BERGEGRAVEN. Slutundersökning. RAÄ 397 Bergsjö socken Nordanstigs kommun Hälsingland Maria Björck och Inga Blennå

Transkript

1 Rapport Länsmuseet Gävleborg 2011:04 BERGEGRAVEN Slutundersökning RAÄ 397 Bergsjö socken Nordanstigs kommun Hälsingland 2011 Maria Björck och Inga Blennå

2 Länsmuseet Gävleborgs rapportserie Rapportserien innefattar rapporter inom länsmuseets verksamhetsområden arkeologi, bebyggelsehistoria, byggnadsvård, kulturmiljövård, etnologi, konst- och kulturhistoria. Du kan själv ladda hem rapporter i PDF format från museets hemsida eller beställa kostnadfritt i PDF format inger.eriksson@xlm.se eller Rapporter (tryckt), böcker och mycket annat kan Du köpa/beställa i länsmuseets butik butiken@xlm.se eller Länsmuseet Gävleborg Södra Strandgatan 20. Box 746, Gävle Tel

3 BERGEGRAVEN Slutundersökning RAÄ 397 Bergsjö socken Nordanstig kommun Hälsingland 2010 Rapport 2011:04 Maria Björck och Inga Blennå

4 Utgivning och distribution: Länsmuseet Gävleborg Box 746, Gävle Telefon Länsmuseet Gävleborg Omslagsbild: Vy över graven Foto: Maria Björck Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket Medgivande MS2010/01366 ISSN Kopiering: Länsmuseet Gävleborg 2011

5 INNEHÅLL Inledning... 6 Målsättning och metod... 7 Topografi och fornlämningsmiljö... 8 Resultat... 9 osteologisk analys C-analys tolkning Sammanfattning Administrativa uppgifter Referenser Bilaga 1 Osteologisk analys Bilaga 2 Fyndförteckning Bilaga 3 14 C-datering... 19

6 INLEDNING Länsmuseet Gävleborg utförde 2003 en arkeologisk utredning av väg 307 mellan Hassela och Jättendal (Liases 2003). I utredningen registrerades bland annat en grav (RAÄ 397) som utgjordes av en stensättning och en husgrundsterrass (RAÄ 398) i Bergsjö socken, Hälsingland. Graven, som ligger på vägens södra sida i direkt anslutning till vägområdet, skadades vid det efterföljande vägarbetet. Eftersom graven fått betydande skador beslutade länsstyrelsen att graven skulle undersökas av Länsmuseet Gävleborg. Undersökningen gjordes den 27 och 28 april Projektansvarig var Inga Blennå. Kostnadsansvarig var Trafikverket. Bild 1. Graven RAÄ 397 i Bergsjö socken är markerad. Ur Fastighetskartan Lantmäteriet Medgivande MS2010/ LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

7 Bild 2. Fastighetskartan med graven markerad. Ur Fastighetskartan Lantmäteriet Medgivande MS2010/ MÅLSÄTTNING OCH METOD Målsättningen med undersökningen var att dokumentera anläggningen samt att tillvarata den information och kunskap som den kvarvarande delen av lämningen kunde ge. Då graven ligger i närområdet till det största kända gravoch boplatsområdet från järnåldern (RAÄ 27) i Bergsjö socken, är det av stort intresse att utröna huruvida graven kan kopplas kronologiskt såväl som morfologiskt till den lokalen. Intressant är också att datera graven och om möjligt kunna se den gravlagdes samhällstillhörighet. Undersökningen inleddes med att lämningen torvades av och tidigare påförda dumpmassor avlägsnades med traktorgrävare. Graven grävdes med spade och skärslev och grävmassorna sållades. Lämningen dokumenterades i plan och sektion, samt fotograferades. Undersökningen avslutades med att graven återställdes med hjälp av traktorgrävare. BERGEGRAVEN 7

