special nr 3 2006 Järvafältets Runristningar

special nr 3 2006 Järvafältets Runristningar Bengt Rundquist Jocke Arfvidsson

Järvafältets Runristningar är den tredje i en serie småskrifter som Norra Järva Hembygdsförening ger ut under namnet Järvabygd special. Föreningen har tidigare givit ut boken Järvabygd 1997 som behandlar hembygden på Järvafältet ur flera olika aspekter. Sedan 1985 ger föreningen också ut en tidning, Järvabygd, som utkommer med fyra nummer per år. Tidningen rymmer såväl artiklar om hembygden som information om föreningens aktiviteter m. m. Fotot på omslagets framsida föreställer Kistastenen, som står utanför Kista gård. Fotograf: Bengt Rundquist vad gäller samtliga färgfoton i denna skrift. Teckningen på baksidan visar de båda Hanstastenarna, som de kan ha stått tillsammans en gång i tiden. Tecknare: Mats Orvedal. Ansvarig utgivare: Bengt Rundquist Copyright: Författarna och Norra Järva hembygdsförening Tryckt hos Kista Snabbtryck AB, Kista 2006 ISBN 978-91-631-9706-2

Järvafältets Runristningar Bengt Rundquist Jocke Arfvidsson Utgiven av Norra Järva Hembygdsförening 2006

Förord "Genom sin enastående talrikhet lämnar runinskrifterna ett betydande bidrag till kännedomen om de kulturella och sociala förhållandena hos vårt folk under forntiden. Vi får genom dessa våra äldsta språkliga minnesmärken en högst avsevärd mängd samtida upplysningar; i många fall ger oss runstenarna därför möjlighet att draga slutsatser av kulturhistoriskt intresse. De har som källor den oskattbara fördelen att vara originaldokument." Så skrev den legendariska runforskaren Sven B. F. Jansson 1980. Jag har glädjen att anmäla Norra Järva Hembygdsförenings tredje småskrift i serien Järvabygd special. De två tidigare har handlat om Akalla by och om integrationen i hembygden. I denna skrift ska vi se att det som enligt "Run-Janne" som han kallades, gällde hela Sverige även gäller Järvafältet. Vi har ett stort antal runinskrifter på ett litet område. Skriftens huvudförfattare, Bengt Rundquist, berättar inte bara om Järvafältets runstenar, han ger oss också en bakgrund till runristandet och talar om hur man ska läsa en runsten. Han berättar till sist något om de människor som gjorde själva ristningarna. Undertecknads bidrag till skriften är en fri fantasi inspirerad av de människor som finns nämnda på stenarna. Om mina och Bengts uppgifter inte överensstämmer helt så är det Bengts som är faktagrundade och mina som är påhittade. Bengts artikel är en utvidgning av en artikel i boken Järvabygd 1997. Min skröna är tidigare publicerad i Kistaantologin 2002. Akalla i oktober 2006 Jocke Arfvidsson huvudredaktör för Järvabygd special

Karta över Järvafältets runristningar 1. Säbyhällen 2. Hanstastenarna 3. Husbystenen 4. Eggebystenen 5. Granbyhällen 6. Kistastenen 7. Råstastenarna 6

Järvafältets runristningar Av Bengt Rundquist Något om Järvafältets forntida bakgrund Järvafältet, namngivet av militären efter en gård i Solna, och som hade sitt övningsområde här mellan 1905-1970, börjar nere vid Frösunda i sydost och slutar vid Rotebrovägen i norr. Det är ett omfattande område som löper genom de fem kommunerna Solna, Sundbyberg, Stockholm, Järfälla och Sollentuna. Kulturlandskapet som bevarats på Järvafältet genom militärens närvaro, med olika skikt från bronsålder till historisk tid och med fornlämningarna i sin rätta miljö, är unikt för Stockholmstrakten. Det har ett stort pedagogiskt värde för att visa hur människan påverkat och påverkats av sin miljö. Från förhistorisk tid finns gravfält, boplatser och ett ovanligt omfattande fossilt odlingslandskap. Här kan man på ett påtagligt sätt se människans och naturens samspel. Järvafältet är det största fornlämningsområdet i Stockholms kommun som sammanhänger med odlingslandskapet. Här finns fornlämningar ända från bronsåldern bevarade i sin rätta miljö. Järvafältet har därför sannolikt varit bebott och brukat sedan bronsåldern. Fynd av stenyxor och malstenar vittnar om att människor kan ha vistats i området redan under stenåldern. Från bronsåldern finns lämningar i form av bl a skärvstenshögar d v s rester av bosättningar och stenrösen (gravhögar). Under järnåldern blev fasta bostäder, stallar och förrådshus nödvändigt att bygga p g a klimatförsämringen. De flesta av dessa fornlämningar (boplatser, gravar och stensättningar) på Järvafältet är daterade till järnåldern. De yngsta lämningarna från järnåldern är de vikingatida runristningarna. De runristningar - runstenar och runhällar - som behandlas i den här skriften är var och en unika på sitt sätt och är därför alla värda ett besök. Den intresserade kan med hjälp av vidstående karta besöka dessa vikingatida minnesmonument och ta del av deras skriftliga budskap direkt förmedlat till oss från våra förfäder via tecken inhuggna i stenen. Från norr till söder beskrivs följande runristningar: Säbyhällen (1), de två Hanstastenarna (2), Husbystenen (3), Eggebystenen (4), Granbyhällen (5), Kistastenen (6) samt de två Råstastenarna (7). 7

