EUROPEISKA KOMMISSIONEN GENERALDIREKTORATET FÖR HÄLSA OCH KONSUMENTSKYDD

SV EUROPEISKA KOMMISSIONEN GENERALDIREKTORATET FÖR HÄLSA OCH KONSUMENTSKYDD Direktorat B - Konsumentfrågor B5 Finansiella tjänster SAMMANFATTANDE DOKUMENT 1. Bakgrund Direktiv 87/102/EEG 1 om konsumentkrediter, ändrat 1990 och 1998 2, bygger på ett förslag från kommissionen från 1979. Genom direktivet inrättas en gemenskapsram för konsumentkrediter i syfte att bidra till inrättandet av en gemensam kreditmarknad och införa gemensamma minimibestämmelser för konsumentskydd. Kommissionen lade 1995 fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv 3 och genomförde därefter ett mycket omfattande samråd med berörda parter. År 1997 lade kommissionen fram ett kortfattat protokoll över reaktionerna på 1995 års rapport 4. Förfarandet ledde till att kommissionen drog slutsatsen att detta direktiv inte längre på ett adekvat sätt speglade de nuvarande förhållandena på marknaden för konsumentkrediter, varför det fanns skäl att genomföra en översyn av direktivet 5. I detta syfte har kommissionen låtit utföra en rad studier om olika specialområden 6 och genomfört en detaljerad och jämförande analys av samtliga medlemsstaters nationella lagstiftning om införlivandet av direktivet. En analys av den gränslösa europeiska marknaden för konsumentkrediter visar att denna endast har utvecklats i marginell omfattning. Följaktligen bör den nuvarande rättsliga ramen ses över för att ge konsumenter och företag möjlighet att fullt ut dra nytta av den inre marknaden. 2. Riktlinjer för förslaget om revidering av direktiv 87/102/EEG Det finns olika faktorer som förklarar den gränsöverskridande europeiska kreditmarknadens svaga utveckling. De främsta faktorerna är följande: - Tekniska svårigheter att gå in på en annan marknad. - Otillräcklig harmonisering av medlemsstaternas nationella lagstiftning. - Kreditteknikernas och kreditformernas utveckling sedan direktivet lades fram av kommissionen och antogs av rådet. För en översyn av direktivet krävs följande: - Att den rättsliga ramen anpassas till de nya konsumentkreditteknikerna. - Att en balans upprättas mellan såväl konsumenternas som kreditgivarnas rättigheter och skyldigheter. Rue de la Loi 200, B-1049 Bruxelles/Wetstraat 200, B-1049 Brussel - Belgium - Office: B232 7/42 Telephone: direct line (+32-2)295.69.47, switchboard 299.11.11. Fax: 296.79.18

- Ett starkt konsumentskydd. Målet är att möjliggöra inrättandet av en mer överblickbar och effektiv marknad, som erbjuder ett så starkt konsumentskydd att den fria rörligheten för krediterbjudanden och krediter kan genomföras under bästa möjliga villkor för såväl dem som erbjuder som dem som efterfrågar krediter. Kommissionens behöriga enheter vill lägga fram riktlinjer för den översyn som de planerar att föreslå, och rådfråga medlemsstaterna och berörda sektorer om huvudlinjerna i texten och för flera av dessa presentera de alternativ som bedöms vara lämpligast. För att uppnå dessa mål föreslås att översynen av direktivet genomförs enligt följande sex riktlinjer: (1) Direktivets tillämpningsområde omdefinieras för att anpassa direktivet till de nya förhållandena på marknaden och dra en tydligare gräns mellan konsumentkrediter och bostadskrediter. (2) Nya bestämmelser införs i direktivet så att det inte bara omfattar banker utan även kreditförmedlare. (3) Ett strukturerat system för information till kreditgivaren inrättas, för att ge denne möjlighet att göra en säkrare riskbedömning. (4) Mer omfattande information till konsumenter och eventuella borgensmän, och (5) Jämnare fördelning av ansvaret mellan konsumenter och näringsidkare. (6) Åtgärder och rutiner för hantering av betalningsbrister förbättras, i förhållande till såväl konsumenter som kreditgivare. 3. Syfte med samrådet Kommissionens enheter har för avsikt att särskilt samråda med medlemsstaterna och berörda sektorer om följande frågor: Det lämpliga i att utöka direktivets tillämpningsområde, särskilt vad avser att hädanefter omfatta krediter mot säkerhet i hypotek avsedda att finansiera köp av konsumtionsvaror eller konsumtionstjänster. Åtgärder som bör vidtas för att förbättra informationen till kreditgivaren samtidigt som befintliga bestämmelser om skydd av personuppgifter strikt iakttas. Särskilt undersöka det lämpliga i att föreskriva åtgärder som främjar användning av följande databaser: Nationella register över bristande betalningsförmåga. Nationella kreditregister, det vill säga register över konsumentens samlade kreditåtaganden. Kombinerade register på nationell nivå. 2

Det lämpliga i att ändra bestämmelserna i direktiv 87/102 om det solidariska ansvaret mellan en försäljare av varor och tjänster och kreditgivaren. Slutligen det lämpliga i att föreskriva åtgärder rörande försäkringar som täcker vissa risker för utebliven betalning. Man bör särskilt diskutera det lämpliga i en metod som bygger på en individuell försäkring eller en (obligatorisk) portföljförsäkring för kreditgivaren. Uppnåendet av dessa mål förutsätter slutligen en strävan efter största möjliga och inte minsta möjliga harmonisering. Detta innebär också en optimal harmonisering, som garanterar att konsumentintresset i hela unionen ges ett gott skydd. 3

Diskussionsunderlag för en ändring av direktiv 87/102/EEG om konsumentkrediter. SAKFRAMSTÄLLNING Direktiv 87/102/EEG och dess båda ändringsdirektiv syftade främst till en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, för att bidra till inrättandet av en gemensam marknad på kreditområdet och införa gemensamma minimiregler för konsumentskydd 7. Vid införlivandet av dessa direktiv 8 bedömde medlemsstaterna att direktiven erbjöd ett otillräckligt skydd. Detta konstaterande tog sig dels uttryck i en tydlig vilja att förbättra konsumentinformationen och konsumentskyddet, dels i att kreditformer och/eller nya typer av kreditavtal som inte omfattades av direktiven 9 beaktades. Denna hållning har bred förankring inom gemenskapen och har gjort att medlemsstaterna gör en generös tillämpning av minimiklausulen 10. Kreditteknikerna har sedan direktivets tillkomst undergått en genomgripande utveckling och direktivet förefaller idag illa anpassat till denna utveckling. För övrigt måste man konstatera att den europeiska marknaden för konsumentkrediter hittills har utvecklats endast marginellt. Enligt sin rapport från 1995 bedömer kommissionens enheter att den nuvarande rättsliga ramen bör ses över för att möjliggöra för konsumenter och företag att fullt ut dra nytta av den inre marknaden. Målet är att möjliggöra en verklig fri rörlighet för erbjudanden och krediter, genom att inrätta en mer överblickbar och effektiv marknad, som erbjuder konsumenterna ett starkt skydd och ger näringsidkare möjlighet att bättre bedöma eventuella risker. En sådan översyn kräver att den rättsliga ramen anpassas till de nya kreditteknikerna. Det förutsätter att en balans upprättas mellan såväl konsumenternas som kreditgivarnas rättigheter och skyldigheter. Kommissionens enheter anser följaktligen att översynen av direktivet bör genomföras enligt följande sex riktlinjer: (1) Direktivets tillämpningsområde omdefinieras för att anpassa direktivet till de nya förhållandena på marknaden och dra en tydligare gräns mellan konsumentkrediter och bostadskrediter. (2) Nya bestämmelser införs i direktivet så att det inte bara omfattar banker utan även kreditförmedlare. (3) Ett strukturerat system för information till kreditgivaren inrättas för att ge denne möjlighet att göra en säkrare riskbedömning. (4) Mer omfattande information till konsumenter och eventuella borgensmän. (5) Jämnare fördelning av ansvaret mellan konsumenter och näringsidkare. 4

