Årgång 35 Nr 3, sept Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb

Transkript

1 Årgång 35 Nr 3, sept Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb

2 2 Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in 200 kronor till plusgirokonto: ungdom till och med 19 år: 100 kronor familj: 300 kronor skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3-4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på star parties på olika ställen i landet - rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF) Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som betalar grundavgift till GAK ) Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 190:- (ordinarie avgift 240:- ) Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år. Hemsida: Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:- (ordinarie avgift 200:- ) Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år. Flerårig prenumeration ger mängdrabatt. Hemsida: * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: ordforanden@goteborgsastronomiskaklubb.se Bidrag till denna tidskrift kan sändas till aurora@goteborgsastronomiskaklubb.se Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst! Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan. - Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan. - På Aurorasidan hittar du texten: - Klicka på länken. I år (2011) skall du ange och lösenordet Nästa nummer beräknas utkomma i början av september MANUSSTOPP: 1 november 2011 Omslagsbilden: En bild av Vindsnurregalaxen (Messier 101) tagen av Bengt Svensson i Örkelljunga.

3 3 : Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (obs.-förv.) (ledamot) (ledamot) Gunnar Sporrong Sven-Göran Lätt Joaquin Vijil Christer Brattås Hans Almgren Saied Amini Anders Winnberg (ledamot) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) Fotot taget under inspelning av SLOTTSPOD i Nordstan i Göteborg under Vetenskapsfestivalen 15 maj GAK

4 4 4 sept. Om inget annat anges, hålls föredragen i Hörsalen, Slottsskogsobservatoriet Adress: Björn Hedvalls stig!! "#$$$%& Se program på Slottsskogsobservatoriets hemsida! (sidan Öppettider) 14:00 Föredrag: Några nedslag i galaxastronomins historia Från Herschel till Hubble Docent Johan Kärnfelt, Göteborgs universitet 9 okt. 14:00 Föredrag: T'(#)*&#$+)(#$ ',-#&%& Adjunkt Klas Hyltén-Cavallius Lund. 20 nov. 11 dec 14:00 Föredrag: Docent Dan Kiselman, Inst. för solfysik, Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) håller föredrag om solen 14:00. &% Professor Claes-Ingvar Lagerkvist, Uppsala Universitet, håller föredrag om asteroider../0121.0*// Adressen till klubbens sida på Facebook är: oteborgsastronomiskaklubb/?ap=1

5 3,&$%%& )(#&%&45)) En supernova av typ Ia är ett himlafenomen som uppstår då en stjärna under exceptionella omständigheter exploderar och dör. En karaktäristisk egenskap hos dessa supernovor är att de är s.k. standardljus, d.v.s. alla individuella objekt av denna typ har samma absoluta magnitud. Till följd av detta kan den observerade ljusstyrkan användas för att bestämma dess avstånd eftersom objekt ser svagare ut ju längre bort de befinner sig. Genom att bestämma avstånd till många avlägsna objekt kan universums expansionstakt mätas. Antagandet om den konstanta absoluta magnituden är en förenkling men en förenkling som hitintills har fungerat bra för studier av universums historia, men allt eftersom forskningen går framåt blir kraven på standardljusen större. Ett orosmoln är risken för ett svagt avståndsberoende i den absoluta magnituden som skulle kunna uppstå till följd av att supernovor i mer avlägsna galaxer har skapats från stjärnor som föddes under andra förutsättningar än stjärnor i vår närhet. Närliggande galaxer innehåller mer tyngre grundämnen och mängden av ett av dessa, nickel, tros påverka ljusstyrkan hos den exploderande stjärnan. Följaktligen kan ett eventuellt avståndsberoende hos den absoluta magnituden undersökas genom att studera förekomsten av nickel i supernovor vid olika avstånd. Mängden nickel och andra grundämnen uppskattas genom att studera supernovans ljusfördelning, dess spektrum. Olika grundämnen i supernovans yttre höljen upptar ljus vid specifika frekvenser varvid deras närvaro detekteras genom att ljus saknas vid dessa frekvenser i det observerade spektrat. Med hjälp av spektra observerade i Chile och Spanien har en grupp svenska astrofysiker vid Stockholms universitet studerat supernovor upp till fyra miljarder ljusår bort utan att hitta några starka indicier på ett avståndsberoende, vilket innebär att supernovor fortsatt kan användas för att studera universums expansion. Linda Östman Institut de Física d'altes Energies (IFAE) Universitat Autònoma de Barcelona (UAB) 5 6 Den 2 juli i år dränktes Köpenhamn i mycket stora mängder regn, som orsakade vattenskador på många fastigheter och kollaps i trafiken.under två timmar regnade det lika mycket som normalt under två månader. Avloppssystemen klarade inte detta och mycket vatten rann in källarna, bland annat i de källarutrymmen där serverhotellet, som vi anlitar, har sina servrar och där GAK:s hemsidor finns. Runt kunder drabbades. Först den 7 juli var hemsidorna åter nåbara.

