Vapenexport. - svenskt stål biter

Transkript

1 Vapenexport - svenskt stål biter av Henrik Westander SÄK-häfte nr , Vapenexport svenskt stål biter, av Henrik Westander, maj Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1995 OBS att detta är en avskrift av ovanstående text. Vi reserverar oss för eventuella fel vid avskriften. Denna version innehåller ej tabeller samt noter. Orginaltexten kan beställas från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, info@svenska-freds.se,

2 Innehåll Inledning Den internationella vapenhandeln Exportörerna Importörerna Kraven på begränsning Svensk krigsmaterielexport Exporten Företagen Exportpolitik Äldre historia, Liberalisering och kritik, Restriktivitet under Boforsaffären, Dinkelspiel och (s) liberaliserar, Hellströms återkomst, Riktlinjer Bakgrund och motiv Handläggningen Exportvillkor Krigsmaterielbegreppet Samarbetsavtal EUC- och OPD-intyg Produktutveckling för export Följdleveranser Leveransgarantier Restriktivitet avseende nya länder Svensk krigsmateriel dödar Bakgrund, Svensk krigsmateriel till 33 krig, Svensk krigsmateriel och flyktingar Svensk krigsmateriel och fattigdom Kampanjerna Svenska Freds kampanj under 1980-talet Svenska Freds kampanj , Indonesien och Mellanöstern Bofors kampanj för ökad vapenexport Minor Internationellt Detta kan du göra Noter...34

3 Inledning Bofors tillverkade sin första kanon 1883 och har sedan dess levt på kriser och krig. Företaget blomstrade under unionskrisen mellan Sverige och Norge 1905 och i samband dem de båda världskrigen. "Under senare hälften av 1983 vällde förfrågningar och beställningar in i en enda oavbruten ström och förhandlingarna gav många vittnesbörd om den världspolitiska kris, som skadade världen", kan man läsa i En kanonindustris historia. "Naturligtvis hoppas vi alla på en fortsatt utveckling mot demokrati (i Ryssland)", påstod Kockums informationsdirektör Kjell Göthe nyligen. Men när högerextremisten Zjirinovskij i december 1993 nådde framgångar i det ruska parlamentsvalet tog Kockums ägare, Celsius ett glädjeskutt på börsen, samtidigt som övriga aktier rasade. Kriser och krig betyder alltså goda affärer för vapentillverkarna. Medan fred och den pågående nedrustningen i världen ses som ett hot och en "besvikelse". Och det gäller än idag: "Bland besvikelserna kommer marknadsutvecklingen högst på listan", som VDn på Bofors Weapon Systems uttryckte det i december Den nye utrikeshandelsministern Mats Hellström (s) har varit en besvikelse för Bofors. Under sitt första halvår som ansvarig minister har han skärpt politiken. Bland annat har han stängt Indonesien och sex diktaturer i Mellanöstern för nya krigsmaterielaffärer. Hellström har poängterat att regeringen ska följe den socialdemokratiska partikongressens beslut om en mer restriktiv exportpolitik. Det oroar Bofors som försöker sätta press på Hellström och regeringen. Svenska Freds, Röda korsets ungdomsförbund och andra ideella föreningar pressar på från andra hållet. Men vi behöver kunskap. Så läs denna skrift - och påverka. Henrik Westander maj Den internationella vapenhandeln Det finns en rad problem förknippade med den internationella vapenhandeln * Export av krigsmateriel till krig leder till att människor dödas eller flyr.

4 * Export av krigsmateriel till fattiga länder bidrar till svält, analfabetism och utebliven hälsovård. En tredjedel av befolkningen i u-länderna lever i djup fattigdom. * Export av krigsmateriel till konfliktområde kan öka risken för att krig bryter ut. Kapprustningar skapar nämligen ömsesidig misstro, de förstärker en "djävulsbild" av motsidan och de ökar militärens inflytande. * Export av krigsmateriel ingår ofta i en större överenskommelse där säljaren hjälper köparen att bygga upp en egen krigsindustri och tillverka vapnen på licens. (När Kockums ville sälja ubåtar till Pakistan skulle en ubåt tillverkas i Malmö och två i Pakistan. Det blev inte någon affär den gången, men exempelvis Brasilien tillverkar Boforskanoner och Indien granatgeväret Carl Gustaf på licens). Mellan 1987 och 1993 halverades den internationella vapenhandeln levererades "större vapensystem" för cirka 22 miljarder amerikanska dollar. Minskningen beror i stor utsträckning på att Sovjetunionen och Warsawapakten upplöstes och det "kalla kriget " mellan öst och väst tog slut. Detta fick flera konsekvenser. För det första har Europa och USA genomfört en kraftig nedrustning. Västalliansen NATOs militärutgifter minskade mellan 1986 och 1993 med 15%. Nedskärningarna berörde främst inköp av krigsmateriel som reduceras med cirka 30%. För det andra upphörde USAs och Sovjetunionens kamp om världsherravälde, vilket bidragit till att en rad krig i tredje världen avslutats eller begränsats, t ex krigen mellan Angola/Namibia- Sydafrika, Etiopen-Eritrea, Vietnam-Kambodja, Sovjetunionen-Afganistan, USA-Nicaragua, och Israel-PLO/Jordanien. Dessutom upphörde 1988 det långvariga krigen mellan Iran och Irak. Och när krigen tar slut "drabbas" vapenleverantörerna, exporten minskar. För det tredje har FNs säkerhetsråd kunnat besluta om bindande vapenembargo mot sju stater: Irak (1990 och 1991) f d Jugoslavien (1991), Somalia (1992), Libyen (1992), Liberia (1992), Haiti (1993), och UNITA-gerillan i Angola (1993). Det är första gången sedan 1977 (Sydafrika) som säkerhetsrådet infört vapenembargon. Den ekonomiska krisen är en annan viktig orsak till den minskade vapenhandeln. Regeringar runt om i världen har tvingats att begränsa sina statsutgifter. 1.1 Exportörerna Mellan 1991 och 1993 stod USA för 50% av exporten av "större vapensystem". Rysslands andel uppgick till 16% och därefter kom Tyskland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Dessa sex stater stod tillsammans för 88% av den totala vapenexporten, Det är värt att notera att fem av de sex staterna (ej Tyskland) är de permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd. (se tabell 1)