Men innan vi påbörjar besöket i vikingarnas spår kommer en liten beskrivning av runskriftens historia och varför man gjorde runristningar. Runskriften Den urnordiska runraden. Runorna är de tecken som tidigast användes för att återge vårt språk i skrift. Runskriftens skapare har haft något eller några av de alfabeten som var i bruk i Medelhavsområdet som förebild. De äldsta bevarade föremålen med runskrift är från 200-talet e Kr. Sannolikt har skriftsystemet skapats ungefär vid tiden för Kristi födelse. Fynden visar att runskriften brukats av alla germanfolk, men de äldsta fynden härstammar alla från nordgermanska områden: Schleswig, Jylland, Själland och Skåne. Att runorna tidigt spreds ännu längre norrut och österut framgår av att bland de äldsta runfynden, dvs från 200-talet, finns ett spjutblad från Norge och ett från Gotland. Den ursprungliga runraden hade 24 tecken och kallades den urgermanska eller den urnordiska. De 24 tecknen var indelade i tre grupper, så kallade ätter, med åtta runor i varje ätt. F U ê A R K G W H n I J P m S T b E E L À D O f u th a r k g w h n i j p ï R s t b e m l ng d o Den vikingatida runraden Redan på 500-talet börjar stora förändringar att ske i det dittills gemensamma nordiska språket. Under 600- och 700-talen klyvs urnordiskan i två dialektgrupper, västnordiska, som talades i Norge och på Island, och östnordiska, som talades i Sverige och Danmark. Senare sker ytterligare en klyvning mellan svenska och danska. Denna förändring resulterade också i en skriftreform. Den urnordiska runraden med 24 tecken ersattes av den vikingatida runraden, som hade 16 tecken. Det räckte naturligtvis inte med 16 tecken för att återge språkets alla ljud. Men genom att systematisera och rationalisera så att man t.ex använde samma tecken för tonande och tonlös konsonant, t.ex t och d skrevs med samma runa, klarade man sig. 8

Likadant var det med hårda och mjuka vokaler. T ex skrevs e och i med samma runa. Vilken den bakomliggande orsaken till skriftreformen än var så resulterade den i att vi fick den 16-typiga runraden eller futharken som den också brukar kallas efter de första sex tecknen. Den var i bruk från 700-talet fram till 1000-talets slut. Samtliga runristningar på Järvafältet är huggna med dessa runor. Den vikingatida futharken förekommer i tre olika varianter. Vanligast är de s k normalrunorna. Det är med dem som Järvafältets ristningar är gjorda. Det finns också en något förenklad variant de s k kortkvistrunorna. Vissa för förståelsen onödiga delar av tecknen är borttagna i kortkvistrunorna. Det finns goda skäl att anta att dessa runor mest användes till vardags och ristades i trä, medan de mer monumentala normalrunorna huvudsakligen använts för inskrifter i sten. Normalrunor: f u d o r k: h n i a s : t b m l z Exempel på några kortkvistrunor: Ê T Z f u th o r k h n i a s t b m l R Den tredje varianten av de vikingatida runorna, de s k stavlösa runorna, är inte vanliga. I den runraden har man i stort sett rationaliserat bort både huvudstaven och onödiga delar av bistavarna. Detta gör att de är mycket svårtydda. Ingen av Järvafältets stenar är ristade med denna runrad. Varje normalruna har en huvudstav och en bistav. Huvudstaven ser alltid likadan ut och består av den vertikala linjen. Bistavarna ser olika ut för varje runa. Det hårdaste träslag vikingarna kände till var bok. Därför ristades de vardagliga runorna i detta träslag och fick på så sätt namnet bokstav. 9

För att förbättra ljudåtergivningen började ristarna tidigt på 1000- talet att använda s k stugna runor. En punkt mitt på i-runan betecknar e, en punkt mellan huvudstav och bistav i k-runan förvandlar den till g, medan en punkt mitt i u-runan ändrar dess ljudvärde till y eller ö. Den 16-typiga futharken har från mitten av 1000-talet därför kompletterats med nedanstående runor färgade i rött. Från och med 1100-talet och framåt i samband med medeltidens början och klosterväsendets införande av det latinska alfabetet, ändrades runraden till alfabetisk ordning och kompletterades med ytterligare förändringar till att omfatta hela alfabetet. Denna runrad har i vissa landsändar sedan varit i bruk hos allmogen ända in på 1900-talet t ex i Älvdalen i Dalarna. Var restes runstenar och ristades runhällar? Resta stenar, bautastenar, förekommer ofta på gravfält från äldre järnålder (seklerna närmast före Kristi födelse) och senare. Från och med 400-talet började man förse stenarna med runinskrifter. Bautastenarna på järnåldersgravfälten hörde troligen ihop med begravningsritualerna. Men det finns ingenting som tyder på att detta samband bevarades när stenarna allt oftare försågs med en minnesinskrift. Perioden 400-900 är ganska runstensfattig, men under 900- talet blir runstenarna allt vanligare framför allt i Mellansverige. Stenarna restes ofta, liksom tidigare bautastenarna, på eller invid släktens gravfält, ättebacken, men oftare placerades de vid vägar, vattenleder och tingsplatser, där många människor kunde beundra dem och läsa inskriften. 10

Runstenarna och runhällarna var inga gravstenar utan minnesmonument. Förutom resta runstenar finns det runinskrifter på berghällar och jordfasta stenblock. På Järvafältet finns 6 runstenar, 2 runhällar och ett runfragment på ett fast stenblock. Under 1000-talet gjordes flera tusen runristningar i Sverige. Seden att göra ett runminnesmärke efter en avliden släkting var en kort men intensiv modetrend. Den varade inte mer än knappt 100 år och var som starkast i Mälardalen - till vilken Järvafältet hör. Idag ser man ofta runstenar i och vid kyrkor eller herrgårdar. Det är i de flesta fall inte deras ursprungliga plats. De har flyttats dit av olika anledningar. I slutet av 1800-talet, under den nationalromantiska epoken blev det ett mode bland ägare till herrgårdar att ha en runsten i närheten av gårdsbyggnaden. Man flyttade helt enkelt en sten som stod på någon annan plats på ägorna närmare gården. Nu är runristningar fredade fornminnen, skyddade enligt fornminneslagen och får därför inte flyttas utan starka skäl och myndigheternas tillstånd. Att läsa en runsten Det är lätt att lära sig de 16 runorna i den vikingatida futharken. Att förstå inskriften på en runsten är mycket svårare. Språket har förändrats mycket under de nästan 1000 år som gått sedan runstenarna restes och runorna är så få, att nästa alla betecknar flera språkljud. Eftersom runorna så bristfälligt återger språket sker en översättning av texten oftast i tre steg. Det första steget innebär att runorna skrivs av runa för runa som de är ristade. I det andra steget ersätts runorna med motsvarande latinsk bokstav (utom d-runan som ersätts med th). Det tredje steget slutligen är en översättning till nusvenska så ordagrant som möjligt. På detta sätt kommer Järvafältets runristningar att beskrivas och förklaras i denna skrift. JÄRVAFÄLTETS RUNRISTNINGAR. Därmed är vi mogna att börja vår vandring på jakt efter de vikingatida spåren på Järvafältet. På Järvafältet finns det 9 fasta runristningar samt några fragment. Av dem är några registrerade i runstensregistret. Benämningen är t ex U 90, där U står för Uppland med ett löpnummer. Vi börjar vår runstensvandring norrifrån i Säby och avslutar den i Råsta längst söderut. 11

