SVEA HOVRÄTT DOM Mål nr T 1361-02 Avd. 3 2004-05-25 Stockholm ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Skiljedom meddelad den 19 november 2001 i mål nr 85/2000 vid Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, se bilaga A - B (i svensk översättning från engelska språket) KLAGANDE Republiken Kazakstan Ministry of Justice, 45 Pobeda Street, 473000 Astana, Republiken Kazakstan Ombud 1. Advokaten Michael Mohammar, Box 14240, 104 40 STOCKHOLM 2. Advokaten Martin Karlsson, samma adress MOTPART MTR Metals Ltd, 41 Themistoklis Dervis Street, Hawai Nicosia Tower, Cypern Ombud Advokaten Ola Åhman, Box 1670, 111 96 STOCKHOLM SAKEN Klander av skiljedom HOVRÄTTENS DOMSLUT 1. Hovrätten ogillar Republiken Kazakstans klandertalan. 2. Republiken Kazakstan skall ersätta MTR Metals Ltd för rättegångskostnader i hovrätten dels med fyrahundratjugofyratusen
(424 000) kr, dels med fyrtioåttatusenåttahundra (48 800) euro, allt avseende ombudsarvode. På beloppen skall ränta betalas enligt 6 räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker. s
BAKGRUND Bakgrunden till skiljetvisten och förfarandets förlopp inför skiljenämnden är utförligt redovisat dels i skiljenämndens behörighetsbeslut av den 28 maj 2001, dels i skiljenämndens slutliga avgörande av den 19 november samma år samt i de skiljaktiga meningarna till dessa båda avgöranden (domsbilaga A - D). Här skall endast en kort sammanfattning redovisas. Det kazakiska aktiebolaget (joint-stock-company; till fullo ägt av republiken Kazakstan) Karaganda Steel Mill (Karmet) ingick den 13 september 1995 ett avtal (Karmetavtalet) med ett cypriotiskt bolag- MTR Metals Ltd (MTR) - rörande leverans av stål från Karmet till MTR. MTR betalade en viss summa i förskott och erhöll också vissa stålleveranser. I Karmetavtalet - som är skrivet på ryska - ingår bl.a. en klausul som på svenska har följande ungefarliga lydelse: "Anspråk avseende detta avtals ingående, ändring, uppfyllande eller uppsägning skall exklusivt hänskjutas till Internationella skiljedomstolen i Stockholm, Sverige, vars beslut skall vara slutliga och bindande för båda parterna". Med början genom ett statligt dekret i oktober 1995 privatiserades Karmet. Den 17 november 1995 träffade å den ena sidan Republiken Kazakstan och Karmet och å den andra sidan Ispat International UK Ltd ett avtal (Ispatavtalet) angående försäljning av Karmets tillgångar m.m. Under påstående att man enligt Karmetavtalet inte erhållit leveranser som motsvarade erlagda förskott väckte MTR, efter att självt ha blivit instämt i anledning av bristande vidareleveranser av stålet, talan mot Republiken
Kazakstan vid Tribunal de Commerce i Paris med krav på återbetalning av viss del av de erlagda förskotten. I dom den 29 juli 1998 förpliktade den franska domstolen Republiken Kazakstan att betala MTR i enlighet med MTR:s yrkanden. Domen överklagades till Cour d'appel de Paris som i sitt avgörande den 20 oktober 1999 avvisade MTR:s talan med hänvisning till bl.a. nämnda skiljeklausul i Karmetavtalet. Den 7 september 2000 påkallade MTR skiljeförfarande mot Republiken Kazakstan. MTR utsåg Michel Tueni som skiljeman och Republiken Kazakstan utsåg - under protest - Erik Nerep som skiljeman. Till ordförande i skiljenämnden utsåg Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut Sigvard Jarvin. Den 28 maj 2001 meddelade skiljenämnden ett beslut, domsbilaga C, rörände sin behörighet i vilket nämnden ansåg sig behörig att slita tvisten. Erik Nerep var skiljaktig, domsbilaga D, och ansåg att sådan behörighet saknades. Den 19 november 2001 meddelades den nu klandrade skiljedomen, domsbilaga A. I domen förpliktades Republiken Kazakstan att betala ett visst belopp till MTR. Erik Nerep var ånyo skiljaktig, domsbilaga B, och han - som hans votum får förstås - ansåg att MTR:s talan borde ha avvisats. YRKANDEN I HOVRÄTTEN M.M. Republiken Kazakstan har klandrat skiljedomen och yrkat att hovrätten upphäver den. MTR har bestritt klandertalan. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
PARTERNAS STÅNDPUNKTER Republiken Kazakstan har sammanfattningsvis som grunder för sin klandertalan gjort gällande 1) att skiljedomen inte omfattas av något skiljeavtal mellan parterna, 2) att två av skiljemännen - Sigvard Jarvin och Michel Tueni - var obehöriga att delta i avgörandet på grund av att de var partiska, 3) att skiljedomen är grundad på en omständighet som MTR inte har åberopat till grund för sin talan, 4) att skiljedomen inte är grundad på kazakisk lag, vilken skiljenämnden i enlighet med parternas överenskommelse har haft att följa och 5) att skiljenämnden (majoriteten) underlåtit att pröva den av Republiken väckta frågan huruvida delar av MTR:s talan skulle ha avvisats. De fem grunderna åberopas alternativt, dvs. var och en av dem skall självständigt leda till bifall av klandertalan. Grunden 1 åberopas i första hand och grunderna 2-5 åberopas för det fall hovrätten skulle underkänna grunden 1. MTR har förnekat samtliga åberopade klandergrunder och alltså sammanfattningsvis gjort gällande att varken skiljeförfarandet eller skiljedomen är behäftade med några av de fel som Republiken har påstått. Det saknas alltså grund för att upphäva skiljedomen. PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN 1. Frågan om skiljenämndens behörighet (klandergrunden 1) Republiken Kazakstan: Parter i Karmetavtalet är å ena sidan Karmet och å den andra MTR. Republiken är alltså inte part i detta avtal. Den skiljeklausul som utgör en del av avtalet binder därför inte Republiken. Republiken har inte heller på något annat sätt ingått något motsvarande