(6) Åtgärder och rutiner för hantering av uteblivna betalningar förbättras i förhållande till såväl konsumenter som kreditgivare. Uppnåendet av dessa mål förutsätter slutligen en strävan efter största möjliga och inte minsta möjliga harmonisering. Detta innebär också en optimal harmonisering, som garanterar att konsumentintresset i hela unionen ges ett gott skydd. 5

1. DIREKTIVETS TILLÄMPNINGSOMRÅDE OMDEFINIERAS 1.1. Definition av konsumenten I direktiv 87/102/EEG definieras en konsument som "en fysisk person som, i de transaktioner som täcks av detta direktiv, uppträder med avsikter som kan anses ligga utanför hans näringsverksamhet eller yrkesområde" 11. Fråga 1.1 : Kan det, med hänsyn till de olika definitioner 12 som har antagits av vissa medlemsstater, vara lämpligt att utsträcka denna definition till att omfatta fysiska personer näringsidkare eller löntagare som använder konsumentkrediter i sitt yrke? I så fall finns följande alternativ: 1.1.1. Definitionen ändras så att den dels omfattar sammanslutningar av fysiska personer, dels fysiska personer som vill påbörja en näringsverksamhet. 1.1.2. Definitionen ändras så att den omfattar blandavtal, det vill säga kreditavtal som beviljas en fysisk person, för ändamål som huvudsakligen men inte uteslutande är privata 13. 1.2. Kreditavtal som tas upp i direktivet Direktiv 87/102/EEG innehåller i artikel 2 en rad undantag som idag förefaller helt omotiverade. Det nya direktivet bör vara tillämpligt på alla kredittyper som beviljas fysiska personer för huvudsakligen privata ändamål - oavsett belopp, - oavsett krav på säkerhet, - samt oavsett kreditens syfte 14, med undantag för krediter avsedda att finansiera förvärv eller renovering av bostad 15. a) Skillnaden mellan marknaden "för konsumentkrediter" och marknaden "för fastighetskrediter" och "hypotekskrediter" blir alltmer hårfin. De finansieringsmetoder som används har i det närmaste blivit identiska: fast eller rörlig ränta, möjlighet till ett eller flera kontantuttag, delbetalningar eller betalning vid avtalstidens slut, traditionellt lån eller öppnande av kredit, inteckningsinskrivning, borgen, osv. b) Hypotek används alltmer, tack vare hypoteksformer som omfattar alla typer av fordringar inom området för finansiering av konsumtionsvaruköp. Denna utveckling kan vara förknippad med stora risker för konsumenten, om denne pantsätter sitt hus för att finansiera konsumtion, i likhet med metoden med "equity release" i Förenade kungariket. Ett hypotek kan i flera medlemsstater vara skilt från alla sorts fordringar och löpa på obestämd tid 16. Krediter som beviljas mot inteckningsinskrivning i andra led (eller rentav i tredje eller fjärde led) används i många fall även för att refinansiera konsumentkrediter. Därför tycks det inte längre finnas skäl att upprätthålla en konstgjord skillnad mellan "konsumentkrediter" och "hypotekskrediter". 6

Frågor 1.2. : Följande frågor bör utredas: 1.2.1. Är det lämpligt att avskaffa det nuvarande direktivets undantag vad avser nedre och övre kreditgränser 17, räntefri kredit, uthyrning avsedd att finansiera utnyttjande av varor eller tjänster, konsumentkrediter som upprättas genom bestyrkta handlingar, osv.? OBS: Alla berörda parter som vill föreslå att ett undantag skall bevaras eller införas uppmanas att motivera detta. 1.2.2. Är det lämpligt att göra en åtskillnad mellan hypotekskrediter och fastighetskrediter avsedda för bostäder, och avskaffa undantaget för hypotekskrediter som inte uteslutande är avsedda för en fastighetstransaktion, så att denna typ av krediter införlivas i direktivets tillämpningsområde? 1.2.3. Är det lämpligt att behandla hela området för fastighetskrediter och bostadslån eller delar av dessa inom ramen för ändringsförslaget? 1.3. Effektiv ränta Den effektiva räntan "skall vara lika med den årsränta uttryckt i procent som motsvarar det samlade nuvärdet av alla nuvarande och framtida åtaganden (kreditbelopp, avbetalningar, avgifter) som överenskommits mellan kreditgivare och kredittagare" (artikel 1 e i direktivet). Två aspekter måste undersökas: den effektiva räntans beräkningsgrund, och beräkningen av den effektiva räntan. 1.3.1. Den effektiva räntans beräkningsgrund I princip skall den effektiva räntan täcka samtliga kreditkostnader. Direktiven 90/88/EEG och 98/7/EG om ändring av direktiv 87/102/EEG innehåller en uppräkning av de kostnader som skall undantas från denna beräkningsgrund. För att den effektiva räntan skall vara helt tillförlitlig och användbar inom hela Europeiska unionen, bör medlemsstaterna i idealfallet beräkna denna ränta på ett enhetligt sätt och inkludera alla kostnader i samband med kreditavtalet på samma sätt. Detta är dock inte alltid fallet, trots de ändringar som införts genom direktiv 98/7/EG. Allmänt finns det skäl att ompröva huruvida vissa kostnader skall ingå eller uteslutas, på grundval av om kostnaderna är ekonomiskt berättigade 18, så att man får så få undantag som möjligt från de kreditkostnader som skall ingå i beräkningsgrunden. Detta bör leda till en verklig tillnärmning av medlemsstaternas "beräkningsgrunder" och mer enhetlighet i beräkningen, som främjar överblick och jämförbarhet. De svårigheter som uppstått när det gäller att bevisa den "obligatoriska" karaktären hos försäkringar och säkerheter som täcker återbetalningen av en kredit, eftersom denna karaktär utgör kriteriet på att dessa kostnader skall ingå i beräkningsgrunden, har fått vissa medlemsstater att gå längre än direktivet i sin lagstiftning, genom att använda sig av minimibestämmelsen. Dessa länder har bedömt att det i praktiken inte finns någon valfrihet för konsumenten och att kreditgivaren av försiktighetsskäl eller lönsamhetsskäl föredrar att rutinmässigt avtala om en försäkring, även om konsumenten ursprungligen inte efterfrågar en sådan försäkring 19. Fråga 1.3.1. : 7