Säbyhällen ligger i Järfälla socken Den första runristningen som beskrivs i den här skriften - Säbyhällen (U 90) - återfinns söder om Säby gård i Järfälla socken efter en liten stig, som troligtvis har varit en vikingatida ridväg. Man finner ristningen lättast genom att från Säby gård ta avtagsvägen åt söder mot Hägerstalund och sedan följa stigen längs staketet runt koloniträdgårdarna, som ligger söder om gården. I rannsakningarna från 1682 nämns den på följande sätt: Uthi Säby skoug en Runsten, som Anders Erichson i Målnsättra bland Bråttarna påfunnit. Den blev emellertid bortglömd i 250 år och var Säbyhällen fanns förblev länge en gåta. Men den återupptäcktes 1929 av fjärdingsmannen och hembygdsvännen John E Lif i samband med att han gjorde en förättning vid Säby. Runristningen mäter 1,64 x 1,20 m och är i stort sett välbevarad men behöver vid denna skrifts tillkomst förtydligas genom imålning av runristningen. 12 Säbyhällen i sin rätta miljö utefter ridstigen vid Säby gård.

Säbyhällen avbildad, när runristningen var nymålad. Om du börjar läsa ristningen vid rundjurets huvud får du följande originalinskrift: uifirirxlitxhkuaxilixdisaxiftirxbrdurxsinxtnrfxaukxmunlix itxmahxsinx vifirir x lit x hkua x ili x thisa x eftir x brthur x sin x tarf x auk x munli x et x mah x sin x Vifrid lät hugga denna häll efter sin broder Tärv, och Munde efter sin svåger. Det första namnet vifirir har översatts till kvinnonamnet Vifrid. Broderns namn Tärv liksom namnet Munde är mycket sällsynta och förekommer bara på ett par stenar till i Uppland. Släktskapsordet mah är identiskt med vårt nusvenska måg, men hade under denna tid den vidare betydelsen manlig frände genom giftermål, alltså måg, svåger etc. Vad beträffar Säbyristningen ska man otvivelaktigt översätta ordet med svåger eftersom Munde och Vifrid med all sannolikhet varit man och hustru. Säbyhällen är utförd av en mycket skicklig runristare. Enligt vissa forskare har den en stor likhet med Sundbyhällen i Spånga socken och Fällbrohällen i Täby både vad gäller runristningen och ornamenteringen. Den senare har signerats av runristaren Olev, varför han även kan ha ristat Säbyhällen. 13

Vad säger Hanstastenarna? Hanstastenarna invid den gamla häradsvägen ett par hundra meter norr om Hägerstalund bestod från början av två stenar. De utgör tillsammans Järvafältets märkligaste runmonument. Stenen vid Hägerstalund (U 73) och den andra stenen (U 72), som sedan 1896 är flyttad till Skansen, är sannolikt ristade av Visäte, en för den tiden mycket flitig och uppskattad runmästare. I hans ristningar förekommer både kortkvistrunor och stugna runor, men han slarvade ibland med mellanrummen mellan orden och hoppade över en del runor. Båda stenarna ger oss möjlighet att rekonstruera ett brottstycke ur en släkts förhållande till fädernegården Hansta och dess arvshistoria från 1000-talet. 14 Skansenstenen (U 72) Hägerstalundsstenen (U 73) står uppe vid Posthuset på sin ursprungliga plats i det på Skansen i Stockholm. gamla Hansta.

På Skansenstenen (U 72) finns följande inskrift: kiardar:auk:ioruntr:lata:raisa:disa:staina:iftir:sustur: suni:sina:arnmunt:auk:ikiunt kiarthar : auk : ioruntr : lata : raisa : thisa : staina : eftir : sustur : suni : sina : arnmunt : auk : ikiunt. Gärdar och Jorund lät resa dessa stenar efter sina systersöner Ärnmund och Ingemund. På Hägerstalundsstenen (U 73) står det: disun:mirki:iru:kar:iftr:suni:ikur:honkam:dhira:atarfi: indir:brdr:kamuhnaa:ata:rf:kiadarb:radr:dirtoi:kirikium thisun : mirki : iru : kar : iftr : suni : ikur : honkar : thhira : atarfi : inthir : brthr : kamuhnaa : ata : rf : kiatharb : rathr : thirtoi : kirikium. Dessa minnesmärken äro gjorda efter Ingas söner. Hon kom i arv efter dem, men bröderna kom till arv efter henne, Gärdar och hans broder. De dogo i Grekland. Inga hade sålunda de två sönerna Ärnmund och Ingemund. När Ingas make och söner dött, ärvde hon dem. Efter Ingas död kom hennes bröder Gärdar och Jorund till arv efter henne och det är dessa bröder, som rest stenarna efter sina systersöner. Hela detta uppräknande av släktskaps- och arvsförhållanden torde ha varit av stor vikt i ett sådant fall som detta, när det var fråga om att arvet efter Ingas man skulle övergå till Ingas släkt. Då ännu allt var i friskt minne, ville man antagligen på detta sätt, för all framtid, fastställa arvsrätten, så att inte Ingas mans släktingar senare kunde framställa några anspråk. Dessa stenar ger oss också en intressant upplysning om att Ingas söner, Ärnmund och Ingemund, dog i Grekland. Denna uppgift är ristad utanför språkbandet och smälter inte samman med kompositionen i övrigt. Den kanske har lagts till efter det att stenen har rests. 15

Husbystenen - slarvigt ristad av Visäte. Husbystenen (U 74), som står efter den gamla grusvägen mellan Husby gård och Akalla by i själva skogsbrynet, är ristad av en av Upplands mest kända runristare, Visäte - han har själv signerat den i korset. Stenen är ristad på 1000-talet och har fått stå ifred i 900 år. Men för några år sedan var det någon som roade sig med att spreja hela stenen full med grafitti. Det var ett svårt jobb för Runverket att restaurera stenen, men nu är den väldigt tydlig och lättläst igen. Husbystenen bär följande inskrift: Husbystenen (U 74) biorn x lit x rasa x stein x disa x if R x bi.. stein x kodhialbi* hansxans* auk x kosmodir uisti x risti biorn x lit x rasa x stein x thisa x if r x bi stein x koth x hialbi x ant x hans x auk x kos x mothir x uisti x risti. 16

