Jemen. Geografi.

Jemen https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/ Republiken Jemen bildades 1990 när det konservativa Nordjemen och det socialistiska Sydjemen gick samman. Då skapades ett för regionen ovanligt demokratiskt styresskick med flerpartisystem och fria val, men samarbetet gnisslade och sedan ett kort inbördeskrig 1994 kom nordsidan att dominera helt. Separatistiska strävanden i både norr och söder har lett till återkommande oroligheter och våld. Eskalerande protester mot regimen under 2011 ledde till att president Saleh avgick efter tre decennier vid makten. Hans efterträdare jagades på flykt av Iran-stödda rebeller som intagit huvudstaden och stora delar av västra och södra Jemen. Rebellerna bekämpas med bombanfall av en sunnimuslimsk allians ledd av Saudiarabien, och den mänskliga nöden växer i krigets spår. Geografi Jemen är till ytan något större än Sverige. Landet bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. Den tidigare gränsen gick diagonalt genom dagens Jemen och delade det i en nordvästlig och en sydöstlig del. Det forna Sydjemen var större till ytan, men hade en mindre befolkning. Jemen gränsar till Röda havet i väst och till Adenviken och Arabiska havet i söder. I öst ligger Oman och i norr Saudiarabien. Landgränserna har varit omtvistade. Det gäller särskilt gränsen till Saudiarabien som skär rakt genom al-rub al-khali, en av världens största sandöknar. Ett antal öar hör också till Jemen, inklusive Perim i det strategiska Bab al-mandab-sundet vid inloppet till Röda havet, samt Suqutra som ligger utanför spetsen på Afrikas horn, 35 landmil från Jemens kust. Längs kusten mot Röda havet ligger ett smalt slättland, Tihama, som i huvudsak är torrlagt. Det finns dock enstaka oaser och genom slätten löper tidvis uttorkade flodfåror, wadier. När de fylls med vatten kan åkerbruk bedrivas i området. Vattnet kommer från de bergskedjor med toppar på över 3 000 meter som löper från norr till söder bara några mil innanför kusten. I bergslandskapet finns sänkor med relativt bördig mark. Utmed den södra kusten löper också en högplatå, vars högsta höjd når 2 000 meter över havet. Genom platån, parallellt med kusten, löper den stora dalgången Wadi Hadramawt. Från bergen längs kusterna sluttar marken inåt land och övergår i öken. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/42

Klimatet varierar med höjden över havet. I Tihama i väster är det hett och fuktigt, men eftersom luften inte kyls ned regnar det sällan. I inlandets ökenområden och i låglandet längst i öster är nederbörden ännu mer sparsam. I bergstrakterna är klimatet mer tempererat. Yta 266 000 km2 (2017) Tid svensk + 2 timmar Angränsande land/länder Saudiarabien, Oman Huvudstad med antal invånare Sanaa 2 800 000 (inklusive förorter, FN:s uppskattning 2014) Övriga större städer Taizz 556 000, al-hudayda 471 000, Aden 693 000 (uppskattning 2010) Högsta berg Nabi Shuayb (3760 m ö h) Klimat Klimatet varierar med höjden över havet. I Tihama i väster är det hett och fuktigt, men eftersom luften inte kyls ned regnar det sällan. I inlandets ökenområden och i låglandet längst i öster är nederbörden ännu mer sparsam. På sina håll kan det gå upp till tio år utan att det regnar. I bergstrakterna är klimatet mer tempererat. Somrarna är behagligt varma och regniga medan vintrarna är svala och torra med tillfällig frost. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Sanaa 16 C (dec), 24 C (juni) Medelnederbörd/år i norr 508 mm, i kustområdena 46 mm Befolkning och språk 1 1. Aden 25 C (jan), 32 C (juni) Vid sidan av Saudiarabien har Jemen den största befolkningen på Arabiska halvön, nästan 25 miljoner invånare 2014. Även om befolkningstillväxten inte är lika hög som på 1990-talet växer invånarantalet fortfarande snabbt, med över två procent om året, enligt FN-organet Unicef. Nästan hälften av invånarna är idag under 18 år. Befolkningen är koncentrerad till kustslätterna och de bördigare dalarna på höglandet, i huvudsak i väster. De flesta bor i små byar, bara en tredjedel av jemeniterna bor i städer. Den stora majoriteten är araber. Det finns också en liten minoritet svarta jemeniter, som kallas akhdam (tjänare) som ofta lever i städernas slumområden. Klantillhörighet har stor betydelse, särskilt i högländerna i norr. Där finns ett trettiotal klaner som har grupperat sig i två stora förbund, hashid och bakil. Lite längre söderut lever folk som tillhör madhij-klanerna. Även den södra delen av Jemen har ett komplicerat system av klaner. Motsättningar mellan klaner leder då och då till våldsamma sammandrabbningar. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/42

Sedan början av 1990-talet har tiotusentals människor flytt till Jemen undan oroligheter på Afrikas horn. Strömmen av flyktingar har ökat kraftigt sedan 2006, då våldet på nytt trappades upp i Somalia. Somalier får automatiskt uppehållstillstånd i Jemen. De flesta av flyktingarna vill vidare till länderna vid Persiska viken eller till Europa, men de blir ofta kvar i landet, där många av dem lever under svåra förhållanden. Hundratals omkommer varje år när de försöker ta sig över Adenviken. I januari 2015 fanns knappt 250 000 registrerade flyktingar i Jemen, men sannolikt är den verkliga siffran betydligt högre. Den överväldigande majoriteten av flyktingarna är somalier, kring 95 procent. Där fanns också små men snabbt växande grupper av etiopier, irakier och syrier. Det finns även en stor grupp internflyktingar i Jemen, ett resultat av de senaste årens strider och kriser. I början av 2015 väntade ungefär 365 000 människor på en möjlighet att kunna återvända hem. Praktiskt taget alla jemeniter talar arabiska. I undervisning, medier och skriven text används den så kallad standardarabiskan, (fusha), som bygger på Koranens språk och är gemensam för alla arabiska länder. Den skiljer sig från den arabiska som talas till vardags. Det finns också dialektala skillnader mellan norra och södra Jemen. Två små minoritets språk är nära besläktade med den lokala arabiskan: mehri, som talas i sydöstra Jemen, och suqutri, som talas på ön Suqutra. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 27 584 213 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 47,3 (2014) Andel invånare i städerna 35,2 procent (2016) Nativitet/födelsetal 32,2 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,2 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,3 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,1 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,6 procent (2014) Förväntad livslängd 65 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 66 år (2015) Förväntad livslängd för män 63 år (2015) Folkgrupper araber samt små minoriteter av indier, somalier och akhdam (svarta jemeniter) Språk arabiska är officiellt språk Religion https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/42