6 6 6/ Umevatoriet startade som ett projekt från Institutionen för fysik för att ge möjlighet till Umeås befolkning att studera stjärnhimlen. Efter att noga ha övervägt för och nackdelar med placeringen, beslutade man sig för att det nedlagda regementet skulle vara en bra kompromiss. Det var inte lika ljusstarkt som mitt i centrala Umeå eller på universitetsområdet, vilket hade omöjliggjort skådandet av många fenomen på grund av ljusföroreningar, och det var heller inte långt utanför Umeå, vilket hade gjort det otillgänglligt för många. Våren 2005 öppnade man verksamheten mot allmännheten och skolor. Visningarna sköttes till största delen genom studenter och timanställda pensionärer. Under våren 2006 väcktes ideer om att utöka de befintliga aktiviteterna tillsammans med Umeå kommun, och hösten 2006 började en arbetsgrupp på fyra personer arbetet med att planera och strukturera den kommande verksamheten. Målet med Umevatoriet är att öka intresset för naturvetenskap, teknik och matematik.våren 2007 var den tidigare husytan utökad med lite drygt dubbelt så stor yta och under NoTveckan(Natur och teknik för alla, ett årligen återkommande evenemang) startade den nya verksamheten. I och med att kommunen gick in som en delägare i projektet ställdes högre krav på pedagogisk kunskap hos den personal som guidade besökarna runt. Umevatoriet fick också nya styrdokument och blev mer fokuserade på att ta emot skolklasser. Idag omsätter Umevatoriet drygt 3,5 miljoner kronor och har ca 5 heltidstjänster anställda. Varje vecka besöker mellan 150 och 200 elever i alla åldrar från 4 år upp till 19 år Umevatoriet för att få ta del av det aktuella temat. Vi erbjuder för närvarande tre teman: ASTROMATIK, KRATERDETEKTIVERNA och VAD KAN MAN SE PÅ HIMLEN? I varje tema erbjuds eleverna ett tre timmar långt besök som innefattar allt från teori till praktik inom de olika områdena. ASTROMATIK handlar om matematik i rymden. Eleverna som kommer får möta matematiken med olika sinnen. Med utgångspunkt i frågor som: Hur kan man mäta avstånd i rymden? Hur mycket mat behöver man om man ska resa till Mars? och Hur många stjärnor finns det i Universum? inleds besöket med en kort presentation och diskussion om matematikens betydelse för oss här på jorden. Därifrån förflyttas eleverna med hjälp av fantasin och lite rekvisita till de fantastiska räknetälten i Bagdad där en rad praktiska klurigheter tar vid. I KRATERDETEKTIVERNA bjuds eleverna på ett rymdmysterium. Tre astronauter har kommit bort på en planet och det gäller att hitta igen dem innan dagens slut. Experimenten har sin utgångspunkt i hur kratrar bildas och vi diskuterar kring frågor