avtal med MTR och på så sätt följaktligen inte heller eftergett sin statsimmunitet. Skiljeförfärandet har ägt rum enligt skiljedomsinstitutets regler och platsen för skiljeförfarandet har varit Stockholm. Svensk rätt är därigenom i och för sig tillämplig på frågan huruvida skiljeavtal föreligger mellan parterna, men det innebär inte nödvändigtvis att alla de i svensk avtalsrättslig praxis utvecklade bindningsmekanismerna är tillämpliga. Även om det t.ex. inte gäller något skriftlighetskrav enligt svensk avtalsrätt, måste det krävas att ett skiljeavtal anses ha kommit till stånd endast om det har skett på ett klart och tydligt sätt. Parterna i denna tvist har inte - så som skiljenämnden anser - på ett otvetydigt sätt demonstrerat en samstämmig vilja att ingå skiljeavtal. Republikens invändning inför de franska domstolarna om att MTR:s talan skulle hänföras till skiljeförfarande i enlighet med vad som anges i Karmetavtalet utgör således inte något anbud till MTR att ingå skiljeavtal och än mindre något erkännande av att Republiken var part i Karmetavtalet. Lika litet utgör MTR:s påkallande av skiljeförfarande en accept, om hovrätten skulle finna att invändningen verkligen utgjorde ett anbud. MTR har i den franska överrätten därefter gjort gällande - i stället för Karmetavtalet - att Republiken genom sina statshandlingar har fått en skuld till MTR. Denna nya omständighet avvisades av den franska appellationsdomstolen. MTR kan inte heller genom sitt brev av den 16 maj 1996 till Republikens premiärmmister, vari MTR anger att det avser att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande, sägas ha lämnat något anbud till Republiken om ingående av skiljeavtal. Om hovrätten ändock skulle finna att så är fallet utgör Republikens invändning om skiljeklausul, dessutom framställd i förening med en invändning om statsirnmunitet, inför de franska domstolarna inte någon accept av detta anbud. MTR har i vart fall genom
att väcka talan vid fransk domstol och begära omprövning av domen från Cour d'appel de Paris avstått från sin rätt att åberopa skiljeavtalet. Skiljenämndens sätt att resonera kring avtalsmekanismen är bristfälligt bl. a. med hänsyn till att de händelser som nämnden hänvisar till inte kan ses isolerade, utan måste sättas in i rätt sammanhang och beaktas i rätt tidsföljd. Om man gör så far dessa händelser juridisk relevans (eller "icke-relevans") på följande sätt. 1) MTR:s brev till Republiken den 16 maj 1996, vari hänvisas till parternas skiljeavtal - ett möjligt anbud. 2) MTR:s väckande av talan i Frankrike den 10 januari 1997 - anbudet enligt ovan förfaller. 3) Republikens invändning om skiljeavtal inför de franska domstolarna under 1997-1999 - ett möjligt nytt anbud. 4) MTR:s bestridande av skiljeavtal inför de franska domstolarna under 1997-1999 - anbudet enligt ovan avslaget och därmed förfallet. 5) MTR påkallar skiljeförfarande den 24 december 1999 - möjligt nytt anbud. 6) Republiken bestrider behörighet inför skiljenämnden. På grund av att tillräcklig säkerhet för förfarandet inte ställs avskrivs skilj eförfarandet - anbudet enligt ovan avslaget. 7) MTR begär omprövning av domen från Cour d'appel de Paris och yrkar att domstolen skall förklara sig behörig att pröva parternas tvist - varken anbud eller accept föreligger. 8) MTR påkallar nytt skiljeförfarande inför Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut den 7 september 2000 - möjligt nytt anbud. 9) Republiken bestrider den 8 januari 2001 behörighet för fransk domstol och framställer awisningsyrkande baserat på den rättsliga immunitet som Republiken åtnjuter i egenskap av främmande stat samt hänvisar MTR att föra talan vid kazakisk domstol och förklarar att det inte föreligger något åtagande från
Republikens sida att underkasta sig skiljeförfarande - varken anbud eller accept föreligger. 