Ars Nova. KVINNORS MUSIK I EGEN FESTIVAL Det är svårt, ja oftast omöjligt att höra om ett musikstycke skrivits av en man eller av en kvinna, detta oavsett epok. Gissar man på en man har man oftast rätt, för vi känner till betydligt färre verk av kvinnor än av män. Detta har också fått till följd, att den musik kvinnor ändå skrivit ofta glömts bort, och det i sin tur har bidragit till att betydligt färre kvinnor än män komponerar, men det finns fler faktorer. Idag är 21 % av medlemmarna i Föreningen Svenska Tonsättare, FST, kvinnor. Ännu färre musikstycken av kvinnor procentuellt sett spelades länge i våra konserthus, för tio år sedan var det bara 1,2 %. När Karin Rehnqvist, själv en av våra mest uppmärksammade tonsättare, upptäckte detta, tog hon initiativet till att bilda KVAST, som uttolkas Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, med målsättningen att öka andelen musik skriven av kvinnor på repertoaren. Det är tio år sedan i år, och för att tydligare sätta de kvinnliga tonsättarna på Astrid Pernille Hartmann.
kartan, anordnade man den 10 14 oktober en festival i Stockholms konserthus, där man för övrigt från början visat sig mycket positiv till att öka andelen framförda verk av kvinnliga tonsättare. Med tanke på de feministiska tendenser, som på senare år svept fram över västvärlden, inte bara i kölvattnet av Me too-uppropet, kunde nog inte tidpunkten ha varit bättre vald. Varför har då kvinnors musik fått stå tillbaka så länge? Astrid Pernille Hartmann, programredaktör på GöteborgsOperan och ordförande i KVAST, som vi mötte redan i Kammarmusik-Nytt nr 4/2017, tror att det kan ha flera orsaker. En sådan är kanoniseringen av vissa verk, som fått utgöra standard repertoaren, menar hon och föreslår en ny åtgärd. När man anordnar provspelningar till våra stora orkestrar, ber man de provspelande att spela ett stycke av en kvinnlig komponist, så kan musikerna fås att öva in också kvinnors musik och få in den på repertoaren den vägen. Astrid Pernille Hartmann påpekar också betydelsen av nätverk som en viktig anledning till att KVAST har bildats. En utbildningsfråga Det är säkert så att kvinnor i alla tider har skrivit musik, men de har mest varit amatörer, eftersom de inte fått möjlighet att utbilda sig. Alice Tegnér är ett bra exempel på detta, och även om hon skaffade sig en nisch som vår främsta tonsättare av barnvisor, skrev hon också både kör- och kammarmusik av hög kvalitet, däremot ingen orkestermusik, och hon sörjde hela livet över att hon inte hade fått en kompositionsutbildning på konservatorienivå. På liknande sätt var det med Felix Mendelssohns syster Fanny: båda var mycket talangfulla tonsättare, men Fanny fick aldrig samma utbildning som sin bror. Runt förra sekelskiftet var det nu inte bara Alice Tegnér som blev känd för sin musik, utan också flera framstående kvinnliga tonsättare som Elfrida Andrée, Valborg Aulin, Helena Munktell, Laura Netzel och Amanda Maier-Röntgen. Detta var samtidigt som kvinnokampen för rösträtt var som intensivast, så kanske deras kamp inspirerade dessa begåvade kvinnor till att visa upp sin musik? Det tror jag absolut, och det även på 20 30-talen med kvinnliga konstnärer och tonsättare som Germaine Taillferre i Frankrike. Vi är lite extra nyfikna på att få fram musik från 20 30-talen till vår repertoarbank, för sedan satte det andra världskriget stopp för så mycket, det blev ett bakslag, och därefter tog det lång tid att få igång den skapande processen. Och fortfarande är de kvinnliga tonsättarna alltså klart färre än de manliga. En orsak till det menar Astrid är, att det råder en uppfattning att tonsättare är ett manligt yrke och ingenting för en kvinna. Dessutom har ju länge dirigenter och andra beslutsfattare i musiklivet varit män, så det finns många Performanceartisten Marcela Lucatelli. Publiken vid Marcela Lucarellis framträdande.