Nästan alla jemeniter är muslimer. En dryg tredjedel är zayditer, en liten gren inom shiaislam som framför allt finns i Jemen. Zayditerna bor främst i nordväst där de har dominerat politiken och kulturen i århundraden. Där finns även en stor minoritet som tillhör islams största inriktning, sunni, och i det forna Sydjemen är nästan alla invånare sunnimuslimer. Jemens sunniter tillhör huvudsakligen den shafiitiska skolan inom sunniislam. Där finns också olika sufiska skolor och ultraortodoxa så kallade salafister (se nedan). Zayditerna anses stå sunniterna närmare än andra shiamuslimer och det finns historiskt sett ingen nämnvärd fientlighet mellan sunniter och zayditer i Jemen. Däremot kan regionala spänningar och konflikter mellan klaner ibland ta sig religiösa uttryck. Norra Jemen anses mer konservativt än södra Jemen. Religionen har dock en stark ställning i hela landet. Fundamentalistiska sunnimuslimska grupper har ökat sitt politiska inflytande sedan slutet av 1970-talet, främst i norr, men efter Jemens återförening år 1990 också i södern. Vissa av dessa salafistiska grupperingar har nära band till det islamistiska partiet Islah (se Politiskt system) och många får stöd från Saudiarabien. Även den lokala grenen av det militanta nätverket al-qaida, som säger sig stå för en renlärig tolkning av salafistisk sunniislam, har stärkt sitt inflytande på senare år (se Modern historia). Delvis som en motreaktion till detta har fundamentalistgrupper bildats även bland zayditer i norra Jemen. 2004 utbröt ett krig i Saadaprovinsen i norra Jemen mellan regeringen och den militanta zayditiska huthirörelsen (se Modern historia). Detta har, tillsammans med en allmänt ökande friktion mellan sunni- och shiamuslimer i Mellanöstern, skapat nya spänningar i relationerna mellan sunniter och zayditer i Jemen. Jemen har också små minoriteter av ismailitiska shiiter, judar, kristna och hinduer. Ickemuslimska folkgrupper utsätts för viss diskriminering, men tillåts i allmänhet utöva sin religion i fred. Jemen har också en mycket gammal judisk minoritet, men nästan alla judar evakuerades från landet efter antijudiska angrepp i samband med Israels upprättande 1948. De få återstående judarna i Saada i norra Jemen har utsatts för trakasserier och hot i samband med huthirörelsens uppror under 00-talet. Många har därför flyttat till huvudstaden Sanaa eller lämnat landet. Utbildning Nioårig skolplikt råder och nästan alla pojkar börjar i skolan vid sex års ålder, men bara fyra femtedelar av flickorna. Enligt Världsbankens siffror från 2012 hoppade ungefär en femtedel av pojkarna och en fjärde del av flickorna av skolan innan de avslutat nionde klass. Resultatet är stora könsskillnader i utbildningsnivåerna. Nästan alla män mellan 15 och 24 år kan numera läsa och skriva, men bara tre fjärdedelar av kvinnorna. I den äldre generationen är läskunnigheten lägre. I flickornas fall handlar avhoppen ofta om att konservativa familjer anser att utbildning är onödig för flickorna, medan många pojkar lämnar skolan eftersom de förväntas arbeta för att försörja familjen. Både den jemenitiska regeringen och bistånds givare har försökt bygga ut skolväsendet och utjämna skillnaden mellan pojkar och flickor. FN:s livsmedelsprogram WFP har ett projekt där man erbjuder fattiga familjer mat i utbyte mot att flickorna får gå i skolan, vilket i de områden där projektet pågår har ökat flickornas närvaro i klassrummet med upp till 60 procent. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/42

Knappt hälften av eleverna fortsätter till det treåriga gymnasiet och bara en av tio elever fortsätter till högre studier. Det finns även privata skolor för elever som avslutat grundskolan, bland annat islamiska lärosäten. Det finns nio statliga universitet och ungefär dubbelt så många privata. De flesta studenter väljer att läsa humaniora. Det leder till brist på bland annat tekniskt utbildad personal inom näringslivet. Mindre än en femtedel av studenterna är kvinnor. Tillslag har gjorts mot flera privata muslimska läroanstalter med hänvisning till att de fungerat som en fasad för våldsamma islamistgrupper. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 87,9 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 30,3 (2011) Läs- och skrivkunnighet 66,4 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,6 procent (2008) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 12,5 procent (2008) Kultur Jemen utmärker sig för sin arkitektur. I låglandet är de äldre husen oftast byggda av lera, tegel och vass medan sten vanligtvis används i höglandet. Mest spektakulära är kanske de traditionella tornhusen i norra Jemen som är gjorda av lera. Sådana hus ägs normalt av en enskild familj. De kan vara ända upp till nio våningar höga och har ett utsiktsrum (mafraj) högst upp, där männen ofta samlas för att samtala och tugga qat (se Jordbruk och fiske). På FN:s kulturorgan Unescos världsarvslista återfinns de gamla stadsdelarna i Sanaa och Shibam i Hadramawt, samt Zabid, som var huvudstad från 1200- till 1500-talet, som är belägen nära rödahavskusten En stor del av Zabids gamla bebyggelse anses dock vara i fara, dels för att det inte finns pengar till renoveringar, dels för att husen rivs för att ge plats för modernare byggnader. Ett annat problem är att många antika konstföremål smugglas utomlands för att säljas där. Jemen är också känt för sin muntliga poetiska tradition. Massmedier Efter återföreningen 1990 hade Jemen en efter regionala mått livlig och oberoende press, även om den samlade upplagan var liten. Under 2000-talet har ingripandena mot oberoende medier ökat, och i samband med de kriser som bröt ut 2011 (se Modern historia) har både tidningar och TV-kanaler utsatts för hot och trakasserier, inte bara från staten utan också från klanledare, mäktiga familjer, väpnade grupper och affärsmän. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/42

