl luthersk, pingstkarismatisk eller baptistisk bakgrund. Varför vill jag skriva om dopet? Några goda orsaker är: 1) Många kristna har en bristfällig förståelse av hur evangeliet och dopet hör samman. Det gäller såväl lutheraner som frikyrkliga. 2) Jag tror att människor är intresserade av att veta vad jag anser om dopet som pastor i Friffe, även om medlemskap i församlingen inte definieras på basen av dop- eller nattvardsyn utan genom tron på Herren Jesus. När jag klargör min teologi och praxis hjälper alla inklusive mig att veta var vi har varandra i den härliga blandning av kristna som församlingens gemenskap består av. 3) Många skriver frimodigt om dopet utgående från perspektivet att spädbarnsdop i folkkyrkokontext är det bästa alternativet medan andra perspektiv inte kommer fram lika tydligt, delvis säkert på grund av att frikyrkliga är i minoritet i landet. Det tomrummet vill jag fylla med det här häftet. Jag börjar med att förklara Nya testamentets lära om dopet eftersom Bibelns lära är vårt rättesnöre. Utläggningarna är kompakta och förstås bäst om läsaren själv i något skede läser de bibeltexter som behandlas. Därefter kommer jag att ta upp frågan om det finns barndop i Nya testamentet, och med barndop avser jag i det här fallet döpande av spädbarn och inte att till exempel en åttaåring låter döpa sig för att denne tror på Jesus Kristus. Efter att Bibelns lära om dopet är avklarad ges en inblick i den tidiga kyrkans lära om dopet. Denna genomgång är kraftigt förenklad, inte av den orsaken att jag vill dölja något, utan för att jag vill hålla det här häftet någorlunda kort och för att min tid är begränsad. Jag återkommer kanske till hösten med en uppgraderad version. Det viktigaste är trots allt att se vad Bibeln lär om dopet och att inte låta kyrkohistorien diktera vår tro. Den sista delen består av allmänna 3

iakttagelser och notiser om dopet som jag har gjort under den här resan. 4

Dopet i Nya testamentet Evangelierna De fyra evangelierna berättar om Jesu liv ur den personliga historieskildrarens synvinkel. Angående dopet finns det flera saker att lyfta fram från evangelierna: Johannes dop, Johannes ord om Jesus, Jesu eget dop av Johannes, Jesu lärjungars dop, Jesu dopbefallning samt förhållandet mellan Jesu undervisning och det kristna dopet i övriga delar av Nya testamentet. Johannes dop är det dop som administrerades av Johannes döparen. Johannes dop är inte det samma som det kristna dopet men det hade ändå ett viktigt syfte. Johannes var den som skulle förbereda folket för Kristus, och Johannes dop var ett omvändelsens dop som skulle förbereda människor att ta emot Kristus (Apg 19:4). Johannes döparen sade att Jesus är den som döper i helig Ande och eld (Luk 3:16). Johannes kontrasterar sitt döpande i vatten med att den som kommer efter honom skall döpa i helig Ande och eld, det gör att Jesus blir mer intressant och Johannes mindre intressant och det är precis vad Johannes ville (Joh 3:30)! Det finns två förklaringar i bibeltexterna om innebörden i Johannes uttalande att Messias skall döpa i helig Ande och eld betyder: 1) Jesus är den som utför den verkliga andliga förnyelsen medan Johannes enbart förbereder vägen för honom 2) Jesus är den som skall döma medan Johannes uppmanar folk till omvändelse så att de kan möta Messias. En annan tolkning är att låta Johannes uttalande om Messias syfta på pingsten då lärjungarna blev dränkta i helig Ande och tungor av eld uppenbarade sig över dem, och vidare kan man också tänka sig att Ande syftar på pingsten medan eld syftar på domen vid Herrens återkomst. Petrus tolkar innebörden av att Jesus döper i helig Ande vidare än själva pingsten, så att det gäller alla som kommer till tro på den korsfäste och uppståndne Herren (Apg 11:16-17). Det är intressant att Johannes inte talar om att Messias skall döpa i vatten och Ande (Jfr. Joh 3:5). Johannes fokus är på faktumet att en andlig 5

förnyelse kommer genom Messias och inte på under vilka omständigheter den äger rum. Vad Johannes inte såg var att Messias de facto skulle komma att döpa med helig Ande och att han skulle komma att använda vatten som nådemedel för det. Johannes döpte också för att Jesu eget dop skulle kunna äga rum och så att människor genom detta dop på skulle få ytterligare en orsak att fästa ögonen på Jesus istället för på Johannes (Joh 1:31). Evangelisten Markus berättar följande om Jesu dop: 9 Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i Jordan av Johannes. 10 Och se, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. 11 Och en röst kom från himlen: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje. (Mark 1:9-11) Varför måste Jesus bli döpt? När man väl har ställt den frågan kunde man också fundera över varför Jesus måste bli människa, för dessa två frågor hör samman. Orsaken till att Jesus låter sig döpas av Johannes är med hans egna ord att så bör vi uppfylla all rättfärdighet (Matt 3:15), det vill säga: detta var rätt i Guds ögon och hörde till frälsningsplanen för Mänskosonen kom till jorden för att identifiera sig med mänskligheten. Att Jesus blev döpt markerade också början på hans offentliga tjänst och därför var det en viktig händelse. Det finns likheter mellan Jesu eget dop och det kristna dopet men några viktiga bitar saknas för att vi skall kunna dra ett likhetstecken: Jesus var fullkomlig och behövde varken omvändelse eller förlåtelse och dessutom saknas kopplingen till Jesu död och uppståndelse som ju är en central del av det kristna dopet. Jesu eget dop påminner oss om vissa aspekter av det kristna dopet men inget likhetstecken kan dras mellan dessa. I Johannesevangeliet (Joh 3:22, 26; 4:2) berättas det om att Jesus och hans lärjungar döpte människor och att denna doptjänst blev mera omfattande än Johannes döparens, men det var inte Jesus själv som döpte utan det var hans lärjungar som gjorde det. Syftet med att Jesu lärjungar döpte människor är höljt i dunkel men troligen är det fråga om ett dop som skulle förbereda människor för den Messianska tidsåldern. Jesu lärjungars döpande pågick en bestämd tid och var inte ett kristet dop utan det hade snarare 6