Följande frågor 20 bör tas upp: 1.3.1.a) Är det lämpligt att inkludera kostnader för säkerheter som är såväl personliga säkerheter som realsäkerheter? 1.3.1.b) Är det lämpligt att precisera vissa poster, exempelvis skatter, provision till kreditförmedlare, osv.? 1.3.2. Beräkningen av den effektiva räntan Enligt direktiv 98/7/EG kan man välja mellan olika tidsparametrar, vilket medför en påtaglig osäkerhet vid beräkningen av den effektiva räntan 21. Vidare finns det inga exakta bestämmelser när det gäller finansiella blandprodukter som samtidigt innehåller en kreditdel och en spar- eller försäkringsdel (liv-/blandförsäkring). Fråga 1.3.2. : Är det lämpligt att a) dels precisera denna beräkning och göra den mer enhetlig genom att ange exempel på varje finansieringsmetod, b) dels hitta en gemensam metod för att (i) införliva, (ii) standardisera, (iii) eller neutralisera dessa blandformer? 1.4. Utlåningsränta Begreppet "årlig ränta" används i artikel 6 i direktiv 87/102. Begreppet definieras dock inte. Om avsikten är att lagstifta om uttag på löpande kredit, övertrassering, och därmed mer övergripande alla kreditavtal där kostnadsräntan beräknas i efterhand, är det önskvärt att denna ränta definieras, såväl på årsbasis som periodiskt. I själva verket bör samma ränta kunna tillämpas i alla medlemsstaterna, om man skall kunna jämföra kontoutdrag, kontrollera ränta som krävs för angiven period, osv. Fråga 1.4. : 1.4.a) Krävs det en definition av begreppet årlig ränta och 1.4.b) bör denna ränta beräknas enligt samma formel som den effektiva räntan, och om så krävs omräknas enligt metoden för likvärdig omräkning 22 23? 8

2. KREDITFÖRMEDLARE I artikel 12.1 i direktiv 87/102 erbjuds medlemsstaterna tre alternativ för att övervaka direktivets tillämpning, främst vad avser kreditförmedlare. I rapporten om tillämpningen av direktivet föreslogs att alternativ nummer tre enligt denna artikel skulle göras obligatoriskt. Alternativet innebär att medlemsstaterna skall underlätta inrättandet av lämpliga organ som kan ta emot klagomål som rör kreditavtal och kreditvillkor. Dessa organ skall även kunna lämna information eller ge konsumenterna råd i dessa frågor 24. En hårdare kontroll av kreditförmedlare förutsätter bl.a. följande: - Registrering av dessa personer. - Inrättandet av krav på lämplighet i yrket. - Möjlighet att vid behov tillfälligt dra tillbaka eller återkalla deras auktorisation. - Offentliggörande av eventuella klagomål. Detta förutsätter att varje medlemsstat genomför en registrering av försäljare och/eller distributionskanaler som ansvarar för kreditavtalens spridning. Den bästa metoden skulle vara att de tre alternativ som avses i artikel 12.1 i direktiv 87/102 slås samman och görs obligatoriska. I den nya artikel 12 skulle man nämligen kunna föreskriva en gemensam grund för alla kreditförmedlare, samtidigt som man erkänner nyanser när det gäller kreditförmedlarnas kvalitet och hur långt deras befogenheter sträcker sig. Detta gäller särskilt kreditgivarens ansvar gentemot den utsedda eller godkända förmedlaren (kreditmäklare, delegerade ombud, försäljare). Fråga 2. : 2.1. Är lösningen att slå samman alternativen acceptabel med tillhörande nyansering? Eller är någon av följande lösningar att föredra: 2.2. Harmonisera tillträdeskraven för kreditförmedlingsyrket vad avser redbarhet, men även lämplighet i yrket. 2.2.a) Om lämplighetskrav fastställs, föreslås att dessa så långt som möjligt skall likställas med lämplighetskraven för försäkringsmäklare. 2.2.b) Det är vidare lämpligt att antingen fastställa en särskild ställning för "försäljare" (och ställa dem under kreditgivarens ansvar), eller avstänga dem från yrket, med hänsyn till deras påvisade brist på "lämplighet" för att utöva denna verksamhet. 2.3. Säkerställa en korrekt information om kvaliteten på och omfattningen av kreditförmedlarens befogenheter samt om dennes eventuella ensamrätt på samarbetet med kreditgivaren 25. 9

2.4. I avtalet nämna förekomsten av en kreditförmedlare och obligatoriskt ange dennes identitet. Frågan om att veta hur långt kreditförmedlarens befogenheter sträcker sig sammanhänger med problemet att det saknas en definition på kreditförmedlare. 2.5.a) Säkerställa en bättre överblick över ersättningen till kreditförmedlare, främst genom att den provision som skall utgå anges i kreditavtalet. Provisionen bör vidare ingå i den effektiva räntan 26 27. 2.5.b) Något som också kan övervägas är att sprida provisionen, i syfte att betona kreditförmedlarens ansvar när det gäller kreditavtal som kan leda till utebliven betalning. 2.6.a) Är det slutligen acceptabelt att en kreditförmedlare ges rätt att direkt kräva konsumenten på ersättning vid en kreditansökan eller begäran om upplysningar, eller 2.6.b) är det önskvärt att sträva mot ett totalförbud enligt vad som gäller i vissa medlemsstater, i vetskap om att systemet med spridning av provisionen endast kan bli effektiv på detta sätt? 10

3. FÖRBÄTTRA INFORMATIONEN TILL KREDITGIVAREN Kreditkostnaden är avhängig av den risk som tas av kreditgivaren. Denna risk är i sin tur avhängig av kvaliteten på den information som kreditgivaren har att tillgå när denne skall fatta beslut om att ingå avtal med konsumenten. Informationen till kreditgivaren har därför en avgörande betydelse för hur kreditmarknaden fungerar, särskilt marknaden för konsumentkrediter. Det är ännu viktigare att den information kreditgivaren förfogar över håller hög kvalitet när det gäller att lämna kredit till konsumenter som är etablerade i andra medlemsstater. Därför är det en grundläggande förutsättning för inrättandet av en inre marknad för konsumentkrediter att förbättra informationen till kreditgivaren. Utan ett sådan marknad kommer konsumenterna att stöta på stora svårigheter när de skall ingå kreditavtal i en annan medlemsstat. Register där uteblivna betalningar registreras och/eller kreditregister där konsumentens samtliga kreditåtaganden registreras förekommer i samtliga medlemsstater. Dessa register är antingen privata, eller offentliga. Kreditregister offentliga eller privata förekommer i Tyskland, Nederländerna, Österrike och Förenade kungariket. Ett kreditregister kommer även inom kort att inrättas i Belgien. Det finns även avtal om utbyte mellan sådana register, exempelvis mellan Belgien och Nederländerna, och mellan Belgien och Tyskland. I vissa medlemsstater 28 har kreditgivaren skyldighet att pröva och kontrollera konsumentens betalningsförmåga, bland annat genom att konsultera en central databas. Denna skyldighet svarar mot en strävan att använda ett överblickbart och objektivt system för att bedöma konsumenternas (och i förekommande fall borgenärernas) betalningsförmåga. Förutsatt att bestämmelserna om skydd av privatlivet strikt iakttas, kan för övrigt en systematisk hantering av sådan information göra det möjligt att undvika att kreditgivare tillgriper indirekta och osäkra metoder, där konsumenterna saknar möjlighet att kontrollera uppgifter som gäller dem själva. Ett exempel är användningen av röstlängder och områdesspecifika privata databaser. Allmänintresset kräver också att insamling och databehandling av personuppgifter om konsumenterna säkras genom öppna register, som fungerar i ett tryggt sammanhang där bestämmelserna om privatlivet respekteras och som ger alla konsumenter tillträde till gränsöverskridande krediter, samtidigt som man försäkrar sig om att de konsumenter som utsätter sig för överskuldsättning inte längre ges krediter. Fråga 3. : Inom ramen för en övergripande analys kan flera frågor som bygger på olika harmoniseringsnivåer diskuteras: Det förefaller nödvändigt att en auktoriserad kreditgivare i en medlemsstat på lika villkor skall kunna få tillgång till de informationskällor och databaser som finns i övriga medlemsstater. 11