Journalister vars rapportering anses hota den nationella säkerheten, den nationella enigheten eller Jemens förbindelser med andra stater riskerar, enligt presslagen från 1990, att dömas till fängelse. Det är även olagligt att kritisera presidenten eller smutskasta det jemenitiska, arabiska eller islamiska arvet, men lagarna tillämpas tämligen godtyckligt. Sommaren 2014 vandaliserade regeringstrupper vandaliserade TV-kanalen al-yaman al-youms kontor i Sanaa soch i februari 2015 ockuperade huthirebeller tidningen Akhbar al-yawms centralredaktion i Sanaa. Det lagskydd som finns för jemenitiska journalister tjänar inte mycket till när tidningar och TV-kanaler dras in i konflikterna, samtidigt som landets makthavare byts ut i snabb takt. Regeringen har kunnat kontrollera pressen via domstolarna, men också och genom att staten äger tryckerier och kan styra annonseringen från statliga företag, och det har länge varit vanligt att journalister trakasseras av säkerhetsstyrkorna. Den jemenitiska grenen av al-qaida (se Modern historia) sade sig i januari 2015 ha legat bakom ett blodigt angrepp på den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, som straff för att tidningen ansågs ha häcklat islam och profeten Mohammed. Religiös och politisk propaganda sprids via kassetter, cd-skivor och internet. Få jemeniter har en egen nätuppkoppling i hemmet, men det finns billiga internetkaféer i alla större städer. Det förekommer att myndigheterna blockerar sajter som de inte vill att medborgarna ska se. Knappt fem miljoner jemeniter använde internet år 2014 enligt uppgifter från det brittiska mediebolaget BBC, vilket var den lägsta nivån i Mellanöstern efter Irak. Ungefär 1,5 miljoner jemeniter hade, enligt forskare i Dubai, 2014 ett Facebook-konto och 128 000 hade ett Twitter-konto. Majoriteten av befolkningen får sina nyheter via etermedier, vilket tidigare gav staten stort inflytande över informationsflödet. Det statliga radio- och TV-bolaget har flera TV-kanaler samt ett tiotal radiostationer. Dessa statsägda medier har vanligtvis undvikit att kritisera regeringen. Det statliga informationsmonopolet försvagades på 1990-talet när utländska satellitkanaler började sända TV i arabvärlden. Sedan dess har utländska kanaler som al-jazira, med bas i Qatar, och al-arabiyya, kontrollerad av saudiska intressen men baserad i Förenade arabemiraten, ofta varit viktigare än Jemens egna medier. Under 2000-talet har det dock växt fram ett antal privatägda jemenitiska satellit-tv-kanaler, varav flera sänder från utlandet för att undgå regeringens kontroll. Den första ickestatliga TV-kanalen var al-saida (Den lyckliga), som startades år 2007 i Kairo och har både politiska program och underhållning. Den Londonbaserade Suhail, som grundades 2009, ägs av klanledaren och politikern Hamid al-ahmar. Den Beirutbaserade kanalen al- Masira (Marschen) anses lojal mot huthirörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). Även Aden Live TV sänder sedan 2009 från Beirut till stöd för separatiströrelsen i södra Jemen. al-yaman al-yawm (även känd som Yemen Today) vilken grundades 2012 sänder dock från Jemen. Kanalen tros ha grundats med stöd av den förre presidenten Ali Abdullah Saleh och hans son Ahmed. Bland de statsägda tidningarna ges al-thawra (Revolutionen) ut i Sanaa och al-jumhuriyya (Republiken) i Taizz. Till de större privatägda tidningarna hör Akhbar al-yawm och al-ayyam, som har förbjudits flera gånger av myndigheterna. FAKTA MASSMEDIER Antal mobilabonnemang per 100 invånare 68,5 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 22,6 (2014) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/42

Äldre historia Jemens äldsta historia har satt spår i Koranen, Bibeln och antika källor. På 600- talet blev området muslimskt. Stora delar av landet behärskades från 800-talet av en shiamuslimsk utbrytargruppering, zayditerna, vars ledare kämpade med det osmanska imperiet om makten från och med 1500-talet. Denna del blev senare den självständiga staten Nordjemen. Storbritannien koloniserade Aden i sydvästra Jemen på 1800-talet och förenade senare Aden och de östliga öknarna i det som senare skulle bli Sydjemen. Under antiken tillhörde Jemen det som romarna kallade Arabia felix, det lyckliga Arabien. I Sydarabien blomstrade högtstående kulturer genom handel mellan Indien och medelhavsområdet. Rökelse, guld och kryddor fraktades med kamelkaravaner genom öknen eller sjövägen över Röda havet. Kungariket Saba hade under århundradena före vår tideräkning i stort sett samma gränser som dagens Jemen. Riket var självförsörjande med mat tack vare ett sofistikerat bevattningssystem. Den mest berömda dammen byggdes redan omkring 500 f Kr nära Marib, som då var Sabas huvudstad och som ligger öster om Sanaa. Ruiner av tempel och palats vittnar om en avancerad arkitektur. Det himyaritiska riket dominerade Sydarabien från första århundra det e Kr. Från 300-talet fram till mitten av 500-talet kämpade himyariterna med etiopiska kungadömen om herraväldet i området. Vid slutet av 500-talet tog perserna över makten. År 628 övergick den persiske ståthållaren Badhan till islam. Sedan dess har Jemen varit muslimskt. I slutet av 800-talet bildades ett zayditiskt imamat i norra Jemen, sedan stridande klaner slutit sig samman. Ledaren blev imam, det vill säga reli giöst och världsligt överhuvud. Imamatet bestod fram till 1962. 1517 invaderades Arabiska halvön av det osmanska imperiet, med säte i dagens Turkiet. Även de europeiska kolonialmakterna började söka sig till området. Portugiserna erövrade Aden 1551, men staden återtogs året därpå av osmanerna. 1618 började britterna upprätta ett handels centrum i Mocka vid Röda havet. Vid denna tid fick imamatet i norra Jemen en ny imam som inledde krig mot osmanerna. 1636 gav osmanerna upp och retirerade norrut. Den nye imamen och hans efterföljare återtog hela det territorium som en gång hade tillhört himyariternas kungadöme, men förlorade därefter gradvis kontrollen över området. 1798 ockuperade britterna ön Perim vid inloppet till Röda havet och 1839 erövrade de även Aden. Efter Suezkanalens öppnan de 1869 ökade Adens strategiska betydelse. Osmanerna i norr och britterna i söder hamnade allt oftare i konflikt med varandra. I början av 1900-talet kom de överens om att dela upp regionen mellan sig. Gränsen fastlades 1914 och delade upp området i Nord- och Sydjemen. Modern historia Fram till 1990 var Jemen delat i Nord- och Sydjemen. Nordjemen styrdes från 1970-talet av Ali Abdullah Saleh, som stödde sig på en allians med klaner och islamister och sökte stöd utanför landet. Det kommunistiska Sydjemen höll på att kollapsa efter Sovjetunionens sammanbrott 1989 och uppgick 1990 i ett enat Jemen. 1994 utkämpades ett inbördeskrig där det sydjemenitiska inflytandet beskars. Saleh dominerade därefter hela Jemen, men fallande oljeinkomster, uppror och andra interna problem underminerade sakta men säkert hans styre. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/42

2011 utbröt stora protester i samband med den arabiska våren, vilket blev slutet för Salehs regim men som också ledde till att Jemen började falla sönder som stat. Nordjemen Osmanerna hade svårt att vinna full kontroll över sin del, Nordjemen. Imamen spelade en viktig roll i motståndskampen. 1911 slöt jemeniter och osmaner ett fördrag som innebar formell osmansk överhöghet, men i praktiken fick imamen kontroll över högländerna och osmanerna över kustslätten Tihama. Under första världskriget kollapsade det osmanska imperiet, och imamatet i norra Jemen blev helt självständigt 1918. Den styrande imamen Yahya gjorde även anspråk på Sydjemen som stod under brittisk kolonial förvaltning. Anspråken grundade sig på släktskap med de himyaritiska kungarna, och kraven inkluderade också provinserna Asir och Najran i Saudiarabien. Detta ledde till skärmytslingar med britterna och strider med Saudiarabien. 1934 slöts ett fredsfördrag mellan Jemen och Saudiarabien där imamen avstod från en stor del av sina krav i norr, men konflikterna fortsatte. 1948 mördades den nordjemenitiske ledaren imam Yahya av politiska motståndare. Makten övertogs av hans äldste son Ahmed som fortsatte styra som enväldig härskare, men bröt Nordjemens isolering från omvärlden. Ahmed avled 1962. En grupp arméofficerare tog då tillfället i akt. Med hjälp av Egypten störtade de den nye imamen, Ahmeds son, och utropade Arabrepubliken Jemen. Det ledde till inbördeskrig mellan republikaner och imamtrogna rojalister som fick stöd av Saudiarabien. Egypten drog tillbaka sina trupper 1967, medan saudierna beslutade sig för att acceptera den nya nordjemenitiska republiken som motvikt till den nybildade socialiststaten i Sydjemen (se nedan). Kriget tog slut i mars 1970. Nordjemen blev beroende av bistånd från Saudiarabien och andra länder, och fortsatte att skakas av inre spänningar som underblåstes av den rivaliserande regeringen i Sydjemen. 1974 genomfördes en oblodig militärkupp i norr som drev president Abd al-rahman al-iryani från makten. Efterträdaren Ibrahim al-hamadi mördades 1977. Hans ersät tare Ahmad al-ghashmi dog 1978 i ett sprängdåd som troligen hade planlagts i Aden. Makten övertogs då av Ali Abdullah Saleh. Efter några oroliga år med stridigheter mot både inhemska motståndare och Sydjemen stabilisera des läget. 1982 sammankallade Saleh en delvis folkvald församling, All - män na folkkongressen (AFK), som skulle fungera som en politisk mass organisation. Ekonomin i Nordjemen förbättrades också, även om landet förblev beroende av bistånd. 1984 upptäcktes för första gången större oljefyndigheter. Regeringen blev i slutet av 1980-talet något stabilare, vilket underlättade ett samgående med Sydjemen. Sydjemen I det brittiskkontrollerade Sydjemen hade den viktiga hamnstaden Aden utvecklats snabbt, men det rådde stora skillnader mellan Aden och den fattiga landsbygden, där lokala sultaner styrde under britternas överinseende. Underjordiska motståndsceller mot kolonialmakten bildades i Aden under 1950-talet. I ett försök att motarbeta nationalisterna lät britterna några sultanat på landsbygden bilda en federation 1959. Så småningom införlivades även kronkolonin Aden med den så kallade Sydarabiska federationen, som fick ett visst självstyre. Självständighet utlovades till 1968. Från 1963 bedrev dock Nationella befrielsefronten (NLF) väpnad kamp för en självständig socialistisk stat. NLF hade inledningsvis stöd från Egypten, men gick snart för långt åt vänster för Kairos smak. Efter egyptiska påtryckningar bildade NLF och en annan motståndsrörelse 1966 en ny allians, Fronten för befriande av det https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/42

ockuperade Sydjemen (Flosy). NLF bröt snart samarbetet, och Flosy försvagades ytterligare av det egyptiska tillbakadragandet från Nordjemen. Sydarabiska federationen föll samman i slutet av 1967, och efter förhandlingar i Genève i november samma år överlämnade britterna landet till NLF, som hade krossat Flosy. Sydjemen var ett sargat land, med svåra inre motsättningar. NLF:s förste president, Qahtan al-shaabi, störtades i en kupp 1969, och efterträddes av en radikal vänsterfalang under Salim Rubay Ali. Enpartisystem infördes och 1970 antog staten namnet Demokratiska folkrepubliken Jemen. Sydjemen blev därmed arabvärldens enda kommunistiska stat, i beroendeställning till Sovjetunionen. Jordbruket kollektiviserades, Aden förlorade sin gamla roll som frihamn, och Sydjemen stödde väpnade vänstergrupper i Nordjemen och Oman. Mellan 1967 och 1972 flydde en fjärdedel av befolkningen till Nord jemen. Många av flyktingarna beväpnades av Saudiarabien för att försöka störta regeringen i Aden, och Sydjemen försökte på liknande sätt underminera regimen i norr. Detta ledde till strider längs gränsen 1971 1972. Konflikten avbröts efter medling av flera arabstater och följdes av en formell överenskommelse om ett förenat Jemen. Nya strider utbröt 1978 1979 och utmynnade i en sydjemenitisk invasion av Nordjemen. Även detta krig avslutades på samma sätt, med ett löfte om att bilda en gemensam stat. 1978 avsattes och avrättades president Ali, varefter NLF och flera mindre organisationer slogs samman till ett nytt stats bärande parti, Jemens socialistparti (JSP). Partiets och landets nye ledare, Abd al-fattah Ismail, förespråkade en kompromisslös marxistisk politik, men avsade sig efter två år makten och gick i exil till Moskva. Den nye statschefen Ali Nasir Muhammad drev en mer pragmatisk politik. Han upprätthöll de goda förbindelserna med Sovjetunionen men försökte även närma sig grannländerna. En islossning ägde rum mellan de två jemenitiska staterna. Men oppositionen växte på hemmaplan och 1985 återvände Ismail från Moskva för att ta upp kampen mot Muhammad. Ett kort inbördeskrig bröt ut i januari 1986. Ismail försvann spårlöst, medan Muhammad flydde från landet. Några dagar senare svor den tidigare premiärministern Haidar Abu Bakr al-attas presidenteden och fick det svåra uppdraget att normalisera situationen i landet. Ny JSP-ledare blev Ali Salim al-bid. De fortsatte liksom sina företrädare att söka bättre kontakter med andra länder i regionen, men också med USA och andra västländer. Den nya sovjetiska utrikespolitiken under Michail Gorbatjov medförde stora förändringar för Sydjemen. Sovjetunionen skar ned biståndet till JSP-regimen och hösten 1989 bröt den centralstyrda ekonomin samman. Ett samgående med Nordjemen framstod som den sista möjlig heten att stabilisera landet och rädda vad som återstod av JSP:s inflytande. Politiska partier tilläts, fångar släpptes och marxism-leninismen förkastades. Vägen låg öppen för en förening mellan Nord- och Sydjemen. Jemen återförenas Den 22 maj 1990 förenades de två staterna officiellt. Nordjemens ledare Saleh utsågs till president och den sydjemenitiske ledaren Ali Salim al-bid blev vicepresident. De ledande politiska organisationerna i Nord- och Sydjemen, AFK och JSP, bildade en samlingsregering. Ett presidentråd upprättades, där även det islamistiska partiet Islah ingick; Islah stödde i allmänhet AFK mot JSP. I maj 1991 röstade en majoritet av befolkningen i Jemen ja till en ny författning. Jemen var på väg att bli det mest demokratiska landet i arabvärlden. Men samlingsregeringen led av svåra inre motsättningar. Två mycket olika politiska traditioner skulle förenas, av ledare som betraktade varandra med djup misstro. Reformer för att smälta samman de tidigare ländernas statsförvaltningar och militära styrkor sköts på framtiden. Kriget i Persiska viken 1990 1991 fick dessutom https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/42

förödande konsek venser för ekonomin. När Jemen motsatte sig den USA-ledda militära insatsen mot Irak reagerade bland annat Saudiarabien med att dra in sitt bistånd och utvisa hundratusentals jemenitiska gästarbetare. Läget blev allt instabilare, med mord på politiker och våldsamma protester mot regeringen. Ändå kunde det första parlamentsvalet hållas 1993 under relativt lugna förhållanden. AFK vann 123 mandat, 62 mandat gick till Islah och 56 till JSP. De tre partierna bildade regering. Men detta innebar att JSP, som tidigare hade haft hälften av regeringsposterna, förlorade i inflytande. Syd fruktade att unionen skulle domineras av konservativa islamiska krafter från norr. Efterhand lämnade JSP:s regeringsmedlemmar Sanaa för att istället verka från Aden. I maj 1994 bröt inbördeskrig ut och Bid deklarerade att Sydjemen återuppstått som en självständig stat. President Saleh och den nord jemenitiska armén fick dock stöd från starka klanmiliser, islamiströrelser och vissa JSP-fientliga grupper från södern. I juli stod det klart att nord sidan hade vunnit. Då hade flera tusen människor dödats i striderna. Många JSP-ledare och tusentals soldater flydde till grannländerna. Kriget stärkte de nordjemenitiska ledarnas ställning och trots allt tal om försoning hölls JSP utanför regeringen. Islah fick istället flera ministerposter och Saleh gjorde eftergifter för partiets krav på ökat religiöst inflytande. För att komma ur den ekonomiska krisen vände sig regeringen till Internationella valutafonden (IMF). Ekonomin stramades åt för att nå balans i statsfinanserna och öka takten i tillväxten. När parlamentsval hölls 1997 fick AFK egen majoritet. JSP bojkot tade valet, som blev våldsamt på flera håll. Alla partier utom AFK hävdade att valfusk förekom. I det första direkta presidentvalet 1999 segrade president Saleh med överväldigande majoritet. Han stöddes av Islah, trots att partiet blivit allt mer kritiskt till hans styre. Mer radikala islamistiska grupper började under denna tid genomföra attentat mot utländska mål i Jemen, däribland en amerikansk jagare i Adens hamn som bombades av al-qaida år 2000. USA irriterades över Jemens ovilja att samarbeta fullt ut i jakten på förövarna. Efter terror dåden i USA i september 2001 närmade sig president Saleh USA och började ta i med hårdhandskarna mot regimfientliga islamister. Presidentmakten stärktes efterhand. Vissa av Salehs tidigare allierade började vid denna tid ansluta sig till oppositionen. Dit hörde Islah, som inledde ett samarbete med sin tidigare rival JSP. Det förenade Jemens tredje parlamentsval skulle ha hållits 2001, men sköts upp till 2003. I valet stärkte Saleh på nytt sin ställning. Oppositionen anklagade regeringen för valfusk, men utländska observatörer var tämligen återhållsamma i sin kritik. Saleh valdes om som president även 2006. Läget i landet blev emellertid allt mer spänt. Saleh samlade sakta men säkert allt mer makt i sina egna eller i sin familjs händer, samtidigt som den allt sämre ekonomin gjorde det svårt för honom att köpa motståndares lojalitet. De försämrade levnadsvillkoren drev jemeniter i armarna på oppositionen och lokala makthavare började frigöra sig från Saleh. 2007 avled Abdullah al-ahmar, som hade varit ledare både för hashid klanerna och Islah, och en ny generation tog över ledningen för dessa grupper. I hela landet blev protester och uppror allt vanligare. Sommaren 2004 bröt krig ut mellan regeringsarmén och en zayditisk rebellgrupp i Sada-provinsen i norr. Rebellerna kallade sig al-shabab al-mumin(troende ungdom) men de har alltid varit mer kända som huthirörelsen eller huthierna efter den familj som ledde gruppen. Huthirörelsen sade sig ursprungligen ha tagit till vapen för att bekämpa den diskriminering som de menade att zayditerna i norra Jemen utsattes för, men de protesterade även mot Salehs samarbete med USA och gjorde starka antiamerikanska, antiisraeliska och antijudiska uttalanden. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/42

Blodiga strider mellan regeringsarmén och huthierna kom att blossa upp då och då under återstoden av Salehs styre. Rege ringen anklagade huthierna för att samarbeta med Iran. Saudiarabien stödde i sin tur Saleh och olika klanmiliser knutna till familjen Ahmar, Islahpartiet och sunniislamistiska rörelser som slogs mot huthierna. Salehs regim mötte samtidigt ökande motstånd i söder. Under våren 2007 började en proteströrelse för större självstyre eller rentav självstän dighet för södra Jemen växa fram, den så kallade Sydrörelsen. Demonstrationerna uppmuntrades av JSP. Regeringen slog ofta ner protesterna med våld, vilket bara ökade ilskan i södra Jemen. Under tiden växte problemen med al-qaida på den arabiska halvön (Aqap, se Politiskt system) som även började genomföra attentat utomlands. 2009 och 2010 var gruppen nära att lyckas med att spränga amerikanska passagerarflygplan. Den försökte via propaganda på engelska locka till sig muslimska ungdomar från USA och Europa. Framför allt slogs Aqap dock mot den jemenitiska regeringen och angrep även saudiska mål. USA började genomföra flyg- och drönarattacker i Jemen i stor skala från 2011. Detta försvagade Aqap, men underminerade också stödet för Saleh, eftersom många jemeniter upprördes över USA:s agerande. Det parlamentsval som skulle ha hållits 2009 sköts upp till i april 2011, sedan JSP och Islah hade hotat att bojkotta valet. Den våg av folkliga protester som bröt ut i arabvärlden i början av 2011 spred sig nu till Jemen. Under första hal van av året organiserade demonstranter en rad massprotester där de ställde krav på Salehs avgång. Snart började även makthavare inom regimen vända sig mot presidenten bland annat hans släkting, generalen Ali Muhsin al-ahmar, och hashidklanernas nye ledare Sadiq al-ahmar. Samtidigt spred sig oron till andra delar av landet, där lokala upprorsrörelser fick ökat utrymme i takt med att regimen för svagades. Säkerhetsstyrkorna slog till hårt mot demonstranterna. I februari och mars beräknades ett hundratal människor ha dödats. I april 2011 presenterade Gulfstaternas samarbetsorganisation (GCC) en plan för att lösa krisen fredligt: i utbyte mot löften om att inte ställas inför rätta skulle Saleh lämna över makten till sin vicepresident, syd - jemeniten Abd Rabbu Mansur Hadi, varefter FN skulle hjälpa Jemen att skriva en ny grundlag och hålla val. USA stödde det så kallade GCC-initiativet. Många oppositionsanhängare ansåg att GCC-initiativet var för milt mot Saleh, men presidenten själv sade sig godta planen. Varje gång han skulle underteckna avtalet fann han dock svepskäl för att låta bli. I maj utbröt strider inne i Sanaa, där arméstyrkor ledda av presidentens son Ahmed Saleh, Sadiq al-ahmars klanmiliser, Ali Muhsin al-ahmars militära enheter, och andra klan- och familjemiliser, kontrollerade olika kvarter. I juni 2011 sårades presidenten allvarligt i ett attentat inne i president palat set. Han reste till Saudiarabien för att få vård, varvid vice president Hadi tillfälligt tog över som president. Samtidigt fortsatte protesterna och förhandlingarna. Saleh återvände till Jemen i september och månaden efter sade han sig vara redo att avgå. GCC-initiativet fick nu också stöd av FN:s säkerhetsråd. Den 23 november reste Saleh till slut till Saudiarabien för att underteckna maktöverlämningsplanen. Hadi blev därmed tillförordnad president. Politiskt system Dagens Jemen byggdes upp under president Ali Abdullah Salehs regeringstid, efter sammanslagningen mellan Nord- och Sydjemen. Den grundlag som formellt fortfarande gäller skrevs efter landets enande 1991. Enligt den är Jemen en republik med flerparti system, men sedan Saleh störtades 2011 befinner sig Jemen i ett tillstånd av politiskt kaos (se Modern historia). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/42

I april 2011 lade den regionala samarbetsorganisationen Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), med amerikanskt stöd, fram ett avtal för en övergångslösning i Jemen, enligt vilken Saleh skulle lämna över makten till sin vicepresident Abd Rabbu Mansur Hadi. Saleh skrev under avtalet i november 2011 och Hadi valdes året därpå till president. Från mars 2013 till januari 2014 hölls en så kallad nationell dialog konferens (se Aktuell politik) där man enades om ett antal principer och en grundlags kommitté presenterade i januari 2015 ett utkast till en ny författning. Förslaget hade en tydligt demokratisk profil och var mer liberalt än 1991 års konstitution. Det gällde även i frågor som rörde religionens roll och kvinnors rättigheter, trots islamisternas starka ställning i landet. Det stadgar att landet ska ha ett flerpartisystem, men att politiska partier inte får bildas på etnisk eller religiös grund. De får inte heller ta emot pengar från utlandet. Enligt förslaget ska islam vara statsreligion och sharialagen ska vara en källa för lagstiftning istället för den enda källan som det stod i den gamla grundlagen (se även Aktuell politik). Grundlagsförslaget ska enligt GCC-initiativet godkännas i en folkomröstning, men det är oklart om och när den kan bli av. Den politiska oredan har istället ökat ytterligare sedan huthirörelsen (se nedan) hösten 2014 tog kontroll över Sanaa. I början av 2015 tvingades president Hadi och regeringen avgå sedan huthierna avvisat det nya grundlagsutkastet, även om Hadi senare vägrade acceptera att han hade tvingats bort från makten. Huthierna upplöste parlamentet och meddelade att ett presidentråd skulle styra landet. FN försökte medla mellan de olika grupperna, och flera kompromisser diskuterades i början av 2015, inklusive att låta en ny församling och det gamla parlamentet från 2003 fungera parallellt. Jemen befinner sig alltså i ett slags konstitutionellt vakuum, där ingen är riktigt säker på vilka spelregler som gäller och nya politiska avtal improviseras fram efter hand. I praktiken är det knappast sannolikt att det författningsförslag som lagts fram kommer att lösa Jemens problem. Istället har våldet tilltagit runtom i landet. Redan före 2011 var Jemen ett svårstyrt land, där regeringen hade begränsad makt. Lagarna kunde ofta kringgås och det pågick en rad mindre uppror ute i landet. Ingen centralregering har lyckats få full kontroll över hela Jemen och i vissa otillgängligt belägna landsbygdsområden hade regeringen begränsat inflytande även när Jemen var som mest stabilt. Dessa områden kontrolleras i praktiken av lokala klaner. Klanlojalitet är en viktig del av samhällslivet. Många politiska grupper består i själva verket av klanledare och deras anhängare. Under Salehs långa tid som president koncentrerades den politiska makten i hög grad till honom och hans närmaste släktingar, samt hans klan, sanahan. Sanahan klanen tillhör den stora nordliga klansammanslutningen hashid, som leds av medlemmar ur den mäktiga familjen Ahmar. Den politiska scenen Det finns en mängd politiska partier i Jemen, men tre är särskilt viktiga: Salehs gamla regeringsparti Allmänna folkkongressen (AFK, al-mutamar al-shaabi al-amm; på engelska förkortat GPC), Jemens socialistparti (al- Hizb al-ishtiraki al-yamani, JSP) och det islamistiska partiet Islah (Jemenitiska reformsamlingen). AFK grundades av Saleh 1982 i det dåvarande Nordjemen. Det var en paraplyorganisation som dominerade hela statsapparaten från rege ringen ner till kommunerna, och inkluderade allt från arabnationalister till islamister och klanledare. Partiet är mer populistiskt än ideologiskt. Islah bildades 1990 som en saudistödd, islamistisk utbrytargrupp ur AFK under ledning av Abdullah al-ahmar (1933 2007). Genom Islah allierade sig Ahmars nordliga (främst zayditiska) klan anhäng are med Muslimska brödraskapet, saudisk stödda grupper och andra islamiströrelser. Under större delen av 1990-talet samarbetade Islah med president Saleh och AFK. Därefter anslöt sig partiet gradvis till oppositionen, även om vissa fraktioner stod regimen nära ända fram till 2011. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/42

Jemenitiska socialistpartiet (JSP) bildades 1978 i det forna Sydjemen som ett marxistiskt-leninistiskt parti. Det satt med i regeringen fram till inbördeskriget 1994. Den dåvarande partiledningen gick i exil efter det att Sydjemen förlorat kriget och partiet bojkottade valet 1997. JSP fortsätter att ha stöd i söder, men har nu hamnat i skuggan av andra grupper, som Sydrörelsen(ofta bara kallad al-hirak, rörelsen ). Denna löst organiserade upprorsrörelse började 2007 protestera mot Salehs regering och den nordjemenitiska dominansen i landet. Flera stora politiska grupper representeras inte av något parti och sitter inte i parlamentet, eftersom de var svagare eller inte ens fanns när det senaste valet ägde rum 2003. Men de utövar ändå ett betydan de inflytande. Det tydligaste exemplet är huthirörelsen som sedan hösten 2014 kontrollerar stora delar av Nordjemen inklusive Sanaa, men som inte har någon stark politisk gren. 2011 ändrade den sitt officiella namn till Ansar Allah (Guds anhängare). al-qaida på den arabiska halvön (Aqap) är den lokala grenen av det internationella terroristnätverket. al- Qaida var även aktivt i området i början av 2000-talet, men försvagades efter hårda tillslag i Saudiarabien från 2003 2004 och till viss del även i Jemen. 2006 flydde dock många medlemmar ur fängelset i Sanaa, vilket blev början till en nystart för gruppen, som också kunde utnyttja regeringens till tagande svaghet och ilskan över USA:s politik i regionen (se Utrikes politik och försvar). Aqap tog sitt nuvarande namn 2009. Rättsväsen Enligt författningen ska domstolarna vara oberoende, men de utsätts ofta för påtryckningar från regeringen och inflytelserika grupper. Rättsväsendet ansågs redan före 2011 vara ineffektivt och starka klaner skyddar ofta sina medlemmar från att gripas. En särskild domstol finns för kidnappningsfall och sabotage. Särskilt på landsbygden avgörs många tvister utanför domstolsväsendet, i enlighet med klantraditioner eller islamisk lag. Sedan 2011, och i vissa fall även tidigare, styr väpnade miliser många områden. FAKTA POLITIK Officiellt namn al-jumhuriyya al-yamaniyya/ Republiken Jemen Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Abd Rabbu Mansur Hadi (2012) Regeringschef Ahmed bin Dagher (2016 ) Aktuell politik 2 Viktigaste partier med mandat i senaste val Folkets allmänna kongress (GPC) 238, Yemenitiska reformgruppen (Islah) 46, Yemens socialistparti (YSP) 8 (2003) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkets allmänna kongress (GPC) 187, Yemenitiska reformgruppen (Islah) 53 Valdeltagande 65 % i februari presidentvalet 2012; 76 % i parlamentsvalet i april 2003 1 Kommande val presidentval skulle ha hållits 2013 men sköts på framtiden på grund av inre oroligheter 1. Hadi har under den pågående konflikten drivits bort från sin post i huvudstaden och har nu sin bas i hamnstaden Aden i söder 2. Dagher är premiärminister i Hadis regering i Aden https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/42

Jemen styrdes i över tjugo år av president Ali Abdullah Saleh. Regimen brast i respekten av mänskliga rättigheter även om själva styrelseskicket hade demokratiska inslag. Efter månader av uppslitande strider mellan regimens anhängare och oppositionen lämnade Saleh ifrån sig makten i slutet av 2011. Men landet har fortsatt att plågas av allvarliga inre konflikter. Staten Jemen bildades 1990 då imamatet i Nordjemen slogs samman med det tidigare socialistiska Sydjemen (se Modern historia). Sedan 2000-talets början har flera kriser har blossat upp i landet. Dit hör ett religiöst inspirerat inbördeskrig i norr, en växande separatiströrelse i söder, och islamistiska attentat. Ett annat problem är att oljan riskerar att ta slut under detta decennium vilket innebär att Jemen kan förlora en stor del av sina exportinkomster. Även om läget har försämrats efter hand är interna konflikter i sig inget nytt. Jemens centralregeringar har alltid varit svaga. På många håll styr lokala klanledare efter egna lagar och traditioner. Det förekommer inte sällan stridigheter mellan regeringsstyrkor och klanmiliser, eller inom och mellan olika klaner. Det har också länge förekommit att olika grupper blockerar vägar, spränger oljepipelines eller kidnappar statstjänstemän och utlänningar, för att utöva påtryckningar på regeringen. Det kan till exempel handla om att protestera mot politiska beslut, markera missnöje med dåliga vägar och annan infrastruktur, kräva arbetstillfällen för gruppens medlemmar eller att fängslade släktingar ska friges. Ett skäl till det spridda våldet är att Jemen är ett av världens vapentätaste länder. De flesta vuxna invånare har tillgång till moderna eldhandvapen och vissa grupperingar har också tyngre vapen som pansarvärnsrobotar, luftvärnskanoner och lättare artilleri. Efter maktskiftet 2012 då Saleh efterträddes av sin vicepresident Abd Rabbu Mansur Hadi (läs mer i Modern historia eller Fördjupning) har terrornätverket al-qaida fått ett ökat inflytande i landet och islamistiska grupper har inlett ett eget krig mot staten genom att attackera soldater och poliser eller andra mål som förknippas med centralregeringen. Även separatisterna i söder har börjat använda mer våld för att sätta kraft bakom sina krav, och sedan 2004 pågår ett uppror bland shiamuslimer i norr, så kallade huthier, som känner sig diskriminerade av centralregeringen. För att försöka överbrygga motsättningarna inleddes en nästan årslång nationell konferens i Sanaa 2013. Över 500 representanter för olika grupper i samhället samlades för att skriva en ny författning som skulle bana väg för allmänna val. Konferensen avslutades utan att något egentligt resultat uppnåtts men delegaterna enades om att man skulle omvandla Jemen till en federation för att tillmötesgå rebellerna i norr och söder som krävt en decentralisering av makten. Efter konferensen beslutade en kommitté ledd av presidenten att den tänkta federationen skulle bestå av sex delstater. Beslutet förkastades omedelbart av huthierna och separatisterna i söder (läs mer i Kalendarium). Hösten 2014 belägrade huthirebellerna huvudstaden för att få igenom sina krav på ökat inflytande över landets styre och president Hadi ingick en överenskommelse med rebellerna. Enligt avtalet skulle en ny nationell regering utses och huthierna dra sig tillbaka men så skedde inte. Rebellerna stannade kvar i huvudstaden och kom att överta allt fler statliga institutioner samtidigt som de expanderade söderut i landet. Huthierna fick stöd av den avsatte presidenten Saleh och hans parti Allmänna folkkongressen (AFK). När huthierna ökade trycket ytterligare i början av 2015 valde president Hadi att avgå tillsammans med den regeringschef som utsetts under hösten i samråd med rebellerna. Huthierna upplöste då parlamentet och meddelade att landet tillfälligt skulle styras av ett fem man starkt presidentråd vilket framkallade omfattande protester både inom och utanför Jemen. Hadi återtog sin avskedsansökan och flydde till hamnstaden Aden i https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/42