samma funktion som Johannes döparens dop och uppstod kanske på grund av det stora intresse som fanns för Johannes dop. Fördelen med detta dop var dock den fysiska närheten till Kristus som Johannes döparen saknade. Jesus skickade efter uppståndelsens mirakel ut sina sändebud att predika de glada nyheterna om påskens händelser och för att göra människor till Jesu lärjungar. Som en del i detta uppdrag befallde han dem att döpa. Denna befallning kunde kallas missionsoch dopbefallningen. Var det en ny idé som Jesus framförde med att döpa folk, det vill säga att sänka ner människor i vatten med ett visst syfte, eller var det en etablerad ritual? På Nya testamentets tid fanns det judiska renhetsritualer som inkluderade vatten. Det fanns eventuellt på Jesu tid en dopritual för hedningar som blev judar men det är osäkert i vilken omfattning ritualen utfördes. Vi vet ju också att Johannes döpte med vatten före införandet av det kristna dopet. Vatten som element i ett religiöst sammanhang var alltså inte främmande för Jesu samtida. Dessutom är det inte svårt att förstå symboliken om man säger att dopet förmedlar till exempel rening från synder då vattnet i vardagen används för att rena kroppen, kärl och kläder. Att döpa betyder att doppa, sänka ner, tvätta, dränka eller sänka. När man hör ordet döpa borde det ge associationer i tankarna att man blir nersänkt i något eller att man blir överväldigad av något. Nu menar jag inte att t.ex. en som blivit kristen i ett fängelse och endast har en flaska med vatten att skölja över sig inte har blivit döpt på riktigt. Grundtanken är ändå att dopet i vatten sker genom nedsänkning av hela kroppen i den Treenige Gudens namn. Tillgången av vatten begränsar givetvis i vissa fall, men grundtanken är att den yttre handlingen skall avspegla det inre skeendet att man blir helt innesluten i den Treenige Gudens liv och att man begraver hela sitt gamla liv för att uppstå till ett helt nytt liv med Kristus. Då Jesus befallde att döpa i den Treenige Gudens namn så innebär det att den som blir döpt i Guds namn förenas med den Treenige Guden och får del i hans rike. Namnet talar vidare om att bli döpt med hänvisning till Gud. När namnet Jesus blir uttalat över den döpte så innebär det att den som låter döpa sig gör det för Jesus skull, för att evangeliet om Jesus har överväldigat denne och 7

att man vill ta emot allt som Jesus har att ge. Namn talar i dagens kontext mycket om identitet och tillhörighet. Dessa sidor kan givetvis tillämpas på det Kristna dopet, för genom dopet får människan del i Kristus och hon tillhör nu en annan, men det är en annan sak om de här två senaste tillämpningarna (identitet och tillhörighet) är grammatikaliskt korrekta slutsatser från grundtexten. Evangelisten Markus har fångat upp vikten av att tron och dop hör samman (Mark 16:16). Den som tror på evangeliet blir döpt och får genom dopet del i den Treenige Guden och hans rike. Matteus fokuserar däremot på andra aspekter när han förklarar vad Jesus har sagt om dopet: 1) Utgångspunkten är att Jesus har dött för världens synder och att han har uppstått från de döda. Att Jesus lever är en bekräftelse på att försoningens verk är godkänt av Gud. Jesus har all makt och det innebär att den som verkställer hans befallning kan räkna med att Herren står bakom sitt ord. Jesus är den uppståndne och närvarande Herren som följer med när hans vänner verkställer hans befallning. 2) Det kristna dopet är kopplat till mission och därmed till en expanderande andlig gemenskap. Dopet skall vara ett nådemedel som folk i alla länder och kulturer kan förstå. 3) Till dopet hör lärjungaskapet till Jesus. Lärjungaskap innebär att lära sig av någon, i detta fall av Jesus. Det innebär att den process som Jesus började med de tolv upprepas hos alla Jesu lärjungar i alla tider. Lärjungaskapet handlar om att den döpte lär sig att leva i Guds rike här på jorden. Johannesevangeliets specifika inramning innehåller en spännande text om det kristna dopet som lätt rinner förbi den obemärkte läsaren. I Johannesevangeliets tredje kapitel finns berättelsen om Jesus och Nikodemus. Till Jesus säger Nikodemus att han måste bli född från ovan (Joh 3:3), det vill säga att han måste hitta en helt ny källa till förnyelse och förvandling utom sig själv, nämligen Gud. Detta förtydligar Jesus med att säga att den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike (Joh 3:5). Betoningen ligger på att Guds Ande och inte vattnet förmedlar detta nya liv (Joh 3:6-8). Det som man inte får missa är fortsättningen i berättelsen då Jesus talar med Nikodemus om framtiden och säger att Människosonen skall bli upphöjd för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv (Joh 3:14-15). Ett 8