7 7 som:varför har månens yta massor av kratrar? Finns liknande kratrar på jorden och vad kan de i så fall lära oss om vårt solsystem? I VAD KAN VI SE PÅ HIMLEN? anpassas besöket efter årstiden. Eleverna får lära sig hur man använder ett teleskop och vad som är synbart med hjälp av det och med ögat just vi denna tidpunkt. Under hösten har vi utarbetat ett nytt tema med inriktning kemi, med anledninga av det av FN proklamerade internationella kemiåret. Utgående från en rad kemiska experiment så som analys av gifter med hjälp av ett mass-spektrogram, håranalys och identifiering av olika pulvar, hjälper eleverna till att lösa ett brott som är begånget på Umevatoriet. Förhoppningen är att intresset för naturvetenskap, teknik och matematik ska öka när eleverna förstår hur roligt det är! Annika Kjellsson Lind föreståndare Umevatoriet

8 8 / / / 2 Den 8-16 november 2009 hölls den 14:e internationella astronomiolympiaden i Hangzhou i Kina. Mikael Hjerthen och Helena Holma (undertecknad) från Rymdgymnasiet i Kiruna fick efter ett uttagningsprov åka dit för att representera Sverige. Med oss hade vi vår lärare Odd Minde samt Anders Västerberg, vice ordförande i IAO Coordinating Council. Vårt hotell, där även proven (ett teoretiskt och ett praktiskt samt ett observatoriellt) skulle hållas, var beläget på ett vackert bambubeklätt berg på ca 1000 meters höjd som sades ha god sikt för astronomiska observationer. Det omgavs av den tätaste dimma vi någonsin skådat. Den gav en helt ny mening åt frasen att inte se handen för ögonen och var inte heller omöjligt att gå vilse i Vårt första prov, teoriprovet, inleddes med en varning om att: some of these questions (this can be main questions or sub questions) may not have any sense. In that case Därpå följde frågor såsom: Solens massa halveras plötsligt den 5 juli Hur lång blir jordens nya omloppstid? Fyra timmar senare hade vi skrivit klart det svåraste prov vi hittills råkat på, en rätt intressant upplevelse.

9 9 Den legendariska dimman låg kvar även nästa dag då vi skrev det praktiska provet, också det fyra timmar, där vi fick en massa data ur vilken vi bland annat skulle beräkna hur ljusekot från en supernova förändrades med tiden och Saturnus ringars lutningsvinkel mot jordens ekvator och ekliptikan. När dimman låg kvar även dagen därpå fick vi göra vårt observatoriella prov med papper och penna istället. På kvällarna umgicks vi med de andra deltagarna och hade allmänt trevligt. När alla prov var avklarade ägnade sig hela deltagargruppen åt turistande och besök av alla kinesiska sevärdheter arrangörerna kunde komma över, och allt detta under rekordtid: vi lyckades med bragden att besöka ett vattenverk på under fyra minuter, vi åkte båt på en sjö, såg en fyrahundra år gammal 13-vånings träpagod och njöt av alla roligt översatta engelska varningsskyltar. Därefter spriddes alla deltagare, numera goda vänner, återigen ut över världen, och vi hann till och med åka en tur med magnetsvävartåg innan färden hem. Helena Holma

