Explosiva föremål. Sprängkapslar

Transkript

1 Explosiva föremål... 1 Sprängkapslar... 1 Förstärkningsladdningar... 2 Tändhattar... 3 Ammunition... 3 Stenspräckare... 9 Fyrverkeriartiklar Pyroteknisk säkerhetsutrustning för fordon (PU) Explosiva föremål Sprängkapslar En sprängkapsel används för att initiera en sprängladdning, dvs. få den att detonera. Idag används två huvudtyper av sprängkapslar, med elektrisk och icke-elektrisk (Nonel) tändning. Det finns även sprängkapslar med krutstubin, men dessa hör mer till historien. Viss begränsad användning finns av sådana finns fortfarande, t ex inom försvarets verksamhet. Sprängkapslar består till det yttre av en aluminiumhylsa med antingen vidhängande sprängkapselledare för elektrisk tändning eller en stubin för icke-elektrisk sådan, vanligen av typ Exel (Nonel). Inuti finns en primärsats, vanligen av tändämne (primärsprängämne), vars detonation initierar den större men mindre känsliga bassatsen om ca 1 g sekundärsprängämne, vanligtvis pentyl. Denna initierar i sin tur sprängladdningen. När laddningen inte är sprängkapselkänslig apteras kapseln i en förstärkningspatron (se nedan), för att förstärka tändeffekten.

2 Sprängkapseln innehåller vanligtvis även en pyroteknisk fördröjningssats som ger en fastställd tidsfördröjning vid avfyring. Genom att använda sprängkapslar med olika fördröjningstid kan samtidig detonation av alla laddningar undvikas vid stora sprängningar, vilket annars kan orsaka kraftiga markvibrationer som kan skada omgivningen. I den elektriska tändaren är ledarna sammankopplade med en tunn tråd av typ glödtråd som upphettas så mycket att den initierar tändämnet när man lägger på en tillräckligt kraftig elektrisk ström. Exel/Nonel-sprängkapseln har i stället för el-ledare en plastslang som stubin. Plastslangen är fylld med en tunn sträng av pentyl. Den avfyras med en speciell tändapparat helt utan elektrisk laddning och brinner med en hastighet av ca 2 km/s, vilket kan ses som ett starkt ljussken inne i slangen. Man kan även få en viss fördröjning mellan laddningar om man apterar olika längder av Exel/Nonelslangar. En tändpärla (nedre bilden till vänster på föregående sida) är en annan typ av tändmedel som inte innehåller något sprängämne utan bara en liten sats av tändämne. Tändpärlan avger en gnista eller låga (elektrisk avfyring) som kan initiera ett krut, en pyroteknisk sats eller ett tändämne. Förstärkningsladdningar För att få lågkänsliga emulsionssprängämnen att detonera krävs en förstärkningsladdning som har till uppgift att förstärka sprängkapselns initieringsverkan. Sådana brukar kallas primers, boosters eller förstärkningspatroner. De innehåller laddningar av kraftfullt sprängämne som hexogen, pentyl eller trotyl, ofta i gjutet utförande med hål för sprängkapsel (se bilden). Vanligtvis laddas en förstärkningspatron i botten av hålet, emulsionen fylls på och sedan sätts en ytterligare förstärkning överst. Då väljer man gärna en patron med vingar som på den vänstra bilden. Vingarna är till för att hålla kvar patronen överst i hålet.

3 Tändhattar I tändhattar finns en liten mängd tändämne, ett känsligt explosivämne som initieras med låg energitillförsel och når en hög detonationshastighet. En tändhatt initieras när tändsatsen stöts mot det lilla städet av vapnets slagstift. Varje tändhatt innehåller en väldigt liten mängd tändämne, bara ca 2.5 mg. Mängden kan variera något i olika typer av tändhattar. Det innebär att det går ca 400 tändhattar på 1 g tändämne. Tändhattar klassificeras i riskgrupp 1.1 (massexplosion) för att de innehåller mycket reaktiva tändämnen. Trots detta ska tändhattar inte betraktas som särskilt farliga om de hanteras med försiktighet, eftersom de innehåller så små mängder explosivämnen. Mängdbegränsningen för förvaring av tändhattar i bostad (tidigare 2000 st.) har därför tagits bort i senaste utgåvan av föreskriften om förvaring av explosiva varor (MSBFS 2010:5). Lösa tändhattar är klassade som 1.1B. I transportförpackning kan de vara klassade 1.4B eller 1.4S. Ammunition Ammunition till skjutvapen är en vanligt förekommande typ av explosiva varor. De ammunitionstyper som beskrivs här är avsedda för civilt bruk till handeldvapen för jakt och målskytte. I militära tillämpningar förekommer även andra typer av ammunition till andra typer av vapen, t ex bomber, minor och torpeder. Dessa kommer inte att behandlas här. Den som har tillstånd att inneha skjutvapen enligt vapenlagen (vapenlicens) har också rätt att anskaffa och inneha ammunition till de vapen som tillståndet gäller. Vapenlagen anger ingen begränsning av mängden ammunition som tillståndshavaren får ha.