8 Bild 3. Stensättningens västra del hade stora skador. Foto: Maria Björck. TOPOGRAFI OCH FORNLÄMNINGSMILJÖ Bergsjö socken består av stora delar skogsmark, samt en kuperad dalgång med ett centralt sjösystem. Socknens järnåldersbebyggelse har huvudsakligen legat i anslutning till vattendrag och sjöar. Flertalet fornlämningar ligger vid Storsjön, Kyrksjön, Kyrkbyån och Älgeredssjön. Mindre koncentrationer av järnålderslämningar finns också vid bland annat Lillsjön och Kittesjön. (Liedgren1992:22). Under äldre järnålder har Hälsinglands bebyggelse huvudsakligen legat i landskapets nordöstra delar. De fornlämningar som åskådliggör bebyggelsen är husgrunder och enstaka gravhögar, stensättningar samt gravfält. Bergsjö socken har, tillsammans med Jättendal, störst antal registrerade husgrunder (Brink 1994:153f). En stor koncentration av fornlämningar från järnåldern finns i byn Berge, bland annat grav- och boplatsområdet RAÄ 27. Den nu undersökta stensättningen ligger på en sydöstlig utlöpare från den höjd där grav- och boplatsområdet finns. I nära anslutning till stensättningen finns också två fyndplatser där ett bronsspänne (RAÄ 25) och en eldslagningssten hittats (RAÄ 26). Direkt öster om har också en stensättning tidigare undersökts och borttagits (RAÄ 199). Byn Berge utgör sannolikt den första bebyggelsen i området. Möjligen är sockennamnet ett äldre kyrkplatsnamn där sjön fått sitt namn av den äldsta bebyggelsen i Berge (Brink 1990:192f). Endast ett fåtal arkeologiska undersökningar har utförts i socknen, flertalet fynd har dateras till äldre järnålder. Bland annat har i Bergsjö Kyrkby en grav undersökts (RAÄ 59). Den daterades till sen förromersk eller tidig romersk 8 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

9 järnålder. Graven utgjordes av en oregelbunden stensättning med mittblock. Ingen tydlig avgränsbar gravgömma framkom och sannolikt har graven utsatts för plundring. De fynd som hittades utgjordes av brända ben, tre kamfragment och sju järnfragment (Thorén 1995). I Ingesarven har också en gravrest undersökts (RAÄ 113). Graven innehöll endast brända ben och några kamfragment. Graven daterades till 300-talet e.kr. (Blennå 2009). Nämnas kan också en undersökt grav i byn Vade (RAÄ 99) som utifrån sina fynd daterades till folkvandringstid (Liedgren 1992:24). Lars Liedgren har i avhandlingen Hus och gård i Hälsingland studerat bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland under äldre järnålder. Han menar att den fasta bebyggelsen i landskapet var etablerad vid år 200 efter Kristus, troligen också tidigare. Det finns ett tydligt samband mellan gravar och hus. Gravar från yngre romersk järnålder och framåt har anlagts nära husen. De ligger inom gårdstomten, vilken vanligen utgörs av en yta vars diameter inte brukar vara större än 150 meter. Om bebyggelsen varit kortvarig är däremot ytan mindre. De vanligast förekommande gravtyperna utgörs av runda högar och runda övertorvade stensättningar. Alla gravar har inte anlagts på samma plats inom gårdstomten och hela befolkningen har heller inte gravlagts i synliga anläggningar (Liedgren 1992:220). Under järnålder var brandgravskicket dominerande även om skelettgravskick kunde förekomma. Under äldre järnålder har de brända benen ofta rensats och gjorts fria från sot och brandrester (Bennet 1987:184). Det vanligaste gravskicket i Hälsingland under äldre järnålder utgjordes av gravläggning med brandlager (Liedgren 1992:221). Brandlager betyder att det sot- och kolblandade lagret med brända ben och eventuella gravgåvor ligger på en ursprunglig markyta (Petré 1984:47). RESULTAT Gravens norra del hade till stora delar skadats av vägarbetet. Den kvarvarande delen är beväxt med björkar och, med hänsyn till markägaren, beslutades att träden inte skulle tas bort. Det innebär att en smal remsa av stensättningen ligger kvar. Gravgömman har däremot med största sannolikhet legat utanför den kvarlämnade delen. Gravens storlek och utbredning var svårbedömd på grund av omfattande skador, påförda dumpmassor och större stenblock. Stensättningen var cirka 14 x 8 meter stor och 1,2 1,3 meter hög. Anläggningen begränsades av en diffus kantkedja. Stensättningens sydvästra del var bortgrävd, troligen i samband med anläggandet av infarten till den närliggande fastigheten. Den skadade delen var cirka 2 meter bred och 1,5 meter djup. I centrum av gravens fyllning kom spridda tvättade ben. Mängden ben ökade något med djupet. I botten av graven fanns två inre kantkedjor (bild 4). Benen var spridda inom kantkedjorna och i fyllningen ovanför dessa. BERGEGRAVEN 9

