Juridiska institutionen Höstterminen 2016 Examensarbete i civilrätt 30 högskolepoäng Condictio indebiti Författare: Carl Ericsson Handledare: Laila Zackariasson
2
Innehållsförteckning... 1 Innehållsförteckning... 3 1.1 Bakgrund... 5 1.2 Syfte och frågeställning... 5 1.3 Metod och material... 6 1.4 Disposition... 6 1.5 Inledning... 6 2 Condictio indebiti - Huvudregel... 8 3 Undantag från huvudregeln... 9 3.1 Inrättande och god tro... 9 3.1.1 Inrättande genom förbrukning... 10 3.1.2 Inrättande på annat vis... 13 3.1.3 Kan särskilt kapitalstarka juridiska personer inrätta sig?... 14 3.1.2 Krävs alltid inrättande?... 18 3.1.4 Misstagsbetalningar till staten... 27 3.1.5 Betydelsen av beloppets storlek... 33 3.2.1 Sammanfattning... 36 3.3 God tro... 38 3.3.1 Inledning... 39 3.3.2 Tidsaspekten... 39 3.3.3 Förändrade förhållanden eller uppseendeväckande belopp... 41 3.3.4 insyn i de förhållanden som inverkat på betalningen... 42 3.3.5 Förhållandet till godtrosskyddet i ogiltighetsreglerna i avtalslagen 29-34... 43 4 Sammanfattning... 45 4.1 God tro... 45 4.2. Inrättande... 46 4.3 Oklarhet i vissa fall kring vem som är mottagare... 47 4.5 När staten/särskilt kapitalstarka juridiska personer är mottagare... 48 Källförteckning... 50 Rättsfall... 50 3
Internetkällor... 51 Litteratur... 52 Förarbete... 52 4
1.1 Bakgrund Misstagsbetalningar kan ske i en mängd olika situationer, exempelvis kanske man kan skicka pengar till fel persons skattekonto genom att man skriver fel kontonummer. Problematiken är ännu mer aktuell idag än för ett antal år sedan, nu när det är enklare än någonsin att skicka pengar genom exempelvis Swish kan man anta att antalet misstagsbetalningar också har ökat. Vid felaktig betalning finns inom svensk rätt ett antal olika angreppsmetoder för att bedöma om den som utfört betalningen har rätt att få tillbaka pengarna. Exempelvis finns ogiltighetsreglerna i avtalslagen som bland annat träffar situationer som när den som betalar blivit svikligen förledd till detta. 1 Det finns dock inte någon lagregel inom svensk rätt som behandlar situationen där någon betalar annan under det felaktiga antagandet att motsvarande skuld föreligger. Med anledning av detta har en princip om Condictio indebiti utvecklats utanför lagtext. Denna frånvaro av lagtext kan anses vara en av anledningarna till varför det i många avseenden saknats och i vissa avseenden fortsatt saknas klarhet. Ämnet har dock tagits upp i ett relativt stort antal rättsfall från Högsta domstolen och även diskuterats i doktrin. Detta har inneburit att vissa frågetecken rätats ut med tiden alltmedan vissa alltjämt finns kvar. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att utreda vad förutsättningarna för återbetalning vid misstagsbetalning är. Med andra ord vill jag utreda under vilka förhållanden en rätt till återbetalning föreligger och under vilka förhållanden en sådan misstagsbetalning skall vara bestående. För att kunna utreda detta behöver jag besvara en övergripande frågeställning. Denna frågeställning kan i korthet beskrivas som följande: 1 30 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. 5
- Vad krävs för att mottagaren av en misstagsbetalning ska anses berättigad att behålla den? 1.3 Metod och material Jag har använt mig utav en traditionell rättsdogmatisk metod vid författandet av denna uppsats för att därigenom tolka och var som är gällande rätt. Detta innebär att då det saknas lagstiftning på området har jag främst använt mig utav rättsfall från Högsta domstolen för att bedöma rättsläget, men även ett fall från Hovrätten har tillåtits visst utrymme. Anledningen till att hovrättsmålet tillåts detta utrymme är framförallt då det använts som stöd för skatteverkets ställningstagande gällande misstagsbetalningar. Med detta sagt är givetvis rättskällevärdet relativt lågt i en dom från Hovrätten. Utöver detta har även doktrin använts som utgångspunkt för den efterföljande diskussionen. Doktrinen har i vissa lägen av uppsatsen tillerkänts starkt rättskällevärde, något som främst gäller i de fall Högsta domstolen hänvisat till resonemang från doktrin som stöd för sina domar varigenom resonemangen också stöds av Högsta domstolen. 1.4 Disposition Uppsatsen är uppbyggd i tre större kapitel som föregås av en inledande introduktion av ämnet i kapitel 1. Därefter följer, i kapitel två en förklaring av den huvudregel som etablerats gällande Condictio indebiti i svensk rätt. Under kapitel tre har jag valt att gå igenom de situationer då anledning finns att frångå huvudregeln. Slutligen följer i kapitel fyra en sammanfattning av de slutsatser som nåtts i uppsatsen varpå också en mindre diskussion avseende de lege ferenda förs. 1.5 Inledning Principen om Condictio indebiti är gammal och återfinns så långt tillbaka som i den romerska rätten. 2 Den felaktiga betalning som föranledde frågan om möjlighet till återkrav benämndes Solutio indebiti och Condictio indebiti var benäm- 2 Gorton, Condictio indebiti i nyare svensk rättspraxis, s. 452. 6
ningen på den talan genom vilken beloppet krävdes tillbaka. 3 Enlig denna romerska rätt hade den som gjort en Solutio indebiti i regel rätt till en Condictio indebiti, så länge hans misstag var ursäktligt. Rätten till Condictio indebiti innebar i sin tur att han tillerkändes en rätt att återkräva det belopp som motsvarde den obehöriga vinst som mottagaren skulle göra om han tilläts behålla det felaktigt utbetalda. 4 Någon regel om att återkravet ska begränsas till den del som innefattar en obehörig vinst för mottagaren finns inte inom svensk rätt, men tillämpas i vissa andra rättsordningar. 5 Det som skulle kunna medföra att en misstagsbetalning inte utgör en obehörig vinst skulle exempelvis kunna vara en situation där mottagaren faktiskt får betalt för en giltig fordran men att betalningen alltjämt skett av misstag. Principen som sådan kan kännas lika självklar som nödvändig, vilket har föranlett kraftfulla uttalanden så som det Nehrman gjort redan 1746 då han menade att det var fråga om gärningar för vilka den i naturens lag grundade rättvisan tillägger en sådan verkan, att den som haft nyttan därav är skyldig att ersätta den mistning som någon haft för hans skull. 6 Stöd för en återkravsrätt har också sökts inom förutsättningsläran och läran om kvasikontrakt. 7 Oavsett var man tagit sin argumentationsmässiga utgångspunkt har Condictio indebiti vuxit fram som en idag gällande enskild princip, varför de stöd som sökts i andra läror i mångt och mycket idag får anses överflödiga. Som Hult uttryckt sig måste man oavsett vilken synvinkel man väljer försöka fastställa reglerna på det sätt som leder till det ekonomiskt mest rationella resultatet. 8 Detta är något som enligt min mening alltid ska vara målet vid reglering av ekonomiska mellanhavanden. 3 Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs, s. 435. 4 Hult, Condictio indebiti, s. 236. 5 Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs, s. 444. 6 Hult, Condictio indebiti, s. 238. 7 A.a. s. 239 ff. 8 Hult, Condictio indebiti, s. 248. 7