liknande tankesätt finns i Joh 7:37-39 där det lyfts fram att Anden kommer att utgjutas en dag men att Jesus först måste bli förhärligad genom sin död, uppståndelse och himmelsfärd. Dopläran i Johannesevangeliets tredje kapitel visar att Jesus kände till det kristna dopets innehåll och funktion innan hans efterföljare började undervisa om det. Jesus visste att han måste lida och dö för att sedan uppstå och att en Andeutgjutelse följer på detta. Jesus visste också att dopet skulle bli huvudkanalen för Andens pånyttfödande verk. Dopet är därför viktigt men det finns också skäl att notera att Anden inte förmedlas bara genom dopet i Johannesevangeliets teologi. Dopet i Apostlagärningarna Pingsten Apostlagärningarnas dopundervisning börjar med Petrus mäktiga förkunnelse i det andra kapitlet. Petrus berättade för åhörarna om människans syndfullhet, att Jesus är uppstånden och sitter på tronen och att de troende hade mottagit Anden av den uppståndne Messias. Petrus förklarade också för åhörarna vad de har gjort fel och de förstod konsekvenserna av att de måste möta den upphöjde Kristus som de korsfäst vilket ledde till att åhörarna kom i syndanöd. Därefter sade Petrus till dem: 38 Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. 39 Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar. (Apg 2:38-39). Vägen till försoning med Gud och hans Messias går genom omvändelse och dop i vatten i Jesu Kristi namn. Petrus utlovar förlåtelse för deras synder och den helige Ande som gåva för dem som godtar erbjudandet. Petrus förklarar också att detta löfte gäller från generation till generation och från nation till nation - Gud är god! Evangelium och dopet hör verkligen hemma i missionens glada segertåg. Detta avsnitt avslutas med notisen att de som tog emot Petrus ord döptes, vilket visar att man tog emot löftena genom dopet, eller mer specifikt att tron tar emot evangelium genom dopet. 9 En sidofråga är om de lärjungar som under pingsten var

samlade i övre salen i Jerusalem var döpta med Johannes dop, eller med det dop som Jesu lärjungar praktiserade eller med det kristna dopet. Inget svar kan ges på den frågan. Men från och med pingsten är den tro som evangeliet föder kopplad till dopet. Filippus i Samaria Filippus kom till staden Samaria och predikade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn. Många tecken och under ägde rum och det gjorde att människor tog till sig Filippus budskap. Många kom till tro av predikan, både män och kvinnor, och de döptes (Apg 8:12). Förkunnelsen måste ha förbundit evangeliet med dopet eftersom det framhålls som något avgörande att människor döptes. Å andra sidan finns det ställen i Apostlagärningarna som betonar att människor kom till tro på budskapet utan att nämna något om dop. Det beror troligen på att budskapet alltid ställdes i första rummet och att dopet var en så naturlig del av evangelium att det inte ens behövde nämnas vid varje tillfälle. Rapporter om händelserna i Samarien nådde apostlarna i Jerusalem. Apostlarna var oroliga över det faktum att Anden inte fallit på de troende i Samarien. De var endast döpta i Herren Jesu namn (Apg 8:14-16). Apostlarna Petrus och Johannes reste då till Samarien och lade då händerna på de nytroende så att de kunde ta emot den helige Ande (Apg 8:17). Anmärkningsvärt är att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning. Det får oss att undra när Anden ges under dopet. Sker det när evangeliet lyfts fram, vid nedsänkningen, vid bekännelsen eller vid handpåläggningen? Följdfrågan blir: Hur vi skall definiera vad som hör till dopet? Den vettigaste lösningen är att låta dopet som begrepp bestå av de element som Nya testamentet förknippar med själva dopet. Dopet syftar till nedsänkning i den Treenige Gudens namn men dopet handlar till exempel också om handpåläggning och bön om Andeuppfyllelse. En del blir uppfyllda av Anden när de hör evangeliets förkunnelse, andra vid nedsänkningen och övriga vid handpåläggningen. I evangelisationen är Petrus uppmaning på pingstdagen grundmodellen för evangelium och dop: omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir 10

förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. (Apg 2:38). Den som låter döpa sig får Andens gåva, det är Guds löfte, men hur Gud förverkligar sitt löfte är på Guds ansvar. Som medmänniskor behöver vi hjälpa varandra in i den fullhet som Gud har bestämt mer än så kan vi inte göra. Det är ändå intressant att apostlarna i Jerusalem inte var intresserade av att dopautomatik praktiserades på fältet utan snarare av frågan har de troende fått Andens gåva på samma sätt som vi? Det får stå som en utmaning till oss och inte som en motsättning till det löfte som Petrus uttrycker på pingsdagen. Hur är det möjligt att det dop som Filippus administrerade i Jesu namn inte åstadkom det resultat som apostlarna ville se? Den frågan får vi inget svar på från texten. Kanske ville Gud lära församlingen att samarbeta? Jag tror däremot inte att en rätt slutsats av texten är att ett giltigt dop bara kan administreras av apostlar för Paulus själv lät andra sköta döpandet medan han fokuserade på förkunnelsen (1 Kor 1:14-17). Eventuellt kunde man tänka sig att problemet med Filippus dop var avsaknaden av handpåläggning med bön om Andens gåva vid dopet. Filippus och den etiopiske hovmannen En etiopisk hovman hade rest till Jerusalem för att tillbe. På vägen hem satt denna andliga sökare och läste i profeten Jesajas bokrulle och han grubblade över vad ett ställe från Jesaja 53 betydde. Gud hade ögonen på den här mannen och ledde Filippus till honom så att Filippus fick predika evangeliet om Jesus utgående från det bibelställe hovmannen funderat på. När de färdades fram på vägen kom de till ett ställe där det fanns vatten och hovmannen frågade Filippus Se, här finns vatten, vad hindrar att jag blir döpt? (Apg 8:36b). Vers trettiosju saknas i de flesta nya översättningar och den lyder Filippus sade till honom: Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske. Hovmannen svarade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son. Orsaken till att man plockat bort denna vers är att den bara finns i senare handskrifter. Hursomhelst så steg de båda ner i vattnet och Filippus döpte hovmannen. Den här episoden lär oss att Filippus måste ha nämnt dopet när han predikade evangeliet om 11