10 Graven saknade brandlager, vilket innebär att gravbålet varit på en annan plats än själva graven. Eftersom benen var rena från sot har de tvättats innan de deporterats i graven. Förutom ben framkom två bitar slagg och ett oidentifierbart järnfragment. I benmaterialet fanns också ett bearbetat ben vilket utgjordes av ett kamfragment. Fragmentet är rundat med en ristad linje och halva punktcirklar längs kanten. Denna typ av ornering förekommer under romersk järnålder (Petré 1984:70). Bild 4. De två inre kantkedjorna. Det var mellan kantkedjorna och sektionen som de spridda brända benen kom. Foto: Maria Björck. Bild 5. Sektionen genom graven. Fyllningen var morän. 10 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

11 Bild 6. Plan över den södra halvan av graven. X markerar ben och trianglar markerar skärvsten. OSTEOLOGISK ANALYS Den Osteologiska analysen har gjorts av Anna Kjellström vid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm (bilaga 1). Totalt tillvaratogs 15 gram brända ben, fördelat på 71 fragment. Inga spår efter sot kunde observeras på benen. Totalt kunde 63 % av benen identifieras till människa. Av benens karaktär att döma rör det sig om en vuxen individ. En könsbedömning har inte varit möjlig på grund av benens fragmentisering. I benmaterialet finns även ett fragment till ett höftben från ett får eller en get. BERGEGRAVEN 11

12 14 C-ANALYS Det påträffades inget kol i graven, därför har de brända benen från graven daterats. 14 C-analysen har gjorts av Ångströmslaboratoriet i Uppsala. Benen daterades till 1655±32 BP vars kalibrerade värde med 95,4% säkerhet ligger i tidsintervallet efter Kristus. Kalibreringen visar att tyngdpunkten ligger kring år efter Kristus (bilaga 3, Ua-41263), vilket innebär att graven sannolikt anlades under slutet av romersk järnålder eller precis i början av folkvandringstid. Bild 7. Kalibrerad datering. TOLKNING Den undersökta graven är sannolikt en del av det stora grav- och boplatsområdet (RAÄ 27) som ligger i byn Berge, som också kan ha givit namn till hela socknen. Stensättningen innehåller ben från en vuxen individ och den döde har fått med sig ett får eller en get i graven. Fyndmaterialet som framkom utgjordes av ett kamfragment, ett järnfragment och två bitar slagg. Kammar är ett vanligt fynd i gravmaterialet från järnåldern och förekommer i både mans- och kvinnogravar. Järnfragmentet har inte kunnat bestämmas, utan skulle kunna vara en del av ett redskap eller en dräktdetalj. Intressant är fyndet av slagg som hittades innanför kantkedjan, i samband med de spridda benen, och som skulle kunna innebära att nedläggningen skett avsiktligt. Slagg i gravar kan ha haft en symbolisk betydelse, men att avgöra om slaggen är medvetet nedlagd är mycket svårt. Slagg och järnstycken förekommer i länets järnåldersgravar, framför allt i Gästrikland men påträffas också i Hälsingland (Eriksson et al 2007:83ff). Ett exempel utgör gravfältet Prästhammaren i Hassela socken (RAÄ 1) där en av gravarna innehöll slagg (Blennå 2008:44). Ingen slagg har hittats i någon av de tidigare undersökta gravarna i Bergsjö. 12 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

