Sida 1 (4) KAMMARRÄTTEN Mål nr 3451-18 DOM Avdelning 02 2018-11-08 Meddelad i Stockholm KLAGANDE BB MOTPART Socialstyrelsen ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 8 mars 2018 i mål nr 24431-17, se bilaga A SAKEN Behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten avslår överklagandet. Dok.Id 435837 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2302 Birger Jarls Torg 5 08-561 690 00 08-14 98 89 måndag fredag 103 17 Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se 08:00 16:00 www.kammarrattenistockholm.domstol.se
KAMMARRÄTTEN DOM Sida 2 Avdelning 02 Mål nr 3451-18 YRKANDEN M.M. BB yrkar att han ska få svensk legitimation som läkare. Till stöd för sitt yrkande för han fram bl.a. följande. Polen har ett antal EU/EES-anpassade läkar- och tandläkarutbildningar som inte har samma examensbenämningar som anges i bilaga V till yrkeskvalifikations-direktivet. Dessa ska ges svensk legitimation enligt artikel 23.6 i samma direktiv. Utbildningarna uppfyller alla minimikrav i direktivet och ger rätt till legitimation utan ATtjänstgöring. Han har fått ett intyg från polska myndigheter som intygar att hans formella kvalifikationer uppfyller kraven i punkt 5.1.1 i bilaga V i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (yrkeskvalifikationsdirektivet). Det är på denna grund han rätteligen har erhållit en auktorisation i Norge. Han ska därmed också beviljas en legitimation i Sverige i enlighet med 5 kap. 23 patientsäkerhets-förordningen (2010:1369). Tusentals personer med utbildning i Polen har tvingats fullfölja AT-tjänstgöring i onödan med enorma kostnader för samhället, inkomstbortfall för den enskilde och enorma köer till AT-platserna som följd. Socialstyrelsens felaktiga hantering har lett till en enorm läkar- och tandläkarbrist. Enligt EU-rättsliga principer är utrymmet mycket begränsat för svenska myndigheter att vägra erkänna ett förvaltningsbeslut som härrör från en annan EU/EES-stat oavsett om beslutet strider mot nationell rätt eller EU-rätt. Socialstyrelsen anser att överklagandet ska avslås. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE BB yrkar att han ska beviljas legitimation som läkare i Sverige med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet och patientsäkerhetsförordningen. För att styrka sina yrkeskvalifikationer har han gett in ett examensbevis från Polen och ett kompletterande intyg från Centrala läkarkammaren i Polen.
KAMMARRÄTTEN DOM Sida 3 Avdelning 02 Mål nr 3451-18 Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att BB inte har gett in något bevis på formella kvalifikationer som uppfyller de krav som gäller för att han automatiskt ska kunna beviljas legitimation som läkare i Sverige. Frågan är därefter om BB kan beviljas svensk läkarlegitimation enligt den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer i 9 11 lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Enligt 10 lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska en yrkesutövares yrkeskvalifikationer erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten. Av 11 framgår att ett erkännande enligt 10 förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Av det intyg som BB lämnat in som komplement till sitt examensbevis framgår att utbildningen som ligger till grund för hans examen lever upp till de krav som anges i artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet, dvs. att utbildningen bl.a. omfattar minst fem års studier och garanterar en viss grad av förvärvade kunskaper och färdigheter. Det saknas dock uppgift om att BB:s kvalifikationer motsvarar vad som krävs för att beviljas en legitimation som läkare i andra medlemsländer med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet. Det saknas också ett sådant intyg om genomförd praktik efter examen som enligt direktiven ska åtfölja examensbevis som läkare som utfärdats före den 1 oktober 2017.
