IDENTIFIKATION (Föreläsning för specialkursen i försäkringsrätt, Lunds Universitet, 2017-10-10) Vi ska här i allt väsentligt hålla oss till företagsförsäkring, eftersom det är inom företagsförsäkring som identifikationsfrågorna är viktigast. I 8 kap. FAL hittar vi ju bestämmelser om biförpliktelser som gäller försäkringstagarens upplysningsplikt, riskökning, framkallande av försäkringsfall, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt. Vad är egentligen en biförpliktelse? Kan det bli fråga om skadestånd om man försummar en biförpliktelse? Nej, som vi ser i bestämmelserna, är påföljden bara att försäkringsersättningen sätts ner eller uteblir. Uppfyllande av en biförpliktelse är alltså egentligen inte en förpliktelse, utan en förutsättning för ersättning. Biförpliktelserna vilar i grunden på den s.k. förutsättningsläran. Om man ser det så, finns det då några ytterligare biförpliktelser enligt FAL? Vi tittar på 7 kap. 2, 3 och 4. Här hittar vi alltså fler förutsättningar för ersättning: Skyldighet att anmäla försäkringsfall inom viss tid, att medverka till utredningen av försäkringsfallet och då ge riktiga upplysningar samt att framställa försäkringsanspråk inom viss tid. De här förpliktelserna brukar visserligen inte räknas till de egentliga biförpliktelserna, men i grunden har de alltså samma karaktär av att vara förutsättningar för försäkringsersättning...
Kan försäkringsgivaren hitta på egna, ytterligare biförpliktelser genom försäkringsvillkoren? Vi tittar på 1 kap. 6 och 7 i FAL. Bestämmelserna i FAL är tvingande till fördel för försäkringstagarsidan, om inget annat anges. Men att bestämmelsen om t ex säkerhetsföreskrifter i 8 kap. 12 är tvingande, innebär ju inte att det finns någon tvingande bestämmelse om det som inte är en säkerhetsföreskrift. Vi tittar nu på alla de biförförpliktelser som vi har hittat. Vad skulle det kunna vara för någon ytterligare slags biförpliktelse som försäkringsgivaren skulle kunna föreskriva i villkoren? En katt är en katt, även om man kallar den för en hund Det är alltså svårt att se, att det kan finnas några biförpliktelser som sakligt sett innebär någon annan förpliktelse än dem som anges i FAL. Eftersom FALs bestämmelser alltså i princip är tvingande, så innebär det att försäkringsvillkor som anger någon förpliktelse för försäkringstagarsidan, måste bedömas med hänsyn till vad FAL anger om en sådan förpliktelse. Detta är en fråga som kommer att bli viktig när vi i eftermiddag ska prata om försäkringsvillkoret Oförutsedd skada...
Men nu ska vi alltså hålla oss till identifikation. Eftersom vi håller oss till företagsförsäkring, så är ju försäkringstagaren och den försäkrade som regel ett aktiebolag. Vem är det då som ska ha försummat biförpliktelsen, för att påföljden ska inträda? Enligt allmänna regler ska ett aktiebolag personifieras med dess styrelse, VD och firmatecknare de s.k bolagsorganen. Även revisorerna räknas till bolagsorganen, men det har bara betydelse i förhållande till bolagets finansiärer, så det kan vi bortse ifrån här Frågan är nu i vilken utsträckning det finns andra personer som ska identifieras med det bolag som är försäkringstagare eller försäkrad, när det gäller biförpliktelserna. När det gäller skadestånd, så är ju identifikationen mycket omfattande: I princip så får bolaget svara för alla anställdas försummelser i tjänsten, och även uppdragstagares försummelser i bolagets kontraktsförhållanden med den skadelidande. Men så är det inte vid försäkringsrättslig identifikation. Varför inte det? Det är ju fråga om försummelser av förpliktelser i båda fallen. Jo, försummelse av en biförpliktelse är ju inte skadeståndsgrundande, som vi sett. Försäkringsgivaren, som drabbas av försummelsen, är ingen skadelidande. Försäkringsgivaren kan högst behöva infria sitt försäkringsåtagande. Försäkring handlar om riskutjämning över ett försäkringsbestånd Försäkringsgivaren kan slå ut konsekvenserna av en försummad biförpliktelse över hela beståndet. Reparationshänsynen, som främst motiverar skadeståndet, bör vid försäkring riktas mot den försäkrade Försäkringen är ju till för att den försäkrades skada ska repareras...