13 Det ringa fyndmaterialet i den undersökta stensättningen skulle kunna tyda på att den döde inte tillhörde det övre samhällsskiktet. Men kanske har det betydelse att graven tillhört socknens största grav- och boplatsområde, och kanske hade den döde på något sätt koppling till järnet, till framställningen eller förädlingen av järnet i området. En källkritisk aspekt är emellertid att endast en mindre del av graven var möjlig att undersöka. Delar av stensättningen var skadad och hade schaktats bort. En mindre del av anläggningen var trädbevuxen och lämnades kvar orörd. SAMMANFATTNING I den särskilda utredningen inför vägförbättringar av väg 307 mellan Hassela och Jättendal påträffades en järnåldersgrav (RAÄ 397 i Bergsjö socken). Eftersom graven fått betydande skador vid de efterföljande vägarbetena beslutade länsstyrelsen att graven skulle undersökas av Länsmuseet Gävleborg. Undersökningen gjordes den 27 och 28 april Projektansvarig var Inga Blennå. Kostnadsansvarig var trafikverket. Graven utgjordes av en stensättning som var 14 x 8 meter stor och 1,2-1,3 meter hög. I centrum av graven påträffades spridda brända ben, ett oidentifierbart järnfragment, två slaggbitar och ett fragment av ben från en kam. Benen kom från en vuxen individ som dock inte kunde könsbestämmas. Benen har dateras med 14 C-metoden till omkring år 400 efter Kristus. ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsens beslut: Lägesangivelse: Berge 5:9 Koordinater: X , Y (RT90) Personal: Maria Björck och Inga Blennå Fältarbetstid: 27 och 28 april Fyndmaterial: Brända ben, ett kamfragment, två bitar slagg och ett järnfragment Fynden förvaras: Länsmuseet Gävleborg, GM BERGEGRAVEN 13

14 REFERENSER Bennett, A Graven religiös och social symbol. Stockholm. Blennå, I En grav från romersk järnålder i Ingesarven. Slutundersökning, RAÄ 113, Bergsjö socken, Nordanstigs kommun, Hälsingland, Rapport Länsmuseet Gävleborg 2009: Hassela medeltidskyrka ny datering av en gammal kyrkoruin. I: Hälsingerunor. En hembygdsbok Bollnäs. Brink, S Ortnamn i Hälsingland. Stockholm Sockenbildning och sockennamn. Uppsala Hälsinglands äldre bebyggelsehistoria. I: Hälsinglands bebyggelse före 1600 (red: Brink, S). Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr 27:1994. Lidköping. Eriksson, K., Persson, M. och Ulfhielm, B Arkeologisk forskningshistorik över Gävleborgs län. Rapport Länsmuseet Gävleborg 2008:05. Liases, K Väg 307 mellan Hassela och Jättendal. Arkeologisk utredning. Hassela, Bergsjö och Jättendals socknar. Hälsingland. Slutredovisning /320. Länsmuseet Gävleborg. Liedgren, L Hus och gård i Hälsingland. Umeå. Petré, B Arkeologiska undersökningar på Lovö del 4. Stockholm. Thorén, P En grav från äldre järnålder i Bergsjö. Arkeologisk undersökning. Slutredovisning Dnr 1889/320. Länsmuseet Gävleborg. FÖRTECKNING ÖVER BILAGOR Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Osteologisk analys Fyndförteckning Resultat av 14 C datering 14 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

15 BILAGA 1 ANALYS AV BRÄNDA BEN RAÄ 397, BERGSJÖ SN, GÄVLEBORGS LÄN, HÄLSINGLAND INLEDNING En analys av ett mindre benmaterial har analyserats på uppdrag av antikvarie Inga Blennå vid Länsmuseet Gävleborg. Benen kommer från en skadad grav och låg spridda i en gravanläggning (RAÄ 397), Bergsjö socken, Gävleborgs län, Hälsingland. MATERIAL OCH METOD Totalt omhändertogs 15 g eller 71 benfragment (dvs. <0,5 dl). Det största fragmentet (bestående av tre delar) är omkring 7,5 cm men medelstorleken är ca <0,5 cm. Alla fragment är väl brända, hårda och fragmenterade med en gråvit färg. Vid den okulära undersökningen torrborstades benen och, i de fall det var möjligt, identifierades till art, benslag, skelettdel och skelettsida. Genomgående måste tafonomiska faktorer som kan ha påverkat de kremerade skeletten beaktas (Lyman 1994). Förbränningsgrad och förbränningstid, jordmån osv. har format benmaterialets slutliga fragmentstorlek och utseende. Generellt anses ben krympa mellan 1 och 25% vid kremering (Gejvall 1978). RESULTAT OCH DISKUSSION Benen var generellt täckta av ett fin grått dammlager men inga spår efter sot kunde observeras. Räknat i viktprocent identifierades 63% till människa (då ingår blandgrupperna: skalltak [neurocranium] och rörben [ossa longa]) (Tabell 1). Baserat på tjockleken och förhållandet mellan skalltakets olika lager samt tjockleken på rörbenens (radius och humerus?) skaft (cortex) var individen vuxen. Fragmenten med skallsömmar kunde inte identifieras till specifikt läge och någon närmare åldersbedömning kunde därför inte göras. Fragmentet från okbågen (os zygomaticum) var litet och inga karaktärer som kan användas för könsbedömning kunde observeras, varken på detta ben eller i övrigt. Förutom rester efter människa identifierades ett fragment som kommer från ett höftben från ett mindre hovdjur (ungulata). Benets utseende stämmer bäst BERGEGRAVEN 15