Jesus för hovmannen. Paulus omvändelse Paulus blev överväldigad av den uppståndne Jesus Kristus när han var på väg till Damaskus för att förfölja kristna. Paulus fick instruktionen av Jesus att gå in till Damaskus för att få ytterligare instruktioner när han väl kommit till staden. I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias och honom sände Herren till Paulus. När Ananias kom in till Paulus så förklarade han att Herren hade sänt honom för att Paulus skulle få sin syn och bli fylld av den helige Ande (Apg 9:17), och genast blev Paulus helad från blindheten. Sedan sade Ananias till Paulus: Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. (Apg 22:16). Det är intressant att Paulus som nyligen hade haft ett radikalt möte med den uppståndne Jesus ändå får instruktioner om att hans skall få bli uppfylld av den helige Ande, och att han skall låta döpa sig med löfte om syndernas förlåtelse samt att Paulus skall åkalla Herren Jesu namn. Det tycker jag kan förklara varför vi skall döpa människor som mött Herren redan genom förkunnelsen eller genom en syn om natten. Förkunnelse och förbön som används i evangelisationsarbetet leder människor till den uppståndne, men ändå skall de döpas i vatten för att få förlåtelse för sina synder och för att få uppfyllas av den helige Ande. Den längsta tiden mellan förkunnelse och dop i Apostlagärningarna är tre dagar. Detta glapp berodde på att det dröjde några dagar innan Ananias kom till den blinde Paulus. Det betyder inte att de kristna i Apostlagärningarnas berättelser var slarviga med undervisningen om den kristna tron, det visar bara på vilken ordning de hade: först förkunnades ett enkelt och rakt evangelium, sedan blev det dop och därefter lärjungaträning. Denna praxis fick en ny betoning efter Nya testamentets tid så att evangeliet predikades först men sedan kom en förberedelsetid innan dopet. 12

Petrus och Kornelius En from officer vid namn Kornelius fick besök av en Herrens ängel som uppmanade honom att sända efter Petrus. Kornelius skickade iväg sändebud för att hämta Petrus till sig. När Petrus kom till Kornelius hus hade officeren samlat ihop sina släktingar och närmaste vänner så att de alla skulle kunna lyssna till vad Petrus hade att säga. Herren hade visat för Petrus redan innan han kom fram till Kornelius hus att Gud inte gör skillnad mellan folkgrupper. Därför satte Petrus frimodigt igång med att predika evangeliet om Jesus Kristus och under det att han talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. De Jesustroende judar som hade följt med Petrus kunde konstatera att den helige Andes gåva också hade blivit utgjuten över hedningarna eftersom de talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus sina bröder: Inte kan väl något hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande? (Apg 10:47). Därefter befallde Petrus att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Denna händelse då Petrus går över till hedningarna för att predika evangeliet om Jesus Kristus var avgörande för den kristna trons utbredning. Det skulle ha varit ett massivt bakslag ifall troende judar som Petrus inte hade levt ut sanningen till fullo att Jesus är alla folkgruppers Herre. Herren själv är den stora initiativtagaren och dirigenten i berättelsen. När Petrus predikade Kristus landade budskapet hos åhörarna och den helige Ande var inte sen att bekräfta budskapet med sin närvaro. Notera att Petrus vill döpa de nytroende hedningarna i vatten i Jesu Kristi namn trots att de redan var bekräftade som Herrens egna av Anden. Varför? För att dopet ger gåvor som alla troende behöver. I detta fall saknade de nytroende en verbal avlösning av deras synder och de hade inte fått chansen att bekänna sin tro på Herren med sin mun. Dessutom saknade de erfarenheten av att dö och uppstå med Herren i dopet. Lydia Affärskvinnan Lydia fick höra om Herren Jesus genom att Paulus predikade för en grupp kvinnor. Herren öppnade Lydias hjärta så att 13

hon tog till sig det som Paulus predikade. Därefter hände följande När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren. (Apg 16:15). Min tolkning är att det antingen fanns andra från Lydias familj bland kvinnorna som lyssnade till Paulus eller så kallade hon till sig övriga familjemedlemmar efter att hon kommit till tro på Jesus för att de också skulle få höra det budskap som Paulus predikade. Hursomhelst ser vi att det var Herren som gav tron genom evangeliets förkunnelse och att dopet var en naturlig del av Paulus evangelium. Fångvaktaren Paulus och hans medarbetare Silas hamnade i fängelse till följd av att de hade drivit ut en oren ande. När de var i fängelset lät Gud skaka om fängelsebyggnaden så att alla fångars bojor lossnade och dörrarna öppnades. Det här var som en mardröm för fångvaktaren som visste att han skulle bli anklagad för att ha släppt lös alla fångar ( Det var Gud! - ursäkten är inte så trovärdig inom fångvården ). När han skulle begå självmord ropade Paulus till honom och sade att alla fångar var kvar. Fångvaktaren hade noterat att Paulus och Silas var tillfångatagna på grund av händelsen med den orena anden och han tänkte troligen att det var något särskilt med dessa apostlar. När jorskalvet drabbade fängelset och apostlarna fortfarande var kvar förstod fångvaktaren att det var Gud som låg bakom allt och han fråga apostlarna: Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst? De svarade: Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj. Och så predikade apostlarna Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Och fångvaktaren och de som hörde till hans familj döptes genast. (Apg 16:30b-33). Åter ser vi att dopet är en viktig del av evangelium. Paulus måste ha haft en positiv bild av dopets inverkan samt en övertygelse om dess nödvändighet, annars skulle de inte ha ordnat dop mitt i natten. Nödvändiga komponenter i berättelsen är den närvarande Guden, villiga sändebud i apostlarna Paulus och Silas, förkunnelse av evangelium och att åhörarna sätter sin tro till Herren Jesus och låter döpa sig. Paulus evangelium hade ett tydligt löfte 14