KAMMARRÄTTEN DOM Sida 4 Avdelning 02 Mål nr 3451-18 BB har därför inte med examensbeviset och det kompletterande intyget visat att han har sådana yrkeskvalifikationer som medför att han ska beviljas läkarlegitimation i Sverige enligt den generella ordningen. I frågan om BB ska beviljas svensk läkarlegitimation med stöd av 5 kap. 23 patientsäkerhetsförordningen instämmer kammarrätten i den bedömning som förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (ej medtagen här). Eva Östman Johansson Robert Johansson Annika Brickman kammarrättsråd kammarrättsråd f.d. justitieråd ordförande referent Maria Lyth föredragande jurist
FÖRVALTNINGSRÄTTEN DOM Mål nr 2018-03-08 24431-17 Avdelning 30 Meddelad i Stockholm 1 KLAGANDE BB MOTPART Socialstyrelsen 106 30 Stockholm ÖVERKLAGAT BESLUT Socialstyrelsens beslut 2017-09-26, bilaga 1 (ej medtagen här) SAKEN Behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE Förvaltningsrätten avslår överklagandet. Dok.Id 946342 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Tegeluddsvägen 1 08-561 680 00 08-561 680 01 måndag fredag 115 76 Stockholm E-post: forvaltningsrattenistockholm@dom.se 08:00 16:30 www.domstol.se/forvaltningsratt
2 YRKANDEN M.M. BB yrkar att han beviljas legitimation som läkare i Sverige och anför bl.a. följande. Han är svensk medborgare och utbildade sig på en engelskspråkig sexårig läkarutbildning i Gdansk i Polen. Han har svensk studentexamen med behörighetsgivande svenska språkkunskaper. Han har arbetat som underläkare i Sverige i 18 månader. Om Socialstyrelsen hade rätt, skulle det olagligen få katastrofala inskränkningar i den fria rörligheten då många läkare i Europa är i samma situation. Han har obegränsad auktorisation i Norge och Socialstyrelsen säger själv att den som har en sådan auktorisation ska anses uppfylla kraven för att få en svensk läkarlegitimation. Därför ska Socialstyrelsen överföra hans norska läkarlegitimation till en svensk legitimation utan ytterligare krav som strider mot EU-/EES-bestämmelser. Socialstyrelsen i Norge har helt korrekt utfärdat en läkarlegitimation till honom baserat på det intyg som Centrala läkarkammaren i Polen, som även avgör vad som ska stå med i artikel 5.1.1 i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet 1, har utfärdat. Intyget garanterar att hans läkarutbildning från Polen överensstämmer med de krav som anges i artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Vidare uppfyller intyget kraven enligt artikel 23.6 i direktivet. Han har därför rätt att få legitimation i Sverige även utan sin norska legitimation. Det bör understrykas att varje individ måste göra en enskild ansökan om att få ett intyg från Centrala läkarkammaren. Därefter gör Centrala läkarkammaren en bedömning av varje enskild ansökan. Socialstyrelsen har i sitt beslut felaktigt angivit att behörig myndighet i Polen har svarat att hans examensbevis inte utgör bevis på de nödvändiga kvalifikationer som krävs för att få läkarlegitimation. För det första kontaktade Socialstyrelsen felaktigt den regionala/lokala läkarkammaren i Gdansk istället för den Centraka läkarkammaren. Dessutom svarade den lokala läkarkammaren att den inte kunde svara på 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer.