Björn lät resa denna sten efter sin broder..-sten. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Visäte ristade. Tyvärr har själva toppen på stenen blivit avslagen, varför man inte kan läsa den översta runraden. Bautastenen vid Husby gravfält Mitt emot Husbystenen, tvärs över vägen står en bautasten. Den saknar ristning och varför den rests vet ingen, men det ligger ett gravfält från järnåldern bara ett stenkast från vägen alldeles bakom bautastenen. Som vi tidigare konstaterat reste man ofta stenar utan ristningar på eller invid släktens gravfält eller ättebacke som det också kallas. Bautastenen vid Husbyvägen med gravfältet i bakgrunden 17

Eggebystenen - Järvafältets äldsta runristning? Eggebystenen (U 69), som står ett par hundra meter öster om Eggeby gård, torde vara den äldsta runstenen på Järvafältet. Den är rest intill den väg, som i äldre tider förbundit Eggeby och Rinkeby med varandra. Den är troligen ristad av runristaren Gunnar. Att Eggebystenen troligen skulle vara den äldsta runstenen på Järvafältet kan man bedöma utifrån att den inte har någon drakslinga eller djurhuvud vilket blev vanligt på stenar ristade på 1000-talet. Eggebystenen (U 69) Runstenen bär följande originalristning: raknilfrxlitxkirunxbruxdasixiftizxanuntxsunxsinxdanxmirkuxbixoalx antxukxsluxbitrxdanxiakrdixtilxmuauxikixmirkixuirdaxmudizxkardix iftirxsunxsinxainikax Ragnifr x lit x kirun x bru x thasi x iftir x anunt x sun x sin x than x mirku x bi x oal x ant x uk x slu x bitr x than x iakrthi x til x muau x iki x mirki x uirtha x mothir x karthi x iftir x sun x sin x ainika. 18

Ragnälv lät göra denna bro efter Anund, sin gode son. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Större minnesvårdar skola icke varda till; moder gjorde den efter sin ende son. Av inskriften framgår att stenen ursprungligen stått vid en bro. Inom parentes sagt är Ragnälv - att döma av inskriften på stenen mycket stolt över denna bro. Hon anser tydligen att en bättre minnnesvård ej kan finnas. Stenen har under sen tid flyttats till den nuvarande platsen, där den enligt gamla kartor tidigare stått. På 1870talet låg den nämligen kullfallen i närheten. Den bro som omnämns i inskriften har möjligen legat över sänkan mellan Eggeby och Spånga, eller som det står på vissa äldre kartor - Spänga - betyder platsen för spängerna och således syftar på denna bro. Eggebystenen är unik för Järvafältet så till vida att den har en ristning på baksidan av stenen, nämligen ett kristet kors. Om det är ditristat i samband med eller efter huvudristningen vet ingen, och därför kan det vara svårt att tolka vad denna korsristning betyder. Eggebystenens baksida med det inristade korset 19

Granbyhällen upptäcktes först på 1940-talet Granbyhällen är en runristning inhuggen i en fast häll på norra sidan av en bergknalle utefter den gamla grusvägen mellan Granby och Husby gårdar 350 meter nordost om Granby i korsningen till vägen upp till de s k Tingstenarna. Ristningen påstås ha påträffats av en värnpliktig soldat under en övning i att bygga skyttevärn i juni 1941. Han halkade till i mossan på berget och upptäckte runristningen under den avrivna mossan. Eftersom den upptäcktes så sent har den inte fått någon numrering i Riksantikvarieämbetets runristningsregister. Granbyhällen har granskats av flera runexperter som konstaterat att inskrften är svårläst och att ristningsytan är genomkorsad av sprickor och inskriften är på många ställen skadad. De ökande föroreningarna i luft och vatten har ytterligare försämrat ristningens kondition, som på vissa ställen flagar lätt och är mycket grund och därför i det närmaste omöjlig att följa med full säkerhet. I skrivandets stund har en av Runverket anlitad stenkonservator gjort rent hela hällen men ännu ej målat i runristningen. Därför har vi tagit med både ett fotografi av hällen i sin miljö och en teckning av ristningen gjord av Helmer Gustavson på Runverket. Granbyhällen 20

Teckning av Helmer Gustavson Runverket Ett försök till tolkning skulle kunna vara: ikilaukxlitxhakuaxili dsaxiftrxsun sinxsihfastzxaukx-ihiltxbzodirhansxdumudrkunbuaihu-um Ikilauk x lit x hakua x ili dsa x eftr x sun x sin x sihfastr x auk x -ihilt x brothir x hans x th-u x muthrkun x bua:i x hu um. Ingelög lät hugga denna häll efter sin son Sigfast, och. -hild(?), hans broder, (lät också hugga). De, moder och son, bo i Hu. En tolkning som funnits är att Granbyhällen bär vittnesbörd om att omnämnd släkt bodde i en s k Husaby dvs de skulle ha bott någon stans i närheten av Husby gård. Vem runristaren är, är okänt. 21

Kistastenen - när flyttades den? Kistastenen (U 75), som står utanför Kista gård, står inte på sin ursprungliga plats. Vägen den står vid byggdes omkring förra sekelskiftet och troligen flyttades stenen då till sin nuvarande plats. Som vi tidigare berättat om blev det lite status att ha en runsten utanför sin herrgård under den här tidsepoken. Var stenen ursprungligen restes finns ej dokumenterat. Den nyrestaurerade Kistastenen utanför Kista gård 22

Om man börjar läsa runristningen vid rundjurets huvud får du följande originaltext: sihuidr:lit:reisa:dina:stein:iftir:fadur:sin:ihuid: auk:modu:sin:humfridir:auk:ifudur sihuithr : lit : reisa : thina : stein : iftir : fathur : sin : ihuith : auk : modu : sin : humfrithir : auk : ifuthur. Sigvid lät resa denna sten efter sin fader Egvid och sin moder Holmfrid, och Jovurfrid. Kvinnonamnet Jovurfrid är endast känt från denna runskrift. I samband med restaureringen lyftes stenen och fram kom rundjurets fot, som tidigare inte varit synlig. Det är alltså viktigt att finna alla detaljer vid en restaurering. Observera också att korset är ristat på stenens ovansida. Rundjurets fot i detalj, nu ovanför marken 23