3.1. Hur kan man säkerställa att kreditgivarna får tillgång till information om konsumenterna? 3.2. Frågan är om det är lämpligt att endast se till att konsumenterna i varje medlemsstat förses med en tillräcklig och objektiv information, eller om man bör nöja sig med den nuvarande situationen? 3.3. Vilka bestämmelser är det i det första fallet lämpligt att införa för att säkerställa att sådan information når fram? 3.3.a) Bör man harmonisera metoderna för insamling av data som endast har till syfte att bedöma konsumentens eller borgenärens betalningsförmåga? 3.3.b) Bör man precisera att uppgifterna endast får lämnas ut inom ramen för detta legitima syfte och endast av den som ansvarar för hanteringen av dessa uppgifter samt förutsatt att de inte strider mot den berörda personens intressen och grundläggande frioch rättigheter? 3.3.c) Skall en konsument som lämnar uppgifter till en näringsidkare i syfte att få en kredit kunna vara säker på att dessa uppgifter endast kommer att användas i detta sammanhang? Bör man följaktligen förbjuda att dessa uppgifter samlas in, saluförs, säljs eller bevaras av tredje man som saknar direktförbindelse med konsumenten inom ramen för en kredittransaktion? 3.4.a) Kan man främja idén med "ansvarigt lån" bland annat genom att ålägga kreditgivarna skyldighet att bedöma och kontrollera konsumentens betalningsförmåga, på grundval av neutral, tillförlitlig, oberoende information som skall vara tillgänglig för alla kreditgivare inom unionen samt för konsumenterna vad avser uppgifter som berör dem? 3.4.b) Om man godkänner idén med ansvarigt lån, skall man då föreskriva bestämmelser om att konsumenten skall besvara de frågor som ställs på ett exakt och uttömmande sätt, samtidigt som det åligger kreditgivaren och/eller kreditförmedlaren att bevisa att de har ställt adekvata frågor om så krävs med hjälp av ett frågeformulär? 3.5. Skall en gemensam strategi grunda sig på register? Om man drar slutsatsen att det krävs ett registerbaserat system, vilken typ av register skall man då tänka sig? 3.5.a) Är det lämpligt att främja negativa register? 3.5.b) Eller är det tvärtom lämpligt att upprätta kreditregister i samtliga medlemsstater? 3.5.c) Eller bör man behålla båda typerna av register? Kommissionen vill gärna få olika berörda parters synpunkter på vilket register som är bäst lämpat att uppnå balans med avseende på de olika mål som tidigare nämnts. 12

4. FÖRBÄTTRA INFORMATIONEN TILL KONSUMENTER OCH BORGENÄRER 4.1. Bättre information till konsumenterna En bättre information till kreditgivarna motsvaras av en bättre information till konsumenterna. Det är nödvändigt att villkoren i krediterbjudanden är överblickbara för att öka jämförbarheten mellan de produkter som erbjuds på marknaden, inklusive produkter från andra medlemsstater. Det är en nödvändig förutsättning för att främja en verklig fri rörlighet för krediterbjudanden. Direktivet bör tillämpas på alla kreditavtal och följaktligen utformas för att kunna omfatta de nya kredittyper som uppträtt på marknaden sedan direktiv 87/102/EEG antogs. Finansieringsmetoderna har dock större betydelse än typen av kreditavtal. Därför är det viktigt att föreskriva bestämmelser som framför allt syftar till att förse konsumenten med lämplig information beroende på de finansieringsmetoder som används. Denna information bör främst avse följande: Räntesats: konsumenten skall åtminstone informeras om villkoren för hur räntan kan variera, på vilket sätt räntan beräknas, under vilken tidsperiod räntan gäller, osv. Betalningsvillkor: skall konsumenten göra periodiska avbetalningar, en engångsbetalning, lägre avbetalningar under en period och ett större belopp på slutet 29, betala kontant eller i natura? Uttagsvillkor: får konsumenten göra ett eller flera uttag, fördelade över tiden eller i en följd, har man fastställt något "nollbelopp", osv? En amorteringsplan: en sådan skall lämnas till konsumenten för alla avtal där räntor och avgifter fastställs och beräknas på förhand. Fråga 4.1. : Bör artiklarna 3 (reklam), 4 och 6 (allmänna avtal, uttag på löpande kredit) omarbetas så att det föreskrivs att konsumenten skall ges lämplig information om samtliga kreditavtal? 4.2. Borgensmän Situationen för de personer som inte är konsumenter och som ställer upp som borgensmän oroar flera medlemsstater. Dessa personer faller för närvarande utanför tillämpningsområdet för direktiv 87/102/EEG 30. För det första bör direktivets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta säkerheter i anslutning till kreditavtalet liksom de personer som går i borgen. För det andra bör direktivet omfatta fallet med personer som handlar i ett syfte som kan anses skilt från deras affärs- eller näringsverksamhet och vilka ombeds att gå i borgen för ett kreditavtal som inte omfattas av detta direktiv. Dessa borgensmän, exempelvis föräldrarna till en debuterande näringsidkare, handlar i egenskap av konsumenter och är i det avseendet i 13

behov av samma information och skydd som de skulle åtnjuta om det var frågan om ett konsumentkreditavtal i egentlig bemärkelse. Det är lämpligt att låta borgensmän omfattas av direktivets tillämpningsområde. Fråga 4.2. : I detta hypotetiska fall: 4.2.1. Skall man inskränka sig till att enbart omfatta borgensmän inom ramen för ett kreditavtal som regleras genom direktivet? 4.2.2. Skall man även omfatta åtaganden som rör ett kreditavtal som inte regleras genom direktivet, utan tillhandahålls av fysiska personer som handlar i icke yrkesmässiga syften? En person som lämnar en personlig säkerhet eller en realsäkerhet bör informeras om förekomsten av kreditavtal samt om huvudkreditgivarnas brister. Borgensförbindelser bör innehålla ett minimum av uppgifter, framför allt uppgift om "borgensbelopp" som endast skall avse huvudbeloppet i kreditavtalet och eventuell dröjsmålsränta som konsumenten skall betala, oräknat alla övriga avgifter eller straffräntor. Det är inte rimligt att borgenären betalar för kostnader som konsumenten vållat genom sitt avtalsbrott. Vidare bör fordringsägaren endast ha rätt att driva in skulden av borgensmännen när denne utan resultat har vänt sig till huvudkreditgivaren. 14