10) Republiken bestrider skiljenämndens behörighet - anbudet enligt ovan avslaget. Någon gemensam partsvilja att ingå skiljeavtal har alltså inte vid något tillfälle förelegat. Hovrättens prövning i detta klandermål är också begränsad till ovan angivna händelseförlopp varvid hovrätten har att avgöra om det i detta förlopp vid något tillfälle på något sätt kan sägas ha uppstått ett avtal mellan parterna. Hovrätten är alltså förhindrad att pröva om skiljenämnden eventuellt skulle ha varit behörig att pröva tvisten på någon annan grund. Republiken har genomgående såväl inför de franska domstolarna som inför skiljenämnden uppgett att Republiken omfattas av immunitet. Redan detta innebär i sig att det är uppenbart att Republiken under dessa förfaranden inte har ingått något skiljeavtal med MTR. Ingående av ett skiljeavtal innebär nämligen i sig att man avstår från immunitet. Republiken har klargjort att privatiseringen av Karmet var en statsrättslig angelägenhet vidtagen av en suverän stat och att Republiken endast kan ställas till svars inför domstol i Republiken Kazakstan. Inför de franska domstolarna grundade MTR sin talan på Karmetavtalet. Det förhållandet att Republiken där invände att förekomsten av en skiljeklausul i avtalet i vart fall inte kunde grunda behörighet för franska domstolar att slita tvisten, kan inte innebära art Republiken avgett vare sig anbud om att ingå skiljeavtal eller accept av något anbud om sådant avtal från MTR. Det finns inte heller något som stöder uppfattningen att Republiken skulle ha succederat Karmet i Karmetavtalet. Skiljenämndens majoritet har inte heller i det särskilda behörighetsbeslutet prövat frågan om succession och vilken betydelse en succession skulle kunna ha avseende
frågan om skiljeavtal har träffats. Som redan har nämnts innebär det att hovrätten nu inte kan gå in på en prövning av detta. Det finns sammanfattningsvis alltså inte något skiljeavtal mellan parterna i denna tvist. Hovrätten skall därför, med stöd av 34 första stycket 1 lagen om (1999:116) om skiljeförfarande, upphäva skiljedomen. MTR: Mellan Republiken och MTR föreligger ett skiljeavtal. Republiken är bundet av detta genom 1) att Republiken har succederat Karmet i Karmetavtalet, 2) att Republiken genom sitt agerande har övertagit Karmets rättigheter och skyldigheter enligt Karmetavtalet, inklusive dess angivna form för tvistlösning, eller 3) att Republiken under eller inför de franska processerna har träffat ett skiljeavtal med MTR, av samma lydelse som den skiljeklausul som finns i Karmetavtalet. Hovrätten är fri att finna att skiljenämnden var behörig på vilken som helst av dessa grunder. Ordalydelsen av den skiljeklausul som utgör en del av Karmetavtalet innebär otvetydigt att den tvist som skiljenämnden har slitit omfattas av klausulen. Och denna klausul är Republiken bunden av genom sitt agerande med avseende på Karmetavtalet och även Ispatavtalet. Gällande svensk skiljedomsrätts ståndpunkt är att man rent generellt erkänner en långt gående verkan av skiljeklausuler i avtal där ena partens rättigheter och/eller skyldigheter övertagits av någon annan. I detta fall förekommer det dessutom en omständighet av särskild betydelse för Republikens bundenhet av skiljeklausulen i Karmetavtalet. När MTR kom att uppträda som kärande och Republiken som svarande inför de franska domstolarna, invände Republiken - framgångsrikt - att fransk domstol saknade behörighet att avgöra tvisten mellan parterna på grund av skiljeklausulen. Den skiljeklausul som Republiken hänförde sig till
var skiljeklausulen i Karmetavtalet. Det var också ett naturligt agerande av Republiken med hänsyn till det bakomliggande materiella rättsförhållandet. I den utsträckning som det krävs samstämmiga viljeförklaringar för att avtal skall komma till stånd har så skett genom MTR:s och Republikens agerande före och under rättegångarna i Frankrike. Härigenom har - som skiljenämnden har slagit fast - skiljeavtal mellan parterna endera ingåtts eller annars har i vart fall tidigare skiljeavtal, till vilket Republiken har succederat, bekräftats. Det skall i denna del slutligen framhållas att immunitet enligt svensk rätt inte med framgång kan göras gällande som grund för en stats vägran att undandra sig konsekvenserna av ett ingånget skiljeavtal. 2. Frågan om jäv (klandergrunden 2) Republiken Kazakstan: I förevarande skiljeförfarande har skiljemännen Sigvard Jarvin och Michel Tueni varit partiska genom att ha hyst och gett uttryck för uppfattningen att Republiken har agerat omoraliskt och bedrägligt. Denna uppfattning har kommit till uttryck på olika sätt. Bland annat har Michel Tueni redan tidigt under förfarandet och vid flera tillfällen därefter uttalat att "saken var klar" och också frågat Republikens dåvarande ombud under pågående förhandling i ungefärliga ordalag hur denne kunde företräda "en så omoralisk klient". Han har grundat sitt avgörande på denna sin förutfattade mening, och inte på det processmaterial som har lagts fram inför skiljenämnden. Michel Tueni har även under förfarandets gång skickat ett telefax av den 5 oktober 2001 till övriga skiljemän med förutfattade icke relevanta åsikter. Sigvard Jarvin och Michel Tueni har vidare - i samband med två muntliga förhandlingar inför nämnden - samspråkat med varandra på franska för att på så vis hålla den tredje skiljemannen, Erik Nerep, utanför diskussionerna. Dessutom visar den omständigheten att
