1994 rd. vid justitieministeriet, yngre regeringssekreteraren Ulla Liukkunen vid arbetsministeriet, jämställdhetsombudsmannen

Transkript

1 1994 rd RIKSDAGENS ARBETSPOLITISKA UTSKOTT Helsingfors den 15 november 1994 Utlåtande nr 8 Till Försvarsutskottet När riksdagen den 20 september 1994 remitterade regeringens proposition nr 131 med förslag tilllag om frivillig militärtjänst för kvinnor och vissa lagar som har samband med den till försvarsutskottet för beredning bestämde den samtidigt att arbetspolitiska utskottet skall avge utlåtande i saken till försvarsutskottet. Med anledning av ärendet har utskottet hört regeringsrådet Pekka Pitkänen vid försvarsministeriet, yngre regeringssekreteraren Pekka Humalto vid social- och hälsovårdsministeriet, lagstiftningsdirektören Kaarina Buure-Hägglund vid justitieministeriet, yngre regeringssekreteraren Ulla Liukkunen vid arbetsministeriet, jämställdhetsombudsmannen Tuulikki Petäjäniemi, ordföranden Tomi Railo vid Finlands Beväringsförbund, ordföranden Tuija Leppämäki vid K vinnaorganisationernas Centralförbund, forskaren Soile Pohjonen vid Finlands Fredsförbund, redaktören Sirpa Puhakka vid Förbundet de Hundras Kommitte i Finland, kvinnapolitiska sekreteraren Lena Paju vid Vasemmistonaiset, medlemmen i Kokoomuksen naisten liitto Hilkka Tapio som representant för organisationen Naisjärjestöt Yhteistyössä (NYTKIS) och professorn Kari-Pekka Tiitinen. Regeringens proposition Regeringen föreslår att kvinnor skall ges en möjlighet att fullgöra frivillig militärtjänst, varefter de kan delta i rikets försvar med placering i försvarsmaktens reserv eller i militära yrken under samma förutsättningar som män. Kvinnorna skall enligt förslaget utbildas i anslutning till beväringstjänsten och med så få specialarrangemang som möjligt. Utgångspunkten är att en kvinna som fullgör militärtjänst har samma rättsliga och sociala ställning som en man som fullgör sin beväringstjänst. En kvinna har enligt förslaget likväl rätt att avbryta tjänstgöringen i det första skedet av utbildningen. Likaså kan försvarsmakten under denna tidsperiod återta ett förordnande om militärtjänst utfårdat för en kvinna, om det framgår att hon inte har förutsättningar att fullgöra tjänstgöringen. Enligt förslaget kan en kvinna i åldern år med finskt med borgarskap ansöka om militärtjänst om hon är lämplig i fråga om sin hälsa och övriga personliga egenskaper. Regeringen föreslår dessutom en ändring av strafflagen och av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Eftersom militärtjänst för kvinnor medför vissa förberedande och organisatoriska åtgärder inom försvarsmakten föreslås lagarna träda i kraft tidigast åtta månader efter att de har antagits och blivit stadfästa. Utskottets ställningstaganden Allmänt. Arbetspolitiska utskottet, som berett propositionen utifrånjämställdhet och arbetsliv, finner förslaget behövligt. Utskottet understryker att militärtjänsten för kvinnor skall vara frivillig. Bara i ett fåtalländer är militärtjänsten obligatorisk för både könen. Moderskap, förlossningar och barnskötsel är viktiga orsaker till att obligatorisk militärtjänst för kvinnor inte kan förespråkas bara ur ett snävt jämställdhetsperspektiv. Utskottet har erfarit att det huvudsakliga syftet med förslaget är att avlägsna de rättsliga hinder som begränsar kvinnornas deltagande i det militära försvaret. Enligt regeringsformen är kvinnorna liksom männen skyldiga att delta i landets försvar, men endast männen är värnpliktiga enligt lag. Hittills har kvinnorna deltagit i försvaret främst i andra än egentliga militära uppgifter. Utskottet finner det motiverat ur jämställdhetsperspektiv att kvinnor tillåts inneha militära tjänster. De rättsliga begrän~ningama för kvin