3 frågan eftersom han aldrig varit inskriven där och inte att han saknade lagliga formella yrkeskvalifikationer. Det finns ingenting som säger att en utexaminerad läkare från ett annat EU-/EES-land måste ha legitimation från detta land för att kunna få legitimation i Sverige. Vidare har Socialstyrelsen felaktigt påstått att den som inte har fått sina yrkeskvalifikationer erkända i sitt ursprungland inte heller kan få dem erkända i den mottagande staten. Det finns inga krav enligt EU-/EES-rätten på hans läkarutbildning utöver vad som anges i artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Det finns heller inte något krav på AT-tjänstgöring eller AT-prov enligt EU-/EES-rätten. Socialstyrelsen erkänner också läkare från flera andra EU-länder utan att dessa har gjort AT-tjänstgöring efter examen. Likabehandlingsbestämmelsen inom EU/EES kräver att han ska behandlas likadant som läkarna från de länder som inte har AT-tjänstgöring. Socialstyrelsen har felaktigt hänvisat till punkt 5.1.1 i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet som grund för erkännande av andra EU-/EES-länders utbildningar. En sådan tillämpning skulle leda till ett omedelbart stopp i den fria rörligheten. Istället är det artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet som utgör grund för erkännande av andra EU-/EES-länders utbildningar. Det polska nationella kunskapsprovet Świadectwo z1ożenia Lekarskiego Egzaminu Państwowego (LEP-provet) är numera avskaffat och ersatt av Świadectwo z1ożenia Lekarskiego Egzaminu Końcowego (LEK-provet). Detta prov är bara till för den som vill vinna inträde i en lokal läkarkammare i Polen för att kunna utöva läkaryrket i Polen och har inte någonting med AT-tjänstgöring att göra. För att kunna få legitimation i Polen krävs att man har avancerade kunskaper i det polska språket. Norge och Polen har ingått en överenskommelse i enlighet med EU-/EES-regler. Överenskommelsen har full laga kraft och är utformad så att den är allmängiltig och gäller för alla som vill arbeta i Norge, dvs. inte enbart norska medborgare. Hans intyg från Polen och hans legitimation från Norge är utländska förvaltningsbeslut som Socialstyrelsen måste följa och inte har rätt att ifrågasätta. Huvudregeln är att avvikelser från svenska rättsregler i ett utländskt förvaltningsbeslut
4 generellt inte utgör grund för att bortse från beslutet som enligt en erkännanderegel ska gälla i Sverige. En sådan erkännanderegel är att en norsk läkarlegitimation är erkänd i Sverige enligt svensk lag. Därför måste den överföras till svensk legitimation. Lojalitetsprincipen och principen om ömsesidigt förtroende mellan EU-/EES-länder gör också att svenska myndigheter är starkt begränsade i att vägra erkänna ett förvaltningsbeslut som härrör från ett annat EU-/EES-land, oavsett om beslutet enligt erkännandestaten strider mot nationell rätt eller EU-rätt. Detta illustreras genom EU-domstolens dom den 23 maj 1996, Hedley Lomas, C-5/94, EU:C:1996:205. Socialstyrelsen anser att överklagandet ska avslås och anför bl.a. följande. För att BB ska kunna erhålla det behörighetsbevis som anges i punkt 5.1.1 i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet krävs att han genomgår praktisk tjänstgöring. Socialstyrelsen konstaterar att BB inte uppfyller kraven för erkännande enligt direktivet. Överenskommelsen mellan hälsoministeriet i Norge och Polen har inneburit att BB erhållit rätt att utöva läkaryrket i Norge utan att ha fullgjort praktisk tjänstgöring eller avlagt läkarexamen i Norge. Frågan om avtalet mellan Polen och Norge är anmält och prövas av EU-kommissionen. BB har möjlighet att fullgöra den praktiska tjänstgöringen i ett EU-land som har krav om praktisk tjänstgöring, och därefter erhålla svensk legitimation. SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET Frågan i målet är om BB ska beviljas legitimation som läkare i Sverige.
5 Tillämpliga bestämmelser m.m. I artikel 2.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges att direktivet ska gälla för alla de medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Yrkeskvalifikationsdirektivet är i Sverige genomfört bl.a. genom lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Enligt 13 i den nu nämnda lagen ska en yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som bl.a. läkare erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). I 2 kap. 4 i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården (HSLF-FS 2016:64) anges att en läkare som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land ska få sina yrkeskvalifikationer erkända om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som anges i 5.1.1 i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet och inte temporärt eller definitivt har förbjudits att utöva yrket. I artikel 21.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet regleras den s.k. principen om automatiskt erkännande, enligt vilken varje medlemsstat ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som bl.a. läkare som avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktivet och som uppfyller minikraven för utbildning som avses i artikel 24. Av artikel 21.1 andra stycket följer att de bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ska vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov ska de bevis som avses i bl.a. punkterna 5.1.1 i bilaga V bifogas.