4 Ammunition för civilt bruk till jakt- och målskytte (de typer som finns på bilden) innehåller enbart krut och tändämne. I militära tillämpningar räknas även raketer, robotar, tändrör och tändmedel, sprängmedel, pansarskott, handgranater, bomber, minor, minröjningsmateriel och torpeder som ammunition. Ammunition som saluförs ska vara prövad och märkt enligt CIP-konventionen eller godkänd av MSB. Handladdare som köper krut till sin egen tillverkning av ammunition behöver inte överföringstillstånd. Detta gäller både för dem som handladdar för eget bruk på sitt vapentillstånd och dem som har tillstånd från MSB att handladda för överlåtelse. Läs mer om handladdning explosivt/explosiva-varor/tillverkning/handladdning-av-ammunition/ Ammunition till handeldvapen för jakt och sportskytte har begärlighetsgrad B. Förråd för varor av begärlighetsgrad B ska ha ett tillträdesskydd motsvarande som lägst säkerhetsskåp enligt SS Säkerhetsskåp som är godkända för vapenförvaring ska uppfylla kraven i SS 3492 och kan därför användas även till förvaring av ammunition. Förråd som riskerar att utsättas för brand utifrån ska ha brandskydd motsvarande lägst EI 30- avskiljning. Det går bra att ställa in ett säkerhetsskåp som saknar brandavskiljning i ett utrymme som uppfyller EI 30, under förutsättning att inget annat brännbart material förvaras i detta

5 utrymme. Ett förråd som står fritt på öppen mark, t ex en grusplan, riskerar inte att utsättas för brand utifrån så länge inget brännbart placeras i dess närhet (ett avstånd på minst 5 m till brännbart material eller parkerade fordon är lämpligt). Kravet på brandskydd gäller därför inte sådana förråd. Släckutrustning för att bekämpa mindre bränder i närheten ska finnas tillgänglig i förrådets omedelbara närhet. Läs mer om förvaring i handboken om förvaring av explosiva varor. All överlåtelse av ammunition är enligt LBE tillståndspliktig. Arbete pågår med att utreda om någon form av undantag skulle kunna medges för överlåtelser i mindre skala för omedelbar förbrukning t ex vid jakt.

6 Här är exempel på kulpatroner till olika vapen. Patroner för sportskytte har helmantlad kula medan jaktpatronernas kulor ofta har blyspets, i övrigt är konstruktionen likadan. Regelverken gör ingen skillnad på jakt- och sportskytteammunition. En patron består av en metallhylsa som fylls med krut. I botten av hylsan pressas en tändhatt, en liten metallkopp fylld med tändämne och i övre änden av hylsan pressas kulan i. Kulan består av en blykärna omgiven av en mantel av koppar-zinklegering. Kulor avsedda för jakt har oftast blyspets så att de ska expandera när man träffar bytet, medan kulor till tävlingsskytte är helmantlade.

7 När man skjuter tänder vapnets slagstift tändhatten som i sin tur tänder krutet genom eldhålet som finns i botten av hylsan. Krutet förbränns snabbt och bildar gaser som ger ett högt tryck i hylsan och skickar på så sätt iväg kulan. I en patron räknar man i snitt cirka 10 viktprocent explosiv vara. En patron till pistol innehåller ca 0.25 g explosivämne. En gevärspatron för jakt innehåller ca 3 g explosivämne. Hagelpatroner är uppbyggda på ett annat sätt, de är av betydligt grövre kaliber än kulpatroner och de har i de flesta fall en stor mängd små kulor (hagel) som skjuts ut. Det finns även hagelpatroner av en speciell typ med bara ett stort hagel. Etthagelspatroner finns av två typer, slugs (rund blykula) och Brenneke (se bilden). Slugs har stor slagkraft men kort räckvidd, ca 25 m. De används framför allt till vildsvinsjakt. Brenneke är efternamnet på tysken som konstruerade brennekekulan.