skiljenämnden har bortsett från bevisningen rörande innehållet i kazakisk rätt att den på ovidkommande och andra än sådana grunder som har presenterats i förfarandet bestämt sig för att avgöra tvisten till MTR:s fördel. Först efter det att skiljedomen meddelats har det för Republiken uppdagats att skiljenämnden inte varit opartisk. Den preklusionsregel som finns i 18 i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts regler är inte - som MTR påstår - tillämplig i förevarande fall. Den bestämmelsen handlar om att man som part i ett skiljeförfarande måste framställa invändningar om jäv på visst sätt och inom viss tid i det pågående skiljeförfarandet. Dessa bestämmelser är inte tillämpliga i en klandertvist i hovrätten. 10 i lägen om skiljeförfarande handlar även den om att en part som under ett skiljeförfarande fått kännedom om att det föreligger jäv måste agera på visst sätt inom viss tid för att på denna grund med framgång kunna klandra skiljedomen. Inte heller den bestämmelsen är tillämplig i förevarande fall, eftersom Republiken - som nämnts - först efter det att skiljedomen har meddelats fatt kännedom om de omständigheter som utgör jäv. MTR: För det första är det för sent att nu ta upp frågor om jäv. Jävsinvändning skulle ha gjorts i skiljeförfarandet inom 15 dagar. För det andra förnekas att Sigvard Jarvin eller Michel Tueni skulle ha varit jäviga på något sätt. Det är rent allmänt inte ovanligt att frågor om moral, illojalitet och andra avtalsstridiga beteenden diskuteras inom ramen för en skiljetvist. Sådana frågor har ofta juridisk relevans. I förevarande fall var det särskilt befogat av skilj emännen att ställa frågor rörande detta, eftersom MTR i skiljeförfarändet gjort gällande att Republiken skulle ha handlat i strid mot den lojalitet som gäller mellan avtalsparter.
I skiljedomen har skiljemännen - såväl majoriteten som minoriteten - utförligt motiverat skälen för sina slutsatser. Det saknas anledning att misstänka att andra hänsyn än de som sålunda har kommit till uttryck i skiljedomen bestämt deras ställningstaganden. 3. Frågan om avgörandet har grundats på en icke åberopad omständighet (klandergrunden 3) Republiken Kazakstan: Först i och med att skiljedomen meddelades blev Republiken varse att skiljenämnden, genom att den dömt över en icke åberopad omständighet, gått utöver sitt uppdrag. Fram till behörighetsbeslutet den 28 maj 2001 åberopade MTR som grund för sin talan att Republiken genom succession hade övertagit Karmets åtaganden enligt Karmetavtalet. Till stöd för detta åberopade MTR a) Ispatavtalet, b) statliga dekret och förordningar och c) kazakisk lag. Efter behörighetsbeslutet frånföll MTR påståendet om övertagande genom succession. I stället åberopade MTR enligt en inlaga i skiljeförfarandet den 23 juli 2001 följande kumulativa och alternativa omständigheter som grund för sin talan. Republiken är betalningsansvarig gentemot MTR 1) eftersom Republiken - generellt, inte genom succession - har övertagit Karmets skulder, 2) på grund av statliga beslut och dekret eller 3) på grund av kazakisk lag. I sitt avgörande har skiljenämnden i korthet anfört att Republikens agerande har inneburit att den har succederat Karmet i Karmetavtalet. Det agerande skiljenämnden hänvisar till är att Republiken uppträtt som ägare eller samägare till Karmets tillgångar, att Republiken tagit i anspråk och förfogat över Karmets tillgångar, att Republiken från Ispatavtalet härlett en rätt att förfoga över försäljningssumman, att Republiken erhållit rätt till betalning från Ispat, att Republiken förfogat
över influtna medel och att Republiken har lämnat Karmet som ett tillgångslöst skal. Enligt skiljenämnden är det i korthet alltså Republikens faktiska handlande som konstituerar någon form av ansvarsgenombrott, dvs. ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det angivna resonemanget från skiljenämndens sida faller inte under någon av MTR åberopad omständighet till grund för sin talan. Skiljenämnden har därigenom gått utöver sitt uppdrag. MTR: Republikens påstående att skiljenämnden dömt över omständigheter som MTR inte har åberopat till grund för sin talan är felaktigt. MTR har åberopat att Republiken genom succession har övertagit Karmets skyldigheter enligt Karmetavtalet. Detta åberopande har MTR sedan utvecklat inför skiljenämnden genom att åberopa och argumentera kring ett antal omständigheter som var för sig eller sammantagna innebär just vad som påståtts, nämligen att Republikens betalningsansvar gentemot MTR grundas på den åberopade successionen. Skiljenämnden avgörande bygger också mycket riktigt på just det som sålunda åberopats från MTR:s sida i skiljeforfarandet. 4. Frågan om kazakisk rätt har beaktats (klandergrunden 4) Republiken Kazakstan: En skiljenämnd har att tillämpa det lands rätt som parterna har bestämt. I förevarande fall har parterna avtalat om att tillämpa kazakisk rätt. Skiljenämnden har emellertid i strid med parternas överenskommelse inte tillämpat kazakisk rätt. Härigenom har nämnden överskridit sitt uppdrag, vilket innebär att skiljedomen skall upphävas. Innebörden av skiljenämndens avgörande är att man genom någon form av allmänt skälighetsresonemang godtar ett utomobligatoriskt ansvarsgenombrott som gör Republiken i dess egenskap av aktieägare och på grund av dess agerande ansvarig för aktiebolaget Karmets förpliktelser. Kazakisk rätt erkänner inte något sådant ansvarsgenombrott