Råstastenarna är rena minnesstenar. Sist i raden av våra runristningar kommer den ena Råstastenen (U 77). Den står vackert i en trädgård vid gamla Råsta gård, som tidigare tillhörde Spånga socken, men nu ligger i Sundbyberg inte långt från Råsta bussgarage. Om man avslutar vandringen vid Ursvik kan man sedan gå genom viadukten under E 18 och efter ett par hundra meter svänga till vänster så ser man runstenen på lite håll. Den har en av Järvafältets vackraste och tydligaste inristningar. Den ena Råstastenen (U 77) nedanför Råsta gård Ristningen har följande originalinskrift: hulmstin x auk x haosui x litu x raisai x stain x iftir x Iubiurn x fathur x sin x auk x Kirith x ifti. Hulmstin x auk x Haosvi x litu x raisai x stain x iftir x Iubiurn x fathur x sin x auk x Kirith x ifti. Holmsten och Havsi läto resa stenen efter Jobjörn, sin fader, och efter Gerred. 24

Den andra Råstastenen (U 78) hittades under 1800-talet delvis sönderslagen vid lilla Ursvik och transporterades till Spånga kyrka, där den förvarades i vapenhuset fram till 1930-talet. I samband med att Sundbybergs museum byggdes flyttades stenen dit och restaurerades. Det är den enda runstenen på Järvafältet som har haft ett ansikte inristat. Tyvärr är ansiktsbilden numera helt borta från stenen i Sundbybergs museum. Resterna av runsten U78 Den ursprungliga U78 ur Peringskiölds Monumenta Stenen har följande originalristning: hasui*uk sirik * uk*ketilu*litu*raisa*stina*dina* aftir*hulmstain*brodur*sin Hasui uk Sirik uk Ketilu litu raisa stain thina aftir Hulmstain brothur sin. Hasvi och Sigrid och Kettilö lät resa denna sten efter Holmstein, sin broder. De båda Råstastenarna berättar tillsammans ett stycke släkthistoria. Holmstein och Hasvi var Gerreds och Jobjörns söner. Efter Jobjörns död tycks Gerred ha gift om sig och fått barnen Sigrid och Kettilö. Dessa två har rest stenen efter halvbrodern Holmstein. Stenen på Sundbybergs museum är korsmärkt och troligen ett verk av runmästeren Öpir. Stenen vid Råsta gård saknar kristna symboler och det är tänkbart att vi i detta förhållande kan se religionskiftet avspeglat. Under hednisk tid har alltså makarna Jobjörn och Gerred ägt Råsta, som efter deras bortgång övergått i barnens ägo. Av dem har den kristnade Holmstein först gått bort. Så kanske vi kan tolka inskrifternas mening och innebörd. 25

Järvafältets runmästare. Många av de uppländska runristarna beskrivs i flera böcker med termen runmästare, särskilt de mest produktiva och de som också gjorde en snygg och tilltalande ornamentering samt en välhuggen runslinga. Många av dessa mästare signerade sina verk. Men även ristningar med ristarsignatur kan erbjuda problem. Man kan inte alltid vara helt säker på att det inte kan röra sig om flera personer med samma namn. Flera av dem kan också haft lärlingar, som har gjort grovristningen, och sedan har runmästaren slutfört arbetet och signerat ristningen. Särskilt gäller detta runmästare som under sin aktiva tid hunnit med ett 40-tal runristningar eller mer både på häll och resta stenar. Genom att systematiskt jämföra signerade ristningar med osignerade kan man i många fall härleda vilken ristare som har gjort de osignerade. Detta kallas för attribuering. Genom att ta hänsyn till ornamentik, runformer och stavning kan man ofta finna stora likheter mellan olika ristningar. På det sättet kan man avgöra vem som är ristaren. Av Järvafältets nio runristningar har olika forskare och författare kunnat redovisa upphovsmännen till sju av dem. Ristarna behandlas i den tidsordning de varit verksamma. Deras kännetecken och unika ristningsegenskaper beskrivs liksom kopplingen mellan signerade och attribuerade belägg för varje ristning med redovisad upphovsman. Gunnar var tidigt ute. Några kilometer norr om Bålsta vid Ekilla bro står en över två meter hög runsten med en inskrift från skarven 900-1000-tal. Ristaren Gunnar har namngett sig endast på denna sten. Han har dock flera karaktäristiska drag och ett stort antal runristningar har antagits vara ristade av honom. Han har ofta en enkel slinga utan en omfattande ornamentering. Om alla ristats av Gunnar eller om det är fråga om ett par ristare som arbetat i Gunnars stil råder det delade meningar om. Det senare alternativet är nog troligast. Av Järvafältets runstenar påstås med hjälp av attribuering att Gunnar är upphovsman till Eggebystenen (U 69). Den är daterad till 900-talet. 26

Visäte var verksam under mitten av 1000-talet. Han är känd för att utnyttja stenens yta optimalt, men att han kanske inte var så noga i det konstnärliga utförandet. Visätes mest karakteristika kännetecken är ett f, där bistavarna inte når upp till ramlinjen. En annan typisk detalj hos Visäte är att han har en något modernare ordföljd i sina inskrifter, tex sin fader istället för fader sin. Han skriver också gärna lata reisa (låter resa) istället för litu raisa (lät resa), som många andra ristare, och han blandar gärna in kortkvistrunor och stugna runor i sina ristningar. Han har påverkats av Fot men har annars en personlig och självständig stil. Ett drygt 20-tal av hans ristningar är bevarade, därav sju signerade. De präglas av invecklad ornamentik och något kantig linjeföring. Ett exempel på en av Visäte signerad sten från Järvafältet är Husbystenen (U 74), där det står Visti risti. Av Järvafältets runstenar har han genom attribuering tillskrivits också Hanstastenarna (U 72 och U73) och Kistastenen (U 75). Öpir var Visätes lärjunge En lärjunge eller medarbetare till Visäte var Öpir. Han har signerat ett 50-tal inskrifter och lika många har tillskrivits honom eller hans skola. Hans ristningar finns företrädesvis i södra och östra Uppland. Öpir var verksam som runristare under 1000-talets senare hälft, den mest aktiva perioden av stenresning i Mellansverige, och är en av de runmästare som efterlämnat allra flest verk, omkring 60 stycken. Öpirs rika produktion har varit föremål för specialstudier och det har bland annat föreslagits att de stenar som bär hans namn i själva verket är produkter av en kringresande verkstad, ett företag med flera anställda ristare och mästaren själv har bara signerat stenarna och i undantagsfall själv knackat med huggjärn och mejsel. Öpir kom från Roslagen och talade antagligen en dialekt som hade samma karaktärsdrag som den som talas av sentida rospiggar han har nämligen utelämnat inledande h-ljud på ett par av sina stenar. Även Granbyhällen saknar den inledande h-runan på vissa ord. ili = eli = häll saknar som synes en H-runa. Kanske har Öpir ristat även denna häll. Ett ganska typiskt Öpir-verk är den ena av Råstastenarna (U 78), vars rester idag förvaras på Sundbybergs museum. 27