5. GE KONSUMENTEN ETT MER BALANSERAT SKYDD 5.1. Försäljningsmetod De nationella reglerna för hemförsäljning och andra försäljningsmetoder, ångertid och betänketid, är mycket olika 31. Flera medlemsstater förbjuder vissa former av oönskade kontakter och föreskriver till och med ett absolut förbud 32 mot hemförsäljning till konsumenten när det gäller kreditavtal i hemmet eller på arbetsplatsen inom gemenskapen. Fråga 5.1. : 5.1.1. När det gäller förbudet mot hemförsäljning: 5.1.1.a) Bör ett sådant förbud harmoniseras? 5.1.1.b) Vilken grad av harmonisering bör eftersträvas? 5.1.2. Är det lämpligt att föreskriva en harmoniserad och allmän regel om sju dagars ångerrätt, när det gäller ångertid och betänketid i övriga fall? 5.2. Högsta ränta och ockerräntor Flera medlemsstater har infört ett system med högsta ränta och/eller ockerräntor 33. Av rapporten om tillämpningen av direktivet framgick att synsätten i de olika medlemsstaterna skiljer sig mycket åt och kommissionen uttryckte en önskan om att se diskussionen om ocker föras på gemenskapsnivå 34. Fråga 5.2. : Kommissionen vill få in synpunkter på möjligheten att anta åtgärder för att införa ett system med högsta ränta och/eller ockerräntor på europeisk nivå. 5.3. Tillhandahållande av krediten Konsumenten äger oinskränkt rätt att helt fritt och öppet förfoga över sin kredit. Kreditgivaren skall motivera eventuella inskränkningar som kreditgivaren gör i detta "tillhandahållande" eller i uttagsrätten. Dessa inskränkningar skall vara överblickbara och inte användas för att i hemlighet ersätta kreditgivaren eller kreditförmedlaren eller tvinga konsumenten att ingå ett avtal utan att känna till alla kostnads- och betalningsvillkor. Sådana inskränkningar bör för övrigt granskas för att se om de utgör oskäliga villkor. Ett exempel är den klausul som ålägger konsumenten att (som villkor för att få ta ut krediten) pantsätta hela eller delar av det lånade kapitalet, eller helt eller delvis använda det till en deposition eller för att köpa värdepapper eller andra finansieringsinstrument. Fråga 5.3. : Är följande åtgärder därför lämpliga? 15

5.3.1. Så länge konsumenten inte har undertecknat kreditavtalet, skall kreditgivaren inte kunna ställa någon kredit till konsumentens förfogande. 5.3.2. Så länge krediten inte har ställts till konsumentens förfogande, skall denne inte vara skyldig att betala krediten. Utlåningsräntan skall börja löpa först sedan krediten ställts till konsumentens förfogande. 5.3.3. Kreditgivaren skall fortsätta att svara för de belopp (eller varor) som har överlämnats till kreditförmedlaren, fram till dess att dessa i sin helhet har utbetalats (eller levererats) till konsumenten eller till av konsumenten utsedd tredje man. 5.3.4. Beloppen (eller varorna/tjänsterna) får endast överlämnas till tredje man om konsumenten uttryckligen har givit sitt medgivande därtill. 5.4. Förtida återbetalning Det finns en tendens 35 till att vilja förstärka och utvidga rätten till förtida återbetalning, främst när det gäller fastighetskrediter. Fråga 5.4. : Är det fortfarande motiverat att avkräva konsumenterna en "återanvändningsavgift" (indemnité de réemploi) eller någon form av ekonomisk kompensation när det gäller krediter som avses i direktivet, med hänsyn till möjligheterna att omplacera kapital på den internationella marknaden? 5.5. Långivarens och leverantörens solidariska ansvar Ett stort antal tvister uppstår mellan konsumenter och leverantörer av varor och tjänster som finansieras med hjälp av kreditavtal. Kommissionen inspirerades av bestämmelserna i "common law" och planerade i sitt ursprungliga förslag till direktiv 87/102 att ge konsumenterna möjlighet att agera rättsligt direkt mot kreditgivaren utan att först behöva väcka talan mot leverantören av varorna eller tjänsterna. Ett sådant tillvägagångssätt bygger på tanken att ingåendet av avtalet om leverans av varor eller tjänster är avhängigt förekomsten av ett kreditavtal. Därmed uppstår en viss typ av solidaritet mellan leverantören av varor och tjänster och kreditgivaren, vilket för med sig en del rättsliga konsekvenser för kreditgivaren. Den skrivning som man slutligen stannade vid i artikel 11, med så kallat subsidiärt ansvar, är resultatet av en kompromiss. Enligt denna skrivning får konsumenten under vissa omständigheter kräva ersättning av kreditgivaren, om klagomålet mot leverantören är välgrundat och denne inte ersätter konsumenten. Införlivandet av denna artikel har dock lett till ett antal ineffektiva lagar 36 i några medlemsstater. I andra länder, särskilt i Frankrike, Tyskland och Förenade kungariket, har lagstiftningen gått mycket längre än den princip som föreskrivs i artikel 11 37. En granskning av dessa modeller gör det motiverat att kräva en mildring av de villkor som anges i artikel 11.2. Användningen av termen "enbart" skulle därmed kunna överges. Om det för övrigt bedöms lämpligt att harmonisera, måste man i så fall välja ett väl definierat system, och inte ett ofullständigt system eller ett blandsystem som inte skulle fungera i praktiken. Även om det inte finns skäl att utesluta andra förslag och metoder, är det dock nödvändigt att välja tydlighet och ett optimalt skydd för alla kreditavtal. 16

Fråga 5.5. : Följande frågor bör tas upp: - När det gäller graden av solidaritet: 5.5.1. Är det lämpligt att behålla artikel 11 och enbart slopa begreppet "enbart"? 5.5.2. Är det lämpligt att gå ett steg längre och införa en solidaritetsprincip som skall gälla så snart en konsument använder en betalningsmetod som har till följd att ett direkt eller indirekt uttag görs på konsumentens kreditlinje? 5.5.3. Om ja, är det då lämpligt att inrätta en mekanism som bygger på ett av de befintliga nationella systemen, och i så fall vilket? 5.5.4. Om man väljer en sådan mekanism, måste det då i alla händelser finnas ett tidigare avtal mellan leverantören av varor och tjänster och kreditgivaren? 5.5.5. Kan man enligt denna hypotes godkänna att konsumenten befrias från skyldigheten att bevisa förekomsten av ett sådant tidigare avtal, om leverantören även är kreditförmedlare och har medverkat till kreditavtalets ingående? 5.5.6. Om man bestämmer sig för principerna om solidariskt ansvar mellan kreditgivare och leverantör och om det finns tidigare avtal mellan dessa, skall man då i likhet med det engelska rättssystemet föreskriva gränser för de belopp som omfattas av denna mekanism eller inte? - När det gäller i vilken följd åtgärderna skall vidtas: 5.5.7. Är det önskvärt att konsumenten ges rätt att förfara rättsligt direkt mot kreditgivaren när det är uppenbart att kreditgivaren får affärsmässiga fördelar av att samarbeta med vissa leverantörer och har möjlighet att vidta kommersiella åtgärder gentemot dessa? 5.5.8. Är det i detta avseende lämpligt att konsumenten först vänder sig till leverantören eller inte? 17