eller någon annan sådan form av succession beträffande skyldigheterna enligt Karmetavtalet som skiljenämnden grundar sitt avgörande på. Någon "de facto konkurs" existerar inte i kazakisk rätt. Skiljenämnden kan närmast sägas ha grundat sitt avgörande på sin egen fria uppfattning om vad som utgör rätt och fel. Härigenom har skiljenämnden gått utanför sitt uppdrag. MTR: Skiljenämnden har - i enlighet med parternas överenskommelse - tillämpat kazakisk rätt och inte grundat sitt avgörande på något sådant allmänt skälighetsresonemang som Republiken gör gällande. Skiljenämnden har alltså inte agerat på något sätt som innebär att den i fråga om tillämplig rätt har överskridit sitt uppdrag. 5. Frågan om underlåtenhet att pröva yrkande om avvisning (klandergrunden 5) Republiken Kazakstan: Så som anförts ovan beträffande klandergrunden 3 kom MTR att, efter skiljenämndens behörighetsbeslut den 28 maj 2001, åberopa andra och nya omständigheter till stöd för sin talan, jämfört med vad man åberopat innan nämnda beslut meddelades. Dessa omständigheter omfattas inte av det skiljeavtal som skiljenämnden ansett att parterna ingått. I anledning av detta yrkade Republiken att skiljenämnden skulle avvisa MTR:s talan såvitt den grundade sig på andra omständigheter än att Republiken genom succession övertagit Karmets förpliktelser enligt Karmetavtalet. Skiljenämnden har emellertid underlåtit att pröva detta awisningsyrkande. Det är ett processuellt fel som skall medföra att skiljedomen skall upphävas antingen därför att skiljedomen inte omfattas av skiljeavtalet (34 första stycket 1 lagen om skiljeförfarande) eller därför att underlåtenheten strider mot generalklausulen (34 första stycket 6 lagen om skiljeförfarande).
Det processuella felet har inte vållats av Republiken och det har påverkat utgången av tvisten. Hade skiljenämnden prövat awisningsyrkandet hade denna prövning mynnat ut i att samtliga grunder för MTR:s talan, utom påståendet att Republiken succederat Karmets skyldigheter enligt Karmetavtalet, hade avvisats. Till de grunder som sålunda skulle ha avvisats, hör de som skiljenämnden grundat sitt avgörande på. Om hovrätten skulle tolka skiljenämndens hantering av awisningsfrågan som att skiljenämnden prövat awisningsyrkandet genom att den ansett sig behörig att slita tvisten och sålunda kan sägas ha ogillat awisningsyrkandet utan att detta har uttryckts i ännu ett formligt beslut, har skiljenämnden meddelat en skiljedom som inte omfattas av skiljeavtalet. Även detta skall innebära att hovrätten upphäver skiljedomen. MTR: Skiljedomen omfattar inte något som inte också faller inom skiljenämndens beslut i behörighetsfrågan. Det innebär att skiljenämnden inte har begått något fel i de hänseenden som Republiken i denna del har påstått. Om skiljenämnden felaktigt skulle ha underlåtit att meddela ett beslut i awisningsfrågan har detta misstag inte påverkat utgången av tvisten. Frågor sammanhängande med succession av Karmets förpliktelser var huvudfrågor under hela skilj eforfarandet. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN I hovrätten har omfattande skriftlig bevisning lagts fram. Därutöver har som vittnen hörts de båda skiljemännen Sigvard Jarvin och Erik Nerep samt Republikens ombud i skiljeförfarandet, Jesper Grunbaum och Emilia Skoog, liksom MTR:s ombud i skiljeförfarandet Henry Page samt även den i skiljeförfarandet hörde Dcsander Zhanaidarov.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL Frågan om skiljenämndens behörighet (klandergrunden 1) Inledningsvis skall påpekas att hovrätten vid sin prövning i denna del är oförhindrad att finna att skiljeavtal föreligger på vilken av part i behörig ordning åberopad grund som helst. Det innebär att hovrätten inte i fråga om alternativt åberopade grunder behöver göra samma bedömning som skiljenämnden. Hovrätten kan alltså komma fram till att skiljenämnden är behörig på någon annan grund än den skiljenämnden ansett vara behörighetsskapande. Det förutsätter dock att hovrätten kommer fram till samma resultat, nämligen att MTR och Republiken är parter i ett skiljeavtal. I annat fall skall skiljedomen upphävas. I avsaknad av en särskild överenskommelse om annat är svensk rätt tillämplig på den avtalsrättsliga frågan om skiljeavtal föreligger mellan parterna, i och med att skiljeförfarandet har ägt rum i Sverige (se 48 första stycket andra meningen lagen om skiljeförfarande och prop. 1998/99:35 s. 193). Den fortsatta prövningen i denna del skall alltså göras mot bakgrund av svensk rätt. MTR har påstått att det föreligger ett skiljeavtal mellan parterna och såväl i skiljeförfarandet som här i hovrätten som grund för detta påstående åberopat sammanfattningsvis följande alternativa omständigheter. 1. Republiken har genom succession trätt in i Karmets ställe i Karmetavtalet. Republiken är i vart fall bunden av skiljeklausulen i Karmetavtalet genom att Republiken i och med sitt agerande har övertagit Karmets samtliga rättigheter och förpliktelser enligt detta avtal.