lager att tränga igenom. Hon berättar också, att inom Norsk Komponistforening, som motsvarar FST, har man en grupp, Kvinneligan, däremot ingen självständig förening som KVAST. På frågan om det är viktigt att det bara ingår kvinnor i gruppen, fick man svaret att det var viktigt, eftersom det händer andra saker i en grupp utan män, och själv säger Astrid, att hon känner sig mera fri att lägga fram sina tankar och idéer i en sådan grupp. Vägen för Astrid Pernille Hartmann, som själv inte är tonsättare, till att bli ordförande i KVAST gick genom föreningen för kvinnors musik, Euterpe, som hon var med att starta i Göteborg redan 1992, men hon har alltid varit engagerad i kvinnofrågor och fann att utvecklingen gick för långsamt. Visserligen ökar antalet kvinnor i musikhögskolornas kompositionsklasser, men de utgör fortfarande bara 1/3 av studenterna, och det tycks finnas ett motstånd hos dem att skriva för orkester, som förstås är komplicerat, så många väljer istället att ägna sig åt elektroakustisk ljudkonst, där man äger sin orkester, som Astrid uttrycker det. KVAST och samhället Men i vad mån beror det på KVASTs verksamhet, att antalet kvinnliga tonsättare ökar, och hur mycket beror det på det alltmera kvinnopositiva samhällsklimat med t.ex. en regering, som kallar sig feministisk, som vuxit fram på senare år? Ja, Astrid vänder lite på frågan och menar att i och med att man upptäckt att komponerande inte bara handlar om att skriva för orkester, utan att det finns ett brett fält av olika musikformer att ta sig an, så blir det mer attraktivt att bli tonsättare. Vad KVAST har gjort är att visa fram problematiken med att så lite musik av kvinnor framförs, och det verkar också finnas en god vilja att göra något åt detta. Annars är ju en praktisk åtgärd, som KVAST vidtagit, och som Astrid Pernille Hartmann berättade om i den tidigare intervjun, att sätta upp en repertoarbank, där f.n. omkring 2 000 verk av kvinnor finns sökbara på föreningens hemsida fördelade på genre och annat, som gör det lätt att hitta sådan musik man har behov av. Även Musik- och teaterbiblioteket och Svensk Musik har en liknande katalog, fast KVASTs repertoarbank har flera filter, berättar hon, och man vill gärna förbättra repertoarbanken ännu mer, men det är en resursfråga. Man har också med stöd av Svenska Postkodstiftelsen lanserat Repertoarrycket III, som ska drivas av två projektledare på deltid och ta fram en ny statistik till våren, bygga ut repertoarbanken och kontakta utbildningsanstalter och kulturskolor. Det sistnämnda är ett nytt steg, som man tycker är mycket viktigt. Repertoarrycket III ska pågå i 1½ år, men man siktar på hundraårsjubileet 2021 av att kvinnorna fick rösträtt, då målet är att åtminstone 21 % av den musik som spelas ska vara skriven av kvinnor. Även på längre sikt hoppas man förstås, att denna drive ska få effekt. Cecile Rives framträdde på hög höjd. Leo Correia de Verdier symaskinsartist.
Sedan tre år tar FST in KVASTs statistik i sin, och man diskuterar nu ett fortsatt statistiksamarbete. Något Astrid också betonar är, att musikverken måste få mer än en enda chans till uppförande, men det är ju ett problem alla tonsättare delar. Sambeställningar, d.v.s. att flera konsertgivare går ihop om en beställning, kan ju också fungera bra. Samtidigt kan jag tänka, att det kanske leder till färre beställningar, säger Astrid Pernille Hartmann. Man kan se KVAST som en förening, som arbetar på sin egen avveckling, när det blivit lika självklart att spela musik av kvinnor som av män, och det finns faktiskt ett officiellt svenskt mål: Det är 40 %, d.v.s. den dagen repertoaren i våra konserthus består av 40 % musik skriven av kvinnor, behövs kanske inte en sådan här förening. Då skulle den kunna ha en mer social funktion, som en plats där kvinnor som skriver musik kan träffas och tala med varandra, utan att det alltid måste finnas ett krav på arbetsinsatser. Det är mot den här bakgrunden man ska se KVASTs 10-årsjubileum i Stockholm, där programmet var uppdelat på två orkesterkonserter den 10 och 11 oktober samt en fullmatad festivalhelg med elva programpunkter. Tankar kring festivalen Festivalen i sig var naturligtvis mycket