10 10 0/ Galaxy Collisions, Curtis Struck Springer-Verlag, heidelberg, 2011, ISBN , häftad, 300 sidor pris: pund. Låt oss gå ca år tillbaka i rumtiden när man nyss hade fastställt att många av de mystiska nebulosorna på vår himmel som hade förundrat astronomerna i århundraden faktiskt var separata galaxer som vår egen vintergata, s.k. Island Universes. Edwin Hubbles klassiker från 1936, The Realm of the Nebulae satte då mallen för vår förståelse av den extragalaktiska rymden. Men efterhand har bilden djupnat, bättre instrument i kombination med mer fulländad teoribildning samt inte minst vår förmåga att bearbeta data, i synnerhet under de senaste tjugo åren har fått oss att till stor del överge bilden av ett homogent och isotropt universum där galaxerna låg utspridda mer eller mindre med jämna mellanrum. Istället har bilden av ett mycket dynamiskt och evolverande universum där galaxer inte bara växelverkar med varandra på olika vis, utan där själva den storskaliga strukturen från första början har byggts upp via kollisioner och gravitationella kollapser växt fram. Detta har lett till att mycket av det som var självklar kosmologi för bara år sedan idag har förpassats till astronomins arkivavdelning. I den här boken, Galaxy Collisions av professor Curtis Struck, verksam vid Iowa State University, beskriver han på ett icke matematiskt sätt i bokens nio kapitel de flesta av de grundläggande mekanismerna bakom galaxers växelverkan. Det är allt ifrån mikrokollisioner till storskaliga, brutala kollisioner mellan fullvuxna galaxer. Han har också anpassat språket till en relativt icke teknisk nivå avsett att förstå för den amatörastronom som har ett någorlunda hum om extragalaktisk astronomi. Boken är rikligt illustrerad och riktar sig i första hand till fåtöljkosmologen, även om jag måste tillstå att det kliar rejält i observationsfingrarna när man tar del av de enormt vackra och intrikata fotografierna i boken. De kanske viktigaste grundbegreppen i boken kan man kanske skala ner till gravitation, dynamisk friktion, kollisioner, stjärnbildningsområden samt evolution. Boken täcker det mesta som en vetgirig amatörastronom kan förväntas vilja veta, den är också god läsning för den astronomistuderande som vill ha en sammanfattning av var forskningen står idag inom fältet. Det enda området som jag egentligen skulle vilja att professor Struck hade gått mera på djupet är det som rör galaxers växelverkan och förhållandet till aktiva galaxkärnor, dvs. supermassiva svarta hål. Det kanske mest intressanta kapitlet i boken var väl lite paradoxallt nog det som handlar om dynamiken i vår lokala galaxgrupp. Men även om boken är fri från matematik och språket kryddas pedagogiskt med många exempel ur vardagslivet så är det ingen bok att sätta i händerna på den oerfarne astronomen. Men för den som precis som undertecknad är ett oförbätterligt galax-freak så är boken ett veritabelt ymninghetshorn att dricka ur. Till ökad förståelse bidrar också en ordlista samt hänvisningar efter varje kapitel till relativt icke teknisk litteratur inom specialfälten. Jan Sandström