2. Republiken har genom sina yrkanden, påståenden och åberopanden inför de franska domstolarna och/eller genom sitt agerande i övrigt i anslutning till förfarandet där endera lämnat anbud till MTR att ingå skiljeavtal, vilket MTR har accepterat, eller annars accepterat ett anbud härom från MTR. Härigenom har skiljeavtal slutits mellan MTR och Republiken. Skiljenämnden fann att det mellan parterna föreligger ett skiljeavtal som har uppkommit genom parternas agerande i och i anslutning till de franska processerna. Skiljenämnden menade att Republiken hade medgett att vara bunden av skiljeklausulen i Karmetavtalet på två sätt, som båda var för sig är bindande. För det första genom att Republiken vid appellationsdomstolen i Paris åberopade Karmetavtalet och förklarade att MTR:s yrkande i enlighet med det avtalet skulle hänskjutas till skiljeförfarande och genom att MTR i det följande påkallade skiljeförfarande i Stockholm. För det andra genom det brev MTR den 16 maj 1996 sände till Kazakstans premiärminister där MTR angav att man vid bristande uppfyllelse inte hade något annat val än att påkalla ett skiljeförfarande ("anbud") och Republikens hänvisning till skiljeklausulen i förfarandet inför appellationsdomstolen i Paris ("accept"). Gemensamt för dessa båda sätt - och för samtliga övriga varianter som parterna i denna del argumentationsmässigt har uppehållit sig vid - är att en nödvändig beståndsdel för att avtal mellan parterna skall anses ha kommit till stånd är att de processhandlingar Republiken vidtagit inför de franska domstolarna tillmäts avgörande materiell betydelse, eller med andra ord att dessa processhandlingar på det civilrättsliga planet kan göras gällande utanför de franska processerna. Den övergripande frågan för hovrätten blir alltså att ta principiell ställning till om en parts processhandlingar, i ett fall som det aktuella, kan ges sådan materiell betydelse som skiljenämnden har tillagt dem. För
att avgöra detta måste man ta ställning till inte bara vad parten har sagt och gjort, utan också i vilket sammanhang det sagda och gjorda har förekommit. Vad som förevar vid de franska domstolarna har åberopats av båda parterna såväl i skiljeförfarandet som här i klanderprocessen. Vad parterna där anfört tillhör alltså den utredning hovrätten far och skall beakta i detta klandermål. I sammanhanget bör dock inflikas att hovrätten - lika litet som skiljenämnden var - nu på intet sätt är bunden av de ställningstaganden de franska domstolarna har gjort. Det kan då konstateras att MTR i de franska processerna grundade sin talan på att Republiken var part i Karmetavtalet och att Republiken på vissa närmare angivna sätt inte hade fullgjort sina åtaganden enligt detta avtal. Den processuella ramen för de franska domstolarna bedömning motsvarades alltså på det materiella planet av Karmetavtalet. MTR gjorde därvid gällande att Republiken bar på vissa ofullgjordä skyldigheter gentemot MTR enligt detta avtal. MTR bortsåg dock från skiljeklausulen i samma avtal. Republiken å sin sida gjorde gällande att om den var bunden av avtalet, så gällde det avtalet i dess helhet, dvs. även skiljeklausulen. I övrigt framhöll Republiken sin immunitet. I enlighet härmed framställde Republiken sin invändning om hinder för de franska domstolarna att slita tvisten. Detta processuella ställningstagande - föranlett av hur MTR formulerade sin talan - kan inte i sig ses som en tydlig manifestation av en vilja att bli bunden av något avtal. Det kan för övrigt anmärkas att även MTR inför de franska domstolarna, av processtaktiska skäl, vidtagit processuella dispositioner som man anser saknar verkan utanför dessa processer. Den av Republiken inför de franska domstolarna sålunda framförda invändningen om rättegångshinder kan, bland annat mot bakgrund av det tydlighetskrav som man enligt svensk rätt beträffande skiljeavtals ingående bör ställa upp, endast under mycket speciella omständigheter tillmätas betydelse på det civilrättsliga planet utanför den process i vilken
den framställts. Några sådana speciella omständigheter har inte framkommit i detta fall. Hovrätten drar alltså slutsatsen att parterna inte på grund av sina processhandlingar under eller i anslutning till de franska processerna har slutit något skiljeavtal eller att Republiken medgett att vara bunden av ett skiljeavtal på det sätt som skiljenämnden har funnit. Hovrättens prövning är emellertid inte begränsad till att bedöma huruvida skiljenämnden har bedömt sin behörighet korrekt eller inte, utan hovrättens prövning är vidare och skall, enligt bestämmelsen i 34 första stycket 1 lagen om skiljeförfarande, gå ut på att avgöra om skiljedomen på någon grund omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna. Hovrätten är dock självfallet bunden av vad MTR i behörig ordning åberopat i detta avseende. Det sagda innebär att hovrätten har att pröva frågan om Republiken genom succession har trätt in i Karmets ställe i Karmetavtalet med dess skiljeklausul