Vid bedömandet av en Condictio indebitisituation gör sig omsättningsintresset gällande. Det är något som innebär att man, vid bedömningen av om en misstagsbetalning skall gå åter eller inte, ser till vilken lösning som skulle gynna intresset för den allmänna omsättningen. Detta kan i sin tur anses tala för att den som mottagit en misstagsbetalning ska ha rätt att behålla den, då det vore negativt för omsättningen om alla gick runt och var osäkra på om de har rätt att använda pengarna man mottagit. På så vis kan omsättningsintresset alltså anses vara något som talar för att en misstagsbetalning inte skall gå åter. För att reglerna om Condictio indebiti ska bli aktuella krävs att det rör sig om en betalning som saknar rättsgrund. Därmed träffas inte de situationer då betalaren utfört en frivillig disposition. Detta är fallet då han har velat betala vare sig det fanns en skuld eller inte. Alternativt kan det förekomma att han velat betala hela skulden alldeles oavsett om han hade att svara för hela beloppet eller enbart en viss del. 9 Det kan också i denna del nämnas att den absoluta bortre gräns för hur länge man kan vänta med att kräva tillbaka en misstagsbetalning återfinns i Preskriptionslagens 2 och är 10 år. Detta ligger dock utanför principen om Condictio indebiti som använder andra förhållningsregler för om betalningen skall gå åter eller ej vilket föranleder att det enligt Condictio indebiti-reglerna oftast krävs att man lägger fram sitt krav tidigare än så. 2 Condictio indebiti - Huvudregel Huvudregeln vid misstagsbetalningar är att betalningen skall återgå, även i de fall då mottagaren är i god tro. 10 De första rättsfallen som kan användas för att bringa ljus över denna huvudregel gäller samtliga återkravsrätt av löneförmåner och är tre till antalet. I det första av de tre rättsfall som här ska refereras, NJA 1908 s. 297, hade en officer, som kommenderats att utföra visst arbete åt Statens Järnvägar, fått sär- 9 Hult, Condictio indebiti, s.255. 10 Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs, s. 437. 8
skild ersättning av järnvägsmedel. Då han inte hade haft rätt till sådan ersättning blev han sedan återbetalningsskyldig avseende det felaktigt utbetalda. 11 I NJA 1919 s. 17 blev en präst tvungen att återbetala den ersättning han av kronan mottagit för behaglig tids förläningsspannmål. Han blev återbetalningsskyldig då sådan ersättning hade dragits in av kronan men av misstag betalats ut till honom. Högsta domstolen tillerkände kronan återkravsrätt avseende vad som betalts ut de senaste tio åren, trots att prästen befunnit sig i god tro avseende betalningens riktighet. I det sista fallet i denna grupp fall av återkravsrätt avseende löneförmåner, NJA 1942 s. 101, hade en kommendörkapten, som kommenderats till tjänstgöring på annan plats i landet än hans vanliga förläggningsort, fått ett för stort lönetillskott. Han hade med anledning av sin kommendering till annan ort rätt till ett visst lönepåslag, men han fick ett för stort sådant. Kommendörkaptenen fick denna ersättning varje månad under ett år och tio månader innan kronan upptäckte sitt misstag. Kommendörkaptenen menade att han befunnit sig i god tro då han hört sig för om beloppets riktighet, något som inte ansågs styrkt i domstolen, samt att han förbrukat det uppburna beloppet. Högsta domstolen dömde till återbetalningsskyldighet eftersom lönen var bestämd av gällande författningar. Detta innebär i sin tur att Högsta domstolen måste ha ansett att Kommendörkaptenen inte kunde ha befunnit sig i befogad god tro varför hans eventuella inrättande efter betalningen saknade relevans. Från huvudregeln görs sedan en hel del undantag och det är dessa undantag som är intressanta att titta närmare på. 3 Undantag från huvudregeln 3.1 Inrättande och god tro Det har i flera rättsfall konstaterats att en mottagare som befinner sig i befogad god tro i regel också har rätt att behålla det felaktigt utbetalda under förutsättning 11 Hult, Condictio indebiti, s.255. 9
att han, i fortsatt god tro, inrättat sig efter den. Det finns med anledning av rättspraxis olika sätt för en mottagare av en misstagsbetalning att inrätta sin ekonomi på ett sådant sätt att frånsteg från huvudregeln om återkravsrätt vid situationer som träffas av Condictio indebiti ska göras. Ett sådant frånsteg från huvudregeln har i dessa situationer motiverats av att en medgiven återkravsrätt skulle försätta mottagaren i en påtagligt försämrad ekonomisk situation än om han aldrig tagit emot betalningen från första början. Nedan belyses detta med hjälp av den praxis som kommit från Högsta domstolen. Dessutom är det inte helt givet att det alltid krävs ett inrättande från mottagarens sida, något som därför diskuteras i avsnitt 4.1.4. 3.1.1 Inrättande genom förbrukning Ett av de tidigaste rättsfall där ett krav på inrättande belystes av Högsta domstolen är NJA 1933 s. 34. Där hade A blivit påkörd av en bil och därför fått ersättning både från det försäkringbolag som bilen var försäkrad hos och från riksförsäkringsanstalten. Försäkringsbolaget hade varit berättigat till att göra avdrag för det belopp som A fått från riksförsäkringsanstalten men av misstag försummat att göra så. Med anledning av detta yrkade försäkringsbolaget att A skulle förpliktas att betala tillbaka en summa motsvarande den bolaget hade haft rätt att göra avdrag för. Högsta domstolen uttalade med hänsyn till kravet på säkerhet i det borgerliga och ekonomiska livet att då A redan i god tro uppburit och förbrukat det aktuella beloppet fanns anledning att inte tillerkänna försäkringsbolaget någon rätt till återkrav enligt reglerna om Condictio indebiti. 12 Exempel på detta finns också i NJA 1955 s. 310 där Inga-Britt var statligt anställd och flyttades upp en löneklass i och med att hon blev befordrad. Denna uppflyttning i löneklass gjorde att hon tjänade 338 kronor mer på ett år, vilket motsvarar ungefär 4600 kronor omräknat i dagens penningvärde. Efter att hon fått denna högre lön i ett år insåg arbetsgivaren att uppflyttningen av hennes löneklass skett ett år för tidigt, något som alltså inneburit att hon tjänat 338 kr som 12 Hult, Condictio indebiti, s. 260. 10