Olev var verksam i sekelskiftet 1000-1100-talet. Olev var en mycket skicklig runmästare. Han har enligt vissa forskare varit verksam i Täby, Sollentuna, Spånga och Eds socknar och utfört ett tiotal vackra och självständiga ristningar, mest på släta hällar i fast berg. En ristning som han har signerat är Fällbrohällen (U 145) i Täby. Man har genom attribuering funnit stora likheter mellan denna ristning och Säbyhällen (U 90) både vad gäller ornamentering och runslingans utseende. Det finns ornamentala överensstämmelser i de mindre ormfigurerna och utformningen av bandknuten. En attribuering av Säbyhällen till Olev har mycket som talar för sig. Samtidigt är dock jämförelsematerialet mycket tunt. Förutom U 145 har denne ristare endast signerat runstenen U 162 Skoberga i Täby och denna sten är i dag bara känd genom en avbildning från 1600-talet. Sammanfattning Ristare Tidsepok Ristningar Gunnar 900-tal Eggebystenen (U 69) Visäte 1050-tal Skansenstenen (U 72), Hägerstalundsstenen (U 73), Husbystenen (U74), (Kistastenen (U 75)* Öpir 1070-tal Råstastenen (U 78) Olev 1090-1100-tal Säbyhällen (U 90) * Vissa forskare har reserverat sig mot detta förslag Den andra Råstastenens (U 77) och Granbyhällens ristare är okända. 28

Sagan om Runristarna Av Jocke Arfvidsson Kapitel ett Detta hände för länge sedan. Kapitel två På Eggeby bodde änkan Ragnälv med sin son Anund. Ragnälv och Anund var illa sedda i bygden. Ragnälv sades var snål och girig och att Anund var en odåga var allmänt vedertaget. Förutom att spångaborna ansåg att Ragnälv var sniken så gillade de inte att hon var så intresserad av den nya tron som sedan någon generation var etablerad i Uppland. Man sa att hon bara ställde in sig hos Kristus präst, själv sa hon och prästen att hon var from. Visserligen var alla spångabor nu kristna men ännu hade de svårt att helt glömma de gamla sederna. Många tyckte att just Ragnälv borde hålla kvar vid asatron längre än de andra, hennes svärfars far hade ju ändå varit den siste asaprästen i socknen. Att hon hade döpt sin son till Anund efter honom tyddes som ett dåligt omen. Anund gjorde vad han kunde för att leva upp till sin mors fromma önskningar när hon var närvarande men utan hennes sällskap uppfyllde han snarast grannarnas förväntningar på att vara en odåga. Vad han än hittade på förlät Ragnälv honom ändå alltid. Anund kom ofta hem berusad. Under rusets inverkan råkade han ofta i slagsmål och kom hem sönderslagen. Han gav sig också på gårdens trälkvinnor och gjorde två av dem med barn. En höstkväll var Anund ute med några av Ärvinges trälar. De drack så mycket mjöd de kunde och Ärvingeträlarna somnade i höet i ängsladan där de hade sökt skydd för regnet. När mjödet var urdrucket och Anund inte kunde väcka sina kamrater ragglade han hem. På grund av höstregnet var det mycket vatten i Igelbäcken, så mycket att det gick upp till spången vid Granby. När Anund skulle gå över spången halkade han på de blöta plankorna och föll i bäcken. Bäcken var visserligen inte djupare än att han bottnade men under rusets inverkan drunknade han. 29

Anund hittades dagen därpå. Ragnälv blev utom sig av sorg och bestämde sig för att på alla sätt hedra hans minne. Först gav hon honom en fin begravning vid den nya träkyrkan som hade byggts på den gamla offerplatsen vid Spånga by. Därefeter lät hon anlägga en vägbank över kärret så att hon och andra skulle ha lättare att ta sig till kyrkan. Eftersom Ragnälv inte bara var snål utan även rik anlitade hon en runristare och reste Spångas första runsten vid den nya vägbanken till kyrkan. Texten på runstenen författade hon själv efter samråd med runristaren. Så här skrev hon: Ragnälv lät göra denna bro efter Anund, sin gode son. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Större minnesvårdar skola icke varda till, moder gjorde den efter sin ende son. Efter Ragnälvs död tog hennes dotterson som också hette Anund över gården. Släkten brukade sedan gården i flera generationer och varannan brukare hette Anund fram till Anund Svensson som ägde Eggeby i mitten av 1400-talet. Kapitel tre På Ärvinge bodde makarna Egvid och Holmfrid tillsammans med sin son Sigvid och hans maka Jovurfrid. När de hörde talas om Ragnälvs runsten blev de förgrymmade. De tyckte inte att Anund var värd en runsten och att Ragnälv fjäskade för den nye prästen. Egvid gick så långt att han sa att han borde resa en runsten själv. Visserligen tog ingen hans uttalande på allvar men sonen Sigvid glömde aldrig sin fars önskan. Hösten därpå dog Egvid och Holmfrid med bara en månads mellanrum. Deras begravningar var inte alls så märkvärdiga som Anunds. Sigvid ville att hans föräldrar skulle kommas ihåg lite bättre och drog sig till minnes vad Egvid hade sagt om en egen runsten. Sigvid kallade till sig en runristare och bad honom göra en sten till sina föräldrars minne. Sigvid ville ha en enklare text än den Anund hade fått. Däremot ville han att stenen skulle vara vackrare än Anunds. Så här lydde texten: Sigvid lät resa denna sten efter sin fader Egvid och sin moder Holmfrid, och Jovurfrid. 30