11 A Visual Astronomers Photographic Guide to the Deep Sky, Stefan Rumistrzewicz, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN , häftad, 430 sidor, pris: euro. För oss deep- skyälskare är det alltid trevligt när det kommer en ny bok I ämnet. Det finns ju många olika mål med böckerna, men för det mesta ska ju litteraturen lära oss att se våra älsklingsobjekt bättre. Vad vill då den här boken. Jo, författaren är en engelsk amatörastronom och den boken är en visuell handledning med svartvita foton där målsättningen är att visa objekten som man verkligen ser dom och där det är tänkt att läsaren ska lära sig att bli en bättre observatör genom att jämföra vad hon/han ser i okularet med fotografierna i boken. Alla foton är tagna med en Watec 120n videokamera och oprocessade. Två instrument har använt, dels ett 11-tums SCT, del en 72 mm refarktor. Boken arbetar sig genom konstellationerna i alfabetisk ordning och i början av varje konstellation finns basfakta för de objekt som ingår i boken. Så långt är allt gott och väl, men nu kommer vi till problemen. Faktum är att en hel del av objekten är så Naturtroget återgivna så med den kvalitet som fotografierna har, så ser jag dom överhuvudtaget inte på bilderna, inte ens med förstorningsglas. Ett annat stort problem är att författaren när det gäller fotografierna inte har markerat väderstrecken. Detta är i synnerhet allvarligt när det gäller öppna stjärnhopar, och sådana finns det gott om i boken. Men för all del, en del objekt ser man ju och de små texterna innehåller ett och annat guldkorn. Men sammantaget skulle jag nog investera mina 50 euro i en annan bok. Jan Sandström 11 Star Clusters, Charles A. Cardona III, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN , häftad, 188 sidor, pris: pund. Låt mig säga det direkt. Det här är ytterligare en liten handledning när det gäller att observera öppna och klotformiga stjärnhopar. Det finns inget i den som skiljer den från övriga och tyvärr är den inte värd sitt pris. Författare är den amerikanske amatörastronomen Charles Cardona III som är nära knuten till Custer Institute Observatory. Fotografierna som är många, både i färg och svartvitt och tämligen genomgående av god kvalitet har tagits av Jan Wisniewiski. Likaså är de kompleterande sökkartorna användbara. Boken innehåller efter en kort och tämligen ostrukturerad inledning observationshandledningar för ett femtiotal öppna och klotformiga stjärnhopar. Objekten är genomgående Messierobjekt eller ljusstarkare NGC. De inleder vid RA 8 med M 103 i Cassiopeja och slutar med våren RA 7 och Messier 56, den klotformiga stjärnhopen i Lyran. Objekten lämpar sig för studier från fältkikare och små teleskop och uppåt. Basfakta för varje objekt är typ, benämning, RA och Deklination, visuell magnitud, avstånd och storlek. Varje objekt finns det sökkarta till och åtminstone två fotografier. Därtill resonerar Cardona och kommer

12 12 med tips och info om varje objekt. Men hans kunskaper är mycket oregelbundna. Samtidigt som han resonerar kring pulsationer hos RR Lyraestjärnor så verkar han inte ha full pejling på skillnader mellan novor och supernovor. Likaså påstår han helt frankt att M 13 är 15 miljarder år gammal. Hänger han inte med in den astronomiska kunskapsinhämtningen. Numera är det ju säkerställt bortom de flesta rimliga tvivel att Big Bang skedde för 13.7 miljarder år sedan. När han sedan skriver att Pleiaderna ligger 400 miljoner ljusår bort så får man väl hänföra det till dålig korrekturläsning. Här finns också andra grodor, vilket trots att boken, i synnerhet fotografierna och sökkartorna har sina förtjänster, gör att jag inte kan rekommendera den till nybörjaren. Man får helt enkelt sitta och vara på sin vakt mot grodor i för hög utsträckning. Jag är faktiskt förvånad att Springer låter den här boken ingå i sin serie Astronomers Pocket Field Guide. Man borde definitivt låta någon kunnig person korrekturläsa böckerna i den här serien, då den riktar sig till nybörjare. Just den här boken är också på tok för dyr för sitt innehåll. Jan Sandström Go-To Telescopes Under Suburban Skies, Neale Monks, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN , häftad, 281 sidor, pris: pund. Det är en lite udda, men enligt mitt förmenande, mycket användbar observationshandbok. Den är egentligen avsedd för datorstyrda Go-To telskop av Celestrons och Meades modeller, men kan faktiskt med lite komplement i form av en bra stjärnatlas och kataloguppgifter användas med fördel av vilken teleskopanvändare som helst. Just detta att den är avsedd att brukas tillsammans med datorstyrda teleskop gör att den boken inte innehåller några stjärnkartor och knappast några andra kataloguppgifter heller. De kataloger som den engelske amatörastronomen Neale Monks, som för övrigt verkar veta vad han talar om använder i boken är helt enkelt NGC, Messier och när det gäller stjärnor, SAO:s katalog med uppgifter om stjärnor. Däremot så innehåller boken förträffliga datorframställda illustrationer av många av objekten som dels har fördelen att de är jämförbara med varandra, dels ger en mycket realistisk bild av vad man kan se från mer eller mindre ljusförorenade förorter. Monks använder sig för övrigt av Bortles skala från 1-9 när det gäller ljusföroreningar (John Bortle, erfaren amatörastronom) där 1 torde innebära så optimal himmel att man får ge sig ut i rymden för att få uppleva den. Fördelen med den här typen av illustrationer är fantastisk och det förvånar mig att fler författare använder sådana istället för mer eller mindre orealistiska CCD-bilder och teckningar. Efter en kort inledning där Monks framhåller vikten av att använda olika filter när man inte har tillgång till en helt mörk himmel så är boken uppdelad i fyra säsonger med start på vintern. Varje årstid har objekten uppdelad i fyra olika kategorier, Måste se-objekt, intressanta objekt, obskyra, ganska svåra objekt och slutligen intressanta stjärnor. Författaren blandar och ger, men beskrivningarna och observationstipsen visar på att han har observerat det mesta han skriver om. Observationerna är gjorda med teleskop i