hon inte borde ha tjänat. Arbetsgivaren krävde då tillbaka de 338 kronorna plus ränta från Inga-Britt. Högsta domstolen resonerade så att Inga-Britt skäligen har kunnat utgå ifrån att det styrelsebeslut som ledde till hennes löneökning gått till författningsenligt. Eftersom hon redan hade förbrukat det för mycket utbetalda skulle hon inte behöva betala tillbaka de 338 kronorna som arbetsgivaren yrkade. Nästa rättsfall som Högsta domstolen tog upp till prövning var NJA 1958 s. 475 och liknar i mångt och mycket 1955 års fall. Jag ämnar därför endast beröra detta i korthet. Omständigheterna i fallet var sådana att Pelle F jobbade för Statens Järnvägar och fick ut för mycket lön. Han hade själv ingen aning om att han fick för mycket utan använde det han fick; han rättade så att säga mun efter matsäcken. Högsta domstolen kom i målet fram till att inget som framkommit borde ha gett Pelle F anledning att anta annat än att lönen var korrekt. Han skulle därför inte behöva betala tillbaka det för mycket utbetalda. Vi kan alltså i båda dessa rättsfall skönja ett undantag från huvudregeln om att återbetalning skall ske, nämligen om pengarna mottagits och spenderats i god tro. Eftersom Högsta domstolen inte talar om inrättande utan om spenderande av pengarna var det under 1960-talet fortfarande oklart om det fanns undantag från huvudregeln om återbetalning även i andra fall än då det för mycket mottagna spenderats. Första gången Högsta domstolen talar om ett inrättande, på annat sätt än att pengarna har spenderats, var i NJA 1970 s. 539. Där hade skördeskadeersättning 13 betalats ut med ett för stort belopp. En vecka efter utbetalningarna publicerades information om att ett för stort belopp betalats och det framgick också ur denna publicering att det för mycket utbetalda skulle komma att återkrävas. Ytterligare en vecka senare fick bönderna kravbrev motsvarande det för mycket utbetalda. 13 Skördeskadeersättning betalades ut som en form av försäkring ur en fond till vilken staten tillsköt 15 miljoner varje år och bönderna gjorde detsamma. 11
Högsta domstolen yttrade att: I fall av detta slag får det antagas i allmänhet förhålla sig så, att betalningsmottagaren icke under den tid han var i god tro hunnit förbruka det värdetillskott betalningen utgjorde eller eljest på sådant sätt inrätta sin ekonomi med hänsyn till betalningen, att han genom återbetalningsskyldighet skulle bli påtagligt sämre ställd än om den felaktiga betalningen aldrig skett. Mot bakgrunden härav måste i hithörande situationer som huvudregel gälla att betalningsmottagaren är pliktig att återgälda det belopp han felaktigt uppburit. Vad i målet förekommit ger icke tillräcklig anledning att i förevarande fall göra avsteg från huvudregeln. Bönderna blev alltså skyldiga att betala tillbaka vad de fått för mycket eftersom de inte kunde anses i god tro ha hunnit inrätta sin ekonomi efter summan. Detta är första gången Högsta domstolen använder sig av det specifika uttrycket inrättat sin ekonomi. Från detta fall kan alltså ett inrättanderekvisit för första gången tydligt utläsas. Även om det går att tolka in ett inrättanderekvisit i de båda fallen från femtiotalet så är detta första gången det skrivs ut på ett såhär tydligt vis. Vidare har vi fått en tydlig tidsrelation till inrättanderekvisitet, genom Högsta domstolens uttalande om att det i fall av detta slag får antas i allmänhet förhålla sig så, att betalningsmottagaren inte har hunnit i god tro inrättat sin ekonomi efter betalningen. Detta får tolkas som en presumtionsregel, av innebörd att bönder presumeras inte ha hunnit inrätta sig efter en för stor skördeskadeersättning på en vecka. Det spelar alltså roll för huruvida mottagaren ska anses ha inrättat sig efter den felaktiga betalningen hur lång tid som passerat från densamma till dess att betalaren uppmärksammar mottagaren på felaktigheten. Detta bör rimligtvis enbart spela in då pengarna inte spenderats utan alltså endast för frågan om mottagaren kan ha, på annat sätt hunnit inrätta sin ekonomi efter det felaktigt utbetalda. I de fall pengarna hunnit spenderas kan det inte råda något tvivel om att mottagaren hunnit inrätta sig efter betalningen. Ett exempel på detta är i de fall betalningsmottagaren får sin lön varje vecka. I dessa fall är det inget konstigt i att han spenderar de influtna medlen inom en vecka och någon återkravsrätt enligt reglerna om Condictio indebiti ska således inte tillfalla den som betalat, givet att inget annat 12
(exempelvis beloppets storlek etc.) föranlett att mottagaren borde ha insett att han fått för stor lön. 3.1.2 Inrättande på annat vis Trygghetsintresset, eller som Hult uttrycker det: Intresset av säkerhet i det borgerliga och ekonomiska livet, är som nämnts något som talar för att den som mottar en betalning ska kunna lita på att den är riktig. Detta är också en överhängande anledning till varför återkravsrätt enligt huvudregeln inte alltid tillerkänns misstagsbetalaren då mottagaren hunnit förbruka eller på annat sätt inrätta sin ekonomi efter betalningen. Frågan är då om det är att anse som ett inrättande om ett återkrav skulle innebära att mottagaren försätts i en sämre ställning än innan och därmed får en förlust som direkt orsakats av misstagsbetalningen och om trygghetsintresset på samma vis skulle göra sig gällande då. Tidigare i denna uppsats har konstaterats att det krävs att mottagaren skulle, om återkravsrätt tillerkänns misstagsbetalaren, försättas i en påtagligt försämrad ekonomisk situation för att ett inrättande ska anses möjligt. Men frågan tar i detta stycke sikte på en situation där mottagaren med anledning av misstagsbetalningen till exempel hade en riktig fordran mot misstagsbetalningen och med anledning av misstagsbetalningen inte vidtog några åtgärder för att kräva honom på denna innan densamma gått i konkurs. Enligt Hult gäller i i en sådan situation otvivelaktigt att ingen återkravsrätt kan tillerkännas misstagsbetalaren avseende den av misstag utförda betalningen. 14 Fråga är om det finns någon tanke med att göra skillnad på dessa typer av inrättande, och inte kräva en påtaglig försämring av den ekonomiska situationen, på samma vis som krävs vid övriga typer av inrättande. Det är min mening att någon anledning till sådan skillnad inte föreligger. Det är enligt mig möjligt att betrakta ett underlåtande att vidta åtgärder för att driva in den rätta skulden som ett inrättande på samma vis som ett upprättande av årsredovisning kan innebära ett inrättande. 15 På så vis ligger detta också i linje med senare 14 Hult, Condictio indebiti, s. 260. 15 jfr. NJA 2001 s. 353. 13