och ett klart villkor: Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj. Paulus hade givetvis mer att säga än denna korta uppmaning, och det innefattas av orden: Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Korint Krispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes. (Apg 18:8) Evangeliets styrka manifesterades i staden Korint på ett mäktigt sätt. Paulus predikade ett avskalat evangelium om Jesus Kristus som korsfäst för människorna i Korint, det vet vi från Korintierbreven. Paulus gick först till judarna men de tog inte emot hans budskap. Men synagogföreståndaren och hans familj kom till tro på Herren. Andra korintier utan judisk bakgrund som lyssnade till evangeliet kom till tro och döptes! Paulus evangeliserade inte utan dop, utan det var en del av hans evangelium. Dopet är inte en jobbig och pinsam grej, utan det är en del av det glada budskapet om Jesus. Efesus Aposteln Paulus kom ner till Efesus sedan han hade rest genom det grekiska höglandet. I Efesus träffade han på några lärjungar till Jesus som han frågade om de hade tagit emot den helige Ande när de kom till tro. Lärjungarna svarade att de inte ens hade hört om att den helige Ande har blivit utgjuten. Paulus blev misstänksam och frågade lärjungarna med vilket dop de hade blivit döpta och de svarade att det var med Johannes dop. Paulus förklarade då för dem att Johannes döpte för att folk skulle omvända sig och han uppmanade folk att tro på den som kom efter honom, alltså på Jesus. Efter den här utredningen döptes lärjungarna i Herren Jesu namn. Paulus lade sina händer på dem och då kom den helige Anden över dem och de talade med tungor och profeterade (Apg 19:1-6). 15

Den här episoden vittnar om att det fanns människor som ville berätta om Jesus men som inte hade full insikt i evangelium. Dessa lärjungar i Efesus hade inte kommit på rätt fot in i det kristna livet då de saknade insikt i det kristna dopet och Andens gåva. Paulus måste ha noterat att något var tokigt med dessa lärjungar då han umgicks med dem. Det är intressant att Paulus först frågar lärjungarna om de tagit emot den helige Ande och först sedan tar upp frågan om dopet. Å andra sidan kan man tänka sig att Paulus tänkte lösa problemet med att de inte hade fått Andens gåva genom att döpa lärjungarna. Jag tror att en rätt förståelse av dopet innesluter handpåläggningen som en del av dophandlingen. Det är ett västerländskt tänkesätt att stycka upp allting i små delar och att skapa konstgjorda kontraster av dessa delar. Dopet är en helhet som består av flera delar eller aspekter. Den här berättelsen visar att det är viktigt att Jesu namn blir uttalat över en människa i dopet. Det är också avgörande att en lärjunge till Jesus har tagit emot den helige Ande, och får jag tillägga, också lever i nuet i Anden. Lärjungarna döptes i Herren Jesu namn. Varför sker det inte i den treenige Gudens namn som det uttryckligen står i missionsbefallningen i Matteusevangeliets tjugoåttonde kapitel? För det första är det viktigt att konstatera att flera bibelställen som talar om dopet innehåller Fadern, Sonen och Anden. Det fanns alltså en medvetenhet om treenigheten under Nya testamentets tid. Jag tror att Paulus såg Herrens Jesu namn som en sammanfattning av allt vad den Treenige vill ge i dopet. Det skall inte ses som ett uttryck för att Paulus inte visste något om Fadern och Anden eller som att han inte såg att Fadern och Sonen är två personer trots att de är ett. En möjlig förklaring till att dopet sker i Jesu namn är att Sonen ger tillträde till Fadern och samt del i Anden. Evangeliets kärna består av Guds handlande i Kristus Jesus och det är till detta budskap och till frälsaren Jesus Kristus som lärjungarna i Efesus blir döpta. Dopet i Nya testamentets brev Romarbrevet 6 I Romarbrevet hjälper Paulus församlingen att reda ut stridigheter 16

som uppstått mellan olika grupper i församlingen, och det gör han genom att föra läsarna tillbaka till trosgrunden, till det evangelium som de en gång satt sin tro till och som blev deras fräsning. Dopet kommer upp i det sjätte kapitlet i ett sammanhang då Paulus går till rätta med kristna som har attityden allt är tillåtet, på fint språk antinominalister. Här blir det tydligt att det går inte att tala om dopet som ett avskilt fenomen utan dopet hör samman med evangelium. De kristna i rom hade fått höra evangelium och satte sin tro till det och lät döpa sig. Det gjorde att de fick syndernas förlåtelse och ett nytt liv i Kristus, men de behövde få nödvändig korrigering av aposteln för att hållas på vägen. Därför skriver följande i brevets sjätte kapitel: 1 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? 2 Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? 3 Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? 4 Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5 Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. 6 Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. 7 Ty den som är död är friad från synd. 8 Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. (Romarbrevet 6:1-8) Paulus förmanar romarna och påminner dem om att de faktiskt har lämnat det gamla syndiga livet nu när de är kristna och han vill föra dem tillbaka till trons goda början och dopet när han säger: Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? (Rom 6:3). Paulus talar här om att vi har blivit döpa till Kristus Jesus. Det innebär att den troende förenas med, eller får del av, Kristus vid dopet. Trons syfte är inte enbart att bekräfta sanningar om Guds handlande i historien utan genom tron har vi gemenskap med Kristus. Dopet är mötesplatsen för detta möte och därmed början på det nya livet med Kristus. 17 Paulus ställer frågan vet ni då inte? till romarna och på så