6 Enligt artikel 21.6 i yrkeskvalifikationsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att den som vill utöva verksamhet 2 som bl.a. läkare innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktivet. I artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet uppställs vissa minikrav bl.a. avseende vilken omfattning en läkarutbildning ska ha samt vilka kunskaper och färdigheter den som genomgår utbildningen ska förvärva. I punkt 5.1.1 i bilaga V 3 till yrkeskvalifikationsdirektivet anges för Polens del examensbeviset Dyplom ukończenia studiów wyższych na kierunku lekarskim z tytułem lekarza. Det anges vidare att till och med år 2012 ska ett behörighetsbevis benämnt Świadectwo złożenia Lekarskiego Egzaminu Państwowego medfölja examensbeviset. Från och med år 2013 ska istället examensbeviset åtföljas av behörighetsbeviset Świadectwo złożenia Lekarskiego Egzaminu Końcowego. Vidare framgår att examensbeviset till och med den 1 oktober 2017 även bör åtföljas av ett intyg om genomförd praktik efter examen. I 5 kap. 23 patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) anges att den som har obegränsad auktorisation som läkare i ett annat nordiskt land ska anses uppfylla kraven för svensk läkarlegitimation. Förvaltningsrättens bedömning Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis att BB, som är svensk medborgare, har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Polen och att 2 I flera andra språkversioner av direktivet anges här istället yrkesmässig verksamhet, jfr franska activités professionelles, tyska beruflichen Tätigkeiten och engelska professional activities. 3 I dess lydelse enligt Kommissionens delegerade beslut (EU) 2016/790 av den 13 januari 2016 om ändring av bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG vad gäller benämningar på examensbevis och utbildningar.
7 han nu begär att få dessa erkända i Sverige. Eftersom läkaryrket är reglerat i Sverige omfattas hans ansökan av tillämpningsområdet för yrkeskvalifikationsdirektivet. Förvaltningsrättens prövning ska därför göras med utgångspunkt i de bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt. Den första fråga som förvaltningsrätten har att ta ställning till är om BB:s bevis på formella kvalifikationer från den läkarutbildning som han har genomgått i Polen, uppfyller de krav som yrkeskvalifikations-direktivet uppställer för att han ska kunna beviljas legitimation som läkare i Sverige. För automatiskt erkännande krävs enligt artikel 21.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet dels att ett bevis på formella kvalifikationer uppfyller minikraven enligt artikel 24 i direktivet, men även att det aktuella beviset finns upptaget i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktivet. Av utredningen i målet framgår att BB har avlagt den polska läkarexamen som anges i punkt 5.1.1 i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet, men att han inte har något av de behörighetsbevis som ska medfölja examensbeviset. BB uppfyller således inte de krav som anges i den nu nämnda artikeln och har därför inte rätt till svensk läkarlegitimation med stöd av 2 kap. 4 i Socialstyrelsens föreskrifter som genomför yrkeskvalifikations-direktivet i nu relevanta delar. BB har tillsammans med sin ansökan till Socialstyrelsen gett in ett intyg från Centrala läkarkammaren i Polen i vilket det anges att hans läkarutbildning överensstämmer med kraven i artikel 24 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Detta intyg har legat till grund för den norska tillståndsmyndighetens beslut att bevilja BB läkarlegitimation i Norge. Av handlingarna framgår att den norska tillståndsmyndigheten ansett att artikel 23.6 i yrkeskvalifikationsdirektivet utgjort rättslig grund för att en sökande ska kunna få sina yrkeskvalifikationer erkända genom att åberopa