8 Även hagelpatroner består av en hylsa som fylls med krut och en tändhatt inpressad i botten av hylsan. Hylsor till hagelpatroner är tillverkade av plast eller papp med en botten av metall. Det finns en plastförladdning mellan krutladdningen och haglen. Hagel finns i olika storlekar men den totala vikten hagel är i princip densamma i varje patron. Om man har större hagel så är antalet i patronen mindre. Vikten blir därför ungefär densamma. Principen för jakt är ju större djur, ju större hagel. De minsta haglen används till fågeljakt och de största (slugs/brenneke) till vildsvin. Mängden krut, ca 3 g per patron, är ungefär densamma i alla typer av hagelpatroner. Jaktpatroner är laddade med lite mer än patroner för övnings- och sportskytte.

9 Ammunition till civila handeldvapen klassificeras oftast i riskgrupp 1.4. Samhanteringsgruppen C anger att den explosiva huvudbeståndsdelen är röksvagt krut. Vissa större patroner kan vara klassificerade som 1.2C men det är inte så vanligt. Finkalibrig ammunition är oftast klassad som 1.4C och 1.4S. 1.4S gäller endast obrutna förpackningar. Lösa patroner utanför förpackningen och öppnade kartonger klassificeras vanligtvis som 1.4C. Stenspräckare

10 Stenspräckare är ett alternativ om man behöver spränga försiktigt. Stenspräckare är ett mildare verktyg än sprängämnen för att spräcka berg med. De innehåller inget detonerande sprängämne utan består av krutpatroner. Sprängverkan fås av gastrycket som uppstår när krutet deflagrerar. Stenspräckare är jämförelsevis mindre farliga produkter om de hanteras rätt. De har betydligt mindre sprängkraft än riktiga sprängämnen och betraktas därför även som mindre farliga och inte heller lika stöldbegärliga. Begärlighetsgrad C Riskgrupp 1.4 Trots detta är de inte alls ofarliga och det krävs tillstånd till användning och förvaring samt föreståndare. Stenspräckare räknas till kategorin pyrotekniska artiklar och är därför undantagna från krav på överföringstillstånd. Stenspräckare hanteras oftast i små mängder, de är dyra i förhållande till sin sprängkraft och användningsområdet är dessutom ganska begränsat. De används egentligen bara i sammanhang där traditionella sprängämnen är olämpliga, t ex vid mycket försiktig sprängning intill byggnader o dyl. (15 gr - ca 1 m 3, 75 gr - ca 4-8 m 3 ). Användning av stenspräckare inom detaljplanelagt område är även tillståndspliktigt enligt ordningslagen. Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 2007:1 räcker det med en leverantörsutbildning för att spräcka sten med max 75 g stenspräckare per gång. Spräckkortet på bilden är ett kursintyg från en specifik leverantör, inte något som myndigheterna eller branschen har enats om. Ett sådant kursintyg från en leverantörsutbildning bör kunna accepteras som kompetensbevis vid tillståndsprövningar inträffade en dödsolycka med stenspräckningsutrustning. Olyckan inträffade i Dalarna i samband med ett ledningsarbete där en äldre utrustning användes. Säkerhetsrutiner och täckning saknades enligt uppgift. Den person som förolyckades kom att titta ner i schaktet samtidigt som laddningen avfyrades och träffades i ansiktet av stensprut. Han fördes svårt blödande i helikopter till sjukhus, men avled. Exempel på användarinstruktion för en slags utrustning från en leverantör (se bilden) Borra ett hål, mellan 28 och 38 mm till ett djup av 3/4 av stenen som ska spräckas (dock minst 400 mm). Fyll hålet med vatten (fuktad sand). Lägg i förstärkningspatroner. Beroende på objektets storlek kan en eller flera förstärkare placeras i hålet. Placera laddningsenheten i hålet och applicera startpatronen. Lägg över säkerhetsmattan. Skruva fast hammardelen ordentligt. Fäst avfyrningslinan, dels vid utlösaren, dels på hammarens topp. Avfyrning sker med en lina (mekaniskt, kan även vara elektrisk utlösning) där operatören står på 15 meters håll. Stenen, berget eller betongen spräcks i mindre bitar och kan forslas undan.