sätt vill han öppna för en utvidgning av dopets innebörd, från att bli döpt till Kristus, vidare till en annan aspekt som de kristna i Rom antingen inte kände till eller hade förträngt. Paulus har Kristi lidande och uppståndelse i åtanke när han skriver raderna vi läst ovan från Romarbrevets sjätte kapitel. Han tänker på att Kristus dog på korset och blev lagd i graven, och han tänker på att Jesus steg upp ur graven med hjälp av Guds kraft och att han levde ett nytt liv efter uppståndelsen som skiljde sig från det liv han hade levt ända in till döden på korset och gravläggningen. Kristus kom för att bära synderna på sig, men när han hade uppstått var han fri från denna uppgift och hade en förhärligad kropp som var fri från de brister den jordiska kroppen hade haft. Paulus säger att vi tar del av Kristi död och uppståndelse i dopet och använder uttrycket med honom/med Kristus i sammanhanget. Det innebär att när en människa blir döpt så går dophandlingen tillbaka till Jesu död och uppståndelse och den döpte är genom tron och dopet med Kristus i graven när hon sänks i vattnet och med Kristus i uppståndelsen när hon stiger upp i vattnet. Eftersom dopet sker i Kristi namn så får den döpte del av Kristi försoningsgärning genom dopet. Till Timoteus formulerar Paulus samma tanke på följande sätt: 10 Därför uthärdar jag allt för de utvaldas skull, för att de skall vinna frälsningen i Kristus Jesus och den eviga härligheten. 11 Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom. (2 Tim 2:10-11, min kursivering). När vi förstår den här sidan av dopet så inser vi Guds vishet i att använda vattendopet som medel för hans nåd. Nedsänkningen i vattnet och uppstigningen ur vattnet skall konkretisera Jesu död och uppståndelse för den som blir döpt det är Guds pedagogik! Dopundervisningen i romarbrevets sjätte kapitel avslutar Paulus med att säga till antinominalisterna att de genom dopet har: a) lämnat det gamla livet när de steg upp ur dopvattnet liksom Kristus lever ett nytt liv efter uppståndelsen, det finns ingen återvändo till livet bakom graven/dopvattnet b) berövat synden dess makt. Gud har för Kristi skull förlåtit deras synder vilket har konkretiserats i dopet och Gud har också utfört en andlig förnyelse som gör att de inte längre är slavar under synden (sammanfattas senare i Rom 8:2). Därför skall de kristna i Rom inte återvända till det gamla 18

syndiga livet utan leva ett nytt liv i rättfärdighet eftersom de har en ny Herre. Kolosserbrevet 2 I Kolosserbrevet vill Paulus visa sina mottagare att de har fått allt i Kristus och att alla tillägg i form av filosofier eller påbud utanför Kristus inte lägger till något utan snarare tar bort från den frihet de fått i Kristus. I vers nio i det andra kapitlet säger Paulus att gudomens hela fullhet bor i Kristus och i vers tio att de kristna är uppfyllda i honom som är över allt. Därefter kommer ett resonemang som lätt förbryllar vid en ytlig läsning: 11 I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur 12 och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. 13 Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. (Kolosserbrevet 2:11-13a) Paulus talar i det här stycket om Kristi omskärelse, om dopet och om Guds seger genom den korsfäste Kristus. Vid en första läsning verkar det som om Paulus talar för att det kristna dopet sker under ungefär samma omständigheter som den judiska omskärelsen, vilket för någon i sin tur för tankarna till att spädbarnsdop är det enda rätta dopet. Den här tankekedjan existerar inte i texten ovan för Paulus vill framföra något helt annat. När villolärarna i Kolosse ville föra fram omskärelsens förbund visar Paulus att det är överflödigt eftersom det finns något mycket bättre nu, nämligen Kristi omskärelse som inte handlar om en mänsklig handling utan om det som Kristus har gjort. Kristi omskärelse handlar om Kristi död, begravning och uppståndelse från de döda och på att människan får del av Kristi verk genom att begravas och uppstå med Kristus i dopet. Fokus ligger på Guds verk genom Kristus och att Gud skänkt människan förlåtelse från det skuldebrev som vittnade mot oss (v. 14), vidare liv från ett tillstånd i andlig död genom överträdelser och den syndiga naturen (v. 13) samt frihet från ondskans välde (v. 15). Kristus är fullheten och hans verk 19

under påsken ger en full frälsning och den troende får del av Kristi verk genom dopet i dopet blir hennes syndiga natur begravd och hon uppstår till ett nytt liv och får del av Kristi uppståndelsekraft. I dopet sker tillämpningen av Kristi verk och därefter lever den troende ett nytt liv med Kristus. Paulus använder sig av de judaiserande villolärarnas terminologi i Kolosserbrevets andra kapitel då han talar om omskärelse och om oomskuren natur, men det är retorik för att visa att Kristus är lagens fullbordan och han skrotar också deras krav på att den judiska omskärelsen skulle ha något med det nya förbundet att göra. I vers tolv aktualiserar Paulus trons avgörande roll i dopet. Den som har hört evangeliet om Kristus har också fått höra att Jesus uppstod från de döda genom Guds Andes kraft och att döden inte längre härskar över Honom. När en människa låter döpa sig så gör hon det för att få del av Kristi verk, och till det hör Kristi uppståndelsekraft som ger evigt liv. Det innebär att den som låter döpa sig tror att Gud skall uppväcka henne från syndens och dödens makt som härskar i hennes dödliga kropp när hon låter döpa sig. Det förutsätter att den som blir döpt kan förstå Guds handlande i Kristus och att denne låter låta döpa sig i tron på att Gud skall låta den som låter döpa sig få del av uppståndelsekraften som ger evigt liv. Första Korinterbrevet 6:11 Något fantastiskt hade hänt i Korint, evangeliet hade predikats och människor hade fått sina liv förvandlade av Guds nåd. Tyvärr blev det vissa problem med tiden i församlingen vilket ledde till att de kom bort från evangeliets sanning. Paulus skriver det här brevet till församlingen i Korint med nödvändiga korrigeringar och han påminner dem också om den första tiden, att en del av de troende hade levt i uppenbara synder och laster men att de hade fått sina liv förvandlade. Hela brevet börjar med en tydlig markering från Paulus sida att han hade predikat Jesus Kristus som korsfäst för dem och att hans predikan inte bestod av mänsklig visdom utan av en bevisning i Ande och kraft. I det sjätte kapitlet kommer Paulus till hur korinterna fick del av Guds nåd i Kristus Jesus så att deras liv 20