5 Sverige hamnar på 13:e plats. Det ska dock betonas att Sverige och andra stater har en omfattande export av "lättare" krigsmateriel som inte ingår i denna statistik. Två svenska företag finns med på fredsforskningsinstitutet SIPRIs lista över världens 100 största tillverkare av krigsmateriel. Celsius kommer på 41:e och Saab Scania kpå 73:e plats. Listan toppas av amerikanska McDonells Douglas följt av British Aerospace (Storbrit.), Loockheed (USA) och General Motors (USA). Största franska bolag är Thomson S:A: och största tyska krigsmaterielproducent är Daimler Benz. 1.2 Importörerna Europas vapenimport har minskat drastiskt under senare år, men Mellanöstern, främst Israel och Gulfstaterna, har ökat sin import till följd av Gulfkriget Också Asien ökade under 1993 sin vapenimport. De fjorton största enskilda köparstaterna framgår av tabell 3. Som framgår av diagram 1 (sid 11) står de rika i-länderna för merparten av vapenexporten som till stor del går till de fattiga u- länderna. 1.3 Kraven på begränsning Medveten ökar om problemen med den internationella vapenhandeln. FNs generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali har kritiserat att staterna i säkerhetsrådet svarar för den i särklass största delen av vapenhandeln. De s k Carlsson-Ramphal kommisionen, med Ingvar Carlsson som en av ordförandena, förestlog si sin rapport "Our Global Neighbourhood" 1995 ett antal åtgärder som syftade till begränsningar av vapenhandeln. Det var västmakterna och Sovjetunionen som byggde upp Saddam Husseins krigsmakt i Irak och som därmed möjliggjorde agreppet på Kuwait Detta faktum har spelat en stor roll för den allmänna inställingen till vapenexport. Efter Gulfkriget mellan Irak och den USA ledda FNalliansen hördes många självrannsakande och kritiska röster. "Det är hög tid för den europeiska gemenskapen att reglera och begränsa denna blodiga typ av utrikeshandel" sade socialistinternationalens ordförande Willy Brandt. Sovjetunionens dåvarande utrikesminister Shevardnadze föreslog att det ska ske regionala förhandlingar i samband med planerad vapenköp och Otto Lambsdorff, president i den liberala internationalen, krävde ett förbud mot försäljning av vapen till områden med militär spänning. Sveriges dåvarande utrikesminister, Sten Andersson, instämde i kören och krävde också han en åtstramning: "Sverige är ännu inget föredöme på det här området. Men vi kan bli. Det är min starka förhoppning."

6 2. Svensk krigsmaterielexport 2.1 Exporten Efter en kraftig minskning under senare år ökade den svenska krigsmaterielexporten med sju procent i fasta priser under Exporten uppgick till miljoner kronor och utgjorde 0,68 procent av den totala varuexporten. Diagram 2 visar den svenska krigsmaterielexporten , i fast penningvärde (1968 års prisnivå). Diagrammet redovisar endast export av materiel klassad enligt det tidigare krigsmaterielbegreppet ( ). Siffran för 1993 är framräknad av Krigsmaterielinspektionen (KMI) och siffran för 1994 uppskattad av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Ökningen mellan 1985 och 1988 beror på Bofors stora vapenexport till Indien. Asiens andel av Sveriges krigsmaterielexport ökade från 14% 1993 till 38% Vilket i huvudsak berodde på Karlskronavarvets export av krigsfartyg till Singapore. Diagram 3 visar den svenska krigsmaterielexporten 1994 (KMIs statistik) fördelad per region. Tabell 4 på nästa sida visar exporten fördelad på de enskilda köparna och diagram 5 visar några av de största köparstaterna. De största köparstaterna (se tabell 4) var Singapore (736 miljoner kronor), Norge (462) och Österrike (312). Bland de övriga störa köparstaterna märks Indien (158 miljoner kronor) Malaysia (124), Pakistan (58), Thailand (54), Tunisien (20) och Indonesien (12 miljoner). Under 1980-var Indien, Norge och Jugoslavien de tre största köparna av svenska krigsmateriel. Andra störa köpare var Pakistan, Brasilien, Singapore, Nigeria och Malaysia. Av den totala krigmaterielexporten 1994 utgjorde de s k krigsmateriel för strid (KS) 42% och s k övrig krigsmateriel (ÖK) 58%. Exempel på krigsmateriel klassa som KS är kanoner, torpeder, bomber, krigsfartyg och stridsflygplan. Exempel på materiel klassad som ÖK är militära bandvagnar, militär elektronik, spaningsutrustning och övningsammunition. Exporten till Förenade Arabemiraten Kuwait, Bahrein och Oman bestod av övrig krigsmateriel och utgjordes av "följdleveranser" till sådan materiel till sådan som tidigare klassades som civil. 2.2 Företagen Den svenska krigsindustrin har under senare år genomgått en kraftig rationalisering med flera sammanslagningar.