eller om Republiken i vart fall är bunden av skiljeklausulen i Karmetavtalet genom sitt agerande i form av utfärdade dekret m.m. Skiljenämnden har i den klandrade skiljedomen ansett att Republiken genom sitt agerande har blivit part i Karmetavtalet och övertagit Karmets skyldigheter enligt detta avtal. Det är grunden för nämndens avgörande, inte av behörighetsfrågan, men väl av sakfrågan. Det agerande man hänvisar till är ett flertal omständigheter, inte minst Republikens roll vid ingåendet av Ispatavtalet och tillämpningen av detta avtal. Hovrätten gör i denna del inte någon annan bedömning än skiljenämnden. Konsekvenserna härav är, med det undantag som framgår nedan, en fråga som hovrätten inte har att pröva i en klanderprocess. Den fråga som hovrätten har att pröva är om Republiken, som MTR har gjort gällande, genom succession i Karmetavtalet trätt in även i detta avtals skiljeklausul. På den frågan är, som hovrätten redan uttalat, svensk rätt tillämplig. Frågan har i Sverige varit omdiskuterad (se t.ex. NJA 1997 s. 866 med utförliga hänvisningar). Slutsatsen i det nämnda
rättsfallet är att en kvarvarande part vid motpartens överlåtelse till annan av rättigheterna och skyldigheterna enligt ett avtal är bunden av en skiljeklausul, om inte särskilda omständigheter föreligger. I frågan om den nya partens bundenhet vid sådan s.k. singularsuccession hänvisar Högsta domstolen till den grundläggande principen inom civilrätten att vid överlåtelse av en kontraktsrättighet en ny borgenär inte får en bättre rätt än överlåtaren hade. Högsta domstolen uttalar vidare att denna princip i första hand gäller civilrättsliga invändningar om ogiltighet, men att det finns starka skäl att låta den omfatta också skiljeavtal som överlåtaren har ingått. I förevarande fall är det så att särskilda skäl talar./or att Republiken succederat även i, och skall vara bundet av, Karmetavtalets skiljeklausul. Att denna klausul i och för sig på ett klart och otvetydigt sätt innebär att skiljenämnden har haft behörighet att avgöra tvister beträffande Karmetavtalet är inte ifrågasatt i klandermålet. Avslutningsvis skall anmärkas att MTR genom att väcka talan vid domstol i Paris självklart inte har avstått från sin rätt att göra skiljeklausulen i Karmetavtalet gällande i ett fall som detta, när MTR:s talan har avvisats just på grund av ifrågavarande skiljeklausul. En part som sålunda fatt sin talan avvisad är berättigad, och t.o.m. anvisad, att göra skiljeklausulen gällande. Skiljedomen kan alltså inte upphävas pä den sålunda åberopade grunden. Frågan om jäv (klandergrunden 2) Det har genom utredningen i målet framkommit att samarbetsklimatet inom skiljenämnden inte har varit det bästa. Vad det beror på och vem eller vilka som bär skulden för detta har hovrätten inte underlag för att bedöma och inte heller anledning att uttala sig om. Den fråga hovrätten har att bedöma är i stället om det förelegat sådana omständigheter som
kan sägas konstituera jäv för någon av skiljemännen. Påståendena om detta från Republikens sida innefattar bl.a. att det har ställts frågor och fällts yttranden av en av skiljemännen som ger vid handen att denne har haft förutfattade meningar om hur tvisten skall bedömas, samt att två av skiljemännen sinsemellan fört diskussioner rörande målet utan att låta den tredje skiljemannen delta. I anledning av vad parterna uppehållit sig vid i denna del finns det anledning att rent allmänt framhålla följande. Så snart en domare får någon som helst kontakt med ett mål bildar han eller hon sig i allmänhet någon sorts preliminär uppfattning om målet och dess karaktär och kanske även, under inflytande av vad parterna anfört, om hur det sannolikt bör avgöras. Att man som domare har sådan preliminär uppfattning är inte något anmärkningsvärt. Den uppfattning man sålunda preliminärt bildat sig ändras inte sällan kontinuerligt under processens gång, sedan tex. bevisningen lagts fram. Det Utgör givetvis inte jäv att en domare på detta sätt fortlöpande bearbetar de intryck han eller hon för stunden har av en pågående process, och även diskuterar detta med sina kolleger. Det är en helt annan sak om man som domare eller skiljeman, utan att ta del eller intryck av vad som kommer att förevara under processen, har bestämt sig för att döma på ett visst sätt till endera partens fördel. Det finns dock inget i utredningen här som antyder att så skulle ha varit fallet för någon av skiljemännen i detta fall. Lika litet finns det något i utredningen som talar för att två av skiljemännen på ett obehörigt sätt skulle ha hållit den tredje skiljemannen utanför för målet relevanta diskussioner. I förevarande fall finns inte heller i övrigt något som ger vid handen att skiljenämndens avgörande skulle vara grundat på något annat än vad som i behörig ordning lagts fram som processmaterial eller att skiljemännen på något annat sätt skulle ha uppträtt otillbörligt. Skiljedomen kan alltså inte upphävas på den sålunda åberopade grunden.
