F EVA MATHILDA AMINOFF,

Transkript

1 MINNE Grefvinnan F EVA MATHILDA AMINOFF, fodd BRUNOKO ÅBO, hos J. C. Frenckell & Son, 1822.

2

3 Ohi how each beauty of her mind and face Id 'as hrighten'd by some sweet peculiar grace! How, eloquent in ev'ry look, Thrp' her expressive eyes, her soul distinctly spoke. Lord Lvtuetos. Ljuf ar grafvens långa h\ila! Lifvets båsta lott är döden; Alle vi rnot målet ilaj Lyckans barn ocb barn af nödcn [ den stllla tysta hamnen Vinkar kärlek, tbronär friden, I den milda Frålsarfamnen Andas mödorna och stridcn. Nåj de goda menskor tåga Hån frän jemmerfulla dalen, Byts tili helig lust hvar plåga, Tili Seraphisk sållbet qvalen. Ocb likt solens rena flamma Minnet af de Fromma tjusar, Herrligt ståds och ståds detsamma, Hur än tiderts störtflod brusar.

4 Skön, ack, ä ; r den lugna gömma, Der Du bvilar, salia Moder! Frän de Dinas ögon strömma Pä dess urna strida floder. Andens språk är stumt ocb stilla, Mikit sotii stjernans tjnsta tindrlng, litan vank ock utan villa Men sä rikt på tröst och Jindring. Gråten ej! Dess stämma hörcs Mången gång vid xnånens Ijusning; Barn, ej själens andakt Stores Af det unga lifvets tjusning! Träden, hurtigt an den kana, Dit den trogna pligten manar! "Fjerran svajar ärans fana, Årans bud ej dären anar. För det för det sanna, Tystne ej den inx-e rösten! Dä når lifvets pulsar stadna, 0, sä Ijaf, sä ren är trösten : Jag bar velat städs det raita, 5 Sanning sokt, flytt flärdens vimmel :, Gräns för dygdig vilja saita, Kan ej jord, och vill ej hinimel.

5 Sist når ni, för skörden mogna, Slumren in vid vandringsstafven, Modrens hand, den ömt förtrogna, Möter er vid xnålet, grafven. Hon skall fridens palmer knyta Kring de Sinas trötta tinning, ;, Himlen qvalens kalkar byta Mot odödlighetens vinning. Sä Du hviskar, Höga Anda, Hoppets ord tili harnen neder, Och vålsignelser sig blanda Med den suck soin för dem beder, Ack, vid Hfvets rnänga skiften Pröfvas hårdt de unga sinnen, Men de stårkas ån ur griften Af en alskad Moders minnen. Gamle, Da med silfverhåren, Hvem skall mer Dln glådje Kyssa bort ur ögat tåren, Kuina stunders smärta hela? Denna mun, som fordom tydde Alit hvad skönt en Engel tånker, Tystnat Öfver dagar, flydde, Sakna n tungt sin yinge sänker.

6 Delta bjerta...nej! det lågar Ån som fordom för Dig lika. Kånslan sekler trotsa vågar, Dödar för dess allmagt vika. Erän sin Ijnsa rymd Hon skådar Mlld ocb god Dln lefnads Tills en gång Hon hänryckt bädar Dig det Mttre llfvets tidnlng. Da når Maj kring fålt ocli dalar Breder ut sin blomsterslöja Lårkan sjunger, aspen talar, Hvem skall vld Dln sida dröja? Hvem skall Dina parker Locka öfvefallt bebagen, Glädjen tili Ditt bjerta leda^ INår hän yäcks den unge dagen? Sörjen stjernor, ängar, Kinder., Sucka tyst du klara bölja! O, hur många fr omraa stunder Sågs Dess blick er fägring följa! När från stoftets verld ett öga, Tjast som Dess mot blmlen trånar, Himlens fröjd, den rena, höga, Sjelf sin glans at gruset länar.

7 Bristen ej, J qvalda hjertan! Mänget sär, som länge blöddej Låkte Hon, gaf lugn at smårtan, Stödde dem, som ingen stödde. Tili den ringsle nslings koja, Adla Godhet, våg Du finner, Lossar nödens tunga boja, Och tili allas biständ binner. I en sjål, så ålskansvärdig, Llksom Dln cberubiskt danad, För Irvar ådel kånsla fårdig, Sallan spord, knapt nånsin anad, Yänskapen ett tempel bade, Skönt och tillika. Ömt var hvarje ord Du sade, Dina räd så kårleksrika. När vid glädjens stilla fester Mild Du satt bland yånners skara Syntes för de sålla gåster Alltid Du en Engel vara. Stor är konsten att försona Sorgens barn med lifvets öden," Mera vård an ärans krona, Köpt på segrens fält med döden.

8 Hvila salit i grafvens sköle! Bida, bida qvållen Da hvar yån vid vånners möte Efter pröfningsgloden syalkas. I den stilla, tysta hamnen Yinkar kärlek, thronar frlden, l den milda Frålsarfarnnen Åndas mödorna oeh striden.