7 Krigsindustrin har en gemensam intresseorganisation som heter Försvarsindustriföreningen hade föreningens 14 medlemsföretag sammanlagt personer anställda med militär produktion var antalet , en minskning med ca 20%. "Det finns inget land i Sveriges storlek som har en så kompetent försvarindustri som vår. Och det ska vi vara väldigt stolta över" F d försvarsminister Anders Björk "Sverige torde vara det enda land utanför stormaktskretsen som tillverkar såväl militära överljudsflygplan som moderna konventionella ubåtar, stridsfordon och kvalificerade robotsystem." F d krigsmaterielinspektör Sven Hirdman 3. Exportpolitik 3.1 Äldre historia, Under 1950 talet var den svenska exportpolitiken mycket generös. Det visas t ex av att vapenexport skedde till både Israel och Egypten fram till Tyngre vapenleveranser skedde till bl a Domikanska Republiken under diktatorn Trujillos järnhårda styre, till Colombia och Indonesien under deras många och långa inbördeskrig, till kolonialmakter och till USA som deltog i ett stort antal krig. En stor del av den svenska krigsmaterielexporten gick till stater i tredje världen. Under 1960 talet blev regeringen mer återhållsam. Vapenexporten till Mellanöstern hade upphört helt redan Portugal fick inte köpa vapen efter kolonialkrigens utbrott i Angola 1961 och 1966 avbröts exporten (nästan helt) till USA och Australien p g a deras krig i Vietnam var hela Afrika stängt för krigsmaterielexport. Men bilden är inte entydig. Vapen levererades t ex till Malaysia 1963 under kriget med Indonesien och till Indien i samband med krigen mot Kina 1962 och Pakistan Vapenexporten till Storbritannien fortsatte trots deras deltagande i flera krig utbröt en häftig diskussion angående eventuell vapenexport till diktaturer i Latinamerika enligt handelsministern fanns ingen anledning att neka export till Argentina och Brasilien. Vid de bedömningar som hade gjorts hade frågan "huruvida det råder diktatur eller ej inte varit ett avgörande kriterium". Efter en proteststorm togs uttalandet delvis tillbaka och oklarheterna kring exportreglerna var en av anledningarna till att en ny utredning tillsattes Fredsforskningsinstitutet SIPRI noterade att det kring 1970 skedde en förändring som kunde betydelse för Sveriges exportpolitik. Det svenska försvarets beställningar minskade och

8 kostnaderna för forskning och utveckling ökade. SIPRI noterade att ett sätt att lösa dessa problem var att öka exporten av krigsmateriel. 3.2 Liberalisering ring och kritik, år riktlinjer påstods vara en skärpning av bestämmelserna. Men dessa följdes av en liberalisering av exportpolitiken. Det är svårt att dra någon bestämd tidsgräns, men möjligen inleddes liberaliseringen Då tilläts export av stridsflygplan till Pakistan trots ett omfattande uppror i landet, samma år godkändes vapenexport till Argentina och 1975 påbörjades leveranserna till Ghana och Nigeria, som var militärstyrda. Under de två följande åren inleddes export till Iran under Shahens järnhårda styre och till Indonesien, trots att det fanns politiska fångar i landet och att det pågick ett blodigt erövringskrig mot Östtimor påbörjades också export till Brasilien och 2978 till Peru. Båda staterna var militärdiktaturer. I slutet av 1970-talet ökade exporten av krigsmateriel kraftigt. Det ledde till kritik och en ny utredning tillsattes (Krigsmaterielexportkommiten SOU 1981:139). Nya och skärpta riktlinjer trädde i kraft våren Direkt därefter öppnades Burma, ett land med inbördeskrig och gerillasoldater, för export av svenska vapen. Det var alltså inte främst regelverket utan helt andra faktorer sysselsättning, försvarsekonomi, offentlig debatt etc som styrde den svenska vapenexportpolitiken. 3.3 Restriktivitet under Boforsaffären, Den 29 maj 1984 lämnade Svenska Freds in en polisanmälan mot Bofors för vapensmuggling. Anmälan gjordes med stöd av dokument från en avhoppad Boforsingenjör, Ingvar Bratt. Polisen inledde en utredning. Härvan växte och växte. Bofors tidigare VD, Claes Ulrik Winberg, tvingades avgå som ordförande i Svenska Arbetsgivarföreningen., de högsta Boforscheferna fick sparken, utrikeshandelsminister Mats Hellström fick ägna sig åt jordbruksfrågor och krigsmaterielinspektör Carl Algernon i omkom i Stockholms tunnelbana. Det massmediala trycket mot Bofors blev enormt. Enligt en Sifo-undersökning i mars 1987 kände hela 99 procent av det svenska folket till "Boforsaffären". Ingen annan skandal hade sammantaget, varit lika känd och lett till så stor upprördhet. "Om vi slår upp en tidning idag så är det inte frågan om det är en spalt eller två spalter id den tidningen, utan det är frågan om antalet sidor som det står om Bofors i den tidningen, om vi ikväll knäpper på TVn så handlar det inom om vi skulle vara med i TV överhuvudtaget. Det handlar om vi är 1:a eller 2:a nyhet", beklagade sig den högsta chefen för Bofors, Anders Carlberg.

9 I januari 1983 blev Mats Hellström utrikeshandelsminister och ansvarig för krigsmaterielexport. Svenska Freds riktade ofta hård kritik mot Hellström, men i efterhand måste vi konstatera att denna kritik var felriktad. Vi visste det inte då, men Hellström var en tillbakahållande kraft. Bofors befann sig i en svår kris och satsade hårt på att öppna nya marknader och 1984 fick de, efter stor tvekan, tillstånd att exportera ammunition till Ecuador och kanoner till Bangladesh. Under samma period godkände Hellström också vapenexport till Venezuela och Argentina. Men Boforscheferna var mycket kritiska mot Hellström. "Vi har alltid varit vana vid att det har varit handelsministern som fört vår talan i regeringen", sade Boforshefen Winberg i december Men "just nu har vi en handelsminister som är väldigt avogt inställd till att utvidga vapenexporten till nya länder". Under 1981 tilltog Bofors problem och företaget varslade om uppsägningar. Ingvar Carlsson, som då var vice statsminister, deltog i försöken att rädda Bofors. Den 6 februari 1986 tog Carlsson och Hellström upp Bofors pressade situation i utrikesnämnden. Ulf Adelsohn (m) antecknade: "Lång diskussion om problemen för Bofors. Fälls bolaget för smuggling medför det avgörande för deras credibility utomlands. Samtidigt piskas det upp en opinion har hemma för att vi skall vara alltmera restriktiva i exportärenden. Vilket i sin tur leder till ytterligare problem för Bofors./ / De (regeringen) ville undvika alltför stor negativism mot exporter för det kan rentav knäcka Bofors". Bofors gjorde intensiva försök att öppna Gulfstaterna i Mullanöstern för export. Inom regeringskansliet rådde delade meningar. I mars 1986 lät sålunda krigsmaterielinspektör Algernon meddela Bofors att företaget kunde offerera robotar till Qatar och Abu Dhabi med "rimlig sannolikhet att få exporttillstånd när det är dags för leverans!". Men Hellström sade definitivt nej till export ansåg Uds politiska avdelning att både Botswana och Kenya borde få köpa krigsmaterial från Sverige. Men Hellström sade nej. Hellström nekade också Bofors att exportera robotar till Pakistan och kanoner till Indonesien. Företaget kontaktade då andra ministrar och under ett regeringssammanträde i februari 1986 godkändes exporten. Hellström blev överkörd. Enligt en Boforschef engagerade sig Olof Palme för att dessa affärer skulle godkännas. Strax därefter fick Bofors en gigantisk order på 410 haubitsar till Indonesien, värda 8,4 miljarder kr. Anita Gradin, som i oktober 1986 efterträdde Hellström, drev en restriktiv politik. Det skedde under "Bofors-affärens" år och ledde till att antalet köpare sjönk drastiskt, från 34 under rekordåret 1984 till 24 under (KMIs statistik, årlig export för över en halv miljon kr) Med undantag för Nepal öppnades inte ett enda nytt land mellan 1985 och 1991.