rättspraxis där man frångått att benämna undantaget från huvudregeln som gällande när mottagaren i god tro uppburit och förbrukat till att istället uttrycka sig så att mottagaren i god tro mottagit och i fortsatt god tro inrättat sin ekonomi efter den. 16 Med andra ord är det min mening att det inte ska göras någon skillnad vid bedömningen av hur hårt en medgiven återkravsrätt skulle slå mot mottagarens ekonomi, oavsett om mottagaren förbrukat beloppet eller om han på annat sätt inrättat sin ekonomi efter den. Med detta sagt kan alltså konstateras att det enskilt viktigaste kriteriet för att en godtroende mottagare av en misstagsbetalning ska få behålla betalningen utgörs av att hans ekonomi skulle påtagligt försämras av en midgiven rätt till återkrav enligt reglerna om Condictio indebiti. 3.1.3 Kan särskilt kapitalstarka juridiska personer inrätta sig? Pillips Hult skrev i Festskrift till Vilhelm Lundstedt att trygghetskravet inte gör sig gällande med samma styrka i fråga om alla betalningsmottagare. Därefter gick han vidare till att konstatera att man beträffande staten mera sällan torde kunna tala om att den inrättat sig med avseende på den mottagna betalningen och att detsamma gäller för kommuner och vissa kategorier av kapitalstarka juridiska personer. 17 Hults uttalande har därefter hänvisats till av bland annat Christer Danielsson som drar slutsatsen att Högsta domstolens uttalande i NJA 2001 s. 353, att eftersom Merck är ett stort företag med 700 miljoner i omsättning är det inte att anse som så stort att betalningen saknat betydelse för bolaget, innebär att Högsta domstolen anslutit sig till Hults åsikt om att stat, kommun och särskilt kapitalstarka juridiska personer i det närmaste inte kan inrätta sig. 18 Detta beror på att hänsynen till trygghet i omsättningen inte är ett intresse som kan göras gällande som stöd för att de ska få behålla det felaktigt utbetalda. 16 Hult, Condictio indebiti, s. 260. 17 Hult, Condictio indebiti, s. 252 18 Danielsson, Condictio indebiti: Vad krävs för att en misstagsbetalning skall bli bestående?, s.438 14
För att vidare befästa detta synsätt vill jag referera till NJA 2011 s.739 som är ett av de senaste rättsfallen vi har att tillgå från Högsta domstolen i frågan om Condictio indebiti. I fallet upprättade Redovisningsbyrån Registreringstjänst E.O. Aktiebolag (Registreringstjänst) skattedeklarationer åt två olika bolag, Repro Consult Jansson och de Mander AB samt Venditia Utbildning & Projektledning AB. För repro Consults räkning skulle drygt 12 000 kronor betalas in till Skatteverket och för Venditias räkning skulle drygt 180 000 kronor betalas in. Den 18 augusti 2008 betalade Regisitreringstjänst in båda beloppen och råkade av misstag ange Repro Consults OCR-nummer vid båda betalningarna, varför båda inbetalningarna hamnade på Repro Consults skattekonto. Den 8 septembet avräknades drygt 89 000 kronor från det överskott som uppkommit på Repro Consults skattekonto för en äldre restförd skatteskuld. Skatteverket skickade härefter ett kontoutdrag till Venditia som visade ett underskott på ca 182 000 kronor. Venditia underrättade Registreringstjänst som i sin tur kontaktade Skatteverket och påtalade att det skett en felaktig betalning. När Venditia den 17 september begärde att det felaktigt betalda beloppet skulle omföras till Venditias skattekonto godtog Skatteverket detta avseende det överskott som fanns kvar på Repro Consults skattekonto med motsatte sig kravet i övrigt. Registreringstjänst som sedan täckte underskottet på Venditias skattekonto övertog kravet mot Skatteverket, och tvisten stod således dem emellan. Högsta domstolen konstaterar att reglerna om Condictio indebiti är tillämpliga då betalningen skett utan rättsgrund. Därefter förklarar de att om Repro Consult själva hade utfört inbetalningen till deras skattekonto hade 55 skattebetalningsförordningen varit tillämplig, vilket i sin tur skulle ha inneburit att återbetalning endast fick ske från ett överskott, varför Skatteverkets agerande i sådant fall varit helt rätt. Men, eftersom det alltså var Registreringstjänst som gjort inbetalningen hindrar inte detta en tillämpning av Condictio indebiti och en återbetalning enligt dessa regler. Därefter konstaterar Högsta domstolen slutligen att Skatteverkets avstämning i allmänhet inte kan anses innebära att Skatteverket därigenom i god tro inrättar sig efter en felaktig betalning. Som stöd för uttalandet hänvisas till P. 15
Hult i Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, 1947 s 252 samt till Christer Danielsson, Condictio indebiti: Vad krävs för att misstagsbetalningar ska bli bestående?, s. 438. För att förstå Högsta domstolens ställningstagande måste alltså utrönas vad exakt det är de hänvisar till när de säger att en avstämning inte kan innebära att Skatteverket i god tro inrättar sig. På sagda sida resonerar Danielsson kring en eventuell omöjlighet för vissa mottagare att inrätta sig efter en misstagsbetalning. Han konstaterar som nämnts ovan att Högsta domstolen i 2001 års fall tycks ha accepterat Hults tanke om att kapitalstarka juridiska personer skall ha svårare än andra att få behålla misstagsbetalningar. Det är med stor sannolikhet detta Högsta domstolen i nu aktuellt fall hänvisar till och uttalandet bör därför tolkas så att de befäster den tanke som uppkommit om att betalningar till Skatteverket i allmänhet har så liten betydelse för mottagarens ekonomi att han inte kan anses ha inrättat