kunde förvandlas: 9 Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. 11 Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. (1 Kor 6:9-11, min kursivering av vers 11) Här gör Paulus en hänvisning till dopet då han talar om att de har tvättats rena. Korinterna som hörde evangeliets ord fick del av dess välsignelser i dopet. Paulus och hans medarbetare verkar ha varit tydliga i sin dopförkunnelse för han säger att de har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn. Det tyder på att syndernas förlåtelse hade uttalats över dem. Vidare verkade Guds Ande hos de troende vid dopet så att de uppfattade sig bekräftade av Gud. Vilken förvandling det måste ha varit, för människor som kände sig smutsiga, ovärdiga, skyldiga och avskilda från livet från Guds på grund av sitt syndiga liv att få renhet, helighet, rättfärdighet och Andens vittnesbörd genom Jesus Kristus. Evangeliets förkunnelse och dopets syfte är att det som hände i Korint skall få ske över hela jorden: att människoliv skall förvandlas så att otippade syndare blir upprättade och förnyade genom evangeliets sprängkraft. Avgörande i denna process är tydlighet, att människor vet att om de tror och låter sig döpas kommer de att få syndernas förlåtelse och Andens gåva. I det här sammanhanget när vi talar om att bli förklarad rättfärdig i Herrens Jesu Kristi namn är det lämpligt att läsa vad som står i Jakobsbrevets andra kapitel: Är det inte de som smädar det sköna namn som har nämnts över er (Jak 2:7). Jakob talar om att det är de rika som smädar Herren Jesu Kristi namn och att det namnet har blivit uttalat över de troende. Det är inte långsökt att tänka sig att Jakob tänker på något som hände vid dopet, kanske just det att syndernas förlåtelse förkunnades över den som blev döpta i Jesu Kristi namn. 21

Efesierbrevet 5:25-27 I Efesierbrevets femte kapitel gör Paulus jämförelser mellan dynamiken i församlingen och äktenskapet. När Paulus skall uppmuntra männen att älska sina fruar kommer Jesus-freaket Paulus att tänka på Kristi exempel: 25 Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, 26 för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. 27 Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (Ef 5:25-27, min kursivering) I det här bibelstället nämner Paulus evangeliet i förbifarten. Ordningen i resonemanget är att Kristi offer på korset kommer först: Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den för att helga den. Därefter kommer han in på hur människor får del av Kristi verk och då nämner han ett bad i vatten med ordet som bas. Vatten utan evangeliets löften är bara vatten. Men när dopet sker i kraft av löftena får det mäktiga resultat. Löften som är förbundna med dopet är att församlingen/den som blir döpt blir renad från sina synder och hon är utan fläck eller skrynkla i Kristus. Döpt till Kristus I Galaterbrevet täpper Paulus till munnen på alla som söker rätt ställning inför Gud genom laggärningar. Paulus visar bland annat på att lagen var en övervakare fram till Kristus och att de som tror på Kristus är de sanna arvtagarna till Abrahams välsignelse. Paulus visar också att det inte är genom att framstå som duktig som man kan ta emot något från Gud, utan bara genom att tro på det som Gud lovat. I slutet av det tredje kapitlet skriver han följande om dopet: 22 26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet. (Gal 3:26-29).

Paulus är ute efter att förena församlingarna i Galatien som hade blivit förvirrade av villolärarnas partibildningar. Paulus visar på att de troende de facto är ett i Kristus, de är alla Guds barn i Kristus. Genom dopet har de blivit döpta till Kristus. Paulus använder också bilden av att klä på sig nya kläder när han talar om vad som sker i dopet, nämligen att de har blivit iklädda Kristus. Nu är deras främsta identitet inte längre nationalitet, etnocentricitet, ekonomisk status eller könsidentitet - nu är de först och främst kristna. Dopet har tappat mycket av sin funktion om det blir fråga om dopkläder, musiken vid dopet, yttre omständigheter eller vem som förrättar dopet. Dopet handlar om Kristus, tron handlar om Kristus, för han är vår själs älskare och den vi älskar mest. Dopet handlar till kärnan om Jesus Kristus. Det finns en mycket intressant dynamik i kopplingen mellan Kristus och hans folk. Paulus beskriver det med bilden av en kropp där Jesus är huvudet och lärjungarna är de övriga kroppsdelarna. Det intressanta i Kristi kropp-tanken är avsaknaden av individualistiskt tänkande. Man skulle kunna tro att den kristna tron handlar bara om individens tro och efterföljelse till Kristus, men faktum är att den som vill ha del i Kristus också får hans familj på köpet. Genom dopet får den troende del i Kristus, och Kristus och hans kropp är ett, därför är dopet också till Kristi kropp. I Första Korintierbrevet förklarar Paulus för församlingen i Korint sambandet mellan huvudet och kroppen med ord som lämpade sig för just församlingen i Korint: 12 Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus. 13 I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. (1 Kor 12:12-13, min kursivering). Uttrycket I en Ande har vi alla blivit döpta talar inte entydigt talar om dopet, det kan också förstås som att Paulus säger i en Ande har vi alla blivit helt uppfyllda/genomdränkta/doppade som om det skulle vara fråga om en händelse oberoende av dopet. Vi vet ju från Apostlagärningarnas berättelse att människor fick del av Anden på andra sätt än genom dopet. Men samtidigt vittnar också Apostlagärningarnas berättelser tydligt att Guds grundtanke är 23