10 3.4 Dinkelspiel och (s) liberaliserar, I december 1992 antogs nya riktlinjer för krigsmaterielexport (se kapitel 4). "Jag anser inte att riksdagen beslutat om en liberalisering av vapenexportpolitiken", skrev socialdemokraternas Pierre Shori i en debattartikel våren Men vapenföretagen hade en annan syn på saken: "Vi har fått ökade exportmöjligheter", sade Bofors VD Egon Linderoth. "Den nya lagstiftningen är ju till för och kommer säkert att underlätta för oss att arbeta på en internationell marknad", förtydliga Per Ove Morberg på Celsius tech. Utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel (m) genomförde, med stöd av socialdemokraterna i en rådgivande nämnd, en kraftig liberalisering av vapenexportpolitiken under 1992 och Jag tar det punkt för punkt. Ett stort antal nya stater öppnades Antalet köpare ökade från till Helt nya köpare var Sydkorea, Thailand, Bahrein, Kuwait och Oman. Dessutom fick företagen 1992 och 1993 klartecken att genomföra affärer med ytterligare åtta helt nya stater i tredje världen (Belize, Colombia, Botswana, Brunei, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten) samt fem "nygamla" stater (Argentina, Venezuela, Chile, Ghana och Indonesien) som tidigare varit stängda för export. Vissa av staterna fick inte köpa "krigsmateriel för strid", utan bara "övrig krigsmateriel", exempelvis, spaningsradar och militära bandvagnar. Klartecken för affärer som tidigare bara kunde ske genom smuggling I början av 1980 talet smugglade Bofors lysbomber, som underlättar krigföring under natten, till Dubai i det konfliktladdade Mellanöstern. Det var då det fick Bofors klartecken att helt lagligt sälja ytterligare lysbomber till Dubai. Export av krigsmateriel till konfliktladdat område där Sverige har militär övervakningspersonal För tio år sedan nekade utrikeshandelsminister Mats Hellström Bofors att sälja krigsmateriel till Sydkorea. Skälet var att Sverige, som neutral stat, var med och övervakade den spända gränsen mellan Sydoch Nordkorea. Det är vi fortfarande, men 1993 gav regeringen klartecken för export av stridsvagnssimulatorer och annan "övrig krigsmateriel" till Sydkorea. "Följdleveranser" till krigförande stat Under de senaste 20 åren har svenska regeringar stoppat export av reservdelar till de köpare som kommer i krig. Men nu blev det viktigare för Sverige att en "trovärdig" vapenleverantör än fredsförespråkare godkände regeringen export av reservdelar för vapensikten till Turkiet. Siktena är monterade på stridsflygplan som Nederländerna leverat till Turkiet, och de är användbara i det omfattande kriget i Kurdistan.

11 Nya leveransgarantier under krig 1986 garanterade regeringen att leveranser av Boforshaubitsar till Indien skulle fortsätta även om landet kom i krig med Pakistan. Det ledde till hård kritik, från både konstitutionsutskottet och den speciella medborgarkommission som utredde Bofors smuggelaffärer. Men 1993 gav den borgerliga regeringen, med stöd av socialdemokraterna, en motsvarande garanti till Indiens fiende Pakistan, som var intresserade av att köpa ubåtar från Kockums. Ingen betydelse hur svenska vapen används Enligt riksdagsbeslut 1982 skulle regeringen vid exportärenden ta hänsyn till "det sätt på vilket materielen kan väntas bli använd". Och socialdemokraternas partimotion samma år markerade "den grundläggande principen att vapnen skall användas till försvar av det egna landet". Den socialdemokratiska partikongressen 1990 (och 1993) slog dessutom fast att Sverige inte ska sälja krigsmaterial till "stat med egna militära styrkor, som är engagerade i stridshandlingar utanför det egna territoriet eller som hålls kvar där efter det att striderna har upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i FN. Ändock antog 1992 riksdagen, och socialdemokraterna, en skrivning som tvärtemot betonade att "krigsmateriel som anskaffats från Sverige kan medföras av den mottagande statens väpnade styrkor vid gruppering t ex på en militärbas i ett annat land". Vidareexport av licenstillverkad krigsmateriel 1982 beslöt riksdagen att försäljning av licenser, eller tillverkningsrättigheter, skulle regleras på samma sätt som den vanliga krigsmaterielexporten. Syftet var att förhindra att svensk krigsmateriel hamnar i länder dit direktexport inte tillåts. Men 1993 godkände regeringen ett licensavtal mellan Bofors och Royal Ordnance, som ger britterna rätt sälja vidare svensk-designad lysammunition till bland annat det krigförande Turkiet. Den tidigare utrikeshandelsministern Sten Andersson uttryckte, som redan nämnts. Sin förhoppning att Sverige skulle bli ett "föredöme" och begränsa vapenexporten. Strax därefter sanktionerade socialdemokraterna i den rådgivande nämnden en omfattande liberalisering av den svenska vapenexportpolitiken. Men så skedde det något. 3.5 Hellströms återkomst, När Mats Hellström hösten 1994 tillfrågades av statsminister Ingvar Carlsson om han ville bli utrikeshandelsminister, svarade han att han i så fall villa ha en mer restriktiv vapenexportpolitik. Detta accepterades av Carlsson. I riksdagen den 18 november 1994 deklarerade Hellström att han avser att driva en mer restriktiv vapenexportpolitik än den tidigare regeringen. Hellström vill följa den socialdemokratiska partikongressens restriktiva beslut. Och hittills (maj 1995) har han levt upp till sina löften. Han har ännu inte godkänt några nya affärer med Indonesien eller Gulfstaterna i Mellanöstern (med eventuellt undantag för minröjningsutrustning). Dessutom har han stoppat en rad förslag om affärer med andra kontroversiella stater som den tidigare regeringen villa öppna för export. Detta