Frågan om avgörandet har grundats på en icke åberopad omständighet (klandergrunden 3) Utredningen i målet ger inte vid handen att skiljenämnden skulle ha grundat sitt avgörande på någon omständighet som inte åberopats i behörig ordning. Tvärtom framgår av utredningen att påståendet att Republiken till följd av sitt agerande succederat Karmet i Karmetavtalet, har utgjort en kärna i MTR:s talan under hela skiljeforfarandet. Skiljedomen kan alltså inte upphävas på den sålunda åberopade grunden. Frågan om kazakisk rätt har beaktats (klandergrunden 4) I förevarande fall måste man skilja frågan om skiljenämnden har tillämpat kazakisk rätt från frågan om hur den har tillämpat kazakisk rätt. Det förhållandet att skiljenämnden kan ha tillämpat kazakisk lag på ett felaktigt sätt utgör inte anledning att efter klander upphäva en skiljedom (se prop. 1998/99:35 s. 123). Om skiljenämnden däremot helt och hållet underlåtit att tillämpa den lag som skall tillämpas kan det utgöra ett sådant fel som skall innebära att skiljedomen skall upphävas. Det måste vara frågan om i det närmaste ett medvetet ignorerande av den tillämpliga lagen för att det skall vara frågan om ett sådant behörighetsöverskridande som kan medföra att skiljedomen skall upphävas (jfr. RH 2003:55). I förevarande fall finns inget som ger vid handen att ett sådant behörighetsöverskridande skulle ha ägt rum. Skiljedomen kan alltså inte upphävas på den sålunda åberopade grunden.
Frågan om underlåtenhet att pröva yrkande om avvisning (klandergrunden 5) Republiken har inte visat att det skulle ha förekommit något fel i de hänseenden som i denna del görs gällande. Skiljedomen kan alltså inte upphävas på den sålunda åberopade grunden. Sammanfattning Skiljedomen skall alltså inte upphävas på någon av de av Republiken åberopade grunderna. Republikens klandertalan skall därför ogillas. Rättegångskostnader Vid denna utgång skall Republiken ersätta MTR för rättegångskostnader. MTR har härvid yrkat ersättning för nuvarande och tidigare ombuds arbete och utlägg med dels 470 500 kr, dels 57 125 euro. Dessa belopp inkluderar mervärdesskatt på sätt som närmare angetts av MTR. Republiken har bestritt skyldighet att, annat än beträffande svenska utlägg, utge ersättning för mervärdesskatt, eftersom sådan skatt inte skall faktureras MTR. I övrigt har Republiken överlämnat till rätten att bedöma skäligheten av yrkade rättegångskostnader. MTR är, såvitt framkommit, ett cypriotiskt bolag som bedriver näringsverksamhet utomlands. Annat har inte framkommit än att de juridiska tjänster som har tillhandahållits MTR, enligt 5 kap. 7 och 8 mervärdesskattelagen (1994:200), skall anses ha omsatts utomlands och att mervärdesskatt på dessa tjänster sålunda inte skall faktureras bolaget. Någon kostnad för mervärdesskatt avseende ombudens arbete kan härvid inte anses ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av MTR:s rätt. I
övrigt får emellertid yrkade belopp anses skäliga. Ersättningen för MTR:s rättegångskostnader skall bestämmas i enlighet härmed. Hovrättens dom får inte överklagas (43 andra stycket lagen [1999:116] om skiljeförfarande). i I avgörandet har deltagit hovrättsråden Mikael Mellqvist, referent, och Erica Hemtke samt t.f. hovrättsassessorn Martin Valfridsson. Enhälligt.