6. FÖRBÄTTRA HANTERINGEN AV UTEBLIVNA BETALNINGAR 6.1. Att skydda sig mot risken för utebliven betalning: försäkringar Såväl kreditgivaren som konsumenten har intresse av att skydda sig mot riskerna för utebliven betalning. De försäkringar som avses i artikel 1 b, andra versionen av direktiv 87/102/EEG utgör i det avseendet det lämpligaste instrumentet. Den nuvarande situationen är dock otillfredsställande, och det främst av tre skäl: Det framstår som ytterst svårt att göra en distinktion mellan de situationer där försäkringen är frivillig och de situationer där den är obligatorisk. Om försäkringen är obligatorisk, bör kostnaden ingå i den effektiva räntan. Om en sådan försäkring är frivillig är detta dock inte fallet. Denna situation skapar en konstlad snedvridning av konkurrensen när kreditgivarens samtycke outtalat kräver att konsumenten tecknar en försäkring, trots att denna är frivillig. När försäkringen är obligatorisk eller oundviklig, är det sällan konsumenten har en reell möjlighet att välja försäkringsgivare. Denna brist på val kan få stora återverkningar när det gäller den totala kreditkostnaden för konsumenten och kan medföra extra förtjänster för kreditgivaren. Fråga 6.1. : Vilket av dessa fyra alternativ verkar vara det lämpligaste? 6.1.1. Att öka konsumentens valfrihet genom att ge konsumenten rätt att teckna egna försäkringar, inbegripet redan tecknade försäkringar, och samtidigt säkerställa största möjliga insyn vad avser premier och provision som skall betalas, i händelse att konsumenten väljer ett erbjudande från kreditgivaren, kreditförmedlaren eller en utomstående försäkringsgivare som dessa har utsett. 6.1.2. Att komplettera artikel 1 b i direktiv 87/102 med bestämmelser som syftar till att försäkringskostnaden obligatoriskt skall inkluderas i den effektiva räntan, såvida inte den erbjudna försäkringen underförstått eller uttalat utgör ett villkor för att bevilja krediten, och förutsatt att detta skriftligen tydligt har redovisats för konsumenten och att konsumenten klart och tydligt bekräftar att denne ändå vill teckna försäkringen efter att ha informerats om försäkringsbeloppet. Vidare skall försäkringspremier och provision redovisas helt öppet. 6.1.3. Att godkänna ett system som gör det möjligt att skilja mellan en effektiv ränta som omfattar försäkring och en effektiv ränta utan försäkring, och genomföra systemet inom hela Europeiska unionen. 6.1.4. Att i direktivet införa kravet på att huvudkreditgivaren obligatoriskt skall försäkra hela sin kreditavtalsportfölj mot risken för utebliven betalning på grund av de fall som anges i nuvarande artikel 1 b, andra versionen 38. Fördelarna skulle vara många: alla konsumenter skulle försäkras mot vissa olyckshändelser i livet, kreditgivaren minskar sin 18

risk, kostnaden sjunker eftersom försäkringsavtalet tecknas av kreditgivaren och risken fördelas på hela kreditavtalsportföljen, konkurrensen sätts inte ur spel, osv. Kommissionens behöriga enheter har ingående undersökt om detta fjärde alternativ är genomförbart. Slutsatserna är följande: En obligatorisk och allmän försäkring av kreditavtalsportföljen är tekniskt möjlig. Det är dock viktigt att försäkringsgivaren innan försäkringsavtalet undertecknas ges möjlighet att analysera kreditgivarens portfölj, samt alla nya avtal som ingås efter det att försäkringsavtalet undertecknats, och att försäkringsgivaren ges möjlighet att avstå från de risker som denne bedömer att kreditgivaren tagit genom att frångå försiktighetsregeln och regeln om god affärsförvaltning, eller risker i anknytning till en situation som rör konsumenten och sannolikheten för att denne inte kan fullgöra sina åtaganden, vilket försäkringsgivaren själv är informerad om, under iakttagande av befintliga bestämmelser om skydd av privatlivet. De planerade åtgärderna med negativa och positiva register skulle minska ovanstående risker. Kravet på försäkring skulle göra det möjligt att skapa en verklig marknad för denna typ av försäkringar, undvika bilaterala avtal och därmed leda till att priserna på sådana försäkringar pressas ned. 6.2. Avtalsbrott Problemen i samband med avtalsbrott berör såväl kreditavtal som borgensförbindelser och gäller betalningsförseningar, oanmälda och otillåtna kontoöverskridanden samt icke fullgörelse av avtalen. Samtliga avgifter och räntor som tillämpas vid åsidosättande av avtalsenliga skyldigheter skall anges i kreditavtalet. Medlemsstaterna bör för övrigt uppmanas att tillse att en balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter upprätthålls. Oanmälda och otillåtna kontoöverskridanden, som bidrar till överskuldsättning, utgör en verklig fara för såväl kreditgivaren som konsumenten och bör allmänt undvikas. Undantag eller en toleranstid kan komma i fråga. Om så sker, är det lämpligt att beräkningen av den ränta som tas ut för överskridandet harmoniseras och att det i alla händelser säkerställs att konsumenten informeras om denna ränta. Vid periodens utgång skall en ny kundriskbedömning göras och alla kvarvarande oanmälda kontoöverskridanden regleras med hjälp av ett nytt kreditavtal. Alternativt skall avtalet kunna hävas om så krävs. Olika arrangemang kan komma i fråga: 1) När det gäller förfaranden: - Principen om föregående underrättelse bör behållas (vilket förutsätter att avtalet inte kan hävas omedelbart), som ger konsumenten en rimlig tidsfrist att avhjälpa sin försening eller begära att skulden omfördelas. - Såväl konsumenten som borgenären bör kostnadsfritt få del av ett detaljerat kontoutdrag, vid sin första begäran och utan dröjsmål. 19