12 har lett till stor besvikelse inom krigsindustrin. Som försöker sätta press på Hellström och regeringen. Utgången är definitivt inte given (se kapitel 6). 4. Riktlinjer "Vi har strikta riktlinjer, de striktaste i världen vad gäller vapenexport." Pierre shori (s) 4.1 Bakgrund och motiv Sedan slutet av första världskriget har det i Sverige officiellt rått ett principiellt förbud mot krigsmaterielexport. "Undantag från förbudet" beviljas av regeringen eller, i mindre ärenden, av utrikeshandelsministern förklarade statsminister Tage Erlander (s) för riksdagen vilka exportprinciper regeringen vägleddes av: " den svenska regeringen (har) i allmänhet tillämpat principen att överhuvudtaget vägra licenser till stater, som för tillfället är invecklade i akuta internationella konflikter eller i vilka inbördeskrig är rådande eller där det interna läget är så hotande, att fara för oroligheter eller krig föreligger" antog riksdagen "Riktlinjer för krigsmaterielexport". Dessa kompletterades och modifierades i maj 1982 och i december Det officiella motivet till exporten är att Sverige har ett säkerhetspolitiskt intresse av en inhems försvarsindustri. Och en sådan förutsätter export. Annars blid det "luckor" i företagens beläggning och dessutom dyrare. Kommentar: "Det ska vara säkerhetspolitiska hänsyn, inte sysselsättningspolitiska, som styr svensk vapenexportpolitik", skriver socialdemokraterna i sitt program "Gränslös demokrati". Men detta är ingalunda en självklarhet. Exempelvis deltog både närings- och arbetsmarknadsdepartementet i regeringens översyn av vapenexportpolitiken våren Det är riktigt att exporten håller den svenska krigsindustrin vid liv, och att det skulle bli dyrare att tillverka endast till det svenska försvaret. Svenska Freds vill avveckla krigsindustrin och omedelbart genomföra en rejäl sänkning av de svenska militärutgifterna. 4.2 Handläggningen Riksdagens riktlinjer från december 1992 säger att bara bör medges export av krigsmateriel om denna bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiell eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt inte står i strid med principerna och målen för svensk utrikespolitik.

13 Och enligt riktlinjerna bör det inte godkännas krigsmaterielexport till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan förväntas leda till väpnad konflikt, stat som har inre väpnade oroligheter, eller till stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Dessa fyra kriterier avser så kallad krigsmateriel för strid (KS). Export av "övrig krigsmateriel" (ÖK) bör dock godkännas så länge köparen uppfyller mänskliga rättighets-kriteriet och inte är i strid. Riksdagen betonade "kravet på respekt för de mänskliga rättigheterna" vid svensk krigsmaterielexport. Den konkreta formuleringen kom att lyda: "Tillstånd till utförsel av krigsmateriel. Eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer." (Det finns alltså ingen koppling till att krigsmaterielen i fråga skulle kunna användas för att kränka mänskliga rättigheter.) Dessutom fick socialdemokraterna riksdagen att göra ett förtydligande: "Utrikesutskottet vill betona vikten av att regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i de länder som kan bli aktuell för utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgör vidare från att tillämpningen av mänskliga rättighetskriteriet sker med iakttagande av särskilt stor restriktivitet." Kommentar: Export av "övrig krigsmateriel" bör enligt riktlinjerna få ske även om mottagaren är indragen i konflikt som kan befaras leda till krig. Med stöd av riktlinjerna öppnade den borgerliga regeringen bland annat Sydkorea och ett antal stater i Mellanöstern för export av "övrig krigsmateriel". Men bör Sverige verkligen exportera övrig krigsmateriel, exempelvis spaningsradar, bandvagnar, lysbomber och vapensimulatorer, till stater som kan befaras hamna i krig? Den socialdemokratiska partikongressens svar är ett entydigt nej: Ingen "militär materiel med svenskt urspring " ska kunna säljas till stat som "kan befaras komma i väpnad konflikt inom eller utom landet". Partikongressen ville också att "det generella förbudet mot krigsmaterielexport kompletteras med en lagfäst begränsning av möjligheterna till dispens". Exportvillkoren bör alltså lagfästas, så att dess status ökar och inte drunknar i den "totalbedömning" som regeringen gör i varje enskilt exportärende. Om villkoren blev lag skulle regeringen bryta mot lagen om den fortsatte att godkänna nya affärer med exempelvis Indien, som har "inre väpnade oroligheter". Enligt riktlinjerna "bör" det intet ske export i vissa fall- Partikongressen vill ändra detta till att det inte "ska" ske export, vilket är en avsevärd skärpning.