Frågan är då hur man ska avgöra omfattningen av identifikationen vid försäkring. Om vi tittar på de olika biförpliktelserna, så ser vi att de kan indelas i två olika kategorier. Framkallande av riskökning, framkallande av försäkringsfall, räddningsplikt och säkerhetsföreskrifter rör sig om att den försäkrades rent praktiska handlingssätt direkt påverkar risken för försäkringsfall. Upplysningsplikt, bevarande av regressrätt, anmälan av försäkringsfall och medverkan i skadeutredningen, samt anmälan av försäkringsanspråk, rör sig däremot om allmänna kontraktsrättsliga skyldigheter som finns vid många andra slags avtal än försäkring, och inte direkt rör inträffande av försäkringsfall... Försäkring bygger ju på att försäkringsfallet ska vara överraskande för den försäkrade. Biförpliktelserna som rör den försäkrades praktiska handlingssätt som påverkar risken för försäkringsfall, anknyter uppenbarligen till detta. Det gäller alltså framkallande av riskökning, framkallande av försäkringsfall, räddningsplikt och säkerhetsföreskrifter. Enligt de biförpliktelserna begränsas den försäkrades rätt till ersättning, när den försäkrade själv har påverkat risken för försäkringsfallet dvs när försäkringsfallet inte är tillräckligt överraskande. Biförpliktelserna om den försäkrades praktiska handlingssätt är alltså preventiva till sin karaktär. Det skulle ju tala för att identifikationen vid dessa biförpliktelser bör vara relativt omfattande.
Men eftersom dessa biförpliktelser gäller den försäkrades praktiska inverkan på risken för försäkringsfall, bör identifikationen ändå begränsas till de personer som i praktiken kan ha ett sådant inflytande över risken. Och preventionssyftet kan inte leda till att en vidare krets ska identifieras med den försäkrade, än sådana personer vars handlingssätt bolaget kan styra på ett någorlunda effektivt sätt i praktiken. Det medför också att det bara är det som personerna gör inom ramen för sin tjänst hos den försäkrade, som bör tillräknas den försäkrade. Eftersom identifikationen bör gälla med avseende på personer som i praktiken har ett inflytande över risken för försäkringsfall, finns det knappast skäl för att begränsa identifikationen till anställda personer hos den försäkrade. Det är ju vanligt att försäkrade bolag delvis driver sin verksamhet med hjälp av uppdragstagare av olika slag. Även personer hos uppdragstagare som råder över risken för försäkringsfall borde därför, med samma begränsningar som hos det försäkrade bolaget, också identifieras med den försäkrade, när det gäller de här biförpliktelserna. Sammanfattningsvis bör alltså ett försäkrat aktiebolag, vid framkallande av riskökning, framkallande av försäkringsfall, räddningsplikt och säkerhetsföreskrifter, identifieras med de personer hos bolaget eller dess uppdragstagare, som i praktiken har ett inflytande över risken för försäkringsfall och vars handlingssätt bolaget kan styra på ett någorlunda effektivt sätt, under förutsättning att deras handlingar sker inom ramen för deras tjänst hos den försäkrade respektive uppdragstagaren..
Den andra kategorin biförpliktelser som närmast handlar om kontraktuella rättshandlingar består alltså av upplysningsplikt, bevarande av regressrätt, anmälan av försäkringsfall och medverkan till skadeutredningen, samt anmälan av försäkringsanspråk. Identifikationen vid dessa biförpliktelser bör alltså i princip överensstämma med identifikationen vid rättshandlingar... Vid rättshandlingar av ett aktiebolag är utgångspunkten att bolaget utgörs av styrelsen, VD och firmatecknare de s.k. bolagsorganen i enlighet med allmänna regler om personifiering av ett aktiebolag. Även revisorerna räknas till bolagsorganen, men det har bara betydelse i förhållande till bolagets finansiärer, så det kan vi bortse ifrån här. Rättshandlingar är viljeförklaringar som syftar till att bilda eller ändra ett rättsförhållande. Vid rättshandlingar lär det vara en allmän princip att man ska ha haft anledning att känna till behovet av rättshandlingen, för att kunna identifieras med den rättshandlande. Det medför att det antagligen bara är de personer bland styrelsen, VD och firmatecknarna som åtminstone borde känna till försäkringsförhållandet, som kan identifieras med bolaget i egenskap av försäkringstagare eller försäkrad. Vid rättshandlingar identifieras emellertid den rättshandlande även med ombud som har fullmaktsuppdrag att genomföra rättshandlingen. Det gäller även i fråga om den som har motsvarande ställningsfullmakt. Sammanfattningsvis bör alltså en försäkringstagare respektive försäkrad som är ett aktiebolag, vid upplysningsplikten, skyldigheten att bevara regressrätt, anmälan av försäkringsfall och medverkan i skadeutredningen, samt anmälan av försäkringsanspråk, identifieras med de personer bland styrelsen, VD och firmatecknare som borde känna till försäkringsförhållandet, samt med de personer som har fullmaktsuppdrag från någon av dem att genomföra biförpliktelsen, inklusive ställningsfullmäktige.