11 Fyrverkeriartiklar Fyrverkeriartiklar kan delas in i två grupper: de som ska flyga upp i luften och de som ska vara kvar på marken. De som ska flyga upp har huvudsakligen två laddningar, en drivladdning och en effektladdning. Drivladdningen skjuter upp effektladdningen som briserar uppe i luften. I regel har den gruppen fyrverkerier kraftigare effekter och är därför farligare. Den största faran uppträder om effektladdningen briserar på för låg höjd. Håll säkerhetsavstånd! De som ska vara kvar på marken saknar drivladdning. Effekter avges direkt från marken. Fyrverkeriartiklar tillverkas numera i huvudsak i Kina. I vissa fall kan en typ av tillverkning ske i Sverige, då innebär det oftast att en verksamhetsutövare sätter samman olika fyrverkeriartiklar till större pjäser. I dessa fall krävs tillstånd till tillverkning från MSB. Det finns många olika, fler än 30, typer av fyrverkerier. I Sverige är de vanligaste: fyrverkeritårtor, raketer, stjärnrör, miniraketer, fontäner, och romerska ljus. På förpackningar med fyrverkerier som säljs till allmänheten kan det finnas följande märkningar: 1.3 G G Siffrorna 1.3 och 1.4 betecknar vilken riskgrupp fyrverkerierna tillhör. Vanligtvis tillhör fyrverkerier riskgrupp 1.3 eller 1.4. Det kan även finnas märkningar där riskgruppen är 1.1 eller 1.2, men fyrverkerier i dessa riskgrupper får endast säljas till personer med specialistkunskaper som har tillstånd att hantera dem. Försäljning av fyrverkerier är tillståndpliktig hantering av explosiva varor enligt lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor. Det gäller även vid försäljning av sådana fyrverkerier som köparen inte behöver tillstånd för. Följande typer av fyrverkeriartiklar får säljas till och användas av allmänheten utan tillstånd. Åldersgräns 18 år.

12 Fyrverkeriartiklar i kategorier enligt MSBFS 2010:2: Samtliga i kategori 1 Bengaliska eldar i kategori 2 och 3 Bengaliska stickor i kategori 2 Knastereffekter i kategori 2 Blinkljus i kategori 2 Rörliga markeffekter i kategori 2 Marksnurror i kategori 2 Hoppande marksnurror i kategori 2 Eldbägare och fontäner i kategori 2 och 3 som står upprätt av sig själv under funktionen Raketer i kategori 2 och raketer utan styrpinne i kategori 3 Romerska ljus i kategori 2 Stjärnrör i kategori 2 och 3 Tomtebloss i kategori 2 Uppstigande markeffekter i kategori 2 Solar i kategori 2 Fyrverkeritårtor som endast innehåller element av de ovan nämnda fyrverkerierna och som står upprätt av sig själva under funktionen utan att behöva grävas ned i jord, förankras eller stabiliseras med andra medel än dem som utgör en del av pjäsen Läs mer explosivt/fyrverkerier/forsaljning-av-fyrverkerier/ Föreskrift MSBFS 2010:2: Pyroteknisk (säkerhets)utrustning för fordon (PU) Även PU, eller pyroteknisk utrustning för fordon kan betraktas som en egen undergrupp av explosiva varor. Alla komponenter i fordon som innehåller explosivämne räknas som pyroteknisk utrustning, PU. En modern bil kan innehålla mer än tjugofem olika PU-enheter, framför allt krockkuddar och bältesförsträckare. Bilden visar gasgeneratorer för krockkuddar.

13 PU måste vara prövad enligt EU-krav för pyrotekniska artiklar och CE-märkt för att få släppas ut på marknaden. En PU innehåller en gasgenerator som vid en kollision under några millisekunder genererar en tillräckligt stor gasmängd för att blåsa upp en kudde eller sträcka åt ett säkerhetsbälte för att skydda passageraren. Gasgeneratorn kan vara enbart pyroteknisk eller en s k hybridgasgenerator som innehåller en pyroteknisk sats i kombination med en behållare med inert gas under högt tryck. Funktionen är densamma oavsett typ. Krockkuddarna i nyare bilar har nästan alltid hybridgasgeneratorer. I hybridgasgeneratorn kan mängden explosivämne minskas till ca en fjärdedel jämfört med helt pyrotekniska gasgeneratorer. diffusor (gasutsläpp) tändare 1 tändare 2 Denna gasgenerator är av tvåstegstyp och har två pyrotekniska satser med separata tändare. Bilens krocksensorer känner av hur kraftig kollisionen är och vid mindre krockar skickas bara signal till en av tändarna så att endast ett steg utlöser. Detta innebär att i en krockad bil där airbagen utlösts kan det finnas ett outlöst steg kvar i denna, något som inte syns utifrån. Utlösta krockkuddar i en bil ska därför hanteras som om de var outlösta så länge man inte säkerställt att bägge stegen verkligen har avfyrats.