Kapitel fyra Husby var vid denna tid en kungsgård. När inte sveakonungen själv var där regerades gården och hela trakten av kungens bryte Björn. Björn tyckte inte om att man hade rest runstenar på två vanliga bondgårdar. Han menade att kungens gård skulle vara finast på alla sätt. Först försökte han tvinga Ragnälv och Sigvid att ta ner sina stenar men det fick han trots sin makt inget gehör för. Han befallde då en av traktens mest kända runmästare, Visäte, att göra en minnessten efter Björns broder och företrädare Torsten. Björn satte upp stenen intill landsvägen i ena änden av byn. För att markera stenen ordentligt reste Björn även en oristad sten på andra sidan av vägen så att de resande passerade mellan dessa båda stenar när de kom till Husby. Nu hade Björn det finaste runmonumentet i trakten och det var självaste Visäte som hade signerat stenen. Så här ristade han: Björn lät resa denna sten efter sin broder, den blide Torsten. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Husby- och bautastenarna. Teckning Anne Hurri 31

Kapitel fem Även på Hästa bodde en man som hette Björn tillsammans med sina söner Tayr, Knut, Torgils och Östen. Denna kvintett var känd som traktens kraftkarlar. De klarade av allt arbete på gården utan trälar och hade ändå tid över att arbeta på andra gårdar när det behövdes. Några trälkvinnor som skötte hushållet och hjälpte till att hålla sängvärmen hade de dock. De var alltid hjälpsamma och beredda att rycka in för folket i socknen. Sin största bedrift gjorde de när de på kortare tid än en månad slog en ordentlig bro över Igelbäcken i stället för den smala och ranka spång som Anund hade halkat på. På den nya bron kunde man köra en kärra dragen av två oxar utan att den ens knarrade. Bron var så hög att man inte behövde huka sig om man satt i en roddbåt förutom på våren när vattnet stod som högst. När Hästa-Björn dog kom många sockenbor till Hästa för att ta farväl av honom. När sönerna såg hur populär han var tyckte de att det var fel att en sådan odåga som Anund och en maktfullkomlig bryte som Torsten skulle ha var sin runsten när en hedersman som Hästa- Björn inte hade någon. De hade inte råd att anlita någon känd runristare, i stället vände de sig till en lokal förmåga vid namn Snare. Så här lyder texten på stenen som de satte upp vid Hästa gård: Tayr, Knut och Torgsil och Östen reste stenen efter Björn, sin fader. Kapitel sex På Hansta bodde bröderna Gärdar och Jorund. De hade nyligen ärvt gården efter sin syster Inga. Hansta hade varit i samma släkts ägo sedan urminnes tider. När Inga gifte sig med arvtagaren till gården sades det på bygden att hon var en lycksökerska som bara var ute efter Hanstaättens rikedomar. Förvisso var detta sant. Inga levde i lyx så mycket hon kunde och hon var utan tvekan den som bestämde på gården. När hennes man dog ärvdes gården av hennes söner Ärnmund och Ingemund. Sönerna var emellertid i Konstantinopel på vikingatåg så Inga kunde styra och ställa på gården med ännu fastare hand än hon hade gjort när hennes man levde. 32

Så småningom kom bud om att Ärnmund och Ingemund hade omkommit på vikingatåget. De hade gått bort i en epidemi som tog många liv i den tätbefolkade och smutsiga staden. Inga försökte dock få sina grannar att tro att hennes söner hade stupat i strid. Nu var Inga ensam ägare till gården. Först sörjde hon sina söner men snart firades gästabud på gästabud på Hansta. Bland de flitigaste gästerna var Ingas bröder. När Inga dog några år senare ärvde alltså Gärdar och Jorund gården. Många spångabor tyckte att det var konstigt att denna spendersamma och skrytsamma släkt hade kommit till den stora gården Hansta som alltid hade brukats av en tystlåten och stillsam släkt. Bröderna kände sig nyrika och kallade på Visäte för att rista två runstenar åt dem. Med två stenar skulle alla andra vara brädade. Stenarna skulle dels markera brödernas rikedom och dels en gång för alla tala om för de missundsamma spångaborna hur Gärdar och Jorund hade kommit över gården. Så här ristade Visäte: Gärdar och Jorund låta resa dessa stenar efter sina systersöner Ärnmund och Ingemund. Dessa märken är gjorda efter Ingas söner. Hon kom till arv efter dem, men bröderna Gärdar och hans broder kommo till arv efter henne. De dogo i Grekland. Den sista meningen syftar på Ingas söner. Kapitel sju Därmed borde runristandet vara över. Men några år senare var Björns änka Ingelög den som i praktiken bestämde på Husby. Visserligen hade hon två söner, varav den äldsta, Sigfast, hade tagit över som kungens förvaltningsman. Men det var som sagt Ingelög som bestämde, särskilt som Sigfast dog ung. När Sigfast var död ville Ingelög ha ett runmonument i andra änden av byn också. Hon hade inte råd att anlita en så känd mästare som Visäte som hade varit där förra gången och hon hade inte heller råd att låta tillverka några speciella stenar för sitt runmonument. Ristaren fick helt enkelt hugga in minnestexten efter Sigfast i en berghäll på ena sidan av vägen. Ingelög ville också ha en text på ett stenblock på andra sidan vägen. Runristaren började så smått på denna sten men eftersom han och Ingelög inte kunde komma överens om priset så övergav han snart sitt arbete. Ingelög kunde inte hitta någon annan ristare som 33 ville färdigställa ristningen.