14 4.3 Exportvillkor Företagen är skyldiga att informera krigsmaterielinspektionen, KMI, om sina marknadsföringsaktiviteter. När företagen avser att lämna en bindande offert informerar de regeringen, som har fyra veckor på sig att stoppa affären. Exporttillstånd beviljas inte förrän det är dags för leverans tillsattes en rådgivande nämnd bestående av tre socialdemokrater, en folkpartist, en moderat och en centerpartist. Nämndens arbete leds av krigsmaterielinspektören, som är chef för KMI. Som experter deltar representanter från försvarsdepartementet samt från Uds biståndsavdelning och dess politiska avdelning. Varje principiellt viktigt ärende ska föredras i nämnden. Alla partier har haft vetorätt och kunnat stoppa affärer, i praktiken också kristdemokraterna Kds, som medverkade i nämnden under den borgerliga regeringen Tidigare fick företagen positiva förhandsbesked, som en markering att de kunde gå vidare i sina exportförsök. Utrikeshandelsminister Mats Hellström har deklarerat att han inte vill ge sådana besked. I stället ges en typ av underhandsbesked som inte ska vara lika bindande för regeringen. Kommentar: I en promemoria från december 1994 argumenterade KMI för att vad man kallade "ytterlighetspartierna" inte skulle få vara med i den rådgivande nämnden. Svenska Freds avslöjade promemorian och det ledde till en kraftig kritik mot KMI. Mats Hellström ser inget skäl att utesluta Kds, miljöpartiet och vänsterpartiet. Så sannolikt kommer nämnden att breddas och vetorätten samtidigt försvinna. 4.4 Krigsmaterielbegreppet 1993 genomförde Sverige en EU-anpassning och vidgade krigsmaterielbegreppet, så att fler produkter kom att klassas som krigsmateriel. För att kompensera företagen delades all materiel upp i "krigsmateriel för strid" och "övrig krigsmateriel", där exportpolitiken alltså är mer liberal. Kommentar: Fortfarande exporteras stora mängder militär materiel som civilt gods var den officiella svenska krigsmaterielexporten värd miljoner kr, men enligt Försvarsindustriföreningen uppgick de fjorton medlemsföretagens export av "försvarsmateriel" till miljoner kr. det betyder att 22% (823 milj kr) av den totala "försvarsmaterielexporten" klassades som civil och därmed fick säljas helt fritt. 4.5 Samarbetsavtal Det blir allt vanligare att svenska och utländska företag samarbetar om utveckling och tillverkning av nya vapensystem. När regeringen väl godkänt ett samarbetsprojekt ska exporten få fullföljas även om samarbetslandet kommer i krig (så länge inte FN inför ett vapenembargo).

15 Ett vapensystem som vid samarbetsprojekt fått "övervägande utländsk identitet" kan få säljas vidare till tredje land, i enlighet med de regler som gäller i samarbetslandet. Och även om systemet har "svensk identitet" kan det, om det finns ett starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse, få säljas vidare till stater som är förbjudna för export från Sverige. Kommentar: Samtillverkning av vapensystem kan innebära att svenskdesignade system,,med svenska komponenter, i allt större utsträckning säljs vidare till stater som är "förbjudna" för direktexport från Sverige. Detta är ett växande problem, som Svenska Freds avser att kartlägga och bilda opinion mot. 4.6 EUC- och OPD-i ntyg I kölvattnet av "Bofors-affären" infördes obligatoriska intyg från köparen för att garantera att svensk krigsmateriel inte såldes vidare till "förbjudna" stater. Det finns två olika intyg; EUC, End User Certificate/slutanvändarintyg, som alltid används vid export av hela system och OPD, Own Production Declaration, som kan användas vid komponentleveranser. Där sägs bara att köparen inte får sälja vidare produkten i obearbetat skick. Men om den svenska komponenten ingår i ett vapensystem som inte har "svensk identitet", så kan detta system exporteras till stater dit Sverige inte medger export. Kommentar: KMI har ingen statistik, men Svenska Freds misstänker att en allt större del av krigsmaterielexporten sker med OPD-intyg och består av komponenter i vapensystem som alltså kan säljas vidare till "förbjudna" stater. Den socialdemokratiska partikongressen 1993 ansåg att ingen "militär materiel med svenskt ursprung" ska kunna säljas till stater i konflikt eller som undertrycker mänskliga rättigheter. Vill regeringen följa kongressens beslut måste den kräva slutanvändarintyg vid all svensk krigsmaterielexport, också för komponenter. 4.7 Produktutveckling för export Den statliga Krigsmaterielexportutredningen (KMU) föreslog att det inte bör få förekomma någon utveckling och tillverkning enbart inriktad på utländska marknader. Det var en viktig markering som kunde ha begränsat exporten. Det insåg vapenföretagens lobbyorganisation Försvarsindustriföreningen. I sitt remissvar ansåg det att förslaget skulle strykas. Och så blev det. I stället antog riksdagen den mer vaga formuleringen att export "bör kunna ske i den omfattning som är betingad av våra försvars- och säkerhetspolitiska mål. I en riksdagsdebatt den 18 november 1994 gav dock den nya utrikeshandelsministern Mats Hellström en "signal" till företagen: "Det är inte tillåtet med export av produkter som enbart skall exporteras och icke försäljas i Sverige", sade ministern.