.... Vi ska nu undersöka om de här slutsatserna stämmer med vad som anges i FAL, dess förarbeten, rättspraxis och doktrinen. Vi börjar med biförpliktelserna som gäller den försäkrades rent praktiska handlingssätt som påverkar risken för försäkringsfall. Vid framkallande av försäkringsfall och räddningsplikten finns det en dispositiv identifikationsbestämmelse i 8 kap. 14, som gäller just de biförpliktelserna. Den försäkrade identifieras med sina anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen. Det stämmer rätt väl med våra tidigare slutsatser, dvs att identifikationen omfattar dem som i praktiken har ett inflytande över risken för försäkringsfall och vars handlingssätt bolaget kan styra på ett någorlunda effektivt sätt. Jfr. NJA 1960 s. 344. Enda skillnaden är att identifikationen inte uttryckligen begränsas till vad de gör inom ramen för sin tjänst, och att uppdragstagare inte nämns. Begränsningen till tjänsten torde dock vara underförstådd. En VD som t ex uppsåtligen tänder eld på bolagets byggnad för att hämnas en oförrätt av bolaget, kan inte betraktas annorlunda än vilken utomstående mordbrännare som helst. Jfr. NJA 1926 s. 185. Och eftersom identifikationsbestämmelsen är dispositiv, finns inget som hindrar att även uppdragstagares företags- och arbetsledning avtalsvis identifieras med den försäkrade. Avtalsfriheten i sig stämmer dock illa med ändamålen bakom biförpliktelserna om framkallande av försäkringsfall och räddningsplikten.
Den gör ju att man skulle kunna föreskriva i villkoren att den försäkrade ska identifieras med alla möjliga anställda, både hos den försäkrade och hos dess uppdragstagare. Det skulle emellertid gå långt utöver preventionssyftet med biförpliktelsen, eftersom det inte är praktiskt möjligt för den försäkrade att effektivt förebygga vållande hos alla möjliga anställda, i synnerhet inte alla anställda hos uppdragstagare. Detsamma gäller även i fråga om räddningsplikten. I det fallet minskas dock nackdelarna med avtalsfriheten genom att räddningsplikten bara gäller efter förmåga och genom att påföljden endast är skälig nersättning av ersättningen. Beträffande framkallandebestämmelsen är det dessutom möjligt enligt 8. Kap. 11 3 st. att avtalsvis föreskriva att den gäller även vid enkel vårdslöshet. Det tillsammans med avtalsfriheten för identifikationen, öppnar för att de flesta försäkringsfall i praktiken kan anses vara framkallade så att den försäkrade inte har rätt till någon ersättning. Ändamålsskäl talar alltså starkt för att identifikationsbestämmelsen borde vara tvingande, men å andra sidan borde gälla även med avseende på företags- och arbetsledning hos uppdragstagare. Framför allt borde det inte råda någon avtalsfrihet beträffande framkallandebestämmelsen. Den möjligheten får nog ses som ett misstag i lagstiftningen.. När det gäller säkerhetsföreskrifter finns emellertid knappast någon avtalsfrihet i fråga om identifikation. Bestämmelsen i 8 kap. 12 är tvingande och där anges att enbart den som har haft att tillse att föreskriften följdes identifieras med den försäkrade.
Även denna identifikationsbestämmelse stämmer rätt bra med våra tidigare slutsatser, dvs att identifikationen omfattar den som i praktiken har ett inflytande över risken för försäkringsfall och vars handlingssätt bolaget kan styra på ett någorlunda effektivt sätt. Se NJA 1951 s. 68. Observera att identifikationen inte omfattar den som har att följa föreskriften, utan den som har att tillse övervaka att så sker. Det är alltså fråga om den som faktiskt har tillsynsuppdraget. Det finns inget krav på att detta ska vara någon som är anställd hos den försäkrade. Det hävdas dock av vissa, att försäkringsgivaren kan föreskriva i villkoren vem som ska vara tillsynsansvarig. (bl a tycks Bertil Bengtsson mena det) Men lagbestämmelsen är som sagt tvingande. Ordalydelsen den som har haft att tillse att föreskriften följdes, anger ingen annan än den som rent faktiskt har haft det uppdraget. Om det inte finns någon särskild tillsynsansvarig som den försäkrade har utsett, så faller förstås tillsynsansvaret på den försäkrade själv, dvs på styrelse, VD och firmatecknare i ett aktiebolag. Om man skulle kunna föreskriva i försäkringsvillkoren vem som ska vara tillsynsman, så skulle det kunna anges att alla anställda hos den försäkrade och dess uppdragstagare ska ha tillsynsansvaret. Det skulle medföra att säkerhetsföreskriften har försummats så snart någon person inte har följt den. Den försäkrade skulle därmed ha ett strikt ansvar för att säkerhetsföreskriften följdes, i strid mot lagtexten..