sig. Det är således också därför Högsta domstolen väljer att i sin avslutning konstatera att en eventuell god tro från Skatteverkets sida saknar intresse. Det är alltså min mening att Högsta domstolen, om än i något förtäckta ordalag, fastslår teorin om att särskilt kapitalstarka mottagare har svårare än andra att inrätta sig efter en misstagsbetalning och att detsamma gäller för staten i form av Skatteverket. Detta är också varför misstagsbetalning till dem i allmänhet kan anses omöjlig för dem att inrätta sig efter. Vilka omständigheter som skulle kunna rymmas inom uttrycket i allmänhet är dock fortsatt något osäkert. Osäkerheten ligger i om Högsta domstolens ordval när det skrev i allmänhet endast varit ett något fegare sätt att säga att de inte kan komma på någon situation där staten kan anses inrätta sig och att de därför inte såg någon reell möjlighet till inrättande men inte vågade ta den bestämda ståndpunkten att det faktiskt aldrig någonsin är möjligt Eller om det faktiskt innebär att Högsta domstolen ser att det finns en åtminstone teoretisk möjlighet för staten att inrätta sig och därför lämnar ett genomtänkt utrymme för sådana inrättanden genom sitt uttalande. Mikael Mellqvist menar att det snarare rör sig om det första alternativet och att det såle- 16
des enbart rör sig om en gardering från Högsta domstolens sida. 19 På så vis menar han att det knappast kan anses finnas något utrymme kvar för statens möjlighet att inrätta sig, men ironiskt nog garderar även han sig genom att säga att det utrymme som finns kvar torde vara mycket litet. 20 Min mening är att det inte finns några situationer där en återkravsrätt skulle sätta staten i en påtagligt sämre situation än om de aldrig tagit emot betalningen. En sådan misstagsbetalning skulle behöva vara så enorm att den inte kan existera i någons rimliga tankevärld. Detta är anledningen till att jag går steget längre än Mellqvist och säger att det inte längre kan tänkas finns något utrymme för staten att inrätta sig efter en misstagsbetalning på så vis att staten har rätt att behålla det felaktigt utbetalda. Denna åsikt är inte förenlig med Skatteverkets ställningssgande avseende deras hantering av misstagsbetalningar 21, något som avhandlas under avsnitt 3.1.4. Det är min mening att uttalandet från Högsta domstolen ska tolkas så att det innefattar ett befästande av synsättet som introducerades av Hult. Stat, kommun och särskilt kapitalstarka juridiska personer ska helt enkelt ha i det närmaste omöjligt att inrätta sin ekonomi efter en misstagsbetalning på ett sådant sätt att återkravsrätten skall gå förlorad. Särskilt kapitalstarka juridiska personer kan givetvis vara vilken sorts företag som helst, något som visade sig i och med att Högsta domstolen i 2001 års fall lämnade en teoretisk möjlighet för att Merck skulle kunnat vara ett så stort företag att betalningen saknat inverkan på dess ekonomi. Det är dock min mening att det snarare är i undantagsfall man ska kunna använda detta synsätt avseende företag som inte är banker. Detta menar jag kan utläsas från att Merck ändå var ett stort företag med en omsättning på 700 miljoner kronor och att detta ändå inte gjorde dem till en sådan kapitalstark juridisk person som inte kan inrätta sig. Banker ska enligt min mening som regel snarare än undantag placeras i kategorin särskilt kapitalstarka juridiska personer. 19 Mellqvist, 12-0 till condictio indebiti. 20 Mellqvist, 12-0 till condictio indebiti. 21 Skatteverkets ställningstagande avseende misstagsbetalningar till skattekonto. 17
3.1.2 Krävs alltid inrättande? Vi har med hjälp av föregående rättsfall kunnat konstatera att det krävs ett inrättande från betalningsmottagarens sida för att huvudregeln om att återkravsrätt ska föreligga vid Condictio indebiti ska frångås. Det är dock min mening att så inte alltid är fallet. För att argumentera mot att det alltid krävs ett inrättande vill jag hänvisa till ett antal rättsfall. Det första rättsfallet som antyder att det kanske inte alltid finns ett krav på inrättande är NJA 1961 s. 18, där en bank tillät fel person att ta ut 30 000 kronor från ett bolags konto i banken. Eftersom banken utgick ifrån att den inte skulle kunna vinna en tvist mot bolaget så valde den att istället kompensera bolaget genom att betala 30 000. När detta antagande visade sig felaktigt yrkade banken på återbetalning enligt reglerna om Condictio indebiti. Högsta domstolen menade i fallet att en sådan felbedömning i regel inte bör kunna medföra återkravsrätt och att det, eftersom några särskilda omständigheter som skulle tala för att det motsatta bör gälla i det här fallet inte förelåg, inte heller bör göra så i den nu aktuella situationen. Högsta domstolens uttalande visar således att Condictio indebiti i regel inte går att åberopa som stöd för återbetalning när sagda återbetalning grundar sig i att den som betalat gjort så på grund av en felbedömning av de eventuella utsikterna i en tvist. Högsta domstolen gjorde också ytterligare ett uttalande av relevans i detta fall, vilket dock snarast är att betrakta som ett obiter dictum. Högsta domstolen säger att det framstår från den allmänna omsättningens synpunkt, som önskvärt att den som i god tro mottagit en förbehållslös betalning av en bank eller annan penninginrättning icke skall behöva riskera återbetalningsskyldighet. Detta uttalande får betydelse för att det belyser Högsta domstolens syn på betalningar från banker. Dessa ska helt enkelt inte gå att kräva åter så länge mottagaren är i god tro. Märk noga att Högsta domstolen inte nämner att betalningen ska ha hunnit spenderas, vilket i sådant fall vore samma ordval som i NJA 1955 s. 310 och NJA 1958 s. 475, eller att mottagaren på annat sätt ska ha hunnit inrätta sig efter den, vilket i sådant fall skulle vara i samma anda som i NJA 1970 s. 539. Utta- 18