16 Kommentar: Svenska Freds bedömer att en stor del av krigsmaterielexporten saknar någon riktig betydelse för den svenska försvarsmakten, och att det dessutom sker produktutveckling enbart för export. Men KMI och försvarsdepartementet vill inte begränsa exporten. Alltså kontrollerar de inte att andemeningen i riksdagens beslut och Hellströms uttalanden efterlevs. Eftersom ingen annan gör det avser Svenska Freds att göra denna viktiga granskning av krigsmaterielexporten, produkt för produkt. 4.8 Följdleveranser Enligt de gamla riktlinjerna borde export av reservdelar få genomföras även om det blir krig (så länge inte FN förbjöd exporten). I december 1992 utvidgades detta till att också gälla "andra leveranser, t ex av ammunition. Som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd"- KMI anser att det till och med är möjligt att fortsätta att exportera hela vapensystem, av samma typ som tidigare levererats. Kommentar: Socialdemokraternas kongress 1993 delade inte KMIs definition av följdleveranser. Det ska vara frågan om leveranser som krävs för att ett tidigare sålt system ska vara funktionsdugligt, och inte ytterligare leveranser av samma vapensystem som tidigare sålts. Trots att reservdelar, enligt riktlinjerna, borde få exporteras beslöt regeringen att stoppa sådan export till ett antal krig, exempelvis Iran-Irak, , Burma 1984 och 1987 samt Jugoslavien Detta var problematiskt för vapen tillverkarna som vill framstå som "trovärdiga leverantörer". Och i de nya riktlinjerna från december 1992 antog alltså riksdagen en mycket liberal skrivning som företagen kan hänvisa till i sina kontakter med stater i konfliktområden. Först påstod KMI felaktigt att det blivit praxis att likställa ammunition med reservdelar. Och sen förde man in denna likställning i riktlinjerna, med motiveringen att det bara var en konfirmering av rådande praxis Svenska Freds kritiserade liberaliseringen vilket ledde till en annan formulering som exportörena säkerligen talar tyst om i kontakterna med potentiella köpare. Riksdagen beslöt nämligen också att "de föreslagna riktlinjerna för följdleveranser inte innebär någon given rätt för en köpare att erhålla följdleveranser, utan varje ärende behandlas för sig vid regeringens avgörande". 4.9 Leveransgarantier Vid tre tillfällen har den svenska regeringen undertecknat en skriftlig garanti till köparna att alla leveranser och underhåll ska fortsätta även om landet kommer i krig (så länge inte FN och internationell folkrätt förhindrar det) gällde det Bofors haubitsar till Indien och 1987 Kockums ubåtar till Australien. Kommentar:

17 Den medborgarkommission som utredde Bofors smuggelaffärer var, som sagt mycket kritisk till de leveransgarantier som lämnades till Indien. Men under 1993 gav alltså regeringen liknande garantier till Indiens fiende Pakistan, som var intresserad av att köpa ubåtar från Kockums. Det är sannolikt omöjligt att få kontrakt på exempelvis ubåtar och stridsflygplan om inte regeringen är beredd att lämna långtgående leveransgarantier. Detta är i sig självt ett mycket starkt argument mot sådana affärer Restriktivitet avseende nya länder Riksdagen beslöt att "särskild restriktivitet skall iakttas vid bedömningarna i fråga om utlandssamverkan med nya länder" Kommentar: Under 1993, året efter riksdagsbeslutet, öppnade den borgerliga regeringen ett stort antal nya länder för export av krigsmateriel. 5. Svensk krigsmateriel dödar 5.1 Bakgrund, För drygt 10 år sedan, i början av 1983, började Svenska Freds på allvar undersöka den svenska vapenexporten. Fredsforskaren Björn Hagelin föreslog mig att undersöka alla krig dit det skett leveranser av svenska krigsmateriel. Och det var en god ide. Jag fann listor över alla internationella kriga mellan 1950 och 1983, sammanlagt 107 krig. Sedan vände jag mig till krigsmaterielinspektionen, KMI för att få veta om det skett export av svensk krigsmateriel i anslutning till dessa krig. Det gick inte Det är sekretessbelagt vilka stater Sverige säljer krigsmateriel till, sade de på KMI. Men på statistiska centralbyrån, SCB, var samma uppgifter offentliga. Sammanräkningen visade: Svenska företag exporterade. Med regeringens tillstånd, export av krigsmateriel inför 63 av de 107 krigen. Nästan 60 procent av krigen hade alltså föregåtts av svensk krigsmaterielexport. Exporten skedde senast tre år före krigsutbrottet. Vid 39 av fallen exporterades krigsmateriel både det år då kriget bröt ut och året därpå, oftast mitt under pågående krig. Vid sex tillfällen hade regeringen godkänt export av krigsmateriel till båda sidor i kriget. 22 procent av krigsmaterielexporten till tredje världen (och 12 procent av den totala exporten) skedde till stater som inom två år hamnade i krig.

18 Sannolikheten för att en köpare av svenskt krigsmateriel skulle hamna i krig senast tre år efter exporten hade varit 18%- Om man räknade på en femårsperiod. Blev sannolikheten 30%. Regeringen hade också godkänt export av krigsmateriel inför 13 av de sammanlagt 39 inbördeskrigen under samma period. Mönstret var tydligt, och det var ingen tillfällighet. Den svenska regeringen hade nämligen godkänt vapenexport till samtliga fyra stater (USA, Storbritannien, Frankrike och Indien) som varit inblandade i flest internationella krig. Ovanstående avsåg uteslutande export som var godkänt av regeringen. Senare avslöjades att företagen systematiskt hade smugglat krigsmateriel till "förbjudna" stater. Om man räknar in dessa leveranser skulle antalet krig som föregåtts av svensk vapenexport öka ytterligare. Men vad hände sedan? Har Sverige fortsatt att leverera krigsmateriel till krigförande stater under och 1990-talet. 5.2 Svensk krigsmateriel till 33 krig, "Det är en fullständigt orimlig tanke att en socialdemokratisk regering skulle ha utfärdat exportlicens för vapen som sänts till en krigsskådeplats." Det sade den nuvarande utrikeshandelsministern Mats Hellström i en riksdagsdebatt om vapenexport i mars Hans uttalande hade ett klart stöd av riksdagens riktlinjer. Dessa fastslår, som tidigare nämnts, att det inte bör ske export av svensk krigsmateriel till stat som befinner sig i, eller riskerar hamna i väpnad konflikt med annan stat, eller till stat som har inre väpnade oroligheter. Men trots dessa riktlinjer: Sedan 1980 har svensk krigsmateriel levererats i anslutning till minst 33 krig, eller "väpnade konflikter" som det heter i riktlinjerna. Leveranser har skett samma år som kriget pågått. Förutom i Bosnien-kriget där export skedde året före krigsutbrottet. Sju av krigen har gällt regeringsmakten (Thailand, Tunisien, Malaysia, Kambodja, Venezuela, Colombia och Mexiko), övriga 26 är olika typer av internationella krig. Den svenska regeringen godkände exporten i anslutning till 27 av krigen- I resterande sex krig smugglades (eller vidareexporterades) krigsmaterielen. Här följer "skammens lista": 1. Indonesien, Kriget: I december 1975 invaderades Östtimor av Indonesien- Kriget ledde till att cirka människor dog, en tredjedel av Östtimors befolkning. Exporten: Mellan 1978 och 1986 levererade Bofors 45 fartygskanoner, 84