16 överens med höftben från får eller get men någon säker identifiering kunde inte göras. Liknande gravfynd har analyserats från järnåldersgravar i Bergsjö tidigare (Kjellström 1995 och Kjellström 2008). Vid den senare analysen identifierades enbart människa men vid den första (1995) påträffades rester efter människa och får eller get. Detta skulle på sätt och vis stödja antagandet att det rör sig som ett likartat djurfynd i den aktuella undersökningen. Tabell 1. Översikt över det analyserade benmaterialet från RAÄ 397 Bergsjö sn. Benslag Sida Del Vikt (g) N Övrigt Homo s.: Os Zygomaticum dx foramen zygofaciale 0,11 1 Homo s.: Radius diafys 0,65 1 Homo s.: Neurocranium med sutur 0,75 2 Homo s.: Neurocranium 2,28 9 Homo s.: ossa longa (humerus?) diafys 3,67 1 Består av tre fragment som kan limmas ihop Homo s.: Ossa longa diafys 2,10 4 9,56 Animal: Os coxae os ilium 0,71 1 Indeterminata 4,84 52 Tot: 15,11 71 Färgen och karaktären hos benfragmenten visar att benen är helt kalcinerade och antyder en förbränningsgrad på sannolikt över grader (Shipman et al. 1984:309; Holck 1996:99). Någon bedömning av sprickbildningen kunde inte göras och det är svårt att avgöra om benen kremerades med eller utan mjukdelar (Ubelaker 1989:36). I materialet fanns även ett bearbetat fragment. Benfragmentet (0,20 g), som är lätt tårtbitsformat, ger intrycket av att komma från en svagt rundad skiva med en rät ristad linje på den 2 mm tjocka kanten. Ytan uppvisade spår av ett ristat vågmönster i ytterområdet. Anna Kjellström, Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, oktober LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

17 LITTERATUR Gejvall N.-G Förbränd men icke förintad- några drag ur kremationsforskningens historia. I: Nordisk Medicinhistorisk Årsbok Holck P Cremated bones. A medical-anthropological study on archaeological material in cremations burials. Anthropologiske skrifter 1. 2nd revised ed. Oslo. Kjellström A Bergsjö 57. Osteologisk analys av ben från Bergsjö socken, Hälsingland. Rapportserie från Osteologiska enheten, Statens historiska museum. Osteologisk rapport 1995:16. Kjellström A Analys av brända ben RAÄ 113, Bergsjö sn, Hälsingland. Opublicerad analys för Gävleborgs länsmuseum Lyman R.L Vertebrate taphonomy. Cambridge University Press: Cambridge. Shipman P., Foster G. & Schoeninger M. 1984: Burnt bones and teeth: an experimental study of colour, morphology, crystal structure and shrinkage. Journal of Archaeological Science 11: Ubelaker D.H Human Skeletal Remains. 2nd ed. Taraxacum Press: Washington D.C. BERGEGRAVEN 17

18 BILAGA 2 FYNDFÖRTECKNING Fnr Antal Vikt Fynd Material g Brända ben Ben 2 1 0,5 g Kamfragment Ben 3 1 2,8 g Fragment Järn ,7 Slagg Järn

19 BILAGA 3

20

21 4 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG