Heliga Philothei Ortodoxa Kloster o 25 AR
Publicerat till minne av 25-årsjubiléet av den första liturgin i Heliga Philothei Ortodoxa kloster, Grillby, precis 400 år efter Heliga Philotheis martyrdöd. 19 februari /4 mars 2014
Klosterliv på 2000-talet: Ett genomförbart alternativ eller ett bortglömt ideal? Av Moder Eufrosynia från Lesna Kloster, Frankrike En broder gick för att träffa Abba Josef och sade till honom: Abba, jag gör min böneregel så gott jag kan, jag fastar, ber och mediterar, jag lever i frid så gott jag kan, jag renar mina tankar. Vad kan jag mer göra? Äldsten stod då upp och sträckte ut sina händer mot himlen. Han fingrar blev som tio brinnande ljus och han sade till honom: Om du vill, kan du bli helt och hållet brinnande. Detta är vad klosterlivet är: en längtan efter Gud utan gränser. Det är början av tidsåldern som kommer, av Himmelriket, fast här på jorden. Kyrkan kallar klosterlivet ett änglalikt liv. Enligt den Heliga Traditionen, uppenbarade sig en ängel för den helige Pachomios, den förste av munkarna som kämpade i den egyptiska öknen, och uppmanade honom att etablera en klosterkommunitet och gav honom en bronstavla med inristade regler för hans munkar att följa. Från apostlarnas tid till idag har tusentals, hundratusentals, antagligen miljoner människor lämnat allt de har och föraktat allt som denna världen har att erbjuda, för att följa Kristus och leva enligt Evangelierna på ett fullständigare sätt. 1
Vissa tider har denna impuls varit starkare, andra tider svagare, och de heliga fäderna talar om klosterlivet som en barometer för Kyrkans andliga liv. När klosterlivet blomstrar, kämpar verkligen de troende andligt; och motsatsen, när få människor finner inspiration av klosterlivets ideal, när kloster blir färre och förbises, då är det andliga livet bland de troende under tillbakagång. Är klosterlivet något helt förlorat idag? Det är sant, att för moderna ögon, är munken allt mera en gårdagens figur, någon enfaldig och orginell. Ökenfädernas ord och grundarna till klosterlivets liv överflödar av varningar att klosterliv, särskilt de senaste århundradenas strikta asketiska liv, kommer att bli närmast omöjligt i de sista tiderna. Men många människor väljer ändå fortfarande att lämna allt och alla bakom sig, att ta upp klosterlivets kors och följa vår Frälsare, trots vedermödor och avrådande från de mest auktoritativa ortodoxa källorna. Jag tror inte att det är för optimistiskt att tala om ett återupplivande av klosterlivet i vår tid. 2
Vad är det som fortsätter att dra människor till detta levnadssätt, som är ett verkligt mysterium, något som även de heligaste munkarna skälvande talar om med bävan? Framför allt är klosterlivet vägen till ånger och omvändelse. Inte den sortens ånger som när vi stannar upp och suckar och känner oss ledsna över dåliga saker vi en gång gjort och sedan snabbt går vidare till nästa sak på listan över saker vi ska göra; eller en lista av synder som vi mumlar i bikten, så att vi skall kunna ta emot Nattvarden, utan den sortens ånger som innebär en helomvändning, en omvandling, en grundläggande ändring av livsstil. Detta är den förlorade sonens ånger i Evangeliet, som inser att hela hans liv varit helt fel, som lämnar det helt bakom sig för att återvända hem till sin fader för att be om förlåtelse. Gudstjänsten för tonsur av en munk eller nunna inleds med en vers som anknyter till liknelsen: Skynda att öppna för mig Din faderliga famn, för liksom den förlorade sonen har jag förslösat mitt liv. I Din nåds outtömliga rikedom, o Frälsare, avvisa icke mitt hjärta i dess fattigdom. För med förkrosselse ropar jag till Dig, o Herre: Fader jag har syndat mot Himmelen och emot Dig. Det är denna längtan efter vår himmelske Faders famn, efter Hans förlåtelse och efter ett hem med Honom som fortfarande gör att människor vänder ryggen till allting och strävar längs denna steniga väg. Det första steget längs denna väg är att avsäga sig världen och lämna den bakom sig. Detta betyder inte bara att sluta sko- 3
lan eller ett arbete, stänga sitt bankkonto, flytta till ett kloster, klä sig i svart och be sina böner. Enligt de heliga fäderna innebär termen världen den totala summan av våra lidelser, förbindelser, åsikter, obetydliga saker som vi tycker om eller ogillar; allting som fjärmar oss från Gud och hindrar oss från att urskilja Hans vilja. Ingen människa kan närma sig Gud, förutom den som har avskilt sig från världen. Men det jag kallar för avskilja är inte skiljandet från kroppen, utan skiljandet från världens omsorger, säger den helige Isak Syriern, en av de största klosterfäderna genom tiderna. Ingen som har samhörighet med världen kan ha samhörighet med Gud, och ingen som bryr sig om världen kan bry sig om Gud, fortsätter han. Vid denna punkt kommer den vanligaste frågan: Hur vet jag? Hur vet jag att jag är kallad till den särskilda form av att skilja sig från världen som klosterlivet representerar? Alla måste vi lämna världen i form av att komma över våra lidelser och begär på ett eller annat sätt; det råder det ingen tvekan om. Men hur kan en person vara säker på att Herren vill att hon ska göra det genom att omfamna klosterlivet? Hur kan vi urskilja Guds vilja i detta fall? Det är sant att det inte finns några särskilda klostertyper eller särkilda egenskaper som gör att någon är en lämplig kandidat. Men alla blir vid någon tidpunkt övertygade om nödvändigheten i att lämna allt och ge sig ut på vägen hem till sin himmelske Fader. Folk talar ofta om en kallelse, och antar att det måste finns någon sorts mystisk erfarenhet som övertygar en att gå i klos- 4
ter. Det är sant att många som gått i kloster kan se tillbaka på en särskild händelse som var vändpunkten i sitt liv. Nio av tio gånger är det ingenting överjordiskt med det. Om du hör röster eller ser änglar så är förmodligen den sista plats du hör hemma på i ett kloster! Även om det finns ett sådant moment, är valet och beslutet att följa klostervägen nästan alltid en period av verklig kamp, tvivel, rädsla och prövningar. Många munkar och nunnor som jag känner, ville först inte ha något med tanken att göra, när den först kom till dem och de var chockade av idén. De heliga fäderna betonar att det är ingenting som den onde hatar så mycket som klosterlivet och han gör allt vad han kan för att hindra någon från att ta denna väg. Om någon är det minsta andligt vaken, kan man nästan se och höra honom vid denna punkt. Jag vet människor som fått fantastiska erbjudanden om arbete, fått stora summor pengar, äktenskapserbjudanden från långa, mörka, snygga och rika män. Dagen innan en äldre nunna jag kände skulle gå i kloster, stod plötslig hennes man, som varit försvunnen i tjugo år, på tröskeln. Trots prövningarna finns där en växande övertygelse att det inte finns något annat du kan göra, vad som än händer, klosterlivet är det enda genomförbara alternativet. Och detta mal hos dig tills det inte finns någon annan utväg. 5
Bara när en person slutar att lyssna på världens oväsen, och vänder bort sina ögon från dess vilda, psykedeliska färger och när hon återhämtar sig från baksmällan som världen ger, börjar hon se sig själv klart och urskiljer meningen med livet på den här jorden och börjar kämpa mot fienden, den Onde. Det är sant att klosterlivet inte är roligt. Det innebär svårigheter, men det är inte det fysiska som är svårt. Med lite ansträngning och disciplin kan vem som helst lära sig att stiga upp tidigt på morgonen, att stå under långa gudstjänster, göra knäfall, arbeta hårt och arbeta med sådant som man inte nödvändigtvis tycker om. I det avseendet har människor i världen ett mycket svårare liv. Det som är det svåraste i klosterlivet är mötet med sig själv och vem man verkligen är och kampen med att förändra det, det är det som är munkens långsamma, men smärtfyllda arbete, dag för dag, minut för minut. Den helige Johannes Stegen säger: om alla visste hur svårt det var, skulle ingen gå i kloster. Men om de kände till klosterlivets glädje och belöningar, skulle alla komma springande. Klosterlivet är en välsignelse, därför att det ger dig nyckeln till det andliga livet, lär oss en av de äldste från Optinas kloster, den helige Barsanuphius. I vad finner vi denna välsignelse? Det är i vetskapen om att varje dag och varje minut i ditt liv är 6
helgad och betydelsefull inför Gud, även dina dåliga dagar. Så länge du lever livet enligt ditt samvete, går ingen tid förlorad. Där finns vår Kyrkas vackra gudstjänster, som verkligen är början av det himmelska livet redan här på jorden. I världen är vår närvaro i kyrkan alltid tid stulen från de världsliga omsorgerna, ett välkommet andrum, en sorts andlig belöning. I kloster bestämmer gudstjänsterna livets mönster, de är det verkliga livet; allt annat är tid som stjäls från dem. De när oss, instruerar oss och på något sätt till och med underhåller de oss också. När jag kom till klostret var en av mina största rädslor att jag till slut skulle tycka att gudstjänsterna var tråkiga, samma sak år ut och år in, i evighet. I stället tycker jag att de innehåller en sådan rikedom och så många nivåer, den ena djupare än den andra, så att en hel livstid inte är tillräcklig för att börja uppskatta dem. Klosterlivet upprätthåller hela världen, sade en av de äldste från Optina. När det inte finns något klosterliv kvar, kommer Domedagen över oss. 7
i har stor tacksamhet till Moder Philothei för vad hon gjort för klosterlivet i Sverige. Det är ingen liten sak att börja ett nytt liv, att sadla om helt och hållet, att lämna världen, arbete, vänner och släkt bakom sig vid 65 års ålder, att börja ett liv som nunna och bygga upp ett kloster. Men Moder Philothei gjorde det. Hon var en stark och bestämd person med en stor övertygelse. Hon hade stor kärlek till Gud och till klosterlivet, vilket hon alltid sade var det bästa livet. Hon sade att hon visste, för att hon hade även levt ett långt liv i världen. Som barn hade hon besökt Gamla Valamo kloster i Finland, i närheten av där hennes mormor bodde, vilket hade gjort ett djupt intryck på henne. Senare hade hon drömmar om att bli missionär. Under en vistelse på sjukhus, när hon arbetade som tandläkare i Stockholm, 1971, hade hon någon form av uppenbarelse, som blev början till hennes andliga liv och då hon upplevde någon sorts kallelse. Hon skriver med sina egna ord: Profeten Jeremia säger (Jer. 20:7): Du Herre övertalade mig och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så blev det när Herren kom in i mitt liv och förändrade hela min tillvaro. Efter att i många år ha levt långt ifrån Gud, hände en dag sommaren 1971 att Herren sökte mig och jag kände att en stor, varm kraft genomströmmade mig. Efterhand förstod jag att 8
Gud ville något särskilt. Hon sökte först inom Svenska kyrkan och blev vigd till diakonissa 1973. Hon höll ett tacktal på sin diakonissevigning då hon sade: Herrens har kallat oss, övertalat oss, och tänt en eld i våra hjärtan och funnit oss vara värda förtroendet att gå ut som Hans tjänarinnor. Men som hon själv sade senare: jag tjatade om att jag längtade till urkyrkan. Hon fann vad hon sökte när hon kom i kontakt med Ortodoxin på 80-talet genom en ikonmålarkurs i Enköping. Hon tog steget och konverterade och efter ett besök i Heliga Änglarnas kloster i Grekland hörde hon sig själv säga: jag vill bli nunna. Efter att ha blivit vigd till nunna och upplärd i Heliga Änglarnas kloster i Grekland, kom hon tillbaka till Sverige 1987 av lydnad till sin älskade andlige fader Metropolit Kyprianos ( 2013). Efter en tids letande fann hon en plats som hon upplevde var rätt för att bygga klostret, hon 9
10 sade att hon hade en känsla av att det var en gammal böneplats. Hon lade ner själ och hjärta, kropp och ande i att bygga upp klostret och få det så likt moderklostret i Grekland som möjligt och hon frågade sin andlige fader om välsignelse, råd och vägledning i varje steg hon tog. Hon satsade allt hon ägde och levde stundtals på existensminimum, som hon själv uttryckte det, för att få det att gå ihop.
Hon högg ved, odlade grönsaker och blommor, målade ikoner och gjorde ensam dagens alla gudstjänster som hålls i ett kloster. Hon ville att platsen skulle bevattnas med bön, vilket hon också gjorde, något som hennes nötta bönböcker, fulla av egna anteckningar, vittnar om. Hon läste alla gudstjänsttexter högt och hon sade själv att hon upplevde att hon inte var ensam, hon var tillsammans med sin älskade Herre, med Guds Moder, den heliga Philothei, alla änglar och helgon. Hennes nogranna 11
anteckningar om gudstjänstordningen som hon gjort i Heliga Änglarnas kloster visar hur angelägen hon var att göra precis som i moderklostret till största möjliga utsträckning. Hon kämpade i sitt kloster i 24 år. Hon hade perioder av prövningar, då hon till och med stod med nyckeln i handen, redo att lämna klostret för gott, men hon gjorde ändå inte det. Hon plågades av sjukdomar och smärtor, men utstod dem med beundransvärt tålamod och hon hittade sätt att fortsätta att leva som nunna mitt i det svåra. Till exempel när reumatismen i hennes händer gjorde det svårt för henne att använda komboskini (bönband med knutar som man använder för att be Jesusbönen med i kloster) använde hon klockans sekundvisare för att be dagens böner. Jag vet att jag vilar i Guds hand, sade hon förtröstansfullt, det har jag lärt mig av egen erfarenhet. Vi som levde tillsammans med henne under hennes sista femton månader kan intyga vilken glädje och lättnad hon kände över att få hjälp och kunna bo kvar i sitt kloster in i det sista och över att veta att den dag hon skulle lämna jordelivet, skulle hennes livs verk fortsätta som kloster. Hennes kärlek till Gud och till klosterlivet var levande ända till hennes sista dag. Trots att hon inte längre orkade göra hela gudstjänsten, ville hon komma till kapellet, höra dagens bibeltexter 12
och sjunga heliga Philotheis troparion. Det är en stor välsignelse för oss systrar som lever kvar i klostret att ha hennes grav på klosterområdet, där en ständigt brinnande oljelampa vårdar minnet av grundaren till Heliga Philothei Ortodoxa kloster. Efter hennes mångåriga kamp, tror vi att hennes själ funnit vila i vår Herres faderliga famn i Himmelriket. Må hennes minne vara evigt! 13
Den första liturgin i Heliga Philothei Ortodoxa kloster 19 februari/ 4 mars, 1989.