13 13 storlektordningen 7.5 cm upp till den traditionella 20 cm Scmidt- Cassegrainuppställningen. De flesta observationer gjorda med den senare. Monks använder rätt ofta en reducer corrector) som ger lägre f-tal för teleskopet och därmed, i synnerhet om den används tillsammans med ett 2-tumsokular ett stort synfält. Han tipsar om objekten visibilitet med olika filter och olika förstorningar. Ett appendix på nästa 30 sidor som bär titeln What you re looking at berättar om fakta om de olika typerna av objekt. Jag tycker mycket om den här boken, den är användbar både för nybörjaren och den mer erfarne amatörastronomen. Lite udda, men god. Jan Sandström.1///*6/ En bild på Saturnus fotograferad från Slottskogssobservatoriet sammansatt i Photoshop av en blå, en grön och en gul bild. Kamera: Lunar and Planetary Imager Foto: Gunnar Sporrong

14 14 / Lite underligt kan det nog synas att skriva om norrsken så här i midsommarmånaden. Men nästa år är det maximum för solaktiviteten i dess ungefärliga 11-åriga cykel. Då ökar aktiviteten på solens yta och därför blir det mera norrsken, och för den delen sydsken, om man nu bor på sydliga latituder. Solfläckarna som är magnetiska fenomen på solen samt koronahål uppträder rikligare och därmed slungas det ut mera laddade partiklar från solen. De här elementarpartiklarna behöver ca 2-3 dygn på sig för att nå vår jord. Här i jordens omgivning fångas de upp av jordens magnetfält som ligger som en stor, osynlig krockkudde runt vårt klot. Partiklarna slungas fram och tillbaka i magnetfältet och tappar gradvis sin energi. Så småningom faller de ner vid de magnetiska nord och sydpolerna som inte är identiska med de geografiska nord och sydpolerna. Jordens magnetiska nordpol t.ex ligger i norra Kanada. När de faller in i vår atmosfär kolliderar de där med atomer och molekyler i vår atmosfär. Energiövergångar sker mellan partiklarna och beroende på vilka grundämnen som är involverade så ser vi olika färger på norrskenet. Det är fel att tro att norrsken bara sker på vintern och på natten när kölden är sträng. Lika mycket norrsken finns på dagen och på sommaren. Anledningen till att vi ser det bäst på vintern är helt enkelt att nätterna är mörka. Likaledes är det ju i regel kallt när det är klart på vintern så därför har den här tron uppkommit. Man ser heller inte mest norrsken vid den geografiska nordpolen. Norrskenbältet ligger istället centrerat runt den magnetiska nordpolen. För vår del innebär det att vill man se norrsken ska man bege sig till exempelvis Tromsö. Men vad trodde våra förfäder om norrskenet som virvlade runt i undersköna och mäktiga draperier på himlen under klara nätter när vargarna ylade på tundran? Skottarna kallade norrskenet för De glada dansarna, men det gick inte alltid fredligt till. Det röda i norrskenet som vi ibland kan se antydde att blod spilldes. Fotboll spelades i himlen precis som på jorden. Ett fint bevis på att världens finaste sport är ett universellt fenomen. Inuiterna ansåg att det var andar som spelade fotboll med ett valrosshuvud som boll. Hos en del folk i Sibirien var rollerna ombytta. Här var det himmelska valrossar som var lirarna och bollen var ett människohuvud. På sina ställen i Ryssland så trodde man att det var elddraken Ognenniy Zmey som var i farten. Han antastade kvinnor och förförde dem när den äkta mannen var borta. Enligt grönlandsinuiterna var det avlidna andar som signalerade till oss som fortfarande var kvar i denna jämmerdalen. Folk på Färöarna brukade hålla barnen inomhus när norrskenet spelade. Detta ifall norrskenet skulle komma ner och ställa till det med barnens hår. Estländare såg i det himmelska ljuset andrar från ett högre existensplan, ibland vänliga, stundtals fientliga. Att det inte var nådigt att uppträda respektlöst mot norrskenet vittnar våra samer om. Att peka på norrskenet var mycket farligt. Likaledes att vissla på norrsken. Det ansågs kalla ner det. En liknade tro finns bland hinduer. Där ska man inte vissla när solen går ner. Det anses dra till sig demoner. Finnarnas tro kring norrskenet tycker jag personligen är mycket vacker. Där sågs norrskenet som