landet antyder med andra ord att inget krav på inrättande ställs från Högsta domstolens sida i fall som rör misstagsbetalning från en bank till en privatperson. Men eftersom detta endast är att betrakta som obiter dictum får det inte ensamt något prejudicerande värde. Med anledning härav är det naturligt att gå vidare till nästa rättsfall som faktiskt berör frågan i sak. 90-talsfallen Nu har vi kommit till det första av två mer omtalade fall, som ibland omnämns som 90-talsfallen, nämligen NJA 1994 s. 177. I fallet meddelade tyska Dresdner bank till Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) att 50 000 kronor satts in på RS konto. SEB missförstod meddelandet som ett uppdrag från Dresdner bank att sätta in 50 000 kronor på RS konto. Så fort SEB insåg felet meddelade de RS att pengarna satts över felaktigt och att man skulle kräva tillbaka dessa. RS vägrade då betala tillbaka. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att det skett en förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund, att det således rört sig om en Condictio indebiti-situation och att betalningen därför som huvudregel skall gå åter. Därefter gick de vidare till att bedöma om det finns anledning att frångå huvudregeln och resonerade kring att det finns två motstående intressen, dels intresset av att den som gjort en sådan misstagsbetalning som saknat rättslig grund ska kunna få tillbaka det han betalat, dels att det ligger i betalningens rättsliga funktion att utgöra en avveckling av ett mellanhavande. Intresset av trygghet i omsättningen gör, enligt Högsta domstolen, det angeläget att betalningsmottagaren ska kunna utgå från att betalningen är slutlig. För att kunna avgöra vilket av de motstående intressena som ska få företräde konstaterar Högsta domstolen att man måste beakta ett antal olika faktorer, som kan skifta från fall till fall. En sådan faktor konstateras vara vilken av parterna som haft störst möjlighet att bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av desamma varit oaktsam i samband med betalningen. Högsta domstolen konstaterar att en av SEBs centrala uppgifter är att syssla med betalningsförmedling och att bankens möjligheter att överblicka situationen 19
som föranledde den felaktiga betalningen således varit långt mycket bättre än RS möjligheter att göra detsamma. Detta är något som Högsta domstolen anser väga starkt till RS fördel. Vidare menar Högsta domstolen att det är något som i sin tur främjar det allmänna intresset av trygghet i omsättningen om man som huvudregel antar att den som, i ett fall som det aktuella, av oaktsamhet orsakat en felaktig betalning till en godtroende betalningsmottagare också får ta konsekvenserna av sin försumlighet genom att han frånkänns rätten att återkräva det felaktigt utbetalda beloppet. Högsta domstolens uttalande i NJA 1994 s. 177 kan alltså tolkas så att de ansett SEB vara oaktsamma i sin utbetalning och att de därför ska bestraffas genom att fråntas möjligheten att återkräva det utbetalda beloppet. Rättsfalletväckte, i anslutning till ett strax därefter avgjort fall, NJA 1999 s. 575, en diskussion om huruvida det inte krävts något inrättande från betalningsmottagaren. 22 Denna diskussion ska för tydlighets skull återges efter att NJA 1999 s. 575 refererats. I NJA 1999 s. 575 har Sparbanken Sverige AB (Banken) under en lång tid haft affärsmässiga kontakter med en person vid namn Jacob K samt företag som samma Jacob K antingen ägt eller företrätt. Den 15 augusti 1991 kontaktade Jacob K banken såsom företrädare för företaget Liano Shipping Ltd, (Liano) och meddelade att nästan 300 miljoner kronor skulle komma att överföras från Nordbanken till Lianos konto hos banken. Han förklarade vidare att banken skulle komma att kontaktas i detta ärende av Norbankens bankdirektör Henrik L. Jacob L förklarade för banken att ca 25 miljoner skulle stanna kvar på Lianos konto medan resterande belopp skulle överföras till ett konto hos Handelsbanken. Av de kvarvarande 25 miljonerna skulle sedan ett belopp motsvarande 9 348 718 kronor föras över till Fortune Finans ABs (Fortune) konto för lösen av ett lån som ett av Liano närstående bolag upptagit hos Fortune. Dagen därpå utförde banken de begärda transaktionerna varpå Handelsbanken vägrade ta emot det 22 Se t.ex. Danielsson, Condictio indebiti: Vad krävs för att en misstagsbetalning ska bli bestående?, s. 434. 20
större beloppet med anledning av att bolaget vars konto det större beloppet skulle överföras till inte hade ekonomiska förhållanden som rimligen kunnat föranleda en betalning i den storleken. Vid en kontroll visade det sig att det visserligen fanns en direktör Henrik L vid Nordbanken men att det inte var denne som banken talat med och Nordbanken kände inte till något alls i anslutning till ifrågavarande överföring. När banken fick reda på detta senare på eftermiddagen den 16 augusti 1991 kontaktades Fortune, varpå banken förklarade att betalningen skulle frysas då något inte stod rätt till. Det konstaterades senare att banken utsatts för bedrägeri och någon hade falskeligen uppgivit sig för att vara Henrik L vid Nordbanken. Frågan blev således om Fortune, med anledning av att detta bolag mottagit en betalning som gjorts från banken under förespeglingen att det fanns täckning för densamma kunde anses återbetalningsskyldig. Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att det i såväl äldre svensk rättspraxis som den romerska rätten gällt att den principiella återkravsrätten gentemot betalningsmottagaren inte är gällande när någon av misstag betalat annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären har ställt medel till förfogande för betalningen. Därefter meddelar Högsta domstolen att detta system inte utan vidare kan anses vägledande utan att skäl av samma samma art som vid Condictio indebiti kan föreligga och att man då ska kunna använda sig utav Condictio indebiti för att utröna om återkravsrätt föreligger. Därför går Högsta domstolen vidare till att först resonera kring om någon obehörig vinst skulle uppkomma för mottagaren vid nu aktuell situation, något som skulle kunna tala för återkravsrätt. I sagda resonemang konstateras att någon konkret obehörig vinst inte uppkommer i situationer av detta slag då Fortune faktiskt fått betalt för en konkret fordran. Dock kan det vara så att gäldenären skulle sakna betalningsförmåga och att borgenären därför har betraktat fordran som värdelös tills han fått den betald. Situationen kan i sådant fall bedömas närliggande den som föreligger vid ordinära Condictio indebitifall. Därefter resonerar Högsta domstolen kring att återkravsrätt ska anses föreligga om betalningsmottagaren, trots att denne befunnit sig i god tro, haft samma eller till och med större möjligheter än betalaren att 21