ordningen att Anden fås genom evangeliet och dopet (med eventuell handpåläggning). Det är trots allt ändå troligt att Paulus syftar på dopet i bibelstället ovan från Första Korintierbrevet om man ser till kontexten. Om vi tänker tillbaka på vad Paulus skrev i det sjätte kapitlet i Första Korintierbrevet om att de troende i Korint hade blivit rena, rättfärdiga och fått del av Anden i dopet så blir det svårt att tänka sig att Paulus har ändrat teologi inom samma brev. Paulus vill här i det tolfte kapitlet betona Andens betydelse för enheten i kroppen. Det är genom Andens band som vi är ett i Kristus. Att bli döpt till Kristus handlar således också om att bli en del av Kristi församling, hans kropp. Gud för individen in i ett kollektiv. Därför är det onaturligt att se på frälsningen som enbart en sak mellan mig och Herren. Den som får Herren får också hans församling. Det går inte att bli döpt och sedan isolera sig från sin nya familj. Frågan om man måste bli medlem i ett kristet trossamfund för att man blir döpt är däremot inte entydig. Det naturliga är ändå att den som blir döpt signalerar till sina trossyskon och till sig själv att denne är del av den nya familjen. Medlemskap i lokalförsamlingen kan vara ett sådant naturligt tecken. Anden och dopet Paulus förklarar för Titus att Gud har frälst oss genom frälsaren Jesus Kristus. Denna frälsning karaktäriseras av att den inte är beroende av våra gärningar utan av Guds barmhärtighet och nåd. Gud har nollat betydelsen av våra gärningar och har istället uppenbarat en ny väg till rättfärdighet genom Jesus Kristus. Men hur får människan del av denna nåd? Det förklarar Paulus i Titusbrevets tredje kapitel: 24 4 Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, 5 frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, 6 som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. 7 Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar

till det eviga livet. (Titus 3:4-7, min kursivering) Paulus tvekar inte med att säga att människan får del av Guds frälsning genom dopet. I dopet blir människan född på nytt och hon blir förnyad i den helige Ande. Den vana bibelläsaren undrar kanske om det finns en motsägelse mellan att Petrus säger att människan blir pånyttfödd genom Guds ord (1 Petr 1:23) och Paulus utsaga ovan om att pånyttfödelsen sker i dopet? Nej, det gör det inte för också Paulus är medveten om att det är Guds ord som skapar tro (Rom 10:17) och gör dopet verksamt (Ef 5:26) - och Petrus är vidare inte främmande för dopets betydelse, till vilket vi återkommer senare. Det gäller här som för övrigt när man läser Bibeln att förstå helheten och se hur olika bibelställen betonar olika sidor av helheten beroende av sammanhanget där respektive argument finns. I bibelstället ovan visar Paulus på att Gud använder dopet som medel för att föda människan på nytt. Men det är inte vattnet som skapar den nya födelsen utan den helige Ande. Men vattnet och Anden hör samman i denna heliga handling, något som Jesus påpekade klart för Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel när han sade att den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Märk också att det inte finns någon motsägelse mellan att vara rättfärdig av Guds nåd och själva dophandlingen. Dopet har ingen med egenrättfärdighet att göra utan allt med att lyda Guds ordning. På övriga ställen i Nya testamentet betecknas Andens gåva i dopet av Paulus som ett sigill. Att han syftar på dopet kommer fram av att han berör tiden då människor kom till tro på evangeliet och fick Andens gåva (Ef 1:13) eller med ord som helt tydligt talar om en händelse i dåtid i de kristnas liv (2 Kor 1:21-22; Ef 4:30). Bekännelse och dop Vi har tidigare kunnat konstatera att dopet har med syndernas förlåtelse att göra och att denna förlåtelse talades ut över den som blev döpt i Herrens Jesu Kristi namn. Men Herrens Jesu Kristi namn 25

blir också uttalat vid dopet av den som låter döpa sig. Det finns flera bibelställen som visar på att bekännelsen är en viktig del av människans respons till evangeliets förkunnelse. Att låta döpa sig är ju i sig en respons till evangeliets uppmaning och denna respons konkretiseras vid dophandlingen av bekännelsen. Paulus talar om bekännelsens funktion i Romarbrevets tionde kapitel då han säger: Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, men munnen bekänner man och blir frälst. (Rom 10:9-10). Många bibelforskare tror att dessa verser avspeglar en primitiv dopordning som innehåller bekännelsen att: Jesus är Herren. Det kanske verkar vara en långsökt slutsats, men då måste man komma ihåg att trosbekännelsen först hade sin hemvist vid dopet och först senare flyttades till gudstjänsten. Paulus påminner Timoteus om den goda bekännelsen med att säga: Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen [ ] (1 Tim 6:12-13, min kursivering). Enligt Paulus logik är det Gud som först har kallat Timoteus, därefter har Timoteus bekänt sig till denna kallelse genom att avlägga den goda bekännelsen. Denna bekännelse är ingen privat bekännelse inför Herren utan en handling som har skett inför många vittnen. Jesus är också i detta fall förebilden eftersom han bekände vem han var och vad han trodde på inför Pilatus. Vi behöver komma ihåg att Paulus fick instruktionen av Ananias att: Stå nu upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. (Apg 22:16b). Paulus hade själv åkallat Herrens Jesu Kristi namn när han hade blivit döpt. Därför förde han senare vidare den lära och de instruktioner han fått av lärjungar som följde Jesus före hans tid. Bekännelsen är också något som aposteln Petrus kopplar samman med dopet. I det tredje kapitlet i första Petrusbrevet skriver han: 26 18 Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led