söder. När huthierna i mars avancerade söderut och närmade sig Aden ingrep de sunnimuslimskt styrda grannländerna till förmån för Hadis regering. En allians ledd av Saudiarabien började flygbomba huthiernas ställningar. Alliansen fick viss stöd av USA (läs mer i Kalendarium). Fredssamtal mellan huthierna och exilregeringen hölls i Genève i mitten av juni 2015, under FN:s medling, för att söka en politisk lösning på krisen, men gav inga resultat. I september återvände både Hadi och hans premiärminister till Aden, efter sex månader i exil. Det sågs som ett tecken på att den saudistödda militäralliansen hade säkrat ett tillräckligt stort territorium för att exilregeringen skulle kunna administrera en del av landet. Kriget har medfört svåra umbäranden för befolkningen, med livsmedelsbrist och spridning av allvarliga sjukdomar som kolera. Hjälpsändningar har hindrats av att den saudiskt ledda alliansen blockerat hamnar och flygplatser. Huthirebellerna och förre presidenten Salehs anhängare har trots det lyckats hålla stånd och kontrollera huvudstaden Sanaa, men det har medfört inre slitningar. När Saleh började visa vilja att förhandla med Jemens internationellt erkända regering föll samarbetet på rebellsidan ihop. Strider mellan oppositionskrafterna utbröt och Saleh dödades i ett överfall av huthier i slutet av 2017, vilket gjort den fortsatta utvecklingen svårbedömd. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn al-jumhuriyya al-yamaniyya/ Republiken Jemen Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Abd Rabbu Mansur Hadi (2012) Regeringschef Ahmed bin Dagher (2016 ) Utrikespolitik och försvar 2 Viktigaste partier med mandat i senaste val Folkets allmänna kongress (GPC) 238, Yemenitiska reformgruppen (Islah) 46, Yemens socialistparti (YSP) 8 (2003) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkets allmänna kongress (GPC) 187, Yemenitiska reformgruppen (Islah) 53 Valdeltagande 65 % i februari presidentvalet 2012; 76 % i parlamentsvalet i april 2003 1 Kommande val presidentval skulle ha hållits 2013 men sköts på framtiden på grund av inre oroligheter 1. Hadi har under den pågående konflikten drivits bort från sin post i huvudstaden och har nu sin bas i hamnstaden Aden i söder 2. Dagher är premiärminister i Hadis regering i Aden Efter terrorattentaten i USA 2001 anslöt sig Jemen till amerikanernas krig mot terrorismen. De två ländernas samarbete för att bekämpa militanta grupper i Jemen är en känslig sak bland många jemeniter. USA har också varit kritiskt till https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/42

vad man ser som den jemenitiska regeringens eftergivenhet gentemot extremistgrupper. Även i grannländerna finns en oro för att Jemens inre problem ska sprida sig i regionen. Jemen saknar fungerande statsmakt och landet befinner sig i flera parallella inbördeskrig. Det finns en rad väpnade grupper i landet utöver den reguljära armén. Somliga är lierade med regeringsarmén, andra slåss mot den. Ett skäl till det utbredda våldet är att Jemen är ett av världens vapentätaste länder. De flesta vuxna invånare har tillgång till moderna eldhandvapen. Vissa grupper, inklusive klanmiliser, har även tyngre vapen som pansarvärnsrobotar, luftvärnskanoner och lättare artilleri. Inte ens när Jemen har varit som mest stabilt har det varit möjligt för rege ringen att styra utan att på olika vis blidka och förhandla med klan ledare och andra lokala makthavare. Detta har gjort att utländska stater lätt kunnat blanda sig i landets politik, genom att finansiera eller själva sluta avtal med lokala ledare. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, Qatar och Iran, som kämpar mot varandra om inflytande i Jemen, och USA, som både är indraget i de jemenitiska maktkamperna och samtidigt angriper al-qaida-anknutna grupper inne i Jemen. Efter al-qaidas terrorattentat i USA 2001 anslöt sig Jemen till USA:s krig mot terrorismen. De två ländernas samarbete för att bekämpa militanta grupper i landet är känsligt för många jemeniter, som är kritiska till USA:s inflytande i Mellanöstern. Samtidigt har USA kritiserat vad man sett som den jemenitiska regeringens eftergivenhet gentemot extremistgrupper. Sedan 2011 har USA regelbundet slagit till mot misstänkta anhängare till Aqap. Hundra tals människor har dödats av kryssnings robotar och drönare och attackerna har väckt stora protester i Jemen. Regeringen hade i hemlighet godkänt dem, även om den inte erkände det öppet. Förhållandet till Saudiarabien har ofta varit spänt. Konflikterna går delvis tillbaka till inbördeskriget i Nordjemen på 1960-talet, då Saudiarabien aktivt stödde rojalisterna. Jemens enande 1990 innebar att det nya landet fick en nästan lika stor befolkning som Saudiarabien, vilket sågs på med oro av de saudiska makthavarna. Saudiarabien reagerade också negativt på Salehs stöd till Irak i Kuwaitkriget 1990 1991 och grannlandet försökte försvaga hans regim bland annat genom att stödja sydsidan i inbördeskriget 1994. Den oklara gränsdragningen mellan Saudiarabien och Jemen i öken området al-rub al-khali har utgjort en ständig konfliktkälla. Ett gränsavtal slöts 1934 och länderna enades om ännu en principöverens kommelse 1995, men nya gränskonflikter blossade upp. År 2000 blev ett avtal klart som slog fast hur gränsen går i nordväst. Uppgörelsen resulterade i ett politiskt töväder. Saudiarabien ökade sitt ekonomiska bistånd till Jemen och öppnade sin arbetsmarknad för jemenitiska gästarbetare. Svårigheterna med att bevaka gränsen har fortsatt att skapa motsättningar. Från Saudiarabien smugglas konsumtionsvaror till Jemen medan vapen och flyktingar går den motsatta vägen. Saudierna oroar sig även för att militanta grupper ska ta sig in i landet från Jemen. 2004 började saudierna bygga en mur längs gränsen. Bygget stoppades, efter protester från Jemen, men Saudiarabien fortsatte i tysthet att konstruera olika former av barriärer och övervakningssystem. Arbetet fick ökad betydelse efter det att huthirörelsen inledde sitt uppror i gränsområdena 2004. Saudiarabien stöttade den jemenitiska regeringens försök att slå ned rebellerna, bland annat genom ett direkt militärt ingripande kring årsskiftet 2009/2010. Våren 2011 beslutade Saudiarabien att återuppta bygget av muren. Därmed hoppades saudierna att kunna hindra terrorister från att ta sig in i landet den vägen. Saudiarabien har arbetat hårt för att genomdriva det så kallade GCC-initiativet och försökte stärka Hadi när han tog över som president efter Saleh. Saudierna oroades också av huthiernas framryckning 2014 2015 eftersom man anser att det stärker Irans inflytande i närheten av Saudiarabiens sydgräns. Iran har traditionellt sett haft måttligt inflytande i Jemen och spelade sannolikt inte någon större roll för https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/jemen/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/42