8 ett intyg av nu aktuellt slag. Förvaltningsrätten konstaterar att artikel 23 i direktivet reglerar s.k. förvärvade rättigheter som i vissa särskilt angivna fall och under vissa specifika förutsättningar ger en innehavare av bevis på formella kvalifikationer rätt till automatiskt erkännande trots att vederbörande inte uppfyller samtliga krav för erkännande enligt artikel 21 i direktivet. Det kan exempelvis vara frågan om att innehavaren av beviset på formella kvalifikationer har påbörjat sin utbildning innan det referensdatum som anges i bilaga V till direktivet (artikel 23.1) eller att innehavaren har ett bevis på formella kvalifikationer från vissa numera upphörda länder (artikel 23.2 23.5). Härutöver finns bestämmelsen i artikel 23.6 som anger att den som har bevis på formella kvalifikationer som inte motsvarar de benämningar som anges 5.3.2 i bilaga V till direktivet ändå kan få beviset på kvalifikationen erkänd genom ett intyg som uppfyller vissa specifika krav som anges i den aktuella artikeln. Enligt förvaltningsrättens mening måste artikel 23.6 uppfattas på följande sätt. En innehavare som uppfyller kraven enligt artikel 21 har, för det fall titeln på kvalifikationen ändrats så att titeln på kvalifikationen inte överensstämmer med dem som anges i bilaga V, rätt att ändå få kvalifikationen erkänd genom att ge in det intyg som avses i artikel 23.6. 4 Eftersom BB inte innehar de bevis på formella kvalifikationer som direktivet kräver, kan han således inte med stöd av artikel 23.6 i direktivet få sina yrkeskvalifikationer erkända i Sverige. Eftersom artikel 21.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet kräver att ett bevis på formella kvalifikationer finns upptaget i artikel 5.1.1 i bilaga V till direktivet för att det ska kunna erkännas automatiskt, kan det nu nämnda intyget inte heller på annan grund ge BB rätt att få sin polska läkarutbildning automatiskt erkänd i Sverige enligt yrkeskvalifikationsdirektivet. 4 Jfr även artikel 1.c.ii, bilaga II till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/983 av den 24 juni 2015 om förfarandet för utfärdande av det europeiska yrkeskortet och tillämpningen av varningsmekanismen i enlighet med rådets direktiv 2005/36/EG.
9 Eftersom BB har obegränsad auktorisation som läkare i Norge ska han emellertid, enligt bestämmelsen i 5 kap. 23 patientsäkerhets-förordningen, anses uppfylla kraven för svensk läkarlegitimation. Bestämmelsen i patientsäkerhetsförordningen genomför den överenskommelse som finns mellan de nordiska länderna om en gemensam nordisk arbetsmarknad för bl.a. läkare. Enligt den nu nämnda regleringen är det tillräckligt att inneha en läkarlegitimation från ett annat nordiskt land för att man ska anses uppfylla kraven för att få en motsvarande svensk läkarlegitimation. Yrkeskvalifikationsdirektivet bygger däremot på den principen att en prövning av sökandens yrkeskvalifikationer ska göras i varje medlemsstat där vederbörande begär att få dessa erkända. Den omständigheten att en medlemsstat redan har erkänt yrkeskvalifikationerna ger således inte i sig rätt till erkännande i övriga medlemsstater. Yrkeskvalifikationsdirektivet ger därför, till skillnad från bestämmelsen i 5 kap. 23 patientsäkerhetsförordningen, inte BB någon rätt att få sin norska läkarlegitimation erkänd i Sverige. Den fråga som förvaltningsrätten har att ta ställning till är därför om det vid dessa förhållanden är förenligt med yrkeskvalifikationsdirektivet att bevilja BB läkarlegitimation med stöd av 5 kap. 23 patientsäkerhets-förordningen. Det har ovan konstaterats att BB inte innehar de bevis på formella kvalifikationer som krävs för att hans polska läkarutbildning ska kunna erkännas enligt yrkeskvalifikationsdirektivet, vars system med automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer bygger på att minikraven för bl.a. läkarutbildningar samordnas mellan EU:s medlemsstater. Att vid dessa förhållanden lägga den norska auktorisationen till grund för en svensk läkarlegitimation skulle i praktiken innebära att BB:s polska läkarutbildning erkändes automatiskt i Sverige, trots att han inte uppfyller de krav som följer av artikel 21 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt artikel 21.6, jämförd med dess lydelse i direktivets franska, tyska och eng-
1 0 elska språkversioner, är medlemsstaterna skyldiga att kräva att den som vill arbeta som bl.a. läkare har de bevis på formella kvalifikationer som direktivet anger (jfr även dom av den 19 september 2013, Conseil national de l ordre des médecins, C-492/12, EU:C:2013:576, punkt 41). Med hänsyn till det nu anförda anser förvaltningsrätten att det inte vore förenligt med yrkeskvalifikationsdirektivet att bevilja BB svensk läkarlegitimation. Av EU-domstolens praxis följer att domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna inte får tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten (se dom av den 9 september 2003, CIF, C198/01, EU:C:2003:430, punkterna 48 och 49). I enlighet med det nu anförda anser förvaltningsrätten att BB inte kan beviljas svensk läkarlegitimation med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 23 patientsäkerhets-förordningen (jfr Kammarrätten i Stockholms dom den 17 maj 2016 i mål 7937-15). Det som BB anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning. Överklagandet ska därför avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR Detta avgörande kan överklagas. Information om hur man överklagar finns i bilaga 2 (DV 3109/1 A). Oskar Hoffmann Förvaltningsrättsfiskal Nämndemännen Karin Simonsson Norling, Pia Klint och Björn Liljedahl har deltagit i avgörandet. Andreas Thörnroos har föredragit målet.
Bilaga 2 Bilaga HUR MAN ÖVERKLAGAR - PRÖVNINGSTILLSTÅND DV 3109/1A 2013-06 Producerat av Domstolsverket Den som vill överklaga förvaltningsrättens beslut ska skriva till Kammarrätten i Stockholm. Skrivelsen ska dock skickas eller lämnas till förvaltningsrätten. Skrivelsen med överklagande ska innehålla 1. Klagandens person-/organisationsnummer, postadress, e-postadress och telefonnummer till bostaden och mobiltelefon. Adress och te- lefonnummer till klagandens arbetsplats ska också anges samt eventuell annan adress där klaganden kan nås för delgivning. Om dessa uppgifter har lämnats tidigare i målet och om de fortfarande är aktuella behöver de inte uppges igen. Om klaganden anlitar ombud, ska Om klaganden är en part som företräder det all- ombudets namn, postadress, e-postadress, telemänna, ska överklagandet alltid ha kommit in fonnummer till arbetsplatsen och mobilteleinom tre veckor från den dag beslut meddelades. fonnummer anges. Om någon person- eller För att ett överklagande ska kunna tas upp i kamdröjsmål anmälas till kammarrätten. adressuppgift ändras, ska ändringen utan marrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Kammarrätten lämnar prövningstillstånd om 2. den dom/beslut som överklagas med uppgift För att kammarrätten ska kunna ta upp Ert överklagande måste Er skrivelse ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag då Ni fick del av domen/beslutet. Om beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling, eller det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domsto- lens beslut meddelades. Om sista dagen för över- klagande infaller på lördag, söndag eller helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton räcker det att besvärshandlingen kommer in nästa vardag. Om prövningstillstånd inte meddelas står förvaltningsrättens beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till kammarrätten varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. om förvaltningsrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet, 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har 3. de skäl som klaganden anger till stöd för kommit till, en begäran om prövningstillstånd, 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 4. den ändring av förvaltningsrättens dom/beslut som klaganden vill få till stånd, 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. Adressen till förvaltningsrätten framgår av domen/beslutet. www.domstol.se