- Kreditgivaren bör först ta kontakt med konsumenten, underrätta denne och konstatera den uteblivna betalningen innan borgensmännen kontaktas. - Viss indrivningsverksamhet skall anses olaglig 39. - Domarens kontroll bör förbättras när det gäller återtagande av egendom 40. Fråga 6.2.1. : Kommissionens enheter uppmanar er att inkomma med synpunkter på dessa idéer. 2) När det gäller avgifter som får tas ut vid utebliven betalning. - I vissa medlemsstater får endast dröjsmålsränta tas ut, och inga andra avgifter (ej rättsliga avgifter). Bestämmelserna i samband med avtalsbrott och metoderna för skuldindrivning skiljer sig från ett land till ett annat. I Belgien löser man flertalet fall av avtalsbrott genom att tillämpa ett förfarande med direkt indragning av ersättning 41 per rekommenderat brev till arbetsgivare, pensionskassa, osv. samtidigt som ett sådant förfarande kräver domstolsbeslut i Frankrike. Kostnadsstrukturen är därför olika. Fråga 6.2.2. : Följaktligen föreslås att det för närvarande inte skall införas några nya bestämmelser som påverkar ersättningsmetoderna. Finns det motargument? 6.3. Överskuldsättning Ett direktiv om en harmonisering av medlemsstaternas nationella lagstiftning om kreditavtal är inte rätt forum för att hitta en allomfattande lösning på problemen med överskuldsättning, eftersom denna fråga är mångfacetterad. Eftersom konsumentkrediter, särskilt i dess moderna former, tveklöst är en stor och allt större bidragande orsak till överskuldsättning, föreslås dock i detta förslag initiativ på förebyggande nivå. Framför allt kan de förebyggande åtgärderna förbättras genom bestämmelser som syftar till att ge parterna ökat ansvar, exempelvis genom att föreskriva ett regelverk för databaser och om så krävs inrätta ett system med en försäkringsportfölj som omfattar några olyckshändelser i livet, osv. 20

Tabell att fylla i Frågor Svar 1.1. Definition av konsument 1.1.1. 1.1.2. 1.2. Kreditavtal som tas upp i direktivet 1.2.1. 1.2.2. 1.2.3. 1.3.1 Beräkningsgrund för den effektiva räntan 1.3.1.a) 1.3.1.b) 1.3.2. Beräkning av den effektiva räntan 1.3.1.a) 1.3.1.b) (i) 1.3.1.b) (ii) 1.3.1.b) (iii) 1.4. Utlåningsränta 1.4.a) 1.4.b) 2. Kreditförmedlare 2.1. 2.2.a) 2.2.b) 21

Frågor Svar 2.3. 2.4. 2.5.a) 2.5.b) 2.6.a) 2.6.b) 3. Förbättra informationen till kreditgivaren 3.1. 3.2. 3.3. 3.3.a) 3.3.b) 3.3.c) 3.4.a) 3.4.b) 3.5. 3.5.a) 3.5.b) 3.5.c) 4.1 Bättre information till konsumenterna 4.2 Borgensmän 4.2.a) 4.2.b) 5.1. Försäljningsmetod 22

Frågor Svar 5.1.1.a) 5.1.1.b) 5.1.2. 5.2. Högsta ränta och ockerräntor 5.3. Tillhandahållande av krediten 5.3.1. 5.3.2. 5.3.3. 5.3.4. 5.4. Förtida återbetalning 5.5. Kreditgivarens och leverantörens solidariska ansvar 5.5.1. 5.5.2. 5.5.3. 5.5.4. 5.5.5. 5.5.6. 5.5.7. 5.5.8. 6.1. Skydda sig mot risken för utebliven betalning: försäkringar 6.1.1. 6.1.2. 23

Frågor Svar 6.1.3. 6.1.4. 6.2. Avtalsbrott 6.2.1. 6.2.2. 1 Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter. 2 Rådets direktiv 90/88/EEG av den 22 februari 1990 om ändring av direktiv 87/102/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, EGT L 061 av den 10 mars 1990 s. 14-18, i sin tur ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998, EGT L 101 av den 1 april 1998 s. 17-23. 3 4 slutlig. Europeiska kommissionen, rapport om tillämpningen av direktiv 87/102, KOM (95) 117 slutlig. Europeiska kommissionen, kortfattat protokoll över reaktioner och kommentarer, KOM (97) 465 5 Europeiska kommissionens meddelande "Finansiella tjänster: att öka konsumenternas förtroende", en uppföljning av grönboken "Finansiella tjänster: att uppfylla konsumenternas förväntningar", KOM (97) 309 slutlig. 6 Lea, M.J., Welter, R., Dübel, A., Study on the mortgage credit in the European Economic Area. Structure of the sector and application of the rules in the directives 87/102 and 90/88. Slutrapport om kontrakt nr XXIV/96/U6/21; Seckelmann, R., Methods of calculation, in the european economic area, of the annual percentage rate of charge, slutrapport av den 31 oktober 1995 om kontrakt nr AO 2600/94/00101; Reifner, U., Harmonisation of cost elements of the annual percentage rate of charge, APR, projekt nr AO-2600/97/000169, Hamburg 1998; Domont-Naert, F. och Lacoste, A.-C., Etude sur le problème de l usre dans certains états membres de l espace économique européen, kontrakt nr AO- 2600/96/000260, Louvain-la-Neuve 1997; Domont-Naert, F., och Dejemeppe, P, Etude sur le rôle et les activités des intermédiaires de crédit aux consommateurs, kontrakt nr AO-2600/95/000254, 1996; Balate, E., och Dejemeppe, P., Conséquences de l inexécution des contrats de crédit à la consommation Studie AO-2600/95/000270 Europeiska kommissionen, slutrapport. 7 8 Se skälen i direktiv 87/102/EEG, EGT L42, 12.2.87, s. 48 och följande sidor. Efter ändringarna i direktiv 90/88/EEG. 9 Direktivet lades fram i slutet av 1970-talet, under en period då andra kreditmetoder än kreditavtal på avbetalning bara hade börjat utvecklas, och införlivades i slutet av 80-talet, då personliga krediter/lån hade blivit den vanligaste metoden. Därför hade kommissionen redan i sin rapport om direktivets tillämpning föreslagit att det skulle ändras för att anpassa det till de nya finansieringsmetoder som var i bruk (se rapporten om tillämpningen av direktiv 87/102, KOM (95) 117 slutlig, s. 3, nr 15). Redan från början hade kommissionen för övrigt velat att direktivet skulle tillämpas på alla typer av konsumentkrediter. Undantag måste förstås göras, men kommissionen var besluten att begränsa dem så långt som möjligt. Rådet gick dock inte på kommissionens linje. Vid den här tiden fattade rådet beslut med enhällighet och 24