överblicka situationen som lett till betalningen. Dessutom konstateras genom en hänvisning till NJA 1994 s 177 att även parts oaktsamhet skall tillerkännas betydelse. Högsta domstolen menar att även i situationer där någon av misstag betalar annans skuld i tron om att denne tillställt medel för detta ändamål kan omständigheterna vara sådana att mottagaren haft samma alternativt bättre möjligheter att överblicka den aktuella situationen och att återkravsrätt därför bör kunna föreligga. Däremot, konstaterar Högsta domstolen, har omständigheterna i fallet varit sådana att Fortune inte haft någon insyn i de förhållanden som lett till betalningen och att Fortune har inte heller på något vis betett sig oaktsamt. Banken bedöms däremot ha sådan insyn samt, med anvisning till dess bristande kontroller, ha varit oaktsam, trots att det rört sig om ett bedrägeri. Till sist hänvisar Högsta domstolen återigen till NJA 1994 s. 177 och konstaterar att även detta fall rörde betalningsförmedling från bank varför det allmänna intresset för trygghet i omsättningen är något som talar för Högsta domstolens slutsats, att banken inte kan tillerkännas återkravsrätt i detta fall heller. Den slutliga hänvisningen till att NJA 1994 s. 177 också rörde betalningsförmedling från en bank öppnar enligt min mening upp för bedömningen att särskilda regler kan tänkas gälla för banker. Härtill kommer också det faktum att Högsta domstolen inte överhuvudtaget för något resonemang kring Fortunes eventuella inrättande efter betalningen. Detta antyder att NJA 1994 s. 177 samt NJA 1999 s. 575 skall bedömas separat från övrig praxis så här långt då de båda rör betalningsförmedling från banker och Högsta domstolen väljer att inte beröra inrättanderekvisitet för något av dem. Noteras bör också att i NJA 1999 s. 575 reklamerade banken den felaktiga utbetalningen redan senare samma dag, något som talar för att Fortune svårligen kunnat inrätta sin ekonomi efter densamma, då tidsaspekten är något som i till exempel NJA 1970 s 539 tillmätts betydelse för mottagarens möjligheter att hinna inrätta sig efter betalningen. Christer Danielsson har ansett att dessa två rättsfall, NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575, synes tala för att något inrättanderekvisit inte föreligger när betalaren haft bättre möjligheter att överblicka situationen än mottagaren och till 22
skillnad från mottagaren varit oaktsam. 23 Lars Gorton anser i likhet med mig att denna tolkning är för vidsträckt och att det enbart berör banker som utbetalare. Han har sagt att banker som felaktigt gjort en utbetalning kan inte påräkna att den mottagare som erhållit betalningen blir skyldig att återbetala det felaktigt erhållna beloppet annat än under vissa omständigheter 24. Danielssons inställning till detta resonemang är att det i sådant fall inte tydligt framkommer i domskälen. Denna åsikt kan jag i viss mån hålla med honom om men till detta kommer att han i en senare artikel tycks ha ändrat ståndpunkt. Han menar att den oklarhet i frågan huruvida det krävdes något inrättande för att en godtroende mottagare skulle få behålla pengarna genom ett senare prejudikat, NJA 2001 s. 353, har blivit helt undanröjd. 25 Han lämnar alltså en öppning för att tolka 90-talsfallen så att ett inrättanderekvisit inte föreligger när banker är utbetalare, men stänger denna genom att hänvisa till NJA 2001 s. 353 samt ett annat fall av ännu senare datum, NJA 2011 s. 739. Hans ståndpunkt synes alltså vara att ingen skillnad skall göras då banker är utbetalare, utan att det alltid finns ett krav på inrättande från den godtroende mottagaren för att denne ska få behålla det felaktigt utbetalda. Att han ändrar sin ståndpunkt när nya prejudikat tillkommit kan i sig ses som en styrka, dock är det min mening att inget i de nytillkomna rättsfallen föranleder någon sådan ändring. För att tydliggöra varför jag anser att Danielsson drar fel slutsats från den praxis som kommit efter 90-talfallen följer här en kortare återgivning av de aktuella fallen NJA 2001 s. 353 handlar om huruvida Merck är skyldigt att återbetala ett belopp som Alecta av misstag betalat i anslutning till slutreglering av Mercks pensionsskuld. Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att huvudregeln för Condictio indebiti sedan gammalt ansetts vara att återkravsrätt föreligger, men att åtskilliga 23 Danielsson, Condictio indebiti: Vad krävs för att en misstagsbetalning ska bli bestående?, s. 435. 24 Gorton, L., Condictio indebiti i nyare svensk rättspraxis, JFT 4 5/2005, s. 467. 25 Danielsson, Condictio indebiti igen, s. 886. 23
modifikationer låtit sig göras med anledning av de motstående intressen som gör sig gällande. Detta gäller särskilt när den som mottagit betalning varit i god tro och hunnit inrätta sig efter betalningen. I anslutning till denna sista mening hänvisar Högsta domstolen till NJA 1999 s. 575, en hänvisning som minst sagt ter sig underlig då det i sagda rättsfall inte förekommer en enda hänvisning till inrättande från Högsta domstolens sida. Detta är något som även Christer Danielsson reagerat på 26. Till sist konstaterar Högsta domstolen att trots att Merck är ett stort företag med 700 miljoner i omsättning är det inte att anse som så stort att betalningen saknat betydelse för bolaget. Därför har bolaget alltså kunnat inrätta sig efter betalningen. Detta ansågs också ha skett genom att Merck, under de 9 månader som flöt mellan betalning och återkrav, upprättat årsredovisning och bytt ägare. I detta rättsfall är värt att notera att ingen av de inblandade parterna var en bank, och att dra några egentliga slutsatser från Högsta domstolens underliga hänvisning till NJA 1999 s. 575 ter sig för mig omöjligt. Tilläggas bör också att Danielsson hade tillgång till detta fall när han skrev sin första artikel och borde mer än någon annan, då han var ombud åt ena parten, kunna fallet utan och innan, Något som gör att hans ändrade ståndpunkt ter sig ännu märkligare. Det senaste rättsfallet som kommer från Högsta domstolen avseende Condictio indebiti är det omtalade tryckerimoms-fallet, NJA 2015 s. 1072. Omständigheterna i fallet var sådana att Nordstedts och Vinne (Förlagen) köpte tryckeritjänster av Mediarummet under åren 2005-2007. Mediarummet inkluderade i sina fakturor en Momssats om 25%, vilket var helt i överensstämmelse med Skatteverkets uppfattning om gällande rätt. När EU-domstolen den 11 februari meddelade sin dom i det s.k. Graphic Procédé-Målet konstaterades av Skatteverket att tryckning av bland annat böcker ska beläggas med en mervärdesskatt på enbart 6%. Detta föranledde att Mediarummet begärt tillbaka mellanskillnaden mellan den för mycket inbetalda mervärdesskatten på 25% och en mervär- 26 Danielsson, Condictio indebiti: Vad krävs för att en misstagsbetalning skall bli bestående? S.437. 24
desskatt på 6%. Skatteverket godkände begäran och betalade tillbaka det begärda beloppet till Mediarummet. I denna situation hade alltså Mediarummet gjort en vinst avseende mellanskillnaden mellan de olika skattesatserna då de alltjämt mottagit betalning avseende den högre av dessa från Förlagen men återfått mellanskillnaden från Skatteverket. För att rätta till förhållandet efterbeskattade Skatteverket Förlagen med belopp motsvarande det av Skatteverket till Mediarummet återbetalade beloppet, alltså mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna. Detta ledde i sin tur till att Förlagen krävde motsvarande summa från Mediarummet. Förhållandet kan illustreras av följande modell där de gröna pilarna avser det första ledet av betalningar: Mediarummet Förlagen Skatteverket Högsta domstolen prövar därför om Förlagen, med stöd av Condictio indebiti-regler, har rätt att återfå mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna från Mediarummet. Högsta domstolen befäster inledningsvis att huvudregeln vid betalning som skett utan rättsgrund är att återbetalning ska ske, för att därefter beröra undantagen från sagda huvudregel. I detta avseende konstateras att betalningsmottagaren 25
har rätt att behålla det betalda om denne befunnit sig i befogad god tro samt i fortsatt befogad god tro inrättat sig efter betalningen. Utöver godtroskravet och inrättandekravet gäller enligt Högsta domstolen att det vid en övergripande intresseavvägning ska framstå som motiverat att betalaren ska förlora sin rätt. Denna avvägning beror på många faktorer som kan skifta från fall till fall. Högsta domstolen beskriver härefter att det vid situationer som rör mervärdesbeskattning aldrig kan vara så att leverantören kan utgå från annat än att denne inte själv ska behöva stå för utgiften varför ett befogat inrättande aldrig kan ske. Leverantören kan inte förvänta sig att hamna i ett bättre förmögenhetsläge, varför en återbetalning till kunden aldrig kan leda till att leverantören hamnar i ett sämre förmögenhetsläge än vad denne haft anledning att inrätta sig efter. Till skillnad från vad som normalt är fallet saknar det betydelse hur lång tid som gått, då tiden inte med fog kan ha skapat en förstärkt förväntan hos leverantören om en förbättrad förmögenhetsställning genom att den utgående mervärdesskatten skulle kunna bli lägre än vad hon uppburit från kunden och har rätt att behålla. Slutsatsen i fallet blir således att Mediarummet blir återbetalningsskyldig till Förlagen avseende den summa som Mediarummet återfått från Skatteverket och som Skatteverket sedan fått från Förlagen. Cirkeln blir på så vis sluten så att säga. Detta är en enligt min mening väldigt rimlig slutsats då grundtanken med Mervärdesskatt är att den ska bäras av slutkonsumenten varför det skulle innebära att Mediarummet i detta fall gör en vinst som denne inte rimligen kunnat räkna med på bekostnad av förlagen som tvingats betala två gånger så att säga. Högsta domstolens resonemang är också helt i linje med grundtanken bakom inrättanderekvisitet, nämligen att undantag från huvudregeln om återkravsrätt kan göras i de fall där en återbetalningsskyldighet skulle innebära att mottagaren på grund av att denne i god tro inrättat sin ekonomi, exempelvis genom att han förbrukat vad som influtit, skulle försättas i en påtagligt sämre ekonomisk situation än om misstagsbetalningen aldrig ägt rum. I det nu aktuella scenariot kan det omöjligen argumenteras för att mottagaren försätts i en ekonomisk påtagligt försämrad situation då denne har vidarebefordrat den felaktiga betal- 26
ningen till Skatteverket och därmed inte kan ha ansetts inrätta sin ekonomi efter den på ett sätt som skulle innebära att han försätts i en sämre ekonomisk situation om huvudregeln om återkravsrättt upprätthålls då han fått tillbaka en summa från Skatteverket som han bara kan vidarebefordra till förlagen. 3.1.4 Misstagsbetalningar till staten När någon betalar till staten sker detta i regel genom att densamma betalar in skatt till Skatteverket. Det är därför av intresse att undersöka vad Skatteverkets inställning till de situationer där de mottar misstagsbetalningar är. Skatteverkets inställning får anses utgöra statens inställning i frågan. I Skatteverkets ställningstagande beskrivs dels i vilka situationer återbetalning ska ske: För att Skatteverket ska vara återbetalningsskyldigt krävs att inbetalaren kan visa att det är en misstagsinbetalning och på vilket sätt det har blivit fel. Vidare krävs att inbetalaren har reagerat kort tid efter inbetalningen och att en avstämning av skattekontot har skett. Om innehavaren av det skattekonto som misstagsbetalningen betalats in på inte har några invändningar mot att Skatteverket återbetalar pengarna finns det vanligtvis inga hinder mot detta. Återbetalning kan göras även om misstagsinbetalningen har avräknats mot mottagarens obetalda skatter eller avgifter. I sådant fall återställs mottagarens obetalda skatter och avgifter som om misstagsinbetalningen inte hade skett. Det har då ingen betydelse om mottagarens obetalda skatter och avgifter har lämnats för indrivning. Jag ser till att börja med ett par problem i denna del av Skatteverkets uttalande. Det första jag reagerar på är att de stipulerar att misstagsbetalaren måste reagera inom kort tid efter inbetalningen. Detta syftar rimligtvis på att de anser sig ha möjlighet att inrätta sig efter en inbetalning om den som utfört den inte reagerar inom kort tid. Det vore att gå emot både Mellqvist och mig att säga att Skatteverket har möjlighet att inrätta sig efter en misstagsbetalning bara genom att det gått mer än kort tid från att densamma utförts. Det är min mening att den enda bortre gräns som finns beträffande möjlighet att återkräva misstagsbetalningar till staten är den preskriptionstid om tio år som finns i Preskriptionsla- 27