2 2 nor inom såväl familjeliv och utbildning som tjänsteutnämningar och samhälleliga aktiviteter har stegvis avlägsnats. De finländska kvinnorna är högutbildade, arbetar på heltid och är starkt representerade inom politiken. I ett sådant läge finns det inte längre skäl till att utestänga kvinnor från någon sektor inom samhället bara på grund av kön. Utskottet anser att fastän bara en liten del av kvinnorna de facto söker sig till det militära är det viktigt att möjligheten finns. Som en följd av detta kunde det ses som allas gemensamma sak att upprätthålla beredskapen. Utskottet fåster uppmärksamhet vid att medel för kvinnornas frivilliga militärtjänst årligen bör reserveras i statsbudgeten. Syftet med lagen är inte att ändra kvinnornas sociala rättigheter. Enligt erhållen utredning är det meningen att eventuella praktiska tolkningssvårigheter skall redas ut och klara konkreta anvisningar ges. Den utredning som utskottet har fått ger vid handen att särskild uppmärksamhet åtminstone i början kommer att fåstas vid placeringen av kvinnorna. Arbets- och tjänsteförhållandets fortbestånd. Utskottet föreslår en ändring av den punkt i det första lagförslagets 5 som gäller kvinnors rätt att återgå till sitt arbete. Enligt l lagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande (570/61) får arbetsgivaren inte avbryta arbets- eller tjänsteförhållandet för någon som inkallats till tjänstgöring med stöd av värnpliktslagen, utan efter fullgjord eller avbruten tjänstgöring skall den värnpliktige återtas i sitt tidigare arbete eller ett motsvarande arbete. Lagen skall tillämpas också på tjänstgöring enligt civiltjänstlagen. Enligt 2 i samma lag har en värnpliktig som fullgör aktiv tjänst och likaså en civiltjänstgörare också vid avbruten tjänstgöring rätt att med beaktande av en anmälningstid på 14 dagar återgå till sitt tidigare arbete eller få ett motsvarande arbete. Enligt den sista meningen i 5 l m om. i propositionen skalllagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande inte tillämpas på en kvinna vars tjänstgöring har upphört enligt 4 l mom. En kvinna som har inlett militärtjänst och enligt 4 l mom. själv avbryter tjänstgöringen under de 45 första dagarna omfattas enligt försiaget således inte av det skydd som speciallagen om fortbestånd av tjänsteförhållande erbjuder. Om en kvinnas militärtjänst avbryts på något annat sätt skall nämnda lag tillämpas. Hon skall bland annat ha rätt att återgå till sitt tidigare arbete eller få ett motsvarande arbete. I propositionen motiveras den sista meningen i 5 l mom. på följande sätt: "Det blir emellertid ofta nödvändigt för en arbetsgivare att anställa en vikarie när en kvinna lämnar sitt arbete för att fullgöra militärtjänst. Med tanke på arbetsgivarens förpliktelser och vikariens anställningsskydd är det inte motiverat att en kvinna skall kunna åberopa anställningsskyddet enligt den ovan nämnda lagen också i det fall att hon själv beslutar avbryta sin militärtjänstgöring. Om rätten att återvända till arbetet sammankopplas med avbrytande av tjänstgöring enligt fri prövning kan detta också tänkas leda till ett ökat antal oöverlagda ansökningar till militärtjänsten, vilket inte är förenligt med någon parts intresse." Arbetsgivarna blir naturligtvis mycket ofta tvungna att anställa en vikarie eller vidta andra arrangemang, men utskottet anser att den rättsliga ställningen för en kvinna som fullgör militärtjänst inte i lag får avvika så väsentligt från den rättsliga ställningen för dem som fullgör bevärings- eller civiltjänst som det föreslås i propositionen. Utskottet menar att det skall finnas en reell möjlighet att välja under de 45 första dagarna av militärtjänsten. Detta blir kanske inte fallet i praktiken om en avbruten tjänstgöring leder till en rätt oviss och lång period i stil med permittering utan lön eller t.o.m. till att arbetsplatsen går förlorad, fastän de allmänna grunderna för uppsäg_j?ing också skulle uppfyllas. A ven lagtekniskt sett är den sista meningen i 5 l mom. i propositionen oklar. Den medför stora problem i fråga om tolkning och tillämpning. Enligt lagrummet skalllagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande inte tillämpas på arbets- eller tjänsteförhållandet för en kvinna som inom de 45 första dagarna av militärtjänsten beslutar att inte fortsätta sin tjänstgöring. Den avgörande faktorn både tidsmässigt och i sak är en skriftlig anmälan till kommendören för truppförbandet från en kvinna som redan fullgör militärtjänst. Efter att hon har lämnat sin anmälan påverkas hennes arbetsförhållande inte alls av speciallagen om värnpliktigas anställningsskydd, inte av förbuden och begränsningarna för arbetsgivaren i fråga om uppsägningar och inte heller av stadgandet om rätten att återgå till sitt arbete.