upprättade en lång lista med undantag från artikel 2, som medlemsstaterna dock inte använde på ett systematiskt sätt. 10 Se rapporten om tillämpningen av direktiv 87/102, KOM (95) 117 slutlig, s. 104, nr 384 och följande sidor och det kortfattade protokollet över reaktioner och kommentarer, KOM (97) 465 slutlig, s. 20 nr 87. 11 Denna definition motsvarar i tillämpliga delar den definition som förekommer i övriga konsumentskyddsdirektiv. 12 Enligt tysk rätt omfattas alla fysiska personer, utom när det i avtalet föreskrivs att krediten är avsedd för utövandet av en redan befintlig yrkesverksamhet. En kredit för att finansiera inledningsskedet av en näringsverksamhet omfattas därmed av den tyska lagen 7. I Förenade kungariket definieras konsumenten eller snarare gäldenären som den person ("the individual") som har fått kredit genom ett konsumentkreditavtal, inbegripet den person som har fått sina rättigheter och skyldigheter genom överlåtelse eller ipso jure. Denna person kan vara ett handelsföretag eller varje annan sorts sammanslutning av personer som inte helt består av juridiska personer 8. 13 Exempel: en advokat som köper en bil på kredit för att använda den både i yrket och privat, eller en kredit som samtidigt används för att refinansiera befintliga konsumentkrediter och betala en affärsskuld. 14 Särskilda villkor som eventuellt finns i ett kreditavtal bör bemötas genom att lämpliga bestämmelser vid behov föreskrivs. 15 Europaavtalet om en frivillig uppförandekodex rörande förhandsinformation vid avtal om bostadslån. 16 Exempelvis "Grundschuld" i Tyskland. Se i detta sammanhang Vorms, B, L expression du taux effectif global en matière de crédit hypothécaire, (studie som utförts för Europeiska kommissionen, nr B5 1030/92/013150), 1993, s. 37. I Belgien finns numera ett enda hypotek för alla fordringar, osv. 17 Några data om vissa medlemsstater illustrerar denna fråga. I Tyskland finns ingen övre gräns, utom när det gäller krediter till privatpersoner i syfte att finansiera inledningsskedet av en yrkesverksamhet (100 000 DM (dvs 52 000 ), avrundat till 50 000 ). Den nedre gränsen på 400 DM har ersatts med 200 ( 3.1.1 och 3.1.2, Verbraucherkreditgesetz). Enligt österrikisk lag finns ingen övre gräns. Lagen skall tillämpas på kreditavtal som överstiger 20 000. Belgien har endast delvis tagit fasta på detta undantag, när det gäller vissa formföreskrifter, och i fråga om en övre gräns endast i kombination med undantaget i artikel 4. I Danmark finns varken en övre eller en nedre gräns, utom vad avser kapitlet om kreditgivarens upplysningsplikt, där det finns en nedre gräns på 1 500 kr (196 ) (artikel 3 tredje stycket första strecksatsen, Lov om kreditaftaler). I Finland är vissa nationella bestämmelser inte tillämpliga på krediter under 200 och särskilda regler gäller för förtidsbetalning av belopp över 20 000. Någon egentlig övre gräns finns dock inte. I Frankrike finns ingen nedre gräns. Kreditavtal på 140 000 franska franc (21 342,86 ) eller mer är inte tillåtna, dock med undantag av bestämmelserna om reklam vad avser gratis kredit och kredit i reklamsyfte (art. L.311-3 första stycket andra strecksatsen och andra stycket, Code de la consommation; dekret nr 88-293, artikel D.311-1 ). Dessa belopp har inte justerats sedan 1988. För att fastställa storleken på en kredit som öppnas utan övre kreditgräns och som beviljas i form av en kontokredit, skall det gällande kreditbeloppet vara lika med den kredit som utnyttjats efter tre månaders användning av den kreditmöjlighet kunden disponerar 25

(appelationsdomstolen i Toulouse, kapitel 3, 2 april 1996, nr 96-498, Bull. Inf. Cass. 1.10.1996. Eftersom lagen endast avser det utlånade beloppet, finns det inte skäl att beakta den totala kreditkostnaden). I Irland finns varken en nedre eller en övre kreditgräns. Däremot omfattas inte lån som beviljas av godkända pantbanker 17 (avsnitt 3.2 c i Consumer Credit Act). Luxemburg har vid fastställandet av en nedre och övre kreditgräns låtit sig inspireras av den belgiska lagen av den 19 juli 1957 (som upphävdes 1991): 7 500 luxemburgska franc (185,92 ) respektive 1 miljon luxemburgska franc (24 789,35 ) (art. 3.1 f) i lagen om konsumentkrediter). I Nederländerna finns ingen nedre beloppsgräns. I artikel 3.3 i "wet op het consumentenkrediet" föreskrivs en gräns för belopp över 40 840 (90 000 floriner). - Förenade kungariket fastställde 1998 den övre gränsen till 43 381 (25 000 ). Denna gräns är dock inte tillämplig i fråga om reklam och reklamerbjudanden, kreditmäklares tillstånd och ockerkredit. En höjning av det övre kreditbelopp som ursprungligen avtalats genom en andra kredit utgör inget hinder för fortsatt tillämpning av lagen, även om den övre gränsen på 25 000 har uppnåtts, utom när det gäller uttag på löpande kredit. Att räntan är rörlig medför ingen automatisk ändring av tillämpningsområdet. 18 Bortsett från avgifter i samband med att kreditavtalet inte uppfylls. 19 Det finns skäl att hänvisa till den jämförande tabell som publicerades i rapporten om tillämpningen av direktiv 90/88/EEG, KOM (96) 79 slutlig av den 12.4.96, punkt 97, s. 24 och till situationen i Förenta Staterna, där man har en liknande lagstiftning och som går längre i fråga om villkoren för att undanta avgifter jämfört med det amerikanska direktivet, avdelning 15 avsnitt 1605 (b). 20 När det gäller försäkringar se nedan under punkt 6.1. 21 Även om en skillnad på mellan 0,1 och 0,2 % saknar betydelse för mindre krediter (särskilt i förhållande till de räntor på 200-300 % (och mer) som tillämpas av "money-lenders" i Förenade kungariket och i Irland), är situationen en annan för större kreditbelopp med kort återbetalningstid där skillnaden uttryckt i månadskostnad kan uppgå till flera euro. 22 Härigenom uppnås en tillfredsställande överblick och man undviker att beräkningen av den periodiska räntan sker på en mängd olika sätt med tillämpning av olika bestämmelser för tidsförhållandet som endast har ett vagt samband med den linjära tiden. 22 En proportionell periodisk ränta motsvarar nämligen inte den faktiska kostnaden, utan genererar extra avgifter i förhållande till vad konsumenten har godkänt. 23 Se rapport om tillämpningen av direktiv 90/88/ KOM (96) 79 slutlig av den 12.4.96, s. 7, nr 26. 24 Se rapport om tillämpningen av direktiv 87/102 om tillnärmning av medlemsstatarnas lagar och andra författningar om konsumentkrediter KOM (95) 117 slutlig av den 11.5.95, punkterna 27 och 219. Kortfattat protokoll över reaktioner och kommentarer, KOM (97) 465 slutlig av den 24.9.97, nr II.9. 25 Jämför med kommissionens rekommendation 92/48/EEG av den 18 december 1991 om försäkringsförmedlare. 26 Detta föreskrivs bland annat i den belgiska, franska, luxemburgska och nederländska lagstiftningen. 27 Den tyska lagstiftningen föreskriver att avtal om "kreditförmedling" skall ogiltigförklaras om det inte har upprättats skriftligen med uppgift om den provision som kreditförmedlaren begär av konsumenten i form av en procentsats av kreditbeloppet. Om så krävs skall även den av kreditgivaren beviljade provisionen anges i avtalet (artikel 15 VerbrKrG). Arvodet skall endast utgå om krediten har beviljats och konsumenten inte längre kan åberopa ångerrätten. Provision skall inte utgå om kreditavtalet är avsett att i förtid återbetala en annan kredit, annat än om den effektiva räntan (provisionen oräknad) för den nya 26