19 luftvärnsrobotar och tre anti-ubåtsraketer, till ett värde av 600 miljoner kr. Enligt gerillan i Östtimor har de svenska vapnen använts i kriget. 2. Storbritannien/Nordirland, Kriget: IRA och de brittiska styrkorna på Nordirland har sedan länge en väpnad konflikt människor har dödats, varav 86 st Exporten: Svensk krigsmateriel för 1,7 miljarder kr har sålts till Storbritannien sedan Bland annat granatgeväret Carl Gustaf. 3. Iran-Irak, Kriget: I september 1980 invaderades Iran av Irak. De iranska styrkorna gick till motoffensiv. Mellan och en miljon människor dödades. Dessutom inbördes strider i både Iran och Irak. Exporten: Mellan 1976 och 1978 godkände regeringen export av 13 Boforskanoner till Iran och 1980 re-exporterades minst en sådan från Jugoslavien till Irak. Under kriget smugglade Bofors-koncernen stora mängder krut till Iran. Samtidigt levererade koncernen ammunition och sprängmedel för minst anti-personella minor till Irak. (se kapitel 6,4). Dessa kunde användas mot de barn som sändes till fronten för att röja väg åt de iranska soldaterna. 4. Tunisien 1980 Kriget: Libyen beväpnade tunisiska gästarbetare. Dessa flögs till Tunisien fö att inta en stad och utropa en revolutionär regering. Minst 41 dödade, sannolikt fler. Exporten: Svensk krigsmaterielexport till Tunisien 1980 för 170 miljoner kr. 5. Thailand Kriget: Strider mellan regeringsstyrkorna och den kommunistiska gerillan i södra Thailand. I början av 1980-talet dog över hundra människor om året. Exporten: 1980 smugglade Bofors 24 armékanoner med ammunition (vörde 56 milj kr) via Singapore till Thailand. Samma år smugglade FFV Aerotech 16 sk flygkapslar (värde 1 milj kr) 6. Malaysia 1981 Kriget: Strider mellan Malaysias säkerhetsstyrkor och den kommunistiska gerillan. Minst 63 döda. Exporten: 1980 exporterade Sverige krigsmateriel till Malaysia för 268 milj kr. 7. Peru-Ecuador, 1981 Kriget: Gränskonflikt vid stort Peruanskt område som Ecuador gör anspråk på 200 döda. Exporten: såldes svensk krigsmateriel till Peru för 47 miljoner kr och 1981 levererades provexemplar till Equador för 4,1 milj kr.

20 8. Storbritannien-Argentina, 1982 Kriget: Argentinsk invasion av det brittiska kolonialområdet. Falklandsöarna/Malvinerna. Brittisk återerövring öarna. Cirka 1000 döda. Exporten: Mellan 1974 och 1979 levererade Bofors pansarvärnsroboten BANTAM och 40mm granater till Argentina. Volvo sålde militära terrängvagnar som enligt en Volvochef "dök upp under Falklandskriget". Britterna hade med sig 70 Volvo-bandvagnar för transporter i den väglösa terrängen. Dessa var mycket användbara, enligt en brittisk officer. Men ännu viktigare var FFVs granatgevär Carl Gustaf. "Utmärkt" och "tillförlitligt" skrev det brittiska högkvarteret i en utvärdering av vapnet efter kriget. 9. Peru, 1982 Kriget: Striderna mellan den maoistiska gerillan Sendero Luminoso och regeringsstyrkorna trappades upp Minst har dött i det ännu pågående kriget. Exporten: Mitt under kriget i augusti 1983, noterades på Bofors att Peru nyligen hade diskuterats på UD och att "landet ansågs tillräckligt demokratiskt stabilt" för vapenexport exporterades svensk krigsmateriel till Peru för 32 milj kr och 1985 för 19 milj kr. Dessutom fick Bofors under andra halvan av 1980-talet tillstånd att modifiera en peruansk kryssare med 10 Boforskanoner. Vid ett tillfälle användes krigsfartyg för att beskjuta ett fängelse. Ett stort antal fångar dödades. 10. Burma Kriget: Sedan 1948 har det varit inbördeskrig i Burma. Centralregeringen strider mot olika minoritetsfolk. Gerillan bestod 1983 av cirka Samma år dödades gerillasoldater. Exporten: 1983 levererade FFV granatgeväret Carl Gustaf till Burma, till ett värde av 33 miljoner kr. Ett halvår senare avslöjades att Carl Gustaf användes av regeringsstyrkorna för att spränga sönder de bunkrar som gerillan försvarade sig i. "Sedan burmeserna fått tillgång till Carl Gustaf når det mycket lättare våra posteringar. Vi kunde inte ana att ett neutralt land som Sverige skulle sälja vapen till vår fiende", sade en militär befälhavare hos Karenfolket. 11. Nigeria-Tchad, 1983 Kriget: Strider om omtvistade öar i Tchadsjön. Minst 84 döda soldater. Exporten: FFV har levererat granatgeväret Carl Gustaf och Bofors sålde luftvärnskanoner. Stridsvagnssikten och samma år som kriget ägde rum 42 haubitsar (värda 463 milj kr) till Nigeria. 12. Frankrike-Tchad, 1983 Kriget: I juli 1983 (samt i november 1984 och i februari 1986) intervenerade franska styrkor i inbördeskriget i Tchad- Okänt antal döda. Exporten: 1983 exporterades svensk krigsmateriel till Frankrike för 52 milj kr.