3 3 Å andra sidan kan en lag utgående från propositionen inte påverka stadgandena och bestämmelserna om allmänt uppsägningsskydd för arbetstagare och tjänstemän. En kvinnas beslut att avbryta sin militärtjänst kan exempelvis inte betraktas som ett synnerligen vägande skäl, vilket enligt 37 lagen om arbetsavtal skulle berättiga arbetsgivaren att säga upp arbetsavtalet. Däremot är det oklart om arbetsgivaren med stöd av t.ex. 37 a i samma lag kan åberopa ekonomi eller produktion som uppsägningsgrund och hur snart efter den avbrutna militärtjänsten en sådan uppsägning kan ske. Vidare är det oklart om arbetsgivaren är skyldig att betala lön under uppsägningstiden. Uppenbarligen är han inte det eftersom arbetstagaren ej är berättigad att återvända till sitt arbete och arbetsgivaren alltså inte är sysselsättningssky l dig. Arbetsförhållandet för en kvinna som avbryter sin militärtjänst fortsätter troligen alltså oberoende av arbetstagarens beslut, om inte särskilda beslut fattas, men arbetstagaren har inte rätt att gå tillbaka till sitt tidigare arbete. I praktiken innebär detta helt uppenbart en form av automatisk permittering utan lön. I propositionen nämns inget om hur längden på denna permittering skall bestämmas. Det framgår inte heller om arbetstagaren under permitteringen skall vara berättigad till semester enligt semesterlagen, vilken rätt till utkomstskydd för arbetslösa hon har osv. Enligt 6 2 mom. i propositionen skall en kvinna som fullgör militärtjänst innan de 45 första dagarna löper ut informeras om sin rättsliga ställning om hon fortsätter tjänstgöringen. Om inga ändringar görs i propositionens 5 l mom. bör till detta lagrum fogas en förpliktelse att upplysa om kvinnans rättsliga ställning som arbetstagare, om hon beslutar avbryta militärtjänsten på det sätt som avses i 4 l m om. Som det har framgått av det ovan anförda är den rättsliga ställningen för en kvinna som avbryter sin militärtjänst oklar. Utskottet betonar att förslaget inte får medföra oskäliga svårigheter för arbetsgivarna att arrangera arbetet eller exempelvis skaffa vikarier. Å andra sidan bör det beaktas att de som söker sig till militärtjänst är unga och ofta kanske utan fast arbete. För att undvika de ovan beskrivna tolkningssvårigheterna och för att kvinnorna skall bli jämlikt behandlade anför utskottet att den sista meningen i 5 l mom. bör ersättas med ett nytt stadgande. Där beaktas att kvinnorna till skillnad från männen kan avbryta sin militärtjänst utan att ange orsak. Det nya lagrummet lyder: "Med avvikelse från 2 l mom. lagen om fortbestånd av till tjänstöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande (570/61) har en kvinna, vars tjänstgöring har avbrutits på ett sätt som avses i 4 l mom., rätt att inom 30 dagar efter avslutad militärtjänst återgå till sitt arbete den dag som arbetsgivaren meddelar". Utskottet fåster också uppmärksamhet vid att det kan vara oklart om straffstadgandet i 7 lagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande gäller en arbetsgivare som i samband med en kvinnas militärtjänst bryter mot denna lag. Utskottet poängterar att alla författningar som tillämpas på värnpliktiga enligt propositionen också skall tillämpas på kvinnor som fullgör militärtjänst. Detta betyder att speciallagen om en värnpliktigs anställningsskydd också när det gäller straffstadgandena skall tillämpas på kvinnors arbetsgivare, om inte annat uttryckligen stadgas. Med stöd av det ovan sagda anför utskottet vördsamt att det andra och tredje lagförslaget i regeringens proposition bör godkännas utan ändringar och att detförsta lagförslaget i regeringens proposition bör godkännas sålydande:

4 4 l. I enlighet med riksdagens beslut stadgas: 1-4 (Såsom i regeringens proposition) 5 När en kvinna har trätt i militärtjänst eller när hon enligt det förordnande att träda i tjänst som hon med stöd av sin ansökan erhållit har varit skyldig att träda i militärtjänst tillämpas på henne, med de undantag som stadgas i 4, alla de stadganden som gäller den som med stöd av värnpliktslagen förordnats till beväringstjänst. Lag om frivillig militärtjänst för kvinnor Med avvikelse från 2 l mom. lagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande ( 570/61) har en kvinna, vars tjänstgöring har avbrutits på det sätt som avses i 4 l mom., rätt att inom 30 dagar efter avslutad militärtjänst återgå till sitt arbete den dag som arbetsgivaren meddelar. (2 mom. såsom i regeringens proposition) 6-8 (Såsom i regeringens proposition) I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Lindroos, medlemmarna Hautala, Häkämies (delvis), Koistinen (delvis), Komi, Kuittinen (delvis), Laitinen, Morri, Mäkipää (delvis), Rimmi, J. Roos, Taina och Viljamaa samt suppleanterna Hittunen (delvis) och Koskinen (delvis). Avvikande åsikt Regeringen föreslår att kvinnor i åldern år med finskt medborgarskap skall kunna ansöka om att få fullgöra militärtjänst, om de i fråga om sin hälsa och övriga personliga egenskaper är lämpliga. Sålunda kunde kvinnorna ingå i försvarsmaktens reserv eller arbeta i militära yrken under samma förutsättningar som män. Regeringens utgångspunkt är att en kvinna som fullgör militärtjänst skall ha samma rättsliga och sociala ställning som en man som fullgör sin beväringstjänst. En kvinna som fullgör militärtjänst skall ha rätt att avbryta tjänstgöringen inom 45 dygn. Hon skall dock inte ha möjlighet att återgå till sitt civila arbete efter att tjänstgöringen har avbrutits. Regeringen anser att rätten att återgå till arbetet kan tänkas leda till flera kvinnor oöverlagt söker sig till militärtjänst. Regeringen tycks inte uppskatta kvinnornas omdöme, fastän den uppger attjämställdheten är utgångspunkten för förslaget. De kvinnor som söker till frivillig militärtjänst skall också vara tvungna att genomgå "erforderliga psykologiska lämplighetstest". Männens hälsobeskrivning skall däremot innehålla något som avviker från det normala för att de skall behöva genomgå undersökning av specialläkare. Enligt propositionen kunde försvarsministeriet dessutom beakta "faktorer som har samband med statsbudgeten" när det som "en del av den politiska beslutsfattningsprocessen" beslutar om antalet kvinnor som årligen skall antas till militärtjänst. Också här kränker regeringens utgångspunkt kravet på jämlikhet mellan könen. Av lagförslaget framgår inte hur urvalet sker, om det finns flera sökande än vad försvarsministeriet

5 5 beslutar anta till militärtjänst det året. I ett fortsatt kärvt läge för statsekonomin får man frukta att de medel som används till frivillig militärtjänst för kvinnor ytterligare minskar resurserna för välfärdstjänster som är viktiga för kvinnors jämställdhet. En majoritet i utskottet har som vi ser det alldeles riktigt förutsatt en ändring av propositionen när det gäller rätten att återgå till arbetet. Det föreslås dock inte att en kvinna i frivillig militärtjänst t.ex. skall ha rätt att anhålla om civiltjänstgöring. Det är inte motiverat att utfårda sådana stadganden om den rättsliga ställningen för kvinnor i militärtjänst som avviker från den rättsliga ställningen för dem som fullgör bevärings- eller civil tjänst. Såvitt avsikten med propositionen har varit att förbättra situationen för de drygt kvinnor- na i försvarsmaktens tjänst, anser vi att utbildning inom det egna yrket hade varit att föredra. Som helhet kan det konstateras att regerinens proposition om frivillig militärtjänst för kvinnor står i skarp kontrast till dess egna jämställdhetsutgångspunkter. Det är inte heller jämställdhet att militärtjänsten skall vara frivillig endast för kvinnor. Vi menar också att en säkerhetsuppfattning som bygger på vapen och militär är föråldrad. För att säkerheten skall kunna främjas är det ytterst viktigt att avlägsna ekonomisk och social ojämlikhet och arbeta för miljöskydd både inom och utanför vårt lands gränser. Med stöd av det ovan sagda anför vi att lagförslagen i regeringens proposition bör förkastas. Helsingfors den 15 november 1994 Heidi Hautala Eila Rimmi Marja-Leena Viljamaa

6