Bestämmelsen om framkallad riskökning i 8 kap. 10 är tvingande och det finns ingen identifikationsbestämmelse angående riskökning. Det torde innebära att ett försäkrat aktiebolag i det här fallet enbart ska anses bestå av styrelse, VD och firmatecknare, dock under förutsättning att deras handlingar sker inom ramen för deras uppdrag hos den försäkrade. Men allmänna fullmaktsregler kan då tänkas leda till att även de som har uppdragsfullmakt att vidta den riskökande åtgärden, inklusive ställningsfullmäktige, ska identifieras med den försäkrade. Detta skulle i och för sig stämma ganska bra med våra tidigare slutsatser, dvs att identifikationen omfattar personer som i praktiken har ett inflytande över risken för försäkringsfall och vars handlingssätt bolaget kan styra på ett någorlunda effektivt sätt. Men bestämmelsen om framkallad riskökning är något av en anomali. Ändringar som den försäkrade avsiktligen har vidtagit i verksamheten är i de flesta fall ändamålsenligt befogade, även om ändringen medför en riskökning för försäkringen. Tanken är egentligen inte alls att den försäkrade ska hindras från att vidta sådana ändringar, utan snarare att ändringarna ska meddelas till försäkringsgivaren så att försäkringen och premien kan anpassas efter det. Se 8 kap. 6 2. p. Trots hänvisning i lagtexten till 8 kap. 9 2 st. torde det för övrigt stå klart att det inte behöver finnas någon försummelse hos den försäkrade i samband med ändringen, för att riskökningsbestämmelsen ska vara tillämplig. Mot den bakgrunden är det egentligen en felaktig ordning att den försäkrade går miste om försäkringsersättningen så snart ändringen har skett, så som lagtexten anger. Identifikationen vid framkallad riskökning bör därför enligt min mening tillämpas så snävt som lagtexten över huvud taget tillåter. Identifikation utöver de personer bland styrelsen, VD och firmatecknare som handlar inom ramen för sitt uppdrag för den försäkrade, bör enligt min mening bara komma ifråga i de fall där någon av de personerna har beordrat eller samtyckt till den riskökande åtgärden.
Ställningsfullmäktige och andra som genomför åtgärden enbart med stöd av en allmän fullmakt, bör alltså inte identifieras med den försäkrade vid framkallande av riskökning. Frågan har dock aldrig avgjorts i något vägledande rättsfall, så det återstå att se vad som egentligen gäller om detta. I praktiken är bestämmelsen mycket sällan aktuell, eftersom den förutsätter att det är fråga om ändring av ett förhållande som angetts i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren har uppgett inför tecknandet av försäkringen. Sådana förhållanden föreligger sällan och om de föreligger så brukar det uttryckligen godtas i försäkringen att ändringen sker mot att det sker en premiereglering i efterhand. Då är frågan hur våra slutsatser om identifikationen vid de andra biförpliktelserna, som gäller rättshandlingar och allmänna kontraktsrättsliga skyldigheter, stämmer med vad som anges i FAL, dess förarbeten, rättspraxis och doktrinen. Det gäller alltså upplysningsplikten, skyldigheten att bevara regressrätt, anmälan av försäkringsfall och medverkan i skadeutredningen, samt anmälan av försäkringsanspråk. Upplysningsplikten åvilar försäkringstagaren, medan de andra biförpliktelserna gäller den försäkrade (eller den som annars har anspråk på försäkringsersättningen). Skyldigheten att bevara regressrätt är en del av räddningsplikten. Där gäller ju den dispositiva identifikationsbestämmelsen i 8 kap. 14. I övrigt finns ingen identifikationsbestämmelse beträffande dessa biförpliktelser och bestämmelserna är i den delen tvingande.