angelägen. Det är med speciella satsningar man har möjlighet att väcka medvetenhet om ett visst problem, i det här fallet att musikens kvalitet måste vara viktigare än vem som skrivit den. Så hur var KVAST-jubileet utformat? Det bestod, förutom av orkesterkonserterna, av ett samtalsforum på engelska, eftersom många av deltagarna inte var svenska, och ett panelsamtal, i båda fallen enbart med kvinnliga deltagare, fem konserter och sex performances, något KVAST alltså också vill stödja och sett till antal således överraskande blev till en huvudsak. Dessa var av de mest skiftande slag som vokalartisten Marcela Lucatelli, som inledde med att inta olika poser som en staty för att sedan övergå i att producera ljud, som delvis var så obehagligt, att delar av publiken satt med händerna för öronen, och så småningom stoppa in en mikrofon i munnen. En provokation, så klart, men hade hon något att säga? Då var den franska sopranen Cecile Rives framträdande på styltor roligare, även om man hellre hade hört henne sjunga. Sisterloops, Alexandra Nilsson och Marie Gavois, stod på var sin sida om trappuppgången till Grünewaldsalen och samtalade via megafoner, men på grund av den överakustiska miljön var det svårt att uppfatta mer än enstaka ord. Ett fjärde exempel på performance var symaskinsmusikern Leo Correira de Verdiers framträdande. Med hjälp av modern teknik som datorer och sequencers har hon utvecklat symaskinsmusicerandet till en helt ny nivå, stod det i programboken. Det låg nog annars närmare till hands att uppfatta detta som att Paulina Pfeiffer. Eva Sidén.
det var kejsarens nya kläder hon sydde på. Så till de fem konserterna. Ars Nova från Malmö inledde. Det är en ensemble som anpassar sig efter de verk man spelar, t.ex. finska Cecilia Damströms pianokvintett Aino tillägnad Aino Sibelius minne och israeliska Talia Amars MutaMorphosis för flöjt och elektronik. Den konserten innehöll för övrigt tre verk av utländska komponister, och fler blev det i en senare konsert rubricerad Internationellt, men båda konserterna innehöll även svenska verk. En kvällskonsert rubricerad Elektroniskt innehöll elektroakustiska verk av norska Maja Ratkje och svenska Hanna Hartman och Lise-Lotte Norelius. Söndagens första konsert bjöd bl.a. på ett uruppförande, Malin Bångs pebbles and eternal thirst av flöjtkvartetten 40F. Eftersom KVAST inte bara vill lyfta fram dagens utan också tidigare generationers kvinnliga tonsättare, hade man ägnat den avslutande konserten åt historisk musik. Hittills under festivalhelgen hade samtliga musiker varit kvinnor, men den här konserten inleddes av fyra herrar, violinisterna Johannes Lörstad och Patrik Swedrup, altviolinisten Arne Stenlund och cellisten Klas Gagge, men det var förstås en kvinna, Amanda Maier-Röntgen, som skrivit den mycket tilltalande stråkkvartetten från 1877, som Maierkvartetten här uruppförde i modern tid. Den har legat ospelbar, eftersom vissa originalsidor saknas, men B Tommy Andersson hade skickligt kompletterat den. Förutom det inledandet stycket blev det en ren romanskonsert med mezzosopranen Paulina Pfeiffer och pianisten Nigar Dadascheva. Sammanfattning Det var inget fel på något av konsertframförandena, tvärt om, och jag vill gärna påpeka, att Paulina Pfeiffer och Nigar Dadascheva vill man gärna höra igen. Ändå hade man önskat att få höra fler instrumentala kammarmusikverk av dessa kvinnor, som var pionjärer för drygt 100 år sedan. Eller kunde man med fördel ha bytt ut någon performance mot en konsert med äldre instrumentalmusik. I konserten betecknad Internationellt, kurerad och koordinerad av Eva Sidén, tilllika tonsättare och vice ordförande i KVAST, hade hon själv en dominerande roll genom att framträda i fem av de nio verken och därutöver få ett utdrag ur sin kommande opera Spirit of Gunna framförd. Med tanke på att flera av de mest kända, kvinnliga tonsättarna inte alls var representerade på festivalen, kan man undra på vilka grunder verken och de medverkande musikerna hade valts ut. Hur icke-musikaliska performances platsar i denna alltså i övrigt angelägna kvinnomusikfestival, är också svårt att förstå. Nigar Dadascheva. Calle Friedner text och foto Maierkvartetten.