15 15 revontulet, det var gnistor som flög mott himlen när de lappländska rävarna viftade på svansarna. Våra krigiska förfäder under vikingatiden såg ibland norrskenet som ridande valkyrior. Där de red fram på himlen och samlade kämpar till Valhall så utsände deras hjälmar, spjutspetsar och sköldar ett underligt sken som blixtrade fram över nordhimlen. Detta enligt Thomas Bullfinch (1855). Mera vetenskapliga försök till förklaringar fanns också. Det ansågs att det var vulkaner vid nordpolen som framkallade ljuset. Inuiterna vid Hudson Bay ansåg att himlen var en solid kupa och att stjärnor och norrsken var skenet från en ljus bakgrund som trängde ner genom olika öppningar. Enligt vissa norska källor så var norrskenet återspeglingar av självlysande sillstim i Ishavet. Den grekiske naturfilosofen Anaxagoras (ca f.kr.) ansåg att det var elddimma som regnade ner genom molnen. Den romerske författaren Seneca ansåg å sin sida att norrskenet var kokande strömmar i lufthavet i norr. När stjärnorna rörde sig framåt på himlen under natten så satte de ibland de här strömmarna i brand. Den förste som kallade norrskenet för dess latinska namn Aurora Borealis var den franska astronomen Gassendi år Den som först började att få ett någorlunda klart begrepp om orsakerna till norrsken var vetenskapsmannen K. Gesner från Zurich år Bilden av det komplicerade samspelet mellan vår egen stjärna solen och det omkringliggande solsystemet har gradvis utvecklats och fortsätter att göra så i än högre grad idag. Man talar om rymdväder. Med tanke på människans beroende av högteknologi, satelliter, rymdfärder och mycket annat är det i allra högsta grad viktigt att kunna förutsäga vad solen hittar på inom både den nära framtiden och i ett längre perspektiv. Här spelar svenska astronomer och forskare en stor, internationell roll. När nätterna nu mörknar under hösten så sök själv upp en palts med en mörk och bra norrhorisont. Sök på nätet på dagen före för att få reda på solaktiviteten vid det tillfället. Lycka till. Jan Sandström

16 /0121.0*// /067 2/6/ /...6 /// /...10 GALAXY COLLISIONS, CURTIS STRUCK...10 A VISUAL ASTRONOMERS PHOTOGRAPHIC GUIDE TO THE DEEP SKY,...11 STAR CLUSTERS,...11 GO-TO TELESCOPES UNDER SUBURBAN SKIES, ///*6/...13 /...14