Vår tidigare slutsats om identifikation vid dessa biförpliktelser var att försäkringstagaren eller den försäkrade identifieras med de personer bland styrelsen, VD och firmatecknare som borde känna till försäkringsförhållandet, samt med de personer som har fullmaktsuppdrag från någon av dem att genomföra biförpliktelsen, inklusive ställningsfullmäktige. Det finns ingenting i lag, lagförarbetena eller doktrinen som talar för att den slutsatsen inte är riktig, om vi bortser från bevarandet av regressrätt. Det finns heller inte något vägledande rättsfall angående detta annat än NJA 1963 s. 516, som bekräftar styrelsens ansvar för riktig medverkan till skadeutredningen. Tills vidare får vi alltså utgå ifrån att vår slutsats är riktig i fråga om upplysningsplikten, anmälan om försäkringsfall och medverkan till skadeutredningen, samt anmälan av försäkringsanspråk. När det gäller den dispositiva identifikationsbestämmelsen vid bevarande av regressrätt, konstaterade vi tidigare beträffande räddningsplikten i övrigt att den avtalsfriheten knappast harmonierar med de tvingande och snäva reglerna för när försummelse av räddningsplikten kan åberopas. Liksom beträffande räddningsplikten i övrigt begränsas dock skadeverkningarna av att det endast krävs räddingsåtgärd efter förmåga och att detta ska ha försummats genom i princip minst grov vårdslöshet, för att påföljd ska kunna göras gällande. Om det inte avtalas om större identifikation än enligt bestämmelsen, så lär det heller inte så ofta bli någon konflikt med våra slutsatser om identifikationen, eftersom den försäkrades företags- eller platsledning ofta torde ha åtminstone ställningsfullmakt att skicka ett regresskrav....
När det gäller de här biförpliktelserna som gäller allmänna kontraktsrättsliga skyldigheter är det en särskild fråga när försäkringstagaren eller den försäkrade ska anses ha försummat förpliktelsen. Bolagsorganen eller ombuden har ju sällan själva kännedom om inträffade försäkringsfall eller annat som ska rapporteras till försäkringsgivaren enligt dessa biförpliktelser. Frågan är alltså om det kan finnas någon undersökningsplikt för bolagsorganen eller ombuden, när det gäller att vidta åtgärderna enligt biförpliktelserna. Det finns inte några vägledande avgöranden eller uttalanden i förarbetena angående detta, och knappast heller några uttalanden i doktrinen. Min bedömning är att det finns en viss, men begränsad undersökningsplikt. Det gäller dock inte vid anmälan om försäkringsanspråk, där försummelse inte är en förutsättning för påföljd. När det gäller undersökningsplikten vid de andra biförpliktelserna, torde det räcka med att bolagsorganet eller ombudet frågar den eller de personer inom företagets organisation som har till uppgift att samla in de uppgifter som den försäkrade ska lämna till försäkringsgivaren enligt biförpliktelsen i fråga. När det gäller anmälan av försäkringsanspråk, så inträder alltså preskription eller preklusion utan vidare om tidsfristen överskrids, oavsett om det beror på försummelse eller inte. Mot den bakgrunden, och att rättighetsavskärande bestämmelser ska tolkas restriktivt, torde enbart bolagsorganens eller dess ombuds egna kännedom om försäkringsfallet kunna åberopas som grund för preskription eller preklusion...
Avslutningsvis bör sägas några ord om biförpliktelsernas inbördes förhållanden. I många fall kan det nämligen vara tveksamt om den ena eller andra biförpliktelsen ska tillämpas i en viss faktisk situation. Försummelse av räddningsplikt eller säkerhetsföreskrift t ex, skulle i vissa fall också kunna betraktas som framkallande av försäkringsfall. Och så kan det ibland också vara vid framkallande av riskökning. Men försummelse av räddningsplikt eller säkerhetsföreskrift skulle också kunna ses som en framkallad riskökning. Etc. Eftersom både identifikationen, och förutsättningarna för påföljd, skiljer sig åt vid de olika biförpliktelserna, så finns det alltså en risk att en och samma situation bedöms leda till försummelse av olika biförpliktelser, vilket kan ge helt olika följder för den försäkrade. Även när det gäller detta, saknas det i stort sett helt vägledning i förarbeten, doktrin eller rättspraxis. Man får alltså försöka resonera sig fram till en lämplig gränsdragning så gott det går, utifrån ändamålsskäl och annat, på liknande sätt som vi nu har gjort i fråga om identifikationen. Men det hinner vi inte med att göra här. Den som är intresserad av detta kan emellertid läsa om det i min framställning om identifikation och förhållandet mellan biförpliktelser i Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure 2009.