Så här lät Ingelög rista: Ingelög lät hugga denna häll efter sin son Sigfast och Sigurd hans broder. De, moder och son bo i Husa. Kapitel åtta Anund som hade ärvt Eggeby efter sin mormor såg nu att de andra runstenarna var finare än Eggebys som ju var den första. Han hade inte råd att resa en sten till men han kallade på en lokal runristare som fick i uppdrag att rista ett rosettkors på baksidan av stenen så att även Eggebystenen skulle ha någon utsmyckning. Epilog Den nya träkyrkan som Ragnälv lät bygga en vägbank till brann några år senare. I slutet av 1100-talet började man bygga den nuvarande stenkyrkan på samma plats i Spånga. På Hästa hade då en ny ätt tagit över. De nya ägarna tyckte att de hade fått betala för mycket för gården. För att markera sitt missnöje och sin fromhet gav de Hästa-Björns sten till kyrkobygget där den blev en av grundstenarna. Stenen påträffades 1953 i samband med förstärkningsarbeten av kyrkan. Egvids och Holmfrids sten stod inne i ett törnsnår som snart helt dolde stenen. Stenen glömdes bort men i samband med att Kista gård byggdes på 1700-talet på Ärvinges mark flyttades den till den nya gården. Den ena av de båda Hanstastenarna ramlade omkull med textsidan neråt en vårdag 1234. Det var ovanligt kraftig tjällossning det året. Den dåvarande ägaren försökte resa stenen några veckor senare men marken var så mjuk att han inte fick fäste med sina spett. Han talade länge om att resa stenen men det blev aldrig av. Till slut föll stenen i glömska. Stenen återupptäcktes 1896. Den flyttades samma år till Skansen där den ännu står. Det var först när den stod på Skansen som sambandet mellan de båda Hanstastenarna uppdagades. Gården Hansta bytte namn till Hägerstalund på 1680-talet. Ingelögs runhäll blev snart helt överväxt med mossa. Hällen återupptäktes i samband med en militärövning på Järvafältet 1941. Husby-Björns sten frös sönder och toppen med en del av texten har nu förkommit. 34

Att vårda och bevara våra runristningar Av Bengt Rundquist Våra runstenar och runhällar förvaltas av Riksantikvarieämbetet, som är en myndighet direkt under regeringen. Inom Riksantikvarieämbetet finns ett av våra minsta statliga verk - Runverket - som har det direkta ansvaret för vård och underhåll av landets c:a 1 500 runristningar. Detta har blivit en allt viktigare uppgift - inte minst nu, när det står klart att föroreningar i luften påskyndar söndervittringen av ristningsytan. Med den lilla bemanning som runverket har orkar de inte med detta arbete. Man har därför gått ut med ett erbjudande till hembygdsrörelsen om att utse speciella s k runstensfaddrar. Fadderskapet för Järvafältets runristningar delas mellan hembygdsföreningarna i Järfälla, Norra Järva och Sundbyberg. Att vara runstensfadder innebär bl a: att klippa rent från sly, buskar, överhängande grenar och storaörter runt stenen så att den inte står i skugga. Runstenar trivs inte i tät vegeta tion. I mörker och fukt trivs och växer alger och lavar som döljer ristningslinjerna och kan förorsaka mikro sprängningar i ristningsytan på grund av köld eller inträngande rötter. att tvätta av stenen en eller två gånger per år med vanligt ljummet vatten och en mjuk borste. Genom en sådan regelbunden rengöring hindrar man att lavarna får fäste på stenen och börjar växa. En nyrengjord och uppmålad runsten kan på så sätt hållas fin i många år. att slå larm till Runverket vid uppenbar skada eller när ett mer genomgripande underhåll av en professionell stenkonservator är nödvändigt. Genom faddersystemet har den praktiska bevakningen och därmed förhoppningsvis kvaliteten i den praktiska vården av våra runristningar ökat. Det är således en grannlaga uppgift för våra hembygdsföreningar att rekrytera rätt personer till att vara runstenfaddrar och samtidigt ge dem den utbildning och anvisning de behöver för att klara av sina viktiga uppgifter. 35

" Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. " Kulturminneslagen 1988, 1 kap. 1 36

Litteratur och källor för vidareläsning Cederquist, Ingrid, Tio utflykter till runristningar i Uppland, Folkuniversitetets förlag, 1991 Gustawsson, Karl-Alfred, Järvafältets fornlämningar, Wahlström & Wistrands förlag, 1929 Jansson, Sven B F, Runinskrifter i Sverige, Almquist & Wicksell förlag, 1976 Norra Järva hembygdsförening, Hembygdsboken Järvabygd, Kista snabbtryck, 1997 Kista stadsdelsförvaltning, Kistaantologin, Williamssons tryckeri, Solna, 2002 Källström, Magnus, Järfällas runstenar, Järfälla hembygdsförening, 1992 Lagman, Svante, De stugna runorna, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, 1990 Ljungström, Claes Johan, Runa-list eller konsten att läsa runor, Berlings boktryckeri och stilgjuteri, Lund, 1875 Rask, Lars, Runläseboken, Utbildningsförlaget Brevskolan, 1990 Upplands runinskrifter, granskade av Elias Wessén och Sven B F Jansson, Uppsala 1940-1943. "Upplands runinskrifter" ingår i verket "Sveriges runinstrifter Band IV, Första häftet Åhlén, Marit, Roslagens runstenar, Norrtälje tidnings förlag, 1992 Åström, Hans, Runristningarna i Täby, Täby Hembygdsförenings skrift nr 30, 2004 37

På den högra som står kvar vid Hägerstalund står det: disun*mirki*iru*kar*iftm*suni*ikur*honkam*dhiraxatarfi* indirxbrdr*kamuhnaa:atarfxkiadarb*radr*dirtoikirikium thisun:mirki:iru:kar:iftr:suni:ikur:honkar:thhira:atarfi: ninthir:brthr:kamuhnaa:ata:rf:kiatharb:rathr:thirtoi:kirikium. Dessa minnesmärken äro gjorda efter Ingas söner. Hon kom i arv efter dem, men bröderna kom till arv efter henne, Gärdar och hans broder. De dogo i Grekland. Läs gärna mer om dem och de övriga runristningarna i den här skriften. Norra Järva Hembygdsförening 2006. ISBN 978-91-631-9706-2 Utgåva 1 10/2006 Hanstastenarna - ett av våra första juridiska dokument - som Mats Orvedal har tecknat dem. Den vänstra står i dag på Skansen och har följande inskrift: kiardarxaukxioruntrxlataxraisaxdisaxstainaxiftirxsusturx sunixsinaxarnmuntxaukxikiunt kiarthar auk ioruntr lata raisa thisa staina eftir sustur suni sina arnmunt auk ikiunt. Gärdar och Jorund låta resa dessa stenar efter sina systersöner Ärnmund och Ingemund.