EPISTEL TILL MENOIKEUS OM SEDELÄRAN.

Transkript

1 EPISTEL TILL MENOIKEUS OM SEDELÄRAN EPISTEL TILL MENOIKEUS OM SEDELÄRAN. Ingen har lov att i sin ungdom dröja med filosofien, och ingen har heller lov att, när ålderdomen är inne, tröttna på den. Ty ingen kan räknas som vare sig underårig eller överårig, när det gäller själens hälsa. Att säga att tiden ännu icke är inne för filosofien eller att den är förliden, det är detsamma som att säga, att den rätta tiden för lyckan icke är kommen eller redan är förbi. Filosofera måste ung och gammal, den gamle för att få ungdomens välsignelser igen i de ljuva minnena av det som varit, den unge för att redan i sin ungdom nå ålderdomens oförfärade lugn inför det som komma skall. Det är en nödvändighet att ägna eftertanke åt vad som skapar Lyckan: ty när Lyckan är förhanden, ha vi uppnått allt, och när den är borta, går all vår strävan ut på att finna den. Det som jag oavlåtligt predikat för dig, har du att efterleva och övertänka, i klar uppfattning om att detta är hörnstenarna till ett ädelt liv. Först och främst: då du fattar Gud som ett ovanskligt och saligt levande väsen så definieras ju redan det allmänt vedertagna Gudsbegreppet så låt icke något för ovanskligheten främmande eller med saligheten oförenligt låda vid hans väsen: utan tro om Honom allt det som är ägnat att bevara den med ovansklighet förbunda saligheten. Gudar finnas till: vår kunskap om dem är nämligen omedelbart evident. Men sådana som mängden tror äro de icke: mängden håller nämligen icke följdriktigt fast vid sitt eget ursprungliga Gudsbegrepp. Gudlös är icke den som förnekar mängdens gudar, utan den som hänger vid 34 1

2 EPIKUROS gudarna de mångas föreställningar. Ty vad mängden har att säga om gudarna, utgår icke från Gudsbegreppets förutsättningar, utan från i efterhand understuckna antaganden: därav förledas de till detta tal om att gudarna tillfoga de onda svår skada och bereda de goda stora fördelar. De många äro nämligen så invanda vid sina egna dygder, att de endast kunna godkänna gudar som äro deras vederlikar: allt annat är dem främmande. Gör dig vidare förtrogen med tanken att döden icke kommer oss något vid, enär ju allt gott och ont bor i förnimmelsen: och döden är just upphörandet av förnimmelsen. Den därav hämtade rätta insikten att döden icke kommer oss något vid gör livet njutbart för oss i själva dess dödlighet - icke genom att lägga till dess längd någon oändlig tidrymd, utan genom att undanröja längtan efter odödlighet. Ty det finns intet förskräckligt i att leva för den som på allvar har omfattat övertygelsen att det icke ligger något förskräckligt i att icke leva. Alltså 1ir det meningslöst att säga sig frukta döden ickt; som om dess ankomst gjorde ont men därför att förvissningen om att den skall komma vållar smärta. Om en händelse i",ke vållar men, när den inträffar, då är det ju meningslöst att finna väntan på dess ankomst plågsam. Så är då det rysligaste av allt ont, Döden, något som icke kommer oss vid, eftersom ju, så länge vi äro till, Döden icke är förhanden: och i den stund Döden är förhanden, då äro vi icke mera till. Varken de levande eller de hädangångna kommer Döden något vid, då den ju icke är tillstädes hos de förra och de senare icke längre äro till. De många ställa sig så inför Döden, att de ömsom fly den som det värsta av allt ont, ömsom gripa efter den som en befrielse från livets onda. Den vise åter varken undanber sig livet eller fruktar för icke-livet. Ty livet kan icke göra honom något för när, och han inbillar sig ej, att icke-livet är något ont. Liksom han i fråga om mat icke till varje pris tar för sig det mesta möjliga utan det bästa möjliga, så skördar han som sin vishets frukt väl ej den längsta möjliga, men den angenämaste möjliga 34 2

3 EPISTEL TILL lvienoikeus OM SEDELÄRAN livstid. Och den som predikar för de unga att leva värdigt, för de gamla att sluta värdigt, han är enfaldig, icke endast med hänsyn till att livet, så länge det varar, är något önskvärt, utan också därför att det är samma konst att leva värdigt och dö värdigt..ä.nnu vida sämre är likväl den läran, att det vore bäst att ej alls ha blivit född, men därnäst att fortast möjligt gå in genom Hades' rymliga portar. Ty säger man detta av allvarlig övertygelse, varför lämnar man då inte själv liv~t? Den utvägen står ju alltid till buds, om det nu verkligen föreligger ett fast och ärligt beslut. Xr detta tal åter menat som gyckel, är det ett av de dåliga skämt, som publiken inte fattar. - Vidare bör det läggas på minnet, att framtiden varken helt hör oss till eller alls icke hör oss till; varav följer, att vi varken böra helt ställa in oss på väntan, som om den säkert komme oss till del, eller helt avskriva alla förhoppningar, som o"m den med säkerhet icke komme oss till del. Angående begären må tagas med i räkningen, att somliga äro naturliga, andra tomma, och av de naturliga somliga nödvändiga, andra endast naturliga. Av de nödvändiga åter äro somliga nödvändiga för lyckan, andra för kroppens bekvämlighet, andra åter för själva livets uppehållande. Ett oförvillat betraktande av detta lär en att ta till hållpunkt för allt val och undvikande kroppens hälsa och själens ostörda ro, enär detta är målet för och fullkomningen av ett saligt liv. Detta är i själva verket vad all vår strävan går ut på: att icke känna smärta eller oro. Och då vi väl en gång ha kommit därhän, då lägga sig alla själens stormar, i det den levande varelsen ej längre har att söka något som fattas eller fara efter ytterligare något som kunde utfylla summan av kroppens och själens goda. Vi ha behov av njutning endast så länge som vi på grund av njutningens frånvaro känna smärta: då vi icke längre känna smärta, behöva vi icke längre njutningen. Det är i den meningen vi förklara att 343

4 EPIKUROS njutningen är begynnelsen och ändan i ett saligt liv. I den ha vi nämligen funnit det första och ursprungliga, i vårt väsen rotfästa goda: från den gå vi ut vid varje val och undvikande, och vi hamna hos den på nytt, då vi med den omedelbara förnimmelsen som rättesnöre bedöma gott och ont. Och detta är just därför att njutningen är det första och ursprungliga goda, som vi icke gripa efter varje njutning, utan ibland låta åtskilliga gå oss förbi, i det fall nämligen då deras ernående skulle medföra en övervikt av obehag för oss liksom vi ju i många fall välja smärtan och rata njutningen, då nämligen en desto större njutning kan väntas följa av att vi länge och tåligt uthärdat smärtan. Alltså all njutning är ett gott, ty vi känna oss bef ryndade med dess väsen: men därför är icke all njutning värd att fara efter. Och å andra sidan är all smärta ett ont, men all smärta är icke så beskaffad, att den under alla förhållanden är att undfly. Genom att anställa jämförande avvägning och ta i skärskådande fördelar och nackdelar har man att i varje särskilt fall bedöma detta. Vid somliga tillfällen måste vi nämligen behandla det goda som ett ont och tvärtom det onda som ett gott. Ä ven att vara sig själv nog (autarkeia) anse vi som ett stort gott - icke som om vi under alla förhållanden skulle inskränka oss till att njuta det minsta möjliga, utan i den meningen att vi äro nöjda med litet, om vi inte ha mycket, i den fasta övertygelsen, att man skördar desto mera njutning av överflödet, ju mindre man är i behov därav, och att allt vad naturen kräver är lätt att anskaffa, under det vad den tomma inbillningen far efter är svåråtkomligt. Ett dyrbart kosthåll kan inte lägga ett grand mer till njutningen än de enklaste smakämnen, när den av bristförnimmelsen betingade smärtan väl en gång är undanröjd: och å andra sidan åstadkommer mjölgröt och vatten höjden av njutning, om man på hungrig mage tar denna mat till sig. Att vänja sig vid ett enkelt och icke överflödigt kosthåll är alltså en sak som bidrar till ett fullkomligt hälsotillstånd, gör en obehindrad att smidigt 344

5 EPISTEL TILL MENOIKEUS OM SEDELÄRAN anpassa sig efter livets krav, satter en i bättre stånd att med vederbörliga mellanrum njuta överflödet och rustar en med oförfärat lugn gentemot Tyches omkastningar. Nar vi sålunda fatta njutningen som livets ändamål, så mena vi icke de utsvävande sällarnas njutningar eller den som ligger i snöd vinning som vissa personer anse, vilka antingen icke känna eller ogilla eller av illvilja missförstå vår lära: nej, vad vi mena med njutning är att icke känna smärta i kroppen eller oro i själen. Det är icke i en oavbruten följd av dryckeslag och nattsvärmerier, ej heller i njutandet av gossar och kvinnor eller av läcker fiskmat och vad nu kan höra till ett dyrbart kosthåll, som ett äkta njutningsliv blir till: det skapas fastmer av den nyktra eftertanken, som utforskar grunderna till allt val och undvikande och utmönstrar de griller, som äro själens värsta orostiftare. Upphovet till allt detta och därmed det högsta goda är det sunda förnuftet. Därför är det sunda förnuftet (phronesis) faktiskt vardefullare än till och med vetenskapen (philosophia). Därur födas alla andra dygder: det är det sunda förnuftet som lär oss att det icke går att leva angenämt utan att leva förnuftigt, ädelt och rättskaffens, ej heller att leva förnuftigt, ädelt och rättskaffens utan att leva angenämt. Ty dygderna äro sammanvuxna med att leva angenämt, och att leva angenämt är oskiljaktigt från dem. J a, vem vill du kalla förmer än den som besitter det sunda förnuftet? Han hyser fromma meningar om gudarna, inför döden förhåller han sig alltigenom oförfärat, han har genom eftertanke räknat ut det mål vår natur ställt oss: han har fattat att det godas mått är lätt fyllt med lättåtkomliga ting och att det onda icke är svårt att utstå och endast kort att genomgå: han kan le åt somligas infall att göra oss till slavar under ett oblidkeligt öde: fastmer menar han, att somt kommer av nödvändighet, annat av tillfälliga sammanträffanden (tyche), annat åter av vår fria vilja detta därför att nödvändigheten ej är redovisningsskyldig för sin förvaltning, tillfälligheternas lek är synbarligen oregelbunden och vår 345

6 EPIKUROS vilja icke trälbunden; varav följer att den kan vara klandervärd eller motsatsen (det är till sist bättre att hålla sig till sagans gudar än att slava under naturforskarnas Öde: ty sagan lämnar oss ändå hoppet kvar att beveka gudarna genom from dyrkan, under det man i andra fallet måste räkna med nödvändigheten såsom oblidkelig): i Tyche, tillfälligheternas lek, ser han ej som mängden en gudom (ty ingen oregelbunden verksamhet kan utgå från en gudom) ej heller en bestämd yttersta Orsak (enligt hans mening kan Tyche ej förläna något gott eller ont av betydelse för ett saligt liv, allenast bestå vissa utgångspunkter till att förvärva något gott eller ådraga sig något ont) : för honom är det förmer att förnuftigt möta Tyches onåd än att oförnuftigt njuta dess ynnest: ty mera är vunnet med en välbetänkt handling som tillfälligheternas lek gör om intet, än med en omdömeslös, som slumpens nyck rättar till. Allt detta och vad därmed sammanhänger har du att övertänka och inöva natt och dag för dig själv eller med någon likasinnad: då skall din ro aldrig bli. störd vare sig i dröm eller vaka, och du skall leva som en gud bland människorna. Ty vid en dödlig varelse kan man ej förlikna en